Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Hedniska folkens historia

←  Summarisk tidstafla

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Hedniska folkens historia

Om Propheterna  →

En blick på den hedniska folkens historia, som företrädeswis i den Heliga Skrift omtalas.

Phenicien.

Phenicierne, en folkstam af Hams efterkommande, bosatte sig ganska tidigt i det smala kustland, som ligger mellan Medelhafwet och Libanons berg, och sträcker sig från Tyrus till Ardus, omkring 16 mil långt och 3 mil bredt. Der funnos goda hamnar, och för en tid war werldshandeln i Pheniciernas händer. Sidon och Tyros woro de största städerna, och der låg Berotha och Beyruth. Phenicierna anlade kolonier (nybyggen) i många länder, äfwen i Spanien, och somliga påstå till och med i England, och att deras handel sträckte sig ända till Swerige, Norige och Danmark. Karavaner förde öfwer Egypten Afrikas dyrbarheter och öfwer Palmyra och Babylon det inre Asiens waror och öfwer Palestina Indiens och Ophirs skatter till Phenicien, och köpmännen af Tyrus blefwo såsom furstar. Se Es. 23. Hes. 26; cap. 27 och cap. 28. Amos 1: 9. Joel 3: 9. Bland konung Hirams efterträdare war äfwen en prest af gudinnan Astarte, wid namn Ithobal, hwilkens dotter Isebel blef gift med Achab, konungen i Israel, och derigenom fick Pheniciens afguderi full fart i Israels rike. Samme Ithobals sondotter Dido grundade staden Carthago i Nord-Afrika, som på en tid täflade med Rom om herrawäldet öfwer werlden. Isebels dotter Athalia, som blef drottning i Juda rike, införde äfwen der samma förderfliga afgudadyrkan. Pheniciens, Tyrus och Sidons historia blef af propheterna på förhand tecknad.

Syrien.

Omkring år 955–740 före Christi födelse uppstod det Syriska riket; dess hufwudstad war Damascus, som kallas Österlandets öga, wid floden Chrysorrhoas. Denna stad omtalas redan i Abrahams tid, 1 Mos. 14: 15; cap. 15: 21. David eröfrade denna stad, 2 Sam. 8: 6. Under Salomo intogs Damascus af en upprorisk inkräktare, Reson, 1 Kon. 11: 24; honom följde Tabrimon, och efter honom kom Benhadad den förste. 1 Chrön. 15. Han efterträddes af sin son Benhadad den andre, som förde krig emot konung Achab i Israel. Han dödades på sin sjuksäng af sin tjenare Hasael, som intog riket och äfwen gjorde Israels rike skattskydligt. 2 Kon. 8. Konungarna Benhadad och Hasael blefwo efter sin död dyrkade såsom gudar af Syrierna. På Hasael följde hans son Benhadad den tredje. Joas, konungen i Israel afskuddade nu det Syriska oket och återtog de af Syrierna inkräktade länderna, 2 Kon. 13, och Jerobeam den andre intog Damascus och herrskade deröfwer en kort tid. 2 Kon. 14. Under Ahas, konungen i Juda, upphof sig den Syriske konungen Rezin år 743 före Christus, och Ahas trodde icke, att han kunde rädda sig på annat sätt, än att han kallade den Assyriska konungen Tiglath Pileser till hjelp. Tiglath Pileser kom, eröfrade Syrien, införlifwade det med sitt rike och bortförde Syriens innewånare till floden Kur. 2 Kon. 16. Es. 7: 4; cap. 8: 4; cap. 10: 9; cap. 17: 1. Men denna förbindelse blef för Judafolket högst förderflig och ledde slutligen äfwen till Juda rikes förstörelse. Så söker ofta menniskan sin hjelp i det, som blifwer hennes olycka och undergång!

Assyrien.

Det Assyriska riket grundades först af Assur, som omtalas i 1 Mos. 10: 11 hwilken anlade Ninive. Assyrien war ett nybygge från Babylon. I Mose tid war Assyrien redan ett eröfrande rike, 4 Mos. 24: 22–24, och i Davids tid sträckte det sin inflytelse öfwer Euphrat. Ps. 83: 9. Detta rikes äldsta historia är höljd i dunkelhet; det blef på en tid det mäktigaste rike och omfattade alla länder, som ligga omkring och emellan floderna Euphrat och Tigris. I Judakonungen Usias tid uppreste sig emot den siste Assyriske konungen Sardanapal hans fältherrar Arbaces från Medien och Belesys från Babylon. Sardanapal uppbrände sig sjelf med sina qwinnor och skatter, och hans rike föll sönder i flere delar. Arbaces erhöll Medien och större delen af riket. Efter hans död regerades Medien särskilt af hans efterträdare i 78 år, och Assyrien blef åter ett sjelfständigt rike. I detta nyassyriska rike finna wi följande konungar:

