Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Propheten ZacharJa
← Propheten Haggai |
|
Propheten Malachi → |
Propheten ZacharJa.
Emellan år 530 och år 518 f. Chr. f.
Inledning.
Namnet ZacharJa betyder Herrans åtanke. ZacharJa sammanfattar det hufwudsakliga af alla föregående prophetior i några få klara ljuspunkter och förer dem tydligare och bestämdare till det Nya Testamentets innehåll, och Guds Ande wisar härmed, att alla Hans löften woro i åminnelse inför Honom. ZacharJa började prophetera twå månader sednare än Haggai I sju innehållsrika syner afmålar han för oss allt det wäsendtliga af Guds rike i alla tider, och derefter följa många klara och tydliga prophetior om detta rikes upprättelse genom Messias, sedan Messias kommit och blifwit förkastad, och sedan folket derefter får nåd till omwändelse. Derpå beskrifwer han, huru hela werlden skall blifwa uppfylld af Messiæ rike och dess härlighet. ZacharJæ prophetior äro ett Evangelium om Christus såsom prophet, Öfwersteprest och Konung; för Honom beredas de twå förenade kronorna af det öfwerstepresterliga och det konungsliga embetet. Hans wagnar utgå med segrande makt till alla land, och Honom skola folken tillbedja och tjena. Cap. 6 och 8. Denna bok kan delas i twå hufwuddelar: 1:o Prophetens syner, som wisa Guds rike anseende till dess wäsende, cap. 1–6, och 2:o de egentliga prophetiorna, som innehålla Guds rikes historia ifrån prophetens tid intill den fulländning, då Herren erkännes och dyrkas såsom Konung i alla land, cap. 7–14.
1. Capitel.
Twå syner emot Juda fiender.
Uti åttonde månaden i andra året (konung) Darios, skedde detta HERrans ord till ZacharJa, *Berechia son, Iddo sons, den propheten, och sade: *Esra 5: 1. Hagg. 1: 1.
2. HERren hafwer wred warit uppå edra fäder.
3. Och säg till dem: Detta säger HERren Zebaoth: Wänder eder till mig, säger HERren Zebaoth; så will jag wända mig till eder,* säger HERren Zebaoth. *Mal. 3: 7.
4. Warer icke som edra fäder, för hwikla de förre propheter predikade, och sade: Så säger HERren Zebaoth: Wänder ifrån edra onda wägar, och ifrån edert onda wäsende;* men de hörde icke, och skötte intet om mig, säger HERren. *Es. 31: 6. Jer. 3: 12. Hes. 18: 31. Os. 14: 2. Joel 2: 12.
5. Hwar äro nu edra fäder och propheter? Lefwa de ock ännu?
Edra fäder blefwo ju bortförda för sina synders skull och så äfwen de falska tröstare, som icke woro mina, utan edra propheter.
6. Hafwa mina ord och mina rätter, som jag böd genom mina tjenare propheterna, icke kommit intill edra fäder? Att de hafwa måst wända sig om, och säga: Likasom HERren Zebaoth i sinnet hade att göra emot oss, efter som wi gingo och gjorde; alltså hafwer Han ock gjort emot oss.
Att mina hotelser genom propheterna gått i fullbordan bör lända eder till warning och tecken, att allt det, som ännu icke är fullbordadt, det skall fullbordas. Det förslutna är en pant för det tillkommande. Dessa sex verser äro en inledning till allt det följande.
7. På fjerde och tjugonde dagen, i elfte månaden, som är den månaden Sebat, uti andra året (konung) Darios, skedde detta HERrans ord till ZacharJa, Berechia son, Iddo sons, den propheten, och sade:
8. Jag såg om natten; och si, en man satt på en röd häst, och Han höll ibland myrtenträd i dalen; och bak för Honom woro röda, bruna och hwita hästar.
Det som denne Engel talade (v. 7) berättas i v. 9–17. Denne Engel kallas i v. 20: Jehovah eller Herren, således förbundets Engel, Guds Son, Försten öfwer Herrans här. [ band II, 754 ]Jos. 5: 14. Han är åtföljd af en här af englar, för att wisa den makt, hwarmed Han beskyddar sitt folk och straffar dess fiender. De röda hästarna beteckna de krig och stora rörelser i folken, hvarigenom wägen danades för Christi rike. Myrtenträdet är en låg buske och således en träffande bild af Guds folk i swaghetens och ringhetens tillstånd, men det är alltid grönskande, det gifwer en god lukt, det är en wanlig bild af ren högtidlig glädje och af kysk brudkärlek. Således betecknas härmed Guds folk, som i sig sjelft är swagt, men utkoradt till Christi brud, uppfyldt af Hans kärlek, renadt genom Hans försoning och inwärtes ljufligt och grönskande genom Hans Andas nådegåfwor. O, huru lätt kunde de swaga myrtenträden af fienderna förtrampas, men de beskyddas af Herran Zebaoth, af härskarornas Gud.
9. Och jag sade: Min herre, ho äro desse? Och Engelen,* som med mig talade, sade till mig: Jag will kungöra dig, ho desse äro. *Zach. 4: 1.
10. Och mannen, som höll ibland myrtenträden, swarade och sade: Desse äro de, som HERren utsändt hafwer till att draga genom landet.
Desse, nemligen de englar, som wisade sig i denna syn under bilden af en här, med röda, bruna och hwita hästar (v. 8). De olika färgerna beteckna Guds olika hemsökelser och de olika werkningarna deraf hos olika menniskor; de röda beteckna krig och blodsutgjutelser, straff och hämnd öfwer fienderna; de bruna, grt.: fläckiga, betyda de mångfaldigt omskiftande hemsökelser, som bana wägen för Guds rike; och de hwita alla de nådebewisningar, hwarigenom menniskorna komma till åtnjutande af den sanna friden. De draga genom landet, d. ä. öfwer jorden, se Uppb. 6.
11. Men de swarade HERrans Engel, som ibland myrtenträden höll, och sade: Wi hafwa dragit igenom landet; och si, alla land sitta stilla.
Folken omkring Judalandet woro nu stilla.
12. Då swarade HERrans Engel, och sade: HERre Zebaoth, huru länge will du då icke förbarma dig öfwer Jerusalem, och öfwer Juda städer, uppå hwilka du hafwer wred warit i dessa sjuttio år?
Här talar Herrans Engel till Herren Zebaoth, Sonen till Fadren; den himmelske Öfwerstepresten bedjande för sitt folk. Joh. 17.
13. Och HERren swarade Engelen, som med mig talade, wänliga ord och trösteliga ord.
Sonens bön blifwer hörd. Hans förtjenst och försoningsdöd war redan på förhand gällande för alla troende, och Han har undfått riket, som för Honom bereddes. Ps. 2. Dan. 7: 13, 14. Bönhörelsen uttalades med ljufliga ord af Fadrens mun, som propheten fick höra.
14. Och Engelen, som med mig talade, sade till mig: Predika och säg: Detta säger HERren Zebaoth: Jag hafwer stort nit haft öfwer Jerusalem och Zion.* *Zach. 8: 2.
Efter denna bönhörelse undfår propheten ett härligt budskap att till folket framföra.
15. Men jag är ganska wred uppå de stolta hedningar; ty jag war icke utan litet wred; men de hulpo till förderf.* *Es. 47: 6, 7.
16. Derföre så säger HERren: Jag will åter wända mig till Jerusalem med barmhertighet; och mitt hus skall deruti uppbygdt warda, säger HERren Zebaoth; dertill skall timmersnöret i Jerusalem draget warda.* *Zach. 4: 10.
Här utlofwas att både templet och staden skulle uppbyggas. Detta skedde då. Men den högre betydelsen om Christi kyrkas uppbyggande och Christi rikes upprättelse har också blifwit fullbordad och skall ytterligare uppfyllas.
17. Och predika ytterligare, och säg: Detta säger HERren Zebaoth: Mina städer skall åter gå wäl, och HERren skall åter trösta Zion, och skall åter utwälja Jerusalem.* *Zach. 2: 12.
18. Och jag hof upp mina ögon, och såg; och si, der woro fyra horn.
19. Och jag sade till Engelen, som med mig talade: Ho äro desse? Han sade till mig: Desse äro de hornen, som Juda, Israel och Jerusalem förskingrat hafwa.
”Det äro de riken mot alla fyra jordens wäder, som Guds folk som oftast plågade. Dem wille Herren med tiden förstöra och Hans församling skulle ändå blifwa wid makt.” L.
20. Och HERren wiste mig fyra smeder.
21. Då sade jag: Hwad wilja desse göra? Han sade: De hornen, som Juda så förskingrat hafwa, att ingen hafwer kunnat upplyfta sitt hufwud; till att afskräcka dem, äro desse komne, på det de skola afstöta hedningarnas horn, hwilka hornet upphäfwit hafwa öfwer Juda land till att förskingra det.
Såsom en smed med lätthet kan afslå ett horn, så kunna den Allsmäktige Gudens redskap lätt omintetgöra all kraft hos sitt rikes fiender. Detta har skett och fortgår intill Christi kyrkas fulländning.
2. Capitel.
Och jag hof mina ögon upp, och såg; [ band II, 755 ]och si, en man* hade ett mätesnöre i handen. *Zach. 1: 8.
2. Och jag sade: Hwart går du? Men han sade till mig: Till att mäla Jerusalem, och se, huru bredt och långt det wara skall.
Jerusalem skulle åter uppbyggas, och dess storlek war bestämd i Herrans rådslut. I ordens högsta mening innebär detta också det himmelska Jerusalems storlek, Uppb. 21: 10–17, och dess innewånares antal. Uppb. 20: 12–15.
3. Och si, Engelen, som med mig talade, gick ut; och en annan Engel gick ut emot Honom.
4. Och (Han) sade till honom: Löp bort, och tala till den unga mannen, och säg: Jerusalem skall besuttet warda utan murar, för mycket folks och fäs skull, som derinne wara skall.
Engelen, som talade med propheten (v. 3), war förbundets Engel, cap. 1: 8, 9, och den andre war en skapad engel, en af dem, som uträtta Herrans befallningar. Ps. 104: 4. Propheten ZacharJa kallas här en yngling, ty ehuru wi icke weta hans lekamliga ålder, så war han dock en yngling i jemförelse med de fulländade fädernas andar och alla äldre propheter.
5. Och jag will, säger HERren, wara en eldsmur der omkring; och skall wara der inne, och bewisa mig härligen der inne.* *Ps. 46: 6. Es. 60: 19.
Wandrare bruka i öknarna upptända eldar omkring sitt läger, för att skydda sig emot rofdjuren, och detta kan kallas en eldsmur. Men då Israels folk uttågade utur Egypten, war molnstoden för dem en lysande eldstod och för fienderna en mörk molnstod med förtärande blixtrar. Så är Herren andeligen närwarande hos sitt folk, Han beskyddar och upplyser dem genom nådens ljus och Han hämnas på fienderna genom straffdomars eld.
6. O, o, flyr utur nordlandet, säger HERren; ty jag hafwer förstrött eder uti fyra wäder under himmelen, säger HERren.
7. O, Zion, du som bor när dottren Babel, fly.
Då den Persiske konungen Cyrus gaf Judarna tillåtelse att återwända till deras fädernesland, wille många heldre qwarblifwa. De qwarblefwo i fångenskapen och woro sålunda en träffande afbild af alla de menniskor, som qwarblifwa i syndens fångenskap och icke wilja wända sig till det himmelska Jerusalem. Propheten skulle förmana de qwarblifna att återwända. Evangelii lärare förmana dem, som widhänga werlden, att de skola omwända sig till sin Frälsare och ställa sin wandring till det nya Jerusalem.
8. Ty, så säger HERren Zebaoth: Han hafwer sändt mig till hedningarna, som eder beröfwat hafwa; deras makt hafwer en ända; den eder rörer, han rörer Hans ögonsten.* *5 Mos. 32: 10. Ps. 17: 8.
Förbundets Engel, Guds Son, sändes af Fadren att utföra Guds rikes seger öfwer Guds folks fiender. Såsom en menniska är rädd om sin ögonsten, så wårdar sig Gud om sin församling och beskärmar och förswarar den; de, som angripa församlingen, träda Gud så nära, som om en menniska wille angripa en annans ögonsten. Denna liknelse bewisar icke blott Guds stora kärlek till den trogna församlingen, utan också de trognas innerliga lifsgemenskap med Honom. Ögat är själens spegel och uttrycker närmare, än någon annan lem, själens afbild: så är församlingen en Herrans spegel, hwaruti Hans afbild wisar sig mera än i hela den naturliga skapelsen.
9. Ty si, jag will upphäfwa min hand öfwer dem, att de skola warda dem ett rof, som dem tjent hafwa; att I skolen förnimma, att HERren Zebaoth mig sändt hafwer.* *Zach. 6: 15.
Hittills hafwa alla folk blifwit straffade, som försyndat sig emot Guds folk, och så skall det blifwa, till dess Christus gifwer åt sin kyrka en fullkomlig seger. Då folken skola blifwa Christi kyrka underdånige, så äro de dess rof, Es. 53: 12, men de äro det till sin lycka och salighet, så många som äro det med williga hjertan.
10. Fröjda dig och war glad, du dotter Zion;* ty si, jag kommer,† och will bo** när dig, säger HERren. *Es. 12: 6. Zach. 9: 9. †Ps. 40: 8. **Joh. 1: 14; cap. 14: 23. 2 Cor. 6: 16.
Herren, förbundets Engel, som talar med propheten, gifwer här sitt stora löfte: Jag kommer, och will bo när dig, en härlig uttolkning af namnet Immanuel (Gud med oss). För att kunna bo med oss war det nödigt, att Guds Son blef menniska, att Han återlöste oss och åt oss förwärfwade nåd att blifwa Guds barn och ett nytt slägte, i hwilket Han will bo. Se 2 Cor. 6: 16. Joh. 14: 23. I Christo bor Gud i sin församling. Detta har Han bekräftat med sin egen försäkran: Si, iag är när eder alla dagar intill werldens ända. Matth. 28: 20.
11. Och på den tiden skola många hedningar gifwa sig in till HERran,* och skola wara mitt folk:† och jag skall bo när dig, att du skall förnimma, att Herren Zebaoth mig till dig sändt hafwer. *Es. 14: 1. †3 Mos. 26: 12. Hes. 36: 27.
Detta löfte har gått i fullbordan, alltsedan på pingstdagen tre tusen själar blefwo omwända, och det skall ännu widsträcktare fullbordas bland jordens folk; ty riket skall warda Herrans. Obad. 21.
12. Och HERren skall ärfwa Juda [ band II, 756 ]för sin del, uti de helga landen; och skall åter utwälja Jerusalem.* *Zach. 1: 17.
Detta war först ett nådelöfte till det gamla Jerusalem, som efter prophetens tid blef af Herran beskyddadt i mer än 400 år, men det gäller hufwudsakligen om Christi församling, det Jerusalem, som ofwantill är.
13. Allt kött ware stilla* för HERran: ty Han är uppstånden ifrån sitt helga rum. *Hab. 2: 20. Zeph. 1: 7.
Allt kött, alla menniskor, som satte sig emot Guds rike, befallas här att wara stilla, och i denna befallning ligger ett bestämdt förkunnande, att de måste till slut warda stilla, om de icke wilja wara stilla för Herren, då Han kallar dem genom nåden. Somliga blifwa omwände till Gud, då tystnar all fiendskap och förwandlas i gråt och bönerop wid korset, och andra blifwa nedtystade i grafwen och i helwetet. Ps. 31: 18. Herrans uppstående betecknar alla Guds straffdomar emot fienderna.
