Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Pauli andra Bref till Korintierna

←  Pauli första Bref till Korintierna

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Pauli andra Bref till Korintierna

Pauli Bref till Galaterna  →

Pauli andra Bref till Korintierna.

Inledning.

Se inledningen till första brefwet till Korintierna. Det andra brefwet skref aposteln från Macedonien, och sände det genom Titus och twå andra, kap. 8: 16–24. Det första brefwet hade kraftigt werkat, den af aposteln bannlyste hade blifwit ur församlingen utesluten; djup förödmjukelse och längtan efter apostelns ankomst rådde bland de rättsinnige i församlingen, men motståndarne motarbetade hans lära och sökte förringa hans anseende. På dessa omständigheter syfta åtskilliga ställen i detta bref, som tydligen är skrifwet under ganska djupa sinnesrörelser på samma gång, som den mägtiga kraften och det lugna, klara ljuset af Guds Andes ingifwelse tydligt wisa sig; och i detta bref finnas äfwen åtskilliga alldeles nya strålar af uppenbarelsens sol, som utgöra en särdeles dyrbar skatt för den kristna församlingen, såsom kap. 3–5, kap. 12 m. m.

1 Kapitlet.

Helsning. Aposteln prisar Gud för hugswalelse under lidanden och beder de trogna att icke af hans förändrade resplan draga den slutsatsen, att han wore wacklande i sin lära.

Paulus, Jesu Kristi apostel genom Guds wilja, och brodern Timoteus till den Guds församling, som är i Korint, tillika med alla de heliga, som äro i hela Akaja.

Akaja war namnet på en provins i Grekland, i hwilken staden Korint war belägen.

2 Nåd ware med eder och frid af Gud, wår Fader, och Herren Jesus Kristus! Rom. 1: 7. 2 Kor. 1: 3. Gal. 1: 3. Ef. 1: 2.

3 Wälsignad ware Gud och wår Herre Jesu Kristi Fader, barmhertighetens Fader och all hugswalelses Gud, Ef. 1: 3. 1 Petr. 1: 3.

4 som hugswalar oss i allt wårt betryck, att wi må kunna hugswala dem som äro i allahanda betryck med den hugswalelse, hwarmed wi sjelfwa af Gud hugswalas! Rom. 15: 5. 2 Kor. 7: 6.

5 Ty såsom Kristi lidanden rikligen komma öfwer oss, så kommer ock wår hugswalelse rikligen genom Kristus. Ps. 34: 20. 94: 19. 2 Kor. 4: 10. Kol. 1: 24.

Innan aposteln skrifwer om trångmålen, tackar han Gud för både lidandet och trösten, och för wälsignelsen, som Gud genom lidandet gifwit. Att Gud, såsom wår Herre Jesu Kristi Fader, just kallas barmhertighetens Fader och all hugswalelses Gud, är för en själ, som lefwer i tron på Herren Jesus, en källa till oändlig tröst i de allra djupaste lidanden.

6 Ehwad wi nu lida betryck, så är det till eder hugswalelse och frälsning, eller wi hugswalas, så är det till eder hugswalelse, som wisar sig werksam i tålamod wid samma lidanden, som äfwen wi lida. Och wårt hopp om eder är stadigt, 2 Kor. 4: 15 f.

Apostlarne kände sig på det innerligaste införlifwade med församlingarne, så att både lidande och hugswalelse delades och lände till gemensam wälsignelse. Se Rom. 12: 15. Kol. 1: 24.

7 emedan wi weta, att såsom I delen lidandena, så delen I ock hugswalelsen.

8 Ty wi wilja icke, mina bröder, att I skolen wara okunnige om wårt betryck, som har träffat oss i Asien, att wi öfwermåttan blifwit betungade, utöfwer förmåga, så att wi ock misströstade om lifwet. Ap. G. 19: 23 f. 2 Kor. 15: 32.

Utöfwer förmåga, så att de lidanden, af hwilka wi trycktes, öfwerstego wida wåra krafter.

9 Ja, wi hafwa sjelfwa haft det besked inom oss, att wi skulle dö, på det att wi icke måtte förtrösta på oss sjelfwa, utan på Gud, som uppwäcker de döda, Jer. 17: 5, 7.

D. ä. alla omständigheter, i hwilka wi befunno oss, tycktes öfwer oss fälla dödsdomen, men det skedde efter Guds wilja och wisa afsigter fördenskull, på det att wi icke måtte förtrösta på oss sjelfwa, utan på Gud, som uppwäcker de döda.

10 och som har räddat och räddar oss ur en sådan död, och till hwilken wi hafwa den förhoppning, att han ock framdeles skall rädda oss,

11 då äfwen I bistån oss med eder förbön, på det att för den nåd, som genom många har oss wederfarits, må för oss af många hembäras tacksägelse. Rom. 15: 30. Fil. 1: 19. Filem. v. 22.

Med nåd förstår aposteln på detta ställe den nådehjelp, som honom wederfarits i och ur den öfwerhängande dödsnöden. Ju större nöd, desto större nådehjelp, och ju fleras bön warit werksam till nödens afwändande, desto flera deltaga i tacksägelsen för den wunna hjelpen såsom en nådegåfwa gifwen till riklig bönhörelse.

12 Ty wår berömmelse är detta, nemligen wårt samwetes wittnesbörd, att wi i Guds enfald och renhet, icke i köttslig wishet, utan i Guds nåd hafwa wandrat i werlden, och i synnerhet bland eder. 2 Kor. 2: 4, 13. 2 Kor. 6: 6 f.

Att wi i Guds enfald och renhet, d. ä. i den enfald eller uppriktighet och den renhet, som Gud allena kan gifwa.

13 Ty wi skrifwa icke till eder något annat än hwad I läsen eller ock kännen; och jag hoppas, att I ända till slutet stolen känna —

14 såsom I ock delwis hafwen känt oss — att wi äro eder berömmelse, likasom ock I wår, på Herren Jesu dag. 2 Kor. 5: 12. Fil. 2: 16. 4: 1. 1 Tess. 2: 19 f.

Orden i första hälften af v. 13 innebära den erinran af aposteln, att han i sin skrifwelse icke åsyftade något annat, än hwad de tydligen och ordagrant läste i hans bref eller ock hwad de för öfrigt kände wara hans tänkesätt. Han uttalar i sammanhang dermed sitt hopp, att denna kännedom om honom skulle allt framgent tillwäxa, så att de skulle hafwa att berömma sig af honom såsom sin trogne lärare, likasom han skulle hafwa att berömma sig af dem såsom sina andeliga barn.

15 Och i denna tillförsigt wille jag först fara till eder, på det att I skullen få ännu ett nådebewis, Rom. 1: 11.

16 och genom eder stad fara till Macedonien och tillbaka från Macedonien till eder och af eder fortskaffas till Judeen. 2 Kor. 16: 5.

Detta war apostelns första reseplan, hwilken han hade redan innan han skref sitt förta bref. Men att den blifwit ändrad, gaf han tillkänna i samma brefs slut (kap. 16: 5). Det första stora wedermälet af gudomlig nåd hade de erfarit wid apostelns första ankomst till och närwaro ibland dem. Hwad de skulle hafwa erfarit wid hans förnyade ankomst till dem, kallar han ”ännu ett nådebewis”, eller egentligen ”en andra nåd”, d, w. s. en förnyad nåd och wälsignelse, ty den wisste han skulle åtfölja hans närwaro.

17 När jag nu tänkte detta, icke har jag wäl då gjort mig skyldig till någon lättsinnighet, eller beslutar jag, hwad jag beslutar, efter köttet, på det att hos mig, må wara ja ja och nej nej? Matt. 5: 37. Jak. 5: 12.

D. ä,: När jag nu tänkte detta, icke har jag wäl då gjort mig skyldig till någon lättsinnighet, den lättsinnighet, hwarmed mången gifwer ett löfte, obekymrad om det uppfylles eller ej? Eller öfwerlägger och beslutar jag, hwad jag beslutar, efter köttet, efter en köttslig wishet (v. 12), efter en köttslig klokhets beräkning, nemligen på det att hos mig må wara ja ja och nej nej tillika? d. ä. att, om jag ock sagt ett eftertryckligt ja ja, och således på det starkaste lofwat en sak, jag ändå har ett nej nej, eller ett lika så starkt nekande i bakhåll? Nej, en sådan dubbelhet, ett sådant wacklande mellan beslut och beslutets upphäfwande, ett sådant sätt att ändra sig efter omständigheterna och egen fördel tillhör den köttsliga klokheten, men icke den andeliga fasta sannfärdigheten.

18 Men Gud är trofast, så att wårt ord till eder icke har warit ja och nej.

D. ä.: Men Gud är trofast och har bewisat sig trofast deri, att wårt ord till eder, ' nemligen evangelii löftesrika predikan, icke har warit ja och nej tillika. Hwad som således enligt v. 17, gälde om apostelns enskilda löften, det gäller om alla hans ord och tal, såsom ingifna af Guds Ande, som är sanningens Ande.

19 Ty Guds Son, Jesus Kristus, som bland eder är genom oss predikad, genom mig och Silvanus och Timoteus, blef icke ja och nej, utan ja har blifwit i honom.

20 Ty alla Guds löften äro ja i honom, derföre ock amen genom honom, Gud till ära genom oss.

Ty alla Guds löften äro det tillförlitligaste ja i honom, i Guds Son, och derföre ock det oswikligaste amen genom honom, så att de äro i sig sjelfwa och blifwa för det troende hjertat hwad ordet ”amen” betyder, nemligen sanning eller en grund, på hwilken menniskan kan bygga, i lif och död.

21 Men den som stadfäster oss tillika med eder till Kristus och som har smort Oss, är Gud, 1 Joh. 2: 20, 27.

D. ä.: Men den som stadfäster oss på den oswikliga trosgrunden eller gör sitt löftesord till ja och amen i wårt hjerta, den som således stadfäster oss tillika med eder till Kristus (den Smorde) och som har smort oss, är Gud, i det han meddelat oss samma Ande, sanningens och trofasthetens Ande, med hwilken hans Son war smord.

22 hwilken ock har beseglat oss och gifwit oss Andens pant i wåra hjertan. Rom. 8: 16. 2 Kor. 5: 5. Ef. 1: 13 f. 4: 30.

D. ä.: Hwilken ock har beseglat oss, förwissat oss om wårt barnaskap genom sin Ande, likasom förmedelst en med insegel försedd löftesskrift, och gifwit oss Andens pant i wåra hjertan, en pant på hwad wi widare skola få, allt intill det ewiga arfwet; ty likasom ordet pant egentligen betyder handpenning, som utgör en del af en utfäst penningsumma och på förhand lemnas, så har Gud dermed, att han gifwit oss sin Andes förstling (Rom. 8: 23), ej blott skänkt oss en del af det ewiga lifwet, så att wi redan här i tron åtnjuta det, utan skänkt oss den såsom en underpant derpå att bet ewiga lifwet skall en gång i fullständig besittning tillhöra oss.

23 Men jag kallar Gud till wittne öfwer min själ, att jag af skonsamhet mot eder ännu icke har kommit till Korint; 2 Kor. 11: 31. Gal. 1: 20. Fil. 1: 8. 2 Kor. 12: 20. 13: 2, 2 Kor. 13: 10.

Att aposteln icke enligt sitt första beslut kommit till Korintierna skedde ingalunda af sådana anledningar, sam wedersakarne wille föregifwa (v. 17), utan det hade skett af skonsamhet emot Korintierna; så länge han endast skulle haft oordningar hos dem att bestraffa.

24 icke att wi äro herrar öfwer eder tro, utan Wi äro medhjelpare till eder glädje, ty I stån i tron. 1 Petr. 5: 3. 2 Kor. 3: 5.

