Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Den första Konunga-Boken

←  De twå Konunga-Böckerna

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Den första Konunga-Boken

Den andra Konunga-Boken  →

Den första Konunga-Boken.

1. Capitel.

Abisag, Adonia konung. Nathans råd. Salomo smord. Adonia flyr.

Och då konung David war gammal, och wäl till ålders kommen, kunde han icke wara warm, än då man höljde honom med kläder.

2. Då sade hans tjenare till honom: Låt dem söka åt min herre konungen en piga, en jungfru, som står för konungen, och sköter honom, och sofwer i hans famn, och wärmer min herre konungen.

Detta war ett råd af någon läkare, som icke frågade efter Herrans lag, såsom ännu så många sjelfkloke rådgifware finnas. Samma sed är ännu bruklig bland förnäma i österlanden.

3. Och de sökte upp en dägelig piga i alla Israels gränser, och funno Abisag af Sunem, och hade henne till konungen.

4. Och hon war en ganska dägelig piga, och hon skötte konungen, och tjente honom; men konungen kände henne intet.

Kände, se 1 Mos. 4: 1.

5. Men Adonia, Haggiths son,* hof sig upp, och sade: Jag will wara konung; och gjorde sig wagnar och resenärer, och femtio män till drabanter för sig. *2 Sam. 3: 4. 1 Chrön. 3: 2.

6. Och hans fader bekymrade honom icke i sinom tid, så att han sade: Hwi gör du så? Och han war ock en dägelig man, och han hade födt honom näst efter Absalom.

Adonia war född näst efter Absalom och ansåg sig nu hafwa närmast rätt till kronan. David wille i sin ålderdomsswaghet icke bestraffa den tilltagsne sonen, af fruktan att reta honom til ett sådant uppror, som skett under Absalom.

7. Och han hade sitt råd* med Joab, ZeruJa son, och med AbJathar presten; och de hulpo Adonia. *1 Kon. 2: 28.

8. Men presten Zadok, och Benaja Jojada son, och Nathan propheten, och Simei och Rei och de Davids hjeltar* woro icke med Adonia. *2 Sam. 23: 8, [et]c.

9. Och då Adonia offrade får och oxar och gödd boskap wid den stenen Soheleth, som låg wid den brunnen Rogel,* bjöd han alla sina bröder, konungens söner, och alla Juda män, konungens tjenare; *Jos. 15: 7; cap. 18: 16.

Dessa offer skedde icke till Herrans ära, utan af egennytta, för att med offermåltider och ett sken af fromhet winna folket på sin sida. En dylik skenhelighet begagnas ännu ofta af ärelystna och egennyttiga menniskor till täckmantel för onda afsigter.

10. Men den propheten Nathan och Benaja och de hjeltar och Salomo sin broder bjöd han icke.

Propheten Nathan wisste med fullkomlig wisshet Guds wilja, att Salomo skulle blifwa konung i Israel, och tog derföre de mått och steg, som woro lofliga och nödwändiga, för att werkställa Herrans rådslut.

11. Då sade Nathan till BathSeba, Salomos moder: Hafwer du icke hört, att Adonia, Haggiths son, är konung worden, och wår herre David wet intet deraf?

12. Så kom nu, jag will gifwa dig ett råd, att du må undsätta din och din son Salomos själ.

13. Bort, och gack in till konungen David och säg till honom: Hafwer du icke, min herre konung, swurit och sagt din tjenarinna: Din son Salomo skall wara konung efter mig, och han skall sitta på min stol? Hwi är då Adonia konung worden?

14. Si, medan du ännu der är, och talar med konungen, will jag komma in efter dig, och fullkomna ditt tal.

15. Och BathSeba gick in till konungen i kammaren, och konungen war ganska gammal, och Abisag af Sunem tjente konungen.

16. Och BathSeba böjde sig och tillbad konungen. Konungen sade: Hwad will du?

17. Hon sade till honom: Min herre, du hafwer swurit din tjenarinna wid HERran din Gud: Din son Salomo skall wara konung efter mig, och sitta på min stol:

Utan twifwel hade David gifwit detta löfte, då Herrans uppenbarelse och befallning om Salomo blef honom gifwen, 1 Chrön. 28: 5, 6. Jfr. 2 Sam. 12: 24, 25.

18. Men nu si, Adonia är konung worden; och min herre konungen wet intet deraf:

19. Han hafwer offrat oxar, och gödd boskap och många får, och hafwer bjudit alla konungens söner; dertill AbJathar presten och Joab härhöfwitsmannen: men din tjenare Salomo hafwer han icke bjudit.

20. Men du är, min herre, konung, hela Israels ögon se på dig, att du skall gifwa dem före, ho som skall sitta på min herres konungens stol efter honom.

21. När nu min herre konungen med sina fäder afsomnade är, så måste jag och min son Salomo syndare wara.

Hade upprorsstiftaren icke blifwit skyndamt straffad, utan fått tillwälla sig konungamakten, så hade icke blott Salomo och hans moder, utan äfwen propheterna och de redliga bland presterna blifwit dödade.

22. Medan hon ännu talade med konungen, kom propheten Nathan.

23. Och de sade konungen till: Si propheten Nathan är der. Och som han kom in för konungen, tillbad han konungen på sitt ansigte neder till jorden;

24. Och sade: Min herre konung, hafwer du sagt: Adonia skall wara konung efter mig, och sitta på min stol?

25. Ty han är i dag nedergången, och hafwer offrat oxar och gödd boskap och många får, och hafwer bjudit alla konungens söner och höfwitsmännerna; dertill presten AbJathar; och si, de äta och dricka för honom, och säga: Lycka ske konungen Adonia:

26. Men mig, din tjenare, och Zadok presten och Benaja, Jojada son, och din tjenare Salomo, hafwer han icke bjudit.

Dessa rättsinniga män blefwo icke bjudna; ty Adonia fruktade deras frimodiga wittnesbörd emot hans ogudaktiga företag.

27. Är det så af min herre konungen befaldt, och du hafwer det din tjenare icke weta låtit, hwilken uppå min herres konungens stol efter honom sitta skall?

28. Konung David swarade och sade: Kaller mig BathSeba: och hon kom in för konungen: och då hon stod för konungen,

29. Swor konungen och sade: Så sannt som HERren lefwer, som min själ förlossat hafwer ut all nöd,

30. Jag will i dag göra, såsom jag dig wid HERran Israels Gud swurit hafwer, och sagt: Salomo din son skall wara konung efter mig, och han skall sitta på min stol för mig.

Riket war ännu icke något arfrike, utan ett walrike, der Gud sjelf walde konungen, och såsom Han förut hade utwalt Saul och David, så hade Han nu redan bestämt Salomo till konung, 1 Chrön. 28: 6.

31. Då böjde sig BathSeba med sitt anlete neder till jorden, och tillbad konungen, och sade: Lycka minom herra konung David i ewig tid.

32. Och konung David sade: Kaller mig presten Zadok och propheten Nathan och Benaja, Jojada son. Och då de kommo in för konungen,

33. Sade konungen till dem: Tager med eder eder herres tjenare, och sätter min son Salomo uppå min mula, och förer honom ned till Gihon.* *2 Chrön. 32: 30; cap. 33: 14.

Mula, d. ä. Mulåsna, hwarpå konungen plägade rida. Folket skulle deraf se, att David sjelf öfwerlemnat konungamakten åt Salomo. Gihon är en bäck och en dal wester om Jerusalem, och war det mest offentliga ställe, der utrymmet också war tillräckligt för en stor folkmängd att samla sig omkring Salomo, då han skulle smörjas till konung.

34. Och presten Zadok samt med propheten Nathan smörje honom der till konung öfwer Israel; och blåser med basuner, och säger: Lycka ske konung Salomo.

35. Och drager med honom upp, och kommer, så skall han sitta på min stol, och wara konung för mig: och jag will bjuda honom, att han skall wara en förste öfwer Israel och Juda.

36. Då swarade Benaja, Jojada son, konungen, och sade: Amen; det säge också HERren, min herre konungens Gud.

Amen, d. ä. ske alltså. Säger Gud amen till menniskans bön och företag, så är hon bönhörd, och hennes förehafwande lyckas wäl. Ett ord af Gud är detsamma som en Guds gerning. Ps. 33: 9.

37. Såsom HERren hafwer warit med min herre konungen, så ware Han ock med Salomo, att hans stol må större warda, än min herres konung Davids stol.

38. Då gingo presten Zadok och propheten Nathan och Benaja, Jojada son, och Crethi och Plethi* neder och satte Salomo på konung Davids mula, och förde honom till Gihon. *2 Sam. 8: 18.

39. Och presten Zadok tog oljehornet utur tabernaklet och smorde Salomo;* och de blåste med basuner, och allt folket sade: Lycka ske konung Salomo.† *1 Chrön. 29: 22. †1 Sam. 10: 24.

Detta tabernakel hade David låtit uppslå, till arkens förwarande, 2 Sam. 6: 17.

40. Och allt folket drog upp efter honom, och folket pipade med pipor, och war ganska gladt, så att det skall i marken utaf deras skri.

41. Och Adonia hörde det och alla de bjudne, som med honom woro, och de hade allaredan ätit; och då Joab hörde basunens ljud, sade han: Hwart will det skriet och bullret i staden?

Rogel, der Adonia offrade v. 9, var icke långt ifrån staden Jerusalem.

42. Som han ännu talade, si, då kom Jonathan, AbJathars prestens son; och Adonia sade: Kom här in, ty du är en duglig man, och bär god tidning.

43. Jonathan swarade och sade till Adonia: Ja, wår herre konung David hafwer gjort Salomo till konung,

44. Och hafwer sändt med honom presten Zadok och propheten Nathan och Benaja, Jojada son, och Chreti och Plethi; och de hafwa satt honom på konungens mula.

45. Och presten Zadok med propheten Nathan hafwer smort honom till konung i Gihon: och de äro uppdragne dädan med fröjd, så att staden sorlar; det är det skri, som I hört hafwen.

46. Dertill sitter Salomo på konungsstolen.

47. Och konungens tjenare hafwa ingångit till att wälsigna wår herre konung David; och hafwa sagt: Din Gud göre Salomo ett bättre namn, än ditt namn är, och göre hans stol större än din stol: och konungen hafwer tillbedit, der han låg på sängen.

48. Och konungen hafwer så sagt: Lofwad ware HERren Israels Gud, som i dag hafwer låtit en sitta på min stol, så att mina ögon det sett hafwa

49. Då wordo förskräckte och stodo upp alla de, som när Adonia bjudne woro, och gingo bort hwar och en sin wäg.

50. Men Adonia fruktade sig för Salomo, och stod upp, gick bort, och fattade hornen* af altaret. *2 Mos. 27: 2.

Adonia trodde, att han skulle blifwa skonad för altarets skull. Se 2 Mos. 21: 14.

51. Och Salomo wardt sagdt: Si, Adonia fruktar för konung Salomo; och si, han fattar altarets horn, och säger: Konung Salomo swärje mig i dag, att han icke dräper sin tjenare med swärd.

52. Salomo sade: Will han wara redlig, så skall icke ett hår af honom falla på jorden:* men warder något ondt befunnet med honom, så skall han dö. *1 Sam. 14: 45.

53. Och konung Salomo sände bort, och lät hemta honom neder ifrån altaret. Och då han kom, tillbad han konung Salomo; men Salomo sade till honom: Gack i ditt hus.

2. Capitel.

Davids förordning, död. Adonia, Abjathars, Joabs, Simei straff.

Som nu tiden led, att David skulle dö, böd han sin son Salomo, och sade:

2. Jag går all werldens wäg:* så war nu tröst och war en man. *Jos. 23: 14.

Ingen kan wara en rätt man i sitt embete och i sin kallelse, utan genom Herrans kraft och i frimodig förtröstan på Honom.

3. Och akta på HERrans din Guds makt, så att du wandrar i Hans wägar, och håller Hans seder, bud, rätter, wittnesbörd, såsom skrifwet är i Mose lag;* på det du skall wara klok i allt det du gör, och ehwart du dig wänder:† *5 Mos. 17: 19. Jos. 1: 8; cap. 23: 6. †5 Mos. 29: 9.

4. På det HERren skall uppwäcka sitt ord, som Han öfwer mig talat hafwer, och sagt: Om dina barn bewara sina wägar, så att de wandra troliga och af allt hjerta och af all själ för mig, så skall aldrig fattas af dig en man på Israels stol.* *2 Sam. 7: 12. Ps. 132: 11, 12.

Salomo, fridens konung, är en bild af den himmelske, den ewige fridsfursten Christus, åt hwilken Fadren gifwit all makt i himmelen och på jorden.

5. Och wet du wäl, hwad Joab, ZeruJa son hafwer gjort mig, hwad han gjorde de twå härhöfwitsmän i Israel, Abner, Ners son, och Amasa, Jethers son, hwilka han drap,* och utgöt krigsblod i friden, och lät komma krigsblod uppå sitt bälte, det omkring hans länder war, och uppå sina skor, som på hans fötter woro. *2 Sam. 3: 27; cap. 20: 10.

6. Gör efter din wishet, så att du icke förer hans grå hår med frid ned till helwete.

David hade under sin regering skonat den brottslige Joab, ty han war en man med stor förmåga och hade gjort David och hans rike stora tjenster, men nu på dödssängen, och då samwetet alltid skärpes hos dem, som frukta Herran, får han se och erkänna, att han häruti felat emot Herrans lag, emedan det är en konungs pligt att straffa den, som illa gör. Rom. 13: 4. Joab hade mördat Abner, 2 Sam. 3: 27, och Amasa, och således med dubbelt brott förtjent döden, 2 Mos. 21: 12. Joab hade äfwen uti Adonias tilltänkta uppror gjort sig skyldig till förräderi emot konungen. David wisste, att landet enligt lagen förorenas genom ohämnade blodsskulder; men han hade försummat sin domarepligt och dermed syndat både emot lagen och emot hela sitt land. Således innebär denna befallning angående Joab ingalunda någon hämndlystnad, utan ånger och bättring. Helwete betyder här, såsom på flera andra ställen, detsamma som grafwen. För de fördömdas boning brukas i Nya Testamentet på grundspråket ett särskildt ord.

7. Och Barsillai barn, den Gileaditens,* skall du bewisa barmhertighet, så att de äta wid ditt bord: förty de gåfwo sig till mig, då jag flydde för din broder Absalom. *2 Sam. 17: 27; cap. 19: 31, 32.

8. Och si, du hafwer Simei när dig, Gera son, Jemini sons af Bahurim, den mig skamligen bannade,* på den tid jag gick till Mahanaim; men han kom neder emot mig wid Jordan; då swor jag honom wid HERran, och sade: Jag will icke dräpa dig med swärd.† *2 Sam. 16: 5; †cap. 19: 16, 18, 23.

9. Men låt icke du blifwa honom oskyldig: ty du är en wis man, och wet wäl hwad du honom göra skall, att du låter hans grå hår med blod komma neder till helwete.

Salomos regering började med ogudaktigas bestraffning, den började med blod, men blef en fridsregering. Den sanna friden kan icke uppstå och hafwa bestånd, utan att det onda utrotas. Till den himmelske fridsfurstens regering hörer också det, att det onda, såwäl i hjertat som i werlden i allmänhet, måste straffas och utrotas. Härtill behöfwas mångahanda medel och hemsökelser; ofta stränga straffdomar och slutligen en förfärlig dom, som de ogudaktige sjelfwa werkställa. Uppb. 14: 19, 20.

David kände Simei förrädiska sinne och wille nu endast göra Salomo uppmärksam derpå.

10. Så afsomnade då David med sina fäder, och wardt begrafwen uti Davids stad.* *2 Sam. 5: 7. Apg. 2: 9; cap. 13: 36.

11. Men tiden, som David hade warit konung öfwer Israel, war fyratio år. I sju år war han konung i Hebron; och tre och trettio år i Jerusalem.* *2 Sam. 5: 4, 5. 1 Chrön. 3: 4; cap. 29: 27.

12. Och Salomo satt på sin faders Davids stol, och hans rike wardt storligen befäst.

13. Men Adonia, Haggiths son, kom in till BathSeba, Salomos moder; och hon sade: Kommer du ock med frid? Han sade: Ja.

14. Och han sade: Jag hafwer något tala med dig. Hon sade: Säg.

15. Han sade: Du wet, att riket war mitt; och hela Israel hade wändt sitt ansigte till mig, att jag skulle wordit konung:* men nu är riket förwändt, och wordet min broders; af HERranom är det hans wordet.† *1 Kon. 1: 5. †1 Chrön. 22: 9, 10; cap. 28: 5.

16. Nu beder jag en bön af dig: Låt icke mitt ansigte komma till blygd. Hon sade till honom: Säg.

17. Han sade: Tala med konungen Salomo; ty han låter icke ditt ansigte komma till blygd; att han gifwer mig Abisag af Sunem till hustru.

Emedan hon war jungfru, cap. 1: 4, så ansåg han denna begäran wara tillåtlig; den djupa listiga afsigten förtiger han. Se v. 22.

18. BathSeba sade: Wäl; jag will på dina wägnar tala till konungen.

19. Och BathSeba kom in till konung Salomo till att tala med honom på Adonia wägnar. Och konungen stod och gick emot henne, och tillbad henne, och satte sig på sin stol, och för konungens moder wardt ock satt en stol, så att hon satte sig på hans högra sida.

20. Och hon sade: Jag beder en liten bön af dig; låt icke mitt ansigte komma till blygd. Konungen sade till henne: Bed min moder; jag will icke låta ditt ansigte komma till blygd.

Löftet gafs obestämdt och endast i den förutsättning, att hon icke skulle begära något obilligt eller skadligt. BathSeba genomskådade icke den djupa listen i Adonias begäran.

21. Hon sade: Låt gifwa Abisag af Sunem dinom broder Adonia till hustru.

22. Då swarade konung Salomo, och sade till sin moder: Hwi beder du om Abisag af Sunem till Adonia? Bed honom ock riket med: förty han är min äldste broder; och han hafwer presten AbJathar och Joab, ZeruJa son.

Då ingen annan än en konung fick taga en konungs enka till äkta, och Abisag måste åtminstone anses för en Davids brud, så låg uti Adonias begäran försåt och list. Han wille genom Abisag winna konungsligt anseende i folkets ögon.

23. Och konung Salomo swor wid HERran och sade: Gud göre mig det och det, Adonia skall detta hafwa talat emot sitt lif.

24. Och nu så wisst som HERren lefwer, den mig stadfäst hafwer, och låtit sitta på min faders Davids stol, och den mig ett hus gjort hafwer, såsom han sagt hafwer:* I dag skall Adonia dö. *2 Sam. 7: 12, 21, 29.

25. Och konung Salomo sände bort Benaja, Jojada son; han slog honom, så att han blef död.

Adonia hade genom sitt högförräderi förwerkat lifwet.

26. Och till presten AbJathar sade konungen: Gack bort till Anathoth till din åker, ty du hörer döden till; men jag will icke dräpa dig i dag: förty du hafwer burit HErrans HERrans ark* för min fader David, och hafwer med lidit hwad som helst min fader lidit hafwer. *1 Sam. 22: 20. 2 Sam. 15: 24.

27. Alltså fördref Salomo AbJathar, att han icke måtte blifwa HERrans prest; på det HERrans ord fullbordas skulle, som han öfwer Eli hus talat hade i Silo.* *1 Sam. 2: 33, 36.

Salomo lät emot Abjathar nåd gå för rätt, och skonade hans lif, men det war icke tillbörligt att förrädaren skulle få behålla sitt presterliga embete.

28. Och detta ryktet kom för Joab; ty Joab höll sig in till Adonia, ehuru wäl han icke hade hållit sig till Absalom; då flydde Joab in uti HERrans tabernakel, och fattade hornen af altaret.

29. Och det wardt bådadt konung Salomo, att Joab war flydd uti HERrans tabernakel, och si, han står wid altaret.* Då sände Salomo Benaja, Jojada son, Och sade: Gack och slå honom. *1 Kon. 1: 50.

30. Och då Benaja kom till HERrans tabernakel, sade han till honom: Så säger konungen: Gack här ut. Han sade: Nej, här will jag dö. Och Benaja sade detta konungenom igen, och sade: Så hafwer Joab sagt, och så hafwer han swarat mig.

31. Konungen sade till honom: Gör såsom han sagt hafwer, och slå honom,* och begraf honom, att du ifrån mig och min faders hus tager det blod, som Joab oförskyldt utgjutit hafwer. *2 Mos. 21: 14.

32. Och HERren betale honom hans blod uppå hans hufwud, att han hafwer slagit twå män, de der redligare och bättre woro än han; och hafwer dräpit dem med swärd, så att min fader David deraf intet wisste, nemligen: Abner,* Ners son, den härhöfwitsmannen öfwer Israel och Amasa,† Jethers son, härhöfwitsman öfwer Juda; *2 Sam. 3: 27; †cap. 20: 10.

33. Så att deras blod må betaladt warda på Joabs hufwud och hans säds i ewig tid. Men David och hans säd, hans hus och hons stol hafwe frid af HERranom i ewig tid.

34. Och Benaja, Jojada son, gick upp, och slog honom, och drap honom; och han wardt begrafwen i sitt hus i öknen.

35. Och konungen satte Benaja, Jojada son, i hans stad öfwer hären; och Zadok presten satte konungen i AbJathar stad.* *1 Sam. 2: 35. 1 Chrön. 29: 22.

Nu kom således det öfwerstepresterliga embetet ifrån Ithamars ätt, i hwilken det war på Eli tid, tillbaka till Eleasars slägte, 1 Chrön. 24: 3. Hes. 44: 15. David hade redan låtit wiga Zadok till öfwersteprest, 1 Chrön. 29: 22.

36. Och konungen sände bort och lät kalla Simei, och sade till honom: Bygg dig ett hus i Jerusalem, och bo der; och gack icke ut dädan, antingen hit eller dit.

Konungen wille hafwa den förrädiske Simei under ögonen och widare pröfwa honom.

37. På hwilken dag du der utgår, och går öfwer den bäcken Kidron, så wet, att du skall döden dö; ditt blod ware på ditt hufwud.

38. Simei sade till konungen: Det är en god mening; såsom min herre konungen sagt hafwer, så skall din tjenare göra. Så bodde Simei i Jerusalem i lång tid.

39. Men det begaf sig efter tre år, att twå tjenare lupo ifrån Simei till Achis, Maacha son, konungen i Gath. Och Simei wardt sagdt: Si, dina tjenare äro i Gath.

40. Då stod Simei upp, och sadlade sin åsna, och drog åstad till Gath till Achis, att han skulle söka sina tjenare; och då han dit kom, förde han sina tjenare ifrån Gath.

41. Och det wardt sagdt Salomo, att Simei war faren af Jerusalem till Gath, och igenkommen.

42. Då ilande konungen bort, och lät kalla Simei, och sade till honom: Hafwer jag icke swurit dig wid HERran, och betygat dig, och sagt: På hwilken dag du fore ut antingen hit eller dit, att du då weta skulle, att du skulle döden dö? Och du sade till mig: Jag hafwer hört en god mening.

43. Hwi hafwer du då icke hållit dig efter HERrans ed och det bud, som jag dig budit hafwer?

44. Och konungen sade till Simei: Du wet allt det onda, som ditt hjerta med sig wet, som du min fader David gjort hafwer;* HERren hafwer betalat din ondska på ditt hufwud. *2 Sam. 16: 7.

45. Och konung Salomo är wälsignad, och Davids stol warder befäst för HErranom i ewig tid.

46. Och konungen böd Benaja, Jojada son: han gick ut, och slog honom, att han blef död. Och riket wardt befäst i Salomos hand.* *2 Chrön. 1: 1.

Genom de ogudaktigas bestraffning blef konungariket befästadt. Men Salomo straffade ingen annan än mördare och sådana brottslingar, som lagen twingade honom att straffa. Om strafflagens tillämpning på öfwerträdare försummas, så förslappas den sedliga kraften i landet, regering och lag förlora sitt anseende, och hela folket lider deraf.

3. Capitel.

Salomos gifte, nit, bön, wishet, egor, första dom.

Och Salomo befryndade sig med Pharao, konungen i Egypten, och tog Pharaos dotter,* och förde henne till Davids stad, till dess han skulle fullbygga sitt hus och HERrans hus och muren omkring Jerusalem. *1 Kon. 7: 8; cap. 9: 24.

Den Egyptiska prinsessan blef Salomos rätta gemål, cap. 11: 1. Ett sådant äktenskap war i lagen icke förbjudet; det war tillåtet, att Egyptierna fingo upptagas i Herrans folk, 5 Mos. 23: 8. Blott med Canaaniterna war det Israel förbjudet att ingå äktenskap. Det är sannolikt att denna prinsessa blef omwänd till den sanne Guden, ty ibland de afgudar, som Salomo på sednare tid, förförd af andra qwinnor, började dyrka, nämnes ingen Egyptisk afgud.

2. Men folket offrade ännu på höjderna;* ty det war än då intet hus bygdt åt HERrans namn intill den tiden. *2 Chrön. 33: 17.

Här menas icke att de på höjderna offrade åt afgudar, utan åt Herren, såsom Samuel och David, 1 Sam. 9: 12. 2 Sam. 6: 17. Denna oordning kom deraf, att tabernaklet och altaret woro på ett ställe, och förbundets ark på ett annat. Men det war emot lagen, 3 Mos. 17: 3, 4, så länge arken war i tabernaklet och sedermera efter templets upprättande.

3. Men Salomo hade HERran kär, och wandrade efter sin faders Davids seder; undantaget att han offrade och rökte uppå höjderna.* *1 Chrön. 16: 39, 40.

4. Och konungen gick bort till Gibeon till att offra der, ty der war en härlig höjd;* och Salomo offrade tusende bränneoffer på det samma altaret. *2 Chrön. 1: 3.

På Gibeons höjd war tabernaklet, 1 Chrön. 16: 39.

5. Och HERren syntes Salomo i Gibeon uti en dröm om natten. Och Gud sade: Bed hwad jag skall gifwa dig.* *1 Kon. 9: 2. 2 Chrön. 1: 7.

6. Salomo sade: Du hafwer gjort med min fader David din tjenare stor barmhertighet, såsom han wandrade för dig i sanning och rättfärdighet och med ett rättsinnigt hjerta när dig; och du hafwer hållit honom denna stora barmhertigheten och gifwit honom en son, som på hans stol sitta skulle, såsom nu tillgår.

7. Nu, HERre min Gud, du hafwer gjort din tjenare till konung i min faders Davids stad; så är jag en ung dräng, och wet icke min utgång eller ingång.

8. Och din tjenare är ibland ditt folk, som du utwalt hafwer, det så mycket är, att det ingen räkna eller beskrifwa kan för myckenhets skull.

9. Så gif nu din tjenare ett lydaktigt hjerta, att han må döma ditt folk, och förstå hwad godt och ondt är: ty ho förmår döma detta ditt mäktiga folk?* *2 Chrön. 1: 9.

Sådan war Salomos ödmjuka och innerliga bön på den lyckliga tid, då han med hela hjertat wille höra Herran till. Lydaktigt hjerta, grt.: ett hörande hjerta. Han bad om ett hjerta, som uppmärksamt skulle lyssna till Herrans lag och till hwarje hwiskning af Herrans Ande, samt willigt lyda och derefter göra. Det hörande hjertat skulle också kärleksfullt och faderligt lyssna till undersåtarnes böner och åligganden.

10. Då täcktes det HERranom wäl, att Salomo bad om sådant.

11. Och Gud sade till honom: Efter du detta bad, och bad icke om långt lif eller rikedomar, eller om dina fienders själar, utan om förstånd till att döma;

12. Si, så hafwer jag gjort efter dina ord: si. jag hafwer gifwit dig ett wist och förståndigt hjerta, så att din like hafwer icke warit före dig, och icke heller efter dig uppkomma skall.* *Pred. 1: 16.

13. Dertill det du icke bedit hafwer, det hafwer jag också gifwit dig,* nemligen rikedomar och härlighet; så att ingen skall wara din like ibland konungarna i dina dagar. *Matth. 6: 33. Eph. 3: 20.

14. Och om du wandrar i mina wägar, så att du håller mina seder och bud, såsom din fader David wandrat hafwer, så will jag gifwa dig långt lif.

Salomos bön behagade Herren wäl. Han fick både det han bad om och ännu mycket mer. Då wi bedja om det, som Herranom täckeligt är, så gifwer Han oss icke allenast wår bön, utan ännu mera. Söker först efter Guds rike och Hans rättfärdighet, så faller eder allt detta till. Matth. 6: 33. Salomo blef begåfwad med stor wishet och många härliga förmåner, men Herrans löfte om långt lif kunde icke uppfyllas; ty Salomo afwek med sitt hjerta ifrån Herran. Han blef blott 59 eller 60 år gammal.

15. Och då Salomo waknade, si, då war det en dröm; och han kom till Jerusalem, och gick fram för HERrans förbunds ark, och offrade bränneoffer och tackoffer; och gjorde ett stort gästabud åt alla sina tjenare.