3. Capitel.
Och mig wardt wist den öfwerstepresten Jehosua, ståndande för HERrans Engel: och satan stod på hans högra hand, på det han skulle stå honom emot
Jehosua war öfwersteprest i prophetens tid. I kraft af sitt embete stod han på folkets wägnar inför Gud och föreställde hela folket, hela församlingen, likasom han också, från en annan sida betraktad, war en förebild af Christus. I denna syn wisas tydligen, att alla folk oupphörligt äro ställda inför Guds domstol; ty de äro inför den rättfärdige Gudens ögon, och satan är med såsom åklagare; han framhåller hwarje synd, och all synd är hans werk, och han påstår derföre, att alla, som synden göra, äro hans tjenare och hans egendom. Uppb. 12: 9, 10. Han står emot öfwersteprestens böner och emot folkets böner på grund af deras synder. Det war en gammal sed, att åklagaren inför en domstol stod på den anklagades högra sida.
2. Och HERren sade till satan: HERren näpse dig, satan;* ja, HERren näpse dig, den Jerusalem utwalt hafwer: ar icke detta en brand, som utur elden uthulpen är? *Jud. Ep. v. 9.
Herren, Jehovah, Guds Son, kallas Herrans Engel, v. 1, 3, 5, 6, och Han talar här om en annan, som kallas Herren, nemligen Fadren, sägande: Herren näpse, och detta säger Han till åklagaren. Herrans Engel, den himmelske Öfwerstepresten är här Jehosuas förswarare, och denna bön om näpst upprepas ännu en gång med tillägg att, ehuru Jerusalem warit förkastadt och blifwit straffadt för sina synders skull, så är det dock utwaldt, det skall af Honom beskyddas, det är begynnelsen till Hans ewiga rike. Icke blott Jehosua, utan det återställda folket war såsom en brand, den utur elden uthulpen är. De stora straffdomarne hade warit såsom en eld, och den lilla återkomna qwarlefwan af folket war såsom en brand, utryckt ur elden. Så är också hwarje syndare, som blifwer omwänd till Gud, likasom en brand, som utryckes utur syndens och fördömelsens eld.
3. Och Jehosua* hade orena kläder uppå, och stod för Engelen: *Hagg. 1: 1.
4. Hwilken swarade, och sade till dem, som för honom stodo: Tager de orena kläderna utaf honom. Och Han sade till honom: Si, jag hafwer tagit dina synder ifrån dig,* och hafwer klädt dig uti högtidskläder.† *Mich. 7: 18. †Es. 61: 10. Matth. 22: 11. Luc. 15: 22.
Jehosuas orena kläder betyda folkets synder. Då den öfwerste presten war oren, så war hela folket orent. Härmed betecknas också hwarje menniskas syndatillstånd och orenhet inför Gud, och att ingen kan frälsas utan att blifwa omklädd af Honom, som är de trognas förswarare när Fadren. Högtidskläderna betyda den rättfärdighet, den heliga prydning, som Christus gifwer åt sina trogna. Till folkets räddning, till tempelbyggnadens framgång, till Guds rikes seger war det nödwändigt, att i stället för folkets syndaskuld rättfärdighetens högtidsdrägt sålunda blef gifwen. Till en syndares frälsning och salighet är det nödwändigt, att syndens och egenrättfärdighetens orena drägt blifwer borttagen, och att själen blifwer iklädd Christi rättfärdighet.
5. Och jag sade: Sätter en ren hatt* uppå hans hufwud. Och de satte en ren hatt uppå hans hufwud, och drogo kläder uppå honom: och HERrans Engel stod der. *2 Mos. 28: 36, 37.
Den rena hatten och kläderna, som Jehosua blef iklädd, beteckna, att Gud gaf af nåd åt sitt återförda folk den rättfärdighet och de nådegåfwor, hwarigenom alla, som trodde, blefwo salige, och det öfriga folkets synder förblefwo under Guds tålamod, till dess den rätte Öfwerstepresten, Messias sjelf kom i werlden. De orden: jag sade, äro en bön af propheten under denna syns åskådande. Så tala alla bedjande hjertan inför Herran i bön och förbön, under det Han oupphörligt werkar med sin nåd till deras och andras frälsning. Denna bön grundades på Herrans Engels löfte i v. 4. Detta löftes fullbordan önskar propheten måtte påskyndas. Genom denna klädnad i öfwerstepresterlig högtidsdrägt och hufwudbonad, 2 Mos. 28: 4, 37, fick Jehosua förnyad fullmakt och den rätta inwigningen till sitt öfwerstepresterliga embete. Satans anklagelser mot honom och hans folk woro nu öfwerwunna. Att Herrans Engel stod der, betyder, att Han sjelf såg till, att Hans tjenare gjorde efter Hans befallning. Den egentliga rättfärdiggörelsen, som antydes i v. 4, gjorde Han sjelf, men till denna inwigning gaf Han befallning åt sina tjenare, såsom i Es. 6: 6, 7 en engel widrörde prophetens läppar med ett glödande kol af altaret, såsom lagen gafs på Sinai under englars tjenst, [ band II, 757 ]Gal. 3: 19, och såsom uti alla rättfärdiggjorda menniskors dagliga förnyelse och helgelse englar och andra Guds redskap medwerka dertill, att de både måtte tillwexa i nåden och att de må så föras, att de uppfylla sin kallelses werk och uträtta det, hwartill Herren sänder dem. Och under allt detta står Herrans Engel när dem. Matth. 28: 20.
6. Och HERrans Engel betygade Jehosua, och sade:
7. Detta säger HERren Zebaoth: Om du wandrar på mina wägar, och håller min wakt, så skall du regera mitt hus, och bewara mina gårdar: och jag skall få dig några af dem, som här stå, som dina ledsagare wara skola.
Herrans Engel betygar inför den himmelska skaran det, som Han här förkunnar. Herren Zebaoth är Gud Fader, som talar genom Sonen. Det är ett löfte till öfwerstepresten, och detta löfte förenas med det willkor, att nu, sedan de orena kläderna blifwit honom afklädda och han blifwit klädd i högtidskläder, skulle han också wandra på Herrans wägar och hålla Hans wakt, nemligen med beständig beredwillighet, nit och allwar tjena i Herrans hus. Så skall hwarje trogen själ wandra på Herrans wägar och hålla Hans wakt, och då har han det löfte, att han en gång skall få regera i Herrans hus och bewara Hans gårdar, Uppb. 20: 6. Några af dem, som här stå, betyder: ”Englarne, som ledsaga de fromma, isynnerhet prester och lärare. Ps. 34: 8.” L.
8. Hör till, Jehosua, öfwersteprest, du och dina wänner,* som för dig bo: ty de äro undersmän: ty si, jag will låta komma min tjenare Zemah.† *Es. 8: 18. †Es. 11: 1; cap. 42: 1. Jer. 23: 5; cap. 33: 15. Hes. 34: 23, 29. Zach. 6: 12, 13.
Dina wänner, grt.: medbröder, de öfrige presterna, som tjente i helgedomen. De kallas undersmän, ty det war ett Herrans under, att den rätta gudstjensten nu war återupprättad och att de fingo tjena i den synliga helgedomen, såsom englarne i den osynliga. De kallas undersmän också derföre, att de afbildade det andeliga prestembetet i Messiæ rike. Här utlofwas åter Herrans tjenare Zemah eller telning, Es. 11: 1. — Det syndiga menniskoslägtet hörer i sig sjelf till en fallen förruttnad stam. Genom synden är döden kommen i werlden, genom synden är menniskan andeligen död och hemfallen åt den ewiga döden. För att komma till nytt lif och lefwa ewinnerligen behöfde menniskoslägtet en ny stamfader med oändelig lifskraft, en lifgifwande ande, som gifwer makt att blifwa Guds barn åt dem, som tro på Hans namn, Joh. 1: 12, så att ett nytt slägte födes, och sålunda ett rike uppstår, som skall blifwa ett ewigt rike. Detta rike uppwäxer af Honom sjelf, såsom ett slägte af en stamfader, såsom grenarne af winträdet. Med afseende på denna lifgifwande kraft kallas Han Zemah eller telning. Således är Han de trognas pånyttfödare, såsom Han ock är deras rättfärdiggörare, v. 4. Lycklig den, som är och förblifwer en ewigt grönskande, fruktbärande gren i denna friska telning af Davids rot och slägte! Det war för Hans skull tempelbyggnaden skulle lyckas och folket blifwa wälsignadt; det är för Hans skull Gud wäntar med långmodighet och förbarmande på de oomwändas bättring; det är för Hans skull de botfärdiga blifwa rättfärdiggjorde och pånyttfödde och uppbyggas till ett andeligt hus.
9. Ty si, uppå den ena stenen,* som jag för Jehosua lagt hafwer, skola sju ögon† wara: men si, jag skall uthugga honom, säger HERren Zebaoth; och skall borttaga dess lands synder på en dag. *Ps. 118: 22. Es. 28: 16. †Zach. 4: 10. Uppb. 5: 6.
Herrans tjenare Zemah war också den rätta andeliga grundstenen och hörnstenen till det påbegynta templet. Han är sin kyrkas hörnsten och salighetens grundwal. Såsom Jehosua såg det yttre templet grundadt, så skulle han nu besinna och lära känna, att detta tempel måste hwila på den osynliga grundsten, som i prophetian war utlofwad, Ps. 118: 22. Es. 28: 16. På denna hörnsten äro sju ögon, d. ä. Gud åskådar honom och uppfyller honom med sin Heliga Andas sjufaldiga oändeliga krafter, så att Hans nåds afsigter icke kunna warda om intet, Es. 11: 2, Uppb. 4: 6. Det uthuggande, som här menas, syftar på Christi mandoms anammelse och beredelse i moderlifwet samt hela Hans jordiska wandel, Hans lidande och död, hwarigenom Han blef liksom med uthuggande beredd till grundwal för det andeliga tempel, som på Honom uppbygges, 1 Pet. 2: 4, 6. Ebr. 2: 9–15; cap. 5: 8, 9. Då Han utropade på korset: det är fullkomnadt, så blefwo det landets synder och hela werldens synder på en gång borttagna, så att hwar och en, som tror på Honom, skall icke förgås utan få ewinnerligt lif. På denna försoning äro alla Guds löften grundade, både i Gamla och Nya Testamentet.
Såsom hörnstenen blifwit uthuggen och beredd till sin kyrkas grundwal, så måste alla trogna genom nådens arbete, genom pröfningar och lidanden liksom uthuggas, afsöndras från werlden och beredas hwar och en till sin bestämda plats i det ewiga, andeliga hus, som på Honom uppbygges, 1 Pet. 2. Detta uthuggande är ofta pinsamt, men apostelen säger: Ändock wår utwärtes menniska förgås, så warder dock den inwärtes förnyad dag ifrån dag, ty wår bedröfwelse, den dock timlig och lätt är, föder i oss en ewig och öfwer alla måtto wigtig härlighet, 2 Cor. 4: 16, 17. De sju ögon på grundstenen, de sju Guds andar, som Han hafwer, Uppb. 3: 1, öfwerskåda och genomskåda allt; med sin Anda är Han närwarande i hela sin församling, och dessa ögon äro alla trognas ljus och lif.
10. På den samma tiden, säger HERren Zebaoth, skall hwar bjuda den andra under winträd,* och under fikonaträd. *1 Kon. 4: 24, 25. Micha 4: 4.
Detta löfte syftar på den andeliga friden i Christi kyrka och på den ännu fullkomligare [ band II, 758 ]äfwen yttre frid, som skall blifwa rådande i Messiæ rike redan här i tiden. Ett sådant glädjefullt samfundslif mellan wänner under winträd och fikonaträd kunde Israel blott i ljufliga fridstider åtnjuta, men de trogna wäntade på löftets fullbordan, att Han skulle komma, i hwilken wälsignelse och frid utan ända war utlofwad, Es. 9: 6, 7.
4. Capitel.
Och Engelen, som med mig talade, kom igen, och wäckte mig, likasom en af sömn uppwäckt warder.* *Zach. 1: 9.
Detta uppwäckande betyder, att prophetens själ blef af Gud upplyft och styrkt att kunna emottaga den höga uppenbarelse, som här meddelas.
2. Och han sade till mig: Hwad ser du? Men jag sade: Jag ser, och si, der stod en ljusstake allsamman af guld, med en skål ofwan uppå, der sju lampor på woro, och ju sju slefwar wid en lampa:
3. Och tu oljoträd der när; ett på högra sidan wid skålen, det andra på den wenstra.
Den ljusstake, som propheten såg, hade likhet med ljusstaken i templet, men den war försedd med en widare inrättning, ty Herren sjelf sörjde omedelbarligen för olja i de sju lamporna, derföre woro twå oljoträd wid ljusstaken, och från oljoträden syntes utgående twå rännor af guld, genom hwilka olja från trädens oljodrypande frukter nedflöt uti en skål af guld, som medelst rör stod i sammanhang med de sju lamporna, och från denna skål fylldes de brinnande lamporna oupphörligt med olja genom rören, så att de icke kunde slockna. Ljusstaken är en bild af Guds församling, och oljan är den Helige Andes gåfwor, som oupphörligt åt församlingen meddelas. De twå oljoträden betyda de medel, hwarigenom Gud meddelar sin Andas gåfwor: ordet och sakramenterna, Propheter, Apostlar, Evangelister, herdar och lärare och alla de redskap, som Gud dertill anwänder. De twå oljoträden i denna syn woro antingen Jehosua och Serubbabel, eller Haggai och ZacharJa, såsom förebilder af de twå wittnen, som omtalas, Uppb. 11: 3, 4.
4. Och jag swarade, och sade till Engelen, som med mig talade: Min Herre, hwad är detta?
5. Och Engelen, som med mig talade, swarade och sade till mig: Wet du icke, hwad detta är? Jag sade: Nej, min Herre.
6. Och han swarade, och sade till mig: Det är HERrans ord om Serubbabel: Det skall icke ske igenom någon här, eller makt; utan igenom min Anda, säger HERren Zebaoth.
Genom Guds Andas nådewerkningar och nådegåfwor, som propheten såg under bilden af sju brinnande lampor och oljoströmmar, skulle de löften fullbordas, som förut blifwit gifna, templet fulländas och Messiæ rike upprättas. Till den sanna gudstjensten är det icke nog dermed, att man har en kyrka och att deruti predikas, utan det måste wara rent Guds ord, som predikas, och der måste finnas åtminstone några hungriga, warma hjertan, som emottaga ordet, såsom de brinnande lamporna emottogo oljan. Denna syn föreställde hela innehållet af Herrans ord om Serubbabel och löftet till honom; han skulle styrkas i sitt embete och fullända det tempel, som han hade börjat bygga (v. 9). Häruti är Serubbabel en bild af Christi Konungsliga embete, af församlingens herre och konung, som fulländar allt.
7. Ho är du, stora berg, som dock för Serubbabel en slättmark warda måste? Och han skall lägga den första stenen, så att man ropa skall: Till lycka, till lycka!* *Jer. 31: 23.