	Före Christi födelse.
Phul	774.	21	år.	— 2 Kon. 15: 19.
Tiglath Pileser	753.	19	”	— 2 Kon. 16: 7–10.
Salmanassar	734.	14	”	— 2 Kon. 17: 3; cap. 18: 9.
Saherib	720.	7	”	— 2 Kon. 18: 13; cap. 19: 36.
Assarhaddon	713.	35	”	— 2 Kon. 19: 36. Es. 37: 38.
Saorduchäus	697.	20	”
Chyniladan	658.	22	”
Saracus	636.	13	”
Rikets slut och Nineves förstöring år 625.

Nu blef detta rike införlifwadt med Babylon.

Det Babyloniska riket.

Ehuru Babylon egentligen war werldens äldsta hufwudstad och Nineve blott war en koloni derifrån, så blef dock Babylon med tiden ett lydland undet det Assyriska riket. Den äldsta historien i detta rike är dunkel och sagolik, och ett stort antal konungar omtalas. Efter Assyriens fall under Sardanapal blef Babylon oafhängigt af Assyrien, men underkufwades på nytt af det nyassyriska riket. Nu regerades Babylon åter af lydkonungar under Nineve. Derpå uppreste sig en babylonier, Nabonassar, och gjorde Babylon åter fritt från Assyrien år 747 före Christus. (Merodack Baladan. konung af Babel, skickade en wänlig beskickning till konung Hiskia, Es. 39.) Efter Nabonassar nämnas i historien 9 Babyloniska konungar, hwarefter Babylon åter befinnes wara ett lydrike under Assyrien i Assar Haddons tid och under hans twå efterträdare, under en tidsrymd af 55 år, hwarefter det alldeles befriades från Assyrien af Nabopolassar, ståthållare i Babylon, som upphof sig till konung och genom sin son Nebukadnezar, i förening med konung Cyaxares I af Medien, intog och förstöre det stora Nineve år 625 före Christi födelse. Han efterträddes af sin son Nebukadnezar år 605 före Christus. Nebukadnezar regerade i 43 år och eröfrade alla närgränsande länder och riken och gjorde Babylon till ett herrskande werldsrike. Hans son, Evil Merodach, regerade blott twå år, och Neriglissar fyra. Hans efterträdare blef slagen efter åtta månaders regering af Naboned eller Belsazar, en annan son eller sonson af Nebukadnezar, under hwilken Babylon blef intaget af Cyrus, efter en twåårig belägring, och nu blef Babylon ett lydrike under Persien.

Egypten.

Egypten kallas på det Gamla Testamentets grundtext Mizraim efter Hams son af samma namn; det war redan i Abrahams tid ett konungarike. Om dess äldsta historia tala Egyptens många och stora minnesmärken, såsom pyramiderna och qwarlemningarne efter gamla städer och tempel, som wittna om de oerhördaste arbeten och en långt framskriden konst. Man har papyrusrullar eller Egyptiska böcker, som blifwit skrifna 1500 år före Christi födelse. Likwäl är Egyptens historia långt ifrån att wara klar, ty både tideräkningen och konungarnes bedrifter äro höljda i sagor och förblandade med afgudaläror. I Rehabeams tid inföll konung Sesach i Jerusalem och plundrade det. Sanherib, konung af Assyrien, tågade mot Egypten, men måste wända om. Pharao Necho tågade mot Babylon, och den fromme Judakonungen Josia, som wille hindra honom, stupade i en slagtning wid Megiddo. Necho fortsatte sitt tåg, men blef af Nebukadnezar, som redan då blifwit sin faders medregent, slagen wid Karkemisch (Cirsesium) år 611 före Christi födelse. Flere af Juda konungar stödde sig på den bräckliga rörstafwen Egypten. Det blef intaget och plundradt af Nebukadnezar, blef åter sjelfständigt, och eröfrades en tid derefter af Cambyses, som förenade Egypten med det persiska riket. Derefter föll Egypten, såwäl som Persien, i Alexander den stores och hans efterträdares händer, under hwilka det fortfor, till dess det blef intaget af Romarne. Det tillhörde Rom från Cleopatras tid till det Romerska rikets delning och sedan till kejsardömet i öster, till dess det blef intaget af Muhameds efterträdare Omar. Det hörde sedan till de Arabiske kalifernas rike och blef slutligen intaget af Turkarne, som ännu innehafwa det.