Att aposteln talat om skonsamhet, innebar således icke att han eller de öfrige apostlarne herskade öfwer deras tro, äfwen då de måste få bruka sin apostoliska myndighet, som i 1 Kor. kap. 5. Äfwen det strängaste allwar åsyftade blott att undanrödja hinder för trons framgång. Äfwen i det skarpaste beifrande af sorgeanledningarne bewisade aposteln sig såsom medhjelpare till deras ur tron uppkommande glädje. Och i tron stodo dock Korintierna, ehuru nära de woro faran af ett fall.

2 Kapitlet.

Den fallnes återupptagande. Evangelii framgång och kraft.

Men för min egen skull fattade jag det beslut, att icke åter komma till eder med bedröfwelse.

2 Ty om jag bedröfwar eder, hwem ar då den som fröjdar mig, om icke ben som bedröfwas af mig?

3 Och jag skref till eder just derföre att, när jag komme, jag icke skulle få bedröfwelse af dem, af hwilka jag borde hafwa glädje, emedan jag har den tillförsigten till eder alla, att min glädje är eder allas. 2 Kor. 12: 21.

4 Ty i stort betryck och hjertats ångest skref jag till eder under många tårar, icke på det att I skullen bedröfwas, utan på det att I skullen förstå den kärlek, som jag i rikt mått har till eder.

5 Men om någon har åstadkommit bedröfwelse, så är det icke mig han har bedröfwat, utan, för att icke wara för sträng, i wiss man eder alla. 2 Kor. 5: 1 f.

Med ordet någon syftas i synnerhet på blodskändaren i 1 Kor. kap. 5. För att icke wara för sträng, d. ä. för att icke påbörda eder alla likgiltighet i afseende på den i 1 Kor. kap. 5 framhållna synden.

6 Det är nog, att en sådan har fått denna bestraffning af de flesta,

7 så att I nu twärtom hellre mån förlåta och trösta honom, på det att han icke tilläfwentyrs må uppslukas genom allt för stor bedröfwelse.

Således hade, efter apostelns föreskrift, den fallne mannen blifwit förklarad utesluten ur församlingens gemenskap. Han hade blifwit af de flesta i församlingen sålunda bestraffad, som det till upprätthållande af församlingens ära och renhet kräfdes. Ändamålet med den stränga kyrkotukten i afseende på mannen sjelf war, att föra honom till ångerfull besinning af sin synd. Detta ändamål war wunnet. Men i stället för den förra säkerheten hos honom, hade han nu kommit i fara att falla i förtwiflan. Denna fara borde nu förebyggas med lika angelägenhet, som de wisat wid den nödiga bestraffningen. Hade således bindenyckeln blifwit anwänd och haft sin werkan, så borde lösenyckelns bruk i rättan tid icke försummas, på det att den så beskaffade arma menniskan icke måtte uppslukas eller nedsjunka i alltför stor bedröfwelse eller förtwiflan.

8 Derföre förmanar jag eder att mot honom göra kärlek gällande.

De förmanas således att kraftigt bewisa kärlek mot den fallne, eftersom kärleken är den magt, som äfwen wid kyrkotukten skatt föra regementet.

9 Ty derför skref jag ock eder till, att jag skulle få weta, huru I hållen profwet, om I ären lydige i allt.

10 Men hwilken I förlåten något, honom förlåter ock jag, ty äfwen den förlåtelse jag har gifwit, om jag gifwit någon, den har jag gifwit för eder skull i Kristi åsyn,

11 på det att wi icke måtte lida förfång af Satan, ty hans anslag äro oss icke obekanta.

Lida förfång eller blifwa aflurade någon fördel (jemför 2 Kor. 5: 5), hwilket t. ex. kunde ske, om icke den fallne i rättan tid blefwe hugswalad och återupptagen i församlingen; ty ehwad han försjönke i förtwiflan eller ginge tillbaka till hedendomen, så blefwe det lika mycket en förlust för församlingen, som en winst för Satan, som just derefter sträfwar, ty hans anslag äro oss icke obekanta.

12 Men då jag kom till Troas för att predika Kristi evangelium, och en dörr war öppnad för mig i Herren, Ap. G. 16: 8 f. 2 Kor. 16: 9.

13 hade jag ingen ro i min ande, emedan jag icke fann min broder Titus, utan jag tog afsked af dem och for till Macedonien. 2 Kor. 7: 5 f.

Af Titus, sin trosbroder, hoppades aposteln erfara, huru Korintierna upptagit hans förra bref. Men han fann honom icke i Troas, och att få budskap från Korint låg aposteln storligen om hjertat. Han tog derföre afsked från de kristna i Troas, der han för öfrigt utan twifwel war i tillfälle att qwarlemna en medhjelpare, som kunde förestå den derstädes grundade församlingen, och for till Macedonien, der han kom Korint betydligt närmare än i Troas.

14 Men Gud ware tack, som alltid förer oss i triumf i Kristus och uppenbarar lukten af sin kunskap genom oss allestädes! Kol. 1: 25 f.

Kraften af evangelii ord liknas här wid lukten af en kostelig helbregdagörande uppfriskande balsam. Se Hög. W. 1: 3–12. Joh. 12: 3. Såsom en balsams eller wälluktande blommas doft liksom intränger i själen genom luktsinnet, så utgår en kraft från evangelii ord, som intränger djupt i menniskans själ och ande.

15 Ty wi äro Kristi wällukt för Gud, bland dem som warda frälsta och bland dem som warda förtappade,

16 för dessa en dödslukt till död, men för de andra en lifslukt till lif. Och hwem är härtill skicklig? Luk. 2: 34. 2 Kor. 3: 5 f.

Likasom det uti naturen gifwes exempel på, att en och samma wällukt werkar upplifwande och stärkande på en warelse, men skadligt, ja dödande på en annan, så är det ock i andens rike. Men såsom en wällukt icke förlorar denna sin egenskap att wara i sig sjelf en god lukt, änskönt den för somliga förekommer widrig och motbjudande, ja stundom till sina werkningar dödande, så är det ock med Kristi kunskap och de af densamma uppfylda och genomträngda Kristi wittnen. De äro en Kristi wällukt för Gud, både bland dem, som warda frälsta, och bland dem, som warda förtappade; för dessa, som warda förtappade, i det de hålla evangelium för en död och widrig sak, blifwer det just derföre en dödslukt till död, men för de andra eller de förra, som warda frälste, en lifslukt till lif. Guds ord utöfwar alltid en kraftig werkan antingen till menniskans omwändelse, eller (om hon gör motstånd) åstadkommer det småningom förhärdelse. Se Es. 6: 9, 10. Ap. G. 28: 26, 27. Och hwem är härtill skicklig, d. ä. hwem är bland de många, som uppträda såsom lärare, duglig till en sådan werkan? Blott få rena och af Gud dertill skickliggjorda finnas, enligt det swar på denna fråga, hwilket ligger redan i följande vers och sedan i följande kapitel.

17 Ty wi äro icke, såsom de många, sådana som förfalska Guds ord, utan såsom af rent uppsåt, utan såsom af Gud, tala wi inför Gud i Kristus. 2 Kor. 4: 2 f.

Ty wi äro icke, såsom de många, sådana som förfalska eller för jordisk winnings skull ”utprångla” Guds ord, likasom en egennyttig krögare förfalskar winet, och hwilka således wid allt menniskopris, som de kunna tillwinna sig, icke gifwa någon sann lifgifwande wällukt ifrån sig; utan såsom af rent uppsåt, i det wi behandla Guds rena ord för dess egen skutt, utan såsom af Gud oss uppenbaradt, tala wi inför Gud, på hwilkens närwaro, men icke på menniskor, wi alltid se; och så tala wi i Kristus, i hwilkens gemenskap wi hålla oss faste; och derigenom blifwa wi med wårt tal duglige till den werkan, som ligger i benämningen: Kriski wällukt. Huru farligt det är att wara en falsk och andeligen död lärare, wisar oss aposteln i dessa ord.

3 Kapitlet.

Det nya testamentets embete härligare än det gamla testamentets.

Begynna wi nu åter att förorda oss sjelfwa? Eller behöfwa wi wäl, såsom somliga, förordande bref till eder eller förordande bref från eder? 2 Kor. 5: 12. 10: 8.

Det kunde för den, som wille misstyda apostelns ord, synas af det han sagt i slutet af förra kapitlet, som om han gjorde sig skyldig till sjelfberömmelse. Derföre framställer han denna fråga: Begynna wi nu åter att förorda oss sjelfwa? Det synes ock hafwa warit sedwanligt, att lärare med mindre anseende mottogo rekommendationsbref af dem, som hade större anseende, i synnerhet af apostlarne, och att irrlärare just i Korint dels förskaffat sig sådana bref, då de begåfwo sig dit, dels läto för sig utfärda sådana bref af Korintierna till andra församlingar. Derföre nyttjar aposteln uttrycken ”förorda” och ”förordande bref”, hwilka ord säga detsamma som eljest orden rekommendera och rekommendationsbref, och frågar: Eller behöfwa wi wäl, såsom somliga andra, förordande bref till eder eller förordande bref från eder? Swaren på dessa frågor gifwa sig sjelfwa och innehållas yttermera i nästföljande verser.

2 Wårt bref ären I, inskrifwet i wåra hjertan, kändt och läst af alla menniskor, 2 Kor. 9: 2 f.

3 då det är uppenbart att I ären ett Kristi bref, tillkommet genom wår tjenst, skrifwet icke med bläck, utan med lefwande Guds Ande, icke på taflor af sten, utan på hjertats taflor af kött. 2 Mos. 24: 12. Jer. 31: 33.

Wårt bref ären I, ett förordande bref icke af det slaget, som i yttre måtto bäres omkring, utan ett som är inskrifwet i wåra (kap. 1: 19) hjertan, hwilket tillika såsom det yppersta bewis för sanningen af evangelii lära är kändt och läst af alla menniskor, då det är uppenbart, eller i det I warden uppenbare, att I ären ett Kristi bref, ett werk således, hwilket prisar honom såsom mästaren, tillkommet eller beredt genom wår tjenst, ett werk således, hwilket prisar oss såsom mästarens rätta werktyg, och på denna grund ”wårt bref”, skrifwet icke med bläck, såsom irrlärarnes prisbref äro skrifna, utan med lefwande Guds Ande, icke på taflor af sten, såsom Moses’ lag, utan på hjertats taflor af kött, inskrifwet i hjertan, som på samma gång de blifwit ödmjuka, äfwen blifwit mjuka såsom ett kött och således såsom taflor, på hwilka Guds Ande kunnat utan motstånd sätta sin inskrift. — Då aposteln här talar om taflor af sten, syftar han utan twifwel äfwen med detta uttryck på irrlärarne, för såwidt de upphöjde den mosaiska lagen på evangelii bekostnad eller med evangelii förringande. Äfwen lagen war ett Guds bref till menniskorna. Men den war dock inristad på stentaflor. Den kristna församlingen åter är ett på hjertats taflor skrifwet bref, i hwilket Gud genom sin Ande äfwen inskrifwer det som han bjuder, så att det med barnslig lydnad sättes i werket. Följaktligen är den korintiska församlingen ett rekommendationsbref, som ej blott gäller mer än irrlärarnes, utan är en lefwande skrift af Herrens Ande, ett nytt werk, en ny skapelse, som lagen på stentaflorna fordrade, men icke kunde åstadkomma.

4 Men en sådan tillförsigt hafwa wi genom Kristus till Gud,

Men en sådan tillförsigt, i hwilken ofwanstående wittnesbörd om Korintierna såsom ett prisbref blifwit gjord, hafwa wi genom Kristus till Gud, och alltid icke till eller genom oss sjelfwa, eller genom wår egen kraft och wishet.