Det stora berget är en bild af den starka fiendtliga makt, som stod emot Judarna och som wille hindra tempelbyggnaden, och det är en bild af alla hinder, som ligga i wägen för Guds rike. De blifwa nedjemnade det ena efter det andra, och Herrans härlighet warder efter löftet uppenbar. Es. 40: 3, 5. Grundstenen till det yttre templet war redan lagd, men här menas med den första stenen den kronsten, som skulle ligga främst öfwer templets ingång såsom den största yttre tempelprydnaden. Här utlofwas således, att han, som hade grundat, skulle också fullkomna det, och då skulle det glada folket utropa till lycka, till lycka, grt.: nåd, nåd deröfwer!
8. Och HERrans ord skedde till mig, och sade:
9. Serubbabels händer hafwa grundat detta huset; hans händer skola ock fullkomna det: på det I förnimma skolen, att HERren Zebaoth mig till eder sändt hafwer.
Här försäkras än tydligare, att templet skulle blifwa fullkomnadt, och deraf skulle alla kunna se, att propheten war sänd af Gud. Häruti hafwa wi också ett säkert bewis, att alla hans prophetior, som ännu icke gått i fullbordan, dock skola blifwa fullbordade.
10. Ty ho är den, som dessa ringa dagar föraktar? I hwilka man dock skall glädja sig, och se murlodet uti Serubbabels hand, med de sju, som HERrans ögon äro, de der öfwer hela landet löpa.
Med de sju, som Herrans ögon äro, d. ä. genom Guds Andas mäktiga nåd i församlingen och Hans kraft till fiendernas dämpande. De, som föraktade den ringa begynnelsen, förmanas här att tänka på löftet, cap. 3: 9, och att fästa [ band II, 759 ]sig derwid med tro och fröjd; och murlodet skulle tjena dem till ett glädjetecken.
11. Och jag swarade, och sade till honom: Hwad äro dessa tu oljoträn, på högra och wenstra sidan wid ljusstaken?
12. Och jag swarade annan gång, och sade till honom: Hwad äro de tu grenarna af oljoträn, som stå wid de tu gyllene ljusrännorna, der man med aftager?
Dessa twå särskilda grenar woro de, som utlupo i de gyllene rännorna, från hwilka oljan utflöt i skålen till ljusstaken. — Der man med aftager, grt.: som utgjuta guld. Den klara, skimrande oljan såg ut såsom flytande guld.
13. Och han sade till mig: Wet du icke, hwad de äro? Jag sade: Nej, min Herre.
14. Och han sade: Det äro de tu oljobarn, som stå när Honom, som råder öfwer allt landet.
Oljobarn, eller Andans barn, wittnen med den Heliga Andas smörjelse, utrustade med andans gåfwor, Jehosua och Serubbabel, det öfwerstepresterliga och det konungsliga embetet. Dessa twå embeten, i Christo förenade, utgjuta från himmelen Andans gåfwor i församlingen, och Han har dertill på jorden sina synliga redskap. Christi kyrka är icke fulländad, förrän Han sjelf erkännes såsom herre och konung. För närwarande erkännes hufwudsakligen Hans öfwerstepresterliga embete, men Hans konungsliga embete är ännu icke uppenbaradt i den härlighet, som dock är utlofwad icke blott för det tillkommande, utan äfwen för Christi kyrka här i tiden.
5. Capitel.
Och jag lyfte åter mina ögon upp, och såg: och si, der war ett flygande bref.
2. Och han sade till mig: Hwad ser du? Och jag sade: Jag ser ett flygande bref, det är tjugu alnar långt, och tio alnar bredt.
Ett flygande bref, grt.: En flygande bokrulla. Böckerna hade på den tiden en annan gestalt än nu. De bestodo af långa stycken af papyrus eller pergament fästadt wid twänne kaflar, en wid början och en wid slutet, så att begynnelse-kaflen kunde upprullas och slut-kaflen afrullas allt efter som läsningen framskred. Folkets synder och Guds straff deröfwer framställas här för propheten i en syn; synderna och förbannelsen woro skrifna i denna stora flygande bok.
3. Och han sade till mig: Det är den förbannelsen,* som utgår öfwer hela landet; ty alla tjufwar warda efter detta bref fromme dömde, och alla menedare warda efter detta bref fromme dömde. *Ps. 109: 17.
Grt.: Fromme dömde enligt det (brefwet) på den (sidan) — fromme dömde enligt det på den andra (sidan). Det stora flygande brefwet war fullskrifwet på båda sidor, och innehållet omfattade alla synder emot Guds lag. Här nämnas twå slags synder; menedare föreställa alla synder emot den förra taflan, och tjufwar alla synder emot den sednare taflan i Herrans lag. Det ordet 'fromme dömde innebär på grundspråket en märkwärdig dubbel mening. Det betyder att förklaras oskyldig och det betyder att utrotas. Således den menskliga och gudomliga sidan af samma sak. När ondskan och lasterna hos ett folk äro så långt komna och tänkesättet är så förderfwadt, att tjufwar och menedare icke anses brottslige, då är Herrans stund kommen att hemsöka dem med sin dom. Då lag och rätt inför menniskor förlora sin kraft, så uppenbarar sig Herren sjelf såsom domare. Då man börjar anse synden med likgiltighet, så swäfwar öfwer ett folk förbannelsen och straffen från den Allsmäktige, såsom ett flygande domsbref; det innehåller både protokoll och utslag. Den, som gör sig sjelf oskyldig, har utrotelsedomen öfwer sig.
4. Men jag will hafwa det fram, säger HERren Zebaoth, att det skall komma tjufwarne hem, och dem som falskeligen swärja wid mitt namn; och skall blifwa uti deras hus, och skall upptära det med dess träd och stenar.
5. Och Engelen, som med mig talade, gick ut, och sade till mig: Lyft dina ögon upp, och se, hwad går der ut?
6. Och jag sade? Hwad är det? Men han sade: En skeppa går der ut; och sade: Det är deras anseende i allt landet.
Detta är en del af samma syn, i hwilken propheten såg det flygande brefwet. Skeppan står i sammanhang med tjufwarne (v. 3). Winningslystnad, bedrägeri, falska mått, mål och wigter o.s.w. äro också tjufweri. Men skeppan betyder också, att folkets synder liksom samlades uti ett bestämdt mått, och så snart detta mått war fullt, war straffet oundwikligt. Se 1 Mos. 15: 16. — Det är deras anseende o. s. w., grt.: det är deras öga i hela landet: på egennytta och sjelfwiskhet äro deras ögon rigtade i hela landet. Deras gerningar gingo derpå ut, att fylla sin egen skeppa, att winna sina egna ändamål, men dermed fyllde de mer och mer sina synders mått och mognade till straffet.
7. Och si, der for en centner bly; och der war en qwinna, hwilken i skeppan satt.
Qwinnan i skeppan föreställer det syndiga folket, som sitter såsom en fånge i sin sjelfwiskhet och i sitt syndamått. Så är också hwarje enskild själ en fånge i sina synders skeppa. I detta tillstånd kan menniskan upphäfwa hufwudet ur skeppan och drömma om frihet, men hon är i ett trångt fängelse och har öfwer sig en klump af bly, tung såsom en centner. Härmed menas den förbannelse, som alltid hwilar öfwer synden.
[ band II, 760 ]8. Men han sade: Det är afguderiet; och han kastade henne uti skeppan, och hof den blyklimpen der ofwan uppå.
Det är afguderiet, grt.: detta är ogudaktigheten, nemligen både afguderiet och alla de synder och laster, hwaruti menniskan kan förfalla, då hon öfwergifwer Gud och Hans ord. Det ogudaktiga folket, som här föreställes såsom sjelfwa ogudaktigheten, liknas wid en qwinna, såsom på flera ställen i Skriften, se Ords. 2: 16, 17; cap. 5: 3, 4. Synden är en förförande sköka, det är motsatsen till den himmelska wisheten och sanningen. Ords. 8. Propheten såg denna qwinna först sittande upprätt i skeppan, men hon blef af Engelen nedkastad och nedtryckt, och blyklumpen kastades deruppå. Så dämpar Gud synden med allahanda straffdomar, och slutligen skall den nedkastas i afgrunden; men synden kan icke kastas dit ensam, utan den ditkastas i och med alla de syndare, som hafwa synden i sig. Låt derföre Gud göra dig fri från synden, att du må komma ut ur den trånga skeppan och slippa den centner bly, som swäfwar öfwer dig, och slippa att kastas i fördömelse. Dina synder äro tunga såsom bly, då den Allwetande uppsöker och samlar dem öfwer dig.
9. Och jag lyfte mina ögon upp, och såg: och si, twå qwinnor gingo ut, och hade wingar, de der drefwos af wädret; och det woro wingar, likasom storkars wingar; och de förde skeppan emellan jorden och himmelen.
Dessa gestalter af qwinnor med wingar woro Roms härar, af hwilka Judafolket blef bortfördt i den Romerska fångenskapen, som ännu warar. Att de förde skeppan mellan jorden och himmelen betyder, att Judarne blefwo landsflyktige och fångar i främmande land, utan fotfäste på jorden och utan det himmelska borgerskapet, liksom swäfwande mellan himmel och jord.
10. Och jag sade till Engelen, som med mig talade: Hwart föra de skeppan?
11. Men han sade till mig: Att henne skall ett hus bygdt och tillredt warda uti Sinear land, och der satt warda på sin botten.
Sinear kallades fordom Babylonien. Till Babylonien flydde många af Judarna, då Jerusalem förstördes af Romarne, men många fördes till de westra länderna af det Romerska riket, och Rom kallas i Skriften det nya Babylon, (det nya Sinear). Uppb. 18: 2. I alla dessa länder hafwa de fått långwariga hemwist och blifwit medborgare, så att skeppan har liksom blifwit satt på sin botten. Det affälliga folket, som förkastade sin Messias, kom till sin gamla fångenskap, som blef ännu swårare och långwarigare, en fångenskap, som ännu warar. I skeppan, i sina gamla synders fulla mått, är detta folk ännu fånget.
6. Capitel.
Och jag lyfte åter mina ögon upp, och såg: och si, der woro fyra wagnar, som gingo ut emellan tu berg, och bergen woro af koppar.
I denna sjunde och sista syn får propheten skåda utgången af den långwariga striden mellan ljusets rike och mörkrets makt här på jorden. I det 5:te capitlet wisades Guds straffdomar öfwer Israel, som det ådrog sig genom Messiæ förkastelse. Wi kunna ännu se denna straffdom för wåra ögon. Nu wisas i den sista synen Guds straffdomar öfwer sitt folks fiender. De fyra wagnarna beteckna Herrans härar, alla de redskap, Han anwänder, för att straffa sina motståndare och bana wäg för sitt rike. De twå bergen af koppar kunna beteckna Moria berg. och Zions berg, på hwilka Herrans tempel och Davids stad woro belägna. Mellan dessa berg, mellan det Öfwerstepresterliga och Konungsliga embetet, som Christus i sin kyrka utöfwar, skola Hans domar utgå, och de synas såsom kopparberg, de äro oöfwerwinneliga.
2. För första wagnen woro röda hästar; för den andra wagnen woro swarta hästar.
3. För den tredje wagnen woro hwita hästar; för den fjerde wagnen woro brokiga starka hästar.
Den röda färgen betecknar krig och blodsutgjutelse, och den swarta betecknar sorg, pestilens och död. Se Uppb. 6. Den hwita färgen betecknar frid, således fridens budskap genom Evangelii ord. Så låter den barmhertige Guden salighetens budskap följa straffdomarna i spåren, och med dessa domar beredas många hjertan till att emottaga nåden i Christo. De brokiga hästarna betyda alla de blandade domar och skickelser, hwarmed Guds försyn söker att bereda menniskorna till att emottaga Evangelium. Det ordet starka syftar på alla dessa hästar.
4. Och jag swarade, och sade till Engelen, som med mig talade: Min Herre, ho äro desse?
5. Engelen swarade, och sade till mig: Det är de fyra wäder* under himmelen, som utgå, att de framträda skola för Honom, som råder öfwer alla land.† *Ps. 103: 20. Ps. 104: 4. Ebr. 1: 14. †Ps. 135: 6.
De fyra wäder, grt.: De fyra andar eller de fyra englahärar, som uträtta Herrans befallningar till Hans rikes upprättande. De stå i Guds åsyn, de göra det Han will, de framträda åter inför Honom.
6. Der de swarta hästarne före woro, de gingo norr åt, och de hwita gingo efter dem; men de brokiga gingo söder åt.
[ band II, 761 ]Det är märkwärdigt, att de största folkrörelser skett i de nordliga länderna af det gamla Romerska riket, och att Christendomen kommit till dessa länder förrän till sydliga länder i werlden. Söderut ifrån Judalandet, såsom i Afrika och Arabien, gjorde Christendomen wida mindre framsteg, och nu äro de sydliga länderna nästan mörka, med undantag af de få ljusa fläckar, på hwilka genom missionsarbete christna församlingar blifwit grundade.
7. De starke gingo, och drogo omkring, så att de foro igenom alla land; och han sade: Går åstad, och drager igenom landet. Och de drogo igenom landet.
De starke äro här de, som förut kallas röda (v. 2); ty genom krig och omhwälfningar werkar Gud mäktigt att bana wäg för Evangelium och att dämpa sitt rikes motståndare. Starke (v. 3) woro alla wagnarnas hästar, men isynnerhet de första, v. 2. Dessa äro liksom ett qwarblifwande förswar för Guds folk, och draga af och an, alltid beredda att straffa alla dem, som motstå Messiæ rike i alla land.
8. Och han kallade mig, och talade med mig, och sade: Si, de som norr åt draga, de låta min Anda hwilas i nordlanden.
De swarta och de hwita, v. 6, skulle således i nordlanden uträtta Guds wilja och låta Hans Ande hwilas der; de skulle der bereda en waraktig hwilostad för Guds Anda genom Christi kyrkas uppbyggande till ett Andans tempel. I christenheten är en församling af trogna, ett andeligt hus, 1 Pet. 2: 5, hwaruti Guds Anda bor. Bor Han också i ditt hjerta? Har Han funnit ett hwiloställe der?
9. Och HERrans ord skedde till mig, och sade:
10. Tag af fångarna, nemligen af Heldai, och af Tobia, och af Jedaja; och kom du på den samma dagen, och gack in uti Josia, ZephanJa sons hus, hwilka af Babel komne äro.
11. Men tag silfwer och guld, och gör (twå) kronor, och sätt dem uppå Josua den öfwersteprestens hufwud, Jehozadaks sons;
Från de i Babylon tillbakablifna Judarna hade dessa män såsom sändebud ankommit med gåfwor af guld och silfwer, såsom bidrag till templets uppbyggande. De woro i Josia, Zephania sons hus. Af detta guld och silfwer skulle twå kronor göras och sättas på den öfwerstepresten Jehosuas hufwud.
12. Och säg till honom: Detta säger HERren Zebaoth: Si, der är en man, som heter Zemah;* under honom skall det gro, och han skall bygga HERrans tempel. *Zach. 3: 8.
I cap. 3: 4, 5 fick propheten i en syn skåda, huru den öfwerstepresten blef iklädd den presterliga drägten, åklagaren blef näpst, folkets syndaskuld blef så efterskänkt, att straffet skulle uppskjutas och templet uppbyggas, och detta löfte blef gifwet i sammanhang med ett widt omfattande löfte om Messiæ rikes uppbyggande. Zemah, telningen, utlofwades. Han som här åter utlofwas, Han är den som gifwer wäxten, Han är den, af hwilken Hans kyrka uppwäxer; på Honom och af Honom bygges Herrans lefwande tempel.