16. På den tiden kommo twå skökor för konungen, och gingo fram för honom.

17. Och den ena qwinnan sade: Ack min herre, jag och denna qwinnan bodde uti ett hus, och jag födde när henne i huset.

18. Och efter tre dagar, sedan jag födt hade, födde hon ock; och wi woro tillhopa, så att ingen främmande war med oss i huset, utan wi båda.

19. Och denna qwinnans son blef död om natten; ty hon förkramade honom i sömnen.

20. Och hon stod upp om natten, och tog min son ifrån min sida, wid din tjenarinna sof, och lade honom på sin arm; och sin döda son lade hon på min arm.

21. Och då jag om morgonen uppstod till att gifwa min son dia, si, då war han död; men om morgonen såg jag granneligen på honom, och si, det war icke min son, den jag födt hade.

22. Den andra qwinnan sade: Det är icke så; min son lefwer, och din son är död; men denna sade: Det är icke så; din son är död, och min son lefwer. Och talade alltså för konungen.

23. Och konungen sade: Denna säger: Min son lefwer, och din son är död; en andra säger: Icke så; din son är död, och min son lefwer.

24. Och konungen sade: Tager mig hit ett swärd. Och då swärdet war buret fram till konungen;

25. Sade konungen: Hugger det lefwande barnet i tu stycken och gifwer åt denna hälften, och åt den andra ock hälften.

26. Då sade qwinnan, hwilkens barn lefde, till konungen (ty hennes moderliga hjerta gaf sig öfwer sin son): Ack! min herre, gifwer henne barnet lefwande, och dräper det icke. Men den andra sade: Det ware hwarken mitt eller ditt, låt skifta det.

27. Då swarade konungen och sade: Gifwer åt denna barnet lefwande, och dräper det icke; hon är dess moder.

28. Och den domen, som konungen afsagt hade, spordes för hela Israel, och de fruktade konungen; förty de sågo, att Guds wishet war i honom till att döma.

Salomos djupa menniskokännedom, genomträngande skarpsinnighet och stora wishet ingaf folket wördnad och fruktan, så att de, som hade ett ondt samwete, icke wågade försöka att föra denne domare bakom ljuset.

4. Capitel.

Salomos förstar, fogdar, täring, hästar, wagnar, wishet och språk.

Alltså wardt Salomo konung öfwer hela Israel.

2. Och desse woro hans förstar: AsarJa, Zadoks son, prestens;

Asaria, Zadoks sonson, 1 Chrön. 6: 8, 9, kallas här hans son.

3. Elihoreph och AhiJa, Sisa söner, woro skrifware; Josaphat, Ahiluds son, war kansler.

4. Benaja, Jojada son, war härhöfwitsman; Zadok och AbJathar* woro prester. *1 Kon. 2: 26, 27.

Prester, se 2 Sam. 8: 18.

5. AsarJa, Nathans son, war öfwer embetsmännerna; Sabud, Nathans son, prestens, war konungens wän.

Wän, förtrogne, konungens hemliga rådgifware.

6. Ahisar war hofmästare; Adoniram, Abda son, war räntmästare.

Hofmästare, som hade om händer hofwets husliga bestyr och uppsigt öfwer hofbetjeningen.

7. Och Salomo hade tolf befallningsmän öfwer hela Israel, som försörjde konungen och hans hus; hwar hade en månad om året till att försörja.

Dessa embetsmän skulle hwar sin månad sörja för hofstaten och från hwar sin stam anskaffa medlen dertill.

8. Och de hette alltså: Hurs son på Ephraims berg.

9. Dekers son i Makaz och i Saalbim och i BethSemes och i Elon BethHanan.

10. Heseds son i Aruboth; och hade dertill Socho och hela landet Hepher.

11. AbiNadabs son hela landet Dor; och hade Taphath, Salomos dotter, till hustru.

12. Baana, Ahiluds son, i Thaanach och i Megiddo och öfwer hela BethSean, hwilket ligger wid Zarthana under Jisreel, ifrån BethSean intill den planen Mehola, intill hinsidan Jokmeam.

13. Gebers son i Ramoth i Gilead; och hade de städer Jairs, Manasse sons, i Gilead; och hade den ängden Argob, som i Basan ligger, sextio stora städer murade och med kopparbommar.

14. AhiNadab, Iddo son, i Mahanaim.

15. Ahimaaz i Naphthali; och han tog också Basmath, Salomos dotter, till hustru.

16. Baana, Husai son, i Asser och i Aloth.

17. Josaphath, Paruah son, i Isaschar.

18. Simei, Ela son, i BenJamin.

19. Geber, Uri son, i Gileads land, i Sihons, de Amoreers konungs, land; och Ogs, konungens i Basan; en befallningsman war i detsamma landet.

20. Men Juda och Israel woro många, såsom sanden i hafwet,* och de åto och drucko, och woro glade. *1 Mos. 13: 16; cap. 15: 5.

21. Alltså war Salomo en herre öfwer alla rikena ifrån elfwen intill de Philisteers land, och allt intill de Egyptiers gräns; hwilka honom förde skänker, och tjente honom i hans lifstid.

22. Och Salomo måste dagligen hafwa till spisning trettio corer semlomjöl, sextio corer annat mjöl.

Skatten kallades skänker och skulle således gifwas alldeles friwilligt. Cor war det största mått för torra waror, lika med ett Gomer eller tio Epha. Ett Epha (eller Bath) war ungefär femton kannor.

23. Tio gödda oxar och tjugu oxar af betet och hundrade får; förutan hjort och rå, stengetter, och hwad man på stall höll.

24. Ty han war rådande i hela landet på denna sidan elfwen, ifrån Tiphsah allt intill Gasa öfwer alla de konungar på denna sidan elfwen: och hade frid* med alla sina grannar allt omkring. *3 Mos. 26: 5.

Tiphsah eller Thapsacus war en betydlig stad på westra stranden af Euphrat.

25. Så att Juda och Israel bodde trygge hwar och en under sitt winträd och under sitt fikonträd ifrån Dan allt intill BerSeba, så länge Salomo lefde.

I Judalandet woro winträd och fikonträd ymniga och gåfwo en angenäm swalka, så att man tillbragte många af lifwets angenämaste stunder i trädgårdar och wingårdar. Men som dessa woro utom murarna af befästade städer, så är wistelsen under winträd och fikonaträd en bild af ostörd frid och lugnt åtnjutande af landtlifwets förmåner och förnöjelser. 2 Kon. 18: 31. Es. 36: 16.

26. Och Salomo hade fyratio tusen wagnshästar och tolftusen resenärer.* *2 Chrön. 1: 14; cap. 9: 25.

27. Och befallningsmännerna försörjde konung Salomo, och allt det, som till konungens bord hörde, hwar och en i sin månad; och läto intet fattas.

28. Sammalunda ock korn och halm för hästar och mular förde de dit, som han war, hwar och en efter som honom befaldt war.

29. Och Gud gaf Salomo ganska stor wisdom och förstånd och ett fritt mod, såsom sanden, som ligger på hafwets strand.

30. Så att Salomos wisdom war större än alla österlänningabarns och alla Egyptiers wisdom.

Det är ett stående uttryck i österlanden att taga hafwets sand till jemförelse, då man will beskrifwa någonting såsom mycket ymnigt, stort eller talrikt. Österlänningarnas wisdom war berömd, men Salomo öfwerträffade dem alla.

31. Och war wisare än alla menniskor och wisare än Ethan den Esrahiten, Heman, Chalchol, och Darda, Mahols söner;* och war namnkunnig ibland alla hedningar allt omkring. *1 Chrön. 2: 6. Ps. 88: 1. Ps. 89: 1.

Genom sin wishet och sin makt utöfwade Salomo ett sådant inflytande på alla närgränsande hedniska folk, att deras råhet i betydlig mån förminskades, och han har utan twifwel på den allmänna werldsbildningen haft ett större inflytande, än någon tror. Ty Europas bildning härleder sig hufwudsakligen från Christendomen, som med det Gamla Testamentet står i närmaste sammanhang; men den härleder sig äfwen från Grekerna och Romarne. Romarnes bildning war till större delen grundad på Grekernas, och det är af de fördomsfriaste forskare utredt, att Phenicierna och Judarna hade ett ganska stort inflytande på Grekland, så att Grekernas hyfsning och bildning är ett på eget sätt afspegladt återsken af Judalandets bildning och således till en del af Guds uppenbarelser. Många bibliska sanningar återfinnas på ett eget sätt wanställda i den Grekiska och Romerska afgudalära och i dessa folks dikter och sagor. Ljuset har kommit till dem, fastän i brutna och fördunklade strålar. Men på detta ljus hafwa de icke aktat. Ps. 19: 5. Rom. 10: 18. Col. 1: 23.

32. Och han talade tretusende ordspråk; och hans wisor woro tusende och fem.

Salomos wishet hafwa wi hufwudsakligen i behåll i hans skrifter.

33. Och han talade om träd, ifrån ceder, som är i Libanon, allt intill isop, som wäxer utur wäggen: desslikes talade han om djur, om foglar, om maskar, om fiskar.

Han war således äfwen en naturkunnig, som sökte att lära känna Skapelsens under från de minsta till de största ting i naturens riken, utan twifwel det största snille bland alla menniskor, som hittills lefwat; ty hans wishet och kunskaper grundade sig icke på hans tids bildning, utan på strålande själsljus.

34. Och utaf alla folk kommo till att höra Salomos wisdom, ifrån alla konungar på jorden, som af hans wisdom hört hade.

5. Capitel.

Hirams och Salomos sändningabud, förbund. Templets arbetsfolk.

Och Hiram, konungen i Tyro, sände sina tjenare till Salomo; ty han hade hört, att de hade smort honom till konung i hans faders stad; ty Hiram älskade* David, så länge han lefde. *2 Sam. 5: 11. 1 Chrön. 14: 1. 2 Chrön. 2: 3.

2. Och Salomo sände till Hiram, och lät säga honom:

3. Du wet, att min fader David icke kunde bygga HERrans sin Guds namn ett hus för örligs skull, som allt omkring honom war, intill dess HERren gaf dem under hans fotbjellen.

Dem, nemligen fienderna. Dessa lade Herren slutligen under hans fötter (fotbjelle, fotsula).

4. Men nu hafwer HERren min Gud gifwit mig rolighet* allt omkring, så att ingen motståndare eller ondt hinder mer på färde är. *1 Chrön. 28: 5.

5. Si, så hafwer jag tänkt bygga ett hus HERrans min Guds namn, såsom HERren talat hafwer till min fader David, och sagt: Din son, som jag i din stad sätta skall på din stol. han skall bygga mitt namn hus;* *2 Sam. 7: 13. 1 Chrön. 22: 10.

6. Så befall nu, att man hugger mig ceder utur Libanon, och att dina tjenare äro med mina tjenare, och dina tjenares lön will jag gifwa dig, allt såsom du säger; ty du wet, att när oss är ingen som kan hugga trä, såsom de Zidonier.

Här anföres Salomos begäran till Hiram korteligen, men 2 Chrön. 2: 7, 10, utförligare.

7. Då Hiram hörde Salomos ord, fröjdade han sig storligen, och sade: Lofwad ware HERren i denna dag, som hafwer gifwit David en wis son öfwer detta myckna folket.

8. Och Hiram sände till Salomo, och lät säga honom: Jag hafwer hört det du till mig sändt hafwer; jag will göra efter allt ditt begär med ceder och furuträd;

9. Mina tjenare skola föra dem neder af Libanon ut till hafwet; och jag will låta lägga dem i flottar på hafwet intill det rum, som du mig föresägande warder, och will lossa dem der, och du skall låta hemta dem; men du skall ock göra mitt begär, och gifwa mitt folk kost.

10. Alltså gaf Hiram Salomo ceder och furuträd efter allt hans begär.

11. Och Salomo gaf Hiram tjugutusen corer hwete till kost för hans folk; och tjugu corer stött olja;* detta gaf Salomo Hiram årligen. *2 Chrön. 2: 10.

12. Och HERren gaf Salomo wisdom, såsom Han honom sagt hade;* och war frid emellan Hiram och Salomo, och de gjorde båda ett förbund med hwarannan. *1 Kon. 3: 12.

13. Och Salomo böd uppå en utgärd öfwer hela Israel; och i utgärden woro trettio tusende män.

Salomo lät wälja ett bestämdt antal personer från hela landet, som woro skicklige för detta ändamål.

14. Och sände uppå Libanon, ju i hwarje månad tio tusende; så att de woro en månad på Libanon, och twå månader hemma; och Adoniram war öfwer den utgärden.

15. Och Salomo hade sjuttio tusende, de som buro bördor; och åttatio tusende, de som höggo på berget.

Dessa woro af de fremlingar, som woro bosatte i Israel.

16. Förutan de öfwersta Salomos befallningsmän, som öfwer werket satte woro; nemligen tretusen och trehundrade, hwilka rådde öfwer folket, som arbetade på werket.* *2 Chrön. 2: 2.

I 2 Chrön. 2: 18, nämnes 3,600, ty 300 af dem woro i Jerusalem och äro här utelemnade. Så öfwar och pröfwar den Heliga Skrift äfwen wår eftertanka.

17. Och konungen böd, att de skulle bryta ut stora och kostliga stenar; nemligen huggna stenar till husets grundwal.

18. Och Salomos byggningsmän och Hirams byggningsmän och de, som wid gränsen woro, höggo ut, och tillredde träd och stenar till husets byggning.

”De största stenarna, af hwilka en del ännu äro i behåll och bestå af urmarmor, blefwo huggna af Moria berg.” De som wid gränsen woro, grt: Gibliterna, som bodde i staden Gebal nära Sidon. Då tjenade hedningarne Salomo till Herrans tempels uppbyggande i Jerusalem. Wäl oss, om wi tjena den himmelske Salomo i den andeliga tempelbyggnaden och såsom lefwande stenar låta Honom bruka oss till det ewiga lefwande templet, hwaruti Han sjelf will bo ewinnerligen!

6. Capitel.

Templets byggnad, form, löfte, delar. Chorets prydnad.

Uti fjerdehundrade och åttationde året, sedan Israels barn drogo utur Egypti land, i fjerde året sedan Salomo wardt rådande öfwer Israel, uti den månaden Sif, det är den andra månaden, wardt huset bygdt HERranom.* *2 Chrön. 3: 1.

Dessa 480 år måste på följande sätt fördelas:

Wandringen genom öknen under Mose	40	år
Josua	17	—
Domaretiden	340	—
Saul	40	—
David	40	—
Salomo (hittills)	3	—
Summa	480	år.

Derwid är att märka, att flera domare i öster och wester styrde landet samtidigt med hwarandra, så att hela tiden icke utgör mer än 340 år, men dessa domares särskilda regeringstider sammanlagda utgjorde 450 år, Apg. 13: 20.

2. Och huset, som konung Salomo byggde HERranom, war femtio alnar långt, tjugu alnar bredt, och trettio alnar högt.

Inwändigt. Templet war dubbelt så stort som tabernaklet, men förhållandet mellan de särskilda delarnes storlek war alldeles detsamma, wid tabernaklet. I 2 Chrön. 3: 4 säger texten, att höjden war 120 alnar. Detta måste hafwa warit en särskild upphöjning af förhuset. Se 2 Chrön. 3: 17.

3. Och byggde ett förhus* för templet, tjugu alnar långt, efter husets bredd, och tio alnar bredt, framför huset. *2 Chrön. 3: 4. Joh. 10: 23. Apg. 3: 11; cap. 5: 12.

4. Och gjorde fönster på huset, dem man upp och åter låta kunde.

Luther, som öfwersätter: inåt wida, utåt trånga, gör derwid följande sinnrika anmärkning: ”När fönstren äro inåt wida och utåt trånga, så kan man icke wäl se in, men ganska wäl och mycket se ut. Detta kommer wäl öfwerens med den hemlighet, som antydes i 1 Cor. 2: 15. En andelig menniska känner allt och kan wäl se ut, men ingen känner henne.”

5. Och han byggde en omgång på wäggen af huset allt omkring, så att han gick både omkring* templet och choren, och gjorde hans yttre wägg omkring. *1 Chrön. 9: 27.

Choret betyder det allraheligaste. Och gjorde hans yttre wägg omkring, grt.: och han gjorde sidor (d. ä. sidokamrar) rundt omkring.

6. Den nedersta gången war fem alnar bred, och den medlersta sex alnar bred, och den tredje sju alnar bred; ty han lade bjelkar utan omkring huset, så att de icke skulle gå in i wäggarne på huset.

Omkring templet woro tre rader af kamrar öfwer hwarandra på westra ändan och båda långsidorna. Wid westra ändan woro fyra kamrar, och på hwarje sida tolf kamrar i hwarje omgång eller wåning af denna kringbyggnad, och detta antal tre gånger sammanlagdt gör åttatiofyra. På norra sidan gick en windtrappa till de twå öfra wåningarne af dessa kamrar, och der war äfwen ingången till de nedra kamrarne. Den synes hafwa warit den enda ingången, så att de flesta kamrarne blott woro tillgängliga genom hwarandra. Då tempelwäggen skulle wara fullkomligt hel och ingen bjelke deruti fick hafwa stöd, så woro afsatser murade wid tempelmuren, på hwilka bjelkarne hwilade; och genom dessa afsatser blefwo de nedra kamrarne en aln mindre än de medlersta, och dessa åter en aln mindre än de öfwersta. Således war tempelwäggen med dessa afsatser nedantill twå alnar tjockare än ofwantill. Men muren utomkring dessa kamrar war jemn och lodrät.

7. Och då huset byggdes, wardt det bygdt af hela stenar,* såsom de framförda woro; så att man icke hörde någon hammare, eller yxa, eller någon jernredskap. *1 Kon. 5: 17, 18.

Stenarne woro färdighuggna och jemnslipade, efter noggrann uträkning, och utan twifwel med nummer betecknade, så att hwardera hade sin bestämda plats. Jemf. 1 Pet. 2: 5.

8. Och en dörr war på högra sidan midt på huset, så att man uppgick genom en windsten upp i den medelgången; och ifrån medelgången upp till den tredje.

Windsten, d. ä. windeltrappa.

9. Alltså byggde han huset, och fullkomnade det, och öfwerdrog huset med ceder, både ofwan och på wäggarna.

Inwändigt war således hela templet klädt med ramwerk och förgyllningar af cederbräder med utskurna gestalter af palmträd och cherubim, och deröfwer war en tätt åtliggande beklädnad af slaget guld (v. 21). Guldet kunna wi anse såsom en afbild af den gudomliga härlighetens återsken i alla trogna hjertan i Herrans andeliga tempel, som är församlingen, och isynnerhet i Christus sjelf, som är den ewiga Gudens högsta tempel. Cederbeklädnaden deremot afbildade det rätta, oförgängliga lifwet i Christo och församlingen.

10. Han byggde ock en gång ofwan på hela huset omkring, fem alnar hög; och täckte huset med cederträd.

Då hwarje wåning af kamrarne omkring templet war fem alnar hög inwändigt, så war hela höjden af alla tre wåningarne, golf och tak inberäknade, ungefär 18 alnar, men som hela höjden af tempelmuren war 30 alnar, så war den ungefär 12 alnar hög ofwanför taket af kammarbyggnaden, och deröfwer war tillräckligt rum för fönstren.

11. Och HERrans ord kom till Salomo, och sade:

12. Det ware det hus, som du bygger; om du wandrar i mina bud, och gör efter mina rätter, och håller alla mina bud till att wandra deruti, så will jag stadfästa mina ord med dig, såsom jag din fader David sagt hafwer:* *2 Sam. 7: 13, 14. 1 Kon. 2: 4; cap. 9: 4. 1 Chrön. 22: 10.

13. Och will bo ibland Israels barn, och skall icke öfwergifwa mitt folk Israel.

Utan Herrans närwarelse är icke någon kyrkobyggnad eller någon församling ett rätt Herrans tempel, utan blott ett hus eller en folkhop.

14. Alltså byggde Salomo huset, och fullkomnade det.* *Apg. 7: 47.

15. Och byggde wäggarna af huset innantill på sidorna af ceder, ifrån husets golf allt upp till taket: och öfwerdrog med trä innantill, och telde golfwet på huset med furubräder.

Telde, d. ä. delade, betäckte.

Furubräder, d. ä.: cypressbräder. Cypressen är beslägtad med cedern och äfwen med furan.

16. Och han byggde bak i huset en cederwägg, tjugu alnar lång, ifrån golfwet allt inunder taket, och byggde derinne choren och det allraheligaste.

Choren och det allraheligaste, grt.: choren till det allraheligaste.

17. Men templets hus utanför choren war fyratio alnar långt.

Sjelfwa helgedomen eller det heliga war således inwändigt 40 alnar långt och 20 alnar bredt och 20 alnar högt, och det allraheligaste 20 alnar i längd, bredd och höjd inwändigt. Öfwer hela templet war en öfwersal, som upptog det öfriga af förenämnde 30 alnar i höjden.

18. Innantill war hela huset alltsamman af ceder, med swarfwade knappar och blomwerk, så att man ingen sten såg.

Dessa knappar woro bilder af rund frukt (liknande gestalten af Coloqvinter eller af granatäpplen). Blomwerket bestod af utskurna öppna rosor och liljor, och allt detta afbildade, att Guds församling skall wara såsom en blomstrande och fruktbärande örtagård.

19. Men choren gjorde han innantill i huset, att man skulle derinne sätta HERrans förbunds ark.

20. Och för choren, den tjugu alnar lång, tjugu alnar bred och tjugu alnar hög och med klart guld öfwerdragen war, öfwerdrog han altaret med ceder.

Mellan det heliga och det allraheligaste war en förlåt, såsom i tabernaklet, och utanför förlåten framför det allraheligaste war rökofferaltaret.

21. Och Salomo öfwerdrog huset innantill med klart guld, och satte gyldene bommar för choren, som han med guld öfwerdragit hade.

Gyldene bommar war ett gallerwerk af guld, hwaröfwer förlåten hängde, 2 Chrön. 3: 14, 16.

22. Så att hela huset alltsammans med guld öfwerdraget war. Dertill öfwerdrog han ock hela altaret för choren allt öfwer med guld.

23. Han gjorde ock i choren twå Cherubim,* tio alnar höga, utaf oliveträd. *2 Mos. 25: 18; cap. 37: 7.

Dessa Cherubim stodo på sidorna af förbundsens ark och betäckte den med uträckta wingar öfwer de mindre Cherubim som woro på nådastolen, se 2 Mos. 25: 18.

24. Fem alnar höll hwarje winge af hwar Cherub, så att tio alnar woro ifrån ändan af den ena wingen intill ändan på hans andra winge.

25. Alltså höll den andra Cheruben ock tio alnar; och war lika mått och lika rum åt båda Cherubim.

26. Så att hwar Cherub war tio alnar hög.

27. Och han satte de Cherubim innan i huset: och Cherubim räckte ut wingarna, så att ens deras winge kom in till denna wäggen; och den andra Cherubens winge kom intill den andra wäggen: men midt i huset kom den enes winge intill den andras.

28. Och han öfwerdrog de Cherubim med guld.

29. Och på alla husets wäggar allt omkring lät han göra snidwerk med utskurna Cherubim, palmer och blomwerk, innan och utan.

Utan twifwel woro på wäggarne inwändigt tre rader öfwer hwarandra af fält eller fyllningar i cederbeklädnadens ramwerk, så att öfwer hwarandra woro tre rader af palmwerk och Cherubim med dertill hörande prydnader af frukter och blommor. Den rättfärdige skall grönskas såsom ett palmträd — de der planterade äro uti Herrans hus, de skola i wår Guds gårdar grönskas. Palmträden afbildade således den i Christo rättfärdiggjorda församlingens inwärtes grönskande och blomstrande lif, och Cherubim eller englagestalterne emellan palmträden woro en afmålning af apostelens ord, att de trogna skola hafwa sin umgängelse i himmelen, Phil. 3: 20, och att de i tron hafwa ett förborgadt himmelskt lif och äro omgifna af englar redan här på jorden. Troligtwis war uti hwarje fält eller fyllning en palm med en Cherub på hwardera sidan i en ram af frukter och blommor — en härlig afmålning af den englawård, som är utlofwad åt de trogna, såsom om hwarje själ, wandrande i Jesu fotspår, hade till wakt en engel wid hwardera sidan.

30. Och öfwerdrog han golfwet af huset med gyldene skifwor, innan och utan.

31. Och i chorens ingång gjorde han twå dörrar af oliveträd med femhörnade dörrträd.

32. Och lät göra snidwerk deruppå af Cherubim, palmer och blomwerk, och öfwerdrog dem med gyldene skifwor.

33. Alltså gjorde han ock i templets ingång fyrahörnade dörrträd af oliveträd;

34. Och twå dörrar af furuträd, så att hwar dörren war i twå delar, som tillhopa hängde på deras hängsler.

35. Och han gjorde deruppå snidwerk af Cherubim, palmer och blomwerk, och öfwerdrog dem med guld, allt såsom det befaldt war.

I stället för den yttre förlåten i tabernaklet, som bestod af wirkadt arbete, woro nu fasta dörrar. Framför det allraheligaste woro både dörrar och förlåt.

36. Och han byggde desslikes en gård derinne af tre rader huggen sten, och af en rad hyflad ceder.

Denna inre förgård närmast templets ingång kallades presternas förgård. Tabernaklets förgård war icke så delad. Dessa tre rader af huggen sten och en rad hyflad ceder deröfwer utgjorde framför denna inre förgård en låg wägg, öfwer hwilken folket, som war i den yttre förgården, kunde se in i denna förgård, der bränneofferaltaret stod och offertjensten förrättades.

37. Uti fjerde året i den månaden Sif wardt grundwalen lagd till HERrans hus.

38. Och i elfte året i den månaden Bul, det är den åttonde månaden, wardt huset redo, som det wara skulle, så att de byggde der i sju år uppå.

Att tempelbyggnaden warade sju år kan icke wara utan en djup betydelse. Wi kunna deraf sluta att Herrans andeliga tempel, som är den frälsta församlingen, uppbygges i sju motswarande tidsrymder. Och likasom grundwal lades och murar uppfördes först, och den inre härligheten war det sista arbetet, så kan icke heller i det andliga templet någon fullkomlighet wäntas förr än i den stora härliga fulländningen.

7. Capitel.

Konungshuset. Smed, stoder, haf, stolar, kittlar, grytor, altare.

Men uppå sitt hus byggde Salomo i tretton år, förr än det allt fullbyggdt war; nemligen:

Att denna byggnad upptog längre tid än tempelbyggnaden, bewisar icke att den war kostbarare. Templets byggnad bedrefs med mera ifwer och war förberedd.

2. Han byggde ett hus af Libanons skog, hundrade alnar långt, femtio alnar bredt, och trettio alnar högt. På detsamma fyrhörnade lade han bottnen af cederbräden på cederstoder å rad.

3. Och der ofwan uppå en sal af ceder på samma stoder, hwilka woro fem och fyratio, ju femton i hwar rad.

4. Och woro fönster efter de tre raderna, twärt emot hwartannat, tre emot tre;

5. Och woro i deras bågar fyrahörnade.

6. Han byggde ock ett förhus med stoder, femtio alnar långt, och trettio alnar bredt; och ändå ett förhus för detta med stoder och tjocka bjelkar.

7. Och byggde desslikes ett förhus till domstolen, der man rättegång uti hålla skulle, och telde båda bottnarna med cederträ.

8. Dertill sitt hus, der han uti bodde i bakgården, bak wid förhuset, gjordt såsom de andra. Och gjorde han också ett hus såsom förhuset till Pharaos dotter, den Salomo till hustru tagit hade.* *1 Kon. 3: 1.

Byggnaden hade tre wåningar och inuti en öppen gård, omgifwen med pelargångar, kamrar och salar öfwer hwarandra. Bakgården bet. gårdens innersta afdelning; med stoder menas pelare.

9. Allt detta woro kosteliga stenar, huggna efter mått, och med såg skurna på alla sidor ifrån grundwalen allt upp till taket; dertill ock utantill den stora gården.

10. Grundwalarna woro af kosteliga och stora stenar, tio och åtta alnar stora.

11. Och deruppå kosteliga huggna stenar efter mått, och ceder.

12. Men den stora gården omkring hade tre rader huggen sten och en rad af cederbräden. Sammalunda ock gården till HERrans hus innantill, och förhuset till huset.

Sammalunda d. ä. likasom.

13. Och konung Salomo sände bort, och lät hemta Hiram af Tyro,* *2 Chrön. 2: 13.

Denne Hiram hade samma namn som konungen af Tyrus.

14. En enkas son af Naphthali slägte, och hans fader hade warit en man af Tyro; han war en mästare på koppar, full med wisdom,* förstånd och konst, för att arbeta allahanda kopparwerk. Då han kom till konung Salomo, gjorde han allt hans werk. *2 Mos. 31: 3.

15. Och gjorde twå kopparstoder, hwardera aderton alnar hög; och en tråd, tolf alnar lång, war måttet omkring hwarje stod.* *2 Kon. 25: 17. Jer. 52: 21.

Här och i Jer. 52: 21, angifwes höjden af blotta stoderna, som war 18 alnar, men i 2 Chrön. 3: 15, räknas höjden af stodernas stenfot dertill. Dessa twå stoder stodo wid templets ingång, en på hwardera sidan.

