Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Om Propheterna

←  Hedniska folkens historia
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Om Propheterna
Propheten Esaia  →


[ band II, 321 ]

Om Propheterna.

Prophetisk ingifwelse af den Helige Anda är det samma som gudomlig uppenbarelse och således lika gammal med menniskoslägtet. Gud uppenbarade sig för Adam, åt Adam gafs det första prophetiska löftet: Qwinnones säd skall söndertrampa ormens hufwud. Enoch war en mäktig prophet efter Apostelen Juda wittnesbörd, han talade om Herrans tillkommelse till dom flera årtusenden på förhand, ty hans prophetia åsyftade icke blott syndaflodens dom, utan hufwudsakligen den dom, som ännu tillstundar. Se Juda Ep. v. 14. Lamech war en prophet, ty han nedlade en prophetia i sin sons namn Noah, likasom Enoch i sin sons namn Methusalah (hans död skall sända, nemligen floden), nedlagt en prophetia om syndafloden, som kom samma år då Methusalah dog. Noah war en prophet, hans wälsignelse och förbannelse öfwer sina barn och efterkommande hafwa blifwit fullbordade i årtusenden, och wi se denna fullbordan för wåra ögon ännu i denna dag. På Sem har löftet gått i fullbordan, Japhet är utwidgad och bor i Sems hyddor (ty saligheten är af Judarne, christendomen hwilar på Judendomen, det Nya Testamentet på det Gamla) och Canaans, Ham sons efterkommande lida ännu i träldomstillstånd, och större delen af dem hafwa i alla tider warit i träldom. Abraham war också prophet, ty åt honom gafs det löfte: I dig skola alla slägter på jorden wälsignade warda. Detta löfte förkunnade han för sina anhöriga, såwäl som de öfriga uppenbarelser, hwarmed Herren benådat honom, och han war således en stor prophet. Isaac och Jacob woro propheter. De förkunnade löften om Messias, som Gud åt dem genom uppenbarelse gifwit. Isaac nedlade i wälsignelsen öfwer Jacob och Esau widt omfattande prophetior om deras framtid och om Messiæ rike. Jacob propheterade, då han wälsignade sina barn, han förkunnade hwad som skulle öfwergå deras efterkommande, han talade om öfwerlägsenheten af Josephs stam, om Messiæ födelse af Juda stam och Messiæ rike: Honom skola folken tillfalla. Joseph war en prophet. 1 Mos. 41. Mose war den störste af Gamla Testamentets propheter: Aaron och hans syster Miriam, Eldad och Medad och många andra hade prophetians gåfwa på den tiden. Bileam war en fallen prophet. Josua war prophet icke blott med orden, i det han förkunnade de uppenbarelser, han undfick, utan hufwudsakligen i sin person, sin ställning och sina gerningar. Äfen himlakropparne, solen och månan propheterade i hans tid om den Josuas tillkommelse, som hafwer makt öfwer himmel och jord och skall lägga alla fiender till sin fotapall. I Domarnes tid war prophetians gåfwa icke sällsynt, såsom Deborahs exempel wisar, och en af de störste propheterna war Samuel, som regerade såsom domare i lång tid. Samuel inrättade egentligen prophetskolor, i hwilka ynglingar underwisades i Herrans ord, för att blifwa folkets lärare, och somliga af dem fingo prophetians gåfwa i högre mått, så att de icke blott genom Guds Andas nåd kunde förstå det uppenbarade ordet och underwisa deruti, utan de erhöllo uppenbarelser. Efter den tiden werkade många Herrans propheter, af hwilka somliga äro nämnda wid namn, såsom Oded, Gad, Micha, Nathan, prophetissan Hulda och isynnherhet den store propheten Elias och hans lärjunge Elisa och andra, af hwilka wi icke hafwa några efterlemnade skrifter, men deras werk woro prophetior, som predika och werka intill denna dag. David och Salomo woro propheter och med det öfwerstepresterliga embetet skulle prophetians gåfwa alltid wara förenad, så att folket skulle kunna genom öfwerstepresten fråga Herran, och derföre uttalade äfwen öfwerstepresten Caiphas, då Christus skulle korsfästas, en stor prophetia, som hwarken öfwerstepresten eller folket förstodo, men som Guds Ande för oss tolkar såsom en prophetia: Oss är bättre att en man dör för folket, än att allt folket skulle förgås. Det prophetiska embetet war således till en början innerligen förenadt med det presterliga, såsom Mose och Aaron woro bröder, och såsom Aaron sjelf war prophet och propheterna i följande tider woro folklärare, som werkade gemensamt med presterna. Men ju mera [ band II, 322 ]presterna förföllo, dersto större blef motsatsen mellan prester och propheter, destomera blefwo propheterna en särskild klass af folklärare med gudomligt uppdrag och ett rikare mått af egentliga uppenbarelser, som förkunnades i anda och kraft. Propheterna förkunnade Herrans befallningar, Hans wilja och rådslut, Hans warningar, förmaningar och nådelöften; konungar, prester, falske propheter och hela folket warnades och bestraffades för sin otro och sina synder. Straffdomar förkunnades, som sedan gått i fullkomlig fullbordan. För dem, som wille tro, förkunnades ljufliga nådelöften med tröst och hugswalelse, löften om Guds bistånd och hjelp, löften om Messias och Hans rike, och dessa löften hafwa redan till en betydlig del gått i fullbordan, men på Israel skola dessa löften fullbordas wida mer än hittills skett, och jorden skall uppfylld warda af Messias härlighet.

