Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Salomos Ordspråk

←  Psaltaren

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Salomos Ordspråk

Salomos Predikare  →

Salomos Ordspråk.

Inledning.

Namnet på denna bok betyder egentligen likheter, liknelser, tänkespråk, och emedan korta tänkespråk blefwo brukade såsom ordspråk, så fick ordet äfwen denna betydelse. Underwisning genom kärnfulla tänkespråk har i Österlanden warit wanlig ifrån de äldsta tider tillbaka. Man har äfwen samlingar af tänkespråk, samlade af wisa hedningar, innehållande det bästa, som den menskliga erfarenheten och tankekraften af sig sjelf kan åstadkomma. Men då wi jemföra dem med de Salomoniska ordspråken eller tänkespråken, så finna wi en skillnad så stor som mellan jord och himmel. Salomo gick i sina bästa dagar i den himmelska wishetens skola, och det är denna höga wishet, som talar i hans skrifter. Gud och Hans egenskaper, Hans försyn och Hans werldsstyrelse, samt menniskohjertats beskaffenhet och mångfaldiga rigtning, samt det menskliga lifwets otaliga olika förhållanden framställas här i sitt rätta ljus. Här läres den sanna wisheten, här wisas den rätta wägen till den sanna sällheten och den rätta friden. Han wisar, huru menniskan skall komma till den saliga gemenskapen med den personliga wisheten, som är Christus sjelf, och genom denna wishet blifwa befriad ifrån alla syndens wägar och förd på den wäg, som leder till lifwet. Enligt 1 Kon. 4: 32 hade Salomo skrifwit mera än de skrifter, wi hafwa i behåll, men hwad wi hafwa har blifwit upptaget i wår heliga Bibelbok, under Guds Andas ledning, och erkändt af propheter, samt af Christus sjelf och Hans apostlar, så att på allt det, som blifwit upptaget, har Guds Anda satt sitt insegel såsom Gudomlig lära, och ingenting har blifwit utelemnadt, som till wår andeliga underwisning behöfdes.

De första nio capitlen lära oss känna och älska den sanna wisheten. Derefter hafwa wi den stora samlingen af warningar och tänkespråk från cap. 10 till och med cap. 24, derefter en mindre samling cap. 25–29, hwarefter i de sista twenne capitlen följa 3 smärre särskilda afdelningar.

1. Capitel.

Wishets källa. Dårars straff.

Detta är Salomos Ordspråk, Davids sons Israels konungs;

2. Till att deraf lära wishet och tukt,

3. Förstånd*, klokhet, rättfärdighet, dom och fromhet: *Ordspr. 14: 15.

Tukt är den skärpa och stränghet, hwarmed Guds barn blifwa uppfostrade i sanningens skola, såsom en wis fader tuktar sina barn, då de fela, på det de må blifwa goda och wälartade barn. Tuktan är en wishetens utöfning. Dessa 3 verser innehålla bokens öfwerskrift och gifwa tillkänna dess ändamål.

4. Att de fåkunnige måga warda wise; och de ynglingar förnuftige och försigtige.

Denna vers står såsom ett tillägg till öfwerskriften och förmanar, att menniskor i allmänhet, men ungdomen isynnerhet, skall noga taga wara på den lära, som i denna bok meddelas.

5. Den der vis är, han hörer till, och förbättrar sig; och den der förståndig är, han tager wid råd:

6. Att han skall förstå ordspråk och deras uttydelse; de wisas lära och deras gåtor.

Grt. v. 5. Den der wis är, han skall höra och tillwexa i wishet, och den der förståndig är, han skall förwärfwa sig klohets läror. — Gåtor (v. 6) betyder här dunkelt tal, hwaruti wisheten ligger förborgad ”såsom en söt kärna i ett hårdt skal”. Äfwen dessa verser höra till öfwerskriften, såsom uppmaning att gifwa akt på bokens djupsinniga läror.

7. HERrans fruktan är begynnelsen till att lära*: de galna förakta wishet och tuktan. *Job 28: 28. Ps. 111: 10. Ordspr. 9: 10.

”Den som wäl lära will, han måste först wara gudfruktig. Den som aktar Gud ringa, han sköter icke heller om wishet, lider heller icke något straff eller någon tuktan”. L. Mellan himmelsk wishet och mensklig lärdom är större skilnad än emellan solljus och månsken. Se Uppb. 12: 1.

8. Min son, hör din faders tuktan, och öfwergif icke din moders bud;* *Ords. 6: 20; cap. 19: 20.

Här förutsättes, att fader och moder skola wara fromma och uppfostra sin barn i tukt och Herrans förmaning, så att barnen redan från moderlifwet och med modersmjölken må undfå goda intryck och sann wishet, i samma mån som förstånd och sanningskraft uppwakna, Se 2 Tim. 1: 5.

9. Ty detta är för ditt hufwud en skön prydning, och en kedja om din hals.* *Ords. 4: 9; cap. 25: 12.

Sann fromhet och wishet är menniskans högsta prydnad och början till en owansklig krona.

10. Min son, om skalkar locka dig, så följ icke.* *Ords. 16: 29.

11. Om de säga: Gack med oss, wi wilje wakta efter blod, och gillra för den oskyldige utan sak;

12. Wi wilje dem uppsluka lefwande såsom helwetet; och fromma, såsom de der neder i grafwen fara;

Helwetet och grafwen nämnas här liknelsewis, för att uttrycka de ogudaktigas uppsåt att helt och hållet utrota den oskyldige, v. 11.

13. Wi wilje finna stora egodelar; wi wilja fylla wåra hus med rof:

14. Wåga det med oss; en pung skall wara allas wår.

Det är en sådan egodelars gemensamhet, som i wår tid i stort åsyftas, en fördelning af röfwadt gods. Att denna ogudaktiga lära är urgammal, säger oss den Heliga Skrift. Men dessa ord äro tillika en prophetia derom, att dessa tänkesätt skola göra de största framsteg i de yttersta tiderna. Wåga det med oss: Låt din lott falla ibland oss!

15. Min son, wandra icke den wägen med dem; wakta din fot för deras stig.

16. Ty deras fötter löpa till det ondt är; och skynda sig till att utgjuta blod.* *Es. 59: 7. Rom. 3: 15.

Samwetslös blodsutgjutelse står i oskiljaktigt sammanhang med denna gudlösa gemensamhetslära (communismen) v. 14.

17. Ty det är fåfängt utkasta nät för fåglarnas ögon.

Denna liknelse säger oss, att, såsom fåglarne icke kunna fångas i de nät, som utbredas för deras ögon, utan strax flyga derifrån, så kunna de menniskor, som låta öppna sina ögon genom dessa läror och warningar, icke fångas i de ogudaktigas nät och lockelser, v. 10, utan fly derifrån.

18. Och wakta de sjelfwe efter hwarannans blod; och den ene står efter den andres lif.

19. Alltså göra alla girige, att den ene tager den andre lifwet bort.

Sådan är de ogudaktigas gemenskap och wänskap (v. 14) att, sedan de mördat de oskyldiga och tillwällat sig deras egodelar, så mörda de hwarandra i trätan om bytets fördelning. Således bereda de sig sin egen undergång.

20. Wisheten klagar ute, och låter höra sig på gatorna.* *Ords. 8: 1, [et]c.

Under det ondskan lockar till synden och döden, v. 10–19, kallar också den sanna wisheten offentligen och öfwer allt menniskorna till fromhet och gudsfruktan. Wisheten är Christus sjelf, Guds högsta uppenbarelse, och Han kallar menniskan både genom skapelsens och uppståndelsens under och genom samwetet, men klarast genom ordet. Se cap. 8. Klagar, grt. ropar; men detta rop är en klagan öfwer alla de menniskors undergång, som icke wilja lyda denna röst, det är en klagan, såsom då en kärleksfull moder ropar efter ett barn, som rusar till sin undergång.

21. Hon ropar i porten ut för folket; hon talar sina ord i staden:

Ehwar en menniska går och står, kan hon icke undwika att höra wishetens kallande röst, och således äro alla utan ursäkt, som icke wilja lyda sanningen.

22. Huru länge wiljen i fåkunnige, fåkunnige wara? Och de bespottare lust hafwa till gabberi, och de galne hata lärdom?

Fåkunnige äro alla, som icke hafwa någon andelig kunskap, bespottare och galne äro de, som hata salighetens lära.

23. Wänder eder till mitt straff: si, jag will utsäga eder min anda, och göra eder mina ord kunnig.

Straff, d. ä. straffpredikan, bestraffning i samwetet öfwer synden, genom Guds heliga ord. Rom. 3: 10, 20. Detta straff är nöwändigt, eljest frågar ingen efter benådning. I Herrans ord är Hans Ande, som gör ordet lefwande och kraftigt, det sårar, innan det kan hela. Os. 6: 1.

24. Efter jag nu kallar, och I neken det; jag räcker min hand ut, och ingen aktar dertill;* *Es. 65: 2; cap. 66: 4. Jer. 7: 13.

25. Och I låter fara alla mina råd, och wiljen icke mitt straff:

26. Så will jag ock le åt eder ofärd, och begabba eder, när det kommer, som I frukten;* *Ps. 2: 4. Ps. 37: 13. Ps. 59: 9. Ords. 3: 34.

27. När öfwer eder kommer såsom en storm det I frukten, och eder ofärd såsom ett wäder; när öfwer eder kommer ångest och nöd.

28. Då skola de åkalla mig, men jag skall intet swara; de skola bittida söka mig, och icke finna:* *Job 27: 9. Jer. 11: 11; cap. 14: 12. Hes. 8: 18. Mich. 3: 4. Zach. 7: 13.

29. Derföre att de hatade lärdom, och wille icke hafwa HERrans fruktan;

30. Wille icke mitt råd, och lastade alla mina straff.

31. Så skola de äta af sitt wäsendes frukt, och af sina råd mätte warda.

Handens uträckande (v. 24) syftar på kallandet både genom ett mildt klappande på hjertat och genom kraftiga wäckelseslag. Om begabbandet (v. 26), se Ps. 2: 4. Åkallandet utan swar och sökandet utan finnande (v. 28) erfara de ogudaktiga allrafärfärligast i domen. Luc. 13: 24, 28. Men redan här i tiden få de erfara det, när straffdomar komma öfwer dem och de ropa om timlig hjelp, utan att wilja omwända sina hjertan till Herran. Deras wäsendes frukt, som de skola äta, är det, som de med sina gerningar åt sig sjelfwa förwärfwat: straff, dom och död.

32. Att de fåkunnigas lusta dräper dem, och de galnas lycka förgör dem.

Att. d. ä. ty, neml.: de få erfara, att [et]c.

33. Men den mig hörer, han skall säker blifwa, och nog hafwa; och för intet ondt frukta.* *Ps. 112: 1, [et]c.

De galnas lycka, grt.: de galnas säkerhet, nemligen syndasäkerheten. Fåkunnighetens lusta och galenskapens säkerhet förer till död och förtappelse; men den, som hörer och lyder wishetens ord, får åtnjuta den rätta tryggheten och den sanna friden. Obotfärdighetens säkerhet är en osäkerhet, hwaruti död och fördömelse hwarje ögonblick hotar. Denna säkerhet är således den allrahögsta dårskap.

2. Capitel.

Egen flit och Guds nåd ger wishet.

1Min son, will du anamma mitt tal, och mina bud när dig behålla:* *Ords. 3: 1; cap. 4: 2.

2. Så låt dina öron gifwa akt på wishet; och böj ditt hjerta dertill med flit.

3. Ty, om du far derefter med flit, och beder derom; *Jac. 1: 5.

4. Om du söker efter henne såsom efter silfwer, och letar efter henne såsom efter en skatt:

5. Så skall du förstå Herrans fruktan, och Guds kunskap finna.

6. Ty HERren gifwer wishet; och utaf Hans mun kommer wett och förstånd.* *Joh. 32: 8.

Af Hans mun, d. ä. af Herrans ord.

7. Han låter de redliga wäl gå; och beskärmar de fromma;

8. Och bewarar dem, som rätt göra,¨ och bewarar sina heligas wäg.* *Ps. 1: 6.

Herren har alltid wishetens gåfwor i förråd för de fromma, för att deraf gifwa dem, som derom bedja, så mycket de behöfwa. Jac. 1: 5. Han är tillika deras beskydd, så att de genom Hans wishet kunna wandra på rättfärdighetens wäg, och denna wäg bewarar Han med warnande makter, så att de icke kunna afwika till höger eller till wenster, utan at bryta emot gifwen warning. Dessa warningar få de förnimma både genom Hans ord och genom samwetets röst, och genom Guds skickelser, hwilken så styrer, att allahanda händelser och stundom äfwen fienderna måste tjena till warning.

9. Då skall du förstå rättfärdighet och dom; och fromhet, och all god wäg.

Då, om du söker wisheten, v. 3, 4, skall du äfwen förstå rättfärdighet o. s. w.

10. Om wishet faller dig på hjertat, så att du gerna lärer:

11. Så skall godt råd bewara dig; och förstånd skall gömma dig,

Den himmelska wisheten werkar waksamhet, klokhet och helig räddhåga för syndens försåt och list.

12. Att du icke råkar in på de ondas wäg; eller ibland dem, som tala det wrångt är;

13. Och öfwergifwa den rätta wägen, och gå mörka stigar.

14. De der glädjas att göra illa, och äro glade uti sitt onda och wrångwisa wäsende.

15. Hwilka sin wäg förwända, och följa willostigar.

16. Att du icke råkar in till en annans hustru, och den icke din är, den släta ord gifwer;* *Ords. 7: 5.

Att hon (nemligen wisheten) skall frälsa dig (också) ifrån en främmande qwinna, ifrån en främmande, som gifwer hala ord.

17. Och öfwergifwer sin ungdoms Herre; och förgäter sin Guds förbund.

18. Ty hennes hus böjer sig till döden; och hennes gångar till de förtappade.* *Ords. 5: 5.

19. Alla de som ingå till henne, de komma icke igen; och fatta icke lifwets wäg.

För otuktssynden warnas här särskildt, emedan den i sig sjelf är ganska farlig och förstörande; men den framställes äfwen såsom ett inbegrepp af synden, såsom affall och otrohet emot Gud. I motsats mot den himmelska wisheten står den främmande, lockande qwinnan, werlden och sinligheten, med sina lustar och retelser; emot den trogna församlingen, bruden, den sanna kyrkan, står den Babyloniska skökan med sin falska lära och sina förderfliga wägar. Den himmelska wisheten will wara wårt hjertas män, men till detta förbund hörer nödwändigt, att wi försaka werlden och dess lusta, som förgås och förer till förtappelse. 1 Joh. 2: 15–17.

20. Att du må wandra på en god wäg, och blifwa på rätta stråten.

21. Ty de rättfärdige skola bo i landet, och de fromme skola derinne blifwa.* *Ps. 37: 9, [et]c. Matth. 5: 5.

22. Men de ogudaktige skola utur landet utrotade warda, och de föraktare skola derut förgjorde warda.* *Job 18: 17. Ords. 10: 7, 30.

Att bo och blifwa i landet, v. 21, är ett löfte om timlig wälsignelse; men detta war, isynnerhet i gamla förbundets tid, en liknelse, hwarunder den andeliga wälsignelsen och det ewiga lifwet framställdes, och utrotandet deremot betyder icke blott den lekamliga och timliga, utan också den ewiga döden, Alltså innebär detta löfte, att de rättfärdigas namn är skrifwet i lifsens bok, men de ogudaktiga skola utkastas i det yttersta mörkret. Likwäl går detta löfte äfwen här i tiden ofta i fullbordan både i särskilda familjer och i hela folk och slägter; somliga utrotas och andra blomstra och hafwa bestånd. Christi kyrka skall fortfara och all falsk lära utrotas; och de, som älska sanningen, blifwa bewarade; de, som älska lögnen, förgås, då lögnen får sin dom.

3. Capitel.

Frukta Gud och sök wishet.

Min son, förgät icke min lag,* och ditt hjerta behålle mina bud: *5 Mos. 8: 1; cap. 30: 16.

2. Ty de skola skaffa dig långt lif, och goda år, och frid.

3. Nåd och trohet skola icke öfwergifwa dig; häng dem på din hals, och skrif dem uti ditt hjertas tafla:* *Ords. 6: 21; cap. 7: 3.

4. Så skall du finna ynnest och klokhet, den Gudi och menniskor täck är.

Häng dem, nemligen nåd och sanning (”trohet”) såsom det skönaste smycke på din hals och låt dem beständigt inskrifwas i ditt hjerta, att de blifwa den högsta prydnad både för din själ och för ditt yttre wäsende. Nåden och sanningen äro Herrans högsta gåfwor. De skänktes redan i Gamla Testamentet, men ännu mera i det Nya genom Jesum Christum. Joh. 1: 17. Har en menniska emottagit Guds nåd och sanning i sitt hjerta, så är hon angelägen att icke qwäfwa dessa gåfwor, utan låta dem bewisa sig i kärlek till Gud och nästan, samt i trohet, samwetsgrannhet och redlighet. Ett sådant själstillstånd och en sådan wandel täckas Gudi genom Jesum Christum; och äfwen menniskor måste, fastän stundom emot sin wilja, gilla och akta dessa nådens och sanningens frukter, som de kunna förnimma. Klokhet syftar på den ödmjukhet, försigtighet och sannfärdighet i lefwernet, som werkas af Guds nåd och sanning.

5. Förlåt dig på HERran af allt hjerta; och förlåt dig icke uppå ditt förstånd;* *1 Chrön. 28: 9. Ords. 22: 19.

6. Utan tänk uppå Honom i alla dina wägar, så skall Han söka dig rätt.

I andeliga ting är menniskans förstånd, utan Guds ord, mörker, och således alldeles oförmöget att föra henne på den rätta wägen, och äfwen i de timliga tingen ganska kortsynt, så att den rätta wisheten i all ting behöfwes. Se Ps. 32: 8.

7. Låt dig icke tycka, att du är wis;* utan frukta HERran och wik ifrån det ondt är; *Ords. 28: 26. Es. 5: 21. Rom. 12: 16.

Den, som inbillar sig sjelf wara wis, har ingen gudsfruktan och är på en ond wäg. 1 Cor. 1: 19, 27.

8. Det skall wara din nafwel helsosamt, och wederqwicka dina ben.

Nafwel och ben äro bildliga uttryck, som beteckna det menskliga wäsendets medelpunkt och innersta delar. Detta löfte säger oss, att den, som håller sig till den sanna wisheten och lyder dess läror, skall få kraft för själ och ande, så att kött och blod, sinlighet och lustar, blifwa öfwerwunna, och själ och ande helbregdagöras genom Guds ords balsam, och detta länder äfwen till kroppen lif och salighet. Rom. 8: 11.

9. Hedra HERran af dina egodelar, och af din årswäxts förstling:* *2 Mos. 23: 19. 5 Mos. 26: 2. Luc. 14: 13.

10. Så skola dina lador fulla warda; och dina pressar med must öfwerflyta.

Se Mal. 3: 10. Matth. 6: 33. Wåra själs- och kroppskrafter och wåra egodelar skola gifwas till offer åt Herran, så att wi anwända allt efter Hans wilja. Då länder det till wåra sanna wälfärd. Göra wi icke detta, så äro wåra egodelar stulna ifrån Gud, och wi anwända dem till wår egen förbannelse.

11. Min son, förkasta icke HERrans tuktan; och war icke otålig, då Han straffar;* *Job 5: 17. Ebr. 12: 5. Uppb. 3: 19.

12. Ty hwilken HERren älskar, honom straffar Han, och hafwer ett behag till honom, såsom en fader till sonen.* *Ords. 13: 24.

Utan Herrans tuktan kan ingen blifwa ett Guds barn och uppfostras i den sanna wishetens skola. Denna tuktan hörer äfwen till nåden och sanningen, hwarmed Herren helgar och bewarar sina heliga. Se Jac. 1: 2–4. Rom. 12: 12. Ebr. 12: 1–12.

13. Säll är den menniska, som wishet finner; och den menniska, hwilken förstånd tillflyter.

14. Ty det är bättre hafwa henne än silfwer, och hennes frukt bättre än guld;* *Job 28: 15. Ords. 8: 10, 11; cap. 16: 16.

15. Hon är ädlare än perlor;* och allt, det du önska må, är henne icke likt. *Matth. 13: 45, 46.

16. Långt lif är på hennes högra hand; och på hennes wenstra är rikedom och ära.* *Ords. 8: 18, 35; cap. 9: 11.

17. Hennes wägar äro lustige wägar; och alla hennes stigar äro frid.

18. Hon är lifwets träd* för alla dem, som fatta henne; och salige äro de, som hålla henne: *Ords. 11: 30.

Den himmelska wisheten är ett lifwets träd, ty de, som äta af hennes frukter, lefwa ewinnerligen. Lifwets träd i paradiset gick genom syndafallet förloradt, men ett högre paradis är för menniskan återwunnet, och der är den ewiga wisheten sjelf planterad såsom ett lifwets träd. Uppb. 2: 7; cap. 22: 2, 14. Det är Christus, som är det lefwande winträdet, i hwilket wi såsom grenar skola inympas: det är Han, som kom med nåd och sanning, och som sjelf är wägen, sanningen och lifwet.

19. Ty HERren hafwer grundat jorden genom wishet; och genom sitt råd tillredt himmelen.* *Jer. 10: 12; cap. 51: 15.

Se cap. 8: 29, 30.

20. Genom Hans ord äro djupen åtskiljde, och skyarne med dagg drypande wordne.

21. Min son, låt henne icke ifrån dina ögon wika, så skall du lyckosam och klok warda.

22. Det skall wara din själs lif;* och din mun skall täck wara. *Joh. 17: 3.

Deraf hjertat fullt är, deraf talar munnen. Då den sanna wisheten är själens lif, så är i menniskan en lefwande wattukälla. Joh. 4: 14. Såsom daggen uppfriskar marken, så skolo wishetens barn genom sanningens ord sprida lifwets watten öfwer jordens folk.

23. Då skall du på din wäg säker wandra, att din fot icke stöter sig.

24. Lägger du dig, så skull du icke frukta dig, utan sofwa söteligen;* *Ps. 4: 9. Ps. 91: 5.

25. Att du icke behöfwer frukta dig för hastig förskräckelse, eller för de ogudaktigas storm, då Han kommer.* *Ps. 112: 7, 8.

De ogudaktigas storm är både den storm, som de ogudaktiga förorsaka och den storm, som Herren slutligen låter öfwer dem komma. Hwarken för den ena stormen eller den andra behöfwa Guds barn frukta sig.

26. Ty HERren är din tröst, Han bewarar din fot, att han icke fången warder.

27. Neka dig icke att göra den torftige godt, om din hand af Gudi hafwer makt sådant göra.

Grt.: Neka icke det goda dess Herra o. s. w. Den som är behöfwande har, enligt Herrans lag, en rättighet till hjelp af sin nästa, han är på det sätt herre eller egare till den hjelp, han af oss behöfwer, om Gud gifwit förmåga dertill. Det är nemligen Herren sjelf, som är den rätte egaren af alla egodelar. Hafwa wi något deraf, så äro wi Hans skaffare, och de, som behöfwa hjelpas, måste wi anse såsom af Gud till oss skickade, för att undfå det de behöfwa. Men wi måste pröfwa den anwisning, de hafwa med sig från egaren sjelf, nemligen ifrån Gud. Denna anwisning måste wi läsa i hela deras person, deras wäsende och deras omständigheter, och derefter måste hjelper afpassas. Det är derföre icke lätt att wara en rätt skaffare. Att gifwa gåfwor eller almosor, om wi hafwa råd dertill, är den lättaste delen af skaffareembetet. Detta embete måste sträcka sig wida längre. Kärlek och deltagande, råd och ledning, arbete, omtanke och tillsyn, fördragsamhet och wänlighet, förenade med sanningens salt och nödig skärpa, äro de högre och wigtigare gåfworna, som wi äro wår nästa skyldige.

28. Säg icke till din wän: Gack bort, och kom igen; i morgon* will jag gifwa dig; der du dock det nu hafwer. *5 Mos. 24: 14.

I morgon kan det för honom eller för dig wara för sent; dröjsmålet är pinsamt för din nästa och skadar dig sjelf, då det bewisar brist på ömhet och wälwilja.

29. Far icke efter att göra din wän ondt, den uppå god tro när dig bor.

30. Kifwa med ingen utan sak, om han dig intet ondt gjort hafwer.

Härmed säges ingalunda, att kif med fiender tillåtes (se Matth. 5: 44), då någon gör orätt. Wi lära af Matth. 18: 15, huru wi då skola förhålla oss. Då andra wilja kifwa emot oss, så gifwer oss apostelen denna allmänna regel: görer ingen ondt för ondt o. s. w. om möjligt är, så mycket till eder står, så hafwer frid med alla menniskor. Rom. 12: 17, 18.

31. Följ icke en wrång man efter, och utwälj ingen af hans wägar:* *Ps. 1: 1. Ordspr. 1: 15; cap. 4: 14, 15.

Följ icke, grt.: afundas icke! När du ser, att det går en sådan menniska wäl, blif icke harmse i ditt hjerta.

32. Ty HERren stygges wid den affällige; och Hans hemlighet* är när de fromma. *Ps. 25: 14.

Herrans hemlighet, Hans fördolda inneboende i de trognas hjertan. Col. 3: 3.

33. Uti den ogudaktiges hus är HERrans förbannelse; men den rättfärdiges hus warder wälsignadt.

Synden förer alltid förbannelsen med sig, ty synden skiljer menniskan ifrån Gud, och då hon är skiljd ifrån Gud, har han förbannelsen med sig i allt hwad hon gör. Den rättfärdige är genom tron förenad med Gud och har i Honom all wälsignelse och allt godt. Förbannelse öfwer de ogudaktiga följer dem såsom skuggan och uppfyller äfwen deras ljus och hem, men wälsignelsen följer de trogna, såsom wällukten följer blomman.

34. Han skall bespotta* de bespottare; men de elända skall Han nåd gifwa:† *Ps. 37: 13. Ps. 59: 9. Ordspr 1: 26. †Es. 66: 2. 1 Pet. 5: 5. Jac. 4: 10.

35. De wise skola ärfwa ära; men om de galne än högt uppkomma, warda de likwäl till skam.

Se Ps. 49: 21. Ps. 2: 4.

4. Capitel.

Öfwa dygd, fly synd.

Hörer, mina barn, eder faders tuktan,* och akter uppå, att I mågen lära kloke warda: *Ordspr. 1: 8; cap. 13: 1.

2. Ty jag gifwer eder en god lärdom: öfwergifwer icke min lag.

3. Ty jag war min faders son, späd, och den endaste för min moder.

Min faders son bet. min faders älskling. Här beskrifwes, huru den rätta föräldrawården skall wara beskaffad. Till en rätt uppfostran förutsättes såsom grundwal äktenskaplig trohet och sann föräldrakärlek.

4. Och hon lärde* mig, och sade: Låt ditt hjerta anamma mina ord; håll mina bud, så får du lefwa. *1 Chrön. 28: 9.

5. Anamma wishet, anamma förstånd förgät icke, och wik icke ifrån min muns tal.

6. Öfwergif henne icke, så skall hon behålla dig; älska henne, så skall hon bewara dig:

7. Ty wishetens begynnelse är, när man gerna hörer henne, och hafwer klokheten kärare än alla egodelar.

8. Akta henne högt, så skall hon upphöja dig, och skall komma dig till ära,* om du hafwer henne kär: *1 Sam. 2: 30.

9. Hon skall ditt hufwud härligen pryda; och hedra dig med en däjelig krona.* *Ordspr. 1: 9.

Krona, se cap. 1: 9.

10. Så hör, min son, och tag wid mitt tal; så skola dina år många warda.

11. Jag will föra dig på wishetens wäg; jag will leda dig på rätta stigen;

12. Så att när du går, skall din gång icke warda dig tung; och när du löper, skall du icke stöta dig.

13. Anamma tuktan, öfwergif henne icke; bewara henne, ty hon är ditt lif.

14. Kom icke uppå de ogudaktigas stig, och träd icke uppå de ondas wäg.* *Ps. 1: 1. Ordspr. 1: 15; cap. 3: 31.

15. Låt fara honom, och gack icke på honom; wik ifrån honom, och gack fram om.

16. Ty de sofwa icke, utan de hafwa gjort illa; och gifwa sig icke ro, utan de hafwa gjort skada.* *Ps. 36: 5.

17. Ty de föda sig af ogudaktigt bröd, och dricka af wrånghetens win.

De äta och dricka det de med ogudaktighet åtkommit.

18. Men de rättfärdigas stig skiner såsom ett ljus, hwilket framgår, och lyser allt intill full dag.

19. Men de ogudaktigas wäg är såsom mörker; och de weta icke, hwar de fallande warda.

De rättfärdigas wandel är ett ljus, v. 18, som de låta lysa för menniskorna. Matth. 5: 16. De wandra i Guds ords ljus och de werka godt genom sitt goda efterdöme. De ogudaktigas syndiga lefwerne åstadkommer i deras inre en mörk brand, som icke lyser, men fräter och håller dem uti beständig oro. De wandra i mörkret och sprida mörker omkring sig.

20. Min son, akta uppå mina ord, och böj dina öron till mitt tal:

21. Låt dem icke komma ifrån dina ögon; behåll dem i ditt hjerta.

22. Ty de äro lif för dem, som finna dem; och helsosam för deras hela kropp.

Menniskan behöfwer näring och läkedom för ande, själ och kropp, hwaraf hon består, och finner i wishetens ord både lif och helsa.

23. Bewara ditt hjerta med att flit; ty derutaf går lifwet.

Med all flit, grt.: framför allting. Det är i hjertat lifwets källa måste öppnas, Joh. 4: 14; det är der den måste flyta, Joh. 7: 38, det är hjertat, som måste komma i gemenskap med Herran, det är i hjertat Han, som är wägen, sanningen och lifwet, will hafwa sin boning, det är derifrån Han will sprida sitt ljus och regera öfwer menniskans tankar, ord och gerningar. Det är också ifrån hjertat den oomwända menniskans lif eller lefwerne utgår, och emedan hjertat är ondt, kan icke något wäsendtligt gott derifrån utgå.

24. Låt bort ifrån dig en ond mun; och wrånga läppar låt långt wara ifrån dig.

Grt.: Skaffa bort ifrån dig munnens wrånghet och låt läpparnes arghet wara långt ifrån dig. Från hjertat komma först tankar, dernäst ord och sedan gerningar. De onda tankarne måste qwäfwas, så snart de uppstiga, men öfwer sin mun och sina läppar skall menniskan hålla wakt, att hon aldrig talar det, som syndigt är; ty den, som syndar med orden, han syndar ofta lika så mycket, som den, hwilken syndar med gerningarne.

25. Låt dina ögon se rätt fram för sig; och dina ögonlock se rätt fram för dig.

Låt dina ögon icke wända sig till någon afwäg, utan alltid wara wända till den rätta wägen och det sanna målet. Ebr. 12: 1, 2.

26. Låt din fot gå lika, så går du wisst.

Grt.: Afwäg din fotstig och låt alla dina wägar wara wissa. Pröfwa wäl, hwad du gör, och stig wissa steg med dina fötter! Ebr. 12: 13.

27. Wik hwarken på högra eller på wenstra sidan:* wänd din fot ifrån det ondt är. *Es. 30: 21.

5. Capitel.

Sky horeri, lef kysk.

Men son, gif akt uppå min wishet; böj dina öron till min lära:* *Ordspr. 2: 1, 2.

2. Att du må behålla goda råd; och din mun weta beskedlighet.

Beskedlighet. grt.: kunskap, förstånd, waksamhet. Efter dessa widtomfattande lärdomar följa nu warningar för den särskilda farliga last, hwaruti så många redan i sin ungdom insnärjas och som störtar oräkneliga menniskor uti elände, död och fördömelse.

3. Ty en skökas läppar äro en honungskaka, och hennes hals är halare än olja:* *Ps. 55: 22. Ordspr. 6: 24.

4. Men framdeles bäsk som malört, och skarp såsom ett twäeggadt swärd.

5. Hennes fötter löpa neder till döden; hennes gångar få helwetet.* *Ordspr. 2: 18; cap. 7: 27.

Hennes gångar, d. ä. hennes wandel och deras, som med henne wandra, förer till helwetet.