13. Ja, HERrans tempel skall han bygga; han skall bära skruden, och skall sitta och råda på sin stol;* skall också wara en prest† på sin stol, och der skall frid wara emellan dem båda. *Luc. 1: 32, 33. †Ps. 110: 4. Ebr. 3: 1; cap. 7: 1, [et]c.
De twå kronorna sattes på Jehosua såsom en förebild af Messias och betecknade, att i Christus det Öfwerstepresterliga och det Konungsliga embetet skulle förenas. Hwarje krona war en krans eller diadem, sannolikt förenade med hwarandra. Mellan dem båda, nemligen det Konungsliga och Öfwerstepresterliga embetet är frid eller frids råd i Christo, i Honom äro alla trogna både med Gud försonade och lydige Guds barn, således rätte undersåter i Guds rike, och rättfärdigheten och kärleken hafwa i Christo båda sin fulla rätt, de äro i Honom uppfyllda och i Honom förenade. Denna frid får menniskan, då hon emottager Herran Jesum både såsom Öfwersteprest och Konung.
14. Och kronorna skola wara Helem, Tobia, Jedaja, och Hen, ZephanJa son, till en åminnelse i HERrans tempel.
15. Och de skola komma fjerran efter,* som uppå HERrans tempel bygga skola; Så skolen I förnimma, att HERren Zebaoth mig till eder sändt hafwer;† och det skall ske, så framt I hörande warden HERrans eder Guds röst. *Es. 57: 19. Zach. 8: 21. Eph. 2: 17. †Zach. 2: 8, 9.
De twå kronorna skulle icke af Jehosua begagnas, utan han skulle blott dermed krönas till tecken, att han war en förebild af den utlofwade Frälsaren; ty i Jehosua förenades icke det öfwerstepresterliga och konungsliga embetet; han war icke Messias, utan blott en förebild af Messias. Kronorna förwarades i templet för att wänta på Messias, och de blefwo en åminnelse af dessa män, som kommit från Babylon med gåfwor till tempelbyggnaden. Dessa män förebildade alla de folk, som från alla werldens delar skola komma fjerran efter, för att bygga Herrans tempel; de skola införlifwas med Christi kyrka och bidraga till dess uppbyggande, de skola hylla och kröna Sonen såsom Öfwersteprest och Konung. I synnerhet förebildades härigenom Judafolkets omwändelse till Christi då den långa [ band II, 762 ]fångenskap, i hwilken de äro, skall hafwa en ända. Då skola de med outsäglig glädje kröna Honom såsom Öfwersteprest och Konung, och folken nära och fjerran hylla Sonen, Ps. 2: 8, likasom de wisa män af Österlanden tillbådo den nyfödde Judakonungen och gåfwo Honom kostbara äreskänker. Se Es. 57: 19; cap. 60: 9, 10. Detta löfte har redan gått i fullbordan, Messias är kommen, Hans rike är grundadt, i alla werldsdelar finnas medlemmar af detta rike, men i sin fulla segerkraft skall detta rike ännu ytterligare komma, och ännu fortfar den andeliga tempelbyggnaden.
7. Capitel.
Och det skedde i fjerde året konung Darios, att HERrans ord skedde till ZacharJa, på fjerde dagen af nionde månaden, den Chislev heter;
2. Då SarEzer och RegemMelech, samt med deras män, sände till BethEl, till att bedja inför HERran.
Grt.: Då Bethel sände SarEzer och RegemMelech och hans män till att bedja inför Herranom. I Bethel bodde nu Judar, som återwändt från Babel och de sände dessa män till Jerusalem.
3. Och läto säga presterna, som woro omkring HERrans Zebaoths hus, och till propheterna: Skall jag ock ännu gråta i femte* månaden, och twinga mig, såsom jag nu i några år gjort hafwer. *Jer. 52: 12.
Under fångenskapens tid i Babyton hade Judarne med djup sorg och smärta hwarje år i den femte månaden, som ungefär motswarar wår Augusti, begått årsdagen af Jerusalems och templets förstöring, som skedde under NebucadNezar. Nu fråga de genom denna beskickning, om de skulle fortfara att begå denna sorgedag eller om de dermed kunde upphöra och i stället fröjda sig, efter som templets återuppbyggande nu war börjadt.
4. Och HERran Zebaoths ord skedde till mig, och sade:
5. Tala till allt folket i landet, och till presterna, och säg: Då I fastaden, och jemraden eder, i femte och sjunde månaden* i dessa sjuttio år; hafwen I då fastat mig?† *2 Kon. 25: 25. Jer. 41: 1, [et]c. †Es. 58: 5.
Här följer Herrans swar, som räcker ända till cap. 8: 17. I femte månaden hade templet blifwit förstördt och i den sjunde månaden hade Jedalja blifwit mördad, Jer. 41: 1, 2, och årliga sorgedagar höllos till minne af båda dessa bedröfliga händelser. Men hwad hjelpte allt det skrymtaktiga fastandet och yttre tecken till ånger och sorg hos de obotfärdiga? Herren frågar: Hafwen I gjort det mig? hafwen I gjort det med uppriktig ånger och bättrings uppsåt och omwändt eder till mig?
6. Eller då I åten och drucken, hafwen I icke ätit och druckit för eder sjelfwa?
Lika så litet, som I hafwen ätit och druckit till min ära och tackat mig, lika så litet hafwen I begått dessa sorgefester till min ära.
7. Är icke detta, som HERren predika lät genom de förra propheter; då Jerusalem ännu besuttet war, och hade nog, samt med sina städer omkring; och då der folk bodde, både söder ut och i dalarna?* *Jos. 15: 20. Jer. 17: 26.
Hwad som komma skulle blef för edra fäder ofta förkunnadt, innan Jerusalem förstördes. Lika så litet som de gjorde bättring, lika så litet hafwen I sedan welat omwända eder.
8. Och HERrans ord skedde till ZacharJa, och sade:
9. Så säger HERren Zebaoth: Dömer rätt,* och hwar och en bewise godhet och barmhertighet uppå sin broder. *Jer. 7: 5; cap. 21: 12. Os. 6: 6. Zach. 8: 16, 17, 19.
10. Och görer icke enkor, faderlösa, främlingar och fattiga orätt, och ingen tänke något ondt emot sin broder i sitt hjerta.* *2 Mos. 22: 21, 22. Es. 1: 17, 23. Jer. 5: 28.
Till de obotfärdigas bestraffning och warning (v. 4–7) fogas nu här förmaning och tillrättawisning. Den barmhertige Guden will ännu hjelpa dem. De uppmanas först till rättwisa och barmhertighet. Propheten börjar med den sednare taflan af lagen, för att öfwertyga detta folk om dess obotfärdighet och skrymteri. Om de wille göra bättring, så wore dertill en rätt sinnesstämning nödwändig. Es. 1: 16, 18. Då en menniska är utan rättwisa, kärlek och barmhertighet, så har hon just deruti säkra bewis, att hon är oomwänd, och om hon ändå deltager i gudstjensten, så är hon en skrymtare. Så hade Herren låtit predika för detta folks fäder, men de hade icke welat höra, Jer. 7: 5; cap. 21: 12, och detsamma förkunnas nu genom ZacharJa både för dem, som woro qwar i Babylonien, och för dem, som återwändt till Judalandet, och för alla i christenheten, som äro af samma beskaffenhet.
11. Men de wille icke akta deruppå, och wände ryggen till mig, och förstockade sina öron, att de icke höra skulle.
12. Och gjorde sina hjertan likasom [ band II, 763 ]en diamant,* att de icke skulle höra lagen och orden, som HERren Zebaoth i sin Anda sände genom de förra propheter; derföre sådan stor wrede af HERran Zebaoth kommen är; *Es. 48: 4.
13. Och det är så skedt, som predikadt wardt, och de wille icke höra det; så wille jag ock icke höra det, då de ropade,* säger HERren Zebaoth. *Jer. 11: 11; cap. 14: 12.
14. Alltså hafwer jag förstrött dem ibland alla hedningar, hwilka de icke känna; och landet är efter dem öde blifwet, så att der ingen uti wandrar eller bor; och det ädla landet är till ett öde gjordt.* *Ps. 79: 1. Hes. 33: 28. Dan. 9: 2.
Dessa straffs fullbordan war ett owedersägligt bewis på prophetiornas sanning, och häruti låg för alla, som nu hörde ZacharJas ord, och för hwar och en af oss en stark warning att, medan ännu tid är, undfly den tillkommande wreden; ty den är lika wiss, som det är wisst att Jerusalem och templet blifwit förstörda.
8. Capitel.
Och HERrans ord skedde till mig, och sade:
2. Detta säger HERren Zebaoth: Jag hafwer nit haft ganska swårligen om Zion. och hafwer i stor wrede nit haft derom.* *Zach. 1: 14.
3. Så säger HERren: Jag wänder mig åter till Zion, och will bo i Jerusalem, så att Jerusalem skall kallas en sannfärdig stad; Och HERrans Zebaoths berg ett heligt berg.
Den förra delen af Herrans swar, cap. 7: 4–14, är rigtad emot de obotfärdiga och wisar dem, att allt deras fastande och all deras gudstjenst war idel sjelfwiskhet och egenrättfärdighet, cap. 7: 5, 6, så länge de icke wille af hjertat omwända sig. Här följer den andra delen af swaret till tröst för alla dem, som med längtande tro och fromhet wäntade efter Israels tröst. Dem gifwer Herren det ljufliga löftet, att Han återwänder till Zion och will bo i Jerusalem. Detta gällde både för den tiden och det gäller isynnerhet i andelig mening för Christi kyrka i alla tider. Si, jag är när eder alla dagar intill werldens ända! En sannfärdig stad och ett heligt berg kallas Jerusalem såsom förebild af Christi karta, hwilken är uppbyggd på sanningens och helighetens grundwal.
4. Detta säger HERren Zebaoth: Der skola ännu härefter bo på Jerusalems gator gamla män och qwinnor, och de som med käpp gå af stor ålder.
5. Och stadens gator skola wara fulla med små piltar och pigor, som på gatorna leka.
Således skulle Jerusalem ännu hafwa frid och blifwa bebodt af detta folk i lång tid.
6. Detta säger HERren Zebaoth: Tyckes dem detta omöjligt wara, för detta igenlefda folks ögon i denna tid; skulle det ock fördenskull omöjligt wara för mina ögon? Säger HERren Zebaoth.
7. Detta säger HERren Zebaoth: Si, jag will förlossa mitt folk ifrån österlandet, och ifrån westerlandet;
8. Och jag skall låta dem komma hit, till att bo i Jerusalem; och de skola wara mitt folk, och jag skall wara deras Gud, i sanning och rättfärdighet.
Från Österlandet hade de blifwit församlade, och ännu kommo flera af de förströdda från öster, men detta löfte blef widare uppfyldt, då många samlades från öster och wester till Christi kyrka genom Evangelium. Men ännu mera skall detta löfte uppfyllas genom det förströdda Israels omwändelse, som nu är kringspridt både i öster och wester, se Rom. 11: 26. I Christo Jesu, som sjelf är sanningen och rättfärdigheten, äro de trogna Guds folk och Han är deras Gud, 2 Cor. 6: 16–18. I Christo äro de rättfärdige, i Honom hafwa de sitt lif, i Honom hafwa de nåd att wandra i sanning och rättfärdighet.
9. Så säger HERren Zebaoth: Stärker edra händer, I som hören dessa orden, i denna tid, genom propheternas mun, på den dagen då grunden lagd wardt på HERrans Zebaoths hus, att templet skulle bygdt warda.
10. Ty för dessa dagar war menniskors arbete förgäfwes,* och djurens arbete war om intet; och war ingen frid dem, som ut och in foro för bedröfwelse; utan jag lät alla menniskor gå, hwar och en emot sin nästa.† *Hagg. 1: 6, 10. †Zach. 11: 6.
11. Men nu will jag icke göra såsom i de förra dagar med de öfwerblifna af detta folk, säger HERren Zebaoths.
12. Utan de skola wara fridens säd: winträdet skall gifwa sin frukt, och jorden gifwa sin wäxt, och himmelen skall gifwa sin dagg; och jag skall låta de öfwerblifna af detta folk allt detta besitta.
13. Och det skall ske, likasom I af Juda hus, och af Israels hus, hafwen warit en förbannelse ibland hedningarna; så will jag förlossa eder, att I [ band II, 764 ]skolen wara en wälsignelse; allenast frukter eder intet; och stärker edra händer.
Hittills hade de haft att kämpa med många fiender och icke heller warit förbundna i inbördes frid och enighet. Detta kom deraf, att de icke haft frid med Gud genom sann tro och ingen kärlek till Hans helgedom, Hagg. 1, och derföre hade de lidit brist både på lekamligt och andeligt godt. Men nu will Herren göra dem till fridens barn och gifwa dem nåd och wälsignelse. Derigenom skulle de ock blifwa till wälsignelse för andra. Himlen skulle gifwa sin dagg, jorden sin frukt och fienderna afskräckas. Kommer du till trons frid med Gud, så warder dig i all ting hulpet. De orden: frukter eder intet och stärker edra händer, äro en ljuflig tröst till alla ångerfulla och botfärdiga hjertan, en uppmaning att trösteligen framgå till nådastolen, att i tron omfatta Herrans löften och icke frukta sig. Det är att ära Gud med det förtroende, Han är wärd, då menniskan förtröstar på Honom, emottager Hans nådelöften och tror allt det goda, som i dessa löften innehållas. Så stor är Guds kärlek, att det för Honom är ljufligt, då en förlorad son återkommer och will åter slutas i Fadrens famn.
14. Så säger HERren Zebaoth: Såsom jag tänkte att plåga eder, då edra fäder förtörnade mig, säger HERren Zebaoth, och det ångrade mig intet;
15. Alltså tänker jag nu igen, i dessa dagar, göra wäl emot Jerusalem och Juda hus; allenast frukter eder intet
Om Guds ånger, se 1 Mos. 6: 6. Märkom här Guds stora nåd! Till alla bäfwande hjertan säger Han ännu en gång: frukter eder intet. Såsom många wäckelserop ofta behöfwas, innan menniskan will uppwakna ur syndasäkerheten, så behöfwas ofta många trösteord och många nådeförsäkringar ifrån Herran, innan den uppwäckta ångerfulla själen wågar att rätt omfatta Guds härliga nådelöften.
16. Men detta är det I göra skolen: Hwar och en tale sanningen* med den andra; och dömer rätt,† och skaffer frid i edra portar; *Eph. 4: 25. Es. 1: 17. †Zach. 7: 9, 10.
17. Och ingen tänke något ondt i sitt hjerta emot sin nästa, och älsker icke falska eder; ty allt sådant hatar jag, säger HERren.
Se cap. 7: 9, 10. Förut anfördes dessa ord till wäckelse för de obotfärdiga, här anföras de såsom uppmaning till de fromma, att deras tro skulle bära frukt i sanning, i rätt och i kärlek.
18. Och HERran Zebaoths ord skedde till mig, och sade:
19. Så säger HERren Zebaoth: fjerde,* femte,† sjunde** och tionde†† månadens fasta, skall wara Juda hus till en fröjd och glädje, och till glädjesamma årshögtider; allenast älsker sanning och frid. *Jer. 39: 2; †cap. 52: 12. Zach. 7: 3. **2 Kon. 25: 25. Zach. 7: 5. ††2 Kon. 25: 1.