Det Mediskt-Persiska riket

Mediens äldsta historia är så godt som obekant. Både Medien och Persien woro på en tid lydländer under Assyrien. Wid det äldre Assyriska rikets undergång blef Medien under Arbaces ett oafhängigt rike år 800 före Christi födelse, men sedan blef Medien åter intaget och införlifwadt med det nya Assyriska riket; ty efter 2 Kon. 17: 6 blef en del af de Israeliter, som bortfördes i fångenskap, fördelade i städer i Medien. Arbaces regerade 29 år, derefter war Medien åter förenadt med Assyrien i 79 år och blef berpå sjelfständigt genom Dejoces, som regerade i 53 år. Hans efterträdare war Phraortes, som regerade i 22 år, Cyaxares den förste, som regerade i 40 år, Astyages, som regerade i 34 år, och Cyaxares den andre eller Darius af Medien, som regerade i 32 år, i hwilkens tid Medien förenades med Persien, och så uppstod det Medisk-Persiska riket, som i en längre tid war ett herrskande werldsrike, såsom förut Assyrien och Babylon. Det war i denne konungs namn Cyrus intog Babylon år 538 före Christi födelse. Denne Cyaxares den andre eller Darius af Medien, dog år 536 före Christi födelse, och då blef konung Cyrus ensam herrskare öfwer Medien, Persien, Assyrien och Babylonien o. s. w., och han gaf Judarne tillåtelse att återwända till sitt fädernesland. Cyrus kan kallas det Mediskt-Persiska rikets upphofsman, ty det grundades egentligen genom hans segrar; han berömmes i werldshistorien tillika såsom en mild och rättwis konung, och honom har den heder vederfarits, att han blifwit nämnd wid namn af en Herrans prophet mer än 100 år före sin tid. Es. 45: 1. Han war ett utmärkt redskap i Guds försyns hand och en förebild af de mäktiga konungar, som skola uppbygga Herrans andeliga tempel. Es. 60: 10. Han dog år 529 före Christi födelse. Hans efterträdare woro hans son Cambyses, som regerade 7 år och 5 månader, en bedragare wid namn Smerdes, som regerade 7 månader, och derefter

				Före Kristi födelse.
Darius Hystaspis, som regerade	36	år	ifrån	521.
Xerxes	21	”		485.
Ataxerxes (Longimannus)	40	”	3 mån	464.
Xerxes II	—		2 ”	424.
Darius Nothus	19	”		424.
Artaxerxes Mnemon	46	”		404.
Darius Ochus	21	”		358.
Arses	2	”		337.
Darius Codomannus	4	”		335.
Af Alexander besegrad				331.

Hwarefter det Persiska riket införlifwades med det Grekiska.

I det prophetiska språket liknas af propheten Daniel Persien wid en wädur och Grekland med dess konung wid en getabock. Persien fortfor att wara ett lydrike under Alexander den stores efterträdare i Syrien ända till år 229 före Christi födelse, då det blef intaget af Partherna, som innehade detta rike ända till år 636 efter Christi födelse, då det blef intaget af Saracenerna eller Muhameds efterträdare, som innehade det, till det eröfrades af Turkarne. Derefter intogs det af Mongolerne, samt tid efter annan af andra eröfrare, och är nu ett sjelfständigt rike.

Philisteer, Edomeer, Moabiter och Amoniter.