5 icke att wi af oss sjelfwa äro skicklige att tänka något, såsom af oss sjelfwa, utan wår skicklighet är från Gud, Fil. 2: 13.

6 hwilken ock har gjort oss skicklige att wara ett nytt förbunds tjenare, icke bokstafwens, utan Andens, ty bokstafwen dödar, men Anden gör lefwande. Jer. 31: 31. 2 Kor. 5: 18. Ebr. 8: 6 f. Rom. 2: 27 f. 7: 6, 10 f. 8: 2.

Lagen förkunnar öfwer syndaren död, förbannelse och fördömelse, sätter honom i dödsförskräckelse och lemnar honom deruti. Men evangelium gifwer Ande och lif genom kraften of Jesu försoningsdöd, förtjenst och ljufliga nådelöften. Lagen sargar, evangelium helar. ”Att lära bokstafwen, är att lära blotta lagen och gerningarne, utan evangelii kunskap och Andens kraft. Genom lagen blifwer allt fördömdt och skyldigt till döden, hwad menniskan är och gör; ty hon kan utan Guds nåd icke göra (ja, icke en gång tänka) något godt. Att lära Anden, är att lära Guds nåd utan lag och förtjenst (eller utan lagsförtjenst), derigenom blifwer menniskan (andeligen) lefwande och salig.” L.

7 Men om dödens embete, som med bokstäfwer war inristadt i stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde se på Moses’ ansigte för hans ansigtes härlighets skull, hwilken war förswinnande, 2 Mos. 34: 29 f.

Lagen kallas här egentligen ”en dödens tjenst”, just derföre att den tjenar till att döda eller att wäcka känslan af dödsskyldigheten på samma gång den wäcker känslan af synden. Ett återsken af Guds klarhet strålade i Moses’ ansigte, sedan han warit på berget med Herren, och denna klarhet war ett tecken till den klarhet och härlighet, som lagen hos menniskan fordrar, men som lagen icke kan gifwa. Tillika war denna klarhet ett uttryck af lagens majestät och gudomliga kraft, som wisade, att dess fordringar äro oeftergifliga, och dess domsord oföränderliga. Se 2 Mos. 34: 30–36.

8 huru skulle då icke Andens embete hafwa ännu större härlighet!

Hade nu det förbundet, som fördömer syndaren, en sådan härlighet, huru mycket större skulle icke det förbundets härlighet wara, som kungör syndaren frisägelse och rättfärdighet inför Gud, ewigt lif och salighet?

9 Ty om fördömelsens embete hade härlighet, så har rättfärdighetens embete en ännu mycket större härlighet. Rom. 1: 16 f. 3: 21 f.

D. ä.: Ty om fördömelsens embete, d. ä. lagens embete, som öfwer lagens öfwerträdare predikar fördömelse och död, hade (eller: war) härlighet, så har rättfärdighetens embete en ännu mycket större härlighet. Evangelii eller Andens embete predikar och werkar rättfärdighet och lif.

10 Ty äfwen det härliga har i denna del ingen härlighet, för den öfwerträffande härlighetens skull.

Ty äfwen det härliga (eller: förhärligade), det som wardt förhärligadt i lagens embete, har dock i denna del, eller när det jemföres med nya förbundets embete, likasom alldeles ingen härlighet, för den öfwerträffande härlighetens skull, som det nya förbundets ljus hafwer. Likasom t. ex. månens stora glans förbleknar, då solen uppgår i sin allt öfwerstrålande klarhet, så är det ock med gamla förbundets stora härlighet, att den öfwerstrålas af nya förbundets ännu större härlighet.

11 Ty om det förswinnande hade härlighet, så har det förblifwande mycket större härlighet.

12 Då wi nu hafwa ett sådant hopp äro wi mycket frimodige Ef. 6: 19.

D. ä.: Då wi nu hafwa ett sådant hopp (jemför v. 4), nemligen att nya förbundets embete aldrig skall, såsom det gamlas, förlora sin härlighet, äro wi mycket frimodiga i dess förkunnande.

13 och göra icke såsom Moses, hwilken hängde ett täckelse för sitt ansigte, på bet att Israels barn icke skulle se på slutet af det förswinnande. 2 Mos. 34: 33 f.

På det att Israels barn icke skulle se (egentligen stirra) på slutet af det förswinnande eller af det som wardt om intet. Det förswinnande war lagens embete, för så widt som det skulle upphöra, nemligen i anseende till förebilderna och de öfriga förberedelserna för nya förbundet; således upphöra och warda om intet, på samma sätt som blomsterknoppen warder om intet i blomman. Lagens embete skulle således i det hänseendet hafwa ett slut. Men just för att Israels barn icke skulle se ”slutet af det förswinnande”, hängde Moses ett täckelse för sitt ansigte, när det skedde, som i 2 Mos. kap. 34 omtalas. Moses’ ansigte war då nemligen uppfyldt af en stark ljusglans. Den kunde Israeliterna icke uthärda att se, likasom wi icke kunna uthärda att se in i den klart strålande solen. Den ljusglansen war ock starkast strax före förswinnandet. De skulle nu icke heller se slutet af detta förswinnande, eller se huru det förswann småningom ock till slut; ty genom denna anblick skulle hos dem, som ännu icke förstodo företeelsens betydelse, wördnaden för Moses hafwa blifwit förswagad. Men såsom den ljusglansen war ett uttryck af gamla förbundets härlighet, och täckelset war ett tecken, att Guds fulla uppenbarelse ännu ej kunde i det förbundet fördragas, så war ljusglansens småningom skeende förswinnande ett uttryck af lagens embetes förswinnande, och täckelset ett tecken, att slutet af detta förswinnande skulle döljas för de swaga bland gamla förbundets Israeliter. Icke så, att det skulle döljas för dem, att gamla förbundets förebilder och hela nådeshushållning syftade på en fulländning genom den wäntade förlossaren; utan det behöfde blott fördöljas för dem, att dessa förebilder och denna hushållning skulle helt och hållet förswinna och upphöra, med detsamma ett nytt förbunds ljus och härlighet med den wäntade förlossningen inträdde. Derföre hängde Moses ett täckelse för sitt af Guds uppenbarelses ljusglans strålande ansigte. Behofwet af ett sådant täckelse har i nya förbundet upphört, sedan Kristus är kommen, som är lagens ände (Rom. 10: 4). Öppen, fri och oförtäckt är ordets predikan i nya förbundet.

14 Men deras sinnen blefwo förstockade, ty ända till denna dag ligger, wid läsningen af gamla testamentet, samma täckelse qwar, utan att det för dem är uppenbart, att det förswinner i Kristus.

Mängden af Israels barn förblifwa i andeligt mörker, oaktadt evangelii ljus är kommet, i hwilket, om de wille, de kunde se slutet och fullbordan af lagens embete. Orsaken att de icke kunna se det, är således icke brist på ljus och uppenbarelse från Guds sida. Men det fortfarande mörkret kom deraf, att deras sinnen blefwo förstockade eller öfwerdragna med den andeliga blindhetens tjocka hinna; ty ända till denna dag ligger, wid läsningen af gamla testamentet, samma täckelse oborttaget qwar, utan att det för dem är uppenbart, att det förswinner och warder om intet i Kristus, såsom i föregående vers är sagdt. När de således icke tro på Kristus och följaktligen läsa gamla testamentet utan afseende på honom, genom hwilken det är fullbordadt, så förblifwa de på gamla testamentets ståndpunkt i lagträldomens mörker, och orsaken dertill är allenast deras sinnens förstockelse. De kunna hwarken skåda lagens klarhet eller evangelii härlighet. De gifwa icke lagen dess rätt och se icke, att de efter lagen äro orättfärdige och förtappade, derföre blifwer hjertat icke förkrossadt och känner intet behof af evangelii läkedom och lifskraft.

15 Utan allt intill denna dag ligger, då Moses läses, ett täckelse öfwer deras hjerta.

16 Men när det omwänder sig till Herren, warder täckelset borttaget.

17 Men Herren ar Anden, och hwarest Herrens Ande är, der är frihet.

Men Herren, till hwilken de skulle omwända sig, är Anden i motsats till bokstafwen (v. 6), hwarunder de såsom oomwända träta. Der nu Herren Kristus är, der är ock hans Ande, och hwarest Herrens Ande är, der är icke mer den träldom, af hwilken täckelset war ett tecken, utan der ar frihet från syndens och dödens lag. Rom. 8: 2, 3, 15. Ebr. 2: 11, 15.

18 Men wi alla, som med aftäckt ansigte skåda Herrens härlighet i en spegel, warda förwandlade till samma bild, från härlighet till härlighet, såsom från Herrens Ande. 2 Kor. 13: 12.

Men wi alla, som omwändt oss till Herren och äro Guds tjenare med evangelisk frihet, och som nu med aftäckt eller afhöljdt ansigte skåda Herrens härlighet såsom i en spegel, i det att Herrens härlighet afspeglar sig i oss, wår blick skymmes ej af något sådant täckelse, som liknar det, hwilket Moses hängde för sitt ansigte. Sedan nemligen Guds beläte i nya födelsen blifwit hos en menniska upprättadt, så att Kristus, som är Guds härlighets återsken, är inneboende i hjertat, då är den själen liksom en Guds spegel, i hwilken glansen af hans härlighet instrålar. Med trons öga, som är den pånyttfödda själens spegel, skåda wi likaledes Guds i Kristus uppenbarade härlighet och bild, och warda sålunda förklarade eller förwandlade till samma bild, till samma Guds och Herren Kristi bild, som faller in i wår själs spegel, från härlighet till härlighet, d. ä. från den ena härliga klarheten till den andra, som gradwis stiger, under den dagliga förnyelsen, till dess slutligen också kroppens härliggörelse sker. Men allt detta såsom från Herrens Ande, af hwilken wi äro genomträngda; ty han allena, men icke lagens bokstaf, förmår åstadkomma en sådan förnyelse. Denna tillwäxande inre förklaring kan den pånyttfödda menniskan icke hos sig sjelf se, utan fastmera ser hon sina fel och skröpligheter allt mera och tydligare, emedan ljuset tilltager och samwetet blifwer mera klarsynt. Den inre förklaringen sker icke blott i ande, själ och sinne, utan äfwen i det lekamliga grundämne, som är fröet till kroppens uppståndelse i härlighet.

4 Kapitlet.

Apostelns nit och frimodighet i evangelii förkunnande.

Derföre, då wi hafwa detta embete, efter den barmhertighet, som oss wederfarits, så förtröttas wi icke,

2 utan hafwa frånsagt oss alla skammens smygwägar och wandra icke i illfundighet och förfalska icke heller Guds ord, utan genom sanningens uppenbarande förorda wi oss hos hwarje menskligt samwete inför Gud. 2 Kor. 2: 17. 5: 11. 6: 4. 1 Tess. 2: 3 f.

Redan med ordet ”förtröttaS” (v. 1), hwari ligger bibegreppet af onde tjenare, och ännu mer med de skarpa uttrycken i denna vers syftar aposteln på sina illwilliga wedersakare, som oaktadt evangelii klara uppenbarelse predika lagens rättfärdighet. Denna rättfärdighet söker alltid att dölja den gamla menniskan med dess smygwägar och illfundighet bakom ett täckelse, som hänges öfwer Guds klara ord, så att hwarken lagen får utöfwa sin domskraft eller evangelium sin lifskraft. Men, säger aposteln om sig och de öfriga apostlarne, samt följaktligen om alla rätta ordets tjenare, wi förtröttas icke i att tala, göra och lida det evangelium oss bjuder, utan wi hafwa ock frånsagt oss och afsky således skammens smygwägar, d. ä. allt, det minsta med det största, som man af skam brukar dölja, det afsky wi, som älska ljuset, och wandra icke i illfundighet och förfalska icke heller Guds ord (jemför kap. 2: 17), såsom de nödwändigt måste göra, hwilka icke wilja se, att täckelset öfwer gamla testamentet är borttaget genom Kristus. Menniskornas samwete måste alltid gifwa bifall åt Guds ord, då det oförfalskadt framhålles, fastän de kunna förkasta det.