Af alla propheter, som lefde före David och Salomo, hafwa wi blott tillfälliga egentliga prophetior, af hwilka somliga icke blifwit upptecknade af dem sjelfwa, utan af andra. Mose, Josua och Samuel utgöra dock stora undantag, de hafwa skrifwit sjelfwe. I de äldre tiderna war det prophetiska embetet mera ett läroembete, men efter Salomos tid blefwo propheterna mera wäktare än lärare. De skulle wakta Herrans wakt, de skulle söka att hämma syndaförderfwet i dess lopp, de skulle waka, att icke Guds rike gick under; ty i hela folket hade affall ifrån Gud och en fiendtlig ställning emot den sanna fromheten tagit öfwerhand: konungarne woro afgudadyrkare; presterna insomnade i köttslig säkerhet och werldsligt sinne, okunniga och egennyttiga; folket war förwilladt och smickrades af ett stort antal falska propheter. Emot allt detta onda skulle Herrans propheter wara wäktare. Till detta wäktareembete erhöllo somliga af propheterna äfwen gåfwan att göra underwerk. Denna gåfwa war då liksom en ytterligare fullmakt ifrån Herran, en fullmakt sådan som Mose hade haft den. Denna gåfwa hade Elia och Elisa i rikt mått. Derefter finna wi denna gåfwa mindre ibland följande propheter, men deremot uppenbarelsens gåfwa i ganska hög grad, så att propheterna, upplyste af den Helige Andes ljus, förkunna både Judafolkets och andra folks tillkommande historia, bestånd, olyckor eller undergång, och för Judafolket återupprättelse af en qwarlefwa genom Messias. Medelpunkten, kärnpunkten och glanspunkten i prophetiorna är Messias såsom Prophet, Öfwersteprest och Konung; Hans förnedring, Hans lidanden, Hans död, uppståndelse, och himmelsfärd, Hans rikes upprättande, den Helige Andes utgjutelse, Christi rikes seger i hela werlden och Hans tillkommelse i härlighet beskrifwes af propheterna med en förundranswärd tydlighet på många ställen. I prophetiorna wisar sig ett ingående i enskildtheter med så bestämda ordalag, att det omöjligen kunde stå i menniskomakt att så förkunna tillkommande ting. Prophetiorna hafwa ingen likhet med spåmäns eller äfwentyrares och swärmares gissningar, öfwerdrifter eller twetydigheter; de äro förutsägelser i så bestämda ord, att man i alla de prophetior, som redan blifwit fullbordade, tydligt ser en sträng bokstaflig mening. Häraf är ganska klart, att de prophetior, som man ännu icke tydligt kan se hafwa gått i fullbordan, nödwändligt måste fullbordas. Det som skett är en pant för det, som ännu skall ske. De framställa alltid det ord, de förkunna, såsom ett budskap från den allwetande Guden, icke såsom sitt, utan såsom Herrans ord. Detta säger Herren är ett af deras wanliga inledningsord, och till en stor del införes Herren talande. Studom heter det: Detta är tungan eller den syn o. s. w., stundom heter det: Herrans hand kom öfwer mig, och om Daniel läsa wi, att Gud gaf honom stort ljus samt gåfwan att uttyda drömmar. Stundom fingo propheterna tala med Gud sjelf eller med himmelska andar, som både meddelade dem syners uppenbarelser och förklarade för dem dessa syners betydelse. Ofta anföra propheterna en gudomlig befallning att genast uppskrifwa, hwad som blifwit dem uppenbaradt. Om somliga af propheterna, såsom Esaia, Hesekiel och Daniel läsa wi, att de wid många tillfällen fått blicka in i sjelfwa himmelen och fått skåda den ewige Konungen i Hans härlighet på det sätt, som är möjligt för en menniska att skåda Honom här i tiden. Det prophetiska ordet såwäl som det öfriga af den Heliga Skrift förer med sig ett inre wittnesbörd för hwar och en menniska, hwilkens själ är öppen för gudomligt tal och för Guds Andas werkan.