Om femte och sjunde månadens fasta se cap. 7: 3–5. I fjerde månaden hade Chaldeerna först intagit Jerusalem, Jer. 52: 6, och i tionde månaden hade Jerusalems belägring börjat, 2 Kon. 25: 1, och till minne af dessa bedröfliga händelser hölls hwarje år en fastedag. Alla dessa sorgefester skulle nu blifwa förwandlade till glädjefester, om folket wille wandra i Herrans fruktan, i kärlek till sanning och frid. Sanningen innefattar hela rättfärdigheten inför Gud genom tron, samt äfwen rättfärdigheten i lefwernet, och friden innefattar den sanna kärleken med alla dess werk.
20. Detta säger HERren Zebaoth: Framdeles skola ännu komma mycket folk och många städers borgare.* *Ps. 102: 23. Zach. 6: 15; cap. 14: 10, 11.
21. Och borgarena af den ena staden skola gå till de andra, och säga: Låt oss gå bort till att bedja inför HERran, och till att söka HERran Zebaoth; wi wilje gå med eder.* *Es. 2: 3. Micha 4: 2.
22. Alltså skola många folk och hedningar hoptals komma till att söka HERran Zebaoth i Jerusalem, och bedja inför HERran.
Dessa stora löften syfta på Christum och på Judars och hedningars omwändelse till Honom genom Evangelii ord. Till Honom skola de samlas och blifwa andeliga medborgare af det Jerusalem, som ofwantill är. Men äfwen bokstafligen skola dessa löften fullbordas, se cap. 14: 16.
23. Så säger HERren Zebaoth: På den tiden skola tio man af allahanda hedningars mål fatta en Judisk man i klädefliken, och säga: Wi wilje gå med eder; ty wi höre, att Gud är med eder.
Detta löfte gick redan i fullbordan i församlingens första tid, då många hedningar med brinnande angelägenhet omfattade Evangelii lära och höllo sig till apostlarnas ord. Dessa och andra Evangelii lärare woro af Judarna; men en wida större fullbordan förestår ännu. Tio män af allahanda tungomål, d. ä. såsom wi lära af Uppb. 7: 9, af alla hedningar och slägter och folk och tungomål skola många omfatta Evangelii ord, då Israels återupptagelse sker. Rom. 11: 15. Es. 66: 19, 20. Tiotalet är en bild af helhet och betecknar en församling af hwarje särskildt folk, likasom de tio jungfrurna, Matth. 25: 1, betyda hela församlingen. Deras angelägenhet att omfatta frälsningen i Christo framställes här med en skön liknelse, såsom små barn hålle sina föräldrar i kläderna för att wara dem rätt nära eller för att få det de önska, så skola de salighetssökande med hjertlig åstundan [ band II, 765 ]omfatta Evangelii budbärare och Herrans ord och deruti Herran Jesum sjelf. Det är tron att fatta Jesum i ordet och hålla Honom fast. Träng dig fram till din Frälsare så angeläget, som den sjuka qwinnan, som sade: Måtte jag allenast komma wid Hans klädafåll, så blefwe jag helbregda! Omfatta Herran i Hans löften, du bekymrade själ, tro på Honom, så har du frälsning i detta Hans ord, som just då säger till dig: din tro hafwer frälst dig!
9. Capitel.
Detta är den tunga, der HERren om talar, öfwer det landet Hadrach, och öfwer Damascus,* der det sig uppå förlåter; ty HERren ser uppå menniskorna, och uppå alla Israels slägter. *Es. 7: 8; cap. 17: 1.
Tunga d. ä. prophetisk hotelse. Der det sig uppå förlåter, grt.: uppå Damascus är dess hwila, nemligen tungans hwila; således gäller hotelsen emot Hadrach och Damascus och fullbordades genom den Grekiske konungen Alexanders eröfringar. Hadrach betyder stark-swag och är troligen ett prophetiskt namn på Persien såsom Sesach för Babel. Persien war ännu ett mäktigt rike i prophetens tid, men skulle snart blifwa swagt.
2. Dertill ock öfwer Hamath,* som intill dem gränsar; och öfwer Tyron† och Zidon, hwilka ganska kloka äro.** *Amos 6: 2. †Hes. 26: 2; **cap. 28: 3.
3. Ty Tyrus bygger fäste, och församlar silfwer likasom sand, och guld såsom träck på gatorna.* *Hes. 28: 4.
4. Men si, HERren skall förderfwa honom, och skall slå hans makt, som han på hafwet hafwer, så att han skall wara likasom den med eld uppbränd är.
Alexander den store intog alla de länder och städer, som här nämnas. Deras mäktige inwånare litade på sin stora kraft och klokhet och äro således warnande exempel på den stolthet och sjelfförtröstan, som förgäter Gud och störtar sig i förderf och undergång. Exemplet gäller såwäl för enskilda menniskor, som för hela stater, såsom en wigtig och lärorik warning. Allt det högt är ibland menniskorna skall Gud förnedra. Es. 2: 11.
5. När Askelon det får se, så skall han förskräckas,* och Gaza skall fast bekymrad warda; dertill skall Ekron bedröfwad warda, då han detta ser; ty det skall wara ute med konungen i Gaza† och i Askelon skall man icke bo. *Es. 14: 29. Jer. 48: 5; †cap. 47: 1. Hes. 25: 15, 16.
6. Uti Asdod skola främmande bo; alltså skall de Philisteers prål utrotadt warda.
7. Och jag skall taga deras blod utur deras mun, och deras styggelse midt utur deras tänder, att de ock wårom Gudi igenblifwa skola,* att de måga warda likasom förstar i Juda, och Ekron likasom de Jebuseer. *Zach. 6: 15; cap. 8: 22, 23.
Philisteernas land blef först intaget af Alexander den store och sedan af Maccabeerna. I v. 7 liknas Philisteerlandet wid ett wilddjur, från hwilket dess rof blifwer befriadt. Jebuseerna måste tjena Israels folk, Jos. 15: 63, så skulle också Philisteerna icke utrotas, utan tjena Guds folk i underdånighet, såsom det skedde i Maccabeernas tid. Detta är en bild af alla de hedningar, som skola införlifwas med Christi kyrka och i yttre måtto tjena den himmelska konungen, äfwen innan de ännu gifwit sina hjertan åt Herran.
8. Och jag skall besätta mitt hus med krigsfolk, de der ut och in draga, på det plågaren icke mer statt öfwer dem komma;* ty jag hafwer nu sett derpå med mina ögon.† *Zach. 2: 5; cap. 14: 11. †2 Mos. 2: 25; cap. 3: 7.
Grt.: Och jag will slå läger omkring mitt hus med härsmakt mot dem, som af och an tåga, och ingen plågare skall fara öfwer dem mera o. s. w. Med härsmakt menas här englahärar och alla de Herrans redskap, hwarigenom Han skyddar sitt folk och sin kyrka. Se ock Es. 4: 5, 6.
9. Men du, dotter Zion, fröjda dig storligen; och du dotter Jerusalem gläd dig; si, din Konung kommer till dig,* en rättfärdig, och en hjelpare; fattig, och rider på en åsna, och på en ung åsninnas fåla. *Es. 62: 11. Matth. 21: 5. Joh. 12: 15.
Zions och Jerusalems dotter betyder här Guds folk i den Judiska församlingen. Alla de trogna tröstas har med detta löfte, att Messias skall komma, tiden för Hans tillkommelse började nalkas. Han kallas Konung, Han är den Konung, som blifwit utlofwad genom många propheter ända ifrån Davids tid. Här handlar prophetian om Hans första tillkommelse i förnedringstillstånd och i ringhet, som afbildades genom Hans inridande i Jerusalem, icke på en ståtlig krigshäst i furstlig prakt, utan på en åsna, en åsninnas unga fåla. Med det ordet rättfärdig antydes, att Hans rättfärdighet är hela återlösningens och Hans rikes grundwal; Han är den hjelparen, som frälsar i den fallna werlden så många, som wilja frälste warda från synden, döden och fördömelsen. De orden: en rättfärdig, och en hjelpare grt.: rättfärdig och frälst. Det ordet frälst syftar först derpå, att Han, som tagit uppå sig wåra synder, behöfde att derifrån frälsas genom [ band II, 766 ]försoningsdöden och den fullkomliga tillfyllestgörelsen. Derigenom är Han wår Frälsare worden. Se Ps. 22: 9, 21. Es. 53: 8. Ps. 118: 13. Ebr. 5: 7–9. Ordet fattig betyder tillika ödmjuk, ringa, förtryckt och plågad, och innefattar wår Frälsares hela förnedringstillstånd.
10. Ty jag will taga bort wagnen af Ephraim, och hästen ifrån Jerusalem; och stridsbågen skall sönderbruten warda; ty Han skall lära frid* ibland hedningarna: och Hans herradöme skall wara ifrån det ena hafwet intill det andra, och ifrån floden intill werldens ända.† *Es. 2: 4. †Ps. 72: 8.
Christi kyrka skall icke behöfwa något förswar genom krigsmakt och wapengny; den skall blifwa segrande genom Hans Andas kraft; Hans rike är ett fridens rike, som ändteligen skall sträcka sig öfwer hela jorden intill werldens ända. Se Es. 9: 7. Es. 57: 19. Ps. 2: 8. Ps. 72.
11. Du utsläpper ock genom ditt förbunds blod* dina fångar† utur kulan, der intet watten uti är. *Jer. 31: 32. Matth. 26: 28. Ebr. 9: 19, 20. †Gal. 4: 4.
Grt.: Äfwen du (o Zion), genom ditt förbundsblod utsläpper jag dina fångar o. s. w.: genom det blod, som är gifwet åt Zion till förbundsblod. Med Hans förbundsblod menas här det Nya Testamentets försoningsblod, hwaraf förbundsblodet i Gamla Testamentet, 2 Mos. 24: 8, war blott en förebild med sakramenterlig kraft och betydelse. Här är således tydligen förutsagdt, att Christi blod war nödwändigt till den i synden fångna menniskans förlossning och frälsning. Genom synden är menniskan också hemfallen åt förbannelsen och fördömelsen, som här liknas wid en kula, eller grop, eller brunn utan watten, hwaruti fångar stundom förwarades, såsom Joseph nedsänktes i en uttorkad brunn, 1 Mos. 37: 24, och Jeremia nedsänktes uti en grop med gyttja på dess botten, Jer. 38: 6. Till förlossning från syndens fångenskap är förbundsblodet nödwändigt först såsom lösepenning, hwarmed wår syndaskuld är betalad, och tillika såsom det andeliga lifsmedel, som föder och närer till lif och salighet.
12. Så wänder eder nu till fästet, I som uti ett hopp fångne liggen: ty ock i dag will jag förkunna det och wedergälla dig det dubbelt. *Es. 40: 2.
Det fäste, dit de fångne skola fly, är Messias. den Konung och Förlossare, som uppsöker dem i deras fångenskap och predikar de fångar förlossning och dem bundnom öppning, Es. 61: 1. Alla oomwända menniskor äro sådane fångar, som behöfwa fly till detta fäste. Judafolket war i prophetens tid ett lydfolk under det Persiska riket, men i prophetiorna om Messias, den Konung, som skulle råda öfwer alla hedningar, hade de i det fångna tillståndet en hög och härlig förhoppning. Detta förkunnades den dag, då denna prophetia förkunnades; det förkunnas i nådens rike, så länge det heter i dag, för hwar och en, som will anamma detta budskap. De, som anamma det, få en dubbel wedergällning eller nådebewisning, som motswarar det dubbelt olyckliga tillstånd, hwaruti de af naturen äro; de blifwa rättfärdiggjorde genom Christi försoning, så att all deras syndaskuld blifwer borttagen, de få nytt lif och nåd och kraft att wandra i ett nytt lefwerne, så att de blifwa helgamannasamfund och Guds husfolk.
13. Ty jag hafwer spänt mig Juda till en båga och tillrustat Ephraim; och skall uppwäcka dina barn, Zion, öfwer dina barn, Grekeland, och will sätta dig såsom ett hjelteswärd.
Detta syftar på den Grekiske konungen Alexanders segertåg, ty han intog äfwen Judalandet. Under detta herrawälde skulle Judafolket wara en tid, men här utlofwas en annan tid då från Juda en segrande makt skall utgå mot Grekland såsom ett hjelteswärd. Genom Maccabeernas hjeltebragder gick denna prophetia till en del i bokstaflig fullbordan. Den fullbordades andeligen redan i apostlarnas tid, då ett stort antal Greker omwändes till christendomen, och denna seger öfwergick sedan hela Grekland. Men Grekland nämnes här såsom en afbild af alla hedningar, hwilka slutligen genom Evangelium skola besegras, icke blott hedningarne i hednawerlden, utan Grekerne i christenheten, som ännu akta mensklig wishet, lärdom, makt och de så kallade sköna konsterna och naturlifwets alla skönheter högre än Evangelii hemligheter. All denna makt, wishet och skönhet skall slutligen öfwergå till och besegras af den ewiga wisheten, den himmelska skönheten, den sanna kärleken och det oförgängliga lifwet. Att Juda och Ephraim nämnas gemensamt syftar på den Israels återställelse och den andeliga enhet i Christi kyrka, som är utlofwad, Hes. 37. Es. 66.
14. Och HERren skall synas öfwer dem, och Hans pilar skola utfara, likasom en ljungeld: och HERren HERren skall blåsa i basun och skall gå likasom ett sunnanwäder.
Likasom ett sunnanwäder, grt.: i sunnanstormar. Dessa prophetior kunna åsyfta på en gång Evangelii segrar, ty Guds ord har pilar och swärd, d. ä. de, som höra det, få styng i sina hjertan, Ap.G. 2: 37, och det är såsom om dessa träffade hjertan hörde Guds basun och sågo Sinai ljungeldar öfwer sig, Hab. 3: 3. Es. 21: 1. Men samme Gud, som med denna wäckande och frälsande nåd kallar, församlar, upplyser, rättfärdiggör och frälsar dem, som tro, blifwer med sina hemsökelser till slut en förtärande eld för alla motståndare. Se Ps. 2: 5, 9. Ps. 29. Ps. 110.
15. HERren Zebaoth skall beskydda dem, att de skola uppäta, och under sig twinga med slungostenar; att de dricka skola och rumora, likasom af win, och fulle warda såsom en skål, och såsom hörnen af altaret.
[ band II, 767 ]Twinga med slungstenar, grt.: twinga slungstenar. Fienderna sjelfwe liknas wid slungstenar, som bortkastas. Under bilden af en utomordentlig seger i ett wanligt krig föreställes här Guds folks seger öfwer Evangelii motståndare, dels genom Andans kraft och Evangelii ord, dels genom werkningarna af deras böner, Uppb. 8: 1–5. Wid offren blefwo altarhörnen fulla af offerblod, som just derigenom, att det offrades, war heligt. Så består Christi kyrkas enda segerkraft deruti, att den uppfylles af det sanna försoningsblodets himmelska krafter. Dricker eder icke druckna af win, utan uppfyllens af den Helige Anda! Andans kraft, som lif gifwer i Christo Jesu, är den rätta lifskraften, den rätta segerkraften och den rätta fröjden, Ap.G. 2: 13; cap. 4: 31.
16. Och HERren deras Gud skall på den tiden hjelpa dem, såsom sitt folks hjord;* ty wigde stenar skola i Hans land uppreste warda. *Ps. 100: 3. Joh. 10: 11.
Wigde stenar, grt.: kronstenar, härliga minnesmärken af Christi kyrkas andeliga seger öfwer alla slungstenar. Guds rikes fiender liknas wid bortkastade slungstenar, v. 15, men Guds folk liknas wid kronstenar, d. ä. lefwande juveler bestämda för den himmelske konungens krona, utwalde stenar af det lefwande templet, 1 Pet. 2: 5.
