Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/85
← Skärmytslingar kring staden |
|
Gustaf Adolf erhåller förstärkning → |
ÅTTIONDEFEMTE KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS TAL.
Konungen sökte visserligen vid detta likasom vid andra tillfällen att upprätthålla ordning och krigstukt. Han vakade sjelf med outtröttligt nit öfver lagarnas iakttagande, och afdankade icke mindre än fyra regementer, hvilka utmärkte sig för motsatt förhållande. Denna varnagel verkade, men blott till en tid. Några tyska regementer, till stor del sammanrafsade af Tillys och Wallensteins fordna soldater, bibehöllo också sin fordna plundringsvana; och äfven svenskarna smittades deraf. Under de beständiga ströftågen, skilda från öfverbefälet, lemnade soldaterna friare tyglar åt sin rofgirighet, och mången gång uppförde sig konungens troppar med föga mindre grymhet än sjelfva kroaterna. Härtill kom slutligen den förledande, till och med tvingande nöden. Brist på lifsmedel började låta känna sig i båda lägren; och om svenskarna icke saknade dagligt bröd i ordets egentliga bemärkelse, så började det dock blifva både knappt och dyrt, och andra lefnadsmedel så mycket begärligare. Af dessa skäl växte oordningar, och snart var landtmannen med sin boskap icke ens midt emellan sjelfva förposterna säker för plundring. Det var icke blott soldaten, som gjorde sig skyldig till dessa förseelser; det lägre befälet deltog oförsynt deri, och det högre blundade, för att sjelf vid vigtigare och mera lönande tillfällen begagna samma frihet.
Dessa oordningar kommo snart till konungens öron och väckte både smärta och harm. Redan förut hade han mot det onda användt alla möjliga medel, men förgäfves. Nu tillkallade han icke blott alla i hären varande tyska furstar, utan äfven hela öfverbefälet samt officerare, så högre som lägre. Derpå vände han sig mot de tyska herrarna och begynte följande tal, hvarunder röst, blick och åtbörder röjde ett sådant uttryck af vrede och harm, att man desslikes hvarken förut eller efteråt hos honom funnit. Så talade konungen: I furstar, grefvar, herrar och ädlingar af Tyskland: Till mina öron hafva kommit många och svåra klagomål, huru våra troppar bland sina egna bundsförvandter fara fram med mord, brand och sköfling; huru folket klagar, att deras vän, svenska konungen, gör dem mera ondt, än deras fiende, Wallenstein sjelf; att svenskarna begynna föra krig på samma sätt som kroaterna o. s. v. Dessa förebråelser skära mig i hjertat, serdeles som jag vet dem icke ogrundade vara. Men jag hafver ett sådant edert uppförande strängeligen förbjudit, och är dertill fullkomligt oskyldig. I tyske herrar, samt och synnerligen, från öfversten till den lägsta officeraren, i ären just desamme, som härjen och förderfven edert fädernesland, som bestjälen och plundren edra landsmän, ja sjelfva edra trosförvandter, just desamma, som i hafven åtagit eder att beskydda. Gud vare mitt vittna, att jag vämjes, att hjertat vänder sig i mitt bröst, hvar gång jag ser eder för mina ögon och dervid besinnar, huru i nedkallen förbannelse i stället för välsignelse öfver våra vapen. — Om i voren sanna kristna, så haden i bort betänka edra pligter mot fosterland och trosförvandter, betänka, hvad jag sjelf för eder skull gjort. För eder frihet, för edert timliga och eviga väl, vågar jag mitt eget lif, uppoffrar dess lugn och mitt ärfda rikes skatter och blod. Jag har af hela det tyska riket icke bekommit så mycket som till en enda rock, och jag vill heldre rida blott och bar härifrån, än kläda mig med edert byte. Allt, hvad jag vunnit, har jag antingen återlemnat åt dess rättmätiga furstar, eller ämnat utdela det bland eder, ty jag har sjelf länder nog till att styra. Men deremot väntade jag lydnad mot mina befallningar, och ett uppförande, värdigt en kristlig krigare. Sådant har icke edert varit! — Om i knoten, om i ären nog gud- och äreförgätna, att öfvergifva eller kan hända till och med att göra uppror emot mig; välan, då skall jag taga med mig mina svenskar och finnar och försvara mig till yttersta blodsdroppan; och hela verlden skall se, huru jag, som en kristlig konung, heldre vill uppoffra mitt lif, än genom laster och brott befläcka utförandet af det heliga värf, Herren mig ålaggt.
Jag beder eder för Guds barmhertighets skull, gån till eder sjelfva och ransaken edra hjertan! Icke tadlar jag edert förhållande uti striderna. Det har alltid varit sådant som det anstått redliga och rättskaffens krigsmän; och jag står till eder derföre uti en förbindelse, som jag aldrig skall förneka. Välan, vid denna eder vunna ära, vid edert hjerta, samvete och fädernesland besvär jag eder att också förbättra edert öfriga uppförande och besinna, att i derföre en gång skolen aflägga räkenskap inför den allseende domaren!
Hela församlingen stod häpen och stum, mången med tårar i ögonen. Just i detsamma framkom en bonde och klagade, att soldaterna bortröfvat hans ko. Gustaf Adolf efterfrågade våldsverkaren; bonden förde honom genom lägret och visade slutligen det tält, hvarvid den förlorade kon ännu stod bunden. Gerningsmannen, en korporal, framkallades. Efter ett kort förhör fann konungen angifvelsen grundad. Han fattade den bäfvande brottslingen vid hufvudet, och sade: Kom min son! Det är bättre, att jag straffar dig, än att Gud för din skull straffar icke allenast dig, utan ock alla oss andra; hvarpå han öfverlemnade honom att genast föras till galgen.