6. Hon går icke rätt fram på lifwets wäg; ostadige äro hennes steg, så att hon icke wet, hwart hon går.

Grt.: Att hon icke skall öfwerwäga lifwets stig, irra hennes stig dit hon icke wet. De ogudaktiga äro rädda för att lyssna till warningar och till samwetets röst, de dränka hwarje waknande eftertanke och samwetsförebråelse dermed, att de skynda sig i loppet på syndens wäg och berusa sig på nytt i sina lustar och laster.

7. Så hörer mig nu, mina barn, och wiker icke ifrån min muns tal:

8. Låt dina wägar wara fjerran ifrån henne, och nalkas icke intill hennes husdörr;

9. Att du icke skall gifwa din ära åt de främmande, och dina år åt den grymma.

10. Att främmande icke skola mätta sig af din förmåga, och ditt arbete icke wara uti en annans hus,

11. Och du måtte framdeles sucka, när du ditt lif och gods förtärt hafwer,

12. Och säga: Ack! huru hafwer jag hatat tuktan, och mitt hjerta straff försmått?

13. Och hafwer icke lydt mina lärares röst, och icke böjt mina öron till dem, som mig lärde?

14. Jag är fullt när i all olycka kommen, att jag den meniga hopen och sällskapet följt hafwer.

Se Dom. 16: 4, 5.

15. Drick watten utaf dina gropar, och hwad af ditt brunn utflyter.

16. Låt dina källor utflyta, och wattubäckarna uppå gatorna;* *Gal. 6: 9, 10.

17. Men haf du dem allena, och ingen främmande med dig.

18. Din brunn ware wälsignad; och gläd dig af din ungdoms hustru. * *Mal. 2: 14.

19. Hon är ljuflig såsom en hind, och täck såsom en rå: låt hennes kärlek alltid mätta dig, och förlusta dig alltid uti hennes kärlek.

Från v. 15 till v. 19 talas under liknelser om äktenskapslifwet i motsats mot otukt och orenlighet, för hwilka laster i det föregående warnas. Skriften talar härom i bildliga uttryck, för att icke hos de orena wäcka orena tankar och gifwa anledning till bespottelse. Dock är Skriften härutinnan ofta så tydlig, att den är en skarp pröfwosten, som skiljer emellan de rena och de orena. Till de renade höra de, som låta allt sådant lända sig till warning och fruktan. De orena äro alla de, hos hwilka dessa warningar wäcka köttsliga retelser, och sådane, som tro att de och deras barn och wänner äro så rena, att de genom sanningens rätta namn på synden kunde blifwa orene. I motsats mot v. 15 säger den främmande, cap. 9: 17, stulet watten är sött.

20. Min son, hwi will du förlusta dig med en främmande, och famntaga en annans?

En annans, grt.: en främmandes.

21. Ty hwar och en mans wägar äro för HERran, och Han mäter alla deras gångar.* *Job 34: 21. Ordspr. 15: 3. Jer. 16: 17; cap. 32: 19. Ebr. 4: 13.

Han mäter, grt: han wäger (såsom på en wigtskål) alla wåra steg, rörelser, känslor, tankar, yttranden och förhållanden.

22. Den ogudaktiges misshandel skall gripa honom, och med sina synders snara skall han hållen warda.* *Ps. 9: 17. Ordspr. 11: 6.

Om än de otuktiga eller på annat sätt ogudaktiga kunna undgå timligt straff, så äro de dock redan fångna i syndens band och gå sitt ewiga straff till mötes.

23. Han skall dö, derföre att han icke will låta lära sig; och för sin stora dårskaps skull will fara.

Will fara, d. ä. fara wilse. Att han skall dö, betyder här både den tilltagande andeliga död, som synden förorsakar och äfwen timliga straff, men isynnerhet den ewiga döden.

6. Capitel.

Borgen. Lättja. Löshet. Lydnad.

Min son, warder du löftesman för din nästa, så hafwer du häftat din hand intill en främmande:* *Ordspr. 11: 15; cap. 17: 18; cap. 20: 16; cap. 22: 26.

Löftesman, d. ä. borgesman.

2. Du är inwefwad med din muns tal, och gripen uti din muns ord.

3. Så gör dock, min son, alltså, och undsätt dig; ty du är kommen din nästa i händer; löp, skynda dig, och drif din nästa.

4. Låt icke dina ögon sofwa, eller dina ögonhwarf sömnige wara.

5. Uthjelp dig såsom en rå utur handen; och såsom en fågel utur fågelfängarens hand.* *Ps. 124: 7.

En sådan warning för oförsigtiga borgensförbindelser war ibland Israels folk så mycket nödwändigare, som fordringsegaren äfwen kunde göra den skyldige till slaf, eller i hans ställe den, som gått i borgen för skulden. Men för alla tider och särskilt för wår tid är denna warning högeligen att behjerta, ty genom sådane förbindelser göra många både sig sjelfwe och sina familjer utfattiga och olyckliga. Och icke nog härmed, utan då det är lätt att få borgen, så blifwer de tanklösas skuldsättning så mycket större, och detta olyckliga tillstånd, att så många äro belastade med stora skulder, är en af de djupaste kräftskador, som både fräta på samhällets bestånd och undergräfwa de enskildas wälfärd. Derför är ett oförsigtigt borgenslöfte en flerfaldig synd. Det borde icke heller af den borgerliga lagen wara tillåtet, att någon finge åtaga sig en borgensförbindelse, som uppginge till en större del af hans förmögenhet, än att han wore ändå i goda omständigheter, om han måste betala det belopp, för hwilket han går i borgen. Den, som iklädt sig sådan borgen, bör söka med all flit att blifwa derifrån lös.

6. Gack bort till myran, du late; se uppå hennes seder, och lär.* *Job 12: 7.

7. Ändock hon ingen förste, eller höfwitsman, eller herre hafwer:

8. Tillreder hon dock likwäl sitt bröd om sommaren, och samlar sin mat i anden.* *Ordspr. 30: 25.

9. Huru länge ligger du, late? När will du uppstå af din sömn?

10. Ja, sof ännu litet, tag der ännu en sömn före; lägg ännu litet händerna tillhopa, att du må sofwa:* *Ordspr. 24: 33, 34.

11. Så skall fattigdomen med hast komma öfwer dig* såsom en wandrare, och armod såsom en wäpnad man. *Ordspr. 20: 13.

D. ä. owäntadt och oundwikligt.

12. En bedräglig menniska, en skadlig man går med wrång mun:

13. Winkar med ögonen,* tecknar med foten, wisar med fingren: *Ordspr. 10: 10.

14. Tänker alltid något ondt och argt i sitt hjerta, och kommer trätor åstad.

Grt. v. 12. En Belials menniska, en orättfärdighetens man m. m. Se 5 Mos. 13: 13. Mannen, ögonen, händer och fötter uttrycka till någon del hjertats beskaffenhet äfwen hos dem, som äro öfwade uti att förställa sig.

15. Derföre skall honom hans ofärd hasteligen komma, och skall med snarhet sönderbråkad warda, så att der ingen hjelp wara skall.

16. Si, sex stycken hatar HERren, och wid det sjunde hafwer Han en styggelse;

17. Högfärdiga ögon,* falsk tunga,† händer, som utgjuta oskyldigt blod; *Ordspr. 16: 5. †cap. 12: 22.

18. Hjerta, som med arg list umgår, fötter, som snara äro till att göra skada;

19. Ett falskt wittne, som icke skämmes att tala lögn, och den der träta emellan bröder åstadkommer.

Dessa synder uppräknas i ett bestämdt antal, för att såsom warning så mycket djupare inpreglas i minnet. Falskhet och stolthet, i hwad rigtning som helst, är den starkaste motsats och det största motstånd mot den sanna wisheten; ty ”wisheten kommer icke uti en arg själ”.

20. Min son, bewara din faders bud, och låt icke fara din moders lag.* *Ords. 1: 8.

Se cap. 1: 8.

21. Bind dem tillhopa på ditt hjerta dageligen, och häng dem på din hals.* *Ords. 3: 3; cap. 7: 3.

22. När du går, att de leda dig; när du ligger, att de bewara dig; när du uppwaknar, att de äro ditt tal.* *5 Mos. 6: 7. Ps. 1: 2.

23. Ty budet är en lykta; och lagen är ett ljus*; och tuktans straff är lifwets wäg: *Ps. 19: 9. Ps. 119: 105. 2 Pet. 1: 19.

24. På det du må bewarad blifwa för en ond qwinna; för en främmandes släta tunga.* *Ords. 2: 16; cap. 5: 3.

(V. 23) Herrans lag och tuktan will föra dig in på lifwets wäg. Men i Gamla Testamentet innefattar lagen äfwen Evangelium, och ordet lag brukas stundom i så widsträckt mening, att det betyder hela Guds ord. Såsom en frukt af den wishet, som Guds ord skänker, framställes nu särskilt, att den som wandrar i detta ljus, blifwer bewarad från otuktslasten. Men den främmande, den förförande qwinnan, står tillika såsom en personlig bild af synden och dårskapen. Den himmelska wisheten är den kyska brud, som menniskans hjerta skall wälja, och deremot söker synden, dårskapen, werlden, som med en gemensam bild kallas skökan, att förleda menniskans hjerta till otrohet emot Gud och emot sanningens ord.

25. Låt hennes dägelighet icke göra dig lusta i ditt hjerta; och förtag dig icke på hennes ögonhwarf.

26. Ty en sköka tager en sitt bröd ifrån; men en gift qwinna fångar ädla lifwet.

En gift qwinna (som hor bedrifwer). Se 3 Mos. 20: 10. 2 Tim. 2: 26.

27. Kan ock någon behålla eld i barmen, så att hans kläder icke brinna?

28. Huru skulle någon gå på glöd, så att hans fötter icke brände warda?

29. Alltså går det honom, som till sin nästas hustru går: der blifwer ingen ostraffad, den wid henne kommer.

Genom den minsta näring blifwer syndalustans gnista till en allt större och större låga. Af en liten eldgnista kunna kläderna råka i brand och menniskan blifwa bränd; men ännu lättare upptändes af en liten gnista en eld i själen, som förstör hela menniskan och öfwergår till den ewiga branden.

30. Det är för en tjuf icke så stor skam, om han stjäl till att mätta sin själ, då honom hungrar:

31. Och om han gripen warder, gifwer han det sjufallt igen, och lägger dertill alla egodelarna i sitt hus.

Den Heliga Skrift säger oss äfwen här, såwäl som i de tio budorden, att otukt är större synd än stöld. Det är ett bewis på det stora sedeförderfwet och slöheten af den sedliga känslan i wår tid, att det anses för en större skam att wara tjuf än att wara otuktig, och att äfwen lagarne äro strängare mot tjufwar än emot öfwerträdare af det sjette budet. Hwilken blindhet förråder sig icke i allmänna tänkesättet deruti, att den otuktige anses för hederligare än tjufwen och brännmärkes med mycket mindre, ofta med ingen wanära, ehuru Guds ord brännmärker den otuktige med en skam, som icke skall utskrapad warda, v. 33. Och denna hotelse skall fullbordas, ty den allsmäktige Domaren både kan och will hålla ord, såwäl i sina hotelser, som i sina löften. Också sker genom tjufweri mindre skada än genom otukt, ty genom den sednare lasten röfwar man ifrån sin nästa det, som är af wida högre wärde än alla timliga egodelar, och som icke kan ersättas, icke försonas, v. 35.

32. Men den, som med en qwinna hor bedrifwer, han är en dåre: och förer sitt lif uti förderf.

Han är en dåre, grt.: han är utan hjerta. Med hjerta menas menniskans innersta wäsende, både förståndets och det högre lifwets rätta medelpunkt. Hjertat dödas genom synden och lasten. Se Jac. 1: 15.

33. Dertill skall plåga och skam komma uppå honom: och hans skam skall icke utskrapad warda.

34. Ty mannens harm hafwer nit: och skonar icke på hämndens tid:

35. Och ser icke till någon person, den försona måtte; och tager intet wid, om du än mycket skänka wille.

7. Capitel.

Budets nytta. Skökors akt.

Min son, behåll mina ord, och göm mina bud när dig.

2. Behåll mina bud, så får du lefwa; och min lag såsom din ögonsten.* *Ps. 17: 8.

3. Bind dem på dina fingrar,* skrif dem på ditt hjertas tafla.† *2 Mos. 13: 16. 5 Mos. 6: 8; cap. 11: 18. †Ordspr. 3: 3.

4. Säg till wisheten: Du är min syster; och kalla klokheten din fränka.

Fränka: närskyld, wän.

5. Att du bewarad warder för en främmande qwinna; för en annans, som släta ord gifwer.* *Ordspr. 2: 16; cap. 5: 3.

6. Ty i fönstret på mitt hus såg jag ut genom gallret:

7. Och såg ibland de fåkunniga, och wardt warse ibland barn en galen yngling:

8. Den gick på gatan ut med ett hörn, och trädde in uppå wägen åt hennes hus,* *Ordspr. 5: 8.

9. I skymningen om aftonen af dagen, då det natt wardt, och mörkt war: *Joh. 3: 20.

10. Och si, der mötte honom en qwinna i skökoklädnad, listig;

11. Wildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter icke kunde blifwa i sitt hus:

12. Nu är hon ute, nu på gatan, och waktar wid alla hörn.

13. Hon tog honom fatt, och kysste honom utan skam, och sade till honom:

14. Jag hafwer i dag betalat tackoffer för mig, och mitt löfte.* *3 Mos. 7: 15, 16.

Genom detta föregifwande, att ett tackoffer blifwit offradt, till följe af ett gjordt löfte, skall öfwer den tillredda måltiden kastas ett heligt sken, och sjelfwa otukten derigenom bemantlas. Med dessa ord will skökan både lugna sitt eget samwete och borttaga all betänklighet hos den, som skall lockas i snaran. Du behöfwer icke wara rädd, jag har gjort en god gerning, jag är from och har nu en försonad Gud, och af offret är en kostelig måltid beredd. Förförelsen är allrafarligast då, när den kläder sig uti ett sken af oskuld och fromhet. Djefwulen är farligast, när han förskapar sig till en ljusets engel. Äfwen i christenheten finner man många, som med lättadt samwete synda på ny räkning, sedan de begått Herrans Nattward, emedan de inbilla sig, att de hafwa fått förlåtelse för sina förra synder. Somliga utföra sina onda uppsåt utan betänklighet, kort förrän de ämna sig till Herrans Nattward, i den inbillning, att de då skola få förlåtelse, så att de icke länge behöfwa bära den synden. Denna okunnighet och detta fasansfulla missbruk af nådens medel finnes ännu på många ställen i wårt fädernesland. Särdeles werksam är satan att fresta menniskorna med köttsliga begär just då andeliga rökelser i hjertat börja. Med köttet will frestaren utsläcka anden.

15. Derföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansigte bittida, och hafwer funnit dig.

16. Jag hafwer skönligen tillpyntat min säng, med brokiga täcken utur Egypten:

17. Jag hafwer bestänkt min sängkammare med mirrham, aloe och kanel.

18. Kom, låt oss bola allt intill morgonen; och låt oss älskog sköta.

19. Ty mannen är icke hemma; han är bortfaren långwäga.

20. Han hafwer tagit penningesäcken med sig; han skall först hemkomma till högtidsdagen.

Penningarnes medtagande anföres såsom tecken till en längre bortowaro.

21. Hon talade för honom med många ord, och fick honom in med sin släta mun.

22. Han går straxt in med henne, såsom en oxe till att slagtas ledd warder, och såsom till en fjetter, der man de dårar med näpser:

23. Tilldess hon med en pil* skjuter honom igenom lefren, och såsom en fågel skyndar sig till snaran, och wet icke att det gäller honom om lifwet. *Ordspr. 5: 4.

Synden är såsom en dödande pil genom menniskans innersta.

24. Så hör er mig nu, mina barn, och märker uppå min muns tal.

25. Låt ditt hjerta icke wika in uppå hennes wäg, och låt icke förföra dig in uppå hennes stigar.

26. Ty hon hafwer många sargat och fällt; och allehanda mäktige äro dräpne af henne.

27. Hennes hus äro helwetes wägar, der man nederfar uti dödens kammare.* *Ordspr. 2: 18; cap. 5: 5; cap. 9: 18.

Under detta ena exempel och med utmålningen af en förförelse framställes synden i sin innersta rot, yttrande sig både på detta sätt och förklädande sig i många helt olika skökogestalter, för att lämpa sig efter olika menniskors olika begär. Den förförande och dödande skökan är alltså i widsträcktare mening hwilken skötesynd som helst, af hwilken menniskan låter sig fångas: högmodet, ärelystnaden, girigheten, dryckenskapen, spelsjukan, all fåfänglighet m. m.

8. Capitel.

Guds Son är rätta wisheten.

Ropar icke wisheten: Och klokheten låter sig höra. *Ords. 1: 20, [et]c.

I detta särdeles märkwärdiga capitel talar wisheten om sig sjelf såsom person på ett sådant sätt och tillägger sig sådane egenskaper, att man deraf tydligt kan se, att denna person är densamma som apostelen Johannes kallar ordet, det oskapade personliga ordet. Det är denna personliga wishet, det är Guds Son, som ropar till menniskorna och kallar dem till bättring och försoning med Gud. 2 Cor. 5: 20. Se 1 cap. 1, 20.

2. Uppenbar på wägen, och på stråten står han;

3. Wid stadsportarna, der man ingår, ropar han:

4. O, I män, jag ropar till eder; och ropar till folket.* *Ps. 49: 3.

5. Akter, I oförnuftige, uppå wishet; och I dårar, lägger det på hjertat.

Oförnuftige: enfaldige, oerfarne.

6. Hörer, ty jag will tala det märkeligt är, och lära det rätt är.

7. Ty min mun skall tala sanningen, och mina läppar skola hata det ogudaktigt är.* *Ps. 45: 8.

8. Allt min muns tal är rätt;* der är intet wrångt eller falskt inne: *Ps. 119: 151, 160.

9. De äro alla klara för dem, som förstå dem; och rätta för dem, som wilja anamma dem.

Se Joh. 1: 12. Wishetens tal är wisheten sjelf. Gud är i det ord, som Han har uppenbarat, och detta wishetens ord kallar menniskorna öfwer allt, v. 2, 3, och är icke swårt att finna. Menniskor pråla ofta med det de weta på ett sådant sätt, att det skall se ut, såsom om deruti wore djupa hemligheter, men den högsta wisheten will åt hwar och en meddela sina fördolda härliga skatter.

10. Tager wid min tuktan, hellre än silfwer; och akter lärdom högre än kosteligt guld.* *Job 28: 15. Ordspr. 3: 14, 15. cap. 16: 16.

11. Ty wishet är bättre än perlor; och allt, det man önska må, kan icke liknas henne;

12. Jag, wishet, bor när klokheten, och jag kan gifwa goda råd.

Wisheten bor när klokheten eller förståndigheten. Så snart Guds Ande fått så mycket upplysa menniskan, att hon känner och förstår, att hon är en förlorad syndare, som icke kan blifwa frälst utan genom nåden, och den menniskan då emottager Evangelii ljus och tror på Christum till syndernas förlåtelse, då har den menniskan klokhet, d. ä. ett af Guds Anda upplyft förstånd, och ett sådant herberge will den himmelska wisheten hafwa. Den mig älskar, han warder hållande mina ord, och min Fader skall älska honom och wi skola komma till honom och blifwa boende när honom. Joh. 14: 23. Se ock Uppb. 3: 20. Åt den menniskan gifwer Han goda råd, ty Han heter Underlig, Råd, Gud, Hjelte, ewig Fader, Fridförste, Es. 9: 6, och på honom hwilas Herrans Ande, wishets och förstånds ande råds och starkhets ande, kunskaps och Herrans fruktans ande. Es. 11: 2.

13. HERrans fruktan hatar det arga, högfärd, högmod och ond wäg; och jag kan icke lida en wrång mun.

14. Mitt är både råd och dåd: jag hafwer förstånd och makt.

15. Genom mig regera konungarna; och rådsherrarna stadga rätthet.* *Dan. 2: 21.

16. Genom mig råda förstarna, regenter och alle domare på jorden.

Den himmelska wisheten är sjelf den allsmäktige Konungen, som har werldsstyrelsen i sin hand. Fadren har lemnat riket i sin Sons händer. Ps. 2: 6. Dan. 7: 14. Detta gäller isynnerhet om nådens rike; men äfwen i allmaktens rike regerar Sonen tillika med Fadren, och den öfwerhet, som är, hon är skickad af Gudi. Rom. 13: 1. Det är således af Honom, konungar, förstar och mäktige hafwa sin makt, och lycklige äro de och deras folk, om de rätt besinna, att de hafwa denna makt af Honom, så att styrelsen sker efter Hans råd. Han är alla konungars Konung och alla herrars Herre, de äro Hans tjenare och skola derföre sköta sina höga embeten i Hans tjenst. Då de så göra, stå deras throner fast, och allt måste wäl gå.

17. Jag älskar dem, som mig älska: och de som mig bittida söka, de finna mig.* *Joh. 14: 21.

Se 21. Luc. 11: 9}. Matth. 7: 7, 8.

18. Rikedom och ära är när mig; waraktigt gods och rättfärdighet.* *Ords. 3: 16.

19. Min frukt är bättre än guld och fint guld, och min tilldrägt bättre än utkoradt silfwer.

Den, som söker och finner den sanna wisheten, har funnit en oändelig rikedom, en oförgänglig skatt och en ewig ära. Se Matth. 6: 20. Luc. 12: 33. Uppb. 3: 18. Wshetens tilldrägt är allt det goda den medförer. Tilldrägt: inkomst, det som förwärfwas.

20. Jag wandrar på rätta wägen; på domens stigar:

Jag wandrar. grt.: jag ledsagar. Wisheten sjelf, Christus med sin ande, ledsagar på rättfärdighetens wäg och på domens eller rätthetens stigar alla, som wilja wandra i Hans ljus.

21. Att jag skall wäl besörja dem, som mig älska, och uppfylla deras håfwor.

22. HERren hafwer haft mig i sina wägars begynnelse, före än Hans gerningar war jag.

I begynnelsen war ordet, och ordet war när Gudi, och Gud war ordet. Joh. 1: 1–5. Det är tydligt, att detta capitel handlar om Guds Son, som är Guds härlighets sken och Hans wäsendes rätta beläte, ehuru uppenbarelsen om Honom icke kunde blifwa så tydlig i det Gamla, som den blifwit i det Nya Testamentet.

23. Jag är insatt af ewighet; af begynnelsen före jorden.

Insatt, grt.: smord, föresedd, inwigd till medlare-embetet. Se Ps. 2. 1 Pet. 1: 20.

24. Då djupen ännu icke woro, då war jag allaredan beredd: då källorna icke ännu runno med watten.

Beredd, grt: född. Detta ord har afseende på Sonens ewiga födelse af Fadren. Af ewighet, innan skapelsens djup och tingens upprinnelser tagit sin början. Col. 1: 15.

25. Förr än bergen grundade woro; förr än högarna war jag beredd.* *Job 15: 7. Ps. 65: 7.

Beredd, grt.: född. Se v. 24.

26. Han hade icke ännu gjort jorden, och hwad derpå är, eller jordens berg:

27. Då Han beredde himmelen, war jag der; då Han fattade djupen med sitt mål:

28. Då Han befäste skyarna ofwantill; då Han befäste djupens källor.

29. Då Han satte hafwen sitt mål; och wattnen, att de icke skulle gå öfwer sin befallning:* då Han lade jordens grund:† *Job 38: 10, 11. Ps. 104: 9. Jer. 5: 22. †Ps. 24: 2.

30. Då war jag werkande med Honom, och hade min lust dagligen, och spelade för Honom alltid.

Mål, v. 27 och 29, syfta på det noggranne mått, som i allting eger rum i hela Guds skapelse, så att det ena är noga afpassadt efter det andra, och bestämda gränsfästen äro satta, utöfwer hwilka tingen icke gå kunna. Så är allting afmätt både i himlarnes och jordens skapelse, i deras lagar och i deras krafter, hwarmed allt hålles wid makt. Allt detta skedde genom Sonen, som war werkande (grt werkmästare) med Fadren och war Hans förlustelse den ena skapelsedagen efter den andra, spelande för Honom alltid. Fadren skådade allt i sin Son, i den ewiga wisheten, innan det blef skapadt; i wisheten såg Han, såsom uti en spegel, hela sin skapelse liksom afmålad eller förespeglad, innan Han skapade, och denna inre werld i gudomen war för honom en ljuflig lust att i Sonen skåda, och efter dessa i wisheten afstrålade gudomstankar blef allting skapadt. Ordet war i begynnelsen när Gudi. Genom det är allting gjordt och det förutan är intet gjordt det gjordt är. Joh. 1: 2, 3. Ebr. 1: 2. Då Gud skapar, så talar Han, och ordet är Hans Son.

31. Och spelade på Hans jords krets; och min lust war med menniskors barn.

Till Herrans ära och för menniskans skull skapades werlden. Gud såg på hwad Han skapade, att det war godt. 1 Mos. 1: 31. I enfödde Sonen hade Gud ett wälbehag till menniskan före skapelsen och i skapelsen, se 1 Pet. 1: 20, Eph. 1: 4, 6, Gal. 4: 4, och emedan menniskan skapades efter Guds beläte genom Sonen, den ewiga wisheten, så är Guds Son redan härutinnan menniskans ewighets-fader. Es. 9: 6; och om menniskan aldrig hade fallit i synd, så hade hon kunnat, såsom ett Guds barn i enfödde Sonen, förklaras och komma till samma härlighet, hwartill hon nu efter fallet kan komma genom återlösningen, så att fyndafallet ingalunda behöfdes till den härliggörelse, som menniskan nu i Guds Son kan uppnå. Icke heller hade det, om de aldrig hade fallit i synd, warit behöfligt att Christus skulle hafwa blifwit menniska, för att föra menniskorna till högsta härlighet, ty emedan de woro skapade efter Hans beläte, så woro de genom denna höga härkomst och andeliga slägtskap delaktige af Guds natur, 2 Pet. 1: 4, så att de då icke hade behöft att blifwa det genom ny födelse, såsom det nu efter fallet behöfwes, att wi genom ny födelse blifwa införlifwade med Christus och på nytt delaktige af Guds natur genom Honom. Den ewiga kärleken hade redan före skapelsen och i skapelsen sin lust med menniskors barn, och före syndafallet stod menniskan i den ljufligaste gemenskap med Gud i och genom den ewiga Wisheten, som war det skapande ordet, och med Hans Ande, och detta war för Wisheten och för Skaparen sjelf en lust, emedan Han i menniskan ännu såg sin egen afbild, en afspeglad likhet med sitt eget wäsende. Och äfwen efter syndafallet har den ewiga kärleken haft och har sin lust med menniskors barn. Han uppenbarade sig för fäderne och för propheterne, upprättade sitt rike på jorden, fullbordade återlösningswerket, regerar såsom Konung i sin kyrka och församling, och i himmelen warder glädje öfwer en syndare, som sig bättrar. Såsom en fader liksom blifwer barn af kärlek till sina barn i kärleksfullt lekande med dem i den spädare åldern, så framställes här den ewiga Wishetens ljufliga nedlåtande liksom till en kärlekens lust med menniskobarnen.

32. Så hörer mig nu, mina barn salige äro de, som min wäg behålla.

Sedan det härliga faderskapet blifwit framstäldt, förmanas nu barnen till lydnad. Ja, låtom oss lyda Honom, som är både wisheten och kärleken; älskom Honom, ty Han hafwer först älskat oss!

33. Hörer tuktan, och warer wise; och låter icke fara henne.

34. Säll är den menniska, som mig hörer, så att han wakar wid min dörr dagligen, att han waktar wid mina dörrträn.

Att waka och wakta wid wishetens dörr och dörrträ, är att flitigt betrakta Guds ord och umgås med Honom i ständig inre bön, samt gifwa akt uppå Hans Andas tal i hjertat, i samwetet och i yttre händelser och skickelser.

35. Den mig finner, han finner lifwet,* och skall få behag af HERran. *Ords. 3: 16. 1 Joh. 5: 11, 12.

Se Joh. 5: 24.

36. Men den som syndar emot mig, han skadar sin själ: alle de mig hata, de älska döden.

Blott i Wisheten, i Guds Son är det ewiga lifwet, och de, som förkasta Honom, dräpa sin själ med ewig död!

9. Capitel.

Wishets tuktan. Dårskaps fel.

Wisheten byggde sitt hus; och högg sju pelare;

Wishetens hus, Christi kyrka och församling, står fast grundad på sanningens orubbliga pelare, som aldrig kunna kullkastas. Sjutalet syftar på Guds Andas sjufaldiga ljus eller eldslampor, se Uppb. 4: 5. Sjutalet är det heliga förbundstalet, tretalet är Gudomens tal och fyrtalet är skapelsens tal. De twå sednare talen sammanlagde utgöra sju, som på många ställen i Guds ord antyder Guds förbund med menniskan, och genom menniskan äfwen med den öfriga skapelsen. Rom. 8: 20, 21. Detta förbund är i Christo, och regnbågen med sina sju färger gjordes till ett tecken af förbundet, så att sjelfwa tecknet äfwen liknar en sjufaldig pelare mellan himmel och jord.

2. Och slagtade sin boskap, skänkte sitt win, och tillredde sitt bord;

Se Matth. 22: 4. Christus har förwärfwat och beredt härliga nådegåfwor för menniskorna. Win och mjölk få de emottaga utan penningar och för intet, och hos Honom får själen äta det godt är. Es. 55: 1, 2. Ps. 23: 5. Joh. 6: 51, 53.

3. Och sände sina tjenarinnor ut till att bjuda upp på stadens palats.

Tjenarinnor, så kallas de äfwen Ps. 68: 12 grt., och detta betyder alla sanningens budskap till menniskorna för att kalla dem till att ingå i himmelriket. Wisheten såsom drottning har sina tjenarinnor. Uppå stadens palats, på de ställen, der man offentligen kan höras, ropa Evangelii kallande röster; i wåra tempel och annorstädes låter Herren sin kallelse utgå. Så kallas Johannes Döparen en ropande röst.

4. Den fåkunnig är, han komme hit; och till de dårar sade hon:

5. Kommer och äter af mitt bröd, och dricker af winet, som jag skänker;* *Luc. 14: 15.

6. Öfwergifwer det galna wäsendet, så fån I lefwa; och går på förståndets wäg.

I det galna wäsendet är hwarje menniska, så länge hon lefwer i det oomwända tillståndet. Alla oomwända kallas och uppmanas till besinning och bättring. De, som emottaga kallelsen, blifwa mättade med wishetens bröd och win, v. 5.

7. Hwilken som hittar bespottaren, han får skam igen, och den som straffar en ogudaktig, han warder försmädad.* *Matth. 7: 6.

8. Straffa bespottaren icke, att han icke hatar dig;* straffa den wise, han skall älska dig.† *Ords. 23: 9; †cap. 28: 23.

Werlden will icke låta straffa sig eller emottaga förmaning, så länge icke Guds Andas kraft får intränga i det hårda, säkra hjertat. Se 1 Mos. 6: 3. Straffa den wise, se Matth. 18: 15. Gal. 6: 1.

9. Gif den wise, så skall han ännu wisare warda; lär den rättfärdige, så wexer han till i lärdom.* *Matth. 13: 12.

Gif, nemligen wisdom. Detta råd gifwer wisheten åt de budskap, som han utsänder med sina skatter.

10. Wishetens begynnelse är HERrans fruktan;* och förstånd lärer hwad heligt är; *Job 28: 28. Ps. 111: 10. Ords. 1: 7.

11. Ty igenom mig skola dina dagar många warda; och ditt lifs år dig flere warda.* *Ords. 3: 16; cap. 8: 35.

Först måste menniskan lära att frukta Guds rättfärdighets och helighets wrede och anklaga och döma sig sjelf, innan hon kan rätt lära känna Guds Son, den sanna wisheten, genom Evangelium. Den, som icke will lära känna sitt fyndiga hjerta och den rättfärdige Guden, kan icke blifwa upplyst genom Evangelium och komma till gemenskap med den frälsande wisheten, som rättfärdiggör och pånyttföder, och är oss af Gud gjord till wisdom och till rättfärdighet och titt helgelse och till förlossning. 1 Cor. 1: 30. De som lyda Honom, de gå ut ifrån döden till lifwet.