Dessa folk utgjorde små grannriken i wester, söder och öster omkring Judalandet; Philisteerna woro af obekant härkomst. Edomeerne härstammade från Jacobs äldre broder Esau; Moab och Ammon härstammade från Loths söner. 1 Mos. 19. Philisteerna innehade ett litet kustland mellan Medelhafwet och Juda rike, gränsande mot Egypten i söder. Edomeerne innehade Seirs berg, ett på den tiden fruktbart bergland i Arabien, gränsande till Juda rike. Moabs land war öster om Döda hafwet och Ammons land öster om Jordanfloden. Dessa folk woro i alla tider häftiga fiender mot Israels folk. De blefwo alla eröfrade af Babylons konung Nebukadnezar. Derefter kommo de under det Persiska och sedan under det Grekiska werldsriket, och blefwo aldrig mera sjelfständiga. I Maccabeernas tid blefwo de åter underkufwade af Judafolket, såsom de redan hade warit i Davids tid. Då Romarne fingo herrawäldet öfwer werldens bekanta länder, blefwo äfwen dessa folk införlifwade med det Romerska riket, och hafwo sedan förswunnit och sammansmält med andra folk. De många prophetiorna om alla dessa folk och riken, som blifwit förkunnade af åtskilliga propheter, medan dessa länder och riken ännu woro i stor makt och ett blomstrande tillstånd, hafwa blifwit fullständigt fullbordade. Detta är ett af de många starka bewis för den wigtiga sanning, att den Heliga Skrift är ingifwen af Guds Ande, en uppenbarelse af den allwetande Guden, som är oinstränkt Herre och Konung öfwer folk och länder, årtusende efter årtusende, och styrer allting så, att det måste medwerka till Hans kyrkas grundande och uppbyggelse i all werlden.

Grekland.

Det Grekiska riket grundades af Alexander den store. Han eröfrade först Grekland och närgränsande länder, tågade sedan till Syrien med ett obehindradt segertåg, intog den stora, fasta handelsstaden Tyrus, efter en belägring af 7 månader, och tågade derefter mot Jerusalem. Det berättas att han, under det han belägrade Tyrus, fordrat understöd från Samarien och Judeen, men att öfwerstepresten Jadduah wägrade, emedan Judafolket hade swurit konungen af Persien tro- och huldhetsed, att Alexander derföre ämnade hämnas på Jerusalem, men att folket fastade och bad och öfwerstepresten i sin fulla presterliga prydning, i spetsen för presterna och Leviterna, i hwita kläder, gingo i högtidligt tåg eröfraren till mötes. Så snart Alexander såg honom, war han blidkad, han helsade öfwerstepresten wänligt, gaf honom handen och tillbad namnet Jehovah, som stod på guldplåten på öfwersteprestens hufwudbonad. Alexander förklarade detta så, att han redan i Macedonien i en dröm hade sett en man i denna drägt, som förkunnat honom, att hans Gud gifwit honom herrawälde öfwer hela Asien. Alexander intågade fredligt i Jerusalem, offrade i templet, lät föreläsa sig Daniels prophetior, som handlade om honom, gaf Jerusalem löfte om wissa privilegier och fortsatte sitt segertåg till Egypten, Persien och Indien. Denne store konung förenade Öster- och Westerlanden med hwarandra; nya handelswägar, en ny bildning och nya tänkesätt, uppstodo bland folken i hans mäktiga rike; han grundade en mängd nya städer, och folken kommo i lifligt umgänge med hwarandra. Det Grekiska språket, som Gud beredde att blifwa det Nya Testamentets grundspråk och så tillsägandes Christi kyrkas första modersmål, fick genom Alexander ett allmänt herrawälde bland folken. Han war således ett stort medel i Guds hand att bana wäg för Messias och Hans rike. Alexander tågade till Indien, sedan han intagit hela det Persiska riket och förenat det med Grekland. På sitt återtåg dog han i Babylon, efter en kort sjukdom, i den högsta glansen af sina segrar, år 323 före Christi födelse. Hans stora rike delades i 4 hufwuddelar mellan fyra af hans generaler. Palestina tillföll Laomedon, men redan tre år derefter togs det ifrån honom af Ptolemæus Lagi, som hade blifwit konung i Egypten. Då öfwerstepresten Onias wille blifwa Laomedon trogen, så inföll Ptolemæus i Jerusalem på en Sabbath och intog det utan motstånd, men behandlade Judarne med mildhet. Han förflyttade 100,000 Judar till Egypten, isynnerhet till Alexandria, och gaf åt dem samma fri- och rättigheter, som åt Macedonierna. År 314 blef Palestina intaget af Antigonus, en annan af Alexanders generaler, men denne blef öfwerwunnen af Ptolemæus och stupade i en slagtning år 301 (wid Ipsus). Då kom Judafolket under de Egyptiska konungarnes wälde, för en tid af 100 år, och åtnjöto lugn och stillhet. Genom Alexander och hans efterträdare blef det Grekiska språket infördt såsom embetsspråk och bildningsspråk äfwen i Judalandet och talades allmänt af de kringspridda Judarne i Egypten, i mindre Asien o. s. w. Hebreiska språket började glömmas, och det Gamla Testamentets heliga Skrifter öfwersattes på det Grekiska språket. Denna öfwersättning, som kallas de Sjuttio Uttolkares (Septuaginta Interpretum), föranstaltades af den Egyptiske konungen Ptolemæus Philadelphus år 270 före Christi födelse. I Ptolemæi Philometers tid uppbyggde den till Egypten utwandrade presten Onias ett tempel i Leontopolis i Egypten, som liknade Jerusalems tempel, och der infördes samma gudstjenst som i Jerusalem, för den stora mängd af Judar, som i Egypten war bosatt. Detta tempel förstördes af Romarne under kejsar Vespasianus. År 203 blef Judalandet intaget af den Syriske konungen Antiochus den store. Under en längre tid war det en kastboll emellan Egypten och Syrien. Ändteligen behöll den Syriska makten herrawäldet och Judarne behandlades med grufligt tyranni af Antiochus Epiphanes, som förwandlade templet till ett afgudatempel och offrade hedniska offer. Detta war förödelsens styggelse, Dan. 11: 31, en förebild till en stundande förödelse på en annan tid, Matth. 24: 15. Från detta tyranni befriades Judafolket genom Maccabeerna, en Judisk hjelteslägt med sällsynta egenskaper. På den tiden beseglade talrika blodwittnen sin tro på Israels Gud med en frimodig martyrdöd. Såsom ett märkwärdigt exempel omtalas, att en moder såg sina sju söner för den mordlystne konungens ögon uppgifwa andan under de pinsammaste marter, men hon blef ståndaktig i sin tro, hon förmanade sin yngste son att förblifwa sin Gud trogen, han följde frimodigt sina bröder i döden och derefter föll modren sjelf under bilan. Detta är det sanna hjeltemodet, som har den himmelske Konungens ära till sitt syftemål.