3 Men om ock wårt evangelium är förtäckt, så är det förtäckt hos dem som warda förtappade, 2 Tess. 2: 9 f.

4 hos hwilka denna werldens gud har förblindat de otrognas sinnen, att för dem icke skall stråla ljuset af Kristi härlighets evangelium, hwilken är Guds afbild. Es. 6: 10. Joh. 12: 40. 2 Kor. 3: 18. Kol. 1: 15. Ebr. 1: 3.

D. ä.: Men om ock wårt evangelium är förtäckt eller öfwerhöljdt med täckelse, så är det förtäckt icke i sig sjelf, utan för eller hos dem, som warda förtappade (jemför 2 Kor. 1: 18), och hos hwilka, ehuru de mena sig hafwa och känna den sanne Guden, denna werldens gud, Satan, har icke blott förtäckt, utan till och med förblindat de otrognas sinnen, att för dem icke skall lysa evangelii ljus. Aposteln säger oss alltså uttryckligen, att det är Satan, som förblindar de otrogna, och att de hafwa honom till sin gud, under det de mena sig hafwa den sanne Guden.

5 Ty wi predika icke oss sjelfwa, utan Kristus Jesus såsom Herre och oss sjelfwa såsom edra tjenare för Jesu skull. 2 Kor. 1: 24.

6 Ty Gud är den som bjöd ljuset lysa utur mörkret och lyste i wåra hjertan, på det att kunskapen om Guds härlighet i Jesu Kristi ansigte skulle framlysa. 1 Mos. 1: 3.

D. ä.: Ty den Gud, som sade: utur mörker skall ljus lysa (1 Mos. 1: 3), är den, som lyste i wåra hjertan, till upplysning af Guds härlighets kunskap i Jesu Kristi ansigte eller person. Icke Moses’ ansigte, utan Kristi ansigte meddelar upplysning af Guds härlighets kunskap.

7 Men wi hafwa denna skatt i lerkäril, på det att den öfwerswinneliga kraften må wara Guds och icke af oss. 2 Kor. 5: 1. 2 Kor. 2: 5.

D. ä.: Men wi hafwa denna det evangeliska ljusets stora skatt i lerkäril; wi äro såsom swaga och bräckliga käril, på det att kraftens öfwerswinnelighet, den öfwerswinneligt stora kraft, som åtföljer evangelii predikan, må wara och erkännas wara Guds och icke af oss.

8 Wi äro på allt sätt trängde, men icke undertryckte, rådwille, men icke rådlöse,

Närmare: I allt beträngde, men icke i trångmål bragte, d. ä.: i allting och allestädes warda wi, såsom swaga käril, beträngda och tryckta, men midt i trängseln likwäl icke så bragta i trångmål, att wi derur ej skulle weta någon utgång; rådwille, men icke rådlöse.

9 förföljde, men icke öfwergifne, nederslagne, men icke förlorade; Ps. 37: 24.

Förföljde, men icke i sticket lemnade, nederslagne, men icke nedergjorde. Uttrycken eller bilderna i 8:de och 9:de verserna äro lånade från de grekiska kämpalekarne. Såsom det der t. ex. hände, att någon blef nederslagen till marken af sin motkämpe, men icke nedergjord, utan kunde åter resa sig upp, så är det ock på det andeliga stridsfältet. Detta är likheten, men skilnaden är så mycket större i afseende på kraften (v. 7). Såsom af oss sjelfwa bräckliga och swaga, warde wi beträngde, rådwille o. s. w. Men Guds kraft i oss är det som gör, att det icke får komma till det yttersta, och att wi icke blifwa bragte i det yttersta trångmål, icke rådlöse o. s. w.

10 wi föra alltid omkring Jesu död i wår kropp, på det att ock Jesu lif må i wår kropp warda uppenbart. Rom. 8: 17. Gal. 6: 17. 2 Kor. 1: 5. 2 Tim. 2: 11 f.

Wi föra alltid omkring i denna werlden Jesu död eller dödande i wår kropp, i det att wi wandra uti hans lidandes efterföljd, på det att ock Jesu lif må i wår kropp warda uppenbart, i det wi redan här erfara hans lifskraft till besegrande af den andeliga och lekamliga döden.

11 Ty wi, som lefwa, öfwerlemnas alltid åt döden för Jesu skull, på det att ock Jesu lif må uppenbaras i wårt dödliga kött. Ps. 44: 23. Matt. 5: 11. Rom. 8: 36. 2 Kor. 15: 31, 49. Kol. 3: 4.

12 Således är nu döden werksam i oss, men lifwet i eder.

Således är nu döden werksam i oss, men lifwet i eder, för hwilka till godo wi lida och underkasta oss alla wedermödor, på det lifwets magt må wara werksam i eder både till kropp och själ.

13 Men emedan wi hafwa samma trons Ande, så — enligt hwad som är skrifwet: ”Jag trodde, derföre talade jag” — tro ock wi, derföre tala wi ock, Ps. 116: 10.

14 wetande, att den som uppwäckte Herren Jesus, han skall ock genom Jesus uppwäcka oss och framställa oss tillika med eder. Rom. 8: 11. 2 Kor. 6: 14.

Aposteln wäntar ingen lön här i lifwet, utan tror och wäntar sin blifwande uppwäckelse, då han skall wara förlossad från hwarje död; och då blir lönen så mycket större, som han skall framställas jemte dem, för hwilkas frälsning han inga lidanden aktat. En nådelön wäntar den, genom hwilkens tjenst någon själ blifwit frälst.

15 Ty allt stor för eder skull, på det att nåden, som öfwerflödat, må för de mångas tacksägelsers skull rikligen lända till Guds pris. 2 Kor. 1: 6, 11. 2 Tim. 2: 10.

Ty allt, nemligen hwad wi lida och werka, det sker för eder skull, på det att nåden, som öfwerflödat på oss och eder må för de mångas tacksägelsers skull rikligen lända eller öfwerflöda till Guds pris. Till ju flera nåden sträcker sig, desto större och widsträcktare blir tacksägelsen, och ju större tacksägelsen, desto större Guds förhärligande.

16 Derföre förtröttas wi icke, utan om ock wår utwertes menniska förgås, så förnyas dock den inwertes dag efter dag. Es. 3: 16.

17 Ty wår bedröfwelse, som är kort och lätt, bereder åt oss på öfwerswinneligt sätt i öfwerswinneligt mått en ewig fullwigt af härlighet, Ps. 30: 6. Matt. 5: 12. Rom. 8: 18. 2 Tess. 1: 7.

Ty det hastigt öfwergående lätta i wår bedröfwelse eller trängsel bereder at oss till öfwermått i öfwermått eller öfwerswinnelighet en ewig fullwigt eller tyngd af härlighet: så att ehwad lidande wi nu hafwa att bära, är det att betrakta såsom hastigt öfwergående och lätt, när det jemföres med den härlighet, wi hafwa att förwänta och ewigt skola bära. Märk det ordet: bereder åt oss eller föder i oss! Lidandet, korset, bedröfwelsen har således ett högt och härligt ändamål. Det skall medwerka till att åstadkomma den inre förklaringen och befrämja den slutliga härliggörelsen i så hög grad som möjligt. Se Kol. 1: 24. Ebr. kap. 12. Rom. 8: 17.

18 åt oss, som icke se efter de ting, som synas, utan efter dem som icke synas; ty de ting, som synas, äro timliga, men de som icke synas äro ewiga. Rom. 8: 24.

5 Kapitlet.

Längtan efter den himmelska boningen. Ny skapelse i Kristus. Försoningens embete.

Ty wi weta, att om wårt jordiska tälthus nebbrytes, hafwa wi en byggnad af Gud, ett hus icke gjordt med händer, ewigt, i himmelen. 2 Kor. 4: 7. Ebr. 11: 10. 2 Petr. 1: 13 f.

Aposteln hade i det föregående talat om den härlighet, som för de trogna följer på och werkas af bedröfwelsen på jorden. Detta härlighetens mål ät wisst. Ty wi weta, att om wårt jordiska tälthyddohus nedbrytes, hafwa wi en byggnad af Gud, ett hus icke gjordt med händer, ewigt, i himlarna. Den jordiska kroppen förliknas wid ett restält, i motsats till den förklarade kroppen såsom den ewärdliga fasta boningen. Guds tjenares kroppshydda är wisst en Guds boning, 2 Kor. 6: 19, likasom Israeliternas flyttbara tabernakel så war; men den är dock förgänglig, och när den derföre nedbrytes eller upplöses, så hafwa de en byggnad af Gud, ett hus, icke med menniskohänder gjordt, i motsats till tabernaklet, och derföre icke heller förgängligt, utan ewigt, i himlarna; jemför Joh. 14: 2.

2 Också sucka wi i detta, längtande att öfwerflöda oss med war boning från himmelen, Rom. 8: 23. Fil. 3: 21.

3 om wi annars skola befinnas klädde och icke nakne.

Närmaste: Ty äfwen i detta (restält, den jordiska kroppen) sucka wi, längtande att warda öfwerklädda med wår boning af himmelen o. s. w. Den himmelska öfwerklädnaden (v. 3) är den himmelska kropp, som de trogna erhålla. Men denna öfwerklädnad förutsätter en härlig underklädnad, så att öfwerklädnaden winnes, om wi annars besinnas klädde, nemligen iklädde rättfärdighetens klädnad (Es. 61: 10) och icke nakne, såsom de äro, hwilka befinnas blottade på trons rättfärdighet och således äfwen på härligheten och saligheten. Derföre förmanar aposteln: Ikläden eder Herren Jesus Kristus, Rom. 13: 14. Äro wi iklädde honom, så att hans rättfärdighet och hans förklarade menniskonatur omgifwer, genomtränger, uppfyller och lifwar wår inre menniska, så bereder Guds Ande deraf den himmelska öfwerklädnaden, en förklarad kropp, som redan här i den förgängliga hyddan grundlägges. Se Upp. 6: 11.

4 Ty wi, som äro i tältet, sucka och äro betungade, emedan wi icke wilja afkläda oss utan öfwerkläda oss, på det att det dödliga må warda uppslukadt af lifwet. Rom. 8: 11. 2 Kor. 15: 53 f.

D. ä.: Ty ock wi Som äro i detta kroppstältet, sucka efter den bättre hyddan, såsom nu betungade med det elände, hwilket åtföljer den jordiska kroppen, emedan wi icke wilja afklädas den jordiska kroppen, utan hellre öfwerklädas, d. ä. utan att dö, strax blifwa förklarade, på det att det dödliga måtte, utan att döden kommer emellan, warda uppslukadt af lifwet, att således lifwet sjelf, utan föregående dödskänsla, måtte fullända förklaringen.

5 Men den som har beredt oss till just detta är Gud, som har gifwit oss Andens pant. Rom. 8: 16. 2 Kor. 1: 22. Ef. 1: 13 f. 4: 30.

Den Helige Ande är de trognas pant derpå, att Gud har beredt dem till denna härliggörelse. Ef. 2: 10, 22. 1 Petr. 5: 10.

6 Derföre äro wi alltid wid godt mod och weta, att så länge wi äro hemma i kroppen, äro wi borta från Herren. 1 Krön. 29: 15. Ps. 39: 13. 119: 19. Ebr. 11: 13.