12. Är du wis, så är du dig wis; är du en bespottare, så måste du umgälla det allena.

Den, som lyder wisheten, gör det till sin egen wälfärd; den, som är olydig, gör det till sin ewiga skada.

13. Men en galen ostadig qwinna, full med sqwaller, och fåwisk;* *Ords. 7: 11.

14. Sitter i sitt hus dörr på en stol högt uppe i staden,

Den galna, ostadiga qwinnan, full med sqwaller och fåwitskhet, är motsatsen af wisheten. Denna galna qwinna är werlden, synden med alla dess retelser, och det egna förnuftets inbillade klokhet i andeliga ting. Dårskapen har icke ett skönt och fast pelarhus, såsom wisheten, v. 1, men sätter sig högt, upphöjer sig sjelf, liksom på en thron, will herrska och råda och locka till sig så många han kan.

15. Till att bjuda alla de, der fram om gå, och rätteligen wandra på sina wägar;

16. Den der fåkunnig är, han komme hit; och till de dårar säger hon:

17. Stulet watten är sött, och fördoldt bröd är lustigt;

18. Men han wet icke, att der äro de döde; och hennes gäster uti djupa helwetet.* *Ords. 2: 18; cap. 7: 27.

Dårskapen kan icke berömma sig, att det, som hon utbjuder, är af högt wärde, v. 17, hon kan endast säga, att det är sött och lustigt, emedan det är stulet, förbjudet och fördoldt. Den, som låter förföra sig, besinnar icke, att han dräper sin själ just dermed, att han genom synden skiljer sig ifrån Gud, ty syndens lön är döden. De, som gästa i syndens hus, äro döde, fastän kroppen här ännu lefwer och rörer sina lemmar, hennes gäster äro till själen redan i helwetet, ty de hafwa den ewiga dödsdomen i sitt samwete: och denna dom utföres snart, om de icke genom skyndsam bättring gå ut ifrån döden till lifwet.

10. Capitel.

Dessa äro Salomos Ordspråk.

Här börjar nu den egentliga och största samlingen af Salomos Ordspråk, sedan i de föregående capitlen blifwit handladt om wisheten, från hwilken all god lärdom, lif och salighet kommer, och om dårskapen eller synden, som förer till död och fördömelse.

En wis son är sin faders glädje; men en galen son är sin moders grämelse.* *Ords. 15: 20; cap. 17: 21, 25; cap. 23: 24, 25; cap. 29: 3.

Såsom till en faders glädje fordras djupare orsak än som kunde glädja en moder, och till en moders grämelse större wanart hos barnen, emedan hennes känslofullare ömhet i det längsta öfwerskyler deras fel, så wisar Skriften äfwen här, huru noga den afpassar sina uttryck efter menniskohjertats innersta beskaffenhet.

2. Orätt gods hjelper intet; men rättfärdighet friar ifrån döden.* *Ords. 11: 4.

Här menas med rättfärdighet den rättrådighet i handel och wandel, som är en frukt af trons rättfärdighet. Gods hjelper intet på wredens dag; det hjelper ingen, då döden nalkas, och ännu mindre hjelper orätt gods, se cap. 11: 4. Luc. 16: 9, 10, emedan det orätta godset ökar tyngden af syndabördan och i sig sjelf medför förbannelsen och döden. Blott den sanna rättfärdigheten har med sig det ewiga lifwet och frälsar från död och fördömelse.

3. HERren låter icke de rättfärdigas själar hunger lida; men Han omstörtar de ogudaktigas arghet.

Icke blott i det andeliga, utan ock i det lekamliga hafwer Herren omsorg om de rättfärdiga. Se Matth. 5: 6 och cap. 6: 32, 34. Omstörtar, se 2 Pet. 2: 6.

4. En lat hand gör fattig, men en idog hand gör rik.* *Ords. 12: 24, 27; cap. 13: 4; cap. 19: 15; cap. 20: 13.

5. Den som församlar om sommaren, han är klok; men den som i anden sofwer, han kommer på skam.

Dessa ord behöfwa icke förklaras, men wäl att märkas; ty lättja och tanklöshet är en rot till mycket ondt, och en stor synd, som finnes hos ganska många, hwilka dock börjat att söka sin själs salighet ”Skam och ära kallar Salomo ofta armod och rikedom; det derföre, att den, som rik är, har ära.” L.

6. Wälsignelse är öfwer den rättfärdiges hufwud; men de ogudaktigas mun skall deras wrånghet öfwerfalla.

De ogudaktige skola genom sin wrånghet komma på skam och deras mun af blygsel förstummas.

7. De rättfärdigas åminnelse blifwer uti wälsignelse; men de ogudaktigas namn skall förgås.* *Ps. 37: 9, 22, 28, 38.

Förgås, grt.: förruttna, icke blott förloras ur minnet, utan blifwa illaluktande och wämjeligt. Såsom de ogudaktige sjelfwe, så blifwer äfwen deras namn ett styggelse. Es. 66: 24.

8. Den af hjertat wis är, han anammar buden; men den en galen mun hafwer, han warder slagen.

9. Den der ostraffligen lefwer, han lefwer säkert; men den der wrång är på sina wägar, han skall uppenbar warda.

10. Den der winkar* med ögonen, han kommer wedermöda åstad; och den en galen mun hafwer, han warder slagen. *Ords. 6: 13; cap. 16: 30.

Winkar, nemligen för att dölja och dock utföra onda afsigter.

11. Den rättfärdiges mun är en lefwande källa; men de ogudaktigas mun skall deras wrånghet öfwerfalla.

En lefwande källa, grt.: en lifwets brunn, som emottager lifwets watten från himmelen och låter det flyta i strömmar till medmenniskors wälfärd, se Joh. 7: 38. Om de ogudaktigas mun, se. v. 6.

12. Hat uppwäcker träta; men kärlek öfwerskyler all öfwerträdelse.* *Ords. 17: 9. 1 Pet. 4: 8.

Den sanna kärleken, som brinner i ett troget hjerta, öfwerskyler icke detta hjertats egna fel, utan andras fel och öfwerträdelser. De, som rätt älska sin nästa, äro stränge emot sig sjelfwa, men kärleksfulle emot andra, se 1 Cor. 13: 4–7. Gal. 6: 1. Huru öfwerträdelserna skola öfwerskylas, men icke tillåtas att fortfara, se 1 Pet. 4: 8. 1 Cor. 5: 2, 13.

13. Uti de förståndigas läppar finner man wishet; men till en dåres rygg hörer ris.* *Ords. 19: 29; cap. 20: 30; cap. 26: 3.

Med dåre menas här, såsom på andra ställen, en fräck syndare, ty synd är dårskap. Då dårars rygg för mycket skonas af dem, som skola handhafwa tukt och ordning, så tager ondskan öfwerhand. Ris äro nödwändiga, men de kunna wara af många slag. För somliga äro några winkar, ljud eller penndrag ett tillräckligt ris, men många behöfwa ris af helt annat slag. Detta gäller både om barnauppfostran och om tukt och ordning i kyrka och stat.

14. De wise bewara lärdom; men de dårars mun är hardt när förskräckelse.* *Ords. 12: 23.

Grt.: De dårars mun är en öfwerhängande instörtning. Den hatar hwarje ögonblick att komma ondt åstad; men de wise uttala icke, utan med försigtighet, äfwen det goda, som de weta, och wilja aldrig tala till någons skada.

15. Den rikes gods är hans faste stad; men fattigdom gör de fattiga blödiga.* *Ords. 18: 11.

16. Den rättfärdige arbetar till lifwet; men den ogudaktige brukar sin tilldrägt till synd.

Till lifwet, d. ä. till sin och de sinas lifsuppehälle och nödtorft. Tilldrägt, d. ä. det som förwärfwas. Hwad de ogudaktige förwärfwa brukas alltid till synd, emedan hela deras lif är syndigt. Men den rättfärdiges arbete har alltid till sitt högsta syftemål, att det må lända till hans eget och andras andeliga wälfärd och ewiga lif, ty äfwen det lekamliga måste i all ting hufwudsakligen hafwa detta ändamål. Hwad de obotfärdiga arbeta och förwärfwa, anwända de på flera sätt till sin egen och andras andeliga skada och ewiga död.

17. Hålla tuktan är wägen till lifwet; men den som bortkastar straff, han far will.

Grt.: Den som straff förkastar, han förförer, nemligen både sig sjelf och andra.

18. Falska munnar skyla hat; och den der baktalar, han är en dåre.

Grt.: Den, som skyler hat, hafwer lögnens läppar, och den, som utförer ondt rykte, är en dåre. Hat skall hwarken hysas eller skylas.

19. Der många ord äro, der är icke synden borta; men den sina läppar håller, han är klok.

20. Den rättfärdiges tunga är kosteligt silfwer; men de ogudaktigas hjerta är intet.

21. Den rättfärdiges läppar föda många; men de galne skola dö uti deras galenskap.

De rättfärdigas läppar kunna underwisa och leda till det rätta lifwet, men de galne, de som lefwa i otro och synd, ådraga sig och andra dermed en ewig död.

22. HERrans wälsignelse gör rik utan möda.

Utan möda, d. ä. utan sådant mödosamt arbete, som är förenadt med den egna ängsliga omsorgen, se Matth. 6: 25, 33, 34. Ps. 127: 2, men icke utan omtanka och idoghet, se v. 4. Dock kan wäl Herrans wälsignelse på flera sätt gifwa lekamliga rikedomar, utan en menniskas medwerkan dertill; men andelig rikedom gifwer Herren icke, utan att menniskan anwänder de nådegåfwor och krafter, som Han dertill skänker genom sin Ande.

23. En dåre bedrifwer det ondt är, och gör sig der ett löje af;* men den man är wis, som tager der wara uppå. *Ords. 12: 12; cap. 15: 21.

I den säkra menniskans tänke är synden såsom skämt och lek. Men (grt.) en förståndig man aktar wisheten.

24. Hwad den ogudaktige fruktar, det wederfars honom; och hwad de rättfärdige begära, det warder dem gifwet.

I detta lifwet frukta de ogudaktige mest för timlig skada och för döden, och kunna icke heller lösslita sig ifrån all fruktan för fördömelsen, icke en gång då de wisa sig som allra tryggast, och allt, det de frukta, kommer öfwer dem. Men hwad de rättfärdige bedja om, det warder dem af Herran gifwet. Jac. 1: 5, 17.

25. Den ogudaktige är såsom ett wäder, det fram om går, och är icke mer till;* men den rättfärdige består ewinnerligen. *Ps. 37: 36.

Grt.: Såsom ett wäder går förbi, så är den ogudaktige icke mer, men den rättfärdige hafwer en ewig grundwal. De obotfärdiga borttagas hastigt och owäntadt af döden, såsom af en wäderil, men de rättfärdige hafwa byggt på den fasta ewiga grundwal, som är lagd af Herren Sjelf. Se Matth. 7: 24. 1 Cor. 3: 11.

26. Såsom ättika gör ondt åt tänderna, och rök åt ögonen; så gör en försumlig dem ondt, som sända honom.

27. HERrans fruktan förmerar dagarna; men de ogudaktigas år warda förkortade.* *Ps. 55: 24.

Herrans fruktan förlänger ofta äfwen det timliga lifwet genom det nyktra, måttliga lefnadssätt och den fröjd och frid i själen, som den medförer; men den gifwer åt menniskan ett lif utan ända, huru det än må gå med de timliga dagarne.

28. Den rättfärdiges wäntan skall fröjd warda; men de ogudaktigas hopp skall förtappadt warda.* *Ps. 112: 10. Ords. 11: 23.

29. HERrans wäg är den frommes tröst; men de ogerningsmän äro blödige.

Herrans styrelse är den frommes fäste, hwarpå han stöder sig; men (grt.) för de ogerningsmän är den (Herrans wäg) en förskräckelse. I swåra skickelser förskräckes de ogudaktige, emedan de hafwa ett ondt samwete.

30. Den rättfärdige warder aldrig nederslagen; men de ogudaktige skola icke blifwa i landet.* *Ords. 2: 22; cap. 14: 11.

De rättfärdige behöfwa aldrig misströsta; dem tillhörer himmelriket för ewigt, men de ogudaktige uteslutas från det ewiga fäderneslandet.

31. Den rättfärdiges mun bär fram wishet; men de wrångas mun skall utrotad blifwa.

De wrångas mun, grt: wrångheternas tunga skall afhuggen blifwa (såsom ett ondt träd), Matth. 3: 10.

32. Den rättfärdigas läppar lära helsosamma ting; men de ogudaktigas mun är wrång.

11. Capitel.

Falsk wåg är HERran en styggelse; men en full wigt är Honom behaglig.* *3 Mos. 19: 35, 36. 5 Mos. 25: 13–15. Ords. 16: 11; cap. 20: 10, 23.

2. Der stolthet är, der är ock föraktelse;* men wishet är när de ödmjuka. *Ords. 16: 18; cap. 18: 3.

Den stolte föraktar andra, men han är sjelf föraktad och gör sig alltmera föraktlig genom oförstånd, häftighet, förmätenhet o. s. w. Högmod går för fall.

3. Oskyldighet skall leda de fromma; men ondskan skall förstöra de föraktare.

4. Gods hjelper icke på wredens dag; men rättfärdighet frälsar ifrån döden.* *Ords. 10: 2. Hes. 7: 19.

5. Den frommes rättfärdighet gör hans wäg rätt; men den ogudaktige skall falla genom sitt ogudaktiga wäsende.

6. De frommes rättfärdighet skall fria dem; men de föraktare warda fångne uti sin skalkhet.* *Ords. 5: 22; cap. 12: 13; cap. 13: 6.

7. När den ogudaktiga menniskan dör, så är hoppet borta; och det de orättfärdige wänta, blifwer om intet.

De som blott grunda sitt hopp på förgängliga ting, hwilket alla obotfärdiga menniskor göra, de förlora i döden allt det, hwarwid deras hjerta war fästadt och blifwa rådlöse och hopplöse.

8. Den rättfärdige warder förlossad utur nöd; och den ogudaktige kommer i hans stad.* *Ords. 21: 18.

Christi kyrka måste till en tid genomgå luttringsnöden och de rättfärdige utstå många pröfningar. Så länge detta tillstånd warar, synes det ofta, såsom om de ogudaktiga wore lyckligast, men snart wändes bladet om, se 2 Thess. 1: 5–7, och straffdomarne, döden och den ewiga wedergällningen öfwergå de ogudaktiga.

9. Genom skrymtarens mun warder hans nästa förderfwad; men de rättfärdige märka det; och warda förlossade.

Grt: Men genom wishet skola de rättfärdige frälsas.

10. En stad gläder sig, när de rättfärdiga wäl går; och der de ogudaktige förgöras, warder man glad.* *Job 27: 23. Ords. 28: 12, 28.

Falskheten och ondskan kan hos menniskor stundom gå så långt, att de blifwa till en plåga för sina medmenniskor, och det warder allmän glädje, då de undanrödjas, och redlighet och dygd finna framgång. Men en sådan glädje öfwer rättfärdighetens seger och orättfärdighetens nederlag blifwer aldrig fullständig, förr än rättfärdighetens Konung sjelf intager sitt rike. Se Dan. 7: 27.

11. Genom de frommas wälsignelse warder en stad upphöjd; men genom den ogudaktiges mun warder han nederbruten.

De fromma utöfwa en wälgörande werkan på stad och land, i den mån de hafwa inflytande och allt efter den andekraft, som Herren gifwit dem; men de ogudaktige neddraga olycka och förödelse öfwer sig sjelfwa och öfwer hela samhällen, i den mån de få öfwerhanden. För de ondas skull kommer också öfwer jorden de stora straffdomar, hwarom Guds ord talar, Es. 66: 15, och genom de fromma skänker Herren wälsignelse och frid. Se Es. 60.

12. Den som sin nästa skämmer, han är en dåre; men en förståndig man stillar det.

Grt.: Den som föraktar sin nästa, han är en dåre, men en förståndig man tiger. ”Den som en annans bräckligheter gerna uppenbarar, han är en dåre, men en wis betäcker och ursäktar.”

13. En baktalare röjer hwad han hemligen wet; men den som ett trofast hjerta hafwer, han döljer det.* *Ords. 20: 19; cap. 25: 9.

Baktalare uttryckes på grundspråket med ett ord, som betyder kringwandrande handlare. Det kunde äfwen öfwersättas med nyhetskrämare, som tala mycket och ganska ofta det, som skadligt är. Det är såsom om baktalaren handlade eller sökte winning genom att sprida onda rykten både sanna och falska, eller sammanblandade af sanning och lögn. Den rättfärdige döljer deremot allt det, som, då det sprides, icke kan gagna någon, utan skada den, som det angår.

14. Der intet råd är, der far folket illa; men der månge rådgifware äro, der går det wäl till.* *Ords. 15: 22; cap. 20: 18.

Då rådgifwarena äro goda och sjelfwe taga råd af den högsta Wisheten, se cap. 8: 12.

15. Den som för en annan i borgen går han får skada; men den sig för borgen waktar, han är säker.* *Ords. 6: 1; cap. 17: 18.

Se cap. 6: 1.

16. Den qwinna hafwer ynnest, som äran bewarar; men det äro de starke, som rikedomar bewara.

Grt.: En from qwinna förwärfwar ära, och starke förwärfwa rikedom, d. ä.: såsom de mäktige förwärfwa och förwara rikedomar, så förwärfwas och så bewaras äran af en from qwinna. Qwinnan war icke bland Israels folk i en undertryckt och föraktad ställning, såsom ibland hedningarne.

17. En barmhertig man gör sin kropp godt;* men en obarmhertig bedröfwar ock sitt kött och blod. *Pred. 3: 12; cap. 5: 18.

Sin kropp godt, grt.: sig sjelf godt. Den sanna kärleken fordrar, att man skall älska Gud öfwer allt och sin nästa såsom sig sjelf. Om barmhertighet emot nästan talas icke i denna vers, utan om den barmhertighet, som menniskan är sig sjelf skyldig. Hit höra många wigtiga pligter: först och främst att man icke med otro och synd mördar sin själ, utan hemtar lifwets bröd och det lefwande wattnet, som Christus gifwer, på det man må blifwa ett Guds barn och få ewinnerligt lif. Till denna barmhertighet hörer äfwen, att man genom Guds nåd och ledning söker styra och ställa allting så, att man icke må behöfwa lida nöd i det timliga, och att man icke af misströstan om Guds omsorg plågar sig sjelf med ängsliga bekymmer, med omåttliga ansträngningar eller med osund och otillräcklig näring, och att icke genom synder och laster kropp och själ förderfwas. Se Rom. 13: 14.

18. De ogudaktigas werk skall fela; men den som rättfärdighet får, det är icke fåfängt.* *Os. 10: 12. Jac. 3: 18.

Se Gal. 6: 7, 8.

19. Ty rättfärdighet fordrar till lifs; men fara efter ondt, det fordrar till döden.

Lif och död syfta här såsom annorstädes på ewigt lif och ewig död.

20. HERren hafwer en styggelse till wrånga hjertan; och ett behag till de fromma.

Se Ebr. 10: 38, 39 och Ebr. 11: 6.

21. De onda hjelper intet, om de än alla lade händer tillsamman;* men de rättfärdigas säd skall hulpen warda. *Ords. 21: 30.

Om än de onda med alla sina krafter förenade sökte uppbygga Babels torn, att stadfästa ondskans makt i werlden och utrota Christi församling, så skall det dock icke wara möjligt. ”Sin hjelp Gud aldrig sparar för dem med Honom stå.”

22. En dägelig qwinna utan tukt är likasom en so med ett gyllene spann på näsan.

Ordet tukt är på grundspråket egentligen smak, själens smak, eller förstånd att åtskilja ondt och godt eller att utwälja det goda och fly det onda. En qwinna utan tukt är således den, som icke har någon smak för Guds ord och den sanna christliga dygden. En dägelig kropp med en oren själ passar så illa tillsamman som ett gyllene spann på ett orent djur.

23. De rättfärdigas önskan måste dock wäl gå; och det de ogudaktige wänta är olycka.* *Job 8: 13, 14. Ords. 10: 28.

De rättfärdige önska och bedja om det, som länder till Guds ära och deras och andras salighet, och denna bön uppfyller Herren. De ogudaktigas wäntan och hopp slutas med olycka.

24. Den ene skickar ut och får alltid mer;* men den andre är nidsk, der han icke skall, och warder dock fattigare. *Ps. 112: 9.

Genom wis wälwilja och hjelpsamhet blifwer ingen fattig, ty i den hand, som upplåtes för att gifwa, kommer Guds wälsignelse in. Men wäl blifwa många fattige genom ohjelpsamhet och nidskhet, ty de hålla handen så hårdt tillsluten, att Guds wälsignelse icke kan komma deruti. Dock får man icke glömma, att till den rätta hjelpsamheten fordras mycken bön om sann wishet; ty det som gifwes med oförstånd, bär ingen god frukt.

25. Den själ, som rikligen wälsignar, warder fet; och den som drucken gör, han skall ock drucken warda.

Fet är ett bildligt uttryck och betyder, att den själ, som sprider wälsignelse omkring sig, äfwen sjelf blifwer wälsignad och (grt) den som wattnar, han skall ock sjelf wattnad blifwa. Den som hjelper och wederqwicker sin torftiga nästa, såsom regnet wederqwicker en torr mark, öfwer honom skall ock regna nåd och wälsignelse från himmelen.

26. Den som korn innehåller, honom banna menniskorna; men wälsignelse kommer öfwer honom, som det säljer.

Säljer, nemligen till de fattigas nödtorft, och för billigt pris. Öfwer de obarmhertiga sucka de fattiga, men de wälsigna de hjelpsamma, och detta ropar till himlen, äfwen då det suckande hjertat icke rätt känner sin Skapare och Uppehållare.

27. Den som något godt söker, honom wederfars godt; men den som efter ondt far, det skall hända honom.

28. Den sig uppå sina rikedomar förlåter, han skall förgås; men de rättfärdige skola grönskas såsom löf.* *Ords. 14: 11.

Se Ps. 1: 3.

29. Den som sitt eget hus bedröfwar, han skall få wäder till arfwedel; och en dåre måste den wises tjenare wara.

Sitt hus, nemligen familj och husfolk. Den, som plågar dem med wrede, trätor, slag, karghet, öfwerdrifwet arbete m. m., bortdrifwer ur sitt hus den frid, trefnad, sällhet och wälfärd, som Gud lofwat att gifwa i de frommas hus. Sådane dårar komina ofta redan i detta lifwet genom Guds skickelser i fattigdom och stort elände. ”Frid närer, ofrid förtärer.” L.

30. Den rättfärdiges frukt är lifwets träd;* och en wis man låter sig om menniskorna hjertligen wårda. *Ords. 3: 18.

Lifwets träd stod midt i paradiset för att gifwa lifskrafter åt menniskan; så skola de rättfärdige sprida wälsignelse omkring sig åt alla sidor både med andeliga och lekamliga wälgerningar. De äro grenar af Honom, som är lifwets träd, winträdet, Christus. En wis winner själar för himmelriket och lockar dem till Christus, som gifwer lif och helsa!

31. Efter den rättfärdige på jorden lida måste; huru mycket mer den ogudaktige och syndaren?* *1 Pet. 4: 17, 18.

Se 1 Pet. 4: 17, 18.

12. Capitel.

Den sig gerna straffa låter, han warder klok; men den der ostraffad wara will. han blifwer en dåre.* *Ords. 13: 1; cap. 15: 5.

2. Den der from är, honom wederfars tröst af HERran; men en ond man warder förkastad.

3. Ett ogudaktigt wäsende främjar menniskorna icke; men den rättfärdiges rot skall blifwa.

De rättfärdige äro rotade och grundade i Christi kärlek, Han bor genom tron i deras hjertan, så att de hafwa sitt fotfäste, sin rot i himmelen, såsom ett träd har sina rötter i jorden. Denna liknelse förekommer ofta i den Heliga Skrift.

4. En idog qwinna är sin mans krona;* men en lat är såsom war i hans ben. *Ords. 31: 10, 11.

Krona, d. ä. ära och fröjd. War i benen är en tärande och dödande sjukdom; så är ett olyckligt äktenskap ett lidande, som tärer på lifwets märg, det är en långsam död.

5. De rättfärdiges tankar äro redlige; men de ogudaktigas anslag äro bedrägeri.

6. De ogudaktigas anslag wakta efter blod; men de frommas mun friar dem.

De rättfärdigas mun, förswar eller råd befriar dem, som de ogudaktige söka att förderfwa.

7. De ogudaktige skola warda omstörte, och icke mer wara till; men den rättfärdiges hus blifwer beståndande.* *Ords. 14: 11.

De ogudaktiga hotas öfwerallt i Guds ord med utrotande, och åt de rättfärdiga utlofwas wälsignelse, äfwen för barn och efterkommande. Se 2 Mos. 1: 21.

8. Ett godt råd warder (dock på ändalykten) lofwadt; men arg list kommer på skam.

”Sanningen måste dock ändtligen segren och pris behålla.” L.

9. Den som ringa är, och tager wara uppå sitt, han är bättre än den der stor will wara, och honom fattas bröd.

10. Den rättfärdige förbarmar sig öfwer sin ök; men de ogudaktigas hjerta är obarmhertigt.

Obarmhertighet mot djuren är äfwen en stor synd. 4 Mos. 22: 23–27.

11. Den som sin åker brukar, han skall få bröd tillfyllest; men den som går efter de ting, som icke af nöden äro, han är en dåre.* *Ords. 28: 19.

”Fjorton handtwerk, femton olyckor.” L. Den, som företager sig för många göromål, kan icke sköta någonting rätt. Isynnerhet är det ett stort hinder för själens salighet, då hjerta och tankar upptagas af för många jordiska ting.

12. Den ogudaktiges lust är till att göra skada;* men den rättfärdiges rot skall bära frukt. *Ords. 10: 23; cap. 15: 21.

Se Ps. 1.

13. Den onde warder gripen i sina egna falska ord;* men den rättfärdige undkommer ångest. *Ps. 7: 15–17. Ps. 9: 17. Ords. 5: 22.

14. Mycket godt kommer till en genom munnens frukt;* och menniskan warder wedergäldt efter som hennes händer förtjent hafwa.† *Ords. 13: 2. †Ps. 62: 13. Matth. 16: 27. 2 Cor. 5: 10.

Hwad menniskan sår, med hjerta, tunga och händer, det får hon ock uppskära, till en del redan i detta lifwet. Se 2 Cor. 9. Gal. 6: 7–9.

15. En dåre behagar hans sed wäl; men den der råd lyder, han är wis.

Wishetens råd och goda råd, se cap. 8: 12. Att lyda Guds råd i det uppenbarade ordet, det är att wara wis för ewigheten, och att lyda förståndiga menniskors råd i timliga ting, bet är att wara förståndig.

16. En dåre bewisar sin wrede snarligen; men den der smälek fördöljer, han är wis.* *Ords. 14: 17; cap. 15: 18.

17. Den som sannfärdig är, han säger hwad rätt är; men ett falskt wittne bedrager.* *Ords. 14: 5.

18. Den der owarligen talar, han stinger såsom ett swärd; men de wisas tunga är helsosam.

Genom oförståndigt tal, äfwen om det icke talas med ondt uppsåt, åstadkommes dock ofta mycket ondt. De wisas tunga är (grt.) en läkedom och söker att hela de sår, som andra åstadkomma genom osanning, förtal och onda rykten.

19. En sannfärdig mun består ewigligen; men en falsk tunga består icke länge.

20. De, som något ondt råda, bedraga sig sjelfwa; men de, som till frid råda, de skola glädja sig deraf.

Se Matth. 5: 9, der orden egentligen lyda: Salige äro de, som frid göra!

21. Den rättfärdige warder intet ondt wederfarandes;* men de ogudaktige skola med olycka stille warda. *Ps. 91: 10.

Alla de yttre motgångar, som öfwergå de rättfärdige, måste lända till deras wälgång, Rom. 8: 28, men för de orättfärdiga är sjelfwa medgången en olycka.

22. Falske munnar äro HERran en styggelse;* men de som troliga handla, de behaga honom wäl. *Ords. 6: 16, 17.

Troliga, d. ä. redligs, uppriktigt och sannfärdigt.

23. En wis man gör icke mycket af sin klokhet; men de dårars hjerta utropar sin dårskap.* *Ords. 10: 13, 14.

Då den oförståndige talar om sig sjelf och till sitt eget beröm, bewisar han just sin dårskap.

24. En trifwen hand skall warda wäldig; men den som lat är, hon måste skatt gifwa.* *Ords. 10: 4; cap. 13: 4; cap. 19: 15.

Trifwen, d. ä.: idog, werksam.

Grt.: De flitigas hand skall herrska, men o. s. w. Med flit och omtanke förwärfwas wälstånd och makt; men genom lättja, tanklöshet och oordning kommer menniskan på obestånd och under andras wälde. Lättja och frihet kunna aldrig länge bestå jemte hwarandra. Den, som samlar sig en skatt i himlen, Luc. 12: 33, har redan här i tiden den sanna friheten och en stor makt, men de som äro för late och för tröge att söka den oförgängliga skatten, de äro syndens skattskyldige trälar och måste lägga ut denna skatt i daglig träldomstjenst.

25. Sorg i hjertat kränker; men ett wänligt ord fröjdar.

Redan ett wänligt menniskoord kan ofta gifwa wederqwickelse, men det är isynnerhet Guds wänliga ord, Evangelii budskap, som rätt fröjdar hjertat, då det blifwit sargadt genom lagens swärd och grämer sig i sorg öfwer synden.

26. Den rättfärdige hafwer bättre än hans nästa; men de ogudaktigas wäg förförer dem.

27. För en lat lyckas icke hans handel; men en trifwen menniska warder rik.

Grt.: En lat tillagar icke sitt willebråd, men idoghet är för menniskor en ädel rikedom, d. ä.: De tröga och tanklösa begagna icke en gäng rätt hwad som tillfallit dem, såsom genom arf eller på annat sätt, då deremot den flitige äfwen för sin nästa är en skatt genom sitt exempel och den hjelp, han är i stånd att meddela åt de behöfwande. Se 2 Thess. 3: 6–12.

28. På rätt wäg är lif, och på faren stig är ingen död.* *Ords. 8: 35.

Grt.: På rättfärdighetens stig är lif, på den banade wägen är icke döden. "Landsstråten är säker, skogswägar äro farliga. Guds ord förer till lifs, men eget godtycke till döden." L.

13. Capitel.

En wis son låter fadren tukta sig; men en bespottare lyder icke straff.* *Ords. 10: 1; cap. 15: 5.

2. Munnens frukt nyttjar man;* men de föraktare tänka icke annat än wrånghet. *Ords. 12: 14; cap. 18: 20.

Grt.: Utaf munnens frukt äter man det godt är, men de öfwerträdares själ skall äta ondt. Är hjertat fullt af gods, så är munnens tal ett godt utsäde, det bär god frukt, som man får åtnjuta, man winner förtroende, aktning och kärlek, man kan dermed befrämja Guds rike och winna själar för himmelen. Men öfwerträdare eller förrädare, de som öfwergifwa Herran, kunna hwarken med munnen eller med händerna utså det godt är, de utså ondt och få äta dess frukt. För hwart och ett fåfängt ord, som menniskorna tala, skola de göra räkenskap på domedag. Matth. 12: 36.

3. Den sin mun bewarar, han bewarar sitt lif; men den som sin mun orådeligen upplåter, han kommer i förskräckelse.

4. Den late begär, och får dock intet; men de trefne få nog.* *Ords. 10: 4; cap. 12: 27; cap. 19: 15; cap. 21: 5.

De trefne, d. ä. de idoge och werksamme.