Öfwersigt af Syriens och Egyptens konungar från Alexander den store till dessa rikens eröfring af Romarne.

Syrien.			Egypten.
	Före Christi födelse.			Före Christi födelse.
Seleukus Nicator	312.		Ptolemæus Lagi	323.
Antiochus Sidetes	280.		Ptolemæus Philadelphus	284.
Antiochus Theos	260.		Ptolemæus Evergetes	246.
Seleukus Kallinikus	245.
Seleukus Keraunos	225.
Antiochus den store	223.
			Ptolemæus Philopator	221.
			Ptolemæus Epiphanes	204.
Seleukus Philopator	186.
			Ptolemæus Philometer	180.
Antiochus Epiphanes	175.
Antiochus Eupator	164.
Demetrius Soter	162.
Alexander Balas	150.
Demetrius Nikator	145.		Ptolemæus Physkon	145.
Antiochus Sidetes	140.
Demetrius Nikator (åter)	130.
Zebina	125.
Antiochus Grypus	123.
			Ptolemæus Lathyrus	116.
Seleukus	96.
Philippus	92.
Tigranes	83.
Romarne	66.		Ptolemæus Alexander	80.
			Ptolemæus Auletes	65.
			Cleopatra	51.
			Romarne	31.

Maccabeerne.