7 Ty wi wandra i tro, icke i åskådning. Rom. 8: 24 f. 2 Kor. 13: 12. 2 Kor. 4: 18. Ebr. 11: 1.

Ty wi wandra i tro, icke i åskådning; i tro wandra wi såsom främlingar i denna werlden, icke i åskådning, som först inträder, när den jordiska kroppshyddan är aflagd och wi få se Herren såsom han är. 1 Joh. 3: 2. Derföre kan man icke heller skåda, huru Gud bereder för själen det hus, som är ewigt i himmelen.

8 Men wi äro wid godt mod och hafwa mer lust att wara borta från kroppen och wara hemma hos Herren. Fil. 1: 23.

D. ä.: Men wi äro wid godt mod äfwen i tron, som gifwet oss mod att öfwerwinna kroppens, werldens och tidens skrankor och alla pröfningar och lidanden och i trons wisshet hafwa wi mer lust att wara borta eller bortflytta från kroppen och wara hemma hos Herren, fastän wi nu icke kunna se den härlighet, som wi i tron hoppas. Tron skall förbytas i saligt åskådande; från främlingskapet få wi flytta till det ewiga saliga hemmet.

9 Derföre, ehwad wi äro hemma eller borta, sätta wi ock wår ära i att wara honom behaglige.

Derföre, ehwad wi äro hemma, d. ä. hemflyttade ur kroppens hydda, eller wi äro borta, d. ä. ute wandrande i kroppens hydda, sätta wi ock wår ära i att wi må wara honom behaglige.

10 Ty wi måste alla warda uppenbarade for Kristi domstol, på det att hwar och en skall få igen sitt lifs gerningar, allt efter som han har handlat, ehwad det är godt eller ondt Matt. 25: 31 f. Joh. 5: 29. Rom. 14: 10 f. Ps. 62: 13. Jer. 17: 10. Kol. 3: 24 f.

Närmare: Ty wi måste alla warda uppenbarade för Kristi domstol, på det att hwar och en skall få igen eller uppbära (ware sig lön eller straff för) det' i eller genom kroppen gjorda, allt efter som han har handlat, ehwad det är godt eller ondt. Uttrycket: ”det genom kroppen” gjorda, betyder wisserligen det samma som ”sitt lifs gerningar”, men fäster tillika närmare uppmärksamheten derpå, att beskaffenheten af menniskans wandel, medan hon ännu wandrade i kroppen, kommer att hafwa ett särskildt inflytande på beskaffenheten af hennes tillkommande kropp i uppståndelsen. De, som i tron äro rättfärdige, komma icke i domen för att fördömas, men alla warda uppenbarade för Kristi domstol. Det warder då uppenbart, att de trogne äro iklädde Herren Jesus och att Guds rättfärdighet derigenom fått sin fulla rätt, så att de icke utan rättfärdighet blifwa salige. Deras gerningar i tron warda ock uppenbarade, och derefter bestämmes måttet af deras nådelön. Graden af klarhet och härlighet beror af det mått af Kristi Ande och härlighet som de emottagit medan de lefde. Detta skall då uppenbaras. Luk. 19: 16–19.

11 Då wi nu känna Herrens fruktan, söka wi öfwertyga menniskor; men för Gud äro wi uppenbare, och jag hoppas, att wi ock äro uppenbare i edra samweten.

Då wi nu känna Herrens fruktan, särskildt i kraft af Herrens tillkommande dom, v. 10, söka wi öfwertyga menniskor, fara wi sakta med dem, sökande att på öfwertygelsens milda wäg i kärleken winna dem för Guds rike; men för Gud äro wi uppenbara, inför honom hafwa wi icke behof att förswara oss, alldenstund wårt hjerta och wandel för honom städse ligga öppna, och jag hoppas ock hafwa blifwit uppenbar i edra samweten.

12 Ty wi förorda icke åter oss sjelfwa hos eder, men wi gifwa eder tillfälle att berömma eder af oss, på det att I mån wara försedda mot dem, som berömma sig af det som synes för ögonen, men icke af det som är i hjertat. 2 Kor. 1: 14. 3: 1. 10: 8. 11: 12.

13 Ty ehwad wi äro utom oss, så äro wi det för Gud, eller wi äro wid sans, så äro wi det för eder.

Aposteln tänker sig här de olika omdömen, som skulle fällas i den korintiska församlingen, om skildringen af hans embete och dess utförande. Somliga skulle säga, att han wore för sträng, eller ”utom sig” i sina, som dem syntes, öfwerdrifna påståenden; andra, att han wore måttlig eller hofsam eller ”wid sans” i hwad han sade. Han har dock hoppats kunna wädja till deras samweten (v. 11), att de måtte kunna inse grunden både till hans stränghet och hofsamhet, och således berömma sig af honom och hans medarbetare i embetet emot de falska lärarne (v. 12): Ty ehwad wi äro utom oss, såsom för stränge och ifrigt prisande wårt embete, så äro wi det för Gud, nitälskande för hans och icke för wår egen ära; eller wi äro wid sans, så äro wi det för eder, att I måtten rätt lära känna betydelsen af wårt embete, hwilket I snarare kunnen lära af det hofsamma framställningssättet, som I hafwen lättare att fördraga, än det högt drifna nitet.

14 Ty Kristi kärlek twingar oss, som hålla så före, att en har dött för alla, och derföre hafwa alla dött.

D. ä.: Ty Kristi kärlek twingar oss, egentligen håller oss bundna eller beherskar oss med oinskränkt magt (att wi derföre icke kunna tänka så mycket på oss sjelfwa, som på eder); efter som wi hålla så före, så döma och sluta, att en har dött för alla, och derföre hafwa alla dött i och genom den ene. Emedan Kristus är död för alla och i alla syndares ställe, se Ps. 69: 5, Ebr. 2: 9, så äro de inför Gud inneslutna i Kristi död; det är wida mer än om de sjelfwe hade dött för sina synder; han har lidit straffet för dem, betalat skulden för dem och förwärfwat rättfärdighet, lif och salighet åt dem alla. Den som med tron anammar honom, blir delaktig af allt detta goda. Derföre kunde aposteln icke annat än predika ifrigt i kraften af Kristi kärlek, för att utbjuda dessa stora nådesskatter och inbjuda alla att emottaga dem.

15 Och han har dött för alla, på det att de som lefwa icke mera må lefwa för sig sjelfwa, utan för honom, som för dem har dött och uppstått. Rom. 6: 11 f. 2 Kor. 6: 19. Gal. 2: 20. 1 Tess. 5: 10. 1 Petr. 4: 2.

16 Så känna wi nu från denna stund ingen efter köttet; och om wi än hafwa känt Kristus efter köttet, så känna wi honom nu mera icke så.

D. ä.: Så känna wi nu från denna stund ingen efter köttet eller i yttre måtto, utan wi känna hwem det wara må blott med afseende på den för alla döde och uppståndne Kristus; och om wi än hafwa sänt Kristus efter köttet, så känna wi honom nu mera icke så. Inwånarne t. ex. i Nasaret kände honom efter köttet, men icke mer än efter köttet eller i yttre måtto (Matt. 13: 54 [et]c.). Likaså hans fiender och domare i allmänhet. Men hwad båtade eller werkade den kännedomen? Många Judar, som för öfrigt trodde på Kristus, åberopade sig derpå, att de sett och känt Kristus efter köttet, likasom hade de deruti ett andeligt företräde. Likaså kan aposteln Paulus hafwa personligen känt Kristus före hans död på korset, men denna bekantskap efter köttet träder hos honom helt tillbaka för kännedomen om Kristus såsom död och uppstånden, såsom allas förklarade återlösare.

17 Alltså, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse; det gamla är förgånget, se, allt har blifwit nytt. Gal. 5: 6. 6: 15. Es. 43: 18 f. Upp. 21: 5.

En ny skapelse, ett nytt lif, en ny menniska, som är född af Gud och beredas för himmelen, v. 1—5. 2 Petr. 1: 4. De gamla synderna, de gamla begären, det gamla sinnet, den gamla wiljan, det gamla talet, de gamla berömmelserna, m. m. äro förgångna i adamslifwets död och i den nya födelsen och förgås dagligen i helgelsen.

18 Men alltsamman är af Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och gifwit oss försoningens embete. Rom. 5: 10. 1 Joh. 2: 2. 4: 10.

19 Ty Gud försonade i Kristus werlden med sig, icke tillräknande dem deras öfwerträdelser, och nedlade hos oss försoningens ord. Kol. 2: 9. Rom. 3: 24 f. Kol. 1: 20.

20 I Kristi ställe äro wi derföre sändebud, likasom förmanade Gud genom oss. Wi bedja i Kristi ställe: Låten försona eder med Gud.

I Kristi ställe, egentligen ”för Kristi skull”. Gud är försonad i Kristus, och nu utgår från honom försoningens budskap med bön till syndare, bedjande å hans wägnar, att de skola låta försona sig med Gud, såsom han redan är försonad; och syndare låta försona sig med Gud, när de tro, att Gud är försonad och icke tillräknar dem deras öfwerträdelser, emedan dessa en gång för alla blifwit tillräknade Kristus och kastade uppå honom. Es. 53: 6.

21 Ty den som icke wisste af synd har han för oss gjort till synd, på det att wi skulle warda Guds rättfärdighet i honom. Es. 53: 6, 9, 12. 1 Petr. 2: 22 f. Rom. 8: 3. Gal. 3: 13. 1 Joh. 3: 5. Rom. 5: 19.

D. ä.: Ty honom, den ende som icke wisste af eller kände någon synd, har han (Gud Fadren) för oss syndare gjort till synd, i det han lagt på honom alla wåra synder, såsom om han intet annat haft eller warit än synd, på det att wi, som icke kände rättfärdighet, skulle warda Guds rättfärdighet i honom och således äfwen bekomma ewigt lif, då wi eljest och utom Jesu försoning blifwit såsom syndare den ewiga dödens ros. Jesus blef alltså en förbannelse för oss såsom den ende syndaren i allas ställe, på det wi måtte blifwa rättfärdige genom honom och med honom ingå i härligheten. Guds rättfärdighet betyder här Kristi rättfärdighet, som Gud skänker åt själen och ikläder dem, som tro på honom, och derpå följer rättfärdighetens frukt, som Gud werkar i de rättfärdiggjorda. Es. 45: 8.

6 Kapitlet.

Förmaning till trohet mot Gud och till undwikande af likställighet med werlden.

Såsom medarbetare förmana wi eder ock att icke fåfängt mottaga Guds nåd. 2 Kor. 3: 9. Ebr. 12: 15.

D. ä.: Wi icke blott ”bedja” såsom Kristi tjenare och sändebud (kap. 5: 20), utan såsom medarbetare och följaktligen såsom medhjelpare i eder salighet, förmana wi eder ock att icke fåfängt mottaga Guds nåd, utan såsom I nu hafwen mottagit Herren Kristus Jesus, så wandren i honom (Kol. 2: 6), på det att I mån wara rena och oförwitliga intill Kristi dag, uppfylda med den rättfärdighetens frukt, som kommer genom Jesus Kristus till Guds ära och pris. Fil. 1: 10, 11.

2 Ty han säger: ”Jag har bönhört dig i behaglig tid, och jag har hulpit dig på frälsningens dag”. Se, nu är en wälbehaglig tid, se, nu är frälsningens dag. Es. 49: 8. Luk. 4: 18 f. Rom. 13: 12.

Ty han, den himmelske Fadren, säger (Es. 49: 8) till sin tjenare, den utlofwade förlossaren, och i honom till hwar och en, som med tron undfår förlossningen; och hwad här säges redan då så långt före Kristi ankomst i köttet om det tillkommande, likasom det redan hade skett, det måste ju gälla sedan det skett genom Kristi ankomst, lidande och död, nemligen hwad Fadren säger med dessa nådefulla ord: ”Jag har bönhört dig i behaglig tid, d. ä. den nådetid, då Gud betygar idel wälbehag till menniskorna, och jag har hulpit dig på frälsningens dag”. Se, nu är en wälbehaglig tid, se, nu är frälsningens dag. Nu måste derföre en hwar tillse, att han icke fåfängt mottager den så rikligt tillbjudna nåden.