5. Den rättfärdige är lögnens fiende; men den ogudaktige skämmer och försmädar.

6. Rättfärdighet bewarar den oskyldiga; men det ogudaktiga wäsendet förer en till synd.* *Ords. 11: 6.

7. Mången är fattig i stor rikedom; och mången är rik i sin fattigdom.* *Phil. 4: 11. 1 Tim. 6: 6.

Grt.: Den är, som gifwer sig ut för en rik och hafwer dock intet, och den är, som gifwer sig ut för en fattig och har dock många egodelar. Detta är i det timliga lifwet en wanlig erfarenhet, och då bewisar det merändels högmod och bedrägeri eller snålhet. I det andeliga bedrager hwarje oomwänd menniska sig sjelf med inbillning om rikedom och tror sig hafwa ett godt hjerta, wara rik på dygder och goda egenskaper, ehuru själen är i den jemmerligaste fattigdom, se Uppb. 3: 15–17. De, som äro andeligen fattige, weta, att de i sig sjelfwa ingenting ega, men de hafwa dock oförgängliga rikedomar. Se Matth. 5: 3. 2 Cor. 6: 10.

8. Med rikedom kan en hjelpa sitt lif; men en fattig man hörer icke straff.

Straff, grt hotelse. Ofta måste den rike gifwa sin rikedom för att rädda lifwet och är alltid rädd att förlora hwad han eger. Men den fattige slipper att höra röfwares hotelser och många andra swårigheter.

9. De rättfärdigas ljus gör gladsamma;* men de ogudaktigas lykta skall utslockna.† *Ps. 97: 11. Ps. 112: 4. †Job 21: 17. Ords. 20: 20.

Ljus och lykta betyda stundom lycka och medgång. Ps. 97: 11. De rättfärdige fröjda sig i nådens och sanningens ljus; men de gudlösas dunkla förnufts lykta slocknar snart.

10. Ibland de högmodiga är alltid träta; men wishet gör förnuftigt folk.

Se Jac. 3: 13, 17.

11. Rikedom warder liten, när man förslöser honom; men det man tillsamman håller, det warder stort.

12. Det hopp, som fördröjes, gör ängslan i hjertat; men när det kommer, som man begärar, det är ett lifsträd,* *Ps. 14: 7. Ps. 126: 1.

Ett lifsträd, nämligen uppfriskande för själ och kropp, såsom för det andeliga lifwet frukten af lifwets träd, cap. 3: 18.

13. Den som föraktar ordet, han förderfwar sig sjelf;* men den som fruktar budet, han skall få frid. *1 Sam. 2: 30. Joh. 12: 48.

Ordet, nemligen Guds ord. Wår wälfärd eller ofärd beror just derpå, huru wi förhålla oss till Guds ord.

14. Den wises lära är en lefwande källa,* till att undwika dödens snara. *Ords. 18: 4.

Se Joh. 7: 38: I Guds ord är ewinnerligt lif och befrielse från andelig och ewig död.

15. Ett godt råd bekommer wäl; men de föraktares wäg gör ondt.* *Ords. 12: 8.

16. En klok gör all ting med förnuft; men en dåre utsprider dårskap.

17. Ett ogudaktigt budskap bär ondt fram; men ett troget bud är helsosamt.

Grt: En ogudaktig budbärare skall falla i olycka m. m. En trolös budbärare gör icke blott andra, utan äfwen sig sjelf ondt, men ett troget sändebud är såsom en läkedom, som gör godt, helar sår och stundom förenar skiljda hjertan.

18. Den som tuktan låter fara, han hafwer fattigdom och skam: den sig gerna straffa låter, han skall till ära komma.

19. När det kommer, som man begär, det gör hjertat godt; men den som flyr det onda, han är de galna en styggelse.

Grt: Men att fly det onda, det är de galna en styggelse. Ehuru ljufligt det är att undfå Guds wälsignelse och blifwa salig, och ehuruwäl alla menniskor skulle önska detta, så wilja dock de galna icke fly det onda och söka det godt är genom att emottaga nåd till bättring och salighet

20. Den som med wisa umgår, han warder wis; men den som de dårars stallbroder är, han får olycka.* *Ords. 1: 10.

21. Det onda följer syndarena efter; men de rättfärdiga warder godt wedergäldt.

22. Den gode skall hafwa arfwingar intill barnabarn; men syndarens gods skall warda spardt till den rättfärdiga.* *Job 27: 17.

Dessa ord såsom flera andra af ordspråken gälla wisserligen icke utan undantag i det timliga, men alltid i det andeliga. Likwäl wisar erfarenheten ofta, att giriga mammons trälar och de, som ärft stora egodelar, hwilka i många fall äro ”syndares gods,” måste gräma sig öfwer alltför få eller inga arfwingar.

23. Mycken spis är uti de fattigas åker; men somlige församla med orätt.

Grt.: Mycken spis är uti de fattigas nybrott, och de finnas också, som bertryckas för orättfärdighets skull. Den redlige och flitige har nog i sin fattigdom, men orättfånget gods far sin kos, och ofta bortryckas egarena hastigt.

24. Den sitt ris spar, han hatar sitt barn; men den som det kärt hafwer, han näpser det i tid.* *Ords. 3: 12; cap. 19: 18; cap. 22: 15; cap. 23: 13; cap. 29: 15.

Mer än hälften af brottsliga eller odugliga menniskor hafwa blifwit det derigenom, att denna gyllene regel i deras barndom blifwit glömd af deras föräldrar och uppfostrare. Det ordet i tid skall lära oss, att, då tuktan behöfwes, så måste den tidigt anwändas. Efter det femte eller sjette året af ett barns ålder kommer tuktan merändels för sent och wäcker förbittring, men icke förbättring.

25. Den rättfärdige äter, att hans själ må mätt warda; men de ogudaktigas buk hafwer aldrig nog.

Kläder och föda m. m. skall blott nyttjas till nödtorft och med ett förnöjsamt sinne. De ogudaktige blifwa aldrig i själen mätte, de lida alltid hunger, emedan de icke känna det ordet: Wara gudelig och låta sig nöja är winning nog. 1 Tim. 6: 6–8.

14. Capitel.

Genom wisa qwinnor warder huset bygdt;* men en galen bryter det neder med sina åthäfwor. *Ords. 12: 4; cap. 31: 10, 11.

Grt.: Qwinnors wishet bygger huset, men (deras) dårskap nedrifwer det med sina händer. ”Den man måste förderfwas, som en oskötslig qwinna hafwer.” L.

2. Den som HERran fruktar, han går på rätta wägen; men den Honom föraktar, han wiker af Hans wäg.

Grt.: Den, som wandrar på rätta wägen, är den, som fruktar Herran; men den, som wandrar i öfwerträdelse, föraktar Honom. Af gerningarne känner man menniskan, af frukten känner man trädet.

3. Dårar tala tyranniskt;* men de wise bewara sin mun. *Job 32: 17, [et]c.

Grt.: Uti en dåres mun är högmods ris, men de wisas läppar bewara dem. De ogudaktiga eller dåraktiga tala så, att de derigenom ådraga sig straff för sin högmod, men de wisas läppar bewara dem sjelfwe och söka att godtgöra den skada och hela de sår, som dårar förorsaka.

4. Der icke oxar äro, der är krubban ren; men der oxen hafwer nog skaffa, der är nog inkommande.

”Der man intet arbetar, der winner man ock intet.” L. Sparsamhet på orätt ställe är stor förlust, men ringa kostnad med flit och förstånd är alltid lönande. Att så spara tiden, att man ej har tid att läsa Guds ord och odla hjertats åker, förorsakar den grufligaste fattigdom. Uppb. 3: 17.

5. Ett troget wittne ljuger icke; men ett falskt wittne talar dristeligen lögn.* *Ords. 12: 17.

6. Bespottaren söker wishet, och finner henne icke; men för den förståndige är wishet lätt.

Bespottaren, d. ä. den, som föraktar Guds ord och söker wishet annorstädes, finner den aldrig; men de, som äro så wida förståndiga, att de söka den i Guds ord, finna den lätt.

7. Kommer du till en dåre, der finner du icke ett förnumstigt ord.

8. Det är den klokes wishet, att han aktar uppå sin wäg;* men det är en dåres galenskap, att det är alltsamman bedrägeri med honom. *Eph. 5: 15, 17.

I menniskors lefwerne wisar sig antingen sanningens wishet eller lögnens galenskap; hjertats fromhet wisar sig i from wandel, hjertats otro wisar sig i sjelfwiskhet, egennytta och annat ondt.

9. De dårar drifwa deras gabberi med synden; men de fromme hafwa lust till de fromma.

Se cap. 10: 23.

10. När hjertat sörjande är, så hjelper ingen utwärtes glädje.

Grt.: Hjertat känner sin egen sorg, och i dess glädje kan ingen främmande deltaga. Om menniskor än så innerligen älska hwarandra, så kunna de dock aldrig rätt dela hwarandras sorg och glädje. Det är blott Jesu hjerta, som fullkomligt känner och deltager uti sådan sorg och glädje; ty blott Han wet, hwad i menniskan är. Joh. 2: 25. Men den sanna kärleken werkar innerligt deltagande. Se Rom. 12: 15. 1 Cor. 12: 26.

11. De ogudaktigas hus warder förgjordt; men de frommas hydda skall grönskas.* *Ords. 10: 30; cap. 11: 8; cap. 12: 7, 21.

De ogudaktige göra sig fasta hus här i werlden och tänka icke på sin hädanfärd, men deras hus nedbrytas snart. Deras jordiska hydda nedbrytes, då kroppen lägges i mullen. De fromma deremot äro i detta lifwet såsom wandringsmän, de äro på resan till sitt rätta hem, de bo här i tält såsom Israels folk på sin wandring i öknen, och deras hydda skall för ewigt grönskas; ty de skola uppstå till ewinnerligt lif, se 2 Cor. 5. Men dessa ord uppfyllas äfwen här i det timliga lifwet. Se Ps. 1. 5 Mos. 5: 9, 10.

12. Mången behagar en wäg wäl; men på ändalykten leder han honom till döden.* *Ords. 16: 25.

13. Efter löje kommer sorg; och änden på glädjen är ångest.

”Såsom man säger: drucken fröjd, nykter sorg; ingen qwäder, utan qwider.” Glädje i synden förer alltid till sorg och ångest. Lyckligt, om denna sorg waknar här i tiden och blifwer en sorg efter Guds sinne, som kommer åstad bättring till salighet!

14. En lösaktig menniska warder gående, såsom han handlar; men en from man skall wara öfwer honom.

Grt.: Ett förwändt hjerta skall blifwa mättadt af sina (onda wägar), men en from man af det, som är öfwer honom (nemligen af Guds nåd och wälsignelse). Den, som wandrar efter egna tankar och egna lustar, måste äta de bittra frukter, som deraf wexa, men den fromme får äta af frukterna på lifwets träd, som öfwer honom utbreder sina grenar.

15. En fåkunnig man tror hwart ord; men en förståndig man aktar på sin gång.

16. En wis man hafwer fruktan, och flyr det arga; men en dåre söker fram dristeligen.* *Ords. 28: 14.

17. En otålig menniska gör galna ting;* men en försigtig man hatar det.† *Jac. 1: 20. †Ords. 12: 16; cap. 16: 32.

18. De flåkote handla owarligen; men det är de förståndigas krona, att de warligen handla.

De flåkote, d. ä. de dåraktige.

19. De onda måste buga för de goda;* och de ogudaktige uti den rättfärdiges portar. *Uppb. 3: 9.

20. En fattig hatar ock hans nästa; men de rike hafwa många wänner.* *Ords. 19: 4.

Grt.: En fattig är ock för sin wän förhatlig.

21. Syndaren föraktar sin nästa; men säll är den, som förbarmar sig öfwer den elända.

Den, som skattar en menniska efter hwad hon eger, ärar den rike och föraktar den fattige, är en syndare, men lycklig den, som förbarmar sig! Se v. 31.

22. De, som med illfundighet umgå, dem skall det fela;* men de, som godt tänka, dem skall trohet och godhet wederfaras.† *Ps. 7: 15–17. Ords. 12: 13. †2 Tim. 1: 16–18.

23. Der man arbetar, der är nog; men der man umgår med ord, der är fattigdom.* *Ords. 13: 4.

”Många ord och intet derunder.” L.

24. För de wisa är deras rikedom en krona;* men de dårars galenskap blifwer galenskap. *Pred. 7: 12, 13.

En krona eller ära är rikedom för de wisa, emedan den anwändes wäl, men dårskapen är och förblifwer dårskap, äfwen om dåren är rik.

25. Ett troget wittne friar lifwet; men ett falskt wittne bedrager.

26. Den som HERran fruktar, han hafwer ett tryggt fäste; och hans barn warda också beskärmade.

De frommas wälsignelse går i arf till barn och efterkommande och är för dem såsom en fast borg.

27. HERrans fruktan är lifwets källa, att man må undfly dödens snara.

Se cap. 13: 14. Herrans fruktan är lif och salighet.

28. Der en konung mycket folk hafwer, det är hans härlighet; men der litet folk är, det gör en herre blödig.

29. Den som tålig är, han är wis; men den som otålig är, han uppenbarar sin galenskap.

30. Ett blidt hjerta är kroppens lif; men afund är war i benen.

Ett blidt, d. ä.: mildt, ödmjukt, förnöjsamt hjerta och sinne är ljufligt äfwen för kroppen; men afund, oförnöjsamhet och syndiga sinnesrörelser äro pinsamma för kropp och själ och tära äfwen på lif och helsa.

31. Den som försmädar den fattige, han lastar hans Skapare;* men den som förbarmar sig öfwer den fattige, han ärar Gud. *Ords. 17: 5.

Emedan genom Herrans skickelse somliga blifwit rika och andra fattiga i denna werlden, så bewisar man förakt emot Skaparen, då man föraktar den fattige, men med förbarmandet ärar man Skaparen, då man gör det för Hans skull.

32. Den ogudaktige består icke uti sin olycka; men den rättfärdige är ock i döden frimodig.

Den rättfärdige har i hjertats djup frimodighet i de swåraste pröfningar och äfwen i döden, men den ogudaktige kan icke ens uthärda olyckor, utan att förlora sin hållning, sitt lugn och sitt mod.

33. Uti den förståndiges hjerta hwilar wisheten;* och warder uppenbar ibland dårar. *Ords. 15: 2; cap. 29: 11.

De förståndigas wishet framkallas mera till werksamhet och uppenbarar sig så mycket kraftigare, ju större de dårskaper äro, af hwilka den omgifwes, såsom en lampas sken synes mycket bättre i ett mörkt rum än i ett rum, upplyst af solsken.

34. Rättfärdighet upphöjer ett folk; men synd är folks förderf.

Synden förer både enskilda menniskor och hela folk till förderf och undergång.

35. En klok tjenare behagar konungen wäl; men en skamlig tjenare lider han icke.* *Ps. 101: 6, [et]c.

15. Capitel.

Ett mjukt swar stillar wrede;* men ett hårdt ord kommer harm åstad. *Ords. 25: 15.

2. De wisas tunga gör lärdomen ljuflig;* de dårars mun utsputar alltid galenskap. *Ords. 14: 33.

3. HERrans ögon skåda i alla rum både onda och goda.* *Job 31: 4; cap. 34: 21, 22. Ords. 5: 21.

4. En helsosam tunga är lifwets träd; men en lögnaktig gör hjertans sorg.

Se cap. 11: 30.

5. En dåre lastar sin faders tuktan; men den som tager wid straff, han warder klok.* *Ords. 12: 1; cap. 13: 1.

6. Uti den rättfärdiges hus äro egodelar nog;* men uti den ogudaktiges tilldrägt är förderf. *Ords. 13: 7.

Tilldrägt. d. ä. inkomst.

7. De wisas mun utströr goda råd; men de dårars hjerta är icke så.

8. Den ogudaktiges offer är HERran ett styggelse;* men de frommas bön är Honom behaglig. *Ords. 21: 27.

Sjelfwa offren, bönen, gudstjensten, de goda werken, allt, äfwen det bästa, som de ogudaktige kunna göra, är för Herran en styggelse, så länge hjertat är bortwändt ifrån Honom. De frommas bön är för Herran behaglig derföre, att den är werkad af Hans Ande i deras hjertan. Det bästa deremot, som de ogudaktige göra, är en styggelse just derföre, att det är werkadt af dem sjelfwe; ty allt det, som icke utgår af tron, bet är synd. Rom. 14: 23.

9. Den ogudaktiges wäg är HERranom en styggelse; men den der far efter rättfärdighet, han warder älskad.

10. Det är en ond tuktan, öfwergifwa wägen; och den der straff hatar, han måste dö.

Grt.: Ond tuktan får den, som öfwergifwer wägen (rättfärdighetens).

11. Helwete och förderf är för HERran; huru mycket mer menniskornas hjerta.* *Job 26: 6. Ebr. 4: 13.

Afgrunden och fördömelsen ligga öppna för Herrans ögon, huru skulle då menniskors hjertan kunna wara förborgade för Honom!

12. En bespottare älskar icke den honom straffar; och går icke tid den wise.

Se 1 Mos. 6: 3. De obotfärdiga wilja hwarken lyda Guds Andas bestraffningar i samwetet och i Guds ord, ej heller lyssna till fromma menniskors trogna råd.

13. Ett gladt hjerta gör ett blidt ansigte;* men när hjertat bekymradt är, så faller ock modet. *Ords. 17: 22. Pred. 8: 1.

14. Ett klokt hjerta handlar wisligen; men de öfwerdådige dårar regera dårligen.

Grt: Den förståndiges hjerta söker kunskap, men de dårars mun föder sig med dårskap. De förståndige söka kunskap från Herran. Hwad de oomwände tala, handlar i bästa fall om goda och lofliga lekamliga ting och jordiska angelägenheter, eller är det onyttigt, tanklöst tal, eller är det kif och trätor, eder och swordomar, förtal, gäckeri och skämt, som det icke anstår christna att tala. Eph. 5: 4.

15. En bedröfwad menniska hafwer aldrig en god dag;* men ett godt mod är ett dagligt gästabud. *Pred. 5: 11, 15.

Ett godt mod, d. ä.: ett godt samwete och frid med Gud. Ingen annan kan hafwa ett godt mod i alla tidens omwexlingar, än den, som har syndernas förlåtelse genom tron på Christum.

16. Bättre är något litet med HERrans fruktan, än ett stor skatt med oro.* *Ps. 37: 16. Ords. 17: 1. Pred. 4: 6.

17. Bättre är en rätt kål med kärlek, än en gödd oxe med hat.

18. En sticken man kommer träta åstad; men en tålig man stillar kif.* *Ords. 10: 12; cap. 12: 16; cap. 29: 22.

19. Den lates wäg är full med törne; men den frommas wäg är wäl slät.

För den late synas små swårigheter wara stora, och genom lättjan blifwa de oupphörligt större, liksom törnebuskar på ett åkerfält eller på en wäg blifwa swårare att utrota, ju längre de få wexa. De frommas wäg är slät, emedan de med flit och omtanke förebygga och hindra nöd och swårigheter, eller lätt kunna öfwerwinna dem, så snart de wisa sig, och alltid hafwa de Herran till hjelpare. I andeligt hänseende synes omwändelsens wäg wara full med törne för den, som är för lat och för trög till att ingå genom den trånga porten och wandra på den smala wägen. Men för de fromma är den smala wägen slät och ljuflig, fastän de ofta få erfara, att man genom mycken bedröfwelse måste ingå i Guds rike. Ap.G. 14: 22. Man kan äwen säga, att för de obotfärdiga, som äro för lata till att göra bättring, är till och med den breda wägen full med törne.

20. En wis son fröjdar fadren: och en galen menniska skämmer sin moder.* *Ords. 10: 1; cap. 17: 25; cap. 19: 13; cap. 29: 3.

Se cap. 10: 1.

21. För en dåre är galenskapen en glädje;* men en förståndig man blifwer på rätta wägen. *Ords. 10: 23; cap. 12: 12.

Se cap. 10: 23.

22. De anslag warda till intet, der icke råd är med; men der månge rådgifware äro, blifwa de beståndande.* *Ords. 11: 14.

23. Det är enom glädje, att man honom skäligen swarar; och ett ord i sinom tid är ganska täckeligt.* *Ords. 25: 11, 15.

24. Lifwets wäg leder den wisa uppåt; på det han skall undwika helwetet, som nedantill är.

De trognas härliga mål och Christus sjelf, som är lifwets wäg, drager deras hjerta och tankar uppåt till Honom och bort ifrån synder och frestelser, från mörkret till ljuset, från helwetet till himlen.

25. HERren skall nederslå de högfärdigas* hus; och stadfästa enkans gräns. *Luc. 1: 51, 52. 1 Pet. 5: 5.

26. De argas anslag äro HERranom en styggelse; men ett skäligt tal är täckt.

Grt.: Wänlighets ord äro rena (såsom täckeliga offer inför Gud). Wänligheten står här såsom en särskild yttring af kärleken, hwilken är en frukt af den sanna tron.

27. Den girige förstörer sitt eget hus;* men den som mutor hatar, han skall lefwa. *Hab. 2: 9.

Mutor äro på många sätt förderfliga; de förstöra lag och rätt och rättwisa; de förstöra mångas rättskänsla och samwete, de föra många till undergång.

28. Den rättfärdiges hjerta betänker, hwad swaras skall; men de ogudaktigas mun utöser ondt.

29. HERren är långt ifrån de ogudaktiga; men de rättfärdigas bön hörer Han.* *Joh. 9: 31.

30. Ett blidt ansigte gläder hjertat; ett godt rykte gör benen feta.

31. Det öra, som hörer lifwets straff, det skall bo ibland de wisa.

Lifwets straff betyder underwisning till sann bättring och ewinnerligt lif.

32. Den som icke låter sig aga, han gör sig sjelf till intet; men den som straff hörer, han warder klok.

Den som emottager Guds Andas straffande underwisning till ånger och bättring genom ordet och genom trogna menniskor, den lärer den rätta wisheten. De, som förakta den bestraffande nåden, komma aldrig till benådningen; de, som förakta Mose, komma aldrig till Christum; de, som förkasta lagen, få ingen nytta af Evangelium.

33. HERrans fruktan är en tuktan till wishet: och förr än man till ära kommer, måste man lida.* *Ords. 18: 12. Ap.G. 14: 22. 1 Pet. 1: 6.

Grt.: För ära går förödmjukelse. Den sig upphöjer, han skall warda förnedrad, och den sig förnedrar, han skall warda upphöjd.

16. Capitel.

En menniska sätter sig wäl före i hjertat; men af HERran kommer* hwad tungan tala skall. *Ords. 19: 21. Jer. 10: 23.

Ehuru en menniska kan i sitt hjerta fatta wissa tankar och beslut, så har hon likwäl icke orden fullkomligt i sin magt, och ännu mindre kan hon i gerningar utföra allt hwad hon tänker.

2. Hwarjom och enom tyckes hans wägar rena wara; men HERren allena gör hjertat wisst.* *Ords. 21: 2.

Grt: En menniskor alla wägar äro rena uti hennes ögon, men Herren är den, som wäger andarna. Wäl söker en menniska att rättfärdiga sina egna wägar, men Herren är den domaren, som pröfwar dessa wägar och på sin wäg afwäger de innersta tankarne i menniskohjertat, hwarifrån dessa wägar eller gerningar utgå.

3. Befall HERranom dina werk, så gå dina anslag fram.* *Ps. 37: 5. Ps. 55: 23. 1 Pet. 5: 7.

Hwad en menniska företager sig i Herrans namn och till Hans ära, det får alltid framgång, äfwen om det inför menniskors ögon misslyckas; det bär dock alltid någon sådan frukt för ewigheten, att den blir lika stor eller ännu större, än den som menniskan åsyftar. Derföre, allt det I gören med ord eller gerning, det görer allt i Herrans Jesu namn, och tacker Gudi och Fadren genom Honom. Col. 3: 17.

4. HERren gör allting för sin egen skull; desslikes ock den ogudaktige till en ond dag.

Grt.: Herren har gjort allting för att swara Honom o. s. w. Herren har gjort allting, för att motswara Hans wisa afsigter och ändamål. Han har skapat förnuftiga wäsen, att de skola wara Honom answarige för hwad de göra. Den ogudaktige, som icke will swara Herran med lydnad, måste likwäl i sitt samwete swara Honom, då olycksdagen kommer, samt ändtligen i domen swara för alla sina gerningar. Också måste de ogudaktiga wara de ris, hwarmed Gud tuktar och straffar. Alla skapade ting måste således, hwart och ett på sitt sätt, swara Herran, och antingen motswara sin bestämmelse efter Hans wilja, eller swara på Hans heliga lag med det straff, som de genom öfwerträdelsen ådragit sig.

5. Alla högmodiga hjertan* äro HERranom en styggelse; och skola icke ostraffade blifwa, om de än alla tillhopa höllo. *Ords. 6: 16, 17; cap. 15: 25.

6. Genom godhet och trohet warder en missgerning försonad; och genom HERrans fruktan undflyr man det onda.

Genom godhet och trohet kan menniskor emellan missgerning försonas. Inför Gud är allt förlåtet, då menniskan genom nåden blifwer omwänd och i tron delaktig af Christi rättfärdighet och af Hans fullkomliga godhet och trohet. Christi godhet och trohet är försoningens grund, och en frukt af denna försoning är godhet och trohet i den pånyttfödda menniskans hjerta. Gal. 5: 22, 23. Genom Herrans fruktan, d. ä.: då man är rädd för att göra Gud emot, undflyr man det onda af den rätta orsaken och har och får af Herran nåd och kraft dertill. Härigenom undflyr man också många olyckor och lidanden.

7. Om någon mans wägar behaga HERran, så gör Han ock hans owänner till frids med honom.

Såsom Gud befallde Laban att tala wänligt med Jacob. 1 Mos. 31: 24.

8. Bättre är litet med rättfärdighet, än mycken tilldrägt med orätt.* * Ords. 15: 16, 17; cap. 17: 1.

9. Menniskans hjerta sätter sig sina wägar före; men HERren allena gifwer, att det framgår.* *Ords. 19: 21; cap. 20: 24.

Se v. 1. Hwarken orden eller gerningarne stå helt och hållet i menniskans makt.

10. Prophetia (är) i konungens mun; hans mun felar icke i domen.

Grt.: Är skarpsinnighet på en konungs läppar, så skall hans mun icke fela i domen, d. ä.: Låter en konung skänka sig af Herran den rätta wisheten och skarpsinnigheten till att urskilja sanning och rätt, så kan han också träffa det rätta i det, som han bestämmer, och i de domar, han skall afgifwa. Derföre bad Salomo om wishet af Herran. 1 Kon. 3: 9–12, 27.

11. Rätt wåg och wigt är af HERran;* och alla pund i säcken äro Hans werk. *Ords. 11: 1.

All rättwisa och all rätt lag är ett Herrans werk, såsom också wårt förnuft, wår rättskänsla och wårt samwete äro af Herran skapade.

12. Om konungarna orätt göra, så äro de en styggelse: ty genom rättfärdighet warder konungsfätet fast.* *Ords. 25: 5; cap. 29: 14.

Ju högre embete och ju answarsfullare ställning en menniska hafwer i denna werlden, desto större är synden, då detta embete skötes illa och en hög kallelse missbrukas.

13. Rätt råd behagar konungen, och den som rätt råder, han warder älskad.

Då konungen är sådan, som föreskrifwes v. 10, så behagar honom allt det, som är rätt och godt, och han blifwer älskad af Gud och menniskor.

14. Konungens wrede är dödens budskap;* och en wis man försonar honom. *Ords. 20: 2.

Har konungen stadfästat en dödsdom, så finnes på jorden ingen högre makt, som kan upphäfwa den; men genom wis och rätt framställning af ett mål kan ett rätt dom åstadkommas, och den oskyldige räddas, som genom falsk anklagelse eller besynnerliga händelsen blifwit ett föremål för konungens wrede.

15. När konungens ansigte är ljufligt, det är lifwet, och hans ynnest är såsom ett aftonregn. * * Ords. 19: 12.

Aftonregn, grt.: såsom ett moln med serlaregn, det regn, som mest bidrager till jordens fruktbarhet. Wi se häraf, att den makt, som Gud gifwit åt konungar här på jorden, är stor: de kunna hindra mycket ondt och göra mycket godt, de kunna afskräcka de onda ifrån många missgerningar och uppmuntra de goda till sköna dygder. Men detta, så wäl som andra ordspråk af Salomo, har också en högre betydelse, nemligen att då den himmelske Konungens ansigte är ljufligt emot oss och wi hafwa syndernas förlåtelse och frid med Honom, så är detta wårt lif, och Hans wälbehag är för wåra hjertan ett beständigt uppfriskande nådens regn.

16. Tag wishet till dig, ty hon är bättre än guld; och hafwa förstånd är ädlare än silfwer.* *Ords. 3: 14, 15; cap. 8: 10.

Se cap. 3: 14, 15.

17. De frommas wäg flyr det arga; och den sin wäg bewarar, han behåller sitt lif.

18. Den som ett nederfall skall få, han warder tillförene högmodig; och stort sinne går för fallet.* *Ords. 11: 2; cap. 18: 12.

Just af detta bibelspråk, så wäl som af alla tiders erfarenhet hafwa wi det äfwen i folklifwet wanliga tänkespråket: högmod går för fall. Då syndamåttet börjar blifwa fullt, så tillåter Herren, att menniskan påskyndar dess uppfyllande, att hon må påskynda sitt straff. Ju högmodigare en menniska är, destomera är hon skild ifrån Gud, destomera är hon ett föremål för Hans wrede. Pharaos högmod och förhärdelse påskyndade hans undergång.

19. Bättre är ödmjuk wara med de elända, än utskifta rof med de högfärdiga.

20. Den en sak wisligen företager, han finner lycka;* och säll är den, som sig förlåter på HERran. *Ords. 19: 2.

21. En förståndig warder berömd för en wis man; och ljuft tal lärer wäl

22. Klokhet är en lefwande källa honom, som hafwer henne;* men de dårars tuktan är galenskap. *Ords. 18: 4.

23. Ett wist hjerta talar klokt; och lärer wäl.

24. Ljufliga ord äro en honungskaka: de trösta själen, och uppfriska benen.

Se cap. 3: 8.

25. Mången behagar en wäg wäl; men hans yttersta drager till döden.* *Ords. 14: 12.

Se cap. 14: 12.

26. Mången man kommer i stor olycka genom sin egen mun.* *Ords. 18: 7.

27. En lösaktig menniska gräfwer efter olycka, och i hennes mun brinner eld.* *Jac. 3: 6.

Den flitige arbetaren gräfwer på marken att förwärfwa sin bergning, och den, som älskar sanningen, forskar och söker derefter. Så gräfwer den lösaktige eller en belials menniska efter sin egen olycka och störtar sig i elände genom egna tankar, ord och gerningar. Se Jac. 3: 6. Från en menniskas hjerta och mun utgår syndens eld, och deraf kommer straffets brand. Kif, nit, wrede, trätor, twedrägt, parti, swider, lögn, förtal m. m. äro flammor af onda munnars eld.

28. En wrång menniska kommer träta åstad;* och en lackare gör förstar oense. *Ords. 18: 6; cap. 20: 3.

Lackare eller belackare, örontasslare, bakdantare. Rom. 1: 30.

29. En arg menniska lockar sin nästa, och förer honom in på en ond wäg.* *Ords. 1: 10, 16.

30. Den som blinkar med ögonen, han tänker intet godt;* och den som biter läpparna, han fullkomnar ondt. *Ords. 10: 10.

31. Grå hår äro en heders krona,* den på rättfärdighetens wäg funnen warder. *Ords. 20: 29.

Se cap. 20: 29. I det Gamla Testamentet är långt lif på jorden en förebild af det ewiga lifwet och utlofwas såsom en nådelön för fromheten. Der är blott hos den rättfärdige de grå håren äro en hederskrona.

32. En tålig man* är bättre än en stark; och den som råder sitt sinne, är bättre än en, som städer winner. *Ords. 14: 17; cap. 19: 11.