17. Ty hwad godt hafwa de för andra, eller hwad dägeligt hafwa de för andra? Korn som föder ynglingar, och win som jungfrur föder.
Ja, mycket godt och stor skönhet hafwa de framför andra: korn och win, som föda ynglingar och jungfrur. ”Evangelium är ett sådant ord, som ej föder barn, de i waggan ligga; utan då de warda födde, äro de straxt unge män och jungfrur: det är dogse till att lära andra och andeliga barn föda.” L. Dessa ord äro en hufwudsumma af detta capitels föregående löften. Här lofwas en andelig näring för Guds folk, och denna prophetia fullbordas isynnerhet härligt i den heliga Nattwarden, men all den andeliga näring, som Christus på annat sätt gifwer åt sina trogna, är också häruti inbegripen. O hwilka rika nådelöften! Här är ett förbundsblod, som återlöser de fångna, här är för dem ett fäste, en fast fristad, till hwilken de kallas att fly, här äro Andans segerkrafter i rikt mått, och här är andelig näring för ande, själ och kropp. Äfwen kroppen behöfwer andelig näring, för att kunna uppstå till ewig salighet och härlighet, ty kött och blod kunna icke ärfwa Guds rike.
10. Capitel.
Så beder nu af HERranom serla regn, så skall HERren göra moln, och gifwa eder regn nog till all wäxt på marken.* *5 Mos. 11: 14. Os. 6: 3.
Detta löfte har en dubbel betydelse: 1:o Att om de wända sig till Herran, så will Han gifwa dem frukt på jorden och timlig wälsignelse i stället för den brist, som förut warit rådande, Hagg. 1: 6–11; men 2:o isynnerhet den andeliga wälsignelse, som är utlofwad i cap. 9: 17: nådens dagg och regn från himmelen och en rikelig utgjutelse af Guds Andas gåfwor i rikaste mått i det Nya Testamentets tid.
2. Ty afgudarne tala icke annat än wedermöda, och spåmännerna se icke annat än lögn, och tala icke annat än fåfänga drömmar,* och deras tröstning är intet: derföre gå de wille såsom får, och äro försmäktade, efter der är ingen herde.† *Pred. 5: 6. Es. 8: 19; †cap. 53: 6. Matth. 9: 36.
Afgudarne, grt.: Terafim, se 1 Mos. 31: 19. Om fåfängligheten och falskheten af allt afguderi hade folket genom fångenskapen blifwit öfwertygadt; de falska propheternas tröst och spådomar hade blifwit om intet, men Herrans ord hade gått i fullbordan och lika så wisst will Han fullborda sitt löfte, v. 1.
3. Min wrede hafwer förgrymmat sig öfwer herdarna, och jag skall hemsöka bockarna: ty HERren Zebaoth skall söka sin hjord, nemligen Juda hus, och skall tillrusta dem, såsom en wäl tillpyntad häst till strids.
Här utlofwar Herren Zebaoth, att Han sjelf will söka sin hjord, Guds Son will sjelf komma såsom den gode Herden. Öfwer herdarne, nemligen folkets lärare, de skriftlärde och Phariseer, lät Han sin wredes dom komma till landets och stadens förstörelse och undergång. Med bockarna menas de mäktiga i folket, de egenrättfärdiga och högmodiga, som förkastade Honom. Dessa blefwo ock hemsökte med samma straff, som de otrogna herdarne. Af Juda hus tillrustade Herren åt sig den andeliga här, genom hwilken denna werldens riken skulle intagas och mörkrets wälde öfwerwinnas, nemligen apostlarne och andra Evangelii förkunnare. Men de äro blott liksom Hans stridshäst eller Hans redskap, och Han sjelf är den, som förer dem i striden, drager fram såsom en hjelte för sanningen, och Hans högra hand behåller segren, Ps. 45.
4. Hörn, nagle,* stridsbåge och drifware, skola alle bort ifrån dem komma: *Es. 22: 23.
Grt.: Af det (nemligen af Juda hus) skola utgå hörn, af detsamma nagle, af detsamma stridsbåge, af detsamma hwarje drifware, alltsammans. Af Juda hus kom hörnstenen sjelf, Messias, af Juda kom det fäste (hängnagle), på hwilken hela Hans kyrka hänger, af Juda hus är utgånget det uppenbarade ordet, som är stridsbågen, och af Juda äro de drifware eller andeliga stridsmän, sam utgått i werlden, för att föra folken under Christi ljufliga ok, för att sålunda gifwa dem den sanna friheten, Matth. 11: 29. Joh. 8: 36. Ordet drifware betyder embetsman eller uppsyningsman o. s. w. och innefattar de olika embeten i Christi kyrka, [ band II, 768 ]hwartill Herren sjelf kallar och utrustar sina tjenare, Eph. 4: 11.
5. Och skola likwäl ändå wara såsom hjeltar, de der träd trampa på gatorna i striden, och skola strida: ty HERren skall wara med dem, att de resenärer skola till skam warda.
De resenärer, som skola till skam warda, äro alla de fiender, som strida mot Christi kyrka.
6. Och jag skall stärka Juda hus, och hjelpa Josephs hus, och skall sätta dem åter in igen: ty jag förbarmar mig öfwer dem, och de skola wara såsom de woro, förr än jag fördref dem: ty jag HERren deras Gud will höra dem.* *Zach. 13: 9.
Om denna förening i Christi rike och denna återställelse af Israels stammar se Hes. 37, Uppb. 7 och 21 cap.
7. Och Ephraim skall wara såsom en hjelte, och deras hjerta skall gladt warda likasom af win; dertill skola deras barn se det, och fröjda sig, och deras hjerta gladt wara i HERranom.
Såsom af win, se cap. 9: 15. Under alla dessa liknelser beskrifwes det andeliga hjeltemod och den segerkraft, som Herren gaf åt sina apostlar och i alla tider gifwer åt ordets trogna tjenare och som Han rikligen skall gifwa åt Israel i den utlofwade återupptagelsen, Rom. 11.
8. Jag skall blåsa till dem, och församla dem: ty jag will förlossa dem, och de skola förmera sig, såsom de sig tillförene förmerat hafwa.* *Es. 5: 26.
Såsom en herde med sin herdepipa sammankallar sina får, så samlar Christus, den gode Herden, genom sin Andes blåsande och Evangelii ljud sitt andeliga Israel både af Judarna och hedningarna, och detta samlande fortfar, till dess det blifwer ett fårahus och en herde.
9. Och jag skall så dem ibland folk, att de skola tänka uppå mig i fjerran land, och skola med sina barn lefwa och igenkomma.
Ehuru det andeliga Israel, nemligen Christi kyrka, de heligas samfund, är samladt omkring sin Herre och mästare Christus och äro lemmar af den andeliga kropp, hwaraf Han är hufwudet, så äro de dock i lekamligt afseende kringspridda bland folken i många länder, men de äro gemensamt på wägen tiil det rätta, waraktiga hemmet, till det himmelska Jerusalem. På detta sätt samlas också det förskingrade Israel, och detta är hufwudsaken af dessa prophetior, hwilka dock säkert äfwen blifwa bokstafligen fullbordade.
10. Ty jag will låta dem igenkomma utur Egypti land, och skall församla dem utur Assyrien, och låta dem komma uti Gileads land och Libanon, och dem skall intet fattas.
Dem skall intet fattas, grt.: Der skall icke wara nog för dem, icke rum nog, se Es. 49: 20; cap. 54: 2, 3.
11. Och Han skall gå igenom det trånga hafwet,* och slå böljorna i hafwet, att alla djupa floder skola uttorkade warda: så skall då förnedradt warda det prål i Assyrien; och spiran uti Egypten skall återwända. *2 Mos. 14: 16. Ps. 114: 3.
”Ångests haf heter trånga haf, såsom de genom Röda hafwet gingo. Genom sådant trångt haf måste wi allesamman gå efter ångest och bedröfwelse.” L. 2 Mos. 14: 10–22. Såsom Herren slog det Röda hafwets böljor och förde sitt folk derigenom efter ångest och bedröfwelse och lät fienderna omkomma med stor ångest i detta haf, så will Han bana wäg för sin kyrka och sitt folk genom alla hinder, frälsa dem utur all nöd och förnedra alla deras stolta fiender. Se Es. 10: 8–15; cap. 14: 5, 6, 11, 15.
12. Jag skall stärka dem i HERranom, så att de skola wandra uti Hans namn,* säger HERren. *Mich. 4: 5.
Genom mycken bedröfwelse måste man ingå i Guds rike, Ap.G. 14: 22, men Christus är mäktig i de swaga. De trogna wandra i Herrans namn såsom Hans folk, de äro Hans, de äro icke sina egna, i Honom lefwa de, på Honom sätta de sin tro och sitt hopp och bedja i Hans namn.
11. Capitel.
Låt upp din dörr, Libanon, att eld må förtära dina cederträd.
”Libanon är Jerusalem, som af Libanon uppbygdt war och af de Romare skulle förstöras.” L. I det föregående capitlet har Herren gifwit stora löften åt alla sina trogna; men här wänder Han sig med sin rättfärdighets stränga hotelser emot alla de otrogna, isynnerhet mot de otrogna Judarna, som förkastade och korsfäste Messias och alla de otrogna, som förkasta Honom i christenheten.
2. Jemrer eder, I furuträd: ty cederträden äro fallna, och den härliga byggningen är förstörd; jemrer eder, I ekar i Basan: ty den fasta skogen är omkull huggen.
Syfta cederträden på de kosteliga palatsen och husen i Jerusalem, så betyda furuträden och ekarne landets mindre städer och deras innewånare.
3. Man hörer herdarna jemra sig: ty deras härliga byggning är förstörd; man hörer de unga lejonen ryta: ty Jordans prål är förstördt.
[ band II, 769 ]Både herdarne på marken, som waktade hjordar, och folkets herdar, nemligen regenter och lärare, måste jemra sig, då förstörelsen gick öfwer stad och land. Deras härliga byggning, grt.: deras ståtlighet är förstörd. De unga lejon betyda de starka och roflystna herrskare, som hade wälde öfwer folket. Lejonen hade sin tillhåll i skogarne wid Jordanfloden. Jordan betyder alltså här dessa wåldswerkares hemwist och boningar. Innan Jerusalem förstördes, war landet fullt af röfweri och wåldsamhet, isynnerhet Jordanstrakten.
4. Detta säger HERren min Gud: Wakta slagtefåren:
5. Ty deras herrar slagta* dem, och hålla det för ingen synd;† sälja dem, och säga: Lofwad ware HERren, jag är nu rik; och deras herdar skona dem icke. *Ps. 44: 23. Rom. 8: 36. †Joh. 16: 2.
I föregående verser har förstörelsen blifwit beskrifwen, och här beskrifwes orsaken dertill, nemligen att folket, innan förstörelsen kom, hade förkastat Herran Jesum, sin Messias, den rätte Herden, som sökte dem. Här uppdrager Fadren herdaembetet åt sin Son, och Sonen uttalar detta uppdrag, v. 4. Fåren, nemligen folket, kallas slagtefår, emedan det behandlades såsom en slagtehjord och förtrycktes och plundrades af de onda herdarna, nemligen hårda regenter och falska lärare, och derföre att det rusade till sin förstörelse derigenom, att det förkastade den gode Herden. Icke blott de styrande, utan också presterna kallas här herrar, v. 5; ty de wille wara herrar, men icke herdar öfwer folket. Då någon af dem kunde få ett indrägtigt embete, så skattade han sig lycklig, men frågade intet efter hjorden, utan den war till spillo gifwen, såsom det nu ofta tillgår i den christna kyrkan. Skona dem intet, grt.: förbarma sig icke; ingen andelig omwårdnad eller själawård utöfwades, ingen omsorg anwändes att frälsa dem ifrån synden och fördömelsen.
6. Derföre will jag ock icke mer skona inbyqgarena i landet, säger HERren; och si, jag skall öfwergifwa menniskorna, hwar och en uti den andras hand,* och uti deras konungs hand, att de skola förkrossa landet, och jag skall icke hjelpa dem utur deras hand. *Zach. 8: 10.
Deras konung betyder den Romerske kejsaren, i hwilkens wåld Judafolket blef af Gud öfwergifwet till förstörelse och undergång.
7. Och jag waktade slagtefåren för de elända fårens skull, och tog twå stafrar till mig: den ena kallade jag Lust, den andra kallade jag We; och waktade fåren.
Messias kom sjelf såsom herde till det arma folket, som både behandlades som slagtefår af sina herdar och gingo den stora förstörelsen till mötes; Han uppsökte och frälste de elända, de nådehungriga, de som wäntade efter Israels tröst. Stafwen Luft, grt.: ljuflighet, betyder: Evangelii ljufliga lära och det förbund, som Gud hade gjort med Judafolket fordom för den utlofwade Messias skull. Stafwen We betyder grt.: de förbundnas staf. Den första har afseende på förbundet med Gud och den sednare på det inbördes brödraförbundet, som war en följd af förbundet med Herran. Med dessa stafwar, med Evangelii ord och med sin Andas sammanhållande wård och wakt wille nu den gode Herden wakta sin hjord. Då den sednare stafwen hade till ändamål att sammanhålla hjorden, så war den också en tuktande staf till we och smärta för dem, som wille bortgå, och för dem, som störde friden, för partier o. s. w.
8. Och jag förgjorde tre herdar uti en månad: ty jag förmådde icke lida dem; så ledo de ej heller mig.
Dessa tre herdar, som blefwo tillintetgjorda, woro folkets borgerliga öfwerhet, som stod under den Romerska makten, samt deras prester och skriftlärda. Messias förkunnade dem deras undergång, Han gjorde deras herdaembete om intet, då Han sjelf intågade såsom konung i Jerusalem, då Han renade templet, då Han med en liknelse föranledde dem att fälla domen öfwer sig sjelfwa, sägande: de onda skall Han illa förgöra o. s. w., se Matth. 21: 33–41, och Matth. 23 och 24. De wille icke lida Honom, Es. 53: 3, de wille icke anamma salighetens ord på den tid, då de af Honom söktes, derföre kunde Han sedan icke lida dem eller låta dem fortfara i besittning af landet och templet. Det Gamla Testamentets gudstjenst måste upphöra, ty dess betydelse war i Christo fullbordad, Ebr. 10: 1. Col. 2: 16, 17.
9. Och jag sade: Jag will icke wakta eder: det som dör, det dö;* det som försmäktar, det försmäkte; och de qwarblifna äte den ene den andras kött. *Jer. 15: 2.
Jag will hwarken längre beskydda eder mot fienderna, Matth. 23: 38, ej heller widare låta förkunna eder mitt Evangelium, Matth. 21: 43. Ap.G. 13: 46. Den, som i otro will störta sig i förderfwet, får nu göra det, ty straffets stund nalkas. Under flera års tid, innan Jerusalem förstördes, förstörde detta folk den ene den andre genom inbördes wåldsamheter. Se Es. 9: 19.
10. Och jag tog min staf Lust, och bröt honom sönder, på det jag skulle rygga mitt förbund, som jag med alla folk gjort hade.
Så framställes här den wigtiga sanning, att Judafolket just genom Guds beskyddande försyn hade blifwit intill den tiden bewaradt ifrån att blifwa omintetgjordt af deras många och mäktiga fiender. Detta beskydd blef nu borttaget just derigenom, att detta folks hjertan förhärdade sig i otro mot Evangelium. Då ett träd icke will bära frukt, så skall det huggas bort. Luc. 13: 7–9.