3 Och wi gifwa icke i något någon anstöt, på det att embetet icke må blifwa klandradt, 2 Kor. 10: 32.

D. ä.: Och denna förmaning gifwa wi eder, i det wi icke gifwa någon anstöt något, på det att embetet icke må blifwa klandradt. Men i dessa ord ligger tillika till Korintierna och alla kristna denna förmaning: Låtom oss icke gifwa någon, i något, förargelse eller anstöt, så att de, då det är skilnad mellan tagen och gifwen förargelse, och då de icke alltid förmå hindra, att ju werlden tager förargelse, likwäl må kunna säga: Wi gifwa icke, i något, anstöt åt någon.

4 utan wi bewisa oss i allting såsom Guds tjenare, i mycket tålamod, i bedröfwelser, i nöd, i trångmål, 2 Kor. 4: 1.

5 i hugg och slag, i fängelser, i uppror, i mödor, i wakor, i fastor, 2 Kor. 11: 23.

D. ä.: Utan wi bewisa eller anbefalla (se samma ord kap. 3: 1) oss i allting såsom Guds tjenare, i mycket tålamod, som wi hafwa att utöfwa, dels i bedröfwelser eller allahanda inre och yttre bekymmer, i nöd, egentligen nöder, i trångmål (jemför kap. 12: 10); dels i särskilda arter af lidande, såsom i (hugg och) slag (t. ex. kap. 11: 23, 24, i fängelser, i uppror, som ske mot oss eller för wår skull (t. ex. Ap. G. 14 och 19); dels ock i mera friwilliga lidanden, såsom i mödor, i wakor, i fastor.

6 i renhet, i kunskap, i långmodighet, i mildhet, i den Helige Ande, i oskrymtad kärlek, 2 Kor. 4: 2. Rom. 12: 9.

D. ä.: Wi anbefalla eller bewisa oss såsom Guds tjenare också i renhet eller renlefnad, i kunskap eller förståndigt och wist förhållande, i långmodighet, i mildhet, i ben Helige Ande, så att hela wårt andeliga tillstånd och wäsende, wårt tal och wår sinnesstämning bewisar sig wara den Helige Andes werk, och att den Helige Ande är i wår ande. Deraf följer oskrymtad kärlek såsom det yppersta bewiset på Andens ljus och lif.

7 i sanningens ord, i Guds kraft, genom rättfärdighetens wapen till höger och till wenster, 2 Kor. 2: 4. Ef. 6: 11 f.

Wapen till högra sidan äro anfallswapen; wapen till wenstra sidan äro förswarswapen, såsom fordom på det timliga stridsfältet swärdet fördes med högra handen, och skölden hölls i den wenstra. Den andeliga striden mot mörkrets rike och alla andeliga fiender måste föras med rättfärdighetens wapen, nemligen trons sköld och Andens swärd, som är Guds ord, o. s. w., se Ef. 6, och får icke föras med list eller wåld; icke med werldslig magt, utan i Herrens kraft.

8 genom ära och smälek, genom ondt rykte och godt rykte, såsom bedragare och dock sannfärdige,

... såsom bedragare eller förförare i werldens ögon, och dock sannfärdige inför Gud och de troende.

9 såsom okände och dock wäl kände, såsom döende, och se, wi lefwa, såsom tuktade och dock icke dödade, 2 Kor. 15: 30 f. Ps. 118: 18.

10 såsom bedröfwade och dock alltid glade, såsom fattige och dock många rika görande, såsom intet hafwande och dock allting egande. 2 Kor. 7: 4. Rom. 5: 3. Fil. 2: 17. 4: 11 f.

11 wår mun har öppnat sig till eder, I Korintier, wårt hjerta är widgadt.

D. ä.: Wår mun har öppnat sig till eder, I Korintier, med synnerlig frimodighet wid prisandet af wårt evangeliska embete, kap. 2: 14, wårt hjerta är widgadt af glädje, såsom I kunnen förstå af de uttryckens fullhet, hwarmed wår mun öppnat sig (jemför slutet af Matt. 12: 34).

12 I hafwen icke trångt rum i oss, men I hafwen trångt rum i edra hjertan. 2 Kor. 7: 2 f.

D. ä.: I hafwen icke trångt, utan fastmer godt rum i wårt hjerta, der wi omfatta eder med den innerligaste kärlek, men I ären sjelfwa trånghjertade eller det är trångt i edert hjerta, så att wi icke hafwa lika godt rum i edert hjerta, som I hafwen i wårt.

13 Men till motswarande gengåfwa, jag talar såsom till barn, widgen ock I eder! 2 Kor. 4: 14.

D. ä. wedergällen nu också I lika med lika, min faderskärlek med barnakärlek och öppet barnaförtroende, ställen eder sålunda mot mig, som jag ställer mig mot eder, widgen edert nu för mig trånga hjerta, så att jag deri får ett rum af en lika omfattande kärlek, som den, med hwilken mitt hjerta omfattar eder.

14 Bären icke främmande ok tillsamman med otrogna, ty hwad har rättfärdighet att göra med orättfärdighet, eller hwad gemenskap har ljus med mörker? 5 Mos. 7: 2. Ords. 24: 1. 2 Kor. 5: 9 f. Ef. 5: 8 f.

Uttrycket: Bären icke eller egentligen ”blifwen icke dragande” uti främmande ok med de otrogna syftar bildligt på sådana ställen som 3 Mos. 19: 19. 5 Mos. 22: 10; kap. 7: 2, såsom om aposteln wille säga: sammanparen eder icke, såsom de olikartade djuren, under en onaturlig och för edert andeliga lif skadlig förbindelses ok med de otrogna. Undflyn all likställighet med werlden och de sällskap och samqwäm, der werldsandan herskar.

15 Och huru förlikar sig Kristus med Belial, eller hwad del har en troende med en otrogen? 2 Kor. 10: 21.

Närmare: Men hwad öfwerensstämmelse har Kristus med Belial eller Satan? Se 5 Mos. 13: 13. Kristus, Guds Son, uppenbarades på det han skulle nedslå djefwulens gerningar. Han will icke tåla syndens herrawälde hos dig och icke tillåta, att du will blanda och förderfwa hans Andes werk med werldsandens onda inflytelser.

16 Eller huru kan Guds tempel stå tillsamman med afgudar? Ty I ären ett den lefwande Gudens tempel, såsom Gud har sagt: ”Jag skall bo hos dem och wandra bland dem, och jag skall wara deras Gud, och de skola wara mitt folk”. 2 Kor. 10: 14. 3: 16. 6: 19. Ebr. 3: 6. 1 Petr. 2: 5. 3 Mos. 26: 11 f. Hes. 37: 27.

Närmare: Eller hwad sammanhang har Guds tempel med afgudar? o. s. w. Gud kan icke förlikas med någon afgud i ditt hjerta. Will du hafwa Herren derinne, så krossas afgudarne, likasom Dagon för Guds förbundsark. 1 Sam. 5: 3, 4. — Will du behålla afgudarne, så har du icke Gud i ditt hjertas tempel, som dock skulle tillhöra honom.

17 Derföre, ”gån ut ifrån dem och skiljens från dem”, säger Herren, ”och kommen icke wid det orent är; och jag skall mottaga eder Es. 52: 11. Upp. 18: 4.

18 och wara eder en fader, och I skolen wara mina söner och döttrar”, säger Herren, den allswåldige. Jer. 31: 1, 9. Upp. 21: 7.

Att gå ut ifrån de otrogna och ogudaktiga, är att med hjerta, själ och sinne skilja sig ifrån deras otrogna tänkesätt och syndiga lefwerne, Hes. 9: 4. 4 Mos. 16: 21. Äfwen genom förtroligt umgänge med de otrogna lider den, som tillhör Herren, en inre skada, likasom efter den levitiska lagen den, som war ren, blef oren blott genom att widröra en oren eller en död. Derföre skola de, som hafwa detta stora löfte att så wara Guds barn, Guds söner och döttrar, wara mycket angelägne att undfly allt hwad orent är och afhålla sig från allt slags ondt. 1 Tess. 5: 22.

7 Kapitlet.

Förmaning till helgelse. Apostelns fröjd öfwer Korintiernas bättring.

Då wi nu hafwa dessa löften, mina älskade, så låtom oss rena oss från all köttets och andens besmittelse, fullbordande helgelsen i Guds räddhåga. Ebr. 10: 22. 1 Joh. 3: 3.

Denna vers utgör en sluttillämpning af det föregående kapitlet: Då wi nu hafwa dessa härliga af Guds nåd (kap. 6: 1) oss gifna löften, som de nyss (kap. 6: 16—18) framstälda, mine älskade, så låtom oss rena oss (kap. 6: 17) från all köttets och andens besmittelse. Köttets besmittelse är allt det, hwarigenom kropp och själ befläckas. Se 2 Kor. 6: 18; Tit. 1: 15. Matt. 15: 18, 19, 20, och allt sådant måste under den dagliga bättringen och helgelsen bortläggas. Andens besmittelse sker genom falsk lära och falska grundsatser. Det är ej nog med att hafwa börjat helgelsen, utan den måste dagligen eftersträfwas och fullbordas i Guds räddhåga eller fruktan, så att man af kärlek är rädd för allt det, som är Gud emot.

2 Gifwen oss rum^[1]; wi hafwa icke förorättat någon, icke plundrat någon, icke gjort någon förfång. Ap. G. 20: 33. 2 Kor. 12: 15 f.

D. ä.: Gifwen oss rum, nemligen i edert hjerta (jemför 2 Kor. 6: 11–13); wi hafwa icke förorättat någon, icke plundrat (egentligen förderfwat) någon, icke gjort någon förfång (egentligen: icke skinnat någon). Trenne hufwudsakliga beskyllningar hade således apostelns wedersakare uppkastat emot honom, dels att han förorättat andra ellet gjort dem skada genom förolämpande bestraffningar, dels att han förderfwat eller skörtat dem i förderf genom allt för stor hårdhet t. ex. uti kyrkotuktens handhafwande, dels att han skinnat eller för högt uppskattat och sålunda beswikit dem genom penningesammanskotten.

3 Jag säger icke det för att fördöma eder, ty jag har förut sagt, att I ären 1 wåra hjertan för att dö och lefwa med oss. 2 Kor. 6: 11 f.

D. ä.: Icke till fördömelse eller en sådan förebråelse, som om I deltogen i de enligt v. 2 mot mig och mina medarbetare gjorda beskyllningar, utan af faderligt hjerta säger jag det, nemligen att wi ingen tillskyndat något af de lidanden, som innehållas i nämnda beskyllningar. I kärleken är jag med eder förenad i lif och död.

4 Stor är min frimodighet med afseende på eder, stor är min berömmelse öfwer eder; jag är uppfyld med hugswalelse, jag öfwerflödar af glädje i allt wårt betryck. Fil. 2: 17. Kol. 1: 24.

5 Ty äfwen då wi kommo till Macedonien, hade wårt kött ingen ro, utan wi woro på allt sätt trängde: utifrån strider, inifrån förskräckelser. 2 Kor. 2: 12 f.

Utifrån, d. ä. från fiendernas sida, strider, inifrån förskräckelser eller ”farhågor” särskildt för denna församlings inre tillstånd.

6 Men Gud, som hugswalat de nedslagna, hugswalade oss genom Titi ankomst,

7 dock icke blott genom hans ankomst, utan äfwen genom den hugswalelse han hade fått med afseende på eder, ty han omtalade för oss eder längtan, eder klagan, edert nit om mig, så att jag gladde mig ännu mer.