Christus och Apostlarne åberopa sig ofta på propheterna samt hela det Gamla Testamentets skrifter och anföra många ställen derutur. Derföre kan ingen hafwa en [ band II, 323 ]rätt tro på det Nya Testamentets skrifter, utan att tillika tro på det Gamla. Den, som förkastar det Gamla Testamentet eller anser det för mindre wigtigt, har dermed också förkastat det Nya, han har borttagit grunden, hwarpå det hwilar, och förringar Guds Andas wittnesbörd derom. Se 1 Pet. 1: 12, 2 Pet. 1: 21, 2 Tim. 3: 16. Om prophetiornas sannfärdighet och gudomliga ingifwelse wittnar ett stort antal bestämda händelser, t. ex. Micha propheterade, att Christus skulle födas i Bethlehem, Mich. 5: 1, och det skedde så. Esaia propheterade om Christi försoningsdöd, Es. 53, David om Hans händers och fötters genomborrande o. s. w., Ps. 22, Ps. 69. Den Assyriska och Babyloniska fångenskapen förutsades med stor tydlighet. Ninives förstöring förutsades af propheterna Nahum och Zephania; Babels förstöring förutsades af Esaia och andra; Esaia nämnde den konungen wid namn, som skulle befria Judarna ur fångenskapen, nemligen Cyrus; Jeremia förutsade, att fångenskapen skulle räcka i 70 år; Hesekiel beskrifwer konung Zedekia flykt och att han skulle gripas och föras till Babel, men ändå icke få se Babel, och detta fullbordades på det sätt, att Babylonierna utstungo hans ögon; Zacharia förutsade, att Messias skulle förrådas för 30 silfwerpenningar, och beskrifwer Hans inridande i Jerusalem på en åsninna och en åsninnas unga fåla. Egyptens, Syriens, Tyrus’ och Sidons, Edoms, Moabs, Ammons och Philisteernas undergång blef af propheterna med stor klarhet förutsagd; de fyra stora werldesrikenas, Babylons, Persiens, Greklands och Roms herrawälde och wigtigaste händelser blefwo förutsagda; och hufwuddragen af hela werldshistorien äro af propheterna på förhand tecknade med stor klarhet och bestämdhet, såwidt de stå i något sammanhang med Guds rike på jorden. Alla dessa prophetior hafwa hittills blifwit fullbordade, med undantag af det, som syftar på den tid, hwilken för det fjerde werldsriket, nemligen det Romerska, ännu återstår. Huru skulle det hafwa warit möjligt för menniskor, att århundraden och årtusenden på förhand förkunna ett så stort antal tillkommande händelser, om icke Guds Anda warit den, som genom dem talade?