11. Och det wardt på den dagen ryggadt: och de elända fåren, som med mig höllo, märkte deraf, att det HERrans ord war.
[ band II, 770 ]De trogna märkte, när detta gudomliga beskydd öfwer folket upphörde; de spridde sig åt flera håll, och en det flydde till Pella öster om Jordan, innan Jerusalem förstördes.
12. Och jag sade till dem: Behagar det eder, så bärer hit så mycket som jag gäller; hwar icke, så låter det blifwa: och de wogo upp så mycket som jag gällde, trettio silfwerpenningar.* *Matth. 26: 15.
Här föreställes denna sak i sin djupaste betydelse. Af förrädaren Judas ställdes till folket den fråga, hwad de wille gifwa honom, om han åt dem förrådde eller öfwerlemnade Messias, och de gåfwo åt Judas trettio silfwerpenningar, det wanliga wärdet af en slaf. Här framställes herden sjelf såsom fordrande sin lön. Det skedde genom Judas och blodspenningen blef den herdelön, som de gåfwo! Så köpte de Honom, för att kunna korsfästa och döda Honom. Det blef således lönen för Hans herdatjenst ibland dem.
13. Och HERren sade till mig: Kasta det bort, att det må åt en krukomakare gifwet warda, den kosteliga summan, för hwilken jag när dem skattad är; och jag tog de trettio silfwerpenningarna, och kastade dem uti HERrans hus, på det de skulle åt krukomakaren gifne warda.* *Matth. 27: 3, [et]c.
Det war Judas, som kastade de trettio silfwerpenningarne ifrån sig, Matth. 27: 5, men här tillskrifwes det Messias sjelf, emedan Fadren, som här gifwer Honom denna befallning, styrde så i sin wishet och allmakt, att Frälsaren, som fulländades på det sätt, som skrifwet war om Honom, lät det så ske, att Judas twärtemot sin giriga böjelse kastade penningarne ifrån sig, och att äfwen de girige öfwerstepresterne icke wille anwända dem till sin nytta, utan köpte för dem en krukomakares åker till begrafningsplats för främmande, Matth. 27: 5–10. O, huru många förråda Herran Jesum äfwen nu, ofta för mindre än trettio silfwerpenningar!
14. Och jag bröt sönder den andra min staf We: på det jag skulle borttaga brödraskapet emellan Juda och Israel.
Nu upphörde all frid och enighet bland folket, då Herren tog ifrån dem sin Andas tuktande, ledande och sammanhållande nåd. Ps. 69: 9. Os. 1: 9.
15. Och HERren sade till mig: Tag åter till dig en galen herdes tyg;
Och Herren sade till mig: Tag härefter till dig en galen herdes tyg. Fadren säger nu till Messias: Låt nu mot detta otrogna folk anwändas de wapen, som de ogudaktige herdarne hafwa anwändt, att de genom öfwerwåld, krig och slagtning få sin dom, derföre att de hafwa förkastat dig. Deras egna wapen blifwa alltså Herrans redskap till straffdomens werkställande. Då ett folks syndamått är fullt, så tager Herren dessa synder och gör dem till wapen, Han förwandlar dem i straff och dom.
16. Ty si, jag skall uppwäcka herdar i landet, de der icke skola bese det försmäktade; det slagna icke besöka, och det sönderbrutna icke hela, och det helbregda icke försörja; utan de fetas kött skola de uppäta,* och sönderrifwa deras klöfwar. *Jer. 23: 1. Hes. 34: 3, 21.
Det slagna icke besöka, grt.: det wilsefarande icke söka. Detta är förklaring och fullbordan af v. 15. Just genom dessa herdar, dessa tyranner, och till slut genom de Romerska styresmännen fullbordades det förkunnade straffet.
17. O afgudaherdar, som hjorden öfwergifwa;* swärdet komme öfwer deras arm, och uppå deras högra öga; deras arm borttwine, och deras högra öga warde mörkt. *Joh. 10: 12.
Så skärpes straffdomens ord emot de afgudiska ledare och lärare i folket, som förförde det att korsfästa härlighetens Herre, Matth. 27: 20, och att löpa efter en annan. Ps. 16: 4. De tillbådo nu icke afgudabilder, men i det stället öfwerlemnade de det arma folket åt alla afgudars öfwerhufwud, som är en lögnare och en mandråpare af begynnelsen, och domen kom öfwer dem. Arm och öga nämnas särskilt såsom de lemmar, med hwilka de mest försyndade sig, och hwaröfwer straffet blef hårdast. Sådana otrogna herdar hafwa nu också fått öfwerhand i den Christna kyrkan, det andeliga och det lekamliga sammanblandas, och i andeliga embeten sökes på werldens wis makt, ära och rikedom. Från Evangelii predikan förswinner sålunda all anda och kraft, och på själarnas frälsning och hjordens ewiga wälfärd tänka icke de, som äro trolösa herdar.
12. Capitel.
Detta är HERrans ords tunga öfwer Israel, säger HERren, den der utsträcker himmelen, och grundar jorden, och menniskans anda gör uti honom;
2. Si, jag will göra Jerusalem till en fallskål* för alla folk deromkring; ty det warder ock Juda gällande, när Jerusalem belagdt warder. *Es. 51: 22. Jer. 51: 7.
Föregående capitel beskrifwer Guds straffdom öfwer det affallna Israel, som förkastade Messias, men här beskrifwes den stora och afgörande straffdom, som slutligen wid Israels återupptagelse skall öfwergå alla fiender. Tydligt är, att allt detta icke blifwit uppfyldt i Maccabeernas tid, utan att en helt annan fullbordan af dessa prophetior är att wänta, ty i slutet af capitlet är en så klar prophetia, som ännu aldrig gått i fullbordan, att man deraf äfwen nödgas tyda det föregående och tillämpa det på en tid, [ band II, 771 ]som ännu förestår. Fallskål eller tummelbägare betyder ett stort kärl fullt af berusande dryck, hwartill folk framrusa med häftighet, för att släcka sin törst, men blifwa derigenom ursinniga och darrande, och derpå följer döden.
3. Likwäl will jag på den tiden göra Jerusalem till en tung sten för alla folk; alla de som wilja borthäfwa honom, de skola förslita sig på honom; ty alla hedningar på jorden skola församla sig emot honom.
Detta fullbordades icke i Maccabeernas tid eller då Jerusalem sedan blef intaget af Romarne, således måste det ännu ske. Det war brukligt i Judalandet på den tiden att här och der hafwa stenar af större och mindre storlek, på hwilkas lyftande ynglingar plägade öfwa och pröfwa sina krafter; så skall Jerusalem blifwa för mäktiga hedniska folk till en lyftosten, som skall blifwa dem alltför tung, så att de derpå förderfwa sig. De besluta Jerusalems undergång, men finna i det stället sin egen undergång. Så går det också med alla Christi kyrkas fiender.
4. På den tiden, säger HERren, skall jag göra hwar och en häst skygg, och hans åtsittare ursinnig; men öfwer Juda hus will jag hafwa mina ögon öppna,* och plåga alla folks hästar med blindhet. *Ps. 34: 16.
Både stridshästarne och ryttarena i de fiendtliga härarne skola träffas af Herrans hand. Det behöfwes icke mera an en sådan blindhet och ursinnighet, så wända de sina wapen emot hwarandra till förstörelse. Se Hes. 38: 21 och cap. 39.
5. Och förstarna i Juda skola säga uti sitt hjerta: Låt de borgare i Jerusalem hafwa ett godt mod i HERran Zebaoth, deras Gud.
Under dessa förskräckliga tillrustningar emot Guds folk skola dess anförare och lärare med trösteliga ord hänwisa det till den himmelska segerhjelten.
6. På den tiden skall jag göra Juda förstar till en brinnande ugn i wed, och såsom en eldbrand* i halm; så att de skola uppfräta, både på högra sidan och den wenstra, alla folk omkring sig; och Jerusalem skall åter besuttet warda i sitt rum, i Jerusalem.† *2 Cor. 10: 4, 5. †Zach. 14: 10.
Det står dock icke, att Juda förstar skola strida, utan de skola wara såsom en eldbrand eller såsom en brinnande ugn, som med sin stilla låga förtärer det brännbara, som kommer för nära. Så skall ifrån Herran sjelf, som bor ibland Guds folk, den förtärande flamman utgå. Ps. 11: 6. Hes. 38: 22. Allt detta kan icke syfta blott på Evangelii segrande kraft öfwer dem, som blifwa omwända till Herran, utan det syftar äfwen på den straffande handens seger öfwer alla motståndare.
7. Och HERren skall hjelpa Juda hyddor, såsom i förtiden; på det Davids hus icke skall högt berömma sig, eller borgarena i Jerusalem emot Juda.
Att inbördes strid och sjelfupphöjelse skall då upphöra. Ingen skall widare förlita sig på sitt stånd, sin börd eller sin yttre ställning i lifwet, såsom det är wanligt på de tider, då man förgäter Gud och förtröstar på sig sjelf och på förgängliga ting. Då skall också all afund förswinna, sådan afund och sådant hat, som man kunde kalla familjehat, stamhat, nationalhat eller rikshat o. s. w. Så snart menniskan blifwit i själ och hjerta medlem af helgamannasamfund och Guds husfolk, så upphöra dessa känslor af hat, förakt, afund eller owilja.
8. På den tiden skall HERren beskärma borgarena i Jerusalem; och det skall ske, att den der swag är på den tiden, han skall wara såsom David;* och Davids hus skall wara såsom Guds hus, såsom HERrans Engel för dem. *1 Sam. 17: 50.
Såsom Guds hus, såsom Herrans Engel för dem, blifwa då Guds folks medlemmar, ty de hafwa Hans kraft och äro under Hans beskydd; Han är deras ledare och öfwerhufwud. Han är förbundets Engel.
9. Och på den tiden skall jag tänka till att nederlägga alla hedningar, som emot Jerusalem dragne äro.
Nederlägga, grt.: förderfwa. Detta kan således icke hafwa afseende på Evangelii seger, utan på Guds dom öfwer kyrkans fiender.
10. Men öfwer Davids hus, och öfwer borgarena i Jerusalem, skall jag utgjuta nåds och böns Anda;* ty de skola se uppå mig, den de genomstungit hafwa;† och skola begråta Honom, likasom man ett enda barn begråter;** och skola bedröfwa sig om Honom, såsom man bedröfwar sig om ett första barn. *Hes. 39: 29. Joel 2: 28. †Joh. 19: 37. Uppb. 1: 7. **Jer. 6: 26. Amos 8: 10.
Råds och böns Anda är den Helige Ande, som uppfyller själen med nåd och gifwer lust och kraft till allwarlig och innerlig bön. Detta är en hufwudsaklig fullbordan af Guds löfte genom propheten Joel 2: 28. Då skall det länge förhärdade och förblindade Judafolket komma till besinning, då skall täckelse, warda borttaget, då skola de erkänna Honom, som de fordom förkastade och wända ångerfulla längtande ögon till Honom, som de fordom genomborrade på korset. De skola begråta Honom, såsom man ett enda barn begråter, d. ä. med den allradjupaste smärta och bedröfwelse. Så beskrifwes den ånger, som Israels folk skall känna, då det genom Guds Andas nåd kommer till sann bättring och omwänder sig till sin Messias, som det så länge förkastat. Uppb. 1: 7.
[ band II, 772 ]11. På den tiden skall stor klagogråt wara i Jerusalem, likasom det war med HadadRimmon, uti den marken Megiddon.* *2 Kon. 23: 29, 30. 2 Chrön. 35: 22.
Då den fromme konung Josia stupade i slaget mot den Egyptiske konungen Pharao Necho wid HadadRimmon i marken Megiddo, 2 Kon. 23: 29, 30, så blef en allmän bedröfwelse bland folket; ty det blef nu gripet af en djup aning, att de straffdomar nalkades, som af många propheter blifwit förkunnade, efter som Gud nu borttagit den fromme konung, som war det förfallna rikets enda synliga stöd. Denna klagan war högljudd efter den gamla tidens bruk, men ännu djupare, ännu mera genomträngande skall sorgen och klagogråten blifwa, då Israels ögon öppnas och de lära känna, att den, som de korsfäst och genomborrat, är den Messias, den härlighetens Herre, som åt dem warit utlofwad ifrån syndafallets tid, då Gud gaf löftet om qwinnans säd, som skulle söndertrampa ormens hufwud.
12. Och landet skall jemra sig,* hwart och ett slägte besynnerligen; Davids hus slägte besynnerligen, och deras hustrur besynnerligen; Nathans hus slägte besynnerligen, och deras hustrur besynnerligen; *2 Chrön. 35: 25.
13. Levi hus slägte besynnerligen, och deras hustrur besynnerligen; Simei* hus slägte besynnerligen, och deras hustrur besynnerligen. *1 Chrön. 6: 17.
Dessa slägter nämnas särskilt, emedan de stodo i ett wisst slägtförhållande till Messias, och detta måste på de Israeliter af dessa slägter, som omedelbart hörde prophetens ord, hafwa gjort ett ganska djupt intryck.
14. Alltså alla andra slägter, hwart och ett besynnerligen, och deras hustrur också besynnerligen.
Icke blott ofwannämnde slägter, utan alla, som tillhöra Israel, skola då deltaga i denna allmänna ånger, gråt och klagan.
13. Capitel.
På densamma tiden skall Davids hus och borgarena i Jerusalem hafwa en fri öppen brunn emot synder och orenhet.* *3 Mos. 15 cap.
Här hafwa wi åter bet wanliga härliga sammanhanget i nådens ordning för oss framstäldt: först en djup ånger och klagogråt öfwer synden, cap. 12: 10—14, och här den tröstliga försäkran, att alla dessa ångerfulla och bedröfwade hafwa en fri, öppen brunn emot synd och orenhet. Denna fria öppna brunn är öppnad på Golgatha. Till den korsfäste, i hwilken de stungit hafwa, hänwisar Johannes Döparen, sägande: Si Guds lamm, som borttager werldens synder. Joh. 1: 29. Till Honom kallas ångerfulla själar: Nu wäl alle I, som törstige ären, kommer hit till watten. Es. 55: 1. 3 Mos. cap. 12—15. I det heliga dopet, i den nya födelsen och i den dagliga bättringen blifwa alla trogna renade. Se 1 Cor. 6: 11. Ebr. 1: 3; cap. 9: 14.
2. På den tiden, säger HERren Zebaoth, skall jag borttaga de afgudars namn utur landet;* så att man icke mer skall komma dem ihåg; dertill will jag ock bortdrifwa de spåmän och orena andar† utur landet *Hes. 30: 13. Os. 2: 17. †1 Joh. 4: 1, 2.
Icke blott ifrån sådana afgudar, som hedningarnas afgudabilder, ty derifrån blef folket renadt under den Babyloniska fångenskapen, utan ifrån rådande synder, hwilka herrskade såsom afgudar, och ifrån satans makt och ifrån falska propheter skola Herrans återlösta blifwa befriade. Eph. 2: 2. 1 Kon. 22: 20–22.
3. Och skall ske, att när någon mer spår, så skola hans fader och moder, de honom födt hafwa, säga till honom: Du måste dö; ty du talar lögn uti HERrans namn;* och alltså skola fader och moder, de honom födt hafwa, stinga honom genom, då han spår. *5 Mos. 13: 1, [et]c.