8 Ty om jag ock bedröfwade eder med brefwet, så ångrar jag det icke; och om jag än ångrade det — ty jag ser, att samma bref har bedröfwat eder, om ock blott för en stund — 2 Kor. 2: 4.

9 så gläder jag mig nu, icke derföre att I blefwen bedröfwade, utan derföre att I blefwen bedröfwade till bättring. Ty I blefwen bedröfwade efter Guds sinne, på det att I icke genom oss skullen lida någon skada.

Wårt bref och wår stränga men behöfliga warning lände eder icke till någon skada, utan frambragte en af Guds Ande werkad bedröfwelse öfwer det onda i församlingen och förödmjukelse inför Gud.

10 Ty den sorg, som är efter Guds sinne, kommer åstad bättring till frälsning, som man icke ångrar, men werldens sorg kommer åstad döden. Ps. 51. Luk. 18: 13 f.

En sådan sorg är efter Guds sinne, då man sörjer öfwer allt, som är honom emot. Denna sorg åstadkommer bättring till frälsning, djup längtan efter nåd och förlåtelse, efter rening i Jesu försoningsblod och kraft att öfwerwinna och utrensa det onda. Då beder själen i sin bedröfwelse och längtan om allt detta, och hon får det, Matt. 7: 8, och blifwer innerligare förenad med sin frälsare. Aldrig ångrar man att hafwa haft en sådan helsosam sorg. Men werldens sorg, då man är bedröfwad blott öfwer timliga motgångar och lidanden, eller öfwer syndens bittra följder och det straff man lider eller fruktar, denna sorg gör hjertat ännu hårdare och insöfwer själen ännu djupare i andelig död; den kan också förorsaka lekamlig död och slutligen ewig död såsom hos Judas, Matt. 27: 3–5. (Jemför Upp. 16: 11.)

11 Ty se, just detta, att I blefwen bedröfwade efter Guds sinne, hwilken ifwer har det icke åstadkommit hos eder, hwilket ursäktande, hwilken förtrytelse, hwilken fruktan, hwilken längtan, hwilket nit, hwilken bestraffning! På allt sätt hafwen I bewisat eder wara rena i den saken.

D. ä.: Ty se, just detta, att I blefwen bedröfwade efter Guds sinne, hwilken ifwer har det icke åstadkommit hos eder, hwilket ursäktande, egentligen förswar, som wisar, att I ej deltagit i brottet (2 Kor. 5), hwilken förtrytelse deremot, hwilken fruktan för Guds wrede, hwilken längtan att se mig hos eder o. s. w., hwilket nit för församlingens renhet, hwilken eftertrycklig bestraffning af den föröfwade synden! På allt sätt hafwen I bewisat eder wara rena i den saken, nemligen blodskändarens brott, som warit så kränkande för församlingens renhet.

12 Om jag skref till eder, skedde det således hwarken för den förorättandes eller för den förorättades skull, utan på det att eder ifwer för oss skulle hos eder warda uppenbar inför Gud.

13 Fördenskull hafwa wi blifwit hugswalade. Men jemte denna wår hugswalelse hafwen wi ännu mycket mer gladt oss öfwer Titi glädje, emedan hans ande har blifwit wederqwickt af eder alla.

14 Ty om jag för honom har berömt mig något öfwer eder, så har jag icke kommit på skam, utan likasom wi hafwa talat allt i sanning för eder, så har ock wårt beröm inför Titus blifwit en sanning.

15 Och hans hjerta är ännu mer wändt till eder, då han erinrar sig allas eder lydnad, huru I med fruktan och bäfwan mottogen honom.

16 Jag gläder mig, att jag i allt har godt mod med afseende på eder. 2 Tess. 3: 4. Filem. v. 21.

8 Kapitlet.

Uppmaning till sammanskott för de kristna i Jerusalem.

Men wi göra eder kunnig, mina bröder, den Guds nåd, som har blifwit gifwen i Macedoniens församlingar, Rom. 15: 26.

Den kristliga välgörenheten är en Guds nåd.

2 att under mycken bepröfwelse i lidande deras öfwerflödande glädje och deras djupa fattigdom har flödat öfwer, så att de rikligen gifwit i enfald. Rom. 12: 8.

De kristna i Macedonien woro således på en gång rika på nåd och fattiga i timligt afseende. Glädjen öfwer nådesrikedomen hade bewisat sig i en stor kärleksrikedom, så att de oaktadt sin djupa timliga fattigdom hade meddelat rikligt, ja, sjelfwa fattigdomen hade blifwit en källa till deras rika gifmildhet. Detta deras exempel borde nu för de i timlig måtto wida bättre lottade Korintierna wara desto mer bewekande att göra det sammanskott, om hwilket aposteln redan i 2 Kor. 16 erinrat; likasom detta Macedoniernas exempel borde wara förödmjukande för dem ibland Korintierna, som tilläfwentyrs befunnits tröga till den äskade kärleksbewisningen.

3 Ty efter förmåga, jag betygar det, och öfwer förmåga gåfwo de sjelfmant,

4 bedjande oss med mycken enträgenhet om den ynnesten att få deltaga i undsättningen till de heliga.

Till de heliga, nemligen dem i Judalandet, som woro stadda i fattigdom och således i behof af en sådan tjenst, som bewisades dem genom insamlingen.

5 Och icke såsom wi hade wäntat. utan sig sjelfwa gåfwo de först åt Herren och så åt oss genom Guds wilja,

D. ä.: Och de gjorde icke blott så mycket som wi hade wäntat, utan de gjorde i sitt armod utöfwer hwad wi hade hoppats, ty äfwen sig sjelfwa med sina håfwor gåfwo de först åt Herren och så åt oss, till att göra hwad wi höllo för godt, genom Guds wilja, den de så willigt gjorde, i glad tacksamhet öfwer den rikliga nåd, han låtit dem wederfaras.

6 på det att wi måtte uppmana Titus, att likasom han förut hade begynt, så skulle han ock bland eder bringa till fullbordan äfwen denna nåd.

D. ä.: På det att wi måtte, eller så att wi måste, uppmana Titus, att icke längre fortfara med insamlingen i Macedonien, utan fara widare till Korint, och likasom han förut wid sitt förra besök hade begynt, så skulle han ock bland eder bringa till fullbordan äfwen denna nåd, d. ä. denna wälgerning eller wälwilja mot de behöfwande kristna i Judalandet.

7 Men såsom I uti allt öfwerflöden, i tro och i tal och i kunskap och i all ifwer och i eder kärlek till oss, så sen till, att I ock öfwerflöden i denna nåd. 2 Kor. 1: 5.

8 Icke såsom en föreskrift säger jag detta, utan emedan jag genom andras ifwer äfwen will pröfwa äktheten af eder kärlek

”Genom andras ifwer” will här säga: genom exemplet af andras, nemligen Macedoniernas, flit och angelägenhet i kärleksbewisningen.

9 Ty I kännen wår Herre Jesu Kristi nåd, att han, ehuru rik, wardt fattig för eder skull, på det att I genom hans fattigdom skullen warda rika. Matt. 8: 20. Luk. 9: 53. Fil. 2: 6 f.

Ehuru han, såsom Guds Son, war Herre öfwer och egare af himmel och jord, Ebr. 1: 2, så blef han dock för wår skull i förnedringsståndet så fattig, att han icke hade någon plats, der han kunde luta sitt hufwud, Luk. 9: 58. Genom sin förnedring, sin lydnad intill döden, ja, intill korsets död, förwärfwade han åt oss oändeliga, oförgängliga rikedomar af himmelska gåfwor och ewig härlighet. Af hans kärlek skall en kristen lära försakelse och kärlek. Fil. 2: 4, 5, 8.

10 Och ett råd gifwer jag härutinnan, ty detta är till gagn för eder, som sedan förra året hafwen warit de första icke blott att werkställa, utan ock att wilja. 2 Kor. 9: 2.

11 Fullborden nu ock werkställandet, på det att, likasom hågen war att wilja, så ock fullbordandet måtte framgå af egandet.

12 Ty om hågen är för handen, så är han wälbehaglig i mån af hwad han eget, icke i mån af hwad han icke eger. Ords. 3: 28. Mark. 12: 43. Luk. 21: 3. 2 Kor. 9: 7. 1 Petr. 4: 10.

Så att en fattig kristen med sin willighet att gifwa af det lilla, han har, är för Gud lika wälbehaglig, som en rik kristen med sin willighet att gifwa af de större håfworna, som han har.

13 Ty meningen är icke, att andra skola hafwa lättnad och I nöd, utan att det skall gå lika till;

14 i denna tid må edert öfwerflöd komma deras brist till hjelp, på det att ock deras öfwerflöd må komma eder brist till hjelp, att det må blifwa likhet,

15 såsom det är skrifwet: ”Den som samlade mycket hade intet till öfwerlopps, och den som samlade litet, honom fattades intet”. 2 Mos. 16: 13.

16 Men Gud ware tack, som ingifwer i Titi hjerta samma ifwer för eder!

D. ä.: Men Gud ware tack, som ingifwer (eller: som ingaf) i Titi hjerta samma ifwer för eder, samma flit eller sorgfällighet, som jag hyser för eder.

17 Ty han antog uppmaningen, men då han war mycket nitisk, for han sjelfmant till eder.

18 Och wi hafwa sändt med honom den broder, som i alla församlingarna har berömmelse i evangelium,

Hwem denne brodren warit, nämnes ej, men från äldsta tider har man förmodat att det warit Lukas.

19 och icke det allenast, utan som ock blifwit wald af församlingarna att wara wår följeslagare på resan med denna af oss ombesörjda kärleksgåfwa, för att främja Herrens egen ära och wår beredwillighet.

20 Dermed wilja wi undwika, att någon skall klandra oss för hwad som rör detta rikliga sammanskott, som af oss ombesörjes,

På det sätt, som i 19:de versen nämnes, måste således aposteln förswara sig mot det förtalet eller den beskyllningen som hans wedersakare kunde wilja göra, att underslef bedrefs wid den ymniga kollektens handhafwande.

21 ty wi äro betänkte på det som är rätt icke allenast inför Herren, utan ock inför menniskor. Rom. 12: 17. Fil. 4: 8. Ap. G. 24: 16.

22 Men jemte dem hafwa wi sändt den wår broder, hwilken wi många gånger i många stycken hafwa pröfwat wara nitisk, men som nu är långt mera nitisk, i följd af sitt stora förtroende till eder.

23 Ehwad det är fråga om Titus, så är han min medbroder och medarbetare hos eder, eller om wåra bröder, så äro de församlingars sändebud och Kristi ära.

De woro nämligen ändebud från de macedoniska församlingarna, de ärade eller förhärligade Kristus och woro hans ära såsom helige medlemmar af hans rike.

24 Låten derföre bewiset på eder kärlek och på wår berömmelse öfwer eder inför dem warda uppenbart i församlingarnas åsyn.

Korintierna förmanas således att med ett rikligt sammanskott ådagalägga bewis af sin kärlek. Dermed skulle tillika apostelns berömmelse öfwer dem ådagaläggas wara grundad (jemför kap. 7: 14). De skulle bewisa detta allt ”inför dem” eller ”på dem”, nemligen på sändebuden, och ”i församlingarnas åsya”, från hwilka sändebuden woro, så att, när sändebuden återkommo till församlingarne, de skulle kunna aflemna ett godt witsord om Korintiernas kärlek och intyga att aposteln icke utan skäl berömt sig af dem.

9 Kapitlet.

Fortsättning af det föregående.

Ty om undsättningen till de heliga är det öfwerflödigt att jag skrifwer till eder, 2 Kor. 8: 4.

2 ty jag känner eder beredwillighet, af hwilken jag berömmer mig angående eder inför Macedonierna, att Akaja sedan förra året har warit redo; och edert nit har eggat de flesta. 2 Kor. 8: 10 f.