Propheternas skrifter innehålla både Lag och Evangelium. De stödja sig på lagen, de predika lagen, men de predika också Evangelium, och detta stundom med en förundransvärd klarhet, som är särdeles stor och utförlig hos Esaia och Zacharia, men den saknas icke hos någon af propheterna. Christus har såsom Öfwersteprest sina förebilder i det Gamla Testamentets öfwerstepresterliga embete, i Aaron och hans efterföljare. Såsom Konung har Christus sina största förebilder i David och Salomo; såsom Prophet har Han sina förebilder särskildt uti Mose och Samuel, ty Mose innehåller äfwen Evangelium jemte lagen och såsom lagens syftemål; men mera Evangeliska förebilder af Christi prophetiska embete woro Esaia, Jona, Zacharia och alle propheterna. Propheterne kallas siare, såsom de fingo skåda gudomliga uppenbarelser, stundom i syner, stundom i drömmar o. s. w. Ordet prophet heter på grundspråket Nabi, som betyder talare, lärare. De kallas ock Guds sändebud eller Englar; Guds tjenare, wäktare och herdar kallas de med afseende på sitt embetes ändamål.

De egentligen prophetiska böckerna äro 16 till antalet. Man delar dem i twå klasser: större och mindre. De fyra större propheterna äro Esaia, Jeremia, Hesekiel och Daniel; de tolf mindre äro: Osea, Joel, Amos, Obadia, Jona, Micha, Nahum, Habacuc, Zephania, Haggai, Zacharia, Malachi. De tolf sednare kallas mindre, emedan deras skrifter äro kortare, men uppenbarelsens ljus war lika stort hos dem, som hos de öfriga. I anseende till tiden, då de lefde, är ordningen något olika med denna.