På denna tid skall i Christi församling wara en sådan Herrans kännedom och fruktan, att så snart någon will lära och förföra menniskor till affall ifrån Gud och den sanna tron, så skola de närmaste anhöriga straffa honom. Fader och moder skola sjelfwe förkunna honom den andeliga och ewiga döden och genomborra honom med Guds ords tweeggade swärd, äfwen lekamliga straff skola då af faderlig och moderlig kärlek träffa willoandar. Se 5 Mos. 13: 6–9. Ps. 149: 5–8. Då herrskar icke längre något falskt medlidande.
4. Ty det skall ske på den tiden, att spåmännerna komma på skam med sina syner, då de derom spå; och skola icke mer draga hårkläder* uppå, der de med bedraga; *2 Kon. 1: 8. Matth. 3: 4.
Såsom fordom äfwen falska propheter klädde sig i grofwa kläder för att gifwa sig ett sken af helighet, så skola också på den tid, som här omtalas, hwarjehanda försök göras att bedraga med falsk lära och skrymteri.
5. Utan han skall säga: Jag är ingen prophet, utan en åkerman; ty jag hafwer tjent menniskor allt ifrån min ungdom.
6. Men om man då säger: Hwad är det för sår uti dina händer? Då skall han säga: Så är jag slagen uti deras hus, som mig älska.
Den, som så blifwit straffad för ett sådant affall, skall, då han tillfrågas, icke försöka att [ band II, 773 ]förswara sin willfarelse, utan först bjuda till att från sig afwända skulden, såsom om han aldrig hade öfwergifwit sitt ödmjuka kall; men då den frågande hänwisat till ärren i händerna, såsom tecken efter det utståndna straffet, så skall han bekänna sanningen, att han af dem, som älskade honom, af fader och moder o. s. w. (v. 3) blifwit sålunda straffad. Ett sådant sätt att straffa, till en blifwande förödmjukelse och warning för andra, kommer troligen att blifwa en följd deraf, att de, som äro wilddjurets anhängare, antaga dess wedertecken i sitt anlete eller på sin hand. Uppb. 13: 16, 17. Ett sådant tecken skall sedan sättas på willoandar, för att tillkännagifwa, att de welat förföra, såsom wilddjuret och den falska propheten; och detta tecken måste lända till warning för alla som kunde blifwa förförde och till en beständig förödmjukelse för förförarena.
7. Swärd, upp öfwer min herde, och öfwer mitt folks förste, säger HERren Zebaoth; slå herden, så warda fåren förskingrade;* så will jag wända min hand till de små. *Matth. 26: 31. Marc. 14: 27.
Här wänder sig prophetian åter tillbaka till löftet om den herden, som blifwer förkastad. Cap. 11: 4—13. Öfwer denna herde kommer den ewiga rättfärdighetens swärd, Han blifwer korsfäst och dödad för att fullborda Guds lag och återlösa den fallna menniskan. Detta war bestämdt i Guds rådslut. Öfwer mitt folks förste, grt.: öfwer en man, min närmaste. Han är den enfödde Sonen, som war och är Fadren närmast af alla wäsen, och på Honom, den ene, lades straffet för allas wåra synder. Så blef herden slagen, så blef hjorden förskingrad; Judafolket blef slaget eller förskingradt, och de Christna blefwo äfwen kringspridda. Ap.G. 8: 1; cap. 11: 19. Till de små, till alla uppriktiga, ödmjuka lärjungar, som inför werlden woro obetydliga och föraktade, wändes Herrans hand i nåd och barmhertighet just derigenom och fördenskull, att Messias betalat deras syndaskuld och blifwit deras Herre och Herde.
8. Och det skall ske, uti hwilket land, säger HERren, twå delar äro, de skola bortryckas och förläggas; och tredje delen skall derinne qwarblifwa.
Om en dylik fördelning har redan propheten Hesekiel talat angående Israels folk, men här gäller prophetian öfwer alla folk. Icke alla skola frälsas, ty de wilja icke emottaga den frälsande nåden, utan twå tredjedelar förgås, och af de qwarblifna blifwa blott somliga omwända och frälsta. Så skedde icke blott i Judalandet efter Christi död, utan så skall äfwen ske i andra länder wid Judafolkets återupptagelse.
9. Och jag skall föra densamma tredje delen genom eld, och rensa honom, såsom man rensar silfwer, och fäja honom, såsom man fäjar guld;* dessa skola då åkalla mitt namn, och jag skall höra dem;† jag skall säga: Det är mitt folk; och de skola säga: HERren min Gud.** *Es. 48: 10. Mal. 3: 3. 1 Pet. 1: 6, 7. †Ps. 50: 15. Ps. 91: 15. **Ps. 144: 15. Joh. 20: 28.
Den qwarblifna tredjedelen af Judafolket skall efter långwariga lidanden blifwa omwänd, renad och luttrad, och i andra länder skola de folk, som qwarblifwa efter de stora hemsökelserna, Uppb. 16: 19–21, wända sig till Herran med ånger och bön, med tro och förtröstan, och Han skall höra dem och kalla dem sitt folk, de skola tillbedja och tjena Honom såsom sin Herre och Gud, och då skall blifwa ett fårahus och en herde.
14. Capitel.
HERrans dag kommer, att du skall warda ett rof och byte.
2. Ty jag skall församla allahanda hedningar emot Jerusalem till strid; och staden skall warda wunnen, husen skinnade, och qwinnor skämda;* hälften af staden skall fången bortföras, och det öfwerblifna folket skall icke utur staden drifwet warda. *Es. 13: 16.
3. Men HERren skall draga ut, och strida emot desamma hedningar, såsom Han plägar att strida i stridstid.* *Es. 42: 13.
Detta krig emot Jerusalem kan icke hafwa afseende på Jerusalems förstöring af Romarne, ty då blef hela staden förstörd, och Herren drog icke ut emot dessa hedningar, såsom här prophetian lyder, utan detta capitel står i sammanhang med det föregående och syftar på den tid, då Israels folk efter en långwarig förhärdelse skall hafwa blifwit återupptaget Cap. 12: 10—14. Rom. 11: 15. Såsom Herren plägar strida i stridstid är en bekräftelse af detta löfte, så att Herrans mäktiga hjelp emot starka fiender i Mose, Josua, Gideons, Deborah och Davids tid, måste såsom härliga underwerk tjena till pant och försäkran, att Gud i alla tider will beskydda sitt folk emot fienderna.
4. Och Hans fötter skola på den tiden stå på oljoberget, som för Jerusalem ligger, östan till; och oljoberget skall klofna midt i tu stycken, ifrån öster allt intill wester, ganska widt ifrån hwart annat; så att den ena hälften af berget skall gifwa sig norr ut, och den andra söder ut.
5. Och I skolen fly för denna dalen emellan mina berg; ty den dalen emellan bergen skall räcka intill Azal; och skolen fly likasom I uti förtiden flydden för jordbäfningen* i Ussia, Juda konungs [ band II, 774 ]tid; så skall HERren min Gud komma, och alla helige med dig. *Amos 1: 1.
På oljoberget stod Herren Jesus, då Han uppfor till himmelen, men då remnade det icke. Möjligt wore wisserligen, att denna prophetia kunde innehålla en blott liknelse, men detta är icke sannolikt, ty hela ordalydelsen är sådan, att man måste wänta dess bokstafliga fullbordan, som är sannolik, derföre att den sättes i förbindelse med och liknas wid en förskräcklig jordbäfning. En sådan jordbäfning omtalas såsom ännu tillkommande, Uppb. 16: 18–21. Samma jordbäfning omtalas, Hes. 38: 19, 20. Azal eller BethAzal war en stad icke långt ifrån Jerusalem och betyder stilleståndshuset. Så långt skulle de flyende komma, innan de kunde stanna, i det hopp att faran wore förbi. Herrans fötter skola då widröra oljoberget liksom fordom Sinai, som under Honom bäfwade, och dessa wäldiga skakningar i naturens riken äro de tecken, om hwilka wår Frälsare sjelf talar, Matth. 24: 29, som skola föregå Hans tillkommelses uppenbarelse. Matth. 24: 30.
6. På den tiden skall intet ljus wara, utan köld och frost.
Då solens och månans ljus fördunklas blir sjelfwa dagen mörk, men om aftonen framstrålar Christi härlighet. Matth. 24: 29, 30.
7. Och en dag skall warda, den HERranom kunnig är, hwarken dag eller natt;* och om aftonen skall det ljust blifwa. *Uppb. 21: 25.
Se Uppb. 16: 10–21. På den dagen blifwer ljust emot aftonen, då är fienden nederlagd, då är för Guds folk en tid af ljud och frid att wänta.
8. På den tiden skola rinnande watten* flyta utaf Jerusalem; hälften bort åt hafwet öster ut, och den andra hälften bort åt det yttersta hafwet†; och det skall wara både winter och sommar. *1 Mos. 26: 19. Hes. 47: 1. Joel 3: 18. Joh. 4: 14. Uppb. 22: 1. †5 Mos. 11: 24. Hes. 47: 18.
Yttersta hafwet är westerhafwet, nemligen Medelhafwet. Om dessa rinnande watten från Herrans helgedom, se Hes. 47: 1–10. Joel 3: 18. Joh. 4: 14. Dessa rinnande watten skola icke wara såsom en wårbäck, som förtorkar i sommarhettan, utan wara både winter och sommar, och då skall salighetens lära och nådens strömmar fortfara utan sådana omwexlingar, som i närwarande tid.
9. Och HERren skall wara en Konung öfwer alla land; på den tiden skall HERren wara en, och Hans namn ett.* *Joh. 10: 16.
Se Ps. 2. Ps. 45 o. s. w. Då uppfylles wår Frälsares löfte, att det skall wara ett fårahus och en herde. Se Dan. 7: 18. Joh. 10: 16.
10. Och man skall gå i allt landet, likasom på en slättmark, ifrån Gibea intill Rimmon,* söder ut till Jerusalem; ty Han skall upphöjd, och besutten warda i sitt rum,† ifrån Benjamins port, intill första portens rum, allt intill hörnporten; och ifrån Hananeels torn, intill konungens press. *Jos. 15: 32; cap. 19: 7. †Zach. 12: 6.
Både Jerusalems grannskap och Judalandet och den öfriga jorden undergå stora förändringar genom den jordbäfning och de naturomhwälfningar, som prophetiorna förkunna. Uppb. 16: 18. Detta innebär också ett löfte, att Christi rike skall blifwa rådande öfwer allt; hindren deremot skola undanrödjas, och de höjder, som sätta sig deremot, skola förnedras.
11. Och man skall bo der inne, och ingen spillgifning skall mer wara; ty Jerusalem skall ganska säkert bo. Spillgifning d. ä. förstöring.
12. Och detta skall wara plågan, der HERren alla folk med plåga skall, som emot Jerusalem stridt hafwa: Deras kött skall förtwina, medan de ännu stå på deras fötter; och deras ögon förgås uti sina hål, och deras tunga förfaras i deras mun.
För sin fiendskap mot Israels Gud blefwo Philisteerna slagne med plågor, som just hade afseende på de styggelser, hwarmed de allramest hade försyndat sig. 1 Sam. 5: 9. Här talas om en förruttnelse, som skall anfalla särdeles ögon och tunga, de ädlaste lemmarna, på Guds rikes fiender, medan de ännu lefwa.
13. På den tiden skall HERren låta komma ett stort buller ibland dem; att den ene skall fatta den andra wid handen, och lägga sin hand uppå den andras hand.
Om detta buller talar propheten Hesekiel, cap. 38: 21. Då hemsökas fienderna med samma förblindelse, som i Midianiternas läger. Dom. 7: 22.
14. Ty ock Juda skall strida emot Jerusalem; på det församlas skola alla de hedningars gods, som der omkring äro; guld, silfwer och kläder, öfwermåttan mycket.* *Zach. 19: 2.
Emot Jerusalem, grt.: i Jerusalem. Med andans wapen skall Christi församling bekämpa och öfwerwinna alla sina fiender. Den andeliga segren framställes här under bilden af krig, seger och byte.
15. Och så skall då denna plågan gå öfwer hästar, mular, kameler, åsnor och allehanda djur, som i hären äro, såsom denna plågan är.
Äfwen djuren, som anwändas i striden, träffas af de plågor, som öfwergå de fiendtliga härarne, se cap. 12: 4.
16. Och alla öfwerblifna ibland alla hedningar, som emot Jerusalem drogo, [ band II, 775 ]skola årligen komma upp till att tillbedja* Konungen, HERran Zebaoth, och till att hålla löfhyddohögtid. *Es. 66: 23.
Löfhyddohögtiden war fulländningshögtiden i Israel; den firades efter den stora försoningsfesten och sedan skörden war fullbordad; den syftar på Christi kyrkas seger här i tiden och äfwen på de rättfärdigas uppståndelse och den saliga ewigheten. I det fulländade tillståndet i Christi församling på jorden skola folken oupphörligt efter hwarandra tillbedja inför Honom, der Han uppenbarar sin nåd och sin makt i största härlighet. Då erkännes Herren Jesus såsom Herre och Konung likaså mycket, som Han erkännes såsom Öfwersteprest.
17. Men hwad som helst slägte på jorden icke kommer hit upp till Jerusalem, till att tillbedja Konungen, HERran Zebaoth, öfwer dem skall intet regn komma.* *Es. 5: 6.
18. Och om de Egyptiers slägte icke uppfara, och komma, så skall öfwer dem ock intet regna; det skall wara plågan, der HERren alla hedningar med plåga skall, som icke uppkomma till att hålla löfhyddohögtid.
Så skall öfwer dem ock intet regna, grt.: så skall öfwer dem ock intet wara, nemligen Nilens öfwerflödande, som i Egypten är i stället för regn, skall uteblifwa. Så skall i Christi rikes segertid all ogudaktighet och allt förakt mot Guds ord åtföljas af bestämda timliga straff.
19. Ty det skall wara de Egyptiers, och alla hedningars synd, som icke uppkomma till att hålla löfhyddohögtid.
20. På den tiden skall hästarnas rustning wara HERranom helig; och kittlarna i HERrans hus skola wara likasom de skålar för altaret.
21. Ty alla kittlar både i Jerusalem och Juda skola HERranom Zebaoth helige wara; så att alla de, som offra wilja, skola komma och taga dem, och koka deruti; och ingen Cananeisk skall mer wara uti HERrans Zebaoths hus, på den tiden.* *Es. 35: 8. Joel 3: 17. Uppb. 21: 27; cap. 22: 15.
Med dessa exempel wisas i prophetian, att icke allenast de största, utan också de minsta jordiska ting, som af menniskorna anwändas, måste blifwa Herranom helgade och alla lefnadsförhållanden genomträngas och förklaras af Herrans Ande. Då skola icke heller Canaaniter, inga afgudadyrkare och skrymtare kunna blanda sig med Guds folk, utan måste afsöndra sig; alla afgudar och alla onyttiga mörkrets gerningar måste då döljas. Prophetiorna säga icke, att på den tid, då detta skall ske, alla menniskor skola blifwa Christi rätte tillbedjare, men de, som icke tillbedja Honom i anda och sanning, skola icke kunna blanda sig med Guds folk och icke heller innehafwa makten och äran i werlden, såsom nu; utan öfwer dem hwilar blygsel, wanära och räddhåga; och den timliga wälsignelsen är äfwen tagen ifrån dem. Då är Guds rike kommet till menniskorna, äfwen här i tiden, och då kunna alla frälsta med brinnande själ och lofsjungande hjerta säga: riket är ditt och makten och härligheten i ewighet. Amen!