Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Allmän Inledning till Nya Testamentets Bref eller Läroböcker

←  Apostlagerningarna
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Allmän Inledning till Nya Testamentets Bref eller Läroböcker
Allmän inledning till Pauli bref  →



[ band III, 375 ]

Allmän Inledning till Nya Testamentets Bref eller Läroböcker.

Alla nya testamentets heliga skrifter kunna indelas i twenne hufwuddelar. Den första delen utgöres af de historiska böckerna, nemligen de fyra Evangelierna och Apostlagerningarna. Den andra delen utgöres af läroböckerna eller de apostoliska brefwen, hwartill äfwen hörer Uppenbarelseboken, som tillika är i särskild mening en profetisk bok.

I den första delen wisa oss evangelisternas berättelser Jesu, den himmelske brudgummens, lefnadshistoria. Slutet af brudgummens lefnadshistoria och början af brudens eller kyrkans bildningshistoria wisas i Apostlagerningarna. Apostlagerningarna äro äfwen skrifna såsom ett bref, och utgöra en skön öfwergång till de apostoliska brefwen eller epistlarna, hwilka kunna betraktas såsom en brefwexling mellan brudgummen och bruden.

Orden apostel och epistel hafwa ej blott en yttre ljudlikhet. Dem emellan eger äfwen en wiss likhet i betydelsen rum. Apostel betyder sändebud; epistel betyder sändebref. Apostlarne hade sällan lång tid att qwarblifwa på de ställen, der de grundlagt nya församlingar. De skickade då derföre i stället sina epistlar till dem. Frånwarande till sina personer, woro de dock med anden närwarande hos de nybildade församlingarna. De woro det i dubbel måtto genom sina sändebref. Apostlarnas muntliga predikan har längesedan tystnat på jorden. De höras dock ännu i deras skrifter. Och samma Guds Ande, som werkade i och genom apostlarna hwad de talade, har äfwen ingifwit dem det som de skrefwo. Den, som derföre hör och läser de apostoliska brefwen med bön om Guds Ande, får förnimma hans närwaro och wittnesbörd, likasom wid de öfriga bibliska skrifterna.

Wid läsningen af apostlarnas skrifter finna wi, huru de haft hwar och en sin gåfwa, såsom det röjer sig i deras olika sätt att uttrycka sina tankar. Allt är här på en gång menskligt och gudomligt. Det är menniskor med mångahanda gåfwor, som Guds Ande begagnat till sina werktyg. Detta gäller om alla de helige Guds män, som författat de bibliska skrifterna. Men det är samme Guds Ande, af hwilken de blifwit ledde wid författandet, och detta gifwer enhet åt mångfalden. Detsamma uppenbarar sig ock alltid hos dem, som ödmjukt och troget anwända de heliga skrifterna. Guds Ande, som med ordet werkar, undertrycker icke de menskliga själsförmögenheterna, utan helgar dem. Det är icke en yttre, utan en inre likformighet, som han bildar i själarna. Derigenom bewarar han dem för en ensidighet, som yrkar på likhet äfwen i det yttre framställningssättet. War det fjerran från Guds Ande att fordra en sådan likformighet hos apostlarna i det de talade och skrefwo, så bör det wara fjerran från deras efterföljare att på hwarandra göra en sådan fordran, som skulle medföra ett twunget och ensidigt misskännande af de olika gåfwor och anlag, hwilka Gud har gifwit dem.

I de apostoliska skrifterna förefinnas alla den kristliga trons lärostycken framstälda i ett skönt sammanhang. Men sammanhanget är detsamma, som emellan blommorna på fältet och stjernorna på himlafästet. De stå icke i den ordning, som mensklig wishet lärer, utan som den gudomliga wisheten sjelf utstakat.

Somliga af de apostoliska brefwen skrefwos till enskilda, uttryckligen nämnda församlingar eller personer, och somliga till församlingar, som ej äro uttryckligen utsatta. I detta afseende plägar man indela brefwen i twenne slag: 1) Pauli fjorton epistlar, hwartill då äfwen räknas brefwet till Ebreerna, och 2) de sju katolska eller allmänna, som äro Petri, Johannes’, Jakobs och Judas’ bref.