I propheternas skrifter är således ljus och lif från det ewiga ljuset, från Gud, som är en lefwande källa. Emedan de handla om Christus, så wi genom dem ösa watten med glädje utur helsobrunnen, Es. 4. Uppbyggelse för wåra hjertan skall wid dessa skrifters bruk wara wårt hufwudsakliga syftemål, och tillika böra de hos oss wäcka och inplanta en lefwande kunskap om Guds rikes historia. Guds rikes början, fortgång och fulländning hos enskilda trogna. Af Judafolkets beskaffenhet och af Herrans sätt att gå tillwäga med dem, lära wi känna wårt syndaförderf och wåra swagheter, och wi lära känna Gud i sin barmhertighet, rättfärdighet och trofasthet. Så skall det prophetiska ordet förödmjuka och förkrossa wåra hjertan och draga oss till den Messias, som för oss är kommen, efter hwilken propheterna längtade, 1 Pet. 1: 14. Så förer [ band II, 324 ]oss prophetians ord genom den trånga porten, på den smala wägen, och ju mera wi låta dem lära oss, desto mera få wi andeligen skåda Guds härlighet, sanning, kärlek, helighet, makt och oföränderlighet. Det är också wid läsandet af propheternas skrifter nödwändigt, att wi försöka sätta oss in i deras tid och deras ställning och behjerta de omständigheter, under hwilka de lefde, deras kamp med en ond tid och de ljusblickar, som för dem öppnades i det mörker och elände, som omgaf dem. En del af de prophetiska skrifterna är ännu dunkel, ty det är ännu icke fullbordadt, men just detta bör göra oss så mycket ifrigare att akta på det fasta prophetiska ordet, så länge det dagas och morgonstjernan uppgår i wåra hjertan. Då propheterna beskrifwa Guds rike och dess fulländning, så lära wi känna det såsom ett förklaradt Zion i hwilket de bilder och liknelser, som de begagna, hafwa en hel och fullständig motswarighet, och det är oss icke tillåtet att förflygtiga Guds ord genom obestämd såkallad andlig uttydning. Det måste wara en beständig regel wid den Heliga Skrifts utläggning att icke öfwergifwa den bokstafliga meningen, utom då denna mening skulle skrida mot sjelfwa Skriften. Propheterna tala ofta i bilder, likasom wår Frälsare sjelf och Hans Apostlar. Wid förklaringen och tillämpningen af dessa bilder är det högst nödigt att först söka uppfatta hufwudafsigten med sjelfwa bilden och sedan se till, huru mycket af enskildtheterna i bilden kan för tillfället hafwa tillämpning eller wara af wigt. Wille man wid hwarje bild söka motswarigheter i det andliga till hwarje enskildthet i bilden, eller såsom det heter urgera bilden, så skulle man ofta blifwa förd på afwägar och komma i strid med Skriften sjelf. Det Gamla Testamentet i allmänhet och isynnerhet Propheterna innehålla en stor rikedom af gudomlig uppenbarelse, som kastar ökadt ljus på det Nya Testamentet, ju mera man begagnar både det Nya och det Gamla Testamentets skrifter och låter dem ömsesidigt förklara hwarandra. Då det Gamla Testamentet läses i det Nya Testamentets ljus, så blifwer det en förklaring öfwer det Nya Testamentets skrifter, ett utwidgadt, förklaradt Evangelium. Detta Evangelium är också skrifwet i lefwande skrift i många heliga menniskors lefnadsteckning och exempel, och Judafolket framstår för oss såsom en lefwande skrift, som innehåller både lag och Evangelium. Om Guds rikes fullkomliga seger på jorden, som ännu är att wänta, innehålla prophetiorna många bestämba förutsägelser, som kaska ljus på Johannis Uppenbarelse, och Christi kyrkas hela historia är af propheterna tecknad ända till fulländningen.

Låt alla prophetiorna lära dig rätt betänka, att du blott i Guds ord kan finna Gud och den Han sändt hafwer Jesum Christum; låt detta ord äfwen i propheterna wara dina fötters lykta och ett ljus på dina wägar, att du må fly från mörkret till ljuset, från döden till lifwet, från satans magt till Gud, så att Christus allena må blifwa din wisdom, din rättfärdighet, din helgelse och din förlossning! De wittna alle om Honom, och Han sjelf hänwisar oss till dem alla, sägande: Ransaker skrifterna, ty I menen eder hafwa ewinnerligt lif i dem, och de äro de, som wittna om mig. Den bästa, den enda rätta kunskap om Gud, den enda rätta menniskokännedom, den enda rätta kunskap om det närwarande och det tillkommande, och den enda wägen till ewig salighet kunna wi blott af Guds ord, af den rätte Propheten och Läraren, Jesus Christus och Hans sändebud, inhemta, från Honom utgår till oss äfwen i propheterna det kallelseordet, som sluteligen måste sprida sig till alla folk: Wänder eder till mig, så warden I salige, alla werldens ändar! Han finnes lika wäl i det Gamla, som i det Nya Testamentets heliga skrifter. Der talar Han till oss lika allwarligt bestraffande, förmanande, lika kärleksfullt kallande, tröstande, hugswalande, som i det Nya. Han är äfwen der wägen, sanningen och lifwet. Han är A och O, begynnelsen och ändan, Gud gifwe oss sin Nåd att öfwerallt i Hans Ord med trängtan söka och med glädje finna Chrtstum, och Honom allena!