Den som råder öfwer sig sjelf och underkufwar alla syndiga sinnesrörelser och alla frestelser, den är en större segerwinnare, än den som winner städer och länder, och har en större segerlön att wänta. Uppb. 2: 10. 1 Cor. 9: 24, 25.

33. Lotten* warder kastad i skötet; men han faller, hwart HERren will. *Ords. 18: 18.

Dessa härliga ord kunna, om wi rätt tro på ordet, gifwa oss den fulla och ljufliga wisshet, att Herren har sin wisa och mäktiga hand med uti alla wåra angelägenheter, icke blott i de andeliga, utan äfwen i de timliga, så att det är Han, som styrer werlden, icke blott i det största, utan äfwen i det minsta. Men dessa ord bestämma ingenting angående lottkastning, såsom loflig eller oloflig, utan wisa blott, att den brukades på den tiden. Se härom Ap.G. 1: 26.

17. Capitel.

En torr beta, der man låter sig med nöja, är bättre än ett fullt wisthus med träto.* *Ords. 15: 16, 17; cap. 16: 8.

2. En klok tjenare skall råda öfwer snöpliga barn, och skall utskifta arfwet emellan bröder.

Snöplig, grt.: skändande, d. ä. owärdiga, som äro sina föräldrar till skam. Mellan, grt: midt ibland. Sådane wanartiga arfwingar förstöra snart sin arfwedel, och kloka, arbetsamme tjenare och fattige förwärfwa sig förmögenhet, och kunna ofta köpa, hwad en arfwinge icke förmår behålla. I andelig mening betyder detta språk, att många, som icke ifrån början hört till Israel eller till den christna församlingen, utan till hedningarne, eller till otrons skaror, genom Evangelium kallas till Herran och blifwa himmelrikets arfwingar, men rikets otrogna barn förspilla sin arfwedel och blifwa utkastade. Ofta warda de främste de ytterste och de ytterste de främste. Matth. 19: 30.

3. Såsom elden pröfwar silfret, och ugnen guld, alltså pröfwar HERren hjertat.* *Ps. 26: 2. Jer. 17: 10.

Denna pröfning werkställer Herren genom lidandets eld, såsom Job blef pröfwad, och genom domseld. 1 Cor. 3: 13–15. Men menniskan skall dagligen pröfwa sig sjelf efter Herrans ord, och sanningen är en Herrans pröfningseld för hjertat, så framt menniskan genom Guds nåd emottager och rätt tillämpar den.

4. En ond menniska aktar uppå onda munnar; och en falsk menniska hörer gerna en skadelig tunga.

Afund och skadeglädje lyssna hellre till förtal och onda rykten, än till goda underrättelser och omdömen om nästan. Detta är också en pröfwosten för ditt hjerta: gif akt på din känsla, då du hörer ondt om din nästa, och då du hörer godt om honom; hwilketdera fägnar dig mest i ditt hjertas innersta?

5. Den som den fattige bespottar, han försmädar hans Skapare;* och den som gläder sig af andras ofärd, han skall icke ostraffad blifwa. *Ords. 14: 31.

Se cap. 14: 31.

6. De gamlas krona äro barnabarn; och barns ära äro deras fäder.* *Job 42: 16.

Fromma barn och efterkommande gifwa ära och fröjd, men ännu större fröjd och ära är det att hafwa andeliga barn. 1 Cor. 4: 15. Gal. 4: 19.

7. Det står icke en dåre wäl att tala om höga ting; mycket mindre en förste, att han gerna ljuger.

8. Gåfwa är en ädelsten, hwart man henne bär, så främjar hon wäl.* *Ords. 18: 16; cap. 21: 14.

Här menas de gåfwor, som sann kärlek och försonlighet i all redlighet anwänder för att åstadkomma det godt är.

9. Den som synd skyler, han förskaffar wänskap;* men den som saken röjer, han gör förstar oense. *Ords. 10: 12.

Ingen menniska är utan fel och för att bibehålla wänskap, frid och enighet mellan menniskor, måste många fel och britser betäckas och öfwerskylas, utan att derföre godkännas. Se Gal. 6: 1. 1 Cor. 13: 7.

10. Ord* förskräcka mer en förståndig, än hundrade hugg en dåre. *Pred. 7: 6.

11. Ett bittert hjerta söker efter att göra skada; men en grufwelig engel skall komma öfwer honom.

En grufwelig engel, d. ä. ett grufweligt sändebud, straffdom, plåga, död eller hwad Herren sänder i sin tid öfwer de onda, såsom Han sände dödsengeln till Egyptierne. En sådan gruflig engel kommer öfwer hwarje bittert hjerta, öfwer alla, som stå emot Guds nåd, 1 Mos. 6: 3, 7, och öfwer dem, som motstå den af Herran insatta menskliga ordningen. Rom. 13: 2.

12. Bättre är möta en björn, den ungarna borttagna äro, än en dåre i hans galenskap.* *Dom. 18: 25.

13. Den som wedergäller godt med ondo,* af hans hus skall det onda icke återwända. *Rom. 12: 17. 1 Thess. 5: 15. 1 Pet. 3: 9.

14. Begynnelse till träta är såsom ett watten, det sig utskär: haf alltså du kif fördrag, förr än du der inmängd warder.

Den, som börjar träta, liknar den, som öppnar dammen för wattnet m. m. Sedan wattnet blifwit utsläppt och gjort skada öfwer åker och äng, kan det icke tillbakaföras. Så är det med en träta; den kan wäl slutas med försoning, men det är ofta swårt, och alltid fastnar någon tagg deraf, som blifwer qwar i menniskors minne.

15. Den som den ogudaktige dömer god, och den som fördömer den rättfärdige, de äro båda HERranom en styggelse. * *Es. 5: 23. Hes. 13: 19, 22.

Detta språk säger oss äfwen, att det är en styggelse inför Gud, då man prisar de ogudaktiga såsom goda och saliga efter deras död. Det är lofligt och rätt att icke fälla onda omdömen öfwer dem, ty Gud är domaren. Men wi glömma, att Gud är domaren, likaså mycket om wi beprisa dem, som om wi tala illa om dem, ja, ännu mera, Guds eget ord kunde åberopas såsom Stöd för den yttran, att de dött en osalig död; ty den ogudaktige, som dör utan bättring, kan ju ej blifwa salig, och då man prisar de ogudaktiga såsom saliga, få talar man twärtemot Guds ord.

16. Hwad skall en dåre med penningar i handen, efter han icke hafwer hjerta till att köpa wishet?* *Ords. 19: 10; cap. 30: 22.

Inga egodelar kunna ersätta brist på förstånd, och ännu mindre kunna de ersätta brist på andelig wishet, tro och rättfärdighet af nåd.

17. En wän älskar alltid; och en broder warder rönt i nöden.* *Ords. 18: 24.

Det är i stor nöd och motgång wänskapen pröfwas.

18. Det är en dåre, som handen räcker, och går i borgen för sin nästa.* *Ords. 6: 1; cap. 11: 15; cap. 20: 16; cap. 22: 26.

Se cap. 6: 1.

19. Den som kif älskar, han älskar synd; och den sin dörr hög gör, han far efter olycka.

Den sin dörr hög gör betecknar den, som sträfwar för högt. Se cap. 16: 18.

20. Ett wrångt hjerta finner intet godt: och den som en ond tunga hafwer, han faller i olycka.

21. En dåre gör sig sjelf sorg; och en dåres fader hafwer ingen glädje.* *Ords. 10: 1; cap. 15: 20.

22. Ett gladt hjerta gör lifwet lustigt; men ett bedröfwadt sinne uttorkar benen.* *Ords. 15: 13.

Ett gladt hjerta, d. ä. ett godt samwete och frid i själen genom sann tro. Se cap. 15: 13.

23. Den ogudaktige tager gerna hemliga gåfwor, till att böja rättens wäg.* *2 Mos. 23: 8.

Af domare och öfwerhetspersoner är det en stor synd att för gåfwor och wänskaps skull göra orätt, men ännu större synd är det, då församlingens lärare göra salighetens wäg bred för de rika och mäktiga, lemna dem i obotfärdigheten utan warning och understödja deras säkerhet med falska tröstegrunder. Sådane lärare böja rättens wäg i ordens farligaste mening.

24. En förståndig man bär sig wisligen åt; en dåre kastar ögonen hit och dit.

25. En galen son är sin faders grämelse, och sin moders bedröfwelse, den honom födt hafwer.* *Ords. 19: 13.

26. Det är icke godt att man oförrättar den rättfärdige; eller att man slår försten, som rätt regerar.

Ordet slår förstås äfwen om hårda och orättwisa omdömen, såsom det i wår tid blifwit en ganska allmän sed, att på öfwerheten och på regeringssättet kasta skulden till de onda följder och till det elände, som aldramest kommer af otro och sedeslöshet.

27. En förnumstig man hafwer hof med sitt tal; och en förståndig man håller sin ande.* *Ords. 20: 15.

28. Om en dåre teg, worde han ock wis räknad; och förståndig, om han munnen tillhölle.* *Jac. 1: 19.

Starka förmaningar till eftertanke i tal och swar. Se Jac. 3.

18. Capitel.

Den som lust hafwer till att komma twedrägt åstad, han söker efter träta, ehwar han kan.

2. En dåre hafwer icke lust till förstånd; utan till hwad han hafwer i hjertat.

3. Der den ogudaktige råder, der kommer föraktelse och försmädelse med hån.* *Ords. 11: 2.

4. Orden uti ens mun äro såsom djupt watten, och wishetens källa är en full ström.* *Ords. 13: 14.

Då wishetens källa är öppnad i en menniskas hjerta, så äro munnens ord denna wishets yttringar, såsom från en springkälla flödar friskt watten, kommande från jordens djup. Se Joh. 7: 38, 39. En sådan wishets ord äro för andra goda och uppbyggliga, underwisande, warnande och tröstande.

5. Det är icke godt att se till den ogudaktiges person; till att nedtrycka den rättfärdige i domen.* *3 Mos. 19: 15. 5 Mos. 1: 17; cap. 16: 19. Ords. 24: 23.

6. En dåres läppar komma med kif;* och hans mun far efter hugg. *Ords. 16: 28.

7. En dåres mun skämmer sig sjelf; och hans läppar fånga hans egen själ.* *Ords. 16: 26.

8. En lackares ord äro hugg; och de gå en genom hjertat.* *Ps. 55: 22. Ords. 26: 22. Jer. 9: 8.

9. Den som lat är i sitt arbete, han är hans broder, som skada gör.

Lättja skadar på samma sätt som slöseri, och kan till och med werka skadligare på menniskan sjelf. I yttre hänseende kunna slösaren och lättingen wara lika rike, ty den sednare förtjenar intet, och den förre behåller intet, men om lättingen gäller mera det ordet: fåfäng gå lärer mycket ondt.

10. HERrans namn är ett fast slott; den rättfärdige löper dit, och warder beskärmad.* *Ps. 20: 2. Ps. 31: 4. Ps. 61: 4.

Herrans namn är såsom ett fast slott för den, som med tro och förtröstan åkallar Hans namn.

11. Den rikes gods är honom en fast stad,* och såsom en hög mur allt omkring. *Ords. 10: 15.

Se cap. 10: 15. Allt omkring, grt: i hans tanke eller inbillning. En sådan fästning störtar ned, då slagregnet kommer, då olyckor, lidanden och döden infinna sig, men det fasta slott, som den rättfärdige eger i Herrans namn, står fast i alla stormar, i lifwet och i döden.

12. Då en skall ett nederfall få, så warder hans hjerta tillförene stolt;* och förr än man till ära kommer, måste man lida.† *Ords. 16: 18; cap. 29: 23. †Ords. 15: 33. 1 Pet. 1: 6.

13. Den som swarar, förr än han hörer, honom är det en galenskap och skam.

14. Den som ett gladt hjerta hafwer, han wet hålla sig uti sitt lidande; men när anden är bedröfwad, hwad kan en lida?* *Ords. 15: 13; cap. 17: 22.

Grt.: Men en bedröfwad ande — ho skall upprätta den? I timlig nöd kunna stundom menniskor hjelpa, men en sårad ande kan blott Herren hjelpa.

15. Ett förståndigt hjerta wet hålla sig förnuftigt; och de wise höra gerna, att man förnuftigt handlar.

16. Menniskans skänker göra honom rum, och hafwa honom fram för de stora herrar.* *Ords. 17: 8; cap. 21: 14.

Se cap. 17: 8.

17. Hwar och en är i förstone i sin sak rätt; men kommer hans nästa dertill, så finner det sig.

18. Lotten* stillat träta, och skiljer emellan de mäktiga. *Ords. 16: 33.

I swåra och wigtiga mål, då det war omöjligt att komma till klarhet och isynnerhet mäktiga personer emellan, brukades det att genom lottning öfwerlemna utslaget åt Gud, man wädjade sålunda till den högste domaren. Det gamla bruket att fråga Herran genom Urim och Thummim hade säkerligen gifwit anledning till måls afgörande genom lottning.

19. En broder, som fast står, han är såsom en fast stad; och de som för hwarannan strida, såsom en bom för ett slott.

Grt.: Bröder, som komma i fiendtligt förhållande till hwarandra (äro swårare till förlikning) än en fast stad, och trätor (mellan bröder) äro såsom en bom för ett palats (hwilken stänger ingången). — ”När en broder af den andre med orätt förtörnad warder, så är lättare att winna en befästad stad än honom att försona. Ju närmare och kärare, ju bittrare och häftigare wrede, såsom emellan man och hustru, emellan syster och broder.” L. Den warmaste wänskap förwandlas stundom till den bittraste fiendskap.

20. En man warder lönt, efter som hans mun talat hafwer; och han warder mättad af sina läppars frukt.* *Ords. 12: 13; cap. 13: 2.

Se cap. 12: 13.

21. Döden och lifwet står i tungans wåld; den henne älskar, han får äta af hennes frukt.

Den, som älskar sin tungas rätta bruk och lärer att i Herrans wishet nyttigt och wäl anwända sin talegåfwa, får deraf skörda god frukt, men den, som älskar tungans missbruk, får deraf hemta bittra frukter.

22. Den som en äkta hustru finner, han finner godt, och får wälsignelse af HERran.* *Ords. 19: 14; cap. 31: 10.

En from hustru kan mannen icke förwärfwa eller med egen klokhet wälja, utan genom Guds skickelse finna, och den, som finner och undfår en sådan gåfwa af Herran, finner dermed den största wälsignelse, som här på jorden kan gifwas. De, som härom bedja Herran och låta Honom styra, kunna alltså wara fullt förwissade, att Han gifwit eller gifwer dem en sådan maka, som för dem är den bästa och mest befrämjar deras både timliga och ewiga wälfärd. ”Änskönt under tiden olika tillgår, så wet han dock, att hans äkta stånd Gudi behagligt är, såsom hans inrättning och ordning, och hwad han derutinnan gör och lider, heter för Gudi wäl gjordt och lidet. Ebr. 13: 4.” L.

23. En fattig man talar med ödmjukhet; en rik man swarar stolteligen.

24. En trofast wän älskar mer, och står fastare än en broder.* *Ords. 17: 17.

”Främmande göra ofta en menniska mera godt än egna fränder.” L. Att wilja wara många till behag och hafwa många wänner förer en man i olycka, men en trogen wän är dyrbar. — Sök den bäste wännen!

19. Capitel.

En fattig man, den i sin fromhet wandrar, är bättre än en wrång man med sina läppar, den dock en dåre är.* *Ords. 28: 6.

Den, som talar med sina läppar det, som är wrångt och förwändt, är också en dåre. En sådan dåre, äfwen om han wore rik och förnäm, är likwäl sämre än en fattig, som wandrar i fromhet.

2. Der man icke med förnuft handlar, der går det icke wäl till;* och den som snar är på fötterna, han stöter sig. *Ords. 16: 20.

Såsom den lätt faller och stöter sig, som icke ser sig för fötterna, så störtar sig den i allahanda swårighet, som icke tänker sig före.

3. En menniskas galenskap förförer hans wäg, att hans hjerta emot HERran wredgas.* *Ps. 2: 1, 2.

En menniskas galenskap kan genom öfwerträdelser och blindhet sträcka sig ända derhän, att hon knotar emot Gud och gifwer honom skulden för de lidanden eller missöden, hon måste genomgå. Se Uppb. 16: 9, 11, 21:

4. Gods gör många wänner; men den fattige warder af sina wänner förlåten.* *Ords. 14: 20.

5. Ett falskt wittne blifwer icke ostraffadt; och den der lögn dristeligen talar, han skall icke undslippa.* *5 Mos. 19: 18, 19. Ords. 21: 28; cap. 25: 18.

6. Många wakta uppå förstens person; och alla äro dens wänner, som skänker gifwer.

7. Den fattige hata alla hans bröder, ja, ock hans wänner draga sig långt ifrån honom; och den som sig uppå ord förlåter, han får intet.

8. Den der klok är, han älskar sitt lif; och den förståndige finner godt.

Den som är så klok, att han söker den sanna wisheten, han älskar sitt lif rätt, han räddar sin själ och får ewinnerligt lif.

9. Ett falskt wittne blifwer icke ostraffadt; och den der lögn dristeligen talar, han skall förgås.

10. Den galne höfwes icke wäl goda dagar; mycket mindre en tjenare att råda öfwer förstar.* *Ords. 17: 16; cap. 26: 1; cap. 30: 22.

Då owisa och köttsligt sinnade menniskor komma till lycka, makt och ära, så länder det alltid till deras egen och andras olycka.

11. Den der tålig är, han är en klok menniska;* och det är honom ärligt, att han odygd öfwerse kan. *Ords. 14: 17; cap. 16: 32.

12. Konungens ogunst är såsom ett ungt lejons rytande; men hans gunst är såsom dagg på gräs.* *Ords. 16: 14, 15; cap. 20: 2.

13. En galen son är sin faders sorg;* och en trätosam qwinna ett stadigt drypande.† *Ords. 15: 20; cap. 17: 25; †cap. 27: 15.

Drypande, d. ä. såsom takdropp, som wanärar, röter och förstörer huset.

14. Hus och egodelar ärfwas af föräldrar; men en förnuftig hustru kommer af HERran.* *Ords. 18: 22; cap. 31: 10.

Se cap. 18: 22.

15. Lathet hafwer sömn med sig; och en fåfäng själ skall hunger lida.* *Ords. 10: 4, 5; cap. 13: 4; cap. 20: 13.

16. Den som budet bewarar, han bewarar sitt lif; men den sin wäg föraktar, han skall dö.

Den som föraktar sin wäg, nemligen den af Gud föreskrifna wägen, han ådrager sig timlig ofärd och ewig död.

17. Den som förbarmar sig öfwer den fattige, han lånar HERranom; Han skall wedergälla honom godt igen.

Det, som för Herrans skull gifwes åt fattiga med sann wishet och christlig kärlek, är icke förloradt, utan står såsom ett kapital, insatt i himmelen. Sådane lån bära mångtusenfaldig ränta och stå alltid säkra. Att någon med wälgerningar och dygder skulle kunna sjelf förwärfwa sig himmel och salighet är härmed ingalunda sagdt; ty saligheten winnes blott genom tron på Christum. Då de obotfärdiga göra något godt, så få de sin nådelön här i tiden. De trogna få wälsignelse i detta lifwet och i det tillkommande för Christi skull allena.

18. Tukta din son, medan något hopp är; men låt icke din själ dragas till att döda honom:* *Ords. 13: 24; cap. 22: 15; cap. 23: 13.

19. Ty stor harm kommer skada åstad: derföre låt honom lös, så kan du mer tukta honom.

Warning mot öfwerdrifwen och oförnuftig stränghet.

20. Hör råd, och tag wid tuktan,* att du sedan må wis warda. *Ords. 1: 8.

21. Många anslag äro uti en mans hjerta;* men HERrans råd blifwer beståndande.† *Ords. 16: 1, 9. †Es. 46: 10.

Se cap. 16: 9.

22. Menniskan pryder hennes wälgerning; och en fattig man är bättre än en ljugare.

Grt.: En menniskas åstundan (att göra godt) är hennes wälgerning (då hon icke kan wara wälgörande), och en sådan fattig (med barmhertigt sinne) är bättre än en lögnare, (som lofwar att hjelpa och håller intet).

23. HERrans fruktan fordrar till lifs, och skall mätt warda, att intet ondt skall hemsöka henne.

Herrans fruktan är rik näring för det andeliga lifwet, den är ett lifwets träd, som föder den inre menniskan.

24. Den late gömmer sin hand i barmen, och förer henne icke till munnen igen.* *Ords. 26: 15.

”Såsom man säger: han är så lat, att han för lättjas skull icke kan äta, om han med handen uti fatet eller maten för sig hafwer. Det äro lärare, regenter och husfolk, som låta deras embete fara, ändock de det wäl kunde lätteligen uträtta.” L.

25. Slår man bespottaren, så blifwer den fåkunnige wis; straffar man en förståndig, så warder han förnuftig.* *Ords. 21: 11.

Icke bespottaren blifwer wis, derigenom att han bestraffas, men fåkunniga, som wilja låta warna sig genom andras exempel, och då den förståndige tillrättawisas, så emottager han tillrättawisningen såsom en god lära.

26. Den som fadren förlägger, och modren fördrifwer, han är ett skamligt och förbannadt barn.* *Ords. 20: 20.

Förlägger, grt.: förderfwar, förer i fattigdom, förakt och elände.

27. Låt af, min son att höra den tuktan, som förer dig från förnuftig lära.* *Ps. 119: 37.

Den tuktan, d. ä. en sådan underwisning, som är emot Guds ord; ty det finnes ingen lära till själens frälsning, utan den som innehålles uti Guds ord.

28. Ett wrångt wittne bespottar domen; och de ogudaktigas mun uppslukar orättheten.

Ett wrångt wittne, grt.: ett Belials wittne, är ett wittne, som talar lögn. 1 Kon. 21: 10.

29. Bespottaren är straff beredt, och slag på de dårars rygg.* *Ords. 10: 13.

Det onda får alltid sitt straff, till en del i detta lifwet, men hufwudsakligen i det tillkommande.

20. Capitel.

Win gör lösaktigt folk; och starka drycker göra buller: den som dertill lust hafwer, han warder aldrig wis.

Dricker eder icke druckne af win, af hwilket ett oskickligt wäsende kommer! Eph. 5: 18.

2. Konungens förskräckelse är såsom ett ungt lejons rytande; den honom förtörnar, han syndar mot sitt lif.* *Ords. 16: 14, 15; cap. 19: 12.

Konungens förskräckelse är den förskräckelse, som han injagar.

3. Det är för en man en ära, att han är utan träta;* men de som gerna träta, de äro allesammans dårar. *Ords. 16: 28.

4. För kölds skull will den late icke plöja; så måste han i anden tigga, och intet få.* *Ords. 21: 25; cap. 28: 19.

”Alltså ock de predikanter och regenter, som deras embete icke redligen drifwa och frukta anfäktning eller hat, äro såsom late hushållare.” L.

5. Rådet uti en mans hjerta är såsom djupt watten: men en förståndig kan märka hwad han menar.* *Ps. 64: 6, 7. Ords. 26: 24.

En menniskas innersta wäsende är djupt förborgadt, men den, som blifwit upplyst af Herrans wishet, kan dock utforska det.

6. Många menniskor warda fromme kallade; men ho skall finna en, den rättsligen from är?

”Ty skrymteri är stort också under goda werk. Man håller mången för ond och mången för god och gör båda orätt, derföre förlät dig icke på menniskor.” L.

7. En rättfärdig, den i sin fromhet wandrar, hans barn warder wäl gångandes efter honom.* *Ps. 25: 12, 13. Ps. 112: 1, 2.

8. En konung, den på stolen sitter till att döma, han förskingrar allt argt med sina ögon.

Genom en god regerings waksamma tillsyn hämmas och skingras det onda. Rom. 13: 3, 4. Då en konung, som älskar sanning och rätt, så widt möjligt är, ser allting med egen, kraftig, genomträngande skarpblick, så kan det onda icke trifwas.

9. Ho kan säga: Jag är ren i mitt hjerta, och klar ifrån mina synder?* *1 Mos. 8: 21. 1 Kon. 8: 46. 2 Chrön. 6: 36. Pred. 7: 21. 1 Joh. 1: 8.

10. Mångahanda wigt och mått, båda äro HERranom en styggelse.* *Ords. 11: 1; cap. 16: 11.

Twåfaldig wigt och twåfaldigt mått (större wid intagande och mindre wid utmätande eller utwägande) äro inför Herran en styggelse, såsom ett argt bedrägeri.

11. Man känner ock en dräng på hans wäsende,* om han from och redlig warda wille *Ords. 19: 18; cap. 22: 6.

Tidigt i ungdomen kan man ofta se på en menniska, hurudan hon skall blifwa. ”Ung wan, gammal gör.” L. Men Guds mäktiga nåd kan förwandla äfwen de ogudaktigaste till fromma menniskor, och bryta alla syndawanor, så framt menniskan will gifwa nåden rum i sitt hjerta.

12. Ett hörande öra,* och seende öga, HERren gör dem båda. *Job 36: 10.

Se Ps. 94: 9.

13. Älska icke sömn, att du icke skall fattig warda; låt dina ögon wakne wara, så får du bröd nog.* *Ords. 6: 9, 11; cap. 19: 15.

14. Ondt, ondt, säger man, då man hafwer det; men då det borta är, så rosar man det.

Hwad man hafwer, det blifwer man ledsen wid och will hafwa det, som icke är till (eller det man icke kan få). L. Men isynnerhet äro dessa ord en warning emot lättrogenhet, och lyda i grundtexten: Ondt, ondt, säger köparen; men när han går sin wäg, så berömmer han sig (öfwer ett fördelaktigt köp).

15. Man finner guld och många perlor; men en förnuftig mun är ett ädelt klenodium.* *Ords. 17: 27.

16. Tag honom sitt kläde bort, som för en annan i borgen går, och panta honom för den okändes skuld.* *Ords. 17: 18; cap. 27: 13.

Se cap. 17: 18.

17. Stulet bröd smakar hwar och en wäl, men derefter skall honom munnen full warda med hwassa stenar.* *Job 20: 12, 14.

Grt.: Lögnens bröd är för en man sött, men derefter blifwer hans mun full med småsten. Det orättfångna godset medförer förbannelse, och syndens lusta förwandlas i bitterhet.

18. Anslag bestå, då man förer dem med råd;* och krig skall man med förnuft föra.† *Ords. 11: 14; †cap. 24: 6.

Se Luc. 14: 31.

19. War unbewarad med den, som hemlighet uppenbarar;* och med baktalare, och med falsk mun. *Ords. 11: 13; cap. 25: 9.

Unbewarad: obeblandad, utan umgänge.

20. Den sin fader och sin moder bannar, hans lykta skall utslockna midt i mörkret.* *2 Mos. 21: 17. 3 Mos. 20: 9. 5 Mos. 27: 15. Ords. 19: 26. Matth. 15: 4. Marc. 7: 10.

Hans lykta, d. ä. hans lycka och framgång skall taga slut, så att han lemnas i elände, som då en lykta utslocknar, blott mörker är qwar. Mörker är en bild så wäl af okunnighet, som af elände och lidande. Och ljus eller lykta betecknar stundom äfwen i det timliga lycka, fröjd och glädje.

21. Det arf, der man alltför mycket hastar till, det warder på sistone icke wälsignadt.* *Ords. 28: 20.

”Såsom de barn, som gerna wilja se deras föräldrars och wänners död, samt de som med sken af rätt draga till sig andras gods emot det nionde budet.” L.

22. Säg icke: Jag will wedergälla det onda;* förbida HERran, han skall hjelpa dig. *5 Mos. 32: 35. Ords. 17: 13; cap. 24: 29. Rom. 12: 19. 1 Thess. 5: 15.

Se Rom. 12: 17, 19.

23. Mångahanda wigt är HERranom en styggelse, och en falsk wåg är icke god.

Se v. 10.

24. Hwars och ens gångar komma af HERran;* hwilken menniska förstår sin wäg? *Ords. 16: 1, 9; cap. 19: 21.

En menniskas lefnadswäg bestämmes af Herran, så att, om hon will lyda Hans ord, så blifwer hon ledsagad af Hans fadershand och wägledd af Hans ögon. Ps. 32: 8. Men då menniskan icke will lyda Hans ord och wandra likt Hans wäg, så styrer Han så, att Hans wilja sker på annat sätt, och menniskan måste mot sin afsigt tjena Honom i Hans allmänna hushållning här i tiden.

25. Det är menniskan en snara lasta det helga, och sedan söka löfte.

”Det är en ond ting att lasta Guds namn, ord, tjenst m. m. och sedan gifwa allmosor, bedja, fasta m. m.”

26. En wis konung förskingrar de ogudaktiga, och låter gå hjulet öfwer dem.* *2 Kon. 9: 24, 33. Ps. 101: 8.

Se v. 8. Hjulet eller tröskwagnen är ett bildligt uttryck, som betyder skarpa undersökningar och stränga straff. Se Es. 28: 27.

27. HERrans lykta är menniskans ande: han går igenom hela hjertat.

I skapelsen inblåste Gud i menniskan en lefwande ande och deruti war Hans ljus. Ännu efter syndafallet har menniskan samwetet qwar såsom en lykta i den mörka syndens natt, och i denna lykta kan sanningens ljus, känslan af rätt och orätt wäl till en tid fördunklas, men aldrig fullkomligt utsläckas. Hos de pånyttfödda är själen liksom en lykta, hwaruti Guds ande sjelf är ljuset. I detta ljus kan menniskan rätt känna sig sjelf och se att wandra på Herrans wäg. Se Luc. 11: 36. 2 Pet. 1: 19.

28. Fromhet och sannfärdighet bewara konungen: och hans säte består genom fromhet.* *Ps. 101: 1. Ords. 16: 12; cap. 29: 14.

29. Unga mäns starkhet, är deras pris och de gamles gråa hår är deras prydning.* *Ords. 16: 31.

30. Sår* fördrifwa det onda, och hela hjertans skada. *Ords. 10: 13.

”Hos grundonda menniskor hjelpa inga ord; utan det måste slag och skarpa straff göra.” L. Härmed menas icke, att någon mensklig tuktan kan gifwa åt menniskan ett rent och nytt hjerta, utan blott bidraga till en god uppfostran, ordning, tukt och goda seder för det yttre lifwet. Isynnerhet lära wi af dessa ord, huru nödwändigt det är att med wishet och sträng rättwisa tillämpa strafflagarne mot brottsliga menniskor till deras bättring och samhällets bästa.

21. Capitel.

Konungens hjerta är uti HERrans hand, såsom wattubäckar; och Han böjer* det hwart Han will. *Ps. 33: 15.

Uti de timliga tingen är menniskans hjerta uti Herrans hand, så att Han äfwen med sin makt kan böja det efter sin wilja. Men till omwändelse kan Herren icke böja hjertat med sin allmakt; utan med sin nåd werkar Gud på menniskans wilja och återställer dermed dess frihet, så att hon får och kan wälja mellan lydnad och olydnad, mellan tro och otro. När således Herren i timliga ting leder menniskors hjertan efter sina afsigter, så blifwa deras gerningar icke bewis på lydnad mot Hans wilja, utan de äro blott redskap i Hans hand, som Han genom mångfaldiga orsaker så leder och så werkar på deras tankar, att de göra det, som Han will hafwa fram. Detta sker isynnerhet med konungars och öfwerhetspersoners hjertan, hwilka äro dertill satte att i Hans tjenst regera och styra.

2. Hwar och en tycker sin wäg rätt wara; men HERren allena gör hjärtan wissa.* *Ords. 16: 2.

”Hwad man gör efter Guds befallning, derpå är man wiss att det är rätt: utom Guds ord är allt idel tycke, wana och owisst.” L.

3. Göra wäl och rätt, är HERranom kärare än offer.* *1 Sam. 15: 22. Os. 6: 6.

4. Högfärdiga ögon, och ett stolt sinne, och de ogudaktigas lykta är synd.

De ogudaktigas lykta är deras medgång och äfwen det sken, som de sprida omkring sig med en och annan naturlig god egenskap, och wilja låta påskina, att de hafwa goda hjertan; allt sådant är och idel synd.