I den stora nöden under Antiochus Epiphanes beredde Gud åt Judafolket ett räddningsmebel genom presten Mattathias och hans fem söner, som bodde i en stad, Modin, i Juda bergstrakt. Mattathias satte sig emot afguderiet, då en Jude i all fräckhet för hans ögon offrade åt afgudarne. En modig skara af likasinnade Judar församlade sig omkring Mattathias och gjorde den Syriska besättningen i landet stor skada. Efter fadrens död år 166 före Christi födelse lyckades det hans äldste son Judas Maccabi att i en kedja af förundranswärda segrar bortjaga Syrierna och att återställa den rena gudstjensten i Jerusalems tempel år 165 före Christi födelse. Till åminnelse deraf firades sedan kyrkwigningsfesten i Jerusalem årligen. Efter en tid kom Judas och hans folk i stort trångmål och han wände sig då till Romarne, bad om bistånd och ingick med dem ett förbund. De gåfwo honom löften, men ingen hjelp. Sedan dess syntes Guds wälsignelse wara wiken ifrån honom, han blef öfwerwunnen af Syrierna och stupade sjelf år 161. Han efterträddes af sin broder Jonathan, som wisade lika stort hjeltemod, och regerade i 17 år. Han blef mördad år 143, och den tredje brodren, Simon, efterträdde honom och intog äfwen Zionsborgen, som ännu innehades af Syrierna, år 141, så att nu war Judafolket fritt och sjelfständigt, och af tacksamhet förklarade de, att det furstliga och öfwerstepresterliga embetet, som Simon nu innehade, skulle wara ärftliga i hans slägt ”till dess Gud sände dem en rätt prophet.” Men äfwen Simon förlorade lifwet genom Syriska lönnmördare, efter 7 års regering, år 135. Hans son och efterträdare Johannes Hyrcanus eröfrade Samarien och Galileen och förstörde det Samaritanska templet på Garizim. Han underkufwade Edomeerna o. s. w. och twingade dem att genom omskärelse införlifwas med Israels folk. Efter 30 års regering efterträddes han af sin son Aristobolus, som antog konungawärdigheten. Detta war ett förderfligt tecken, ty folket hade åt Simon uppdragit den furstliga och öfwerstepresterliga wärdigheten blott ”till dess en rätt prophet skulle komma” eller Messias, på hwilken de wäntade. Aristobolus satte sin moder i fängelse och lät henne swälta ihjel och dödade sin broder Antigonus. Efter ett års regering efterträddes han af Alexander Jannæus, en tredje son af Johannes Hyrcanus. Alexander Jannæus regerade i 27 år. Under hans tid fingo Phariseerne öfwerwälde i folket. Han war en wild och ogudaktig man. Efter hans död regerade hans drottning Alexandra i nio år. Efter hennes död år 69 regerade först hennes äldste son Hyrcanus tre månader; hans broder Aristobolus (den andre) afsatte honom och regerade sex år och sex månader. Då blef Jerusalem och Judalandet intaget af den Romerska fältherren Pompejus (kallad den store) år 63 före Christi födelse. Han tog Aristobolus och hans twå söner Alexander och Antigonus och hans twå döttrar med sig såsom fångar. Från den tiden war Judalandet ett lydrike under Rom, som der af- och tillsatte flera regenter. Först blef Hyrcanus den andre åter insatt. Förenämnde Antigonus, son af Aristobolus, insattes i regeringen af en Parthisk general Pacorus år 40 före Christi födelse, men efter tre år blef Jerusalem åter intaget af Romarne, och den Romerske fältherren Antonius insatte i konungawärdigheten Herodes, en Edomé, som blef kallad den store, år 37 före Christi födelse. Den Romerske generalen Socius, som då intog och plundrade Jerusalem, sände Antigonus fången till Antiochia till Antonius, som sedan efter Herodis önskan lät afrätta honom. Ett så bedröfligt slut fick Maccabeernas lysande slägt! Den sista ättlingen war den olyckliga Mariamne, Herodis drottning, som på sin mans befallning blef mördad.

Rom.

Wid samma tid, som Babylon började komma till ett mera betydande herrawälde i öster, grundades den stad i wester, som war af Guds försyn bestämd att få herrawälde öfwer jordens betydligaste länder, nemligen Rom, det westerländska Babylon. Det grundades af Romulus år 753 före Christi födelse, wid samma tid då Nabonassar grundade ett nytt rike och en ny tideräkning i det östra Babylon. Rom är det egentliga Babylon, som propheterna åsyfta, och af Rom war det östra Babylon blott en förebild. Det östra Babylon höll Judarne i fångenskap blott i 70 år, men det westra Babylon hade redan herrawälde öfwer Judalandet innan wår Frälsare föddes, ty Herodes hade fått sin konungamakt af Romarne, och efter hans död blef Judalandet deladt af Romarne mellan hans söner. Derefter regerades Judalandet af Romerska ståthållare eller landshöfdingar, till dess, 70 år efter Christi födelse, efter mångåriga blodiga krig, landet ödelades, staden och templet förstördes och folket bortfördes i en fångenskap, som ännu warar. Ännu är det Rom, som herrskar i westerlanden. Roms bildning, Roms tungomål, Roms anda, Roms lagar hafwa ännu äfwen i wårt fädernesland större anseende än christendomen, och embetsmännens och läroståndets bildning går mera ut på att göra dem till Romare än att göra dem till Christna. De nuwarande christna länderna hafwa till större delen tillhört det gamla Romerska riket och utgöra de tio horn eller riken, hwaruti det Romerska riket delades. I detta rike skall den röda makt uppstå, hwarom det Nya Testamentets prophetia talar. Uppb. 17: 3. Påfwewäldet utgör en wäsendtlig del af det westra Babylon, en mer än tusenårig länk i dess historia, och det skall fortfara till dess den himmelske Konungen sjelf fullbordar hwad Hans Ande förkunnat. Uppb. 17: 12–18.