16. Och gjorde twå knappar, gjutna af koppar, till att sätta ofwanpå stoderna: och hwar knappen war fem alnar hög.

Detta ”kronwerk” war tre alnar högt, enligt 2 Kon. 25: 17, och öfwer och under detsamma war en krans, en aln öfwer och en aln nedanför, hwilka tillsammans med sjelfwa kronwerkets tre alnar utgöra fem.

17. Och på hwar knappen ofwanpå stoderna sju flätade gjordar såsom kedjor.

18. Och gjorde till hwar knappen twå rader granatäpplen omkring till en gjord, der knappen med öfwertäckt wardt.

19. Och knapparna woro såsom rosor för förhuset, fyra alnar stora.

Den nedre kransen under kronwerket gick utom sjelfwa pelaren, så att blott fyra alnar af hela höjdens fem alnar blefwo qwar ofwanför pelaren. Prydnaden deromkring bestod af afbildade flätor löpande nätformigt, med frukter och blommor såsom i templet.

20. Och de granatäpplena i raderna omkring woro tuhundrade, ofwan och under på gjorden, som gick midt om knappen, om hwar knapp på båda stoderna.

På hwarje pelare woro twå rader af granatäpplen, 100 i hwardera raden, 2 Chrön. 3: 16, så att alla tillsammans på båda pelarne woro fyrahundra, v. 42.

21. Och han uppreste de stoderna inför förhuset af templet. Och den som han satte på högra sidan, kallade han Jachin: och den som han satte på wenstra sidan, kallade han Boas.

Jachin bet. han skall befästa, nemligen: Herren skall befäste templet. Boas bet. i honom, nemligen i Herran, är kraft, Matth. 16: 18.

22. Och det stod ofwan på stoderna såsom rosor. Alltså wardt fullkomnadt de stoders werk.

23. Och han gjorde ett haf* gjutet, tio alnar bredt, ifrån den ena brädden till den andra, rundt omkring; och fem alnar högt, och måttet rätt omkring war trettio alnar. *2 Chrön. 4: 2. Jer. 52: 20.

Detta stora wattenkärl kallades haf, emedan det war mycket stort i jemförelse med twättekaret, som Mose lät uppsätta framför tabernaklet. Det war icke en full cirkel eller fullkomligt kretsformigt, utan hade gestalten af en lilja. Ganska märkwärdigt är att gestalten liknade hälften af jordklotet, såsom man tänker sig detsamma deladt af middagslinien i twenne lika halfklot, alltså bredden owal, i samma form som middagslinien afwiker från cirkelformen genom jordens afplattning wid polerna.

24. Och om detsamma hafwet, det tio alnar bredt war, gick en krusering utmed dess brädd, allt omkring hafwet; den kruseringen war gjuten i twå rader.* *2 Chrön. 4: 3.

25. Och det stod på tolf oxar: tre af dem wände sig norr ut, tre wester ut, tre söder ut, tre öster ut: och hafwet der ofwan uppå; så att all bakdelen af dem war inunder.

26. Tjockheten af det war en twär hand; och brädden deruppå war såsom brädden på en bägare, såsom en utsprungen ros; och tu tusende bath gick deruti.* *2 Chrön. 4: 5.

Kruseringen bestod af afbildade frukter, såsom inwändigt i templet. 2,000 Bath ungefär 30,000 kannor.

27. Han gjorde ock tio kopparstolar; hwardera fyra alnar lång och bred, och tre alnar hög.

28. Och war stolen så gjord, att han hade sidor emellan listor.

29. Och på sidorna emellan listorna woro lejon, oxar och Cherubim; och sidorna, der lejonen, oxarna och Cherubim woro uppå, hade listor ofwan och nedan, och fötter deruppå.

30. Och hwar stolen hade fyra kopparhjul med kopparaxlar. Och uppå fyra hörnen woro gjutna styltor, hwar emot den andra stödjande under kitteln.

31. Men halsen midt på stolen war en aln hög och trind; halfannan aln bred: och på halsen woro bulor i planarna, hwilka fyrkant woro, och icke runda.

32. Men de fyra hjul stodo nedan under sidorna, och axlarna åt hjulen woro wid stolen; hwart hjulet war halfannan aln högt.

33. Och woro hjul såsom wagnshjul; och deras axlar, naf, ekrar och lötar woro allt gjutne.

34. Och de fyra styltor på de fyra hörnen af hwar stolen woro ock alla fästade wid stolen.

35. Och på halsen ofwan uppå stolen en half aln högt allt omkring woro listor och sidor på stolen.

36. Och han lät grafwa på det slätt war, på samma sidor och listor Cherubim, lejon och palmträd, det ena efter det andra allt omkring.

37. Wid det sättet gjorde han de tio gjutna stolar: enahanda mått och rum war på dem alla.

38. Och han gjorde tio kopparkittlar,* så att fyratio bath gingo uti hwar kittel: och den war fyra alnar stor: och på hwar stol war en kittel. *2 Chrön. 4: 6.

Dessa kopparstolar woro rörliga twättekar på hjul, med många prydnader och afbildningar, hwilkas gestalter hänwisa till Cherubims gestalter, Hes. 1 och Uppb. 4, hwilket antyder, att i de trognas dagliga andliga rening äro Guds englar närwarande och himmelska krafter måste i hjertat både börja, fortsätta och fullända nådens werk. Endast de krafter, som Guds Ande sjelf meddelar, kunna upptända och widmakthålla det andeliga lifwet. Till dessa krafters meddelande begagnar Han sig af sina redskap, såwäl synliga som osynliga, och af sina nådesanstalter i församlingen.

39. Och han satte fem stolar på högra sidan i huset, och de andra fem på wenstra: men hafwet satte han rätt fram före på högra sidan, söder ut.

40. Och Hiram gjorde desslikes grytor, skoflar, bäcken: och fullkomnade så alla werk, som konung Salomo göra lät i HERrans hus:

41. Nemligen de twå stoder, och de twå runda knappar ofwan uppå de twå stoder, och de twå wridna gjordar till att betäcka de twå runda knappar på stoderna.

42. Och de fyrahundrade granatäpplen på de twå wridna gjordar, ju twå rader granatäpplen på en gjord, till att betäcka de twå runda knapparna på stoderna:

43. Dertill de tio stolar, och de tio kittlar der ofwan uppå:

44. Och hafwet och de tolf oxar under hafwet:

45. Och de grytor, skoflar och bäcken, och alla dessa kärilen, som Hiram gjorde åt konung Salomo till HERrans hus, woro utaf klar koppar.

46. I den ängden wid Jordan lät konungen gjuta dem, i den lermarken emellan Succoth och Zarthan.

47. Och Salomo lät alla dessa kärilen owägne blifwa, derföre att kopparen war så mycken.

48. Och gjorde Salomo alla tyg, som HERrans hus tillhörde; nemligen ett gyldene altare, ett gyldene bord, der skådobröd på ligga skulle;

49. Fem ljusstakar* på högra, och fem ljusstakar på den wenstra sidan framför choren, af klart guld, med gyldene blommor, lampor, och ljusanäpor; *2 Chrön. 4: 7.

50. Dertill skålar, fat, bäcken, skedar och pannor af klart guld. Och woro dörrhängslorna på dörrarna åt innersta huset, som war det allraheligaste, och åt templets husdörr af guld.

51. Alltså wardt fullkomnadt allt werk, som konung Salomo gjorde till HERrans hus. Och Salomo bar dit in det som hans fader David helgat hade,* af silfwer och guld, och käril, och lade det in uti HERrans hus skatt.† *2 Sam. 8: 7, 11. †2 Chrön. 5: 1.

Såwäl utur kopparhafwet, som utur dessa mindre kittlar strömmade watten oupphörligt genom öppningar ned i dertill inrättade wattenbehållningar till det beständiga bruket, så att wattnet i sjelfwa hufwudkärilen alltid war rent och blott det utflytande begagnades. För fyllningen af kopparhafwet war utan twifwel sörjdt genom någon wattenkonst. Både offren och de offrande skulle renas genom twagningar. Så flödar från Herrans osynliga helgedom en lifsens flod, en ström af wederqwickande och renande watten, af nådens gåfwor, hwilken aldrig förtorkar. Guds Andas gåfwor och krafter, som åt menniskan meddelas, då hon blifwer med Cristo förenad, liknas wid en källa med springande watten i ewinnerligt lif, Joh. 4: 14; 6: 27, 35; 7: 38.

I stället för den gyldene ljusstaken med de sju lamporna i tabernaklet brunno på tio sådana ljusstakar sjuttio lampor i detta tempel. Det war fastare, det war större, det war ljusare och wida kostbarare än tabernaklet. Så är församlingen Herrans lefwande tempel i tillwäxt. Guds rike, Herrans oförgängliga tempel, skall stadfästas och utwidgas, och ljuset och klarheten tilltaga ända till dess all dunkelhet förswinner i den ewiga klarheten.

David och Salomo sörjde för den synliga helgedomens förhärligande på jorden, och offrade guld och silfwer och dyrbarheter och omsorg och arbete, men till Herrans andeliga Zion skola många konungar bringa sin härlighet, såsom wälwilliga offer (Es. 60). Såsom Hiram, konungen af Tyrus, med sitt folk war Salomo behjelplig att uppbygga Herrans tempel, så skola hedningarnes wisaste konungar och de förståndigaste och rikast begåfwade bland folken anwända sina gåfwor, krafter och medel för att upprätta och förhärliga Christi kyrka, den rätta, den lefwande helgedom, hwaruti Herren sjelf med sin Ande osynligen bor.

8. Capitel.

Arken föres in. Templet helgas. Salomo tackar, beder, offrar, wiger. Folket gläds, går hem.

Då församlade konung Salomo till sig de äldsta af Israel, alla öfwerstar i slägterna, och förstar för fäderna ibland Israels barn, till Jerusalem, till att föra HERrans förbunds ark upp* utur Davids stad, det är Zion.† *2 Chrön. 5: 2. †2 Sam. 5: 9.

Den högtidliga inwigningen af det praktfulla templet skedde på första dagen i den sjunde månaden, som motswarar dels wår September, dels October. Det war på den dag, då basunahögtiden war föreskrifwen. Det war i denna månad på tionde dagen den stora försoningsdagen samt derefter löfhyddohögtiden firades.

2. Och sig församlade till konung Salomo alla män i Israel, uti den månaden Ethanim på högtiden, det är sjunde månaden.

Ethanim kallades äfwen Tisri.

3. Och då alla äldste i Israel kommo, lyfte presterna arken upp,

Förbundets ark fördes nu från Zions berg, der David låtit sätta den i ett för detta ändamål upprättadt tabernakel. Den insattes nu i det allraheligaste i templet på Moria berg.

4. Och buro HERrans ark dit upp; dertill wittnesbördets tabernakel och alla helgedomens tyg, som i tabernaklet woro. Det gjorde presterna och Leviterna.* *4 Mos. 4: 15.

Det tabernakel, som Mose låtit upprätta i öknen och som hittills stått på höjden af Gibeon, Cap. 3: 4, men som sannolikt nu på förhand hade blifwit fördt till Jerusalem, blef nu insatt i tempelkamrarne, der alla dess delar förwarades till en beständig helig åminnelse af alla de nådens under, som Herren hittills hade gjort med sitt folk. Så skola en gång i den ewiga helgedomen, som omsluter Guds församling, alla heliga minnen af den trogna wård, hwarmed Gud ledsagat sitt folk på wandringen genom lifwets öken, förwaras i ewig och outplånlig åminnelse.

5. Och konung Salomo och hela Israels menighet, som sig till honom församlat hade, gingo med honom framför arken och offrade får och fä, så mycket, att man dem hwarken tälja eller räkna kunde.

6. Alltså buro presterna HERrans förbunds ark uti sitt rum i husets chor, i det allraheligaste, under Cherubims wingar.

7. Ty Cherubim räckte wingarne ut till det rum, der arken stod; och öfwerskylde arken och hans stänger.

8. Och så långa woro stängerna, att deras ändar syntes i heIgedomen för choren; men utantill woro de icke sedde; och de blefwo der intill denna dag.

Stängerna woro så långa, att man af deras ändar såg en framskjuten utböjning af förlåten, så att församlingen hade synbara tecken, hwaraf den skulle se, huru Gud uträcker nådens och barmhertighetens armar, för att emottaga alla, som med själ och hjerta nalkas Honom.

9. Och i arken war* intet utan allenast de twå Mose stentaflor, som han lät deruti i Horeb, då HERren gjorde ett förbund med Israels barn, då de utur Egypti land dragne woro. *2 Mos. 25: 16, 21. 4 Mos. 17: 10. 5 Mos. 31: 26. 2 Chrön. 5: 10. Ebr. 9: 4.

Denna underrättelse är wigtig. Den öfwerstepresterliga mandelstafwen, som blomstrat hade, war förswunnen och likaså kärilet med manna, som samlades i öknen. Dessa heliga tecken af Herrans konungastyrelse i Israel woro nu borta, men lagens taflor woro qwar. Folket hade begärt en menniska till konung och det hade de fått; ty med nådens spira kan icke och will icke Herren herrska öfwer ett folk emot folkets wilja. Nådens spira å Herrans sida förutsätter full frihet, friwillig kärlek och lydnad å folkets sida. Då nu denna friwilliga lydnad hade blifwit offentligen uppsagd, så hade Herren gifwit dem en konungainrättning efter deras begäran, men tillika borttagit tecknen till de särskilda wälsignelser och nådesförmåner, som med den egentliga Gudaregeringen woro förenade. Men lagens taflor, tecknen till det beroende, hwaruti menniskan står till sin Skapare såsom werldsregent och allmaktens Konung, woro i behåll. Från nådens förbund och förmåner kan menniskan lösgöra sig och blifwa förlustig deraf, men från Guds ewiga konungamakt och från förbindelsen att hålla Hans ewiga lag kan ingen menniska göra sig lös eller på något sätt blifwa fri. Menniskan kan utur sitt hjerta utdrifwa Herran Christus, ten himmelske öfwerstepresten, och förslösa alla den Helige Andas gåfwor och wälsignelser, men lagens taflor blifwa i hjertat qwar; samwetets röst kan qwäfwas, men aldrig dödas, och lagen är då qwar såsom domslag på domelag.

10. Då nu presterna gingo utur helgedomen. uppfyllde en molnsky HERrans hus;* *2 Mos. 40: 34. 4 Mos. 9: 15.

11. Så att presterna icke kunde stå och sköta embetet för molnskyn; ty HERrans härlighet uppfyllde HERrans hus.* *2 Chrön. 7: 1, 2.

12. Då sade Salomo: HERren hafwer sagt, att Han wille bo i mörkret.* *2 Mos. 20: 21. 3 Mos. 16: 2. 5 Mos. 4: 11. 2 Chrön. 6: 1.

I ett dunkelt moln gaf Herren sin närwarelse tillkänna. 3 Mos. 16: 2. 2 Mos. 20: 21. 5 Mos. 4: 11. Äfwen härlighetens sken i det allraheligaste wille hafwa ett dunkelt omhölje i röken af rökwerket, innan öfwerstepresten på stora försoningsdagen inträdde, 3 Mos. 16: 12, 13. Salomo såg nu uti detta undermoln det bestämda tecknet till Herrans närwarelse.

13. Jag hafwer byggt ett hus dig till boning; ett säte, att du skull bo der till ewig tid.

Tabernaklet war flyttbart och hade ofta blifwit flyttadt, men templet war en fast boning. Menniskohjertat, såsom ett Herrans tabernakel, är här i tiden underkastadt föränderlighet och wansklighet, men såsom en lefwande sken i det ewiga templet skall det blifwa oföränderligt.

14. Och konungen wände sitt ansigte, och wälsignade hela menigheten Israel, och hela menigheten Israel stod;

Salomo är här på en gång öfwersteprest och konung, i det han i denna dubbla egenskap gifwer wälsignelse åt församlingen. Det är fridsfursten Christus, som åt sin församling gifwer den fullkomliga både öfwerstepresterliga och konungsliga wälsignelsen. Wälsignelsen gifwes i bönen. Salomo bad och fick af Herran wälsignelse för folket. Se Ebr. 7: 17, 25.

15. Och han sade: Lofwad ware HERren Israels Gud, som med sin mun med min fader David talat, och med sin hand fullbordat hafwer, och sagt:* *2 Sam. 7: 6, 13.

16. Ifrån den dag, då jag förde mitt folk Israel utur Egypten, hafwer jag ingen stad utwalt i några af Israels slägter, att mig skulle warda ett hus bygdt, så att mitt namn skulle wara der; men David hafwer jag utwalt, att han skall wara öfwer mitt folk Israel.

17. Och min fader David hade wäl i sinnet, att han skulle bygga HERrans Israels Guds namn ett hus;* *2 Sam. 7: 2. 1 Chrön. 17: 1. 2 Chrön. 6: 7.

18. Men HERren sade till min fader David: Att du hafwer i sinnet bygga mitt namn ett hus, hafwer du gjort wäl, att du hade det i sinnet;

19. Dock skall icke du bygga det huset, utan din son. som utaf dina länder komma skall, han skall bygga mitt namn ett hus;

20. Och HERren hafwer gjort sitt ord fast, som Han talat hafwer; ty jag är uppkommen i min faders Davids stad, och sitter på Israels stol, såsom HERren lagt hafwer, och hafwer byggt HERrans Israels Guds namn ett hus.

21. Och hafwer derutinnan tillpyntat ett rum till arken, som HERrans förbund uti är, det Han gjort hafwer med wåra fäder, då Han dem utur Egypti land förde.

22. Och Salomo stod för HERrans altare emot hela Israels menighet, och räckte ut sina händer upp till himmelen;* *2 Chrön. 6: 13.

23. Och sade: HERre, Israels Gud, det är ingen Gud, antingen ofwantill i himmelen, eller neder på jorden din like; du som håller förbund och barmhertighet med dina tjenare, som wandra för dig af allt hjerta;

24. Du som hafwer hållit din tjenare David, min fader, allt det du honom sagt hafwer; med din mun hafwer du talat det, och med din hand hafwer du fullkomnat det, såsom det nu i denna dag tillgår.

Herrans löften och hans egna tecken, hwarmed Han bewisar sin nåd, är den enda grund, hwarpå menniskan kan hoppas bönhörelse, och dessa löften och kännemärken finnas alla förenade i Christus och gifwas för Hans skull. Det uppmuntrar och styrker tron i bönen, att påminna sig och tacka Gud för den barmhertighet, Han förut bewisat.

25. Nu HERre, Israels Gud, håll din tjenare David, min fader, det du med honom talat hafwer, och sagt:* Dig skall icke fattas en man för mig, som sitta skall på Israels stol; så framt dina barn förwara sina wägar, att de wandra, såsom du för mig wandrat hafwer. *1 Chrön. 22: 10.

26. Nu, Israels Gud, låt dina ord blifwa sanna, som du till din tjenare David, min fader, talat hafwer;

21. Ty menar du ock att Gud bor på jorden? Si, himmelen och alla himlars himlar kunna icke begripa dig;* huru skulle då detta huset göra det, som jag nu byggt hafwer? *2 Chrön. 2: 6. Es. 66: 1. Jer. 23: 24. Apg. 7: 48, 49; cap. 17: 24.

Här aflägger Salomo ett wittnesbörd, att Gud är allestädes närwarande och att Han icke kan inneslutas på något särskildt rum. Salomo kände således rätt noga den rätta betydelsen af det templet, han hade byggt.

28. Så wänd dig till din tjenares bön, och till hans begär, HERre min Gud, så att du hörer det lof och den bön, som din tjenare gör för dig i dag;

29. Att dina ögon måga stå öppne öfwer detta hus natt och dag; öfwer det rum, der du om sagt hafwer: Mitt namn skall wara der;* att du wille höra den bön, som din tjenare gör på detta rum; *2 Mos. 20: 24. 5 Mos. 12: 11.

30. Och wille höra din tjenares, och ditt folks Israels bön, den de här görande warda i detta rum; och höra det, der du bor i himmelen: och när du det hörer, wara nådelig.

Om den allestädes närwarande Guden säges, att himmelen är hans bonings säte, emedan Han der uppenbarar sin härlighet. Detta tempel war blott derigenom Herrans tempel, att Han der behagade på ett särskildt sätt uppenbara sig, och derigenom war det egnadt att wara ett bönehus.

31. När nu någon syndar emot sin nästa, och tager dess en ed uppå sig, der han sig med förpligtar, och eden kommer inför ditt altare i detta hus;

32. Att du wille då höra i himmelen, och skaffa dina tjenare rätt, att du fördömer den ogudaktiga, och låter hans wäg komma öfwer hans hufwud; och rättfärdigat den rätta, att du honom gör efter hans rättfärdighet.

Det fördömmande och rättfärdigande, som här menas, har icke blott afseende på den yttersta domen, utan på de skickelser här i tiden, hwarigenom straffdomar komma öfwer ogudaktiga menniskor, och de frommas oskuld och rättfärdighet kommer i dagen.

33. Om ditt folk Israel worde slaget för sina fiender, efter de emot dig syndat hafwa; och wända sig till dig, och bekänna ditt namn. och bedja, och begära af dig i detta hus;

34. Att du wille då höra det i himmelen, och ditt folks Israels synder nådelig wara; och föra dem åter i det land, som du deras fäder gifwit hafwer.

35. Om himmelen igenlyckt warder, så att intet regnar, efter de emot dig syndat hafwa; och warda bedjande på detta rum, och bekänna ditt namn, och wända sig ifrån sina synder, efter du plågar dem;

36. Att du wille i himmelen höra dem, och wara dina tjenares och ditt folks Israels synder nådelig; att du wisar dem den goda wägen, der de uti wandra skola, och låter regna på landet, som du ditt folk till arfs gifwit hafwer.

37. Om en hård tid eller pestilentie eller torka eller brand eller gräshoppor eller maskar på landet kommande warda; eller deras fiende belägger deras portar i landet, eller någon plåga eller krankhet;

38. Den då beder eller begärer, ehwad de äro andra menniskor, eller ditt folk Israel, som förnimma sin plåga hwar och en i sitt hjerta, och räcka sina händer ut till detta huset;

39. Att du wille då höra i himmelen, i det säte, der du bor, och wara nådelig; och fly det så, att du gifwer hwar och en, såsom han wandrat hafwer, såsom du hans hjerta känner; ty du allena känner alla menniskors barns hjerta;* *1 Sam. 16: 7. 2 Chrön. 6: 30.

40. På det att de skola frukta dig alltid, så länge de lefwa i landet, det du wåra fäder gifwit hafwer.

41. Om ock en främmande, som icke är af ditt folk Israel, kommer af fjerran land för ditt namns skull;

I denna bön, som Salomo, såsom den rätte fridsfurstens och öfwersteprestens förebild, uppsänder till himmelen, se wi huru Herren Jesus sjelf beder för syndare, att wi må blifwa bönhörda, då wi åkalla Herrans namn; antingen wi förut såsom Guds barn hört till det andeliga Israel eller nu först såsom främmande wilja blifwa med Herran förenade och med Hans folk införlifwade.

42. Ty de warda hörande om ditt stora namn och om din mäktiga hand och om din uträckta arm; och kommer till att bedja i detta hus;

43. Att du då wille höra i himmelen, i det säte, der du bor, och göra allt det den främmande dig om åkallar; på det alla folk på jorden måga känna ditt namn,* att de ock frukta dig, lika som ditt folk Israel, och förnimma, att detta huset† efter ditt namn nämndt är, det jag byggt hafwer. *Es. 56: 6. †Matth. 21: 13.

44. Om ditt folk utdrager i strid emot sina fiender den wägen, som du dem sändande warder, och de warda bedjande till HERran emot wägen till den staden som du utwalt hafwer, och emot huset, som jag ditt namn byggt hafwer;

Ansigtets wändande till Herrans tempel skulle wara ett tecken, att de wille med hela hjertat omwända sig till Herran och wända själ och sinne beständigt till det himmelska Jerusalem.

45. Att du då wille höra deras bön och begär i himmelen, och skaffa dem rätt.

46. Om de warda syndande emot dig: Ty det är ingen menniska, som icke syndar;* och du warder wred, och gifwer dem för deras fiender, så att de föra dem fångna i fiendeland, fjerran eller när; *2 Chrön. 6: 36. Ords. 20: 9. Pred. 7: 21. Rom. 3: 23. 1 Joh. 1: 8.

Salomo bekänner här sina egna och alla menniskors synder inför Herran. Så har Christus såsom öfwersteprest och konung tagit på sig alla werldens synder. I hans försoning och förbön ligger både bekännelse, lösepenning och en fullkomlig borgen, att dem, som tro på Hans namn, en sådan förwandling skall genom Hans inneboende och Hans Andas kraft åstadkommas, att de skola blifwa återställde till fullkomlig förening med Gud och slutligen blifwa helige, såsom Han är helig. Wi finna också här, att utan syndabekännelse kan ingen bedja någon rätt bön.

47. Och de besinna sig i sitt hjerta, uti landet, der de fångne äro, och omwända sig, och bedja dig uti deras fängelses land, och säga: Wi hafwa syndat, och gjort illa, och warit ogudaktige;

48. Och wända sig så till dig af allt hjerta, och af all själ, uti deras fienders land, som dem bortfört hafwa, och bedja till dig emot wägen till deras land, som du deras fäder gifwit hafwer; emot den staden, som du utwalt hafwer, och emot det huset, som jag åt ditt namn byggt hafwer;

49. Att du då wille höra deras bön och begär i himmelen, af det säte, der du bor, och skaffa dem rätt;

50. Och wara ditt folk nådelig, som emot dig syndat hafwer; och all deras öfwerträdelse, der de med hafwa förbrutit sig emot dig; och gifwa dem barmhertighet för dem, som dem fångna hålla, att de förbarma sig öfwer dem;

51. Förty de äro ditt folk och ditt arf, som du utur Egypten utur jernugnen* fört hafwer. *2 Mos. 1: 11, 14. 5 Mos. 4: 20.

52. Att dina ögon måga öppne wara* till din tjenares och ditt folks Israels bön; att du wille höra dem i allt det, der de om åkalla dig. *Ps. 121: 4.

53. Ty du hafwer dem dig afskilt till ett arf utur alla folk på jorden, såsom du sagt hafwer* genom din tjenare Mose, då du wåra fäder utur Egypten förde, HErre HERre. *2 Mos. 19: 5. 5 Mos. 7: 6; cap. 14: 2.

54. Och då Salomo hade all denna bön och begäran utbedit för HERran, stod han upp ifrån HERrans altare, och höll upp att böja sina knän, och uträcka sina händer till himmelen;

55. Och stod och wälsignade all menigheten Israel med hög röst och sade:

56. Lofwad ware HERren, som sitt folk Israel ro gifwit hafwer, såsom Han sagt hafwer:* icke ett är förfallet af Hans goda ord, som Han genom sin tjenare Mose talat hafwer.† *5 Mos. 12: 10. †Jos. 21: 45.

57. HERren wår Gud ware med oss, såsom Han warit hafwer med wåra fäder; Han öfwergifwe icke, och tage icke handen bort ifrån oss;

58. Till att böja wåra hjertan till sig; att wi måga wandra i alla Hans wägar och hålla Hans bud, seder och rätter, som Han wåra fäder budit hafwer.

59. Och att dessa orden, som jag för HERran bedit hafwer, måtte nalkas HERran wår Gud dag och natt, att Han må skaffa sin tjenare rätt och sitt folk Israel, hwar och en i sin tid:

Salomo bad således om en fortfarande bönhörelse. Wi kunna ock häraf finna, att hans bön måste anses såsom en bild af wår Frälsares förbön; ty det är endast Jesu förbön, som oupphörligt talar och gäller inför Gud både dag och natt.

60. På det att alla folk på jorden måga känna, att HERren är Gud, och ingen annan.* *5 Mos. 4: 35, 39.

Från Herrans folk måste sann upplysning, lefwande tro, rättfärdighet och frid, sprida sig till alla jordens folk, och såsom Salomo här bad för alla, så beder Christus för alla, och så skola Christi efterföljare bedja för alla, till dess det warder ett fårahus och en herde.

61. Och edra hjertan ware rättsinniga med HERran wår Gud, till att wandra i Hans seder och till att hålla Hans bud, såsom det tillgår i denna dag.

62. Och konungen samt med hela Israel offrade offer för HERran.

63. Och Salomo offrade tackoffer, som han HERranom offrade, tu och tjugutusende oxar, och hundrade tusen och tjugutusende får. Alltså wigde* de HERrans hus, konungen och alla Israels barn. *2 Chrön. 7: 5.

Offrandet skedde genom presterna och Leviterna.

64. På samma dagen wigde konungen medelgården, som war för HERrans hus, dermed att han der uträttade bränneoffer, spisoffer, och det feta af tackoffret;* förty kopparaltaret, som för HERran stod, war för litet till bränneoffer, spisoffer,† och till det feta af tackoffer. *2 Chrön. 7: 7. †3 Mos. 2: 1.

För detta tillfälle woro således i tempelgården många altaren till offrens förbrännande upprättade.

65. Och Salomo gjorde på den tiden en högtid, och all Israel med honom, en stor församling ifrån den gränsen Hamath allt intill Egypti bäck,* för HERran wår Gud, i sju dagar, och åter i sju dagar, det woro fjorton dagar.† *4 Mos. 34: 5. †2 Chrön. 7: 8.

De sju sista dagarna utgjorde löfhyddohögtiden, så att stora försoningsdagen och löfhyddohögtiden blefwo en fortsättning af inwigningshögtiden.

66. Och på åttonde dagen lät han folket gå: och de wälsignade konungen, och gingo sina färde i sina hyddor, glädjandes och fröjdandes sig öfwer allt det goda, som HERren med sin tjenare David, och med sitt folk Israel gjort hade.

Wid slutet af löfhyddohögtiden återwände det glada folket hwar och en hem till sitt, rikligen wederqwickte och stärkte af Herrans härlighets uppenbarelse och af den gudstjenst, de högtidligheter och den heliga gemenskap med hwarandra, som de nu i så rikt mått hade fått åtnjuta.

Såsom detta tempel inwigdes af Salomo, så måste wåra hjertan af Herran Jesus sjelf inwigas till Guds tempel, på det wi må blifwa rätte medlemmar af Hans församling. Hela inwigningen, offren, bönen och wälsignelsen åtager sig Herren Christus sjelf, wår öfwersteprest och konung.

9. Capitel.

Guds swar. Hirams lön. Salomos städer, trälar, tack, skepp.

Och då Salomo hade fullbyggt HERrans hus och konungshuset och allt, der hans hjerta begärde och lust hade till att göra;* *2 Chrön. 7: 11.

2. Syntes honom HERran annan gång, såsom Han honom synts hade i Gibeon.* *1 Kon. 3: 5.

3. Och HERren sade till honom: Jag hafwer hört din bön och begär, som du för mig bedit hafwer;* och helgat detta huset, som du byggt hafwer, så att jag skall sätta der mitt namn till ewig tid,† och skola mina ögon och mitt hjerta wara der alltid. *1 Kon. 8: 22. †5 Mos. 12: 11. Ps. 132: 14.

Såsom Herrans härlighet uppfyllde det nya templet wid dess inwigning, såsom eld från himmelen antände offren, och Salomos bön blev hörd, 2 Chrön. 7: 1, så är Herrans härlighet närwarande i församlingen i Christo Jesu, så är det offer i himmelen antaget, som offrades på Golgatha, der den högsta tempelinwigningen skedde, då Christus offrade sig sjelf för församlingen, att förwärfwa och uppbygga den till ett ewigt lefwande tempel, och så är Hans bön hörd i himmelen. På Honom och Hans trogna har Gud sina ögon och sitt hjerta fästade, och på dem sätter Han sitt namn till ewig tid, Uppb. 22: 4. Med sitt hjerta följer Han och med sina ögon leder Han sina trogna. Ps. 32: 8.

4. Och du, om du wandrar för mig, såsom din fader David wandrat hafwer, med rättsinnigt hjerta, och rättfärdighet, så att du gör allt det som jag dig bjudit hafwer, och håller mina bud och mina rätter:

5. Så will jag befästa ditt rikes stol öfwer Israel i ewig tid, såsom jag med din fader David talat hafwer, och sagt: Dig skall icke fattas en man på Israels stol.* *2 Sam. 7: 12. 1 Kon. 2: 4. 1 Chrön. 22: 10.

6. Hwar I ock wänden eder tillbaka ifrån mig, I och edra barn, och icke hållen mina bud och rätter, som jag eder föresatt hafwer; och gån bort och tjenen andra gudar, och tillbedjen dem:

7. Så skall jag utrota Israel utaf det land, som jag dem gifwit hafwer: och det huset, som jag mitt namn helgat hafwer, skall jag bortkasta ifrån mitt ansigte; och Israel skall wara till ett ordspråk och fabel ibland alla folk;* *5 Mos. 28: 37. 2 Chrön. 7: 20. Jer. 7: 15.

Då en Christen wänder sig ifrån Herran, så är hjertat ohelgadt såsom en sköflad helgedom, och den menniskans tillstånd blifwer pinsamt och fullt af wanära; ty hon har ingen frid med Gud och får icke heller någon kärlek af werlden.

8. Och detta huset skall förfalla, så att alla de, som gå der fram om, skola förundra sig, och hwissla och säga: Hwi hafwer HERren detta land och detta hus så gjort?* *5 Mos. 29: 24. Jer. 22: 8.

Då någon af Guds folk affaller, så är werlden hård och skoningslös i sina omdömen.

9. Då skall blifwa swaradt: Derföre att de HERran sin Gud öfwergifwit hade, som deras fäder utur Egypti land förde, och tagit sig andra gudar, och tillbedit dem, och tjent dem; derföre hafwer HERren allt detta onda låtit komma öfwer dem.

10. Då nu de tjugu år framlidne woro, i hwilka Salomo de tu husen byggde, som war HERrans hus och konungshuset;* *1 Kon. 6: 38; cap. 7: 1. 2 Chrön. 8: 1.

11. Till hwilket Hiram, konungen i Tyro, Salomo cederträd och furuträd och guld efter allt hans begär skickade; då gaf konung Salomo Hiram tjugu städer i Galilea land.* *2 Chrön. 8: 2.

12. Och Hiram drog utaf Tyro till att bese de städer, som Salomo honom gifwit hade, och de behagade honom icke;

13. Och sade: Hwad är detta för städer, min broder, som du mig gifwit hafwer? Och han kallade dem Cabuls land allt intill denna dag.

I öfra Galileen, norr om det egentliga Palestina, der ännu hedningarne bodde, woro dessa städer. Cabul betyder ringa. Tjugo år derefter återtog Salomo dessa städer, uppbyggde dem och lät Israeliter bo deruti, 2 Chrön. 8: 2.

14. Och Hiram hade sändt konungen hundrade och tjugu centner guld.

Öfwer tio millioner riksdaler.

15. Och det är samman af skatten, som konung Salomo uppbar till att bygga HERrans hus och sitt hus och Millo* och Jerusalems murar och Hazor och Megiddo och Gaser. *2 Sam. 5: 9, 10. 1 Kon. 11: 27.

Denna skatt war en friwillig skänk af konungen i Tyrus till templets uppbyggande.

16. Ty Pharao, konungen i Egypten, war uppkommen och hade wunnit Gaser, och uppbränt det med eld, och slagit ihjäl de Cananeer som i staden bodde, och hade gifwit honom sin dotter, Salomos hustru, till en skänk.

17. Alltså byggde* Salomo Gaser och det nedra Beth-Horon;

18. Och Baalath och Thadmor uti öknen, i landet;

Baalath är Baalbeth, och Thamar eller Thadmor är Palmyra, Palmstaden. Dessa blefwo werldsberömda städer. Ännu äro qwarlefwor deraf i behåll, som wärka åskådarnes beundran, men dessa qwarlefwor härröra icke från Salomos tid.

19. Och alla kornhusstäder, som Salomo hade, och alla wagnsstäder och resenärsstäder, och hwad som helst han hade lust till att bygga i Jerusalem, i Libanon, och i hela landet, som under hans wälde war.

20. Och allt det folket, som igen blef, af de Amoreer, Hetheer, Phereseer, Heveer och Jebuseer, som icke woro af Israels barn;

21. Deras barn, som de läto igen blifwa efter sig i landet, hwilka Israels barn icke kunde till spillo gifwa, dem gjorde Salomo skattskyldiga allt intill denna dag.

Skattskyldige: trältjenstpligtige.

22. Men af Israels barn gjorde han ingen till träl;* utan lät dem wara krigsmän och sina tjenare och förstar och riddare och öfwer hans wagnar och resenärer. *3 Mos. 25: 39.

23. Och de embetsmän, som woro öfwer Salomos sysslor, woro femhundrade och femtio, som öfwer folket rådde, och alla sysslor uträttade. *2 Chrön. 8: 10.

24. Och Pharaos dotter drog upp ifrån Davids stad, uti sitt hus, som Salomo för henne byggt hade;* då byggde han ock Millo. *2 Chrön. 8: 11.

25. Och Salomo offrade tre resor om året* bränneoffer och tackoffer på altaret,† som han HERranom byggt hade, och rökte derpå för HERranom; och alltså wardt huset redo. *2 Chrön. 8: 13. †2 Chrön. 4: 1; cap. 7: 7.

26. Och Salomo gjorde desslikes skepp i Ezion Geber, som wid Elath ligger på stranden wid det Röda hafwet uti de Edomeers land.

Wid Persiska hafswiken.

27. Och Hiram sände sina tjenare till skepps, som förstodo sig på skepp och till sjös förfarne woro, med Salomos tjenare.

28. Och de kommo till Ophir, och hemtade der fyrahundrade och tjugu centner guld, och förde till konung Salomo.* *2 Chrön. 8: 18.

Ophir låg sannolikt i Indien.

Widsträckt war Salomos makt, stor war hans konungsliga prakt, werldsberömd war glansen af hans lycka; rikedom och wälstånd förskaffade han sitt folk, och wida större hade han kunnat wara, och lyckligare hade han kunnat göra sitt folk, om han hade förblifwit inför Herran trogen; men han förföll, och hans folk med honom. Hans efterträdare på thronen blefwo nästan alla ogudaktiga, och templet blef öfwergifwet af HERrans härlighet. Hes. 10: 4. Templet blef sedan förstördt och folket bortfördt i fångenskap. Det blef åter uppbygdt, men förstördes på nytt; det ligger ännu i grus, och på gruset och grundwalen står nu en Moské (ett muhamedanskt tempel), som stått der öfwer tusende år. Men trofast är den himmelska Fridsfursten; oändliga äro de oförgängliga rikedomar, som Han förwärfwat sitt folk, oförgängligt det tempel. Han bygger, och Hans rike skall sträcka sig intill werldens ändar.

10. Capitel.

Arabiens drottning. Salomos prakt, drätsel. tyghus, stol, rykte, guld.

Och då Salomos rykte af HERrans namn kom för drottningen af rika Arabien, kom hon till att försöka honom med gåtor.* *2 Chrön. 9: 1. Matth. 12: 42. Luc. 11: 31.

Saba låg i Lyckliga Arabien, söder ut ifrån Judalandet, derföre kallas hon drottningen af söderlanden, Matth. 12: 42. Den wishet, makt och glans och rikedom, som fanns hos konungen och folket, ansågs af denna drottning och andra hedningar såsom bewis på den Gudens makt, som dyrkades i Israel. Den wisa drottningen wille lära känna denne Guden.

2. Och hon kom till Jerusalem med en ganska stor skara, med kameler, som speceri buro, och med mycket guld och ädla stenar; och då hon kom in till konung Salomo, talade hon med honom allt det hon sig föresatt hade.

Föresatt hade, grt.: som war i hennes hjerta. Hon talade således med den wise konungen äfwen om hjertats högsta angelägenheter i förhållande till den sanne Guden. Så skall den återlösta, nådehungriga själen gå till den himmelske konungen Christus och tala med Honom om hjertats hemligheter. Redan det gamla förbundets härlighet spridde någon stråle af klarhet till hedningarne: huru mycket mera skall Herrans fulla härlighet, uppenbarad i Christo Jesu, sprida sin klarhet till alla folk och länder! 2 Cor. 3: 11.

3. Och Salomo sade henne det allt, och konungen war intet fördoldt, det han henne icke säga kunde.

4. Då nu drottningen af rika Arabien såg all Salomos wisdom och det hus, som han byggt hade;

5. Och rätterna på hans bord och hans tjenares boningar och hans tjenares embeten och deras kläder och hans skänkeswenner, och hans bränneoffer, som han i HERrans hus offrade, kunde hon icke längre hålla sig;

6. Och sade till konungen: Allt det jag i mitt land utaf ditt wäsende och af din wisdom hört hafwer, det är sannt.

7. Och jag hafwer icke welat trott det, till dess jag är kommen, och hafwer det med mina ögon sett: och si, mig är icke hälften sagdt. Du hafwer mer wisdom och likedomar än ryktet är, som jag hört hafwer.

8. Saliga äro dina män, och dina tjenare, som alltid för dig stå och höra din wisdom.

Så skola i tillkommande tid alla jordens folk pris dem lyckliga, som äro den himmelske konungens tjenare, som stå inför Honom och höra Hans wisdom.

9. Lofwad ware HERren din Gud, som till dig lust haft hafwer, så att Han dig på Israels stol satt hafwer; derföre att HERren älskar Israel i ewig tid, och hafwer satt dig till konung, att du rätt och redlighet göra skall.

Såsom Israels Gud här blef erkänd af drottningen från söderlanden, så skall Christus, konungen i det andliga Israel, blifwa sökt och Fadren i himmelen blifwa prisad genom Honom af de folk, som ännu äro fjerran.

10. Och hon gaf konungen hundrade och tjugu centner guld, och ganska mycket speceri, och ädla stenar: der kom icke sedan så mycket speceri, såsom drottningen af rika Arabien konung Salomo gaf.

Detta offer war liksom en förstlingsgåfwa från hedningarne till konungen i Israel; men till den himmelska Salomo skola de bringa i fullt mått sin härlighet och sina rikedomar såsom friwilliga offer. Ps. 72: 10, 11. Es. 60: 3–16.

11. Dertill de Hirams skepp,* som guld förde af Ophir, förde också ganska mycket hebenträ och ädla stenar. *1 Kon. 9: 27, 28.

Hebenträ, d. ä. Sandelträ, ett gulaktigt wälluktande trädslag, som wäxer i Indien. Det äkta sandelträdet, som är ett rödt trädslag, wäxer äfwen der.

12. Och konungen lät göra af hebenträ pelare i HERrans hus och i konungshuset, och harpor och psaltare för sångare; der kom icke sedan så mycket hebenträ, wardt ej heller sedt, allt intill denna dag.* *2 Chrön. 9: 11.

13. Och konung Salomo gaf drottningen af rika Arabien allt det hon begärde och beddes; förutan det hon gaf denne af sig sjelf; och hon wände om, och drog med sina tjenare i sitt land igen.

Både genom denna drottning och hennes hofstat samt genom Salomos widsträckta handel erhöllo många hedniska folk spridda strålar af Guds uppenbarelses ljus, så att de fingo någon kunskap om den sanne Guden och Hans ord och löften om Messias. Derföre uppstod äfwen ibland hedningarna en wäntan på Honom, som kallas Israels tröst, och alla hedningars tröst. Hag. 2: 8.

14. Men det guld, som till Salomo inkom årligen, war till wigt sexhundrade sex och sextio centner;* *2 Chrön. 9: 13.

15. Förutan det af krämare och köpmän och af apothekare och ifrån de nästa konungar och ifrån de yppersta i landet kom.

16. Och konung Salomo lät göra tuhundrade spetsar af bästa guld; sexhundrade stycken guld lät han till hwar spets;

Spetsar, grt.: sköldar (större).

17. Och trehundrade sköldar* af bästa guld; ju tre pund guld till hwar sköld. Och konungen lade dem uti det huset af Libanons skog. *1 Kon. 14: 26.

Dessa woro mindre sköldar.

18. Och konungen gjorde en stor stol af elfenben, och öfwerdrog honom med ädlaste guld.* *2 Chrön. 9: 17.

19. Och stolen hade sex trappor; och hufwudet af stolen war rundt baktill, och woro stolpar på båda sidor wid sätet, och tu lejon stodo wid stolparne.

20. Och tolf lejon stodo på de sex trappor på båda sidor; sådant är icke gjordt i något konungarike.

21. Alla konung Salomos dryckekar woro af guld; och alla käril uti huset af Libanons skog woro också af klart guld; förty silfwer aktade man intet i Salomos tid;

22. Ty konungens skepp,* som till hafs foro med Hirams skepp, kommo en gång i hwart tredje år, och förde guld, silfwer, elfenben, apor och påfoglar, *1 Kon. 9: 26.

Konungens skepp, grt.: Tharsis skepp, war den handelsflotta, som seglade på Spanien, och måhända äfwen till westra kusterna af Afrika. Skeppen till Indien afgingo från Persiska wiken. Cap. 9: 26.

23. Alltså wardt konung Salomo större med rikedomar och wisdom, än alla konungar på jorden.* *1 Kon. 3: 12, 13. 2 Chrön. 1: 1.

24. Och all werlden begärde se Salomo, att de måtte höra den wishet, som Gud honom i hans hjerta gifwit hade.

25. Och alla buro honom skänker, silfwer och gyldene tyg, kläder och harnesk, örter, hästar, mular, hwart år.

26. Och Salomo drog tillhopa wagnar och resenärer, så att han hade tusende och fyrahundrade wagnar och tolftusen resenärer:* och han lät dem uti wagnsstäderna,† och när konungen i Jerusalem. *1 Kon. 4: 26. 2 Chrön. 1: 14, 15; cap. 9: 25. †1 Kon. 9: 19.

27. Och konungen gjorde, att silfwer i Jerusalem war så mycket som stenar, och cederträ så mycket som mullbärsträ i dalarna.* *2 Chrön. 9: 27.

28. Och man förde hästar utur Egypten till Salomo, och allahanda waror; och konungens köpmän köpte samma waror; *2 Chrön. 1: 16.

29. Och förde dem utur Egypten; hwar wagn för sexhundrade silfwerpenningar, och hwar häst för hundrade och femtio. Alltså förde man dem ock till alla de Hetheers konungar och till de konungar i Syrien genom deras hand.

Jerusalem war på den tiden samlingsplatsen för all jordisk wishet, prakt och härlighet, men det war förgängligt till hela sitt yttre wäsende; ty Salomos rike war blott en swag förebild af ben Fridsfurstens rike, som utlofwad war, Es. 9: 6, 7.

11. Capitel.

Salomos hustrur, fall, näpst, fiender, död.

Men konung Salomo älskade många utländska qwinnor, Pharaos dotter, och Moabitiskor, Ammonitiskor, Edomitiskor, Zidonitiskor och Hetheerskor.

2. Af sådana folk, der HERren Israels barn om sagt hade: Går icke till dem, och låter dem icke komma till eder, de warda förwisso bewekande edra hjertan efter sina gudar;* till dessa gaf sig Salomo till att älska dem. *2 Mos. 34: 16. 5 Mos. 7: 3, 4; cap. 17: 17.

3. Och han hade sjuhundrade hustrur, förstinnor, och trehundrade frillor; och hans hustrur bewekte hans hjerta.

Mellan dessa qwinnor war således en rangskillnad. Icke blott på den tiden, utan ännu wilja österländska konungar ådagalägga prakt på det sätt, att en stor hofstat af qwinnor hålles, af hwilka dock de flesta knappt äro kända till ansigtet eller ens till namnet för konungen sjelf.

4. Och då han nu gammal war, bewekte hans hustrur hans hjerta efter främmande gudar, så att hans hjerta icke war fulleligen med HERran hans Gud såsom hans faders Davids hjerta.

5. Alltså wandrade Salomo efter Asthoreth,* deras gud af Zidon, och Milcom, de Ammoniters styggelse.† *Dom. 2: 13. †2 Kon. 23: 13.

Asthoreth eller Astharthe, Zidoniernas gudinna, föreställde månan. I månan dyrkade de gamle hedningarne den qwinliga alstringskraften i naturen, likasom den manliga uti afguden Baal, Moloch eller Milcom, som föreställde solen. Öfwer Salomos förfall i afguderi har den lättsinniga Christenheten ingen rätt att yttra någon smädelse eller gäckeri. Det är icke längesedan ett stort folk, som bär det Christna namnet och som ansågs wara det mest bildade i hela Christenheten, offentligen tillbad en sköka såsom förnuftets gudinna. Christenheten har fått större ljus än Salomo och har för sitt affall, sin otro och öfwerhandtagande lösaktighet, en så mycket hårdare dom att förwänta.

6. Och Salomo gjorde det ondt war för HERranom, och följde icke HERran alldeles, såsom hans fader David.

7. Då byggde Salomo en höjd till Chemos,* de Moabiters styggelse, på berget, som för Jerusalem ligger; och till Molech, de Ammoniters styggelse. *4 Mos. 21: 29.

8. Alltså gjorde Salomo åt alla sina utländska hustrur, de der för sina gudar rökte och offrade.

9. Och HERren wardt wred på Salomo för att hans hjerta ifrån HERran Israels Gud afwändt war, den honom twå gånger synts hade;* *1 Kon. 3: 5; cap. 9: 2.

10. Och honom härom budit hade, att han icke skulle wandra efter andra gudar, och hade dock icke hållit det honom HERren budit hade.* *1 Kon. 6: 12.

11. Derföre sade HERren till Salomo: Efter sådant är skedt med dig, och du hafwer mitt förbund och mina bud icke hållit, som jag dig budit hafwer, så will jag ock rifwa riket ifrån dig,* och gifwa det din tjenare;† *1 Kon. 12: 15; cap. 14: 8. †1 Sam. 15: 28.

12. Dock i din tid will jag icke göra det, för din fader Davids skull; utan af din sons hand will jag rifwa det:* *1 Kon. 16.

13. Dock will jag icke allt riket afrifwa; en slägt will jag gifwa din son, för min tjenares Davids skull och för Jerusalems skull, det jag utwalt hafwer.

Juda stam war Davids arfrike, och utom denna blef således blott en stam, nemligen Benjamin åt Salomos son utlofwad.

14. Och HERren uppwäckte Salomo en fiende, Hadad den Edomeen, af konungslig säd, hwilken war i Edom.

Fiende, grt: Satan, motståndare, som är detta ords egentliga betydelse. Och så snart Herren tillåter någon fiende att blifwa ett tuktande ris öfwer Herrans folk eller enskilda medlemmar deraf, så är det alltid genom den osynlige fienden, som dessa ris dertill blifwa uppretade och satte i rörelse. Mellan den osynlige fienden och de synliga redskapen, som han anwänder, är en andegemenskap, hwaraf de sednare lifwas, röras och drifwas.

15. Ty då David war i Edom,* och Joab den härhöfwitsmannen drog upp till att begrafwa de slagna, slog han allt det mankön war i Edom:† *2 Sam. 8: 14. †1 Chrön. 18: 12.

Nemligen allt mankön, som han kunde fånga; många hade, såsom Hadad, flytt undan, v. 17, och sedan åter tagit landet i besittning, 2 Kon. 14: 7.

16. Förty Joab blef der sex månader, och hela Israel, intill dess han utrotade allt det mankön war i Edom.

17. Då flydde Hadad, och med honom några män Edomeer af hans faders tjenare, så att de kommo uti Egypten; men Hadad war en ung dräng.

18. Och de stodo upp ifrån Midian, och kommo till Paran, och togo män med sig utaf Paran, och kommo uti Egypten till Pharao, konungen i Egypten; han gaf honom ett hus, och förenämnd spis, och fick honom ett land in.

19. Och Hadad fann stor nåd för Pharao, så att han ock gaf honom sin hustrus drottningen Thahpenes syster till hustru.

20. Och Thahpenes syster födde honom Genubath sin son; och Thahpenes födde honom upp i Pharaos hus; så att Genubath war i Pharaos hus ibland Pharaos barn.

21. Då nu Hadad hörde uti Egypten, att David afsomnad war med sina fäder, och att Joab härhöfwitsmannen war död, sade han till Pharao: Låt mig draga i mitt land.

22. Pharao sade till honom: Hwad fattas dig när mig, att du will draga till ditt land? Han sade: Intet; utan låt mig, fara.

23. Än uppwäckte honom Gud en fiende, Reson, ElJada son, hwilken ifrån sin herre HadarEser, konungen i Zoba, flydd war.

24. Och församlade emot honom män, och wardt en höfwitsman för krigsknektar, den tid David slog dem ihjäl;* och drogo till Damascon, och bodde der, och woro rådande i Damascon. *2 Sam. 8: 3, 4; cap. 10: 18.

Damascus, hufwudstaden i Syrien.

25. Och han war Israels fiende, så länge Salomo lefde. Det är den skadan, som Hadad led; derföre hade han en wämjelse emot Israel, och blef rådande i Syrien.

Det är den skadan, som Hadad led, grt.: jemte det onda, som Hadad gjorde.

26. Dertill Jerobeam, Nebats son, en Ephrateer af Zareda, Salomos tjenare, och hans moder hette Zeruga, en enka: hof också handen upp emot konungen.* *2 Chrön. 13: 6.

27. Och detta är saken, hwarföre han upphof handen emot konungen: då Salomo byggde Millo,* slöt han igen ett gap på sin faders Davids stad. *2 Sam. 5: 7. 1 Kon. 9: 15, 24.

28. Och Jerobeam war en stridsam man; och då Salomo såg, att mannen war snäll, satte han honom öfwer alla Josephs hus utskylder.

Snäll d. ä. duglig, kraftig.

29. Men det begaf sig på den tiden, att Jerobeam gick utaf Jerusalem, och propheten Ahia af Silo fann honom på wägen; och han hade en ny mantel uppå; och de woro båda allena på marken.

30. Och Ahia fattade den nya manteln, som han på hade, och ref honom sönder i tolf stycken.

31. Och sade till Jerobeam: Tag tio stycken till dig; förty så säger HERren Israels Gud; Si, jag skall rifwa riket utut Salomos hand, och gifwa dig tio slägter;* *1 Kon. 12: 15; cap. 14: 2.

Israel war liksom den konungsliga mantel, som nu skulle sönderrifwas och större delen deraf från Salomos son bortrifwas. Denna prophetia skedde icke förr, än Salomo hade blifwit warnad, men icke welat lyda warningen, v. 11.

32. En slägt skall han hafwa för min tjenare Davids skull* och för staden Jerusalems skull, den jag utwalt hafwer utur alla Israels slägter. *Ps. 132: 11.

33. Derföre att de hafwa öfwergifwit mig, och tillbedit Asthoreth, de Zidoniers gud, Chemos, de Moabiters gud, och Milcom, Ammons barns gud, och icke wandrat i mina wägar, så att de måtte gjort, hwad mig behagade; mina bud och rätter, såsom David hans fader.

34. Jag will ock icke taga hela riket utur hans hand; utan jag will göra honom till en förste i hans lifstid för Davids min tjenares skull, den jag utwalt hafwer, den mina bud och rätter hållit hafwer.

35. Utur hans sons hand will jag taga riket, och will gifwa dig tio slägter;

36. Och hans son en slägt, på det min tjenare David ju allestädes hafwer ett lykta* för mig uti den staden Jerusalem, den jag mig utwalt hafwer, att jag mitt namn der sätta skulle. *2 Sam. 21: 17. 1 Kon. 15: 4.

Så mycket af riket skulle Davids säd få behålla, att Herrans ljus icke måtte slockna i Zion.

37. Så will jag nu taga dig, att du skall råda öfwer allt det ditt hjerta begär; och skall wara konung öfwer Israel.

38. Om du nu will höra allt det jag dig bjudande warder, och wandra i mina wägar, och göra hwad mig behagar, så att du håller mina rätter och bud, såsom min tjenare David gjort hafwer, så will jag wara med dig, och bygga dig ett beständigt hus, såsom jag David byggt hafwer, och will gifwa dig Israel.

39. Och will dermed förnedra Davids säd; dock icke till ewig tid.

I Messias skulle Davids slägte förhärligas.

40. Men Salomo for efter att dräpa Jerobeam. Då stod Jerobeam upp och flydde uti Egypten till Sisak, konungen i Egypten, och blef i Egypten, till dess Salomo blef död.

Sisah eller Sesak, Scheschonk.

41. Hwad mer af Salomo sägandes är, och allt det han gjort hafwer, och hans wisdom, det är skrifwet i Chrönican* om Salomo. *2 Chrön. 1: 1, [et]c.; cap. 9: 29.

Noggranna tidböcker fördes, hwaruti landets och folkets wigtigaste angelägenheter och händelser upptecknades, hwaraf en del under Guds Andas ledning infördes i Konungaböckerna och Chrönikeböckerna, såsom bidrag till Guds rikes historia.

42. Men tiden, som Salomo war konung i Jerusalem öfwer hela Israel, war fyratio år,

43. Och Salomo afsomnade med sina fäder, och wardt begrafwen uti sin faders Davids stad; och hans son Rehabeam wardt konung i hans stad.* *2 Chrön. 9: 31.

12. Capitel.

Folkets begär. Rehabeams råd. Riket skiftadt, Jerobeams kalfwar.

Och Rehabeam drog till Sichem; förty hela Israel war kommen till Sichem, till att göra honom till konung.* *2 Chrön. 10: 1.

Folket samlade sig i Sichem, emedan denna ort förwarade många gamla wigtiga minnen, men hufwudorsaken war sannolikt den, att de måtte kunna friare än i Jerusalem uttala sin mening, emedan Rehabeam i sin hufwudstad hade många wänner och soldater omkring sig.

2. Och då Jerobeam, Nebats son, det hörde, der han ännu i Egypten war, dit han för konung Salomo flydd war, kom han igen utur Egypten.

3. Och de sände bort, och läto kalla honom. Och Jerobeam samt med hela Israels menighet kommo och talade med Rehabeam, och sade:

Jerobeam blef i Egypten till dess folket, wid Salomos död, sände bud efter honom.

Bland de församlade war ett stort antal lösaktige män och Belials barn, d. ä. illa sinnade onda menniskor af alla stammar, 2 Chrön. 13: 7, och Jerobeam synes hafwa warit deras hufwudman.

4. Din fader hafwer gjort wårt ok för swårt; så gör nu du den hårda tjensten och det swåra oket lättare, det han oss pålagt hafwer, så wilja wi wara dig underdånige.

Efter Salomos affall ifrån Herran blef hofhållningen mycket kostsam, emedan den hedniska gudstjensten och prakt och fåfänga uppslukade tillgångarne, och wälsignelsen blef förminskad. Folket blef derföre plågadt med ökade pålagor och tungt arbete. Salomo synes hafwa kommit till omwändelse och bättring och författat Predikareboken i sin ålderdom, men om så är, så skedde detta så sent, att han hwarken hade tid eller kraft att förbättra de stora fel, som han hade begått i regeringsärenderna. Hans stora wishet, hans owanliga snillegåfwor, hans rikedomar, hans makt och hans anseende kunde icke skydda hans son från det widsträckta uppror, som nu utbröt straxt efter den berömde konungens död.

5. Men han sade till dem: Går edra färde intill tredje dagen, och kommer så till mig igen. Och folket gick sina färde.

6. Och konung Rehabeam höll råd med de äldsta, som för hans fader Salomo stodo, då han lefde, och sade: Huru råden I, att wi måga gifwa detta folket swar?

7. De sade till honom: Om du i denna dag gör detta folk en tjenst, och är dem till wiljes, och hörer dem, och gifwer dem goda ord, så blifwa de dig underdånige, så länge du lefwer.

8. Men han öfwergaf de äldstas råd, som de honom gifwit hade, och höll ett råd med de unga, som med honom uppwäxte woro, och för honom stodo.

Det war förståndigt, att den unge oerfarne Rehabeam höll råd med de äldsta, men det förråder ett stolt och oböjligt sinne, att han icke wille följa deras råd, utan lyssnade till unga smickrares och lycksökares sjelfiska och förderfliga råd.

9. Och han sade till dem: Hwad råden I, det wi detta folket swara skola, som till mig sagt hafwa: Gör det oket lättare, som din fader uppå oss lagt hafwer?

10. Och de unge, som med honom uppwäxte woro, sade till honom: Till folket, som till dig säger: Din fader hafwer gjort wårt ok för swårt, gör du oss det lättare, skall du säga: Mitt minsta finger skall tjockare wara än min faders länder,

Mitt minsta finger, o. s. w., war ett ordspråk, hwarmed Rehabeam wille säga: jag will blifwa mycket strängare emot eder, än min fader har warit.

11. Min fader hafwer lagt på eder ett swårt ok, men jag skall ännu föröka det öfwer eder; min fader hafwer tuktat eder med gisslar; jag skall tukta eder med skorpioner.* *2 Chrön. 10: 10, 11.

Skorpioner war ett slags piskor med läderremmar, i hwilkas ändar krokiga, hwassa jernuddar, liknande skorpionstaggar, woro fästade. Rehabeam hotade således att regera strängt och tyranniskt, och hoppades att med denna hotelse kunna skrämma det dristiga folket.

12. Alltså kom Jerobeam med allt folket till Rehabeam på tredje dagen, såsom konungen talat hade och sagt: Kommer igen till mig på tredje dagen.

13. Och konungen gaf folket ett hårdt swar; och öfwergaf det råd, som de äldste honom gifwit hade.

14. Och talade med dem efter de ungas råd, och sade: Min fader hafwer gjort edert ok swårt, men jag will ännu mer föröka det öfwer eder; min fader hafwer tuktat eder med gisslar, men jag skall tukta eder med skorpioner.

15. Alltså hörde konungen icke folket; ty HERren wände det så, på det han skalle stadfästa sitt ord, som HERren genom Ahia af Silo sagt hade till Jerobeam, Nebats son.* *1 Kon. 11: 11, 31.

Herren wände saken så, att Israels rike blef wändt ifrån Rehabeam till Jerobeam. Wi se här ett exempel, huru Gud i sin styrelse begagnar sig af menniskors fria gerningar. Rehabeam war fri, det stod honom fritt att följa de äldstas förståndiga råd, om han hade welat; men Rehabeam frågade icke efter Herran och Hans wilja, utan handlade efter sin stolthet och sitt godtycke, ty Gud gaf honom icke den naturliga klokhet, som hade kunnat afwända eller till en tid fördröja den timliga straffdomen, eftersom Rehabeam icke frågade efter Herrans lag.

16. Då nu hela Israel såg, att konungen icke wille höra dem, gaf folket konungen ett swar och sade: Hwad del hafwa wi i David, eller arf i Isai son?* Israel gack i dina hyddor; så se nu du till ditt hus David. Alltså gick Israel i sina hyddor.* *2 Sam. 20: 1.

Så se nu du till ditt hus David, d. ä.: regera nu, du Davids hus, öfwer Juda stam, hwartill din fader hörde; wi hafwa ingen pligt att wara dina undersåtare. Så talade de, som upphäft sig till målsmän för Israels tio stammar; de woro måhända icke så talrike dessa målsmän, men de woro tilltagsne, och det öfriga folket lät sig såsom wanligt lätt uppeggas och ledas af dessa män. Då christlig upplysning och sann gudsfruktan saknas hos ett folk, så kan det lätt förwillas och ledas huru som helst af sluga och djerfwa ledare, som förstå att rätt inwerka på folkets sinnen och begagna sig af dess okunnighet och swaghet. De tio stammarne blefwo under Jerobeam och hans efterträdare i det nya riket ingalunda lyckligare än de twå stammar, qwarblefwo under Rehabeams spira, trogna mot Davids konungastam. De tio stammarne förföllo med sina ogudaktiga konungar i alla afguderiets styggelser och i gräsliga laster, de blefwo förtryckta af godtyckliga tyranner, och bland de nitton konungar, som regerade öfwer dessa stammar, fanns icke en enda, sam fruktade Gud. Deras rike, Israels rike, förstördes, och stammarne bortfördes till Assyrien 120 år förr än Juda rike föll. I fångenskapen hade de intet Guds ord, som kunde upplysa, wägleda och sammanhålla dem; de förswunno bland folken, och ingen wet hwad som blifwit af dem intill denna dag. Sådan blef följden af det uppror och det affall ifrån Davids hus, hwarigenom de hoppades blifwa lycklige. Den oförståndige nye konungen Rehabeam försyndade sig emot Gud och gjorde illa både mot sig sjelf och sitt folk, i det han med sin dåraktiga stolthet och hårdhet gaf ett sken af rättmätighet åt upproret. Men de stammar, som afföllo, begingo ock en stor synd, som förorsakade de bedröfligaste följder. Af allt detta borde konungar lära wishet och folken fördragsamhet, åtanke och förtröstan på den himmelske konungen, som lätt hade kunnat gifwa saken en god utgång och gifwa Rehabeam ett bättre sinne, om folket hade uppsändt fromma, trogna förböner för sin konung.

17. Så att Rehabeam rådde allenast öfwer de Israels barn, som bodde i Juda städer.* *1 Kon. 11: 32.

Af Israels tio stammar bodde somliga i Juda städer, och öfwer dem så wäl som öfwer Juda och Benjamin regerade Rehabeam. I alla stammarne funnos utan twifwel många, som fruktade Herran och icke wille skilja sig ifrån templet och gudstjensten och alla förmåner och wälsignelser, som deraf härflöto. Alla dessa bosatte sig i Juda rike, så att det blef ganska folkrikt och mäktigt.

18. Och då konung Rehabeam sände åstad Adoram, räntmästaren, kastade hela Israel honom ihjäl med stenar; men konungen Rehabeam steg med hast på en wagn, och flydde till Jerusalem.

Detta mord utan ransakning, rättwisa och dom war en frukt af upprorsandan.

19. Alltså föll Israel ifrån Davids hus allt intill denna dag.* *2 Kon. 17: 21.

20. Då nu hela Israel hörde, att Jerobeam war igenkommen, sände de bort, och läto kalla honom till all menigheter, och gjorde honom till konung öfwer hela Israel; och ingen följde Davids hus, utan Juda slägt allena.

Jerobeam war en klok man, som wisste, huru han skulle ställa sig med folket. Efter upproret drog han sig undan och lät dem söka honom, emedan han wäl wisste, att de ingen annan ledare hade att lita på i den förwirring, som nu hade uppkommit.

21. Och då Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han hela Juda hus, och Benjamins slägt, hundrade och åttatiotusen unga stridsamma män, till att strida emot Israels hus, och draga riket igen till Rehabeam, Salomos son.* *2 Chrön. 11: 1.

22. Men Guds ord kom till den Guds mannen Semaja, och sade:

23. Tala till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till hela Juda hus och Benjamin, och till det andra folket, och säg:

24. Detta säger HERren: I skolen icke draga upp och strida emot edra bröder Israels barn; hwar och en gånge åter hem, ty detta är skedt af mig. Och de lydde HERrans ord, och wände om, och gingo sin wäg, såsom HERren sagt hade.

Det blef icke Rehabeam tillåtet att försöka twinga de affallna stammarne till lydnad. Herren will icke hafwa något twångswälde. Sedan kärlekens och förtroendets band war sönderslitet, hade Rehabeams regering öfwer dessa stammar icke kunnat blifwa annat än olycksbringande.

25. Men Jerobeam byggde Sichem på Ephraims berg, och bodde deruti, och drog dädan ut, och byggde Pnuel.* *1 Mos. 32: 30.

26. Men Jerobeam tänkte i sitt hjerta: Nu warder riket fallande till Davids hus igen:

27. Om detta folk skall gå dit upp till att offra i HERrans hus i Jerusalem, och detta folkets hjerta warder sig wändande till deras herre Rehabeam, Juda konung, och slå mig ihjäl, och falla igen till Rehabeam, Juda konung.

Jerobeam insåg wäl, att gudstjenstens makt öfwer folkets hjertan skulle wända dem ifrån honom, om de årligen uppgingo till de stora högtiderna i Jerusalem och offrade åt Herran, derföre föll han på det förderfliga råd att förföra folket till afguderi.

28. Och konungen höll ett råd, och gjorde twå gyldene kalfwar, och sade till dem: Det är eder för tungt gå upp till Jerusalem; si, der är din Gud, Israel, som dig utur Egypti land fört hafwer.* *2 Mos. 32: 4, 8. 2 Kon. 17: 16.

Dessa gyldene kalfwar skulle, likasom guldkalfwen i öknen, wara en afbild af de Cherubim, som föreställde Herrans thronenglar, och antyda Herrans närwarelse. Men snart blefwo blotta bilderna tillbedda, och betydelsen blef glömd. Härigenom uppstod ett egentligt afguderi, hwarigenom sedan hednisk afgudadyrkan så mycket lättare wann insteg i Israel.

29. Och satte endera i BethEl och den andra i Dan.* *Dom. 18: 29, 30.

30. Och det wardt till synd: ty folket gick bort för den ena allt intill Dan.

Det war folket för tungt att gå till Jerusalem, men att gå till afgudabelätet till det aflägsna Dan, det föreföll dem icke tungt.

31. Han gjorde också ett höjders hus, och gjorde prester utaf de ringaste i folket,* de icke af Levi barn woro. *1 Kon. 13: 33. 2 Chrön. 11: 15; cap. 13: 9.

Inga andra än ringa och lösaktiga personer wille i början åtaga sig det falska prestembetet. Leviterna öfwergåfwo Jerobeams rike.

32. Och han gjorde en högtid på femtonde dagen i åttonde månaden, såsom den högtiden i Juda, och offrade på altaret; så gjorde han i BethEl, att man offrade åt kalfwarne, som han gjort hade; och skickade i Bethel prester till höjderna, som han gjort hade.

33. Och offrade på altaret, som han gjort hade i BethEl, på femtonde dagen i åttonde månaden, hwilken han utur sitt hjerta upp tänkt hade; och gjorde åt Israels barn högtider, och offrade på altaret, det man röka skulle.

Denna högtid motswarade löfhyddohögtiden, men tiden för denna högtids firande blef godtyckligt förändrad. Genom denna falska gudstjenst och genom sådan förwandling af tider och lag, Dan. 7: 25, blef Jerobeam en förebild af den mäktiga fiende, som ännu är att wänta och hwilken skall åstadkomma det största och förderfligaste affall, som hittills funnits, 2 Thess. 2. Uppb. 13. Men religionens förfalskande och förfall är äfwen rikens och konungars undergång.

Jerobeams syndiga påfund blef just orsaken till ett allmänt förderf i hans rike och till hela rikets slutliga förstörelse.

13. Capitel.

Jerobeams altare, hand. Prophetens förbön, olydnad, straff. Jerobeam förhärdad.

Och si, en Guds man kom af Juda genom HERrans ord till BethEl. Och Jerobeam stod wid altaret till att röka.

2. Och han ropade emot altaret genom HERrans ord, och sade: Altare, altare, så säger HERren: Si, åt Davids hus skall warda född en son, benämnd Josia, han skall på dig offra höjdernas prester, som på dig röka, och skall uppbränna menniskoben på dig.* *2 Kon. 23: 16.

Den allwetande Guden nämnde här den konung wid namn, som icke föddes förr än 330 år derefter. Sju personer har Gud i den Heliga Skrift nämnt wid namn före deras födelse, nemligen Ismael, Isaac, Salomo, Josia, Kores (Cyrus), Johannes Döparen och Jesus.

3. Och han gaf på den dagen ett tecken, och sade: Detta är tecknet, att HERren detta talat hafwer: si, altaret skall remna, och askan, som derpå är, skall förspillas.

4. Då nu konung Jerobeam hörde ordet af den Guds mannen, som emot altaret i BethEl ropade, räckte han ut sin hand wid altaret, och sade: Tager fatt på honom; och hans hand förtorkades, som han emot honom uträckt hade; och han kunde icke draga henne igen till sig.

5. Och altaret remnade, och askan wardt förspilld af altaret efter tecknet, som Guds mannen genom HERrans ord gifwit hade.

6. Och konungen swarade, och sade till den Guds mannen: Bed HERrans din Guds ansigte, och bed för mig,* att min hand kommer till mig igen. Då bad Guds mannen HERrans ansigte, och konungens hand kom till honom igen, och wardt, såsom hon tillförene war. *2 Mos. 8: 8; cap. 9: 28; cap. 10: 17. 4 Mos. 21: 7.

I nöden bad Jerobeam om hjelp på samma sätt som fordom Pharao. Och propheten bad för den ogudaktige konungen, och hans hand wardt helbregda, den blef såsom den war förut, men också hans hjerta blef hårdt, såsom förut, ja, ännu hårdare. I detta dubbla underwerk se wi ett märkwärdigt bewis, huru Gud skyddar sina tjenare i farans stund, ty konungahanden förtorkade i samma ögonblick, som den gaf tecken, att Guds mannen skulle gripas och straffas för sitt djerfwa wittnesbörd i Herrans namn. Men att den fräcka handen blef helbregda gjord, då konungen bad om en förbön, wisar både prophetens kärlekssinne, som alltid måste finnas hos Guds ords tjenare, och Herrans stora barmhertighet äfwen mot fräcka syndare, så snart de förödmjuka sig inför Honom. Ja, Han förbarmar sig äfwen då, när denna förödmjukelse blott är ytlig och af nöden framtwingad.

7. Och konungen talade med Guds mannen: Kom hem med mig, och wederqwick dig, jag will gifwa dig en skänk.

8. Men Guds mannen sade till konungen: Om du än gåfwe mig halfwa ditt hus, så ginge jag dock icke med dig; ty jag will i detta rum intet bröd äta, eller watten dricka.

9. Ty så är mig genom HERrans ord budet och sagdt: Du skall intet bröd äta, och intet watten dricka, och icke komma densamma wägen tillbaka igen, som du gått hafwer.

10. Och han gick sina färde en annan wäg, och kom icke den wägen tillbaka igen, som han till BethEl kommen war.

Genom denna befallning wille Gud kraftigt wisa, att, då det kommer an på bekännelsen, måste Hans folk bestämdt afhålla sig från all gemenskap med werlden.

11. Men i BethEl bodde en gammal prophet, till honom kommo hans söner, och förtäljde honom alla werk, som Guds mannen på den dagen gjort hade i BethEl, och de ord, som han till konungen sagt hade.

Detta war en falsk prophet, som man kan finna hade stått i nåd hos Gud, men affallit och blifwit lögnaktig.

12. Och deras fader sade till dem: Hwilken wäg hafwer han farit? Och hans söner wisade honom wägen, som Guds mannen farit hade, den af Juda kommen war.

13. Men han sade till sina söner: Sadler mig åsnan; och då de hade sadlat honom åsnan, red han deruppå;

14. Och drog efter Guds mannen, och fann honom sittande under en ek, och sade till honom: Är du den Guds mannen, som af Juda kommen är? Han sade: Ja.

15. Han sade till honom: Kom med mig hem, och ät bröd.

16. Han sade: Jag kan icke wända om med dig, och komma med dig; jag will ej heller bröd äta eller watten dricka med dig på detta rum;

17. Ty med mig är taladt wordet genom HERrans ord: Du skall der hwarken bröd äta eller watten dricka; du skall icke gå den wägen tillbaka igen, som du dit gången är,

18. Han sade till honom: Jag är ock en prophet såsom du, och en Engel hafwer talat med mig genom HERrans ord, och sagt: Haf honom hem med dig igen, att han må bröd äta, och watten dricka. Men han ljög för honom.

Med detta lögnaktiga föregifwande bedrog den falske propheten den redlige mannen. Men emot en bestämd befallning af Herran får man icke tro någonting. Icke en gång en engel från himmelen, om han komme ned i synlig gestalt och predikade ett annat Evangelium, än det wi undfått hafwa, får man tro; han wore då en affallen engel, han wore såsom lögnare förbannad, Gal. 1: 8. Genom gemenskap med den gudsmannen, som gjort underwerken i BethEl, wille den falske propheten måhända winna det anseende, att han war en sann prophet.

19. Och han förde honom tillbaka igen, så att han åt bröd och drack watten i hans hus.

20. Och wid de sutto till bords, kom HERrans ord till propheten, som honom hade tillbaka haft;

21. Och han ropade till den Guds mannen, som af Juda kommen war, och sade: Detta säger HERren: Derföre att du hafwer HERrans mun ohörig warit, och hafwer icke hållit det bud, som HERren din Gud dig budit hafwer;

22. Och hafwer omwändt, ätit bröd, och watten druckit på det rum, der Han dig om sade: Du skall der hwarken bröd äta, eller watten dricka; skall din lekamen icke komma uti dina fäders graf.

Den falske propheten blef nu twungen, såsom Bileam, att tala det han icke wille, och bestraffa den sanne propheten för den olydnad, hwartill han sjelf hade förfört honom. Det är möjligt, att den gamle propheten trodde sig göra Gud en tjenst med att gästfritt undfägna Hans tjenare och att han syndade af wälmening. Men utgången of denna wälmening war förskräcklig. Den allrabästa afsigt är ingen ursäkt för en öfwerträdelse af Herrans bud.

23. Och sedan han bröd ätit, och druckit hade, sadlade man åsnan åt den propheten, som han igen haft hade.

24. Och då han bort drog, fann honom ett lejon* på wägen och drap honom; och hans kropp låg kastad på wägen, och åsnan stod jemte honom, och lejonet stod der när kroppen. *1 Kon. 20: 36.

På detta sätt wisade lejonet, att det icke dödat mannen af hunger, utan genom en gudomlig domsskickelse.

25. Och då der gick folk fram om, sågo de kroppen på wägen kastad, och lejonet ståndande när kroppen; och de kommo och sade det i staden, der den gamle propheten uti bodde.

26. Då propheten det hörde, som honom igen haft hade, sade han: Det är den Guds mannen, som HERrans mun ohörig war; derföre hafwer HERren gifwit honom åt lejonet, det hafwer sönderkrossat honom och dräpit efter det ord, som HERren honom sagt hade.

27. Och sade till sina söner: Sadler mig åsnan. Och de sadlade.

28. Då drog han dit, och fann hans kropp kastad på wägen, och åsnan och lejonet ståndande der jemte kroppen; lejonet hade intet ätit af kroppen, och ej haller rifwit åsnan.

29. Då tog propheten den Guds mannens kropp upp, och lade honom på åsnan, och förde honom tillbaka igen; och kom uti den gamla prophetens stad, att de måtte begråta honom, och begrafwa honom.

30. Och han lade kroppen uti sin graf, och de begreto honom: Ack! min broder.

31. Och då de hade begrafwit honom, sade han till sina söner: När jag dör, så begrafwen mig i den grafwen, som den Guds mannen uti begrafwen är, och lägger mina ben jemte wid hans ben;

32. Förty det warder skeende, som han emot altaret i BethEl genom HERrans ord ropat hafwer, och emot alla höjders hus, som i Samarie städer äro.

Den gamle propheten synes igenom denna straffdom, som han hade wållat emot den gudsmannen, ändtligen sjelf hafwa kommit till ånger öfwer sin synd, till bättring och tro.

33. Men sedan detta skedt war, wände Jerobeam sig icke ifrån sin onda wäg; utan förwände sig, och gjorde prester till höjderna utaf de ringaste i folket:* hwilken honom täcktes, honom fyllde han handen, och han wardt prest till höjderna. *1 Kon. 12: 31.

I Israels rike inrättades således en statskyrka, som helt och hållet måste wara till konungens tjenst.

34. Och detta wardt Jerobeams hus till synd, att han skulle förderfwas och förgöras af jorden.

Genom detta framhärdande i synden blef den obotlig.

14. Capitel.

Jerobeams hustru, öde, död. Rehabeams rike, strid, ände.

den tiden war Abia, Jerobeams son, krank.

2. Och Jerobeam sade til sin hustru: Statt upp och förkläd dig, så att ingen kan märka, att du är Jerobeams hustru: och gack bort till Silo; si, der är den propheten Ahia, den mig sade, att jag skulle warda konung öfwer detta folk.* *1 Kon. 11: 31; cap. 12: 15.

3. Och tag med dig tio bröd och kakor och ett käril med honung, och gack till honom, att han må säga dig, huru med pilten gå skall.

4. Och Jerobeams hustru gjorde så, och stod upp, och gick bort till Silo, och kom i Ahia hus. Men Ahia kunde icke se; ty hans ögon woro mörka wordne för ålders skull.

5. Men HERren sade till Ahia: Si, Jerobeams hustru kommer, att hon skall fråga ett ärende af dig om sin son, ty han är krank: så tala nu du med henne så och så. Då hon nu inkom, höll hon sig främmande.

6. Som nu Ahia hörde dönet af hennes fötter, wid hon ingick, sade han: Kom hit in du Jerobeams hustru; hwi håller du dig så främmande? Jag är sänd till dig ett hårdt budskap.

7. Gack bort och säg Jerobeam: Så säger HERren Israels Gud: Jag hafwet upphöjt dig utur folket, och satt dig till en förste öfwer mitt folk Israel;

8. Och hafwer rifwit riket ifrån Davids hus, och gifwit det dig; men du har icke warit såsom min tjenare David, den mina bud höll, och wandrade efter mig med allt hjerta, så att han gjorde hwad mig ljuft war;

9. Och du hafwer illa gjort öfwer alla dem, som före dig warit hafwa: du hafwer gått bort, och gjort dig andra gudar, och gjutna beläten, att du skulle reta mig till wrede; och hafwer kastat mig bakom din rygg:

10. Och si, jag skall låta komma olycka öfwer Jerobeams hus, och förgöra af Jerobeam ock den wäggen orenar;* den innelyckta† och den igenlefda i Israel, och skall utsopa Jerobeams hus efterkommande,** såsom man träck utsopar, till dess det blifwer allt ute med honom. *1 Sam. 25: 22. 1 Kon. 21: 21. †5 Mos. 32: 36. **1 Kon. 15: 29; cap. 16: 3.

Och si, grt. derföre, si.

11. Den som af Jerobeam dör i staden, honom skola hundarne äta; men den som dör på marken, honom skola himmelens fåglar äta: ty HERren hafwer det sagt.

12. Så statt nu upp, och gack hem; och då din fot träder in i staden, skall pilten blifwa död.

13. Och hela Israel skall begråta honom, och skola begrafwa honom; ty denne allena af Jerobeam skall till grafwen komma: förty något godt är funnet i honom för HERran Israels Gud i Jerobeams hus.

Denne son war den ende i Jerobeams hus, som hade någon gnista af sann fromhet, derföre blef han borttagen ifrån de olycksstormar, som komma skulle, och blef begrafwen i frid, Es. 57: 2.

14. Och HERren skall uppwäcka en konung öfwer Israel, han skall utrota Jerobeams hus på den dagen: och hwad är det nu allaredan sker?

Den konung, som här menas, war Baesa, hwilken utrotade Jerobeams hus, cap. 15: 29. Baesa war en ogudaktig konung, men likwäl ett medel i Guds styrelse att utföra straffdomen på Jerobeams hus. Och hwad är det nu allaredan sker, d. ä.: har icke ett utrotande redan börjat, derigenom att den ende fromme sonen blifwer borttagen?

15. Och HERren skall slå Israel, såsom röret böjes i wattnet; och skall utrycka Israel utur detta goda landet, som Han deras fäder gifwit hafwer, och skall förströ dem bort öfwer elfwen;* derföre att de hafwa gjort sig lundar till att förtörna HERran. *2 Kon. 17: 18, 23.

16. Och skall öfwergifwa Israel för Jerobeams synds skull, hwilken syndat hafwer och kommit Israel till att synda.* *2 Kon. 15: 28.

Hela denna prophetia, v. 7—16, innehåller en öfwersigt af de tio stammarnes rikshändelser. Folkets, såwäl som deras konungars ogudaktighet, och de straffdomar, som denna ogudaktighet medförde, äro här i korta, ljusa drag meddelade. Sonens död war det synliga tecknet till denna prophetias framtida fullbordan. Ofta gifwer Gud något synligt tecken, hwarigenom menniskorna skota blifwa så mycket mera förwissade, att Han will uppfylla sina löften och hotelser.

17. Och Jerobeams hustru stod upp, gick, och kom till Thirza: och då hon kom till tröskeln åt huset, blef pilten död.

Den sköna staden Thirza, Jos. 12: 24. Höga W. 6: 3, war det Israelitiska rikets konungsstad, till dess Samaria blef uppbygdt, cap. 16: 23, 24.

18. Och de begrofwo honom, och hela Israel begreto honom efter HERrans ord, som Han genom sin tjenare propheten Ahia talat hade.

19. Hwad mer om Jerobeam sägandes är, huru han stridde och regerade; si, det är skrifwet i Israels konungars Chrönika.

20. Tiden, som Jerobeam regerade, war tu och tjugu år: och han afsomnade med sina fäder. Och hans son Nadab wardt konung i hans stad.

21. Så war nu Rehabeam, Salomos son, konung i Juda; ett och fyratio år gammal war Rehabeam, då han wardt konung; och regerade i sjutton år i Jerusalem, i den staden, som HERren utwalt hade utur alla Israels slägter, att han skulle sätta der sitt namn uti. Hans moder hette Naama, en Ammonitiska.* *2 Chrön. 12: 13.

Rehabeam war således icke ung till åldern, men ung till förståndet, 2 Chrön. 13: 7. Salomo måste således hafwa tagit Naama till hustru, innan han blef konung. Då åren uppgifwas, huru länge en konung regerat, så räknas både det första och det sista året såsom fulla år. Den föregående konungens sista är således efterträdarens första regeringsår, derföre måste wid sammanläggningar ett år af hwarjes regeringstid utelemnas, för att erhålla den rätta tidslängden af flere konungars regering.

22. Och Juda gjorde det ondt war för HERran, och retade honom mera än allt det deras fäder gjort hade, med deras synder som de gjorde.

23. Ty de byggde sig också höjder, stoder och lundar på alla höga backar och under alla gröna träd.

24. Och woro desslikes roffare i landet; och de gjorde alla hedningarnes styggelser, som HERren för Israels barn fördrifwit hade.

25. Men i femte konung Rehabeams år drog Sisak, konungen i Egypten, upp emot Jerusalem;* *2 Chrön. 12: 2.

Sisak, på Egyptiska Scheschonk.

26. Och tog ut de håfwor utur HERrans hus och utur konungshuset och allt det, som der tagas kunde; och tog alla gyldene sköldar, som Salomo hade göra låtit.* *1 Kon. 19: 16.

27. I hwilkas stad konung Rehabeam låt göra kopparsköldar, och befallte dem under de öfwersta drabanternas hand, som dörren waktade för konungshuset,

År 1828 fann en lärd fornforskare, Champollion, bland de upphöjda afbildningarne på de gamla qwarstående wäggarne efter den förstörda staden Thebe i Egypten, en afbildning af de konungar, som Sisak öfwerwunnit, och ibland dessa är en, som har ett judiskt ansigte, med ett tåg om halsen, hållande en stor sköld, på hwilken står skrifwet med Hieroglyf-skrift: Juda Konung. Det synes wara säkert, att dermed menas Rehabeam. Skölden synes syfta på de gyldene sköldar, som Sisak plundrande tog i Jerusalem. Rehabeam lät göra kopparsköldar i stället, och så war äfwen hans regeringstid en kopparålder i jemförelse med Salomos gyldene tid. Det är anmärkningswärdt, att bland alla upptäckter, som ända till denna dag blifwit gjorda, ingen ende strider emot den Heliga Skrift, men deremot har man från många håll genom allahanda upptäckter fått ljus och bekräftelse på många stycken af den Heliga Skrifts innehåll. Det är utom allt twifwel, att ju högre wetenskaperna stega, desto mera måste den Heliga Skrift blifwa förklarad och bekräftad; ty den ewiga sanningen ligger till grund för att sann wetenskap.

28. Och så ofta konungen gick in uti HERrans hus, buro drabanterna dem; och hade dem åter uti drabantkammaren igen.

29. Hwad nu mer af Rehabeam sägandes är, och allt det han gjort hafwer; si, det ät skrifwet i Juda konungars Chrönika.* *2 Chrön. 12: 15, [et]c.

30. Men emellan Rehabeam och Jerobeam war örlig, så länge de lefde.

Beständiga oenigheter och twister och en krigisk sinnesstämning herrskade nu fortfarande mellan Israels stammar, och all frid och trefnad war förswunnen.

31. Och Rehabeam afsomnade med sina fäder, och wardt begrafwen med sina fäder uti Davids stad: och hans moder hette Naama, en Ammonitiska. Och hans son Abiam wardt konung i hans stad.

15. Capitel.

Abiam, Asa, Josaphat, Juda konungar; Nadab, Baesa, Israels.

På adertonde året konung Jerobeams, Nebats sons, wardt Abiam konung i Juda;* *2 Chrön. 13: 1.

2. Och regerade tre år i Jerusalem. Hans moder hette Maacha, Abisaloms dotter.* *2 Chrön. 13: 2.

Maacha war Absaloms dotterdotter.

3. Och han wandrade i alla sin faders synder, som han för honom gjort hade; och hans hjerta war icke rättinnigt till HERran hans Gud, såsom hans faders Davids hjerta.

Abiam war i yttre måtto stundom fromsint och aktade på renlärighet för sitt rikes bästa, men blott ytligt och med ett halft hjerta höll han sig till Herran.

4. Men för Davids skull gaf HERren hans Gud honom en lykta* i Jerusalem, så att Han uppwäckte hans son efter honom, och behöll honom i Jerusalem; *1 Kon. 11: 36.

5. Derföre att David gjort hade, det HERranom ljuft war, och war icke wiken ifrån allt det Han honom böd, så länge han lefde; förutom i den handeln med Uria den Hetheen.* *2 Sam. 11: 4, 5, 17; cap. 12: 9.

Meningen är icke, att Davids öfriga synder äro ringa, utan denna ena synd nämnes isynnerhet derföre, att den war den största och utöfwades med mera öfwerläggning och uppsåt än någon af hans öfriga synder. Wi se således, att en synd kan fortfara att bära skadliga frukter, äfwen sedan den blifwit ångrad och förlåten, ehuru dessa följder mycket mildras genom förlåtelsen och i många fall upphäfwas.

6. Men emellan Rehabeam och Jerobeam war örlig, så länge han lefde.* *2 Chrön. 12: 15.

7. Hwad nu mer af Abiam sägandes är, och allt det han gjort hafwer; si, det är skrifwet uti Juda konungars Chrönika.* Och det war örlig emellan Abiam och Jerobeam. *2 Chrön. 13: 22.

8. Och Abiam afsomnade med sina fäder; och de begrofwo honom uti Davids stad. Och Asa, hans son, wardt konung uti hans stad.* *2 Chrön. 14: 1.

9. Uti tjugonde året konung Jerobeams öfwer Israel wardt Asa konung i Juda;

10. Och regerade ett och fyratio år i Jerusalem; hans moder hette Maacha, Abisaloms dotter.

11. Och Asa gjorde det HERranom behagligt war, såsom hans fader David;

12. Och dref de roffare utur landet, och borttog alla de afgudar, som hans fäder gjort hade.

Den fromme konungen Asa förstörde äfwen höjdernas afgudatempel, så widt han kunde, men folkets afgudiska sinne tog somliga i förswar. Roffare är detsamma som i Nya Testamentet kallas weklingar, som försålde sin kropp till bedrifwande af onaturliga laster, Rom. 1: 24, 27. 1 Cor. 6: 9, 10.

13. Dertill satte han sin moder Maacha af embetet, för det hon Miplezeth gjort hade i lunden; och Asa utrotade hennes Miplezeth och uppbrände honom wid den bäcken Kidron.* *2 Chrön. 15: 16.

Miplezeth en wederstygglig afgudabild, sannolikt motswarande gudinnan Kali i Indien, i hwilkens dyrkan wällust och mordlust äro förenade, emedan hennes betydelse syftar på både födelse och död, såsom en bild af tiden, som alltid frambringar nya wäsen och åter förstörer dem. Miplezeth betyder förskräckelse, och både födelse och död medföra smärta och bäfwan.

14. Men de höjder lade de icke bort; dock war Asa hjerta rättsinnigt till HERran, så länge han lefde.

15. Och det silfwer och guld och tyg, som hans fader helgat hade, och hwad som helgadt war till HERrans hus, lät han komma derin.

16. Och emellan Asa och Baesa, Israels konung, war örlig, så länge de lefde.

17. Men Baesa, Israels konung, drog upp emot Juda, och byggde Rama, att ingen skulle draga ut och in af Asa part, konungens i Juda.* *2 Chrön. 19: 1.

Tiden, då detta skedde, uppgifwes icke, och i allmänhet beskrifwas händelserna i den Heliga Skrift icke så mycket i bestämd tidsföljd, som fast mera efter ett inre sammanhang och en högre styrelselag.

18. Då tog Asa allt silfwer och guld, som qwar war i HERrans hus skatt och i konungshusets skatt, och fick det i sina tjenares händer: och sände dem till Benhadad, Tabrimmons son, Hesions sons, konungen i Syrien, som bodde i Damascon, och lät säga honom:

Benhadad betyder Solens son och war en äretitel för flere Syriska konungar.

19. Ett förbund är emellan mig och dig, och emellan min fader och din fader: derföre skickar jag dig en skänk silfwer och guld; att du wille låta det förbundet fara, som du hafwer med Baesa, Israels konung, att han må draga ifrån mig.

20. Benhadad hörde konung Asa, och sände sina höfwitsmän emot Israels städer, och slog Ijon och Dan och AbelBethMaacha; hela Cinneroth med hela Naphthali land.

21. Då Baesa det hörde, wände han igen bygga Rama, och drog till Thirza igen.

22. Men konung Asa lät båda öfwer hela Juda: Ingen ursake sig; och de togo bort sten och trä af Rama, der Baesa med byggt hade. Och konung Asa byggde dermed Geba Benjamin och Mizpa.

23. Hwad nu mer af Asa sägandes är, och all hans makt, och allt det han gjorde, och de städer, som han byggde, si, det är skrifwet uti Juda konungars Chrönika; undantaget att han på sin ålder war krank i sina fötter.* *2 Chrön. 16: 11, 12.

Asa afwek också ifrån Herran mot slutet af sin regering genom swår olydnad, 2 Chrön. 16.

24. Och Asa afsomnade med sina fäder, och wardt begrafwen med sina fäder uti Davids sin faders stad.* Och Josaphat, hans son, wardt konung i hans stad.† *2 Chrön. 16: 13. †cap. 17: 1.

25. Men Nadab, Jerobeams son, wardt konung öfwer Israel uti det andra året Asa, Juda konungs; och rådde öfwer Israel i tu år;

26. Och gjorde det för HERranom ondt war, och wandrade i sin faders wägar och i hans synder, der han med kom Israel till att synda.

27. Men Baesa, Ahia son, utaf Isaschars hus, gjorde ett förbund emot honom, och slog honom i Gibbethon, som war de Philisteers: ty Nadab och hela Israel belade Gibbethon.

28. Så drap Baesa honom uti tredje året Asa, Juda Konungs, och wardt konung i hans stad.

29. Som han nu konung war, slog han hela Jerobeams hus, och lät intet qwar blifwa, det anda hade af Jerobeam, till dess han utrotade honom efter HERrans ord, som Han talat hade genom sin tjenare Ahia af Silo;* *1 Kon. 14: 10, 14.

30. För Jerobeams synds skull, som han gjorde, och dermed han kom Israel till att synda; och med det retandet, dermed han retade HERran Israels Gud till wrede.

31. Hwad nu mer af Nadab sägandes är, och allt det han gjort hafwer; si, det är skrifwet uti Israels konungars Chrönika.

Nadab blef för sin ogudaktighets skull med hela sin familj utrotad. Han hade förtjent detta straff, hwilket tillika war ett straff öfwer Jerobeam, såsom det ofta händer, att fädrens och barnens synder straffas på en gång. Men likwäl försyndade sig Baesa genom dessa mord. Den Heliga Skrift berättar om konungarne i Juda och Israel blott hufwuddragen af deras lefnadshändelser och huruwida de woro fromma eller ogudaktiga. Dermed är tillika deras ewighetstillstånd beskrifwet.

32. Och emellan Asa och Baesa, Israels konung war örlig, så länge de lefde.

33. Uti tredje året Asa, Juda konungs, wardt Baesa, Ahia son, konung öfwer hela Israel i Thirza, fyra och tjugu år;

34. Och gjorde det ondt war för HERran, och wandrade i Jerobeams wäg och i hans synd, dermed han hade kommit Israel till att synda.

16. Capitel.

Jehu. Ela. Simri. Amri. Thibni. Samaria. Achab. Isebel. Jericho.

Så kom HERrans ord till Jehu, Hanani son, emot Baesa, och sade:

2. Derföre att jag dig utur stoftet upphäfwit hafwer,* och gjort dig till en förste öfwer mitt folk Israel, och du wandrar i Jerobeams wäg, och kommer mitt folk Israel till att synda, så att du mig förtörnar genom deras synder: *1 Kon. 14: 7.

3. Si, så will jag borttaga Baesa efterkommande, och hans hus efterkommande, och will sätta ditt hus såsom Jerobeams hus, Nebats sons.* *1 Kon. 14: 10; cap. 15: 29.

4. Den af Baesa dör i staden, honom skola hundar uppäta: och den af honom dör på marken, honom skola himmelens fåglar uppäta.

5. Hwad nu mer om Baesa sägandes är, och hwad han gjort hafwer, och hans makt, si, det ät skrifwet uti Israels konungars Chrönika.* *2 Chrön. 16: 1.

6. Och Baesa afsomnade med sina fäder, och wardt begrafwen i Thirza, och hans son Ela wardt konung i hans stad.

7. Och HERrans ord kom genom propheten Jehu, Hanani son, öfwer Baesa och öfwer hans hus och emot allt det onda, som han för HERran gjort hade till att förtörna Honom genom sina händers werk, att det skulle warda såsom Jerobeams hus, och derföre att han denna slagit hade.

Baesa hade således helt sannolikt fått weta Herrans hotelse öfwer Jerobeams hus och begagnat denna prophetia till en täckmantel för sin ärelystnad, sina mord och brott, samt skrymtaktigt föregifwit, att han hyste afsky för Jerobeams synder och war nitisk att werkställa Herrans befallning. Han syndade således dubbelt och kunde derföre omöjligen undgå straffet.

8. Uti sjette och tjugonde året Asa, Juda konungs, wardt Ela, Baesa son, konung öfwer Israel i Thirza i tu år.

9. Men hans tjenare Simri, en öfwerste öfwer hälften af wagnarna, gjorde ett förbund emot honom; men han war i Thirza, drack och war drucken i Arza hus, fogdens i Thirza.

10. Och Simri kom der in, och slog honom ihjäl,* uti sjunde och tjugonde året Asa, Juda konungs, och blef konung i hans stad. *2 Kon. 9: 31.

11. Och då han war konung, och satt på sin stol, slog han hela Baesa hus, och lät intet qwar blifwa, icke den som wäggen orenar;* dertill hans fränder och wänner. *1 Sam. 25: 22. 1 Kon. 14: 10.

12. Alltså förgjorde Simri hela Baesa hus efter HERrans ord, som Han om Baesa talat hade genom den propheten Jehu;

13. För alla Baesa och hans sons Ela synders skull, som de gjort hade, och kommo Israel till att synda, och förtörnade HERran Israels Gud i deras afguderi.

14. Hwad nu mer af Ela sägandes är, och allt det han gjorde, si, det är skrifwet uti Israels konungars Chrönika.

15. Uti sjunde och tjugonde året Asa, Juda konungs, wardt Simri konung i sju dagar i Thirza; ty folket låg för Gibbethon de Philisteers.

Ty, d. ä. under det. Det war blott under härens frånwaro, som Simri kunde på sju dagar tillwälla sig konungamakten.

16. Då nu folket i lägret hörde sägas, att Simri hade gjort ett förbund, och slagit konungen ihjäl, gjorde hela Israel på samma dagen Amri härhöfwitsmannen till konung öfwer Israel i lägret.

17. Och Amri drog upp och hela Israel med honom ifrån Gibbethon, och belade Thirza.

18. Då nu Simri såg, att staden skulle warda wunnen, gick han uti palatset i konungshuset, och brände sig upp med konungshuset, och blef död;

19. För sina synders skull, som han gjort hade, så att han hade gjort det ondt war för HERran, och wandrade uti Jerobeams wäg och i hans synd, som han gjorde, och kom Israel till att synda.

20. Hwad nu mer af Simri sägandes är, och huru han gjorde ett förbund, si, det är skrifwet i Israels konungars Chrönika.

21. På den tiden söndrade sig folket Israel i twå delar: ena hälften höll sig intill Thibni, Ginaths son, och gjorde honom till konung; den andra hälften höll sig intill Amri.

22. Men det folk, som höll sig intill Amri, wardt starkare än det folk, som höll sig intill Thibni, Ginaths son. Och Thibni blef död, och så blef Amri konung.

23. Uti första och trettionde året Asa Juda konungs, wardt Amri konung öfwer Israel i tolf år, och regerade i Thirza i sex år.

24. Han köpte Samaria berg af Semer för twå centner silfwer; och byggde uppå berget, och kallade staden, som han byggde, efter Semers namn, som herre war på Samaria berg.

Samaria (grt. Schomron) låg på ett rundt, fruktbart berg, omgifwet af en krans af ännu högre berg. Det är nu en by, och stället, der den gamla staden låg, är ett åkerfält.

25. Och Amri gjorde det ondt war för HERran, och war argare än alla de före honom warit hade;

26. Och wandrade i alla Jerobeams wägar, Nebats sons, och i hans synder, dermed han kom Israel till att synda, så att de förtörnade HERran Israels Gud uti deras afguderi.

27. Hwad nu mer af Amri sägandes är, och allt det han gjort hafwer, och om hans makt, som han bedref; si, det är skrifwet uti Israels konungars Chrönika.

28. Och Amri afsomnade med sina fäder, och wardt begrafwen i Samarien: och Achab, hans son, wardt konung i hans stad.

29. Uti åttonde och trettionde året Asa, Juda konungs, wardt Achab, Amri son, konung öfwer Israel; och regerade öfwer Israel i Samarien twå och tjugu år;

30. Och gjorde det ondt war för HERran, öfwer alla dem, som före honom warit hade.

31. Och war honom icke nog, att han wandrade i Jerobeams, Nebats sons synder; utan tog dertill Isebel, EthBaals dotter, konungens i Sidon, till hustru, och gick bort, och tjente Baal, och tillbad honom;

32. Och uppsatte Baal ett altare uti Baals hus, det han honom byggde i Samarien.

Förut hade Baals altaren funnits på höjder, men denne afgud hade ännu icke haft egentliga tempel, såsom han nu fick. Med ett sådant tempels uppbyggande bewisade Achab mera nit i afgudatjensten än alla föregående konungar i Israel.

33. Och gjorde en lund, så att Achab mer gjorde till att förtörna HERran Israels Gud, än alla Israels konungar, som före honom warit hade.

En lund: se 5 Mos. 7: 5.

34. På samma tid byggde Hiel af BethEl Jericho; det kostade honom hans första son Abiram, då han grundwalen lade; och hans yngsta son Segub, då han satte portarna derföre, efter HERrans ord, som Han sagt hade genom Josua, Nuns son.* *Jos. 6: 26.

Hiel kan icke hafwa warit okunnig om den förbannelse, som i Jos. 6: 26 blifwit uttalad öfwer den, som skulle försöka att återuppbygga Jericho. Han bewisade således med detta uppbyggande en uppenbar trotsighet emot Herrans ord. Men Gud låter icke gäcka sig.

17. Capitel.

Elia bön, korpar. Enkan i Zarpat. Sonen dör, uppwäckes.

Och Elia den Thisbiten, utaf de Gileads innebyggare, sade till Achab: Så sannt som HERren Israels Gud lefwer, för hwilken jag står, det skall i dessa år hwarken dagg eller regn komma, utan jag säger det.* *Jac. 5: 17, 18.

Elia war från Thisbe eller Thebes i Naphthali stam; hans namn betyder: Gud är min starkhet, och detta namn uttrycker hwad propheten lärde och hwad han war. Hans ord till Achab utgöra utan twifwel slutet på ett samtal, hwaruti propheten hade förgäfwes warnat den ogudaktige konungen. Med eftertryck betecknar han Israels Gud, såsom deras rätte Herre och konung, som de alla skulle tjena. Med de orden: för hwilken jag står, wisar Elia, att han alltid stod inför Herran, såsom Hans tjenare, för att wara Hans sändebud och uträtta Hans wärf. Genom en tydlig uppenbarelse hade han befallning att förkunna, att hwarken dagg eller regn skulle komma, förr än Herren gåfwe tillkänna, att han åter wille öppna himmelens fönster. Detta märkwärdiga underwerk af Elia anföres, Jac. 5: 17, 18, såsom ett bewis på bönens kraft. Utan bön hade han omöjligen kunnat hafwa någon sann tro och ännu mindre en sådan undergörande makt.

2. Och HERrans ord kom till honom, och sade:

3. Gack bort hädan, och wänd dig öster ut, och fördölj dig wid den bäcken Cherith, som löper för Jordan.

4. Och du skall dricka af bäcken; och jag hafwer budit korparne, att de skola der föda dig.

Då Skriften säger, att Gud bjuder oförnuftiga djur att göra det eller det, så är meningen den, att Han så styrer deras rörelser, att de måste göra Hans wilja. På samma sätt måste också liflösa ting tjena Honom. Gud hade äfwen midt ibland fienderna kunnat beskydda Elia, men Han wille undangömma detta synliga redskap, på det menniskorna icke måtte wända sig emot Elia med hat och hämndlystnad, utan wända sig till Israels Gud och märka på det underwerk, hwarmed Han så mäktigt talade, för att föra dem till besinning och bättring. I Herrans werk måste det menskliga så mycket som möjligt träda undan, de menskliga redskapen förödmjukas eller undangömmas, på det menniskorna må wända tankar och hjertan till Honom allena.

5. Han gick dit, och gjorde efter HERrans ord, och gick bort, och satte sig wid bäcken Cherith, som löper för Jordan.

6. Och korpar förde honom bröd och kött om morgon och om afton, och han drack utaf bäcken.

Ehuru korparna efter lagen woro orena, så kunde de dock till propheten efter Herrans wilja framskaffa sådana födoämnen, som i lagen woro tillåtna. Ursprungligen war det i skapelsen så ämnadt, att djuren skulle lyda och tjena menniskan, och här framträder ett exempel på ett sådant tjenstförhållande. Det är obekant, hwar denna bäck låg; det war i en ödemark, der propheten nu i stilla ensamhet lefde trons och bönens lif i sällskap med Herran allena och fick derigenom kraft till det wärf, han hade fått, såsom ett Herrans wittne inför ett ogudaktigt folk.

7. Och det skedde efter några dagar, att bäcken förtorkades; ty intet regn wardt i landet.

8. Så kom HERrans ord till honom, och sade:

9. Statt upp, och gack till Zarpath,* som wid Sidon ligger, och blif der; ty jag hafwer der befallt en enka, att hon skall föda dig. *Luc. 4: 26.

Nu skulle propheten genom ett annat underwerk försörjas, ty nu war bland hedningarne ett hjerta öppet för att emottaga ett sändebud och ett wittnesbörd ifrån Israels Gud. En enka i Zarpath, en hednisk qwinna, war af Herran utsedd att herbergera Hans tjenare, under det många afgudiska enkor i Israel och alla, som der förde Hans namn på tungan, icke ens fingo se honom i den swåra tiden.

10. Och han stod upp och gick till Zarpath. Och då han kom till stadsporten, si, då war enkan der, och hemtade wed. Och han talade till henne, och sade: Hewta mig litet watten i kärilet, att jag må dricka.

11. Då hon nu åstad gick till att hemta det, ropade han efter henne, och sade: Bär mig ock en beta bröd med.

12. Hon sade: Så sannt som HERren din Gud lefwer, jag hafwer intet bröd, utan en hand full af mjöl uti skäppan, och litet olja i krukan; och si, jag hafwer hemtat ett träd eller tu, och går bort att reda det till åt mig och min son, att wi måga äta och dö.

Qwinnan gifwer tillkänna, att hon kände Israels Gud, och säger till Elia: så sannt som Herren din Gud lefwer; hon swär wid Honom, som hon tror och erkänner för den lefwande Guden.

13. Elia sade till henne: Frukta dig icke; gack åstad, och gör, såsom du sagt hafwer; dock gör mig först ett litet bröd deraf, och bär mig det hit ut; men dig och din son skall du ock så sedan göra.

Genom denna begäran wille Elia ingalunda handla efter wanlig sjelfwiskhet, som först och främsk tänker på sitt eget bästa, utan qwinnans lydnad skulle på detta sätt pröfwas och hennes hjerta beredas till den wälgerning, som Herren ämnade bewisa henne. Äfwen för Elia sjelf blef hennes lydnad i detta fall ett bewis, att det war Herren, som böjde hennes hjerta.

14. Ty så säger HERren Israels Gud, att mjölet i skäppan skall icke warda uttärdt, och oljan i krukan skall icke förminskas, intill den dag HERren låter regna på jorden.

15. Hon gick åstad, och gjorde, såsom Elia sagt hade. Och han åt, och hon desslikes, och hennes hus en tid lång.* *Matth. 10: 40, [et]c.

16. Och wardt mjölet icke uttärdt i skäppan; och icke heller förminskades oljan i krukan, efter HERrans ord, som han genom Elia sagt hade.

17. Sedan detta skedt war, wardt qwinnans, hans wärdinnas, son krank; och hans krankhet wardt så stark, att ingen ande war mer uti honom.

18. Och hon sade till Elia: Hwad hafwer jag med dig att göra, du Guds man? Du är ingången till mig, att mina missgerningar skulle ihågkommas,* och min son dräpas? *Luc. 5: 8.

Den bedröfwade qwinnan tänkte nu, att Gud genom prophetens närwaro blifwit uppmärksam på hennes synder och derföre straffat henne med sonens död. Att Guds nåd war mäktig i hennes hjerta, bewisar just den omständigheten, att hon icke gör propheten förebråelser för den olyckan, som händt henne, utan hon tänker på sina egna synder såsom orsaken dertill. Så länge det naturliga sinnet råder, skjuter menniskan alltid skulden till det onda, som händer, på slumpen eller på allahanda orsaker eller på fromma menniskor och stundom på Gud sjelf. Att hon hade en rätt sjelfkännedom, blef genom denna pröfning uppenbart; hon skulle nu också föras till en sann tro på den barmhertige Guden, hos hwilken den ångerfulle finner syndernas förlåtelse.

19. Han sade till henne: Få mig din son hit. Och han tog honom utur hennes sköte, och gick upp i salen, der han wistades, och lade honom på sin säng;

20. Och ropade till HERran, och sade: HERre min Gud, hafwer du ock så illa gjort emot denna enkan, som jag gästar här, att du dräper hennes son?

21. Och han räckte sig ut öfwer pilten* i tre gånger och ropade till HERran, och sade: HERre min Gud, låt denna piltens själ åter komma i honom. *2 Kon. 4: 34. Apg. 20: 10.

Elia wisade på detta sätt sin stora ömhet, i det han omfamnade det liflösa barnet, såsom en egen son, och derigenom blef också hans bön mera brinnande, i det han förödmjukade sig i stoft och aska inför Herran, som hafwer makt öfwer lif och död.

22. Och HERren hörde Elia röst; och piltens själ kom igen till honom, och han fick lif.

23. Och Elia tog pilten, och bar honom neder utaf salen i huset, och fick honom hans moder, och sade: Si der, din son lefwer.

24. Och qwinnan sade till Elia: Nu förnimmer jag, att du är en Guds man, och HERrans ord i din mun är wisst.

Detta är den första uppwäckelsen ifrån de döda, som i Skriften omtalas; genom detta stora underwerk blef icke blott prophetens tro styrkt och stadfästad, hwilket han i den bedröfliga tiden så wäl behöfde, utan derigenom kom äfwen denna qwinna till full wisshet, att han war Herrans prophet, och att det som han talade war Herrans ord.

Enkan i Zarpath är också ett exempel på hedningarnas delaktighet i Guds nåds och uppenbarelsers förmåner. Herren wille genom henne bewisa, att Han icke blott är Israels utan också i hedningarnes Gud — ja, att sanningens ord skulle gifwas åt hedningarne, då det i Israel förkastades, likasom Elia wisades till enkan i Zarpath, då han blef förföljd och hans ord förkastadt i Israels land.

18. Capitel.

Elia. Obadja. Achabs möte. Baals prester, offer, dråp. Elia regn.

Efter en lång tid kom HERrans ord till Elia i tredje året och sade: Gack bort, och te dig för Achab, att jag må låta regna på jorden.

Elia hade sannolikt tillbragt nära ett år wid bäcken Cherith och twå och ett halft år i Zarpath. Elia fick nu förkunna, att det åter skulle regna, och hans sannfärdighet, såsom en Herrans prophet, blef derigenom fullkomligt bewisad. Herrans tjenare skola wara rädda om Hans ära, men Herren är också för sin skull rädd om sina tjenares ära, dock aldrig så, att det strider mot Hans sannfärdighet och helighet; Han gifwer aldrig åt deras fel ett fagert sken, utan synden är synd, eho som begår den.

2. Och Elia gick åstad och tedde sig för Achab; men en ganska hård tid war i Samarien.

3. Och Achab kallade Obadja, sin hofmästare; och Obadja fruktade HERran storligen;

Obadja war en from hofman wid det ogudaktiga hofwet, såsom Joseph, Naaman, Daniel, Nehemia och Mardechai wid hedniska hof äfwen blefwo fasta i sin fromhet i tron på Israels Gud.

4. Förty då Isebel utrotade HERrans propheter, tog Obadja hundrade propheter, och gömde dem uti kulor, femtio här, och femtio der; och försörjde dem med bröd och watten.

Dessa woro icke sådana utomordentliga propheter, som Elia, utan lärare, som utgått från en prophetskola, 1 Sam. 10: 19.

5. Så sade nu Achab till Obadja: Drag igenom landet till alla wattubrunnar och bäckar, att wi måtte finna gräs, och behålla hästar och mular, så att boskapen icke all förgås.

Achab sörjde mera för sina hästar och sin boskap än för sitt folk. Många af denna werldens mäktige hafwa i alla tider gjort på samma sätt, men redan här i tiden får gudlöshet och obarmhertighet slutligen sin dom, och såsom Achab blef förödmjukad, så är äfwen nu en förödmjukelsetid förkunnad för dem, som träda i hans fotspår.

6. Och de delade sig i landet, så att de drogo det igenom; Achab drog allena på en wäg, och Obadja desslikes allena på den andra wägen.

7. Då nu Obadja war på wägen, si, då mötte honom Elia. Och som han kände honom, föll han uppå sitt anlete, och sade: Är du icke min herre Elia?

8. Han sade: Ja; gack och säg din herre: Si, Elia är här.

9. Han sade: Hwad hafwer jag syndat, att du will gifwa din tjenare i Achabs händer, att han skall dräpa mig?

10. Så sannt som HERren din Gud lefwer, det är intet folk eller konungarike, dit min herre icke sändt hafwer till att söka dig; och när de hafwa sagt: Han är icke här, hafwer han tagit en ed af det riket och folket, att man icke hade funnit dig.

11. Och du säger nu: Gack och säg din herre: Si, Elia är här.

12. När jag nu ginge ifrån dig, så toge HERrans ande dig bort, jag wet icke hwart, och jag komme då och underwiste det Achab, och funne dig icke, så sloge han mig ihjäl; men jag din tjenare fruktar HERran af min ungdom.

13. Är min herre icke underwist, hwad jag gjort hafwer, då Isebel drap HERrans propheter? Att jag gömde hundrade HERrans propheter; femtio här, och femtio der, uti kulor; och försörjde dem med bröd och watten?

14. Och nu säger du: Gack bort och säg din herre: Elia är här; att han må dräpa mig.

15. Elia sade: Så sannt som HERren Zebaoth lefwer, för hwilken jag står,* i dag skall jag te mig för honom. *5 Mos. 10: 8.

16. Då gick Obadja emot Achab, och sade honom detta. Och Achab gick emot Elia.

17. Och då Achab såg Elia, sade Achab till honom: Är du der, som förwillar* Israel? *Amos 7: 10.

Achab talar icke såsom enkan i Zarpath; han tänker icke på, att hans synder äro wållande till olyckan och eländet; han kastar skulden på Elia, såsom om han hade förwillat Israel; han gaf således icke ens det rätta namnet åt den stora hungersnöden, som war rådande, utan kallar hela det olyckliga tillståndet med det förwillande namnet: förwillelse. Så göra ännu alla de, som icke wilja lyda sanningen, de förwilla sig sjelfwe och de kalla det förwillelse, då kraftiga wittnesbörd om den himmelska sanningen afläggas. Men han måste nu höra, att han war förwillaren, och en Herrans förskräckelse kom öfwer honom, så att han stod såsom en ringa tjenare och såsom en brottsling inför den mäktige propheten och måste lyda hans befallning.

18. Han sade: Jag förwillar icke Israel, utan du och din faders hus, dermed att I HERrans bud öfwergifwit hafwer, och wandren efter Baalim.

19. Nu wäl, så sänd nu bort, och församla mig hela Israel på Carmels berg; och de fyrahundrade och femtio Baals propheter och de fyrahundrade lundarnas propheter, som äta wid Isebels bord.

Baals och lundarnas propheter blefwo försörjda af Isebels bord, under det hon sökte utrota alla, som wille tjena den sanne Guden.

20. Alltså sände Achab bort ibland alla Israels barn, och församlade propheterna på Carmels berg.

21. Då gick Elia fram för allt folket, och sade: Huru länge halten I på båda sidor? Är HERren Gud, så wandrer efter Honom; men är Baal det, så wandrer efter honom. Och folket swarade honom intet.

Det genom afgudapresterna och det afgudiska konungahuset förwillade folket wille på en gång tjena Gud och afgudarne. Men ingen kan tjena Gudi och mammon. Haltandet är en träffande bild af det ljumma, wacklande tänkesättet hos det arma folket. Ändtligen måste de ljumma dock blifwa kalla eller warma, Uppb. 3: 15.

22. Då sade Elia till folket: Jag allena är qwarblifwen en HERrans prophet; men Baals propheter äro fyrahundrade och femtio män.

23. Så får oss nu twå stutar, och låter dem utwälja ena stuten, och stycka honom, och lägga honom på wed; men låte ingen eld komma dertill; så will jag taga den andra stuten, och lägga honom på wed, och ej heller låta der någon eld till.

24. Så åkaller I eder guds namn, och jag will åkalla HERrans namn; hwilken Gud som nu swarar med elden,* han ware Gud. Och hela folket swarade, och sade: Det är rätt. *3 Mos. 9: 24.

25. Och Elia sade till Baals propheter: Utwäljer eder ena stuten, och görer I först; förty I ären månge; och åkaller eder guds namn, och låter ingen eld dertill.

26. Och de togo stuten, som han fick dem, och redde till, och åkallade Baals namn ifrån morgonen allt intill middag, och sade: Baal, hör oss. Men det war ingen röst eller swar. Och de sprungo om altaret, såsom deras sed war.

Springande och dansande brukades wid afgudafester såsom medel och tecken till, att den ande, som de trodde wara i afguden, skulle werka på dem. På samma sätt göra afgudaprester ännu i hedniska länder. Att Baals prester wäntade, att Baal skulle låta eld komma och förtära deras offer, war ingen omöjlighet, se Matth. 24: 24. 2 Thess. 2: 9. Uppb. 19: 13. Sannolikt skedde stundom underwerk genom djefwulens makt, så att de icke blott woro bedragare, utan sjelfwe bedragne, och trodde, att ett sådant underwerk nu skulle ske.

27. Då nu middag war, bespottade dem Elia, och sade: Roper högt, ty han är en gud; han begrundar, eller hafwer något beställa, eller är ute på marken, eller sofwer tilläfwentyrs, att han måtte waka upp.

Denna bespottelse har icke till ändamål, att framkalla förakt och åtlöje öfwer deras dåraktiga bemödande, utan Elia wille dermed föra folket till besinning; de skulle sjelfwa betänka, huru dåraktigt det war att tillbedja en sådan gud, om hwilken de sjelfwa måste medgifwa, att han icke war en Gud, emedan han hwarken kunde begrunda eller beställa något eller gå ut på marken eller sofwa eller waka.

28. Och de ropade högt, och riste sig med knifwar och med prener efter deras sed, så att blodet gick derut efter.

Man trodde, att afgudarne sågo med wälbehag till menniskoblod och till smärta och lidande. Derföre hafwa från urminnes tider wid wigtiga tillfällen menniskooffer blifwit offrade bland hedningarna, och ännu offras årligen många tusende menniskooffer. Det brukas äfwen att rista och skära sig med uddar och knifwar och att tillfoga sig plågor genom eld, för att förwärfwa sig afgudars wälbehag. Allt detta werkas af honom, som är en mandråpare af begynnelsen. Han hafwer lust till menniskors lidande, förstörelse och död. Satan fordrar wida större och swårare offer än Gud; satan fordrar lif och själ. Men Herren gifwer det sanna lifwet och åt själen dess rätta adel och wärde, så snart menniskan will hafwa Honom till sin Herre och Gud.

Prener: prylar, sylar.

29. Då nu middagen förgången war, propheterade de, intill dess man skulle göra spisoffer;* och der war dock ingen röst, eller swar, eller tillhörare. *2 Mos. 29: 39.

Spisoffrets tid war omkring klockan 3 på eftermiddagen. 4 Mos. 28: 3–5. Då denna stund war kommen, gjorde Elia slut på afgudapresternas owäsende, för att offra åt Herran.

Propheterade, d. ä. rasade.

30. Då sade Elia till allt folket: Kommer hit till mig. Och då allt folket gick fram till honom, botade han HERrans altare, som nederslaget war;

Ett Herrans altare hade således förut warit på detta berg, men det war förfallet. I den patriarchaliska tiden och äfwen under Domarenas tid gjordes altaren på särskilda ställen; ja, ända från Kains, Abels och Noahs tid.

31. Och tog tolf stenar,* efter, talet på Jacobs barns slägter, till hwilken HERrans ord talade, och sade: Du skall heta Israel; *Jos. 4: 5, 20. †1 Mos. 32: 28; cap. 35: 10. 2 Kon. 17: 34.

32. Och byggde af de stenar ett altare i HERrans namn, och gjorde en graf kring om altaret tu kornmått wida:

De tolf stenarne skulle påminna folket, att den sanne Guden, som war deras fäders Gud, icke blott wille wara dyrkad af de twå stammarne Juda och Benjamin, utan också af de tio stammar, som utgjorde Israels rike.

33. Och redde till weden, och styckade stuten, och lade honom på weden;

34. Och sade: Hemter fyra såar fulla med watten, och gjuter det på bränneoffret och uppå weden, och sade: Görer det än en tid. Och de gjorde det än en tid. Och han sade: Göter det än tredje resan. Och de gjorde det i tredje resan.

35. Och wattnet lopp om altaret, och grafwen wardt också full med watten.

Genom wattnet blef all möjlig misstanke om bedrägeri förebygd; ingen eld kunde wara gömd under detta wattenflöde.

36. Och som tid war till att offra spisoffer, gick propheten Elia fram, och sade: HERre, Abrahams Gud, Isaacs och Israels,* låt i denna dag kunnigt warda, att du är Gud i Israel, och jag din tjenare, och att jag allt detta efter ditt ord gjort hafwer. *2 Mos. 3: 6. Matth. 22: 32. Marc. 12: 26.

37. Hör mig, HERre, hör mig, att detta folket må weta, att du HERre är Gud; att du sedan må omwända deras hjerta.

38. Då föll HERrans eld neder, och uppbrände bränneoffret, weden, stenar och jord, och uppstekte wattnet i grafwen.

Icke för sin skull bad Elia denna bön. Hans bön åsyftade Herrans ära och folkets omwändelse, och Herren swarade honom med en underbar eld, som uppbrände bränneoffret, weden, stenar och jord och uppslekte wattnet i grafwen. Det war ingen wanlig blixt, ty himmelen war klar, den förtärde offret, utan att komma wåldsamt.

39. Då allt folket såg det, föll det på sitt ansigte och sade: HERren är Gud; HERren är Gud.

Genom underwerket kom folket till full öfwertygelse, att Herren war Gud, samt förödmjukade sig och bekände denna stora sanning. Men dock blefwo så ibland dem rätteligen omwände; ty någon allmän förändring till sann gudaktighet skedde ej i Israels rike. Man kan äfwen häraf tydligen se, att den sanna tron och det andliga lifwet icke kan upptändas genom några yttre underwerk, icke en gång genom eld från himmelen, utan genom Guds Andas nåd, och dertill fordras då, att menniskan icke blott bekänner, att Herren är Gud, utan att hon will gifwa Honom sitt hjerta.

40. Men Elia sade till dem: Tager fatt på Baals propheter, att icke en af dem undslipper. Och de togo fatt på dem; och Elia förde dem neder till den bäcken Kison, och drap dem der.* *5 Mos. 13: 5.

Han lät dräpa dem der.

Den straffdom, som lagen fordrade, blef nu på dessa förförare werkställd. Elia war Herrans sändebud och hade utan twifwel genom uppenbarelse bestämd befallning att werkställa lagens dom öfwer dessa förföriska menniskor, som åstadkommit så många blodskulder och så mycken nöd i Israel.

41. Och Elia sade till Achab: Drag upp, ät och drick; förty det dånar, såsom det wille komma ett stort regn.

Syndastraffet i Israel skulle nu upphöra, sedan ogudaktigheten blifwit hämmad. Propheten hörde redan med prophetiskt öra det annalkande regnet.

42. Och då Achab drog upp till att äta och dricka, gick Elia upp på kullen af Carmel, och böjde sig neder till jorden, och satte sitt hufwud mellan sina knän;

Fördjupad i den innerligaste bön.

43. Och talade till sin dräng: Gack dit upp, och se ut till hafwet, Han gick upp och såg ut, och sade: Der är intet. Han sade: Gack åter dit upp sju resor.

44. Och i sjunde resan sade han: Si, der går ett litet moln upp utur hafwet, såsom en mans hand. Han sade: Gack upp och säg Achab: Spänn före din wagn och far ned, att regnet icke hinner dig.

45. Och förr än man såg till, wardt himmelen swart af moln och wäder; och ett stort regn kom. *Men Achab for, och kom till Jisreel. *Jac. 5: 18.

Äfwen detta regn war ett underwerk, och Elia bön war det medel, hwarigenom det skedde. Att han sex gånger fick den underrättelsen, att ingen molnfläck syntes, war en swår pröfning för hans tro; men han upphörde ej att bedja, och hans bön blef hörd. Jac. 5: 17, 18.

46. Och HERrans hand kom öfwer Elia; och han gjordade sina länder, och lopp för Achab, till dess han kom till Jisreel.

Från berget Carmel, som låg wid Medelhafwet, war wägen till Jisreel lång, men Gud gaf Elia kraft att till fots beledsaga konungen, för att, om möjligt, ännu mera werka på hans hjerta. Han hoppades, att den olycklige mannen efter alla dessa uppskakande händelser skulle omwända sig till Herran.

19. Capitel.

Isebels hot. Elia flykt, fasta, nit. Hasael, Jehu, Elisa.

Och Achab sade Isebel allt det Elia gjort hade; och huru han hade dräpit alla Baals propheter med swärd.

2. Då sände Isebel ett bud till Elia, och lät säga honom: Gudarne göre mig det och det, om jag icke i morgon wid denna tiden gör din själ såsom en af dessas själar.

Isebel blef nu i sin hämndlystnad så förblindad, att hennes wanliga list öfwergaf henne, och hon kunde icke en gång hålla sin mordplan hemlig för Elia. Det är ett tecken till ett hjelplöst, obotfärdigt sinne, att denna stolta qwinna icke kom till någon botfärdig besinning, oaktadt de underwerk, som hade händt, af hwilka hon wäl kunde weta, att den allsmäktige Guden beskyddade Elia. Hon kunde icke ens tänka den enkla tanken: kan icke den Guden, som sände eld från himmelen att förtära offret och upptorka wattnet i grafwen omkring altaret och sedan ett mäktigt regn efter en mans förutsägelse, kan icke Han låta någon hand gripa en swag qwinna i hennes stolthet, så att hon på en gång är förlorad? Nej, så tänkte icke Isebel; då sjelfkärleken brinner, är förnuftets ljus fördunkladt eller utslocknadt. Men det är möjligt, att hon just af list utspridde denna hotelse, för att skrämma Elia och förmå honom att fly undan, emedan hon icke wågade låta mörda honom för folkets skull; men om han flydde, så wore hennes ära genom flykten på wisst sätt räddad, och han behöfde icke då att med någon hämnd widare uppreta folkets sinnen. Man kan icke weta, hwad som föregick i det illsluga qwinnohjertat, men säkert bäfwade hon för den mäktige Guden och Hans sändebud, propheten fruktade för hennes hot och flydde för att rädda sitt lif.

3. Då han det såg, stod han upp, och gick hwart han wille, och kom till BerSeba i Juda, och lät der sin dräng.

4. Men han gick bort uti öknen en dagsresa, och kom derin, och satte sig under ett enbärsträd, och bad, att hans själ måtte dö, och sade: Det är nog. Så tag nu HERre min själ: jag är icke bättre än mina fäder.

Denna nya förödmjukelse för Elia war troligen nödwändig, på det han icke måtte förhäfwa sig öfwer den stora makt, som Herren hade gifwit honom ibland folket, genom de underwerk, som hade skett. Propheten bad nu, att hans själ måtte dö, d. ä. att hans lif måtte upphöra. Själ betyder ofta detsamma som lif.

5. Och han lade sig, och sof under enbärsträdet. Och si, Engelen tog uppå honom, och sade till honom: Statt upp och ät.

6. Och han såg sig om: och si, wid hans hufwud låg ett glödbakadt bröd, och en kanna med watten. Och då han ätit och druckit hade, lade han sig åter till att sofwa.

Enbärsträd, grt.: Ginstbuske. Huru Herrans Englar utsändas till deras tjenst och wård, som saligheten ärfwa skola (Ebr. 1: 14), bewisar äfwen detta exempel. Herrans englar hålla wård och wakt öfwer Guds barn och måste stundom äfwen sörja för deras timliga behof.

7. Och HERrans Engel kom till honom andra gången igen, och tog på honom, och sade: Statt upp och ät; ty du hafwer en stor wäg för dig.

8. Och han stod upp, och åt och drack, och gick af den matens kraft fyratio dagar och fyratio nätter* in till Guds berg Horeb. *2 Mos. 34: 28. Matth. 4: 2.

Dessa fyratio dagars wandring i öknen war en märkwärdig förebild af Jesu wistelse i öknen, då Han fastade i fyratio dagar och fyratio nätter, och genomgick en frestelse och en pröfning, hwarigenom Han blef fullkommen gjord i förberedelsen till försoningswerkets fullbordan. Alla Herrans tjenare, som hafwa något wigtigt wärf att uträtta, måste alltid på ett eller annat sätt genomwandra någon öken, som pröfwar deras tro, öfwar dem i tålamod och försakelse och drifwer dem allt närmare till Herran. Märkom äfwen, huru Gud kan gifwa en sådan wälsignelse till en ringa måltid, att den gifwer en underbar kraft.

9. Och kom der uti en kula, och blef der öfwer natten. Och si, HERrans ord kom till honom och sade till honom: Hwad gör du här, Elia?

Sedan Elia, såsom äfwen Mose och sedan wår Frälsare sjelf, fastat i fyratio dagar och fyratio nätter, så anlände han till berget Horeb. Fyratio dagars fastande war i alla tre fallen en förberedelse till någon stor och härlig uppenbarelse och wigtigt wärf i nådens rike. Elia war nu sannolikt i samma kula, i hwilken Mose war, då han fick se Herrans härlighet. 2 Mos. 33: 22. Herrans fråga hade till ändamål att hos honom åstadkomma en klarare eftertanke öfwer hans ställning.

10. Han sade: Jag hafwer haft nit om HERran Gud Zebaoth: förty Israels barn hafwa öfwergifwit ditt förbund, och nederbrutit dina altaren, och dräpit dina propheter med swärd; och jag är allena igen blefwen;* och de fara efter, att de måga taga mig lifwet af. *1 Kon. 18: 4, 22. Rom. 11: 3.

Isebel nämnes icke, hon war för obetydlig för att här komma i åtanke. Prophetens hjerta plågades deremot af folkets otro och ogudaktighet; det gjorde honom hjertesorg, att Israel hade wändt sig till afgudarne, och att Herrans tjenare woro utrotade. Elia syndade med denna klagan likaså mycket, som då han önskade sig döden; hans önskan såwäl som hans klagan bewisar, att hans nit ännu war blandadt med egen eld och att han ännu icke war befriad ifrån all mensklig swaghet. Äfwen den starkaste bland Herrans trogna lider stundom af swaghet och wanmakt, på det Herren allena må prisad warda.

11. Han sade: Gack här ut, och stig uppå berget inför HERran. Och si, HERren gick der framom, och ett stort starkt wäder,* som bröt berg och sönderbråkade hällar inför HERran: men icke war HERren i wädret. Efter wädret kom en jordbäfning; men icke war HERren i jordbäfningen. *Apg. 2: 2.

12. Och efter jordbäfningen kom en eld; men icke war HERren i elden. Och efter elden kom ett ljud af ett sakta wäder.

I den stilla ödemarken måste dessa mäktiga under för prophetens själ wara dubbelt uppskakande. Med en storm, som sönderbråkade hällar, med jordbäfning och eld wisade Herren, att Han lätt kunde utföra förstörande straffdomar, om Hans rike derigenom kunde befrämjas. Häraf skulle Elia besinna, att hans eldiga nit behöfde blandas med mera mildhet och kärlek. Stormen kunde också wara en prophetisk förebild af Hasael, 2 Kon. 8: 29; jordbäfningen af Jehu, 2 Kon. 9: 20; och elden af Elia, som flere gånger lät eld falla från himmelen, 2 Kon. 1. Men alla dessa tre skakande, förkrossande och smältande werkningar äro en bild af Guds heliga lag, som måste uppskaka, förkrossa och smälta det hårda menniskohjertan, för att förbereda det till emottagande af Evangelii milda, hugswalande och helbregdagörande nåd. Den stilla, sakta winden, som följde på dessa tre förberedande tecken, war en bild af Herrans närmare närwarelse, af evangelium, hwaruti Herren träder uti den närmaste förening med menniskan. Häraf skola wi också lära, att icke de upprörda känslorna, icke den uppskakade sinnesstämningen och icke det brinnande nitet äro kännemärken på det egentliga nådaståndet, utan den stilla ödmjukheten, hängifwenheten i Guds wilja, andans fattigdom, ståndaktigheten och tålamodet, mildheten och kärleken äro de kännetecken, som wisa, att den Helige Andas nåd har fått göra menniskan delaktig af Evangelii kraft och af Jesu Christi Ande. Rom. 8: 9.

13. Då Elia det hörde, skylde han sitt ansigte* med sin mantel, och gick ut, och steg i dörren af kulan; och si, då kom en röst till honom, och sade: Hwad hafwer du här göra, Elia? *2 Mos. 3: 6.

Elia fick nu förnimma Herrans närwarelse i ljudet af den sakta susningen, och deruti talar en röst, som är en tydlig bild af Evangelii ord, såsom också 2 Mos. 34: 5–7.

14. Han sade: Jag hafwer haft nit om HERran Gud Zebaoth: förty Israels barn hafwa öfwergifwit ditt förbund, nederbrutit dina altaren, dräpit dina propheter med swärd; och jag är allena igen blefwen, och de stå derefter, att de måga taga mig lifwet af.

Elia är ännu i dunkelhet i sin själ, ännu kunde han icke rätt fatta Herran i Hans outsägliga mildhet, långmodighet och barmhertighet, men Elia underkastar sig Herrans wishet.

15. Men HERren sade till honom: Gack din wäg igen genom öknen in åt Damascon: och gack derin, och smörj Hasael till konung öfwer Syrien:

Elia fick nu weta, hwilken som skulle bestraffa affallet och obotfärdigheten i Israel. Herren hade genom Elia gjort underwerk och kallat folket till bättring. Det war förgäfwes, och swärdet beredes nu att följa den förkastade nåden i spåren. Det går alltid så, då en menniska eller ett folk är affallet ifrån Herran; warningar och nådesanbud komma först; blifwa de föraktade; så kommer Herren med swärdet och förödelsens styggelse. Först sänder Herren en Elia med nådens ord och andans kraft. Då han måste fly, så sänder Herren derefter en Hasael med swärdet, någon olycka, motgång, bedröfwelse eller lidande.

16. Och Jehu* Nimsi son, till konung öfwer Israel; och Elisa, Saphats son af AbelMehola, till en prophet i din stad. *2 Kon. 9: 1, [et]c.

17. Och skall ske, att den som undslipper Hasaels swärd, honom skall Jehu dräpa:* och den som undslipper Jehu swärd, honom skall Elisa dräpa. *2 Kon. 9: 11, 15.

Dräpa med andans swärd.

18. Och jag skall låta igen blifwa sjutusen i Israel, nemligen alla knän, som sig icke hafwa böjt för Baal,* och hwar och en mun, som honom icke kysst hafwer. *Rom. 11: 4.

Elia fick swar på hwar och en punkt i sin klagan trodde sig wara den ende trogne, som war qwarblifwen i Israel, men fick nu weta att der funnos 7000 män, som icke deltagit i Baals dyrkan. Så blifwa i alla tider, äfwen då det ser ut som allramörkast i Guds församling, många bewarade ifrån affallet. Jfr Rom. 9: 27, 28. Uppb. 12: 17.

19. Och han gick dädan, och fann Elisa, Saphats son, der han plöjde med tolf par oxar, och han war sjelf ibland de tolf: och Elia gick till honom, och kastade sin mantel öfwer honom.

20. Men han öfwergaf oxarna, och lopp efter Elia, och sade: Låt mig kyssa min fader och min moder, så will jag följa dig efter. Han sade till honom: Gack, och kom igen; ty jag hafwer något beställa med dig.

21. Och han lopp åter ifrån honom, och tog ett par oxar och offrade dem, och kokade köttet med trädredskapen till oxarna, och gaf folket, att de åto; och stod upp, och följde Elia efter, och tjente honom.

Elisas tolf par oxar blefwo nu en träffande bild, som wisade, att han skulle blifwa en mäktig prophet för både Juda och Israels tolf stammar, och att han skulle plöja Guds Rikes andeliga åker. Han emottog utan twekan den wigtiga kallelsen, han war beredd till hela den uppoffring, som nu fordrades, och den förmögne och ansedde mannen blef Elias tjenare. Och han wille icke blott för sin person tjena Herran, utan han offrade sin egendom till Herrans ära.

20. Capitel.

Benhadads trots, strider, flykt, förbund. Achabs straff.

Och Benhadad, konungen i Syrien, församlade all sin makt, och woro twå och trettio konungar med honom, och hästar och wagnar; och drog upp, och belade Samarien, och stridde deremot.

Konungar betyder här mindre furstar.

2. Och sände bud till Achab, Israels konung, in uti staden;

3. Och sät säga honom: Så säger Benhadad: Ditt silfwer och ditt guld är mitt; och dina hustrur och dina bästa barn äro också mina.

Icke efter laglig rättighet, utan efter wåldets rätt kunde Benhadad så tala.

4. Israels konung swarade och sade: Min herre konung, såsom du sagt hafwer; jag är din, och allt det jag hafwer.

Den arme afgudiske Ahab, som icke wille lyda Herran, alla konungars Konung, och gifwa sig åt Honom, blef nu nödsakad att förödmjuka sig inför en hedning och säga: Jag är din, och allt det jag hafwer. Och alla som icke wilja tjena Herran måste, utan att rätt wilja det, säga till denna werldens furste: Jag är din och allt det jag hafwer. Se 5 Mos. 28: 47, 48.

5. Och buden kommo igen, och sade: Så säger Benhadad: Efter jag hafwer sändt till dig, och låtit säga: Ditt silfwer och ditt guld, dina hustrur och dina barn skall du få mig.

6. Så will jag i morgon på denna tiden sända mina tjenare till dig, att de ransaka ditt hus och dina underdånares hus; och hwad dig kärt är, skola de taga i deras händer, och bära bort.

7. Då kallade Israels konung alla landets äldsta, och sade: Märker och ser, hwilket ondt han företager: han sände till mig om mina hustrur och barn, silfwer och guld, och jag hafwer det icke nekat honom.

Nu då Benhadad tog Achab på hans ord och gjorde allwar af saken, blef den swage ogudaktige mannen förskräckt. Han hade således trott, att det icke skulle blifwa så farligt. Det är just med sådan lättsinnighet menniskorna bedraga sig sjelfwa, då de icke wilja tjena Herran, utan öfwerlemna sig åt själamördaren. De tro att saken aldrig skall på något fullt allwar werkställas. Och såsom Benhadad i sina fordringar blef allt djerfware, så fordrar själafienden allt mera och mera af den, som öfwerlemnar sig åt hans tjenst.

8. Då sade till honom alla de gamle och allt folket: Du skall icke höra honom, eller samtycka det.

9. Och han sade till Benhadads bud: Säger min herre konungen: Allt det du böd din tjenare i förstone, will jag göra; men detta kan jag icke göra. Och buden gingo sina färde, och sade sådant igen.

10. Då sände Benhadad till honom, och lät säga honom: Gudarna göre mig det och det,* om stoftet i Samarien skall räcka till, att allt folket under mig må taga der en hand full af. *1 Kon. 19: 2.

Med dessa skrytsamma ord wille Benhadad säga: Min här är så stor, att hwarje soldat knappt kan få med sig en hand full af aska af det uppbrända Samarien.

11. Men konungen i Israel swarade och sade: Säger: Den som lägger harnesket uppå, skall icke så berömma sig, såsom den det aflagt hafwer.

Den som rustar sig till striden, skall icke så berömma sig, som den der redan wunnit segren.

12. Då Benhadad det hörde, och drack med konungarna i tjällen, sade han till sina tjenare: Görer redo; och de gjorde redo emot staden.

13. Och si, en prophet gick fram till Achab, Israels konung, och sade: Så säger HERren: Du hafwer ju sett all den stora hopen; si, jag will i dag gifwa honom i din hand, att du weta skall, att jag är HERren.

14. Achab sade: Genom hwem? Han sade: Så säger HERren: Genom landsfogdarnas tjenare. Han sade: Ho skall begynna striden? Han sade: Du.

15. Då räknade han landsfogdarnas tjenare, och de woro tu hundrade och twå och trettio; och räknade efter dem hela folket af alla Israels barn, sju tusen män.

16. Och drogo ut om middag. Men Benhadad drack, och war drucken i tjällen, med de twå och trettio konungar, som honom till hjelp komne woro.

17. Och landsfogdarnas tjenare drogo först ut. Då sände Benhadad ut, och de bådade honom; och sade: Det draga män utur Samarien.

18. Han sade: Griper dem lefwande, ehwad de äro utdragna till frid eller strid.

19. Då landsfogdarnas tjenare woro utdragna, och hären efter dem,

20. Slog hwar och en den han öfwerkom. Och de Syrer flydde, och Israel jagade efter dem. Och Benhadad, konungen i Syrien, undslapp med hästar och resenärer.

21. Och Israels konung drog ut, och slog hästar och wagnar, så att han gjorde en stor slagtning på de Syrer.

Med denna underbara seger wille Herren än en gång göra ett försök att föra Achab till besinning och bättring.

22. Då gick en prophet till Israels konung, och sade till honom: Gack bort, och förstärk dig, och märk och se, hwad du göra skall; ty konungen i Syrien warder igenkommandes emot dig, när året är ute:

23. Förty konungens tjenare i Syrien sade till honom: Deras gudar äro bergsgudar, derföre hafwa de wunnit oss: o att wi måtte strida med dem på slätten; hwad gäller, wi skulle winna dem?

Både döpta och odöpta hedningar hafwa ganska ömkeliga föreställningar om Gud, ty de föreställa sig Honom efter egna tankar och inbillningar och lära icke känna Honom af Hans ord. Hedningarne trodde att särskilda gudomligheter rådde öfwer berg och dalar, öfwer land och haf.

24. Gör alltså: Tag bort konungarna, hwar af sitt rum, och sätt öfwerstar i deras stad;

Lydkonungarne woro för sin stolthets och sin maklighets skull, (och äfwen för dryckenskaps skull, v. 16) odugliga till att anföra hären.

25. Och skicka dig en här, sådan som hären war, som du mist hafwer, och hästar och wagnar, såsom de förre woro: och låt oss strida emot dem på slätten; hwad gäller, wi öfwerwinna dem? Han hörde deras röst, och gjorde så.

26. Som nu året omgånget war, skickade Benhadad de Syrer, och drog upp till Aphek, till att strida emot Israel.

Aphek, nära Jisreel.

27. Och Israels barn skickade sig ock, och bespisade sig, och drogo dit emot dem, och lägrade sig emot dem, såsom twå små getahjordar; men landet war fullt med Syrer.

28. Och en Guds man gick fram, och sade till Israels konung: Så säger HERren: Derföre att de Syrer hafwa sagt: HERren är en Gud på berg, och icke en Gud i dalar; så hafwer jag gifwit att denna stora hopen uti din hand, att I skolen weta, att jag är HERren.

29. Och de lägrade sig twärt emot dessa i sju dagar: på sjunde dagen drogo de tillhopa i strid. Och Israels barn slogo de Syrer hundra tusen fotfolk af på en dag.

30. Och de, som öfwer blefwo, flydde till Aphek in i staden. Och murarne föllo uppå de sju och tjugu tusen män, som qwar blefwo. Och Benhadad flydde också in i staden uti en liten kammare.* *1 Kon. 22: 25.

Syrerne hade förut intagit staden Aphek och wille nu der söka sin tillflykt, men muren föll såsom fordom Jerichos murar och begrof flyktingarne i grus och stenhopar.

31. Då sade hans tjenare till honom: Si, wi hafwa hört, att Israels hus konungar äro barmhertige konungar: så låt oss taga säckar kring om wåra länder, och rep kring om wara hufwuden, och gå ut till Israels konung; tilläfwentyrs han låter din själ lefwa.

32. Och de bundo säckar öfwer sina länder, och rep om sina hufwuden, och kommo till Israels konung, och sade: Benhadad, din tjenare, låter dig säga: Käre, låt min själ lefwa. Han sade: Lefwer han ännu, så är han min broder.

Herren hade gifwit segren, han wille att den skulle begagnas, och den fräcke Benhadad straffas för sin hädelse, men Achab war olydig mot Herran men höflig mot den fiendtlige hedningen, och bewisade härmed sitt eget hedniska sinne.

33. Och männerna togo med hast ordet af honom, och tydde det ut för sig, och sade: Ja, din broder Benhadad. Han sade: Kommer, och hafwer honom hit. Då gick Benhadad ut till honom; och han lät honom sitta på sin wagn.

34. Och han sade till honom: De städer, som min fader din fader aftagit hafwer, will jag få dig igen; och gör dig gator i Damascon, såsom min fader gjort hafwer i Samarien; så will jag fara ifrån dig med ett förbund. Och han gjorde ett förbund med honom, och lät honom fara.

Benhadad återgaf nu hwad Syrerna förut hade tagit ifrån Israels land. Syrerne hade således haft en fast plats i Samarien, der de hade haft besättning och embetsmän.

35. Då sade en man utaf de propheters söner till sin nästa igenom HERrans ord: Käre, slå mig; men han nekade sig wilja slå honom.

Propheterna talade icke blott med ord, utan ofta med sinnebildliga handlingar, på det talet måtte göra så mycket mera intryck.

36. Då sade han till honom: Derföre att du icke hafwer hört HERrans röst; si, så skall ett lejon slå dig, när du går ifrån mig. Och då han gick ifrån honom, fann honom ett lejon och slog honom.

All olydnad emot Herrans ord är synd, äfwen då olydnaden är förorsakad af kärlek och wälwilja, såsom i detta fall. Lejonet war i detta fall en bild af den hedniska makt, hwarigenom Achab, för sin twärtemot Herrans bud wisade otidiga, syndiga mildhet, sjelf skulle omkomma. Cap. 22: 34.

37. Och han fann en annan man, och sade: Käre, slå mig. Och mannen slog honom, och gjorde honom sår.

38. Då gick den propheten bort, och trädde fram för konungen på wägen, och förwandlade sitt ansigte med aska.

39. Och när konungen for der fram om, ropade han till konungen, och sade: Din tjenare war utdragen midt i striden; och si, en man war afwiken, och hade en man till mig, och sade: Förwara denna mannen; om han kommer bort, så skall din själ wara i hans själs stad, eller du skall gifwa ett centner silfwer.

40. Och då din tjenare der och der beställa hade, kom han sin wäg. Konungen sade till honom: Det är din dom, som du sjelf afsagt hafwer.

Så måste Achab på samma sätt som David, 2 Sam. 12: 5, 7, fälla sin egen dom.

41. Så strök han med hast askan af ansigtet; och Israels konung kände honom, att han war en af propheterna.

42. Och han sade till honom: Så säger HERren: Derföre att du hafwer släppt den man utur dina händer, som till spillo gifwen war, skall din själ wara för hans själ*, och ditt folk för hans folk. *1 Kon. 22: 34.

Benhadad war således af Herran bestämd att utrotas enligt lagen, 3 Mos. 27: 28, hwilket straff han med sitt tyranni och sina hädelser hade förtjent.

43. Men Israels konung for sina färde, illa till frids och wred, i sitt hus, och kom till Samarien.

Achab förstörde således sjelf både frukten af sin seger och sin segerfröjd. Måhända hade Achab den falska grundsats, att en konung icke skulle för sin brottslighet och sin hädelse emot Gud straffas så hårdt som en ringa man. Straffet föll nu på honom sjelf.

21. Capitel.

Naboths wingård, blod. Guds hot. Achabs synd, ånger.

Sedan detta skedt war, begaf sig, att Naboth, en Jisreelit, hade ett wingård i Jisreel, wid Achabs palats, konungens i Samaria.

2. Och Achab talade med Naboth, och sade: Låt mig få din wingård; jag will göra mig der en kålgård af, efter han ligger så nära mitt hus; jag will gifwa dig en bättre wingård igen: eller om dig så täckes, will jag gifwa dig der silfwer för, så mycket han är wärd.

3. Men Naboth sade till Achab: Det låte HERren wara långt ifrån mig, att jag skulle låta dig få mina fäders arf.

4. Då kom Achab hem, illa till frids och wred för det ordets skull, som Naboth den Jisreeliten till honom talat hade, och sagt: Jag will icke låta dig få mina fäders arf. Och han lade sig uppå sin säng, och wände sitt anlete, och åt intet bröd.

5. Då kom Isebel, hans hustru, in till honom, och sade till honom: Hwad är det, att din ande är så illa till frids, och du intet bröd äter?

6. Han sade till henne: Jag hafwer talat med Naboth den Jisreeliten, och sagt: Låt mig få din wingård för penningar; eller om du hafwer der lust till, will jag gifwa dig en annan igen: men han sade: Jag will icke låta dig få min wingård.

Det war Israeliterna icke tillåtet att sälja sitt fädernearf; det war fromhet hos Naboth, som gjorde att han gaf ett nekande swar. Men Achab förstod icke eller wille icke förstå detta (3 Mos. 25: 10–17) och för Isebel nämner han ej ett ord derom. Måhända war han rädd för att reta den unga qwinnan genom att ens nämna Herrans lag.

7. Då sade Isebel, hans hustru, till honom: Hwad wore för ett rike i Israel, om du gjorde det? Statt upp och ät bröd, och war wid godt mod: jag will skaffa dig Naboths den Jisreelitens wingård.

Grt: du gör nu riket öfwer Israel; d. ä.: du är ju den som gör att Israel är ett konungarike, utan dig wore det intet, derföre må du wäl kunna finna utwäg i en så ringa sak, antingen Naboth will eller ej.

8. Och hon skref bref under Achabs namn, och beseglade det med hans signet, och sände till de äldsta och öfwersta i hans stad, de som bodde med Naboth.

Det war således en qwinna, som regerade i Israel på den tiden, och konungen war den som måste låna sitt namn. Achabs regering är således en spegel för många andra både i äldre och nyare tider. Werldshistorien wisar mycket ofta, att då gudsfruktan hos ett folk förswinner, så blifwer styrelsen af den högste styresmannen öfwerlemnad åt onda qwinnor eller barn eller åt förslappade weklingar, eller högmodiga, okunniga dårar. Då sådant inträffar, så kan man taga för afgjordt, att swåra hwälfningar äro för dörren.

9. Och skref brefwet alltså: Låter utropa en fasta, och sätter Naboth främst ibland folket.

Fastedagar utropades, när någon stor synd i landet blifwit begången, som skulle skärskådas och försonas. Här blef Guds lag missbrukad till ett afskywärdt skrymteri för att betäcka det nedrigaste förräderi.

10. Och låter komma twå Belials män fram för honom, som wittna, och säga: Du hafwer wälsignat Gud och konungen: och förer honom ut, och stener honom till döds.

Wälsigna bet. äfwen taga afsked af, skilja sig wid; således wittnade dessa män, att Naboth hade önskat att både Gud och konungen icke wore till, och akt han icke wille weta af dem, se Job 1: 5, 11. Detta war hädelse, och lagen fordrade att Guds försmädare skulle stenas. 3 Mos. 24: 11, 16. 2 Mos. 22: 28.

11. De äldste och hans stads öfwerstar, som i hans stad bodde, gjorde såsom Isebel dem budit hade, såsom i brefwet skrifwet war, det hon till dem sändt hade;

12. Och läto utropa en fasta, och läto Naboth sitta öfwerst ibland folket.

13. Då kommo de twå Belials män, och ställde sig fram för honom och wittnade emot Naboth inför folket, och sade: Naboth hafwer wälsignat Gud och konungen. Då förde de honom ut för staden, och stenade honom ihjäl.

14. Och de bådade Isebel och sade: Naboth är stenad och död.

15. Då nu Isebel hörde, att Naboth war stenad och död, sade hon till Achab: Statt upp, och tag in Naboths wingård, den Jisreelitens, den han dig nekat hafwer för penningar: förty Naboth lefwer icke, utan är död.

16. Då Achab hörde, att Naboth war död, stod han upp, att han skulle gå ned till Naboths den Jisreelitens wingård, och taga honom in.

17. Men HERrans ord kom till Elia den Thisbiten och sade:

18. Statt upp och gack ned emot Israels konung, som är i Samarien: si, han är i Naboths wingård, dit han nedergången är, till att taga honom in.

19. Och tala med honom, och säg: Så säger HERren: Du hafwer dräpit, der till ock intagit. Och du skall tala med honom och säga: Detta säger HERren: På den staden, der hundar hafwa slekt Naboths blod, skola ock hundar sleka ditt blod.* *1 Kon. 22: 38. 2 Kon. 9: 26.

Isebel hade gjort allt detta med Achabs wetskap och samtycke, och han war såsom konung answarig för det, som gjordes i hans namn.

20. Och Achab sade till Elia: Hafwer du ju funnit mig för din fiende? Han sade: Ja, hafwer jag så funnit dig; derföre att du såld är till att intet annat göra än det ondt är för HERran.

Grt.: Har du funnit mig, du min fiende? d. ä.: det är ju af hat emot mig, som du beskyller mig för denna gerning? Propheten förklarar, att Achab hade sålt sig till att göra det onda, så att han war såsom en träl, som war twungen att göra efter satans wilja. Den som synden gör, han är syndens träl.

21. Si, jag skall låta komma ondt öfwer dig, och borttaga dina efterkommande, och skall utrota utaf Achab ock den, som wäggen orenar*, och den som innelyckt och igenlefd är i Israel. *1 Sam. 25: 22. 1 Kon. 14: 10. 2 Kon. 9: 8.

22. Och skall göra ditt hus såsom Jerobeams hus,* Nebats sons, och såsom Baesa hus,† Ahia sons, för det retandets skull, der du mig med förtörnat hafwer, och kommit Israel till att synda. *1 Kon. 15: 29. †cap. 16: 3, 11.

23. Och om Isebel talade HERren desslikes, och sade: Hundar skola uppäta Isebel wid murarna i Jisreel.* *2 Kon. 9: 10, 35.

24. Hwilken af Achab dör i staden, den skola hundar äta; och hwilken som dör på marken, den skola fåglar under himmelen äta.

25. Alltså war ingen, den så alldeles såld war till att göra det ondt war för HERran, såsom Achab: ty hans hustru Isebel eggade honom dertill.

26. Och han gjorde sig till en stor styggelse, så att han wandrade efter afgudar, såsom de Amoreer gjort hade, hwilka HERren för Israels barn fördrifwit hade.

27. Då Achab dessa orden hörde, ref han sönder sina kläder, och drog en säck på sin kropp, och fastade, och sof i säcken, och gick lutad.

28. Och HERrens ord kom till Elia den Thisbiten, och sade:

29. Hafwer du icke sett, huru Achab bugar sig för mig? Efter han nu bugar sig för mig, will jag icke låta komma det onda i hans dagar; men i hans sons tid* skall jag låta komma det onda öfwer hans hus. *2 Kon. 9: 22.

Achabs hjerta förblef obotfärdigt under detta yttre sken till bättring; han fruktade för den wäldiga hotelsen och det förfärliga straffet, men han war icke bedröfwad öfwer sina synder. Att hans ånger icke war uppriktig wisade han dermed, att han icke bemödade sig om att godtgöra det myckna onda han hade gjort; det står icke att han förstörde sina afgudar och att han återgaf Naboths wingård åt arfwingarne, ej heller omtalas någon annan frukt af en sann bättring. Men äfwen den utwärtes förödmjukelsen inför Herran war en bekännelse, att han hade syndat och att han fruktade Herrans ord, och så barmhertig är Herren, att Han uppsköt straffet för denna utwärtes bättringens skull. Achab wisar sig såsom en swag menniska, som lät leda sig af sin ogudaktiga tilltagsna hustru, af hofsmickrare, afgudaprester, falska propheter och willoandar. Achab och hans hus och tillståndet i Israel på den tiden är en ganska träffande afspegling af tillståndet i den från Herran affallna Christenheten. Otro och okunnighet, ljumhet och obestämdhet hos folket, och gudlöshet och flärd och fåfänga och lättsinnighet, samt otukt, list, bedrägeri och wåldsamheter i många af de högas boningar hafwa i alla tider wisat sig såsom bedröfliga följder af ett sådant affall, som skedde i Israel. Så snart man öfwergifwit Herran och Hans ord, så har det onda alltid tilltagit både såsom gudlöshet och såsom elände och lidande.

22. Capitel.

Achabs förbund, propheter, strid, regering, död.

Och gingo tre år om, att intet örlig war emellan de Syrer och Israel.

Tre års bättringstid hade således Achab.

2. I tredje året drog Josaphat, Juda konung, ned till Israels konung.* *2 Chrön. 18: 2.

Den fromme Josaphat trodde sannolikt Achab om godt, ty han hade hört omtalas den underbara segern öfwer Syrerna samt Achabs tecken till bättring.

3. Och Israels konung sade till sina tjenare: Weten I icke, att Ramoth i Gilead är wårt, och wi sitta stilla och taga det icke igen utur konungens hand i Syrien?

4. Och sade till Josaphat: Will du draga med mig i strid emot Ramoth i Gilead?* Josaphat sade till Israels konung: Jag will wara såsom du, och mitt folk såsom ditt folk, och mina hästar såsom dina hästar. *2 Chrön. 18: 3.

Benhadad hade brutit förbundet och icke återgifwit Ramoth i Gilead, såsom han hade lofwat göra.

5. Och Josaphat sade till Israels konung: Fråga dock i dag om Herrans ord.

Josaphat war willig att hjelpa till att återtaga denna stad, om det war Herrans wilja att det nu skulle ske. Detta wille han nödwändigt weta. Så skall alltid den, som fruktar Herran, i hwarje företag fråga om det är Hans wilja.

6. Då församlade Israels konung propheter wid fyra hundra män, och sade till dem: Skall jag draga till Ramoth i Gilead till strid, eller skall jag låta bestå det? De sade: Drag dit upp; HERren warder det gifwande i konungens hand.

7. Men Josaphat sade: Är här nu ingen HERrans prophet mer, att wi måga fråga af honom?

Desse propheter wunno icke Josaphats förtroende, de woro för många, de wisade icke sanna propheters fromma allwar, de smickrade och talade twetydigt. Han will derföre, att en Herrans prophet skall rådfrågas.

8. Israels konung sade till Josaphat: Der är ännu en man, Micha, Jimla son, af hwilken wi måga fråga HERran: men jag är wred på honom; ty han spår mig intet godt, utan allt ondt. Josaphat sade: Konungen tale icke så.

Achab hatade denna prophet, emedan han talade sanningen. Denne Micha är icke samme prophet, hwilkens bok är en af Bibelns prophetiska böcker.

9. Då kallade Israels konung en kamererare, och sade: Haf med hast Micha, Jimla son, hit.

Micha war sannolikt i fängelse och blef nu derifrån hemtad. De fyra hundrade falska propheterna, som smickrade folkets och konungens fåfänga, hade goda dagar wid hofwet, men de få sanna propheter, som funnos, försmäktade i ödemarker och fängelser.

10. Och Israels konung och Josaphat, Juda konung, sutto hwardera på sin stol, klädde i konungsliga kläder, på platsen för porten af Samarien; och alla propheterna spådde för dem.* *2 Chrön. 18: 9.

I porten hölls rådplägning efter forntidens bruk. De twå konungarne sutto der i konungslig prakt.

11. Och Zedekia, Chenaana son, hade gjort sig jernhorn, och sade: Detta säger HERren: Härmed skall du stöta de Syrer, till dess du gör ände på dem.

Genom denna bildliga eller symboliska handling wille Zedekia göra sina ord rätt tydliga och gifwa dem så mycket större eftertryck.

12. Och alla propheterna spådde sammalunda, och sade: Drag upp till Ramoth i Gilead, och far lyckosamligen: HERren warder det gifwande i konungens hand.

13. Och budet, som bortgånget war till att kalla Micha, sade till honom: Si, propheternas tal är endrägteligen godt för konungen; så låt nu ditt tal ock wara såsom deras tal, och tala det godt är.

14. Micha sade: Så sannt som HERren lefwer, jag skall tala det, som HERren mig sägande warder.

15. Och då han kom till konungen sade konungen till honom: Micha, skola wi draga till Ramoth i Gilead till att strida; eller skola wi låta det bestå? Han sade till honom: Ja, drag dit upp, och far lyckosamligen: HERren warder det gifwande i konungens hand.

Emedan Micha hade fått tillsägelse att tala efter konungens önskan såsom de falske propheterna, så gaf han samma swar, som de, men på ett sådant sätt, att man mycket lätt såg hans mening.

16. Konungen sade åter till honom: Jag beswär dig, att du icke annat säger mig än sanningen i HERrans namn.

17. Han sade: Jag såg hela Israel förströdd på bergen såsom får, de ingen herde hafwa: och HERren sade: Hafwa desse ingen herre? Hwar och en wände om hem igen med frid.

Då konungen beswor honom i Herrans namn, så talade han nu också i Herrans namn. Denne syn hade afseende på den jordiska följden af Achabs fall, som uppfylldes v. 34—36.

18. Då sade Israels konung till Josaphat: Hafwer jag icke sagt dig, att han intet godt spår mig, utan allt ondt?

Konungen talar här, såsom om det berodde på prophetens wilja. Han talar likaså oförståndigt, som då okunniga, werldsligt sinnade menniskor kalla trogna predikanter kärlekslösa, derföre att de med redligt allwar förkunna Herrans ord, warna för synd och straff och förmana till bättring.

19. Han sade: Derföre hör nu HERrans ord: Jag såg HERren sitta på sin stol; och all himmelska hären stå der när Honom på Hans högra sida och, Hans wenstra.* *2 Chrön. 18: 18.

20. Och HERren sade: Ho will komma Achab i det sinnet, att han drager upp, och faller i Ramoth i Gilead? Och en sade det, och den andre det.

Propheten berättar här en annan syn, i hwilken Herren hade låtit honom blicka in i det fördolda; propheten fick liksom wara med i Guds rådkammare. Herren wille straffa Achab för hans skrymtaktighet och fortfarande obotfärdighet, men Han wille icke sända detta straff på annat sätt, än blott öfwerlemna Achab åt sitt eget syndiga sinne och åt de falska propheterna. Då Herren öfwerlemnar en menniska åt sig sjelf och åt falska medmenniskor, så kommer straffet af sig sjelft, utan att Herren uträcker en straffande hand. Af Herrans fråga till den församlade osynliga hären: Ho will komma Achab i det sinnet, att han drager upp och faller i Ramoth i Gilead, få wi ingalunda draga den slutsats, att Han uppmanade dertill, utan Han frågade, för att på det utlåtande, som de gåfwo, swara med wägran eller bifall. Med den himmelska hären förstås här icke blott ljusets andar, äfwen menniskornas fiende, som inblandar sig med såsom åklagare, se Job 1: 6. Och honom stå många falska andar till buds. Denne fiende är en lögnare och en mandråpare, han kallas lögnens fader, Joh. 8: 44. Då en menniska älskar lögnen och hatar sanningen, och alla warningar äro förgäfwes, så tillåter Herren, att den menniskan blir af lögnens ande ännu mera bedragen. Achab hade ofta och troget blifwit warnad genom den store propheten Elia och genom Micha, som ännu stod inför honom med ett sanningens wittnesbörd. Men då Achab icke wille lyda sanningen, utan i sin obotfärdighet mognade till sin undergång, så tillät den rättfärdige Guden, att Achab nu förfördes, att skynda till sin undergång, af samma willoandar, som förut förfört honom till att synda. Det är ganska wanligt i Herrans styrelse, att sjelfwa straffet står i sammanhang och förwandtskap med synden och dess orsak.

21. Då gick en ande ut, och steg fram för HERran,* och sade: Jag will komma honom i det sinnet, HERren sade till honom: Hwarmed? *Job 1: 6.

22. Han sade: Jag will utgå, och will wara en falsk ande uti alla hans propheters mun. Han sade: Du skall komma honom i det sinnet, och få framgång; gack åstad och gör alltså.

Märkom wäl: Herren gaf åt denne falske ande icke befallning, utan tillåtelse att utföra sitt onda uppsåt, och Achab fick just hwad han wille hafwa, bedrägliga swar af sina propheter. Du skall komma honom i det sinnet, d. ä.: det skall lyckas dig att bedraga honom.

23. Nu se, HERren hafwer gifwit en falsk ande uti alla dessa dina propheters mun; och HERren hafwer talat ondt öfwer dig.

Herren hafwer gifwit en falsk ande, d. ä.: Herren har tillåtit lögnens ande att genom alla dina propheter tala efter din önskan. Märkom här: På samma gång, som denna tillåtelse af Herren war gifwen, lät Herren Achab weta det, och warnade honom deremot; ännu hade Achab således kunnat förkasta lögnen och wälja sanningen, om han hade welat. I hwarje frestelse höres sanningens röst i samwetet, till dess den qwäfwes; såsom Micha sattes i fängelse, så sättes ofta samwetet i fängelse.

24. Då gick Zedekia fram, Chenaana son, och slog Micha wid kindbenet och sade: Huru? Hafwer då HERrans Ande öfwergifwit mig, och talat med dig?

Se, huru Zedekia wille handgripligen bewisa, att han war en sann prophet. Det är på samma sätt som falska propheter i alla tider genom wåldsamhet welat bewisa sin sak, så snart de hafwa wågat det. Hwarje affällig kyrka begagnar alltid wåld och förföljelse i stället för bewis.

25. Micha sade: Du skall få se det på den dagen, då du går utur den ena kammaren uti den andra, att du må förgömma dig.* *1 Kon. 20: 30.

26. Israels konung sade: Tag Micha, och låt honom blifwa när Amon, borgmästaren, och när Joas, konungens son.

27. Och säg: Detta säger konungen: Sätter denna i fängelse, och spiser honom med bedröfwelses bröd och watten, till dess jag kommer igen med frid.

Tydligare kunde icke Achab bewisa sitt hat emot sanningen än med denna wåldsamhet emot den man, som sagt honom sanningen.

28. Micha sade: Kommer du med frid igen, så hafwer icke HERren talat genom mig. Och sade: Hörer här uppå allt folk.

Micha war wiss på sin sak, han tog hela folket till wittne.

29. Alltså drog Israels konung och Josaphat, Juda konung, upp till Ramoth i Gilead.

30. Och Israels konung sade till Josaphat: Jag will förkläda mig och komma i striden; men du klädd i dina egna kläder. Israels konung förklädde sig, och drog i striden.* *2 Chrön. 18: 29.

På detta sätt sökte Israels konung genom falskhet och förklädning att undgå straffet. Han hade således ändå för den sanne prophetens ord en hemlig fruktan, som han blott ofullkomligt kunde dölja. Sannolikt tänkte han, att, om striden utföll illa, skulle Josaphat, som hade sin konungaprakt uppå, blifwa dödad i hans ställe; han war således förrädare mot sin wän och bundsförwandt.

31. Men konungen i Syrien böd sina öfwersta öfwer hans wagnar, som woro twå och trettio, och sade: I skolen icke strida antingen emot små eller stora; utan emot Israels konung allena.

32. Och då de öfwerste sågo Josaphats wagnar, mente de, att det hade warit Israels konung, och föllo till honom med striden; men Josaphat ropade.* *2 Chrön. 18: 31.

33. Då nu de öfwerste för wagnarna sågo, att det icke war Israels konung, wände de tillbaka igen ifrån honom.

34. Och en man bände sin båge hårdt, och sköt Israels konung*, emellan magen och lungorna. Och han sade till sin forman: Wänd din hand, och för mig utur hären, ty jag är sårad. *1 Kon. 20: 42.

Hårdt, grt.: i sin enfaldighet; han sköt af ungefär och kände icke den man, han träffade, men en rättfärdig Försyn förde pilen till sitt mål.

35. Och striden wardt swår i den dagen. Och konungen stod uppå wagnen emot de Syrer, och om aftonen blef han död; och blodet flöt utaf såret midt i wagnen.

36. Och man lät utropa i hären, då solen gick neder, och säga: Hwar och en gånge i sin stad och i sitt land.

37. Alltså blef konungen död, och wardt förd till Samarien, och de begrofwo honom i Samarien.

38. Och då de twådde wagnen wid dammen för Samarien, slekte hundar hans blod; och skökor twådde honom, efter HERrans ord, det Han talat hade.* *1 Kon. 21: 19.

Hären förströdde sig, konungen dog i förakt, hundar slekade hans blod, hans lik blef twaget af skökor. Af ärliga menniskor war han öfwergifwen, lik och blod förorenade, derföre blefwo orena menniskor anwända till twagningen. Äfwen häruti wisar sig ett rättfärdigt straff.

39. Hwad mer af Achab sägandes är, och hwad allt han gjort hafwer, och om det elfenbenshus, som han byggde, och om alla de städer, som han byggde, si, det är skrifwet i Israels konungars Chrönika.

40. Alltså afsomnade Achab med sina fäder, och hans son Ahasia wardt konung i hans stad.

41. Och Josaphat, Asa son, wardt konung öfwer Juda i fjerde året Achabs, Israels konungs.

42. Och war fem och trettio år gammal, då han wardt konung, och regerade fem och tjugu år i Jerusalem; hans moder hette Asuba, Silhu dotter.

43. Och wandrade uti all sin faders Asa wäg, och gick icke derifrån, och gjorde det HERran behagade.

44. Dock kastade han icke bort de höjder; och folket offrade och rökte ännu på höjderna.

Ehuru denne konung war from, så kunde han dock icke förmå folket att öfwergifwa afguderiet på höjderna.

45. Och han hade frid med Israels konung.

46. Hwad nu mer af Josaphat sägandes är, och hans makt, hwad han gjort, och huru han stridt hafwer, si, det är skrifwet i Juda konungars Chrönika.* *2 Chrön. 18: 1.

47. Och fördref han desslikes ur landet, hwad ännu qwar war af de roffare,* som i hans faders Asa tid igenblefne woro. *1 Kon. 15: 12.

Se cap. 14: 24.

48. Och ingen konung war i Edom;* men en höfwitsman war regent, *2 Sam. 8: 14.

I Edom war en Ståthållare insatt af Juda konung. Denne måste Edomiterna anse såsom sin konung. 2 Kon. 3: 9.

49. Och Josaphat hade låtit göra skepp i hafwet, som skulle till Ophir att hemta guld; men de foro icke åstad, förty de wordo sönderslagna i Ezion-Geber.* *2 Chrön. 20: 36, 37.

50. På den tiden sade Ahasia, Achabs son, till Josaphat: Låt mina tjenare fara med dina tjenare i skeppen; men Josaphat wille icke.* *2 Chrön. 20: 35.

51. Och Josaphat afsomnade med sina fäder; och wardt begrafwen med sina fäder uti Davids hans faders stad. Och Joram, hans son, wardt konung i hans stad.

52. Ahasia, Achabs son, wardt konung öfwer Israel i Samarien, i sjuttonde året Josaphats, Juda konungs, och regerade öfwer Israel i twå år.

53. Och gjorde det ondt war för HERran, och wandrade i sin faders och sin moders wäg, och i Jerobeams, Nebats sons, wäg, hwilken Israel kom till att synda.

54. Och han tjente Baal, och tillbad honom, och förtörnade HERran Israels Gud, såsom hans fader gjorde.

Herren är konung, och hafwer sitt rike, så widt som werlden är, beredt, att det blifwa skall, och dömer folken rätt. Ps. 96: 10.

Ände på den Första Konunga-Boken.