5. En idog mans anslag draga in ymnighet; men den som alltför hastig är, han warder fattig.* *Ords. 10: 4; cap. 13: 4.

”Hastighet blifwer trött och låter straxt af. men lugn och ihärdighet fullbordar arbetet. Hasta sakteligen.” L.

6. Den som en skatt samlar med lögn,* honom skall fela, och han skall falla ibland dem, som döden söka. *Ords. 10: 2. Jac. 5: 1, [et]c.

7. De ogudaktigas röfwande skall förskräcka dem: ty de wille icke göra hwad rätt war.

Den förstörelse, som de ogudaktige draga öfwer andra, kommer till deras förskräckelse öfwer dem sjelfwe; ty ingen orättwisa och wåldsamhet kan i längden ega bestånd. Häruti kunna äfwen wår tids upprorsstiftare läsa sin dom.

8. Den en främmande wäg går, han är wrångwis; men den som går i sin befallning, hans werk är rätt.

Att samwetsgrannt hålla sig på sin kallelses wäg är en wishetens frukt.

9. Bättre är bo uti en wrå på taket, än med en trätosam qwinna uti ett stort hus.* *Ords. 25: 24.

Kraftig warning för obetänksamma äktenskapsförbindelser.

10. Den ogudaktiges själ önskar ondt, och unnar sin nästa intet godt.* *Job 31: 36, 37.

11. När bespottaren straffad warder, warda de fåkunnige wise; och när man underwisar en wis, så warder han förnuftig.* *Ords. 19: 25.

12. En rättfärdig håller sig wisligen emot den ogudaktiges hus; men de ogudaktige tänka till att göra skada.* *1 Sam. 24: 14.

”Ett exempel är konung David i sitt förhållande till Saul.” L.

13. Den som tillstoppar sina öron för den fattiges rop, han skall ock ropa och icke börd warda.

Obarmhertighet wedergälles både här i tiden och i en annan werld. Se Matth. 25: 41–46. Jac. 2: 13.

14. En hemlig gåfwa stillar wrede; och en skänk i skötet, allrastörsta ogunst.* *Ords. 17: 8; cap. 18: 16.

I skötet, d. ä. hemligen. En gåfwa med wishet och redlighet kan ofta göra mycket godt och återställa frid och sämja.

15. Det är för de rättfärdiga en glädje att göra det rätt är; men fruktan blifwer för dem, som illa göra.

16. En menniska som går ifrån klokhetens wäg, hon skall blifwa uti de dödas hop.

De dödas hop äro de förtappade, som ewigt dö.

17. Den som gerna lefwer i wällust, han skall blifwa fattig: och den der win och olja älskar, han warder icke rik.* *Ords. 23: 20.

Den, som lefwer yppigt, förslösar sina egodelar. Den, som älskar synden, förstörer sin andeliga arfwedel, såsom den förlorade sonen.

18. Den ogudaktige måste i den rättfärdiges stad utgifwen warda; och föraktaren för de fromma.* *Ords. 11: 8. Es. 43: 3.

19. Bättre är att bo uti ett öde land, än när en trätosam och ensinnad qwinna.

Se v. 9. Ensinnad, grt.: ondsint, förargelig, arg.

20. Uti den wises hus är en lustig skatt, och olja, men en dåre förtärer det.

Olja brukades på flera sätt till kroppens wederqwickelse, till föda och till smörjelse, och är derföre en bild af wälstånd. Den wise får wälsignelse och wälstånd, och den dåraktige förstörer sitt goda.

21. Den som far efter barmhertighet och godhet, han finner lif, barmhertighet och ära.* *Matth. 5: 7. 2 Tim. 1: 16, 18.

Salige äro de barmhertige, ty dem skall ske barmhertighet. Då de, som aldrig omwända sig till Herran, äro barmhertige och wälgörande, så få de här i tiden en nådelön derför, och de trogna belönas af nåd både i tiden och i ewigheten.

22. En wis man winner de starkas stad,* och omstörtar hans makt genom hans säkerhet. *Ords. 24: 5. Pred. 9: 16, 18.

Wishet och förstånd är mäktigare än yttre makt och wälde.

23. Den sin mun och tunga bewarar, han bewarar sin själ för ångest.

24. Den som stolt och öfwerdådig är, han kallas en lösaktig menniska, den i wreden stolthet bewisar.

25. Den late dör öfwer sin önskan: ty hans händer wilja intet göra.* *Ords. 20: 4.

”Det är för försumliga predikanter, regenter, husherrar m. m., de wilja himmelen ärfwa, gods hafwa och dock icke arbeta, ej heller lida.” L. De late plågas af sina fåfänga önskningar, men de wilja icke arbeta för att uppnå dem. De obotfärdiga dö i sin önskan att blifwa salige, de dö i sina synder; ty deras händer hafwa warit för lata till att emottaga Guds nåd till omwändelse och salighet.

26. Han önskar dagligen: men den rättfärdige gifwer, och nekar icke.

Den late kan blott önska, men den rättfärdige har att meddela. Lättjan är också orättfärdighet.

27. De ogudaktigas offer är en styggelse: ty det warder i synd offradt.* *Ords. 15: 8. Es. 1: 13.

Allt det goda, som oomwända menniskor göra, äfwen deras gudstjenst, är en styggelse derföre, att det utgår från otron och ett oomwändt hjerta.

28. Ett lögnaktigt wittne skall förgås;* men den som höra gitter, honom låter man ock alltid tala igen. *Ords. 19: 5.

Grt.: Men den förståndige skall alltid få tala.

29. Den ogudaktige löper igenom med hufwudet; men den der from är, hans wäg blifwer beståndande.

Grt.: Den ogudaktige gör sig hård i sitt ansigte, d. ä. han förhärdar sig i sina onda uppsåt och blifwer alltmera trotsig och skamlös.

30. Ingen wishet, intet förstånd, ingen konst hjelper emot HERran.* *Ords. 11: 21. Es. 8: 10.

31. Hästar warda tillredde till stridsdagen; men segren kommer af HERran.* *Ps. 33: 16, 17. Ps. 147: 10.

I alla lofliga wärf skall menniskan bedja, tänka och arbeta, men wara nöjd med den framgång eller utgång, Herren behagar förläna. Pligterna äro wåra, men händelserna äro Herrans.

22. Capitel.

Rykte* är kosteligare än stor rikedom; och ynnest bättre än silfwer och guld. *Pred. 7: 2.

2. Rike och fattige måste wara ibland hwarannan*: HERren hafwer gjort dem alla. *5 Mos. 15: 11.

Härmed säges oss icke blott, att Gud är alla menniskors skapare, utan att Han i sin försyn så skickat, att somlige äro rike och andra fattige i denna werlden, och detta för wisa afsigter; ty till menniskans själs utweckling är det nödwändigt, att menniskorna alltid behöfwa hwarandra och lefwa i beständigt beroende. Den rike behöfwer den fattige lika så mycket, som den fattige behöfwer den rike för det timliga lifwets bestånd. Ännu mera nödwändigt är detta behof på båda sidor, för att å ena sidan wäcka ömhet, hjelpsamhet och wårdande omsorg, samt å den andra sidan tillgifwenhet och tacksamhet, idoghet och ödmjukhet. Fattigdom och rikedom bero icke blott på en yttre olika fördelning af timliga egodelar, utan wida mera beror denna skillnad på olika anlag hos menniskorna. Detta anlag har Skaparen gjort, och det kan icke upphäfwas. Men många göra sig sjelfwe fattiga, och det står också skrifwet på flera ställen i denna bok.

3. Den kloke ser det onda, och tager sig wara: de oförnuftige löpa igenom, och få skada.* *Ords. 27: 12.

4. Der man lider i HERrans fruktan, der ar rikedom, ära och lif.

5. Spjut och snaror äro på den wrångas wäg; men den som drager sig der långt ifrån, han bewarar sitt lif.

6. Såsom man wänjer ett barn, så låter det icke af, då det gammalt warder.

Den Heliga Skrift wisar oss på många ställen, huru nödwändigt det är, att barnen få en god uppfostran allt ifrån sin spädaste ålder.

7. Den rike råder öfwer de fattige och den som borgar, han är hans träl, som lånar.

Detta är en naturlag, som ingen borgerlig lag kan omintetgöra, och derföre måste den, som är wis, wäl wakta sig för att falla uti obarmhertiga händer.

8. Den som orätt sår, han skall uppskära wedermöda;* och skall igenom sin ondskas ris förgås. *Job 4: 8.

Se Gal. 6: 7, 8.

9. Ett mildt öga warder wälsignadt; ty han gifwer af sitt bröd åt de fattiga.

Ett mildt öga bet. en som är mild och wälgörande. Ögat nämnes särskilt, emedan det tydligast uttrycker, hwad själen tänker och will. Ett ondt öga, se cap. 23: 6. Jfr Matth. 20: 15.

10. Drif ut bespottaren, så kommer kifwet bort; så wänder igen träta och smälek.* *Ords. 26: 20.

Bespottaren är hwar och en, som icke tror och lyder Guds ord, och särskilt menas här trätosamma menniskor, lagkrånglare och processmakare, som söka sin fördel wid oenigheter och rättegångar.

11. Den som ett trofast hjerta hafwer, och täckeligen talar, hans wän är konungen.* *Ps. 101: 6.

Konungar, förstar och mäktige hafwa ofta den olyckan att wara omgifna af smickrare, och de redliga hafwa stundom swårt för att blifwa rätt kände; men alltid segrar redligheten till slut, och det falska, lögnaktiga hyckleriet blifwer alltid förr eller sednare afslöjadt, så att konungen och andra lära känna och wärdera den trofasta redligheten. Det uttrycket: täckeligen talar, will underwisa hwar och en, som wederbör, att, om han än har de allraskarpaste och wigtigaste sanningar att framföra, böra de dock aldrig framföras på ett owist, kärlekslöst och frånstötande sätt.

12. HERrans ögon bewara godt råd; men föraktarens ord omstörtar Han.

”Hwad godt är i lärdom och råd det bewarar Gud, eljest äro de falska munnar så månge, att allt förderfwadt blefwe”. L.

13. Den late säger: Ett lejon är ute; jag måste warda dräpen på gatan.* *Ords. 26: 13.

”Det är predikanter, regenter, tjenstefolk, hwilka icke bita räfwen, gå icke igenom tjockt och tunnt”. L.

14. En skökas mun är en djup grop*: den HERren ogunstig är, han faller deruti. *Ords. 7: 25, [et]c. cap. 23: 27.

Otukten störtar menniskan i timligt och ewigt förderf. Versen innehåller en bild, lånad af wanlig djurfångst. Såsom det brukas att tillreda gropar för räfwar och wargar, samt förse dem med lockmat, så är skökan, och i allmänhet all sinlighet, otukt och hwarje last, en sådan grop, och den, som en gång är fången, blifwer bunden i syndens träldom. Se v. 25.

15. Galenskap är i piltens hjerta; men tuktans ris* drifwer den långt ifrån honom. *Ords. 13: 24; cap. 19: 18; cap. 23: 13.

16. Den som den fattige orätt gör, på det hans gods må mycket warda, han skall ock gifwa åt en rik, och fattig warda.* *Es. 33: 1.

Här slutar den största och första samlingen af Salomos Ordspråk, och en ny afdelning börjar, som föregås af en ny uppmaning till uppmärksamhet och lydnad för det som läres. Men denna förmaning syftar äfwen tillbaka på allt det föregående, ja, på hela Guds ord, som wi uppmanas att uppmärksamt och troget betrakta, höra och lära.

17. Böj dina öron, och hör de wisas ord, och lägg uppå hjertat min lära.* *Ords. 1: 5; cap. 2: 1, 2; cap. 3: 1; cap. 4: 1, 2; cap. 5: 1, 2.

18. Ty det skall wäl bekomma dig, om du dem när dig behåller; och de skola tillsammans genom din mun wäl lyckas.

19. Att ditt hopp skall wara intill HERran,* måste jag dig om sådant dagligen förmana. *Ords. 3: 5. Phil. 3: 1.

20. Hafwer jag icke margfalleligen skrifwit dig före, med råd och lära?

21. På det jag skulle wisa dig en wiss grund till sanningen,* att du måtte kunna rätteligen swara dem, som dig sända. *Luc. 1: 4.

22. Beröfwa icke den fattige, ändock han fattig är; och undertryck icke den elände i porten.

23. Ty HERren skall handla deras sak; och skall förtrycka deras förtryckare.* *Ords. 23: 11.

24. Gif dig icke i sällskap med en wredsam man; och håll dig icke intill en grym man:

25. Att du tilläfwentyrs icke lärer hans wäg, och får din själs förargelse.

Grt.: Att du icke lärer hans stigar, och du så får en snara på din själ.

26. War icke när dem, som sin hand förplikta, och för skuld i borgen gå.* *Ords. 11: 15; cap. 17: 18; cap. 20: 16; cap. 27: 13.

27. Ty om du icke hafwer till att betala, så tager man din säng bort under dig.

28. För icke tillbaka de förra råmärken,* som dina fäder gjort hafwa. *5 Mos. 19: 14; cap. 27: 17. Ords. 23: 10.

29. Ser du en man endig i sina ärenden, han skall stå för konungen; och skall icke stå för de oädla.

Endig, grt: snäll, idog, klok och skicklig i sina förrättningar. Att stå för, betyder; att tjena. De, som äro förståndige, skicklige, fromme och redlige, så äfwen i det timliga framgång genom Guds försyn. Och häruti, såsom uti andra ordspråk i den Heliga Skrift, ligger tillika en andelig sanning. Den, som låter lära sig af den sanna wisheten, slipper att wara en träl i syndens och werldens tjenst, och blifwer en fri Herrans tjenare.

23. Capitel.

När du sitter och äter med en herre, så gif akt uppå, hwad för dig handladt warder:

2. Och sätt en knif på din hals, om du will behålla lifwet.

Sätt en knif på din hals, d. ä. gif akt på ditt tal och ditt beteende, såsom om en knif wore satt till din hals. ”Bewara din tunga, att du icke talar för mycket och kommer deröfwer i fara; ty dess rätt är otrohet”. L.

3. Önska dig icke af hans mat: ty det är falskt bröd.

”Det är uti hofwet falskt bröd, der alltid den ene ljuger öfwer den andra och hycklar öfwer den andra, till dess han honom bringar till nederfall och sig upp igen". L.

4. Möda dig icke till att warda rik*; och wänd igen af dina synder. *1 Tim. 6: 9.

Gud will, att menniskan skall wara trogen i sitt kall och arbeta för sin bergning; men icke eftersträfwa rikedomar och fåfäng ära.

5. Låt icke dina ögon flyga efter det, som du icke få kan: ty detsamma gör sig wingar såsom en örn, och flyger upp åt himmelen.

”Ju mer man det begärer, ju mer flyr det undan”. L. Såsom en örn förswinner alltmera ju högre, den flyger.

6. Ät icke bröd med en afundsfull; och önska dig icke hans mat.

7. Ty såsom ett spökelse är han innantill: han säger: Ät och drick; och hans hjerta är dock icke till dig.

”Hwilket spökelse är owisst, såsom willoeldar flyga om natten, hwarpå man icke kan lita; alltså ställer han sig god och är dock icke”. L. Han beräknar och wärderar hwad han gifwer dig, han aktar uppå, hwad du åtnjuter.

8. Dina betor, som du ätit hafwer, måste du utspy, och måste dina wänliga ord förtappat hafwa.

Du skulle gerna önska, att du kunde gifwa tillbaka hwad du åtnjutit, och måste ångra, att du wisat dig wänlig och tacksam.

Allt detta lärer oss icke blott försigtighet i anseende till det timliga lifwet, utan Guds Anda will härmed warna oss för gemenskapen med werlden. Hwarje syndig njutning blifwer bitter och måste med smärta ångras, så snart själen blifwer upplyft af Herrans ljus och lärer, all werldens wänskap är idel hat.

9. Tala icke för en dåres öron: ty han föraktar ditt tals klokhet.* *Ords. 9: 8. Matth. 7: 6.

10. För icke tillbaka de förra råmärken;* och gack icke in uppå de faderlösas åker.† *5 Mos. 19: 14. Ords. 22: 28. †2 Mos. 22: 22.

11. Ty deras Förlösare är mäktig; Han skall uträtta deras sak emot dig.* *2 Mos. 22: 23. Ords. 22: 23.

12. Gif ditt hjerta till tuktan, och dina öron till förnuftigt tal.

13. Låt icke af att tukta pilten: ty om du slår honom med ris, så betorf man icke dräpa honom.* *Ords. 13: 24; cap. 19: 18; cap. 22: 15.

”Stupa du honom, så behöfwer icke bödeln stupa honom. Han måste dock stupad warda”. L. Då barn icke uppfostras i tukt och Herrans förmaning, så kommer ofta en förskräcklig tuktan framdeles öfwer både föräldrar och barn, och skadan är stundom ohjelplig.

14. Du slår honom med ris; men du friar hans själ ifrån helwetet.

Ehuru icke uppfostran i och för sig sjelf kan befria någon från helwetet, så är den dock ett medel, hwarigenom många kunna afskräckas från syndens wäg och lära känna sin Herre och Frälsare; och deremot blifwa många förtappade, derföre att de ifrån barndomen kommit in på otrons, sjelfswåldets och ogudaktigheten wäg.

15. Min son, om du wis är, så gläder sig ock mitt hjerta;* *Ords. 10: 1; cap. 27: 11.

Icke blott fromma anhörige och wänner, utan äfwen Guds englar och den himmelska wisheten sjelf gläder sig öfwer hwarje själ, som låter frälsa sig och emottager wisdom till omwändelse och salighet.

16. Och mina njurar äro glade, när dina läppar tala det rätt är.

17. Ditt hjerta följe icke syndare;* utan war dagligen uti HERrans fruktan. *Ords. 24: 1.

18. Ty det skall wara dig framdeles godt, *och ditt wäntande skall icke fela.† *Ps. 37: 37. †Ords. 24: 14.

19. Hör, min son, och war wis; och styr ditt hjerta in på wägen.

20. War icke ibland drinkare och slösare:

21. Ty de drinkare och slösare warda fattige,* och en sofware måste rifne kläder bära. *Ords. 21: 17.

Såsom lättja medförer lekamlig uselhet och fattigdom, så medförer tröghet och obenägenhet till sökande efter Guds rike både andeligt elände här i tiden och ewig nakenhet, jemmer och nöd. Den andelige lättingen är klädd i egenrättfärdighetens sönderrifna mantel.

22. Hör din fader, den dig födt hafwer; och förakta icke din moder, då hon gammal warder.* *Ords. 1: 8; cap. 15: 12.

23. Köp sanningen, och sälj icke bort henne; wishet, tuktan, och förstånd.

Huru detta köpande skall ske, se Uppb. 3: 18. Då menniskan will gifwa sitt hjerta åt Herran, så undfår hon af nåd allt godt af Honom.

24. Den rättfärdiges fader gläder sig; och den som en wis födt hafwer, han är glad der öfwer.

25. Låt din fader och din moder glädja sig; och glädje sig den dig födt hafwer.

26. Gif mig, min son, ditt hjerta, och låt dina ögon mina wägar behaga.

27. Ty en sköka är en djup grop; och horkonan är en trång grop:* *Ords. 22: 14.

28. Och waktar hon såsom en röfware, och de oaktsamma ibland menniskorna samkar hon till sig.

Denna warning syftar både på den särskilda fara, som köttslig lusta medförer, och isynnerhet på all kärlek till synden och werlden; ty all werldskärlek är en skökokärlek, som röfwar, men ingenting gifwer, och förer själen till ewig fattigdom och qwal. ”Gropen” är i Österlanden en wanlig bild af ett trångt fängelse, och gropar brukas såsom fängelser. 1 Mos. 37: 20, 24. Jer. 38: 6.

29. Hwar är we? Hwar är sorg? Hwar är kif? Hwar är klagan? Hwar äro sår utan sak? Hwar äro röda ögon?

30. Nemligen, der man dryckenskap öfwar; och kommer till att utdricka hwad inskänkt är.* *Es. 5: 11, 12.

31. Se icke till winet,* att det så rödt är, och står så dägeligt i glasen, och går lätteligen in:† *Eph. 5: 18. †Högaw. 7: 9.

32. Men på sistone biter det såsom en orm, och stinger såsom en huggorm.

I dessa verser framställes dryckenskapens förskräckliga werkan på kropp och själ. Men den lekamligen berusande dryckenskapen är tillika en bild af andelig berusning, hwarigenom själen förlorar sin rätta omtanke och samwetet förslöas. Otrons och syndens lif är en ständig berusning. Synden är en kalk med en giftdryck från afgrunden, som förderfwar både kropp och själ för ewigt. Men sådane laster, som otukt och dryckenskap, äro ibland de wanligaste snaror, hwarmed själamördaren fångar och mördar menniskor. Dessa laster gå ofta i jemnbredd med hwarandra och fara fram öfwer werlden för att fånga menniskor, de mörda och förderfwa flera än alla, som förgås genom sjukdomar, krigs- och alla olyckshändelsen, de mörda icke blott kroppen, utan själen.

33. Så se dina ögon efter andra qwinnor; och ditt hjerta talar oskäliga ting:

34. Och du blifwer såsom en, den der sofwer midt i hafwet; och såsom den der sofwer ofwan på en mast.

35. De slå mig, och det gör mig icke ondt; de stöta mig, men jag känner det icke: när skall jag uppwakna, att jag måtte komma till drycks igen?

Detta är en beskrifning på samwetets känslolöshet hos alla de menniskor, som äro berusade af laster och syndiga begärelser. Det ligger i syndens natur, att, ju mera syndabegärens törst tillfredsställes, desto mera tilltager den och blifwer ändtligen i själen en outsläcklig brand.

24. Capitel.

Följ icke onda menniskor: och begär icke att wara när dem.* *Ords. 23: 17.

”Låt icke ditt arma, swåra lefwerne, förtryta dig, att du afundas de onda och wille dela deras wällefnad”. L.

2. Ty deras hjerta står efter skada; och deras läppar råda till ondt.* *Ords. 1: 16, 18.

3. Genom wishet warder ett hus bygdt; och genom förstånd widmakthållet.

4. Genom skicklig hushållning warda husen fulla med allahanda kosteliga och härliga rikedomar.

”När det ordentligen uti huset hållet warder, så uträttar det mera än stort arbete; såsom när man gifwer, hwarest, när och åt hwilka man skall”. L.

5. En wis man är skurk; och en förnuftig man är mäktig af krafter.* *Ords. 21: 22. Pred. 9: 16, 18.

Wishet och förstånd gifwa större makt och inflytande än äreställen och rikedomar, som innehafwas af tanklösa, oförståndiga menniskor.

6. Ty med råd måste man örlig föra; och der många rådgifware äro, der är segren.* *Ords. 20: 18.

Då rådgifwarena äro fromma och wisa.

7. Wishet är för de galna alltför hög: han tör icke upplåta sin mun i porten.

8. Den sig sjelf skada gör, honom kallar man wäl en hufwudskalk,

9. En dåres tanke är synd; och en bespottare är en styggelse för menniskorna.

10. Den är icke stark, som i nöden icke fast är.

”Månge äro djerfwa, när det står wäl till, och mången fruktar sig för tio, när han är allena”. L. Det är i nöden och motgången kraften pröfwas. I den swåraste pröfningen kan ingenting annat än trons kraft hålla stånd.

11. Hjelp dem, som man döda will; och drag dig icke undan för dem, som man dräpa will.* *Ps. 82: 3, 4. Ords. 31: 8, 9.

De oskyldige, som förföljas, skall en rättfärdig menniska söka att med alla krafter bistå.

12. Säger du: Si, wi förstå det icke: menar du, att den, der hjertan wet, märker det icke? Och den, der på själen akt hafwer, känner det icke? Och lönar menniskan efter hennes gerningar?* *Job 34: 11. Ps. 62: 13. Jer. 32: 19. Rom. 2: 6. Uppb. 22: 12.

Många menniskor låta det onda hafwa sin gång och fråga icke derefter, utan ursäkta sig med tomma undanflykter, såsom dessa: detta är werldens lopp: herretjenst går framför gudstjenst: den, som har makten, måste man lyda: mitt eget hus är mig närmare än grannens: hwar och en är sig sjelf närmast o. s. w. På sådant sätt söker den sjelfwiska, egennyttiga och egenkära menniskan att bemantla sin likgiltighet för medmenniskors olyckor och lidanden, såsom om de litet eller intet anginge henne. Detta är helt och hållet stridande mot den christliga kärleken. Se 1 Cor. 10: 24. Phil. 2: 4. Jac. 2: 13.

13. Ät, min son, honung,* ty det är godt; och honungskaka är söt i din hals. *Ords. 25: 16, 27.

14. Alltså lär wisheten för din själ: när du finner henne, få warder det framdeles wäl gående, och ditt hopp skall icke fåfängt wara.

Wisheten är för själen söt och ljuflig och jemföres derföre med honung, v. 13. Ps. 119.

15. Wakta icke såsom en ogudaktig uppå den rättfärdiges hus; förspill icke hans hwila.

”Såsom de, hwilka de fattigas hus och egodelar till sig rifwa, eller dem eljest med bedrägeri utbyta.” L.

16. Ty en rättfärdig faller sju resor, och står åter upp; men de ogudaktige falla uti olycka.

”Gud hjelper alltid upp den rättfärdige igen, ehuru ofta han förderfwad och fördrifwen warder.” L. Med detta fallande menas icke fall i synden, utan timligt fallande i motgångar, olyckor och lidanden. Men att de rättfärdige ofta kunna falla i uppsåtlig synd och åter blifwa upprättade, omtalas icke i den Heliga Skrift. Se 1 Joh. 3: 9. Detta bibelspråk har blifwit gräsligt missbrukadt och misstydt, såsom om en christens lif kunde wara ett beständigt wacklande mellan fall och upprättelse. Sammanhanget wisar den rätta meningen.

17. Gläd dig icke öfwer din owäns fall; och ditt hjerta fröjde sig icke öfwer hans olycka.* *Job 31: 29.

18. HERren måtte det se, och Honom det illa behaga, och wända sin wrede ifrån honom.

Ifrån honom och öfwer dig. Se Job 20: 23.

19. Wredgas icke öfwer den onda; och haf icke nit öfwer de ogudaktiga.* *Ps. 37: 1. Pred. 7: 10.

War icke wred öfwer de ondas lycka och medgång. Ps. 37: 1, 2. Deras lycka är så kort, deras olycka så lång!

20. Ty den onde hafwer intet till hoppandes; och de ogudaktigas lykta skall utslockna.* *Job 18: 5.

21. Min son, frukta HERran, och konungen;* och blanda dig icke ibland de upproriska. *1 Pet. 2: 17.

De upproriska i christenheten äro nästan alltid sådane, som icke blott hata sin öfwerhet, utan de hata äfwen Gud och Hans ord. Att blanda sig in med de upproriska är derföre detsamma, som att göra gemensam sak med de ogudaktiga. Ps. 2.

22. Ty deras förderf skall med hast uppstiga; och ho wet, när begges olycka kommer?

Begges olycka, nemligen dens straff, som icke fruktar Herran, och dens straff, som är upprorisk emot konungen.

23. Detta kommer ock ifrån de wisa. Anse personen i domen är icke godt.* *5 Mos. 1: 17. Ords. 18: 5; cap. 28: 21.

Detta, grt.: dessa, nemligen språk. Härmed gifwes tillkänna, att en ny samling af wisa lärdomar och tänkespråk här tager sin början. De äro ingifne af samma anda, som upplyste Salomos hjerta, medan han wandrade i gemenskap med Herran.

24. Den som till den ogudaktige säger: Du är from; honom banna menniskorna, och folket hatar honom.

25. Men de som straffa honom, de behaga wäl; och en rik wälsignelse kommer öfwer dem.

En redlig bekännelse af sanningen, äfwen då det gäller att åt mäktiga menniskors synder gifwa det rätta namnet, måste alltid winna aktning, och smickrare föraktas alltid äfwen då, när man krusar för dem i ansigtet.

26. Ett redligt swar är såsom ett ljuft kyssande.

Se cap. 25: 11.

27. Beställ dina ärenden ute och bruka din åker; sedan bygg ditt hus.

En nödwändig underwisning, att alltid tänka på det nödwändigaste först. Framför allt skall menniskan söka Guds rike och med himlens utsäde beså sitt hjertas åker. Dernäst måste den timliga kallelsens pligter skötas med att flit, och sedan är det lofligt att äfwen wara betänkt på det, som hörer till huslig trefnad.

28. War icke wittne utan sak emot din nästa; och bedrag icke med din mun.* *Ords. 14: 5.

29. Säg icke: Såsom man gör mig, så will jag göra igen, och wedergälla hwar och en hans gerning.* *Ords. 20: 22. Matth. 5: 44.

Se Rom. 12: 19.

30. Jag gick fram om den lates åker, och om den galnes wingård;

31. Och si, der war icke annat än nässlor på, och stod full med tistel, och muren war omkull fallen.

32. Då jag det såg, lade jag det på hjertat; och skådade, och lärde deraf.

33. Du will ännu något litet sofwa, och ännu något litet sömnig wara, och ännu litet sammanlägga händerna till att hwila:* *Ords. 6: 9, [et]c.

34. Men ditt armod skall komma dig såsom en wandrare; och din fattigdom såsom en wäpnad man.

Lättja och tanklöshet äro för all timlig lycka förderfwande och förstörande. Och hos den obotfärdiga menniskan, som af andelig lättja och tanklöshet uppskjuter sin omwändelse dag från dag, är hjertats åker likasom öfwerwäxt med brännässla; der wäxer ingenting nyttigt, utan blott ogräs, som bränner och swider, och som en gång skall samlas och kastas i ugnen.

25. Capitel.

Desse äro ock Salomos Ordspråk, hwilka här tillsatt hafwa Hiskia män, Juda konungs.

Dessa Hiskia män, som således lefde nära trehundra år efter Salomo, woro propheter, upplyste af Guds Anda, bland hwilka propheten Esaia intager det främsta rummet. Desse wise samlade nu Salomos språk och skrifter, och bragte allt uti ett ordnadt skick under Guds Andas ledning. Salomo hade skrifwit mycket mera än detta, 1 Kon. 4: 32, men icke allt war så beskaffadt, att det skulle införlifwas med den Heliga Skrift. För att derutur göra det rätta urwalet behöfdes äfwen Guds Andas ingifwelse, och denna upplysning och ingifwelse hade dessa fromma män i konung Hiskie tid.

2. Det är Guds ära en sak fördölja; men konungars ära är en sak utransaka.

Den allwetande Guden behöfwer till sina domar ingen ransakning, utan på det Han må bewisa barmhertighet emot syndaren och befria äfwen ifrån timlig wanära eller timlig undergång dem, som wilja omwända sig, fördöljer Han ofta det onda ända till det sista ögonblicket, ja, ofta så att det icke kommer i dagen förr, än den timliga straffdomen har skett, och med de flesta synder icke förr än på den stora räkenskapsdagen. Gud handlar häruti såsom en barmhertig fader, som will fördölja sina barns fel så länge Hans wishet för godt finner, och anwänder alla goda medel, för att draga och locka dem till bättring. Deremot måste en jordisk konung anwända all möda att fullt utransaka och utreda hwarje mål, innan någon dom fälles.

3. Himmelen är hög, och jorden djup; men konungars hjerta är oransakligt.

4. Man kastar bort skägget ifrån silfret, så warder der ett rent kärl utaf.

5. Man kastar ett ogudaktigt wäsende bort ifrån konungen, så warder hans säte med rättfärdighet befäst.* *Ords. 16: 12; cap. 20: 8, 28.

Bortkasta den ogudaktige (rådgifwaren) ifrån konungens ansigte, så skall Hans thron genom rättfärdighet befästas. Såsom slagget skall skiljas från silfret genom smältning, v. 4, så skola de ogudaktige skiljas ifrån konungen och ifrån gemenskap med ärligt folk genom sträng sanningskärlek, sedlighet och rättwisa straff. Sanning och rättwisa äro de enda säkra grundwalarne för herrawälde och throner.

6. Pråla icke för konungen, och träd icke fram, der de store stå.

Bjud icke till att tränga dig fram till makt och ära.

