Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/86
| ← Gustaf Adolfs tal |
|
Striden vid Alte Veste → |
ÅTTIONDESJETTE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF ERHÅLLER FÖRSTÄRKNING.
Genom kejserliga härens stora öfverlägsenhet blefvo alla kring Nürnberg liggande fästen, det ena efter det andra, eröfrade och svenskarna slutligen inom staden och dess närmaste nejder instängda, och nästan så godt som belägrade. I anledning häraf utspriddes många oroande rykten, både i Tyskland och Europa. Man trodde, att konungens här var utan räddning förlorad; att Wallenstein blott derföre icke ville företaga en stormning mot Nürnberg, emedan han var säker om att genom hungersnöd tillintetgöra sin fiende; ja ryktet förkunnade redan att konungen var än fången, än försvunnen, än död. Svenska höfdingarna och rådet voro i en plågsam oro, och sjelfva Frankrike fruktade, att kejsaren genom en hastig omhvälfning skulle återvinna sitt fordna öfvervälde. Underrättad om dessa farhågor, skref konungen åt alla sidor lugnande bref, och försäkrade sin ställning vara åtminstone lika fördelaktig som Wallensteins, så att ovisst vore, hvilkendera hade mest att frukta. Konungen önskade emedlertid att få slut på detta förödande men icke afgörande krig, och befallte för sådant ändamål Oxenstierna samla största delen af de spridda tropparna, och dermed rycka fram till förstärkning. Han bad honom dock att icke af onödig skyndsamhet blottställa sig sjelf; ty hufvudhären var alldeles icke stadd i någon slags fara, utan kunde ännu ganska lätt vänta en eller annan vecka längre. Slutligen förmanade han Oxenstierna, att på allt möjligt sätt hindra och afskära Wallensteins tillförsel. Denne motståndare, skref han, är en af de onda andar, som endast genom fasta fördrifvas kunna.
Till Franken samlades, i följd af dessa befallningar, krigareskaror från alla håll. Kurfursten af Saxen skickade flere regementer, hvilka uti Thüringen förenade sig med hertig Wilhelm af Weimar och tågade till Kitzingen, den bestämda mötesplatsen. Hit kommo äfven landtgrefven Wilhelm från Hessen, rikskansleren Axel Oxenstierna från Mainz samt Kristian af Birkenfeld från Pfaltz, hvar och en med sina troppar. Oxenstierna tog befälet öfver den förenade styrkan och förde densamma till Windsheim, der yttermera Johan Banér från Donauwerth och hertig Bernhard från Syd-Schwaben tillstötte.
De sålunda samlade tropparna utgjorde vid pass trettiotusen man. Konungen fruktade högeligen, att Wallenstein skulle angripa och upprifva denna styrka, innan föreningen hunnit verkställas. Med den yttersta uppmärksamhet följde han derföre alla fiendens företag, färdig att vid dess minsta rörelse och på sin sida bryta upp och taga honom i ryggen. Men Wallenstein låg alldeles orörlig, och lät Oxenstierna utan minsta hinder tåga förbi Alte Veste och förena sig med konungen. Vid Furth mötte Gustaf Adolf sina kommande landsmän och helsade med glada handslag hvar och en bland höfdingarna. Alla vid Nürnberg varande troppar hade också gått de antågande kamraterna till mötes. Båda härarna helsade hvarandra i slagordning, och ryckte derpå tillsammans in uti lägret, der likasom i staden en tacksägelse firades öfver den lyckliga föreningen.
Vid första ryktet om svenska undsättningens antågande, hade äfven Wallenstein sökt att genom förstärkningar öka egna stridskrafter och derigenom bibehålla sin förra öfverlägsenhet. Han befallte derföre alla i Tyskland spridda troppar att skynda till Altenberg, och Fugger tillförde honom verkeligen sextusen man. Pappenheim stod i Neder-Saxen med en betydligare styrka. Wallenstein befallte och Maximilian bad honom hasta till hufvudhären; men Pappenheim vände sig i dess ställe, under svaga förevändningar, mot Nederland, för att biträda spaniorerna vid belägringen af Maestricht. Orsakerna gissades olika; än afundsjuka mot Wallenstein, än motvilja att stå under en annans befäl; äfven hviskades, att spanska prinsessan, medelst löfte om gyllene skinns-orden, lockat honom till detta företag. Det misslyckades, och Pappenheim förlorade dervid både rykte och folk.