Korintierna hade redan gjort sig redo till insamling förra året. Denna deras beredwillighet hade warit för Macedonierna uppmuntrande, ja, eggande till efterföljd. Macedonierna åter gingo särdeles långt i frikostighet, så att aposteln tagit dem till ett exempel att uppmuntra Korintierna på nytt till fulländande af den påbörjade kärlekstjensten, enligt kap. 8: 1 etc.

3 Men jag har sändt bröderna, på det att wår berömmelse öfwer eder i denna del icke må befinnas ogrundad, och att I, såsom jag sade, mån wara redo,

4 å det att icke, om några Macedonier komma med mig och finna eder oberedda, wi, för att icke säga I, då må komma på skam i denna fråga om berömmelse.

D. ä.: att wi icke må komma på skam i den tillförsigt wi haft till eder kärlek och i kraft af hwilken tillförsigt wi berömt eder för dem. Skammen skulle i sådant fall drabbat icke så mycket aposteln, som fastmer Korintierna.

5 Jag har derföre ansett nödwändigt att uppmana bröderna att i förwäg fara till eder och bereda den förut lofwade wälsignelsen från eder, så att den må wara tillreds såsom en wälsignelse och icke såsom en njugghet.

Det är således ”njugghet” eller snålhet äfwen när man gifwer, men gifwer knappt. I motsats dertill kallas den med kärlekens frikostighet gifna gåfwan en ”wälsignelse” eller en ”tacksägelse”, ty ordet betyder bådadera, alldenstund gåfwan då härflutit från ett mot Gud tacksamt och prisande hjerta.

6 Men det säger jag: Den som sår sparsamt, han skall ock skörda sparsamt, och den som sår med wälsignelse, han skall ock skörda med wälsignelse. Ords. 11: 24. 22: 9. Gal. 6: 8.

. . . med wälsignelse, egentligen med wälsignelser. Skörden blir uti tiden och ewigheten alltså i mån af utsädet, ehurudant det warit. Såsom detta gäller i allmänhet, så gäller det särskildt om det lekamliga gåfwoutsädet, hwarom i detta kapitel är fråga.

7 Hwar och en efter som han will i sitt hjerta, icke med olust eller af twång! Ty Gud älskar en glad gifware. 2 Mos. 25: 2. 35: 5. Rom. 12: 8.

D. ä.: Hwar och en gifwe såsom han föresätter sig med hjertat, icke af sorg eller af twång, ty Gud älskar en glad gifware. Gud gifwer alltid med glädje. Kärleken glädes att gifwa.

8 Men Gud är mägtig att låta all nåd öfwerflöda till eder, på det att I uti allt mån alltid hafwa nog och öfwerflöda till allt godt werk,

Det kan anmärkas, att det war detta språk, som gjorde på professorn A. H. Francke ett så djupt intryck, att han fattade den oinskränkta förtröstan till Guds magt och wilja att hjelpa, i hwilken han wäntade och erhöll tillräckliga medel att uppföra den stora uppfostringsanstalten i Halle för fader- och moderlösa barn.

9 såsom det är skrifwet: ”Han utströdde, han gaf åt de fattiga, hans rättfärdighet förblifwer ewinnerligen”. Ps. 112: 9.

D. ä.: Såsom det är skrifwet i Ps. 112: 9 om den gudfruktige: Han utströdde, utaf den af Gud honom beskärda wälsignelsen, med full hand och utan att ängsligt eftertänka, hwarthän hwarje korn skulle falla, han gaf åt de fattiga, hans rättfärdighet förblifwer ewinnerligen. Såsom på utsädet följer en mot utsädet swarande skörd (v. 6), så följer på den kristliga wälgörenheten en motswarande nådelön både i detta och det tillkommande lifwet.

10 Och den som gifwer säd åt såningsmannen och bröd till spis, han skall ock gifwa och formera edert utsäde och föröka eder rättfärdighets frukter,

D. ä. (närmare): Men den, som tillräcker eller tillhandahåller säd åt den sående och just dermed bröd till mat, (jemför Es. 55: 10), han skall ock räcka och föröka edert utsäde, och således äfwen städse gifwa eder medel till wälgörenhet, och låta wäxa eder rättfärdighets frukter.

11 så att I uti allt warden rika till all gifmildhet i enfald, hwilken genom oss werkar tacksägelse till Gud.

Enfald, d. ä. frikostighet, se kap. 8: 2. Jemför kap. 1: 11; kap. 4: 15. Trons enfald, som alltid har ögat fäst på Herren och betraktar allt godt såsom hans gåfwa, gifwer deraf med glädje och prisar honom för denna nåd, ty saligare är gifwa än taga.

12 Ty tjensten med denna undsättning fyller icke allenast de heligas brist, utan öfwerflödar ock genom många tacksägelser till Gud, 2 Kor. 1: 11. 4: 15.

D. ä. (närmare): Ty tjensten med denna undsättning, den tjenst, hwilken genom denna undsättning, likasom genom en presterlig embetshandling, blifwit bewisad, fyller icke allenast de heligas brister, utan öfwerflödar ock genom många tacksägelser till Gud, i det att många tacka Gud för denna eder kärlekstjenst.

13 då de genom profwet af denna tjenst föranledas att prisa Gud för eder lydaktiga bekännelse till Kristi evangelium och för edert deltagande i enfald för dem och för alla,

...edert deltagande i enfald eller upprigtig frikostighet för dem och för alla, såsom ju alla heliga hafwa en gemensam sak.

14 under det att ock de, med bön för eder, längta efter eder för den öfwerswinneliga Guds nåd, som är öfwer eder.

Således war ändamålet med det friwilliga sammanskott, hwartill här uppmanas, ej blott det, att de behöfwande kristna eller heliga i Judalandet skulle hjelpas, utan att Gud genom denna kärleksbewisning prisas (v. 13), och derjemte slutligen att de från judendomen omwända kristna skulle bringas till erkänsla deraf, att äfwen de troende hedningarne, såsom Korintierna, för det mesta, woro deras bröder i Kristus, såsom delaktige af samma Guds nåd.

15 Men Gud ware tack för hans outsägliga gåfwa.

10 Kapitlet.

Apostelns sjelfförswar mot sina motståndare.

Men jag, Paulus, förmanar eder wid Kristi saktmodighet och mildhet, jag som, då jag är närwarande bland eder, är ödmjuk, men frånwarande är dristig mot eder,

D. ä. (närmare): Men jag sjelf, Paulus, förmanar eder wid Kristi saktmodighet och mildhet, jag, ”som till ansigtet, eller då jag är närwarande bland eder, wäl är ödmjuk, swag, eftergifwande, men frånwarande och i brefwen är dristig emot eder.” Detta war Pauli wedersakares påstående, såsom widare ses af v. 10.

2 och beder eder, att jag icke må nödgas närwarande handla dristeligen med den tillförsigt, hwarmed jag anser mig böra djerft uppträda mot några, hwilka anse oss som om wi wandrade efter köttet.

...anse oss såsom omwandrande efter köttet, d. ä. handlande af köttsliga afsigter, af menniskofruktan o. s. w.

3 Ty fastän wi wandra i köttet, strida wi dock icke efter köttet.

4 Ty wåra stridswapen äro icke köttsliga, utan mägtiga inför Gud att nedslå fästen, Ef. 6: 13 f.

D. ä.: Ty wåra stridswapen äro icke köttsliga, såsom motståndarens wapen äro köttsliga och således swaga, utan andetiga och derföre mägtiga inför Gud, som förlänar både wapen och kraften att föra dem, att nedslå fästen, ”till nederrifning” af Kristi fienders fästningswerk.

5 enär wi nedslå tankebyggnader och hwarje förskansning, som uppreses mot Guds kunskap, och taga allt förnuft till fånga till Kristi lydnad

Alla förnuftsslutsatser och egna tankar, som sätta sig emot Herrens ord och hans wilja, måste tillbakawisas och gifwa wika för tron. Då lyder själen sin frälsare Kristus i stället för att lyda sin egen wishet.

6 och äro redebogne att bestraffa all olydnad, när eder lydnad har blifwit fullkomnad.

D. ä.: Och hålla oss i beredskap att strängt bestraffa all olydnad och motsträfwighet, men först då, när eder lydnad har blifwit fullkomnad, och således så många, som äro willige att anamma sanningen, gjort behöflig bättring, innan en strängare åtgärd widtages mot de öfriga.

7 Sen I på det som är utwertes? Om någon ar wiss med sig sjelf, att han hörer Kristus till, så tanke han ock wid sig sjelf, att likasom han hörer Kristus till, så göra wi det ock. 2 Kor. 14: 37.

Sen I på det som är utwertes, på det som för ögonen är! Om någon är wiss med sig sjelf, litar på att han hörer Kristus till och tilltror sig wara med Kristus närmare förenad, ware sig derföre att han t. ex. sjelf personligen känt honom, eller kunnat ansluta sig till någon apostel, som med Kristus stått i närmare förbindelse, så tänke han ock wid sig sjelf eller beräkne det åter af sig sjelf, att det icke är genom sådana yttre förhållanden han hörer Kristus till, utan likasom det blott är genom inre trosgemenskap han hörer Kristus till, så göra wi det ock.

8 Ty om jag ock något mer berömmer mig öfwer wår magt, som Herren har gifwit oss till eder uppbyggelse och icke till edert förderf, skall jag dock icke komma på skam; 2 Kor. 12: 6. 13: 10.

D. ä.: Ty om jag ock något mer, och utöfwer hwad en lika ställning och jemförelse med andra i afseende på kristendomen, enligt v. 7, innebar, berömmer mig öfwer wår apostoliska magt, som Herren har gifwit oss till eder uppbyggelse och icke, såsom de falske apostlarne anwända sin magt, till edert förderf, egentligen nederrifning, skall jag dock icke komma på skam med den berömmelsen, utan kraftigt ådagalägga dess giltighet.

9 på det att jag icke må anses såsom wille jag förskräcka eder med mina bref.

D. ä.: på det ett jag icke må anses såsom wille jag förskräcka (skrämma) eder med mina bref utan grund eller utan motswarande kraft att gifwa hotelserna i dem sannskyldigt eftertryck.

10 Ty brefwen, säger man, äro wäl myndiga och starka, men den lekamliga närwaron är swag och talet föraktadt.

11 Den sådant säger, han besinne, att sådana som wi frånwarande äro med orden i wåra bref, sådana äro wi ock i gerningen, när wi äro närwarande.

12 Ty wi drista icke räkna oss till eller jemföra oss med några bland dem som förorda sig sjelfwa; men eftersom de mäta sig efter sig sjelfwa och jemföra sig med sig sjelfwa, äro de utan förstånd. 2 Kor. 3: 1. 5: 12.

Deras sjelfupphöjelse bewisar, att de icke förstå kristendomens wäsende, evangelii sanning och Kristi Ande.

13 Men wi wilja icke öfwermåttan berömma oss, utan efter måttet af den måttstock, som Gud har tilldelat oss såsom mått, att nemligen nå fram till och med till eder. 2 Kor. 11: 18. 12: 5 f. 2 Kor. 12: 11.

Men wi, wi deremot, wilja icke öfwermåttan berömma oss, egentligen berömma oss till det omätliga, såsom de göra, hwilka till måttstock för sitt omdöme taga sjelfförtrendet, som icke känner något mått eller några gränser, utan allenast efter måttet af den måttstock eller det ”mätsnöre”, hwarmed Gud likasom utstakar hwars och ens werkningsfält, således efter måttet af den werkningskrets, som Gud har tilldelat oss såsom mått, att nemligen nå fram med wår evangeliska werksamhet till och med till eder.

14 Ty wi utsträcka oss icke