7. Ty det är dig bättre, när man till dig säger: Gack hit upp; än att du skulle för försten förnedrad warda,* det dina ögon se måste. *Luc. 14: 8–10.

Både inför menniskor och ännu mera inför Gud gäller den stora sanning, som wår Frälsare med högsta klarhet uttalade: Den sig upphöjer, han skall warda förnedrad, och den sig förnedrar, han skall warda upphöjd. Luc. 14: 11. De egenrättfärdige, som äfwen inför den Högste Domaren wilja förswara sig, blifwa på det djupaste förnedrade. Matth. 25: 44–46.

8. War icke hastig till att träta: ty hwad will du sedan göra, när din nästa dig skämt hafwer?

Hwad will du göra, sedan det kommit i dagen, att du haft orätt?

9. Handla din sak med din nästa; och uppenbara icke en annans hemlighet:* *Ords. 11: 13; cap. 20: 19.

10. På det att den, det hörer, icke skall tala dig illa till, och ditt onda rykte icke återwänder.

V. 9. Försök om möjligt att åstadkomma enskild förlikning. Rättegång måste anses såsom ochristlig, så länge icke alla möjliga försök blifwit gjorda, för att genom enskild öfwerenskommelse i godo afgöra målet. Se Matth. 5: 25.

11. Ett ord, i sin tid taladt.* är såsom ett gyllene äpple uti silfwerskålen. *Ords. 15: 23.

Utskurna eller gjutna äpplen, likasom blommor, woro wanliga prydnader. Såsom en sådan prydnad war angenäm att se, så är ett wisligen taladt ord wälbehagligt och dyrbart. Det är ock den talandes högsta prydnad.

12. Den som en wis straffar, och han lyder honom, det är såsom en gyllene öronring, och ett gyllene halsband.* *Ords. 1: 9; cap. 9: 8, 9.

Grt.: En wis, som bestraffar, och ett lydaktigt öra, det är såsom en öronring af guld och ett dyrbart smycke. En wis bestraffning och ett lydigt öra passa tillsamman, såsom ett dyrbart smycke passar för örat eller halsen.

13. Lika som snököld i andstiden, så är ett troget budskap honom, som det sändt hafwer; och wederqwicker sin herres själ.

Likasom kylande dryck, swalkande luft eller skugga är wederqwickande i den warma skördetiden, så är ett troget sändebud, som uträttar all ting wäl. ”En trogen tjenare och undersåte är icke till att betala.” L.

14. Den, der mycket talar och håller intet, är såsom ett moln och wäder utan regn.* *Jud. Ep. v. 12.

”Goda ord och intet derunder.” L.

15. Genom tålamod warder en förste blidkad; och en len tunga stillar hårdheten.* *Ords. 15: 1. Pred. 10: 4.

Genom saktmodighet och mildhet kunna hårdhet och wrede lättast öfwerwinnas.

16. Finner du honung,* så ät så mycket, som behöfwes af honom, att du icke för mätt warder, och spyr det ut. *Ords. 24: 13.

Alla goda gåfwor måste med wishet begagnas, för att icke förlora sitt wärde eller blifwa skadliga. Äfwen Guds ord och alla nådens medel måste begagnas rätt; ty eljest skada de mera än de gagna. Hit hörer äfwen, att föräldrar och uppfostrare wakta sig, att de icke twinga dem, som skola underwisas, att läsa eller höra så mycket af Guds ord, att det för dem blifwer widrigt och motbjudande.

17. Drag din fot tillbaka ifrån din nästas hus: han måtte ledas wid dig, och warda dig wred.

18. Den som emot sin nästa falskt wittnesbörd talar, han är ett spjut, swärd och skarp pil.* *Ps. 57: 5. Ps. 59: 8. Ps. 120: 4.

19. Föraktarens hopp i nödens tid är såsom en rutten tand och en owiss fot.

Föraktarens, d. ä. öfwerträdarens hopp kommer på skam i nödens tid.

20. Den för ett bedröfwadt hjerta wisor qwäder, det är såsom en sönderrifwen klädnad om wintren, och ättika på krita.

Att wilja sjunga glädjewisor för bedröfwade hjertan är lika förwändt som att aflägga kläderna om wintern.

21. Hungrar din owän, så spisa honom med bröd: törstar han, så gif honom watten dricka.* *Rom. 12: 20.

22. Ty du samlar kol tillhopa uppå hans hufwud; och HERren wedergäller dig det.

23. Nordanwäder gör storm; och en hemlig tunga gör ett oblidt ansigte.

Detta gäller också, då menniskan i sitt hjerta lyssnar till syndiga begärelsers och onda ingifwelsers hemliga tunga eller hyser ogrundade misstankar.

24. Det är bättre att sitta uti en wrå på taket, än när en trätosam qwinna i ett stort hus.* *Ords. 21: 9, 19.

En trätosam qwinna kan också anses såsom en bild af ett ondt samwete, som aldrig låter hjertat wara i frid, och ett sådant sällskap är förskräckligt plågsamt.

25. Ett godt rykte utaf fjerran land är likasom kallt watten för en törstig själ.

26. En rättfärdig, som för en ogudaktig faller, är såsom en rörd brunn och en förderfwad källa.

Den rättfärdige skall alltid wara såsom en flytande, wederqwickande källa för sina medmenniskor, och då han blifwer ett rof för fienders ondska genom arga stämplingar, onda rykten eller på annat sätt, så är det såsom då en källa förtrampas och förderfwas. Se Joh. 7: 38.

27. Den som för mycket honung äter, det är icke godt; och den swåra ting utransakar, det warder honom för swårt.

Ett fromt och ödmjukt forskande i Guds ord är ljufligt och härligt; men allt forskande af nyfikenhet och fåfäng ära kommer alltid på skam, såsom för mycket honung skadar helsan.

28. En man som sin anda icke hålla kan, han är såsom en öppen stad utan murar.

Den, som icke kan hålla och beherrska sig sjelf, är blottställd för anfall från alla sidor, såsom en öppen stad.

26. Capitel.

Likasom snö om sommaren, och regn i anden, så höfwes icke en dåre ära.* *Ords. 17: 16; cap. 19: 10.

”Ära heter hör gods, rikedom och allt det, hwaraf man ära hafwer.” L.

2. Likasom en fågel bort far, och en swala flyger, alltså biter icke en oförtjent banna.* *Ps. 109: 28.

3. För hästen en gissel, och för åsnan ett betsel,* och för dåren ett ris på ryggen.† *Ps. 32: 9. †Ords. 10: 19.

4. Swara icke dåren efter hans dårskap, att du honom icke lik warder.

På dåraktigt tal är merändels bäst att icke swara.

5. Men swara dåren efter hans dårskap, att han icke skall låta sig tycka, att han är wis.

Då ett swar bör gifwas på dåraktigt tal, så bör det wara med salt förmängdt, på det om möjligt den dåraktige måtte blifwa wis genom sanningens kraft. Se v. 8.

6. Den en sak genom ett galet budskap* beställer, han är såsom en halt på fötterna, och tager skada. *Ords. 25: 13.

Såsom en halt på fötterna, grt.: han afskär sig fötterna, d. ä.: den som anwänder oförståndiga personer till att uträtta wigtiga ting, han betager sig sjelf tillfälle och förmåga att uträtta saken, ty det, som blifwit illa gjordt, är ofta ohjelpligt.

7. Såsom en krympling anstår att dansa, alltså anstår en dåre tala om wishet.

Att wilja gälla för wisare, än man är, åstadkommer stundom ett sådant åtlöje, som då en krympling försöker att dansa; men allratydligast wisar sig dårskapen, då de, som sakna erfarenhet af Guds ords kraft på själ och hjerta, wilja tala om andeliga ting. Det wisar sig snart, att de halta.

8. Den en dåre ära tillägger, det är likasom man kastade en ädelsten uppå ett stenrös.

9. Ett ordspråk uti en dåres mun är liksom en törneqwist, den uti en drucken mans hand stinger.

”När en drinkare bär en törneqwist i handen, så rifwer han sig mera dermed, än han brukar rosorna till nytta; alltså gör en narr med Skriften eller med ett rött språk ofta mer skada än fromma (i det han dem wränger eller owisligen dermed umgår).” L.

10. En god mästare gör ett ting rätt; men den som en klåpare lejer, honom warder det förderfwadt.

11. Såsom en hund uppäter sina spyor igen,* alltså är en dåre, som sin galenskap på nytt bedrifwer. *2 Pet. 2: 22.

12. När du en ser, som sig tycker wis wara,* det är mera hopp uppå en dåre än på honom. *Ords. 3: 7; cap. 29: 20.

Se Rom. 12: 16.

13. Den late säger: Det är ett ungt lejon på wägen, och ett lejon på gatan.* *Ords. 22: 13.

14. En lat wänder sig i sängen, likasom en dörr på dörrjernen.

15. Den late gömmer sin hand i barmen, och det warder honom tungt, att han skall bära henne åt munnen.* *Ords. 19: 24.

16. En lat tycker sig wisare wara än sju, som seder lära.

”Det är de, som annat folk lära och döma, och de sjelfwe kunna dock icke bättre göra ej heller wilja; ett förtretligt folk.” L. De, som äro begifna på någon last, söka wanligtwis att öfwerskyla den med någon inbillad wishet.

17. Den som framgår, och blandar sig uti andras kif, han är lika som en, den der drager en hund med öronen.

18. Likasom en hemligen med skott och pilar skjuter, och dräper:

19. Alltså gör en falsk menniska med sin nästa, och säger sedan: Det war mitt skämt.

20. Då intet mer wed är, slocknar elden; och när klaffaren är borta, wänder trätan åter.* *Ords. 22: 10.

Likasom wissa personer hafwa en stor benägenhet att åstadkomma osämja och ofrid, så har också hwarje menniska i sitt hjerta en ”klaffare”, en retlig punkt, såsom högmod, afund eller någon annan ömtålig fläck. Och så länge det onda sinnet icke är brutet, så har menniskan alltid träta med sitt samwete och försöker att nedtysta det på många sätt både med tal och swar och mutor. I detta tillstånd har menniskan ingen frid med Gud och ingen rätt kärlek till sin nästa. Men när weden är borta, när synden är bortskaffad, så slocknar också Guds wredes eld i samwetet. Sedan blifwer menniskan äfwen fridsam med sin nästa. Rom. 12: 18.

21. Såsom kolen glöd, och weden eld; alltså kommer en trätosam man kif åstad.

22. Klaffarens ord äro såsom hugg, och de gå igenom hjertat.* *Ords. 18: 8.

23. En förgiftig mun och ondt hjerta äro såsom en lerpotta med silfwerslagg öfwerdragen.

En sådan öfwerdragen lerpotta tan glänsa såsom silfwer, men är af intet wärde. Se Rom. 3: 13. Denna liknelse betecknar skrymteriets arghet.

24. Fienden warder känd wid sitt tal; * och när han nalkas, far han med falskhet. *Ords. 20: 5.

25. Då han smeker med sitt mjuka tal, tro honom icke: ty sju styggelser äro uti hans hjerta.

Sju, d. ä.: många onda tankar och anslag.

26. Den som hat hemligen håller till att göra skada, hans ondska skall den meniga man uppenbar warda.

27. Den en grop gör, han skall falla deruti; och den en sten wältar, uppå honom skall han komma.* *Ps. 7: 16. Ps. 9: 16. Ps. 57: 7. Pred. 10: 8.

28. En falsk tunga hatar den henne straffar;* och en smeken mun kommer förderf åstad. *Ords. 9: 8.

Grt.: Den falska tungan hatar dem hon förstörer. Hon talar illa om dem hon skadat, för att dermed betäcka sin ondska.

27. Capitel.

Beröm* dig icke af morgondagen: ty du wet icke, hwad i dag hända kan.† *Ps. 75: 5–7. †Jac. 4: 13, 14.

2. Låt en annan lofwa dig, och icke din mun; en främmande, och icke dina egna läppar.* *Jer. 9: 23.

Till ödmjukhet och warsamhet har menniskan alltid tillräcklig orsak i sitt syndiga hjerta och i sin egen swaghet; men här framställes också den grunden, att menniskan icke wet, hwad som kan hända i morgon eller i det nästa ögonblicket. Den som nu eger lycka, wälstånd och anseende, kan snart wara störtad i största elände. Widare skall den, som älskar den sanna wisheten, taga sig till wara för allt byggande på den owissa framtiden. Se Jac. 4: 13–16.

3. Stenen är swår, och sanden är tung; men en dåres wrede är swårare än de båda.

4. Wrede är en grym ting,* och harm är en storm; och ho kan bestå för afund? *Job 5: 2. Jac. 1: 20.

Wrede och harm äro ofta swåra att uthärda, men afunden är mycket djupare, starkare och skadligare; ty uti afunden är en egentlig satanskraft.

5. Uppenbara straff äro bättre än hemlig kärlek.

Med hemlig kärlek menas här en förställd, skrymtaktig wänskap, som aldrig bewisar sig med något rätt kännemärke af sann kärlek. En sådan kärlek är sämre än det uppenbara hatet.

6. Älskarens slag äro trofasta,* men hatarens kyssande bedrägligt. *Ps. 141: 5.

En trogen wäns tillrättawisande bestraffning gör en helsosam werkan och stadfäster wänskapen. En sådan trogen kärlek är, ty wärr, sällsynt, men så mycket oftare förekommer hatarens bedrägliga kyssande, smickrande tal och trolösa wänlighet.

7. En mätt själ trampar wäl på honungskakan; men för en hungrig själ är allt bittert sött.

Såsom dessa ord så ofta fullbordas i det lekamliga, så äfwen i det andeliga. De som mätta den odödliga själen med stoft, hwaraf ormen lefwer, d. ä.: med synd och förgängliga ting, de förtrampa, de förakta och förkasta den honungskaka, som tillbjudes dem i Guds ord. Men för en själ, som hungrar efter sanning och rättfärdighet, är det ordet sött, hwilket för den naturliga menniskan är så bittert.

8. Såsom en fågel, den från sitt näste wiker, alltså är den, som ifrån sitt rum wiker.

”Låt ingen anfäktning drifwa dig ifrån din befallning (din kallelse); håll fast; Gud warder det godt görande.” L. Så snart menniskan wiker ifrån sin kallelse och ifrån Guds försyns wäg, så har hon i timligt hänseende förlorat sitt fotfäste. Såsom en fågel bortkommen ifrån sitt näste är själen, då hon öfwergifwit Gud; då swäfwar hon flyktig af och an mellan himmel och jord, och wet icke, hwart hon skall taga wägen. Se Ps. 84: 4.

9. Hjertat fröjdar sig af salfwa och rökwerk; men en wän är behaglig för själens råds skull.

Låt ditt hjerta icke öfwergifwa himmelen, som är ditt rätta hem, v. 8, och öfwergif icke Herran, som är din själs bäste wän och rådgifware. Det naturliga sinnet önskar salfwa och rökwerk, allt det som kunde tillfredställa ögonens begärelse, köttets begärelse och det högfärdiga lefwernet, men detta är för själen skadligt. Själens helsa är det salighetens råd, som flår och helbregdagör: lagen som sårar, och Evangelium, dem helar det sargade hjertat.

10. Din wän och din faders wän öfwergif icke; och gack icke uti din broders hus, när dig illa går: ty en granne wid handen är bättre än en broder långt borta.

Öfwergif icke bepröfwade wänner för att hålla dig till falska bröder; öfwergif icke din trognaste wän, dina fäders Gud, för att blifwa bespottares stallbroder, och förlita dig icke på menniskor.

11. War wis, min son, så gläder* sig mitt hjerta, så will jag swara honom, som mig försmädar. *Ords. 10: 1; cap. 23: 15; cap. 29: 3.

Ofta läggas barnens fel föräldrarne till last, ehuru stundom ganska orättwist. Det är derföre både en glädje och en ära för föräldrar att hafwa fromma och wisa barn. Så länder det ock till den himmelske Fadrens ära, att Guds barn wandra i den sanna wisheten; men Hans namn ohelgas, då de owisligen wandra.

12. En wis man ser det onda, och gömmer sig undan; men de fåkunnige gå derigenom, och få skada.* *Ords. 22: 3.

De förståndiga gifwa akt på hwar och en fara, som hotar, och undwika den, och de wise fly undan från synden, frestelserna och fördömelsen. De fåkunnige, de, som förblifwa i syndasäkerhetens dårskap, störta sig i ewigt förderf.

13. Tag honom sin klädnad bort, som för en annan i borgen går; och panta honom för den främmandes skuld.* *Ords. 20: 16; cap. 22: 26.

Det gifwes många slags farliga och syndiga borgensförbindelser. Då man inblandar sig uti främmande handtering, i stor hushållning, i stats- och läroembeten och således åtager sig answar för andras wälfärd, men icke rätt samwetsgrannt och i Herrans kraft uppfyller dessa pligter, då är man sjelf borgesman för andra menniskor; så äro föräldrar i borgens answar för sina barn, och husbönder för sina tjenare m. m., och då de icke å Christi wägnar wisa dem wägen till Honom, så bära de answaret och stå i borgen för deras själar. Detta answar slutas dermed, att de en gång blifwa helt och hållet utblottade inför den allwetande Domaren. De förlora sin himmelska arfwedel, och andras blod blifwer utkrafdt utur deras händer. Men då föräldrar wisa sina barn, lärare sina åhörare, öfwerheten sina undersåtare och husbönder sina tjenare wägen till Herran Jesum, som är den ende tillfyllestgörande och pålitlige borgesmannen, så blifwa de, som skola underwisas och wägledas, sjelfwe answarige, sedan de fått weta den rätta wägen. Wi kunna häraf äfwen finna, hwilken förskräcklig blindhet det innebär, och hwilken synd begås, då en menniska wågar säga till en annan: ”den synden tager jag på mig,” eller: ”det will jag answara för.” Detta är liksom en borgen, som aldrig kan betalas. (En klockare swarade, då han blef förmanad att tänka på sin själs frälsning: ”Prosten är min man: så länge han icke säger oss, att wi behöfwa göra bättring, så får han bära answaret, ty han är ju själasörjare.”) Åhörare anse sina lärare såsom borgen för, att salighetswägen läres rätt, och i förlitande på denna borgen sofwa de trygga i sin syndasömn, då intet wäckelserop förnimmes. Sådane falska borgesmän, som åtaga sig ett answar, hwilket de hwarken kunna eller wilja bära, äro ganska talrika. O, huru beklaganswärdt! Se cap. 5: 6.

14. Den sin nästa med hög röst wälsignar, och står bittida upp, det warder honom för en banna räknadt.

Och står bittida upp, d. ä.: för tidigt och för ifrigt. ”Den som för mycket lastar, han lofwar (berömmer), och den som för mycket lofwar, han lastar: ty man tror honom icke, emedan han gör det för stort.” L.

15. En trätosam qwinna, och ett stadigt drypande,* då fast regnar, warda wäl wid hwarandra liknade. *Ords. 19: 13.

Så är också synden såsom en trätosam qwinna, den är för själen en daglig plåga, ett beständigt huskors, och den måste man undfly med mera rädsla, än man fruktar att ingå äktenskap med en trätosam qwinna.

16. Den henne uppehåller, han håller wäder; och will fatta oljan med handen.

Då man har denna trätosamma, oroliga, fridstörande ande inom sig och will behålla och öfwerskyla dess onda wäsende, så är det likaså förgäfwes, som att med handen wilja uppehålla winden. Det onda i hjertat framtränger i ord och gerningar likasom med andedrägten, och widlåder händerna såsom olja.

17. En knif hwetter den andra, och en man den andra.

Grt.: Jern skärpes mot jern. En menniska kan uppmuntra den andra både till ondt och till godt, och gifwa antingen god eller ond underwisning och ledning. Wi hafwa derföre alla ett stort answar för alla de menniskor, med hwilka wi umgås, och som kunna se eller höra omtalas wår wandel.

18. Den sitt fikonaträd bewarar, han äter frukten deraf: och den sin herre bewarar, han warder ärad.

I timlig bemärkelse stämmer detta öfwerens med all erfarenhet, att den, som wäl wårdar sin plantering, den, som troget sköter sin kallelse, har sjelf största nyttan deraf. Den, som blott söker jordisk förnöjelse och timliga fördelar, skördar en förgänglig frukt, men den, som tjenar Herran, skördar en oförgänglig. Jfr Zach. 3: 10.

19. Likasom skuggan i wattnet är emot ansigtet: alltså är en menniskas hjerta emot den andra.

En menniskas inwärtes beskaffenhet bildar sig efter den hon umgås med, så att den enas art och seder, onda eller goda, wisa sig i den andras lefwerne. Menniskohjertat är obeständigt såsom watten, så att den ene förändrar sig efter den andre, och den ene är liksom den andres spegel. Detta förklarar till en del den likhet, som går igenom wissa familjer och hela folk. Här antydes också den allmänna erfarenhet, att såsom man bemöter andra, så blifwer man af dem bemött. Och hwad wi af dessa ord isynnerhet böra lära, är nödwändigheten att låta Guds Ande inplanta och återställa Guds beläte i wåra hjertan, på det wi må kunna föregå wåra medmenniskor med godt exempel och blifwa redskap i Guds hand att framkalla och återställa Hans beläte och afbild i deras hjertan.

20. Helwetet och förderfwet warda aldrig fulla;* och menniskans ögon warda ock aldrig mätta. *Ords. 30: 16. Hab. 2: 5.

Då menniskosjälen icke blifwer mättad med ewighetens håfwor, med Andans oförgängliga rikedomar, utan man will mätta den med jord, med synd och fåfänglighet, så blifwer den i sig sjelf bottenlös såsom afgrunden och kan aldrig mättas.

21. En man warder igenom rosarens mun bepröfwad, såsom silfret i degeln, och guldet i ugnen.

Grt.: Det som degeln gör med silfret, och ugnen med guldet (smälter och pröfwar det), det måste en wis man göra med den mun, som berömmer honom, d. ä.: det måste pröfwas först, om berömmet är uppriktigt och kommer ifrån hjertat, eller om det blott är smicker; för det andra om berömmet är förtjent eller ej, och för det tredje bör orsaken uppsökas, hwarföre Guds försyn låtit det komma; ty antingen är det skickadt till pröfning, eller är det en maning, att betänka, hwad Gud will att man skall göra. Det bör åstadkomma en dubbel werkan: först förödmjukelse deröfwer, att man med de gåfwor, Gud gifwit, uträttat så litet, och för det andra ett djupt eftersinnande, huru de måtte kunna kraftigare och ifrigare anwändas till Guds ära och medmenniskors bästa.

22. Om du stötte en dåre i mortel med stötare såsom gryn, så går dock hans galenskap icke ifrån honom.

Ingen mensklig tuktan och inga menskliga straff kunna förändra och omskapa menniskohjertat. Denna förändring kan blott Guds Ande werka. Derföre måste både föräldrar, uppfostrare, lärare och öfwerhet bedja Gud om den rätta wisheten för dem, som skola underwisas och wägledas, regeras och bättras. Men derwid skola de sjelfwe med all flit arbeta och uträtta sitt embete redligen.

23. Tag wara uppå ditt får; och låt wårda dig om din hjord.

Salomo hänwisar ofta till trogen flit i åkerbruk och boskapsskötsel, såsom de allra lofligaste och säkraste näringsfång; men allt detta har äfwen en högre syftning, nemligen att den, som kallas en christen, måste wäl sköta sitt hjertas åker, att den himmelska säden må wäxa, samt hafwa akt uppå sin hjord. Föräldrar och lärare, husbönder och andra hafwa en dyrbar hjord anförtrodd åt deras wård, som de äro pligtige att wäl sköta, och denna skötsel, då den är trogen, hafwer med sig en stor lön.

24. Ty gods warar icke ewinnerligen: och kronan warar icke till ewig tid.

Alla rikedomar och all jordens härlighet skall förgås, och derföre är det så mycket nödwändigare att taga wara uppå de säkrare håfworna v. 23.

25. Gräset är uppgånget och hö är förhanden; och på bergen warda örter församlade.

Likasom Gud sjelf genom wälsignelse på marken gifwer föda på jorden, v. 23 och 26, så skall menniskan wara flitig att samla och förwara hwad Herren skänker. Men framför allt skola dessa bildliga underwisningar lära Guds folk att troget följa den gode Herden. Ps. 23: 1, 2.

26. Lammen kläda* dig, och bockarna gifwa dig åkerhyran. *1 Tim. 6: 8.

27. Du hafwer getamjölk nog till ditt hus spis och dina tjenarinnors föda.

Troget arbete gifwer alltid tillräckligt uppehälle för det timliga lifwet; men lättja och tanklöshet medföra brist och elände. I det andeliga är det på samma sätt. De, som i Guds ord samla manna för själen och förnuftets (ordets) mjölk, som af intet swek wet, de lida ingen brist, de uppwäxa deraf och hafwa äfwen andelig näring att gifwa sina barn och sitt husfolk.

28. Capitel.

Den ogudaktige flyr och ingen jagar honom;* men den rättfärdige är frimodig såsom ett ungt lejon. *3 Mos. 26: 36, 37. Ords. 10: 24.

”Eget samwete är mer än tusende tungor.” L. Rättfärdigheten, som förtröstar på Herran, uppfyller det ödmjuka hjertat med lejonmod.

2. För landets synders skull warda många förwandlingar* i förstadömen; men för deras skull, som förståndige och förnuftige äro, blifwa de länge. *Ords. 29: 8. Es. 24: 4, 5, 20.

Blifwa de länge, grt.: blifwer han länge, nemligen den ene rättmätige herrskaren. Då i ett land fromhet aftager, men sedeslöshet och laster, missnöje och oro tilltaga, så tillstunda omstörtningar, stormar och straffdomar för folkets synders skull. Sådane omhwälfningar äro icke blott en dom öfwer de mäktige, som icke på det rätta sättet till Herrans ära sköta sina embeten, utan ännu mera blifwa derigenom folkets synder bestraffade; ty genom hwarje sådan omstörtning lider alltid landet mer, än den fursten, som måste nedstiga från thronen. Genom alla wåldsamma förändringar åstadkommas alltid många och stora lidanden. Och då de ogudaktiga få öfwerhand, warda tyrannerna många. För den, som regerar, skola de trogna bedja, ty han behöfwer wishet och kraft; men isynnerhet skola de bedja, att den himmelske konungens rike icke måtte upphöra i landet, utan att han, den ende, må regera alltid.

3. En armling, som de fattiga oförrättar, är såsom wäta, den frukten förderfwar.

Då en fattig och ringa man kommer till makt och myndighet, så blifwer han wanligtwis en förtryckare. Många, som ingenting betyda och hwarken hafwa makt eller bröd eller ära, kalla sig folkets wänner och wilja gerna winna makt; men då den är wunnen, blifwer den missbrukad med tyrannisk hårdhet och egennytta, och då förderfwas frukten af folkets arbete, såsom för mycken wäta eller störtregn förderfwar frukten på jorden.

4. De, som lagen öfwergifwa, lofwa den ogudaktiga; men de, som bewara lagen, äro dem ogunstige.

Den, som berömmer eller gillar den ogudaktige, uppenbarar derigenom sitt hjertas arghet. Af en menniskas omdömen om andra lärer man känna den menniskan sjelf.

5. Onda menniskor akta icke uppå rätt; men de som efter HERren fråga, de akta uppå all ting.

För att förstå Herrans ord behöfwer menniskan, att förståndets ögon blifwa öppnade af Herrans ande. Se Uppb. 3: 18. I Ditt ljus se wi ljus! Ondskan förblindar förståndet; Gudsfruktan gör själen klarsynt.

6. Bättre är en fattig, den i sin fromhet wandrar, än en rik man, den i wrånga wägar går.* *Ords. 19: 1.

7. Den der lagen bewarar, han är ett förståndigt barn; men den som slösare uppehåller, han skämmer sin fader.

8. Den sitt gods förmerar med ocker och winning, han församlar det de fattiga till nytta.* *Pred. 2: 26.

Grt.: Han församlar åt den fattiges wälgörare; ty Gud kan wända egodelarne ifrån den ene till den andre, såsom det Honom behagar, såsom en husbonde afsätter en otrogen förwaltare och tillsätter en annan.

9. Den sitt öra afwänder från att höra lagen, hans bön är en styggelse.* *Job 27: 9. Ps. 18: 42. Ps. 66: 18. Joh. 9: 31.

Då menniskan icke med tro och lydnad omfattar Herrans ord, så är sjelfwa hennes bön en styggelse. Utan att detta ord utgör grundwalen, äro äfwen de bästa gerningar, som en menniska kan göra, idel synd.

10. Den som de fromma förförer in uppå en ond wäg, han warder i sin grop fallande:* men de fromme skola det goda ärfwa. *Ords. 26: 27. Matth. 15: 14.

På en ond wäg, d. ä.: antingen i synd eller olycka, hwarigenom förföraren sjelf hoppas winna någon fördel. I stället för att winna någon fördel, skall han sjelf falla i gropen, och de fromma blifwa frälsta från faran.

11. En rik* man tycker, att han är wis; men en fattig förståndig märker honom. *Ps. 49: 7, [et]c.

Då den rike förlitar sig uppå rikedom, så uppwexer derigenom äfwen sjelfförtroende och sjelfwiskhet. Det är swårt att hos dem åstadkomma den ödmjukhet och den Andans fattigdom, som är nödwändig för att lära den rätta wisheten. Derföre säger Skriften, att för de rika är det swårt att ingå i himmelriket. Matth. 19: 23, 24.

12. När de rättfärdige hafwa öfwerhanden, så går det ganska wäl till;* men när ogudaktige uppkomma, så warder en omwändning i folket. *Ords. 11: 10.

Så warder en omwändning i folket, grt.: så utforskas menniskan. Det kommer då i dagen, huru hennes innersta är beskaffadt. Då ondskan kommer till anseende och får mäktiga målsmän, så träder den fram med djerfhet hos hwar och en, som förut af mensklig fruktan fördolt sin inre arghet och sina onda böjelser. Ja, den bryter fram hos många, som icke en gång wisste, att de hade något så ondt anlag. Derföre låter Gud onda målsmän stundom uppkomma.

13. Den sin missgerning nekar, honom warder icke wäl gångande; men den henne bekänner och öfwergifwer, han skall få barmhertighet.* *Ps. 32: 3, 5. 1 Joh. 1: 9.

Detta gäller alltid inför Herran; så länge menniskan icke med uppriktig ånger bekänner sina synder inför Honom, kan hon icke få förlåtelse. Men så snart synden bekännes med allwarligt bättringsuppsåt, och menniskan med tro omfattar Jesum Christum, så blifwer allt förlåtet. Äfwen inför menniskor werkar en ödmjuk bekännelse och en waraktig lefwernets förbättring ganska mycket, till att godtgöra fel och till återwinnande af aktning och förtroende, och stundom äfwen till benådning, då större brott blifwit begångna.

14. Säll är den, som städse fruktar;* men den som halsstyf är, han faller i olycka. *Ords. 14: 16. Phil. 2: 12.

Här menas fruktan för att göra Gud emot. Den, som fruktar synden såsom det största onda, blifwer bewarad och frälst från allt ondt både till kropp och själ. Men den, som icke will böja sig för Herran, faller stundom i detta lifwet i swåra synder och stort elände och slutligen säkert i ewig olycka.

15. En ogudaktig, som öfwer ett fattigt folk regerar, han är ett rytande lejon, och en girig björn.

Emedan det swaga och fattiga folket icke wågar att göra motstånd, så känner den ogudaktige ingen rädsla och ingen skranka för sin ondska. Af denna orsak werkar det så obeskrifligen skadligt på underhafwande, då de stå under ogudaktigt herrskap. Det har på dem en förstörande werkan till kropp och själ.

16. När en förste utan förstånd är, så sker mycken orätt; men den der girighet hatar, han skall länge lefwa.* *Ords. 29: 4.

Förtryck och orätt äro alltid bewis på stor dårskap, men oegennytta och wälwilja är bewis på sann wishet.

17. En menniska, som uppå en själs blod orätt gör, han warder icke behållen, det han än i kulan fore.* *1 Mos. 9: 6. 2 Mos. 21: 12. 5 Mos. 19: 12.

Grt.: En menniska, som är betungad med en själs blod, han flyr till gropen, man kan icke uppehålla honom. Då en menniska på något sätt medelbarligen eller omedelbarligen uppsåtligen skadar sin nästa till helsa och lif, det ware sig antingen genom wåldsamhet och förtryck eller bedrägeri och förförelse, såsom t. ex. nu så många menniskor förstöras till kropp och själ genom rusdrycker, så trycka alltid dessa blodskulder det brottsliga hjertat, äfwen om det är känslolöst, och straffet kommer oundwikligen förr eller sednare, ty alla blodskulder skola strängt utkräfwas. Äfwen otuktsbrott belasta själen med blodskulder.

18. Den der i fromhet wandrar, han blifwer wid sig; men den en ond wäg går, han måste en gång falla.* *Ords. 12: 13.

19. Den sin åker brukar, han skall få bröd nog; men den der far efter att gå fåfäng, han skall få fattigdom nog.* *Ords. 12: 11; cap. 20: 4.

Den lättjefulle måste hunger lida, och den, som förspiller nådens tid, blifwer ewigt utfattig. Då Guds ord icke utfås i hjertat, så wexer på dess åker ingen frukt för ewigheten.

20. En trofast man warder mycket wälsignad; men den der fiker efter att warda rik, han skall icke oskyldig blifwa.* *Ords. 20: 21. 1 Tim. 6: 6, 9.

Den som är trofast, d. ä.: fast i sin tro på Gud, frågar uti att hwad han gör, om det länder till Guds ära; men den, som fiker efter att warda rik, frågar i hwad han företager efter den jordiska fördel det medförer. Den förre får wälsignelse, den sednare faller uti frestelse och snara, i synd och straff.

21. Anse personen är icke godt:* ty han gjorde wäl illa för ett stycke bröd.† *Ords. 18: 5; cap. 24: 23. †Hes. 13: 19.

Den, som anser personen, syndar lika så mycket som den, hwilken för en ringa fördels skull gör något ondt.

22. Den som hastar efter rikedom, och är nidsk, han wet icke, att honom skall nöd uppå komma.

Nidsk, grt.: af ett ondt öga, d. ä.: girig och full af afund.

23. Den en menniska straffar, han skall sedan ynnest finna, mer än den der smickrar.* *Ords. 9: 8, 9; cap. 27: 5, 6.

24. Den som tager ifrån fader eller moder, och säger: Det är icke synd, han är förderfwarens stallbroder.* *Matth. 15: 5, 6.

25. En högmodig man uppwäcker träta;* men den som förlåter sig uppå HERran, han warder fet. *Ord. 13: 10.

Ordet fet står liknelsewis och bet. lycklig.

26. Den sig uppå sitt hjerta förlåter, han är en dåre;* men den som går med wishet, han skall friad warda. *Ords. 3: 5, 7. 1 Cor. 3: 19.

Den, som förlåter sig uppå sitt hjerta, bewisar just derigenom sin dårskap, Rom. 1: 22. 1 Cor. 1: 18–31; men den, som i Guds ord söker den rätta wisheten, upptager den i sitt hjerta och blifwer befriad från synd och allt ondt.

27. Den som den fattiga gifwer, honom skall intet fattas;* men den som sina ögon afwänder, med honom skall det fast tillbaka gå. *5 Mos. 15: 11. Ords. 19: 17. 2 Cor. 9: 9, 10.

Med honom skall det fast tillbaka gå, grt.: han skall blifwa rik på förbannelse. Den sparsamhet, som kommer af obarmhertighet, förer icke till någon annan rikedom än denna.

28. När de ogudaktige uppkomma, så förgömmer sig folket;* men när de förgås, så warda de rättfärdige månge. *Job 24: 4. Ords. 29: 2.

29. Capitel.

Hwilken som emot straff genstörtig är,* han skall med hast förderfwad warda, utan all hjelp. *Ords. 3: 11. Es. 66: 4. Jer. 7: 13, 14.

Den, som icke emottager tillrättawisning till förbättring, hastar till sitt förderf och sin undergång. Då menniskan icke will låta straffa sig af Guds ord och af Hans Ande, så hastar hon till sin ewiga dom. 1 Mos. 6: 3.

2. När de rättfärdige månge äro, så glädes folket; men när den ogudaktige regerar, så suckar folket.* *Ords. 11: 10; cap. 28: 12, 28.

3. Den som wishet älskar, han gläder sin fader;* men den som skökor uppehåller, han mister sina egodelar.† *Ords. 10: 1; cap. 15: 20; cap. 27: 11. †Luc. 15: 13, 30.

Wisheten finnes uti Herrans ord, och den som älskar Hans ord, han förorsakar glädje i himmelen och gläder äfwen sin fader på jorden. Men den, som älskar lustar och begärelser, ett syndigt lefwerne och falska läror, hwilka ofta framträda såsom utsmyckade retande skökor, förlorar ofta sina timliga egodelar; men alltid och säkert förlorar han sina andeliga rikedomar, Guds nåd i Christo och den himmelska arfwedelen, och om ingen sann bättring sker, så kunna dessa rikedomar aldrig återwinnas. Luc. 15: 18–24.

4. En konung upprättar landet genom rätt: men en girig förderfwar det.* *Ords. 28: 16. Es. 32: 7.

5. Den som smickrar sin nästa, han utbreder ett nät för hans fötter.

6. När en ond syndar, besnärjer han sig sjelf; men en rättfärdig fröjdar sig, och hafwer glädje.

Den, som syndar, snärjer sig i sitt eget nät och är fången, men den rättfärdige är fri och hafwer fröjd i Herran.

7. Den rättfärdige känner den fattiges sak: den ogudaktige aktar intet förnuft.

Hos den ogudaktige är förnuftet förmörkadt, stundom till den grad, att han är blind för den wanliga hjälpsamhetens och wälwiljans pligter, som menniskor äro skyldige hwarandra; blind för wanlig rättwisa, då den för honom ingen fördel medförer, och blind för den aktning, man är skyldig det allmänna omdömet och den wanliga menskliga rättskänslan.

8. De bespottare föra en stad i olycka;* men de wise stilla wrede. *Ords. 28: 2. Pred. 9: 18.

Föra en stad i olycka, grt.: blåsa upp en stad. De, som sprida synd och ogudaktighet i stad och land, upptända derigenom en helwetesbrand, som kan blifwa en för hela samhället förstörande eld, om den icke släckes genom de wisa, d. ä. genom sådane menniskor, som älska gudsfruktan och fromhet.

9. När en wis med en dåre till handel kommer, han ware wred eller glad, så hafwer han dock ingen ro.* *Es. 57: 20, 21.

Se Matth. 11: 17. Om han är sträng eller wänlig, så kan aldrig den öfwertygas, som icke älskar sanningen.

10. De blodgirige hata den fromme; men de rättfärdige wårda sig om hans själ.

Blodgirige äro alla, som i hjertat hysa något hat, någon owilja, bitterhet eller afund emot sin nästa, eller göra sin nästa något ondt genom förförelse, förtryck, bedrägeri och ondt exempel; ty allt detta inwerkar på lif och helsa och bidrager till att mörda själen. Men de rättfärdige önskade gerna, att alla menniskor kunde räddas, de bedja om deras frälsning och hjelpa dem i lekamliga ting, då de kunna. Christi kärlek twingar dem så.

11. En dåre gjuter sin anda all ut; men en wis man håller tillbaka.* *Ords. 14: 33; cap. 15: 2; cap. 17: 27.

12. En herre, som till lögn lust hafwer, hans tjenare äro alle ogudaktige.

Sådant som herrskapet är, sådane blifwa ofta tjenarena. En ogudaktig konung förer ofta en syndaflod öfwer sitt land; en ogudaktig husbonde och en ogudaktig fader förföra husfolket och barnen genom sitt onda exempel.

13. Fattige och ockrare bo ibland hwarannan:* bägges deras ögon upplyser HERren. *Matth. 26: 11.

Ockrare äro de snåla och winningslystna, som söka att winna så många fördelar de kunna. Åt fattige och rike har Herren gifwit kroppens ögon och solens ljus samt äfwen förståndsögon och nådens ljus, som tillbjudes dem, och härmed bewisar Han, att Han will förbarma sig öfwer dem alla, om den fattige will emottaga Hans rikedomar, och om den rike will blifwa andeligen fattig för att winna himmelriket. Jac. 1: 9, 10.

14. En konung, som de fattiga troliga dömer, hans säte blifwer ewigligen beståndande.* *Ords. 16: 12; cap. 20: 28.

Sann fromhet och sträng rättwisa är en throns och ett rikes stadfästelse och wärn.

15. Ris och straff gifwer wishet;* men ett barn, som hafwer sjelfswåld, skämmer sin moder. *Ords. 13: 24; cap. 22: 15; cap. 23: 13, 14.

Föräldrar kunna icke bereda sina barn en större olycka eller göra dem mera ondt, än då de låta dem uppwexa i sjelfswåld och egenwilja. Här nämnes särskildt modren, emedan hon ofta af oförståndig ömhet försummar aga och tillrättawisning och derigenom drager olycka öfwer barnen och sorg och skam öfwer sig sjelf.

16. Der månge ogudaktige äro, der äro många synder; men de rättfärdige skola se deras fall.* *Ps. 58: 11. Ps. 91: 8.

17. Tukta din son, så skall han wederqwicka dig, och göra din själ wällust.

18. När prophetian ute är, så förskingras folket; men wäl är honom, som lagen wid makt håller.

När Guds ord förkastas, så kommer folket på fall. Folket förskingras, grt.: så blifwer folket motsträfwigt — både mot Gud och mot sin werldsliga öfwerhet.

19. En tjenare låter icke näpsa sig med ord: förty om han än förstår det, så tager han sig dock intet deraf.

Nemligen en ogudaktig tjenare.

20. Ser du en, som snar är till att tala? Det är mera hopp uppå en dåre, än uppå honom.* *Ords. 26: 12. Jac. 1: 19; cap. 3: 1, [et]c.

21. Om en tjenare warder af ungdom kräseligen hållen, så will han sedan wara en herre.

22. En wredsam man kommet träta åstad;* och en harmse man gör många synder.† *Ords. 15: 18. †cap. 27: 4. Jac. 1: 20; cap. 3: 14.

23. Menniskans högfärd skall omstörta henne; men ära skall upphöja den ödmjuke.* *Job 22: 29. Ords. 18: 12. Luc. 14: 11. 1 Pet. 5: 5, 6.

24. Den som med tjufwar del hafwer,* hörer bannas, och säger icke till,† han hatar sitt lif. *Ps. 50: 18. †3 Mos. 5: 1.

Grt.: Den som med tjufwar del hafwer, han hatar sitt lif; han hörer sammanswärjning och gifwer det dock icke tillkänna. Den, som icke på behörigt sätt söker afböja och förhindra upproriska stämplingar, är lika brottslig och nedrig, som den som har gemenskap med tjufwar.

25. Den som rädes för menniskor,* han kommer på fall; men den som sig förlåter uppå HERran, han warder beskyddad. *Matth. 10: 28.

26. Månge söka en förstes ansigte; men hwars och ens dom kommer af HERran.

Mot Herrans dom kan ingen förste beskydda; den, som Herren beskyddar, kan ingen menniska skada.

27. En orättfärdig man är de rättfärdiga en styggelse: och den som på en rätt wäg är, han är den ogudaktiges styggelse.* *Ps. 15: 4. 1 Pet. 4: 4.

De rättfärdige hata synden, men de ogudaktige hata både rättfärdigheten, och den rättfärdiga menniskan.

30. Capitel.

Detta är Agurs, Jake sons ord, lära och tal; den mannens, till Ithiel, ja, till Ithiel, och Uchal.

Agur betyder samlare. Namnet har en bildlig betydelse och betecknar, att den, som lemnat oss dessa lärdomar, war en samlare i den himmelska wishetens skola. Ithiel och Uchal måste hafwa warit Agurs söner eller lärjungar. Men de twå namnen Ithiel och Uchal kunna betyda: med mig är Gud, och: jag förmår. Dessa twå ord wisa således, att menniskan måste hafwa Herran med sig, för att blifwa en rätt menniska, och så snart han har Herran med sig, så förmår hon mycket. Till allt godt är den fallna menniskan i sig sjelf wanmäktig, men Apostelen säger: Allt förmår jag genom Honom, som mig mäktig gör. Phil. 4: 13.

2. Ty jag är den allragalnaste; och menniskors förstånd är icke när mig.

Innan en menniska möjligen kan lära känna den sanna wisheten, måste hon nödwändigt bekänna, att han i sig sjelf genom syndafallet har blifwit oförnuftig eller galen i andeliga ting, och att han icke mera eger det rätta ursprungliga menniskoförståndet, som menniskan fick af Gud, utan ett af ormen förmörkadt och förwilladt förstånd. Wisheten, som läres i Guds Andas skola, begynner dermed, att menniskan erkänner sin egen galenskap. Se 1 Cor. 1: 18–31.

3. Jag hafwer icke lärt wishet; och hwad heligt är, wet jag icke.

”Wisa menniskor erkänna, att deras wishet intet är: dårar weta efter deras mening allt och kunna icke wilsefara.” L.

4. Hwilken far upp till himmelen, och neder? Ho fattar wädret i sina händer? Ho binder wattnet uti ett kläde? Ho hafwer stadfästat alla werldens ändar? Huru heter Han? Och huru heter Hans son? Wet du det?* *Es. 40: 12.

För att nu wisa, huru fåfänglig all mensklig wisdom är och huru oförnuftiga deras inbillningar, som tro sig weta allt, framställas här dessa frågor, som det icke står i menniskomakt att efter det egna förståndet beswara. På ett förundranswärdt sätt beskrifwes här Gud såsom Fader, och tillika nämnes Hans Son, hwilkens namn på den tiden ingen menniska wisste, ehuru det war förebildligt uppenbaradt i Silo, i Josua, i Wisheten, Ords. 8: och i Salomo sjelf. Och Hans högsta namn wet ännu ingen. Uppb. 19: 12. Den höga wishet, som i dessa frågor är nedlagd, hade han fått, som om sig sjelf aflägger en så ödmjuk bekännelse, v. 2, 3; ty Herren gifwer de enfaldiga wishet. Om Sonen, Se Ps. 2. Det är blott i Guds uppenbarade rena ord den sanna wisheten finnes.

5. Alla Guds ord äro genomluttrade;* och äro en sköld† dem, som tro uppå Honom. *Ps. 12: 7. Ps. 18: 31. †Ps. 91: 4.

Guds ord är icke blott den härligaste sanning och dyrbarare än genomluttradt guld, utan tillika en sköld emot all fara.

6. Lägg intet till Hans ord; att Han icke skall straffa dig, och du warder lögnaktig funnen.* *5 Mos. 4: 2; cap. 12: 32.

Se Uppb. 22: 18, 19. All lögn är förskräckelig, men allrafarligast är den lögn, som förfalskar Guds ord.

7. Tu ting beder jag af dig, att du dock icke wille neka mig dem, förr än jag dör:

8. Afguderi och lögn låt wara långt ifrån mig; fattigdom och rikedom gif mig icke, men låt mig min afskilda del* af spis få. *1 Tim. 6: 8.

Denna twåfaldiga bön innefattar allt, hwad en menniska till kropp och själ behöfwer: först att hon må blifwa bewarad ifrån all willfarelse och allt sjelfbedrägeri, och komma in på och blifwa bewarad på sanningens wäg; samt derjemte att henne må blifwa beskärdt, det hon till lekamligt uppehälle behöfwer; så att hon må blifwa bewarad både från rikedomens och fattigdomens snaror.

9. Jag måtte eljest, om jag alltför mätt worde,* neka och säga: Ho är HERren? Eller om jag alltför fattig worde, måtte stjäla, och förtaga mig på min Guds namn. *5 Mos. 8: 12, 14; cap. 32: 15.

”Detta är en skön bön, han begärer Guds ord och sitt dagliga bröd, att han både här och der må lefwa.” L. Den, som bryter Guds lag, förtager sig på Guds namn, han ohelgar det, och tjufwen wisar särskildt, att han icke tror, att Gud will försörja honom.

10. Förråd icke tjenaren för hans herre, att han icke bannar dig, och du kommer i skuld.

Dessa ord innebära redan för det wanliga lifwet en wigtig klokhetsregel; men den wigtigaste betydelsen af dessa ord ligger deruti, att man icke skall hata Guds ords tjenare för det ords skull, som de frambära; ty det är Herren sjelf, som bär answaret för sitt ord och för alla, som tjena Honom troget.

11. Det är ett slägte, som bannar sin fader, och icke wälsignar sin moder:

12. Ett slägte, som sig tycker rent wara; och äro dock icke ifrån sin träck rene twagne:

13. Ett slägte, som sina ögon högt upphäfwa, och sina ögnahwarf högt uppehålla:

14. Ett slägte, som hafwer swärd* för tänder, hwilka med sina oxeltänder uppfräta och förtära de elända i landet, och de fattiga ibland menniskorna. *Ords. 12: 18.

I dessa fyra verser beskrifwes hela menniskoslägtets naturliga tillstånd sådant, som det genom syndafallet har blifwit. Egenkärleken går äfwen öfwer kärleken till fader och moder (v. 11); egenkärleken tycker sig ren wara, fastän syndens orenlighet öfwer allt widlåder (v. 12); egenkärleken upphäfwer sig sjelf öfwer andra (v. 13), och egenkärleken åstadkommer bittert hat emot medmenniskor, förtalar, förråder och skadar dem (v. 14). Det är menniskohjertats naturliga förderf, som här beskrifwes; det är en målning af menniskoslägtet. Rom. 3: 10, 18.

15. Igeln hafwer twå döttrar, Bär hit, Bär hit. Tre ting stå icke till att mätta; och det fjerde säger icke, det är nog:

16. Helwetet,* en ofruktsam qwinnas lif, jorden warder icke af wattnet mätt, och elden säger icke, det är nog. *Ords. 27: 20.

Igeln wisar, huru menniskans själ är beskaffad, så länge hon är skild ifrån Gud; ty igeln är en bild af egenkärleken, sjelfwiskheten och synden i alla gestalter, se v. 11—14. De som älska och göra synden suga såsom iglar äfwen på sina medmenniskor. Synden suger ut sina rof. Då synden herrskar i hjertat, så är det omåttligt såsom helwetet; menniskosjälen liknar då en ofruktsam qwinna; det nya lifwet har icke blifwit upptändt genom Herrans ord; den är såsom en torr jord, som icke kan mättas, och den har inom sig sjelf en begärelsens eld, som aldrig får nog.

17. Ett öga, som bespottar fadren, och försmår att lyda modren, det måste korparna wid bäcken uthugga, och de unga örnar uppfräta.

”Det heter, komma i galgen.” L. Många sådane syndare komma wisserligen icke i någon galge här på jorden, men de undgå icke det ewiga straffet, då de i obotfärdighet framhärda; de blifwa såsom lefwande as, som ewigt frätas, men dock aldrig kunna förtäras. Es. 66: 24.

18. Tre ting äro mig förunderlige; och det fjerde wet jag icke:

19. Örnens wäg i wädret; ormens wäg på hälleberget; skeppets wäg midt i hafwet; och en mans wäg till en piga.

Örnens wäg i wädret och ormens wäg på hälleberget och skeppets wäg i hafwet lemna icke spår efter sig.

20. Alltså är ock horkonans wäg: hon uppslukar, och stryker sig om munnen, och säger: Jag hafwer intet illa gjort.

Satan och werlden söka alltid att efterapa de högsta under i nådens rike, och sålunda will werlden, som är en emot sin Gud och Skapare otrogen sköka, alltid göra sig oskyldig: äta af det förbudna trädet, lefwa i synden och förneka sin syndaskuld. Så länge en menniska förswarar och rättfärdigar sig sjelf, såsom om hon hade ett godt hjerta, så står hon ännu på skökolifwets område. På det förskräckligaste sätt skola dessa ord uppfyllas i den sista tiden, då draken gifwer åt wilddjuret sin kraft, sin stol och sin stora makt. Uppb. 13: 2. Då är det, som werlden i sin förbindelse med draken frambringar sitt mäktigaste foster.

21. Ett land warder igenom tre ting oroligt; och det fjerde kan det icke fördraga:

22. En tjenare, då han konung warder;* en dåre, då han alltför mätt är:† *Pred. 10: 5–7. †Ords. 17: 16; cap. 19: 10.

23. En wanartig, då hon gift warder; och en tjenarinna, då hon sin frus arfwing warder.

Då en ringa person blifwer konung, då en dåre kommer till rikedom och ära, och då en wanartig blifwer husmoder, så blifwer deras wälde odrägligt eller ganska swårt. Dessa liknelser innebära såsom i v. 18, 19 en stark lärdom i afseende på den fjerde. Då kyrkans lif utslocknar, och werlden, som skulle wara kyrkans tjenarinna, blifwer arfwinge och får wälde öfwer menniskorna, så blifwer dess herrawälde odrägligt.

24. Fyra äro små ting på jorden, och klokare än de wise:

25. Myrorna, ett swagt folk; likwäl skaffa de om sommaren sin spis;* *Ords. 6: 6, [et]c.

26. Kuniler, ett swagt folk; likwäl göra de sitt hus i bergsklipporna;

27. Gräshoppor hafwa ingen konung; likwäl draga de ut med hela hopar;

28. Spindeln wirkar med sina händer, och är i konungapalats.

Af alla dessa liknelser skola de wisa lära omtänksamhet och flit, försigtighet och klokhet, samfundsanda och endrägt, ihärdighet och ett rätt sträfwande efter ära i den högste Konungens rike, der den största ödmjukheten innehar den högsta äreplatsen.

29. Tre ting hafwa en skön gång; och det fjerde går wäl:

30. lejonet, mäktigt ibland djuren, och wänder icke tillbaka för någon:

31. En wedehund med starka länder, och en wädur: och en konung, den ingen sig emot sätta tör.* *Pred. 8: 3, 4.

Wedehund, jagthund. — Äfwen i dessa fyra liknelser äro de tre första en underwisning om den fjerde, som är hufwudsaken, nemligen att en konung, för att kunna regera sitt folk wäl, måste hafwa oförskräckt mannamod, genomträngande skarpsinnighet samt godhjertad wälwilja och omtanke om hela sitt folk, och då går allting wäl.

32. Hafwer du warit fåwitsk, och upphäfwit dig, och haft ondt för händer, så lägg handen på munnen.

”Skäm dig icke (att bekänna), då du i något har felat och förswara det icke; ty det är menskligt fara will, förswara sin willa hörer djefwulen till.” L.

33. Då man mjölk tjernar, gör man der smör utaf; och den der näsan trycker, han twingar der blod ut: och den der wrede uppwäcker, han twingar der träta ut.

I denna vers äro de twå förstå liknelserna en lärdom om den tredje. Då menniskan icke will underkufwa sitt eget hjerta och sitt eget sinne, så uppkommer ofrid, ty andra blifwa derigenom retade till wrede. Se Rom. 12. Ett sådant sinne är icke förenligt med den sanna fromheten.

31. Capitel.

Detta är konung Lemuels ord, den lära, som honom hans moder lärde.* *Ords. 4: 3, 4.

Lemuel betyder den, som hörer Gud till. Det är sannolikt, att Salomo sjelf blef af sin moder i barndomsåren så kallad, och att namnet är ett uttryck af modershjertats bön till Gud, att denne son måtte för alltid höra Honom till. Men hwilken än den talande modren warit, så har han warit upplyst af Guds Ande, och dessa warningar äro skrifna för alla unga hjertan, som wilja gifwa akt på Herrans ord; det är ett tal af den moderliga himmelska wisheten, för att lära hwarje yngling, huru han skall undwika olycka och finna den rätta lyckan på sin lefnads wäg. Hwarje from moder bör ock häraf lära, huru hon skall uppfostra sina barn. Ps. 119: 9.

2. Ack! min utkorade: Ack! du mitt lifs son: Ack! min önskade son.

Med sådan hjertlighet och brinnande kärlek talar den himmelska wisheten till alla sina barn.

3. Låt icke qwinnor få din förmåga;* och gack icke de wägar, der konungar förderfwa sig på. *5 Mos. 17: 17.

De qwinnor, för hwilka här warnas, äro icke blott otuktiga qwinnor i wanlig mening, utan hela capitlet innehåller, jemte bokstafwens wisa warningar, äfwen en högre andelig betydelse. Dessa förförande qwinnor äro alla slags synder och begärelser, all falsk lära och alla förförelser, hwarigenom så wäl konungar och mäktige, som de ringa och swaga blifwa förderfwade.

4. O, icke konungar, Lemuel; gif icke konungar win dricka, eller förstar starka drycker:* *Pred. 10: 16, 17.

5. Att de icke dricka,* och förgäta rättheten, och förwända de elända menniskors sak. *Es. 5: 22, 23; cap. 28: 7.

Win och starka drycker äro farliga för hwar och en, men isynnerhet för dem, som innehafwa höga och wigtiga embeten, emedan de derigenom så lätt kunna förledas till försummelse af sina stora pligter eller blifwa oskicklige att rätt sköta dem.

6. Gif starka drycker dem, som förgöras skola, och win bedröfwade* själar: *Neh. 8: 10.

7. Att de måga dricka, och förgäta sin wedermöda, och icke mer ihågkomma sin jemmer.

Detta är icke en tillåtelse för någon enda menniska att berusa sig sjelf eller någon annan, utan en befallning att på ett lofligt och måttligt sätt styrka och uppmuntra dem, som bedröfwade äro, icke med den brända giftiga rusdrycken, som beredes af menniskor, utan med de gåfwor, som Gud gifwer. Här är sträng förmaning till försakelse för egen del och till frikostig ömhet för olyckliga likar. Försaka sjelf, att du må kunna trösta, wederqwicka och hjelpa de olyckliga!

8. Låt din mun upp för de dummar, och för alla deras sak, som förlåtne äro.* *Ords. 24: 11. Job 29: 12, 13.

9. Låt din mun upp, och döm rätt, och hämnas den elände och fattige.* *Ps. 82: 4. Es. 1: 17.

Tala för dem, som icke kunna förswara sig, då de hafwa rätt, och beskydda de wärnlösa.

10. Hwilken en dygdig qwinna beskärd är, hon är mycket ädlare än allrakosteligaste perlor.* *Ords. 18: 22; cap. 19: 14.

I det föregående hafwa warningar mot synd och förförelse blifwit gifna, och i det följande afmålas en from maka, såsom redan i sig sjelf en stor gåfwa af Gud, som mer än något annat bidrager till timlig sällhet och lycka. Men en sådan gåfwa är tillika en bild af den himmelska wisheten, som en menniska skall söka, och den, som förmäler sig med wisheten, blifwer derigenom lycklig för ewigt.

11. Hennes mans hjerta tör förlåta sig uppå henne; och bergning skall honom icke fattas.* *Ords. 12: 4; cap. 14: 1.

12. Hon gör honom ljuft, och icke ledt, i alla sina lifsdagar.

13. Hon brukar sig på ull och lin, och arbetar gerna med sina händer.

14. Hon är såsom ett köpmansskepp, som sin bergning fjerran efter hemtar.

15. Hon står om natten upp, och gifwer sitt husfolk mat, och sina tjenarinnor deras del.

16. Hon tänker på en åker, och köper honom; och planterar en wingård af sina händers frukt.

Såsom klokhet och flit utmärka en from husmoder, så gifwer den sanna wisheten åt det hjerta, der hon finnes, förstånd och klok omtanke till alla nödiga göromål och en flit och ihärdighet, som öfwerwinna alla swårigheter.

17. Hon gjordar sina länder fast, och stärker sina armar.

Såsom äfwen detta hörer till en makas trohet att rätt wårda helsa och krafter, så är den sanna wisheten, der den finnes, angelägen om att bewara och föröka sina krafter. Se 1 Cor. 9: 25, 27. Eph. 6: 14, 15.

18. Hon märker, hwar hennes handel kan hafwa förkofring; hennes lykta utsläckes icke om natten.

Det hörer till den rätta klokheten att till allt godt begagna alla omständigheter och tillfällen och att wäl nyttja tiden. Så lärer den himmelska wisheten att tänka och arbeta, att göra godt utan återwändo och att alltid låta ljuset lysa för menniskorna. Äfwen den, som råkat ut i olyckans och bedröfwelsens mörkaste natt, skall finna en tröstens lykta och ett warmt herberge i det hus, der denna wishet är hemma.

19. Hon räcker ut sin hand till rocken, och hennes finger fatta tenen.

Rocken, d. ä. spinnrocken.

20. Hon utsträcker sina händer till den fattige, och räcker sin hand åt den torftige.

Så lärer oss wisheten, huru arbetsamhet och wälgörenhet skola förenas. Se 2 Thess. 3: 6–13. Gal. 6: 10.

21. Hon fruktar icke i sitt hus för snö:* ty hela hennes hus hafwer dubbla kläder. *Pred. 10: 18.

22. Hon gör sig täcken; hwitt silke, och purpur är hennes kläde.

Den himmelska wisheten kläder sig och sitt folk med oförgänglig prydnad, likasom en from husmoder kläder sig och sitt husfolk, så att de hwarken lida af köld eller wanära. Det hwita silket är i Guds ord en wanlig bild af helgonens rättfärdighet genom Lammets blod, Uppb. 7: 14; cap. 19: 8. 1 Pet. 1: 18, 19, och den högröda purpurn, såsom en af hufwudfärgerna i tabernaklet, en bild af försoningen.

23. Hennes man är prisad i portarne, när han sitter när landets äldsta.

Såsom en man har ära af en from maka, så komma de till ewig ära och wärdighet, som älska den sanna wisheten. Se 1 Cor. 6: 2, 3.

24. Hon gör en kjortel, och säljer honom; ett bälte får hon åt krämarena.

Denna husmoderliga flit afbildar den sanna wishetens trohet och flit uti att rätt anwända och handla med de anförtrodda punden. Luc. 19: 13–26.

25. Hennes prydning är, att hon renlig och flitig är; och framdeles skall hon le.

Att wara renlig och flitig hörer till en husmoders ära. Då den himmelska wisheten bor i hjertat, så är menniskan angelägen att blifwa bewarad i helgelse och ära och att wara flitig och trogen i sin kallelses werk. Detta förer till waraktig frid och glädje.

26. Hon upplåter sin mun med wishet, och på hennes tunga är täckelig lära.* *Ps. 37: 30.

”Hon uppföder sina små barn och tjenstefolk wackert till Guds ord.” L. — I den högsta wishetens skola måste wi alla lära såsom barn.

27. Hon ser till, huru det i hennes hus tillstår; och äter icke sitt bröd i lättja.

28. Hennes söner komma upp, och prisa henne salig; hennes man lofwar henne.

29. Många döttrar samka rikedom; men du öfwergår dem alla.

Många samka rikedom, men blott den rätta wisheten samlar oförgängliga skatter och förwärfwar högsta ära, v. 28.

30. Täckelig och dägelig wara är intet:* en qwinna, som HERran fruktar, den skall man lofwa. *Ords. 11: 22.

All täckelighet och dägelighet är intet, då gudsfruktan fattas.

31. Hon skall rosad warda af sina händers frukt; och hennes gerningar skola lofwa henne i portarne.

Allt detta utgör en skön beskrifning på en christlig husmoders beskaffenhet och egenskaper och måste först tagas i bokstaflig mening. Det är en bildningsskola för den fromma qwinnan och tillika en anwisning för en from man, som will wälja en maka, hwad han skall söka för att kunna blifwa lycklig i sitt äktenskap. Denna beskrifning är en klar glänsande qwinnospegel. Men allt detta, så wäl som det öfriga i Salomos skrifter, har tillika en högre bildlig betydelse. Den himmelska wisheten är i Christi kyrka den höga, rena, trogna och wakande husmoder, som beständigt arbetar och ordnar allt, hon föder och bildar ljusets barn, ty hon sjelf är sanningens ord, Jac. 1: 18, hon kläder dem i rättfärdighetens och helighetens prydnad; hennes stora hushållning är förberedelsen till himmelen och han förer sina barn till ewig ära. Uppb. 22: 5.

Ände på Salomos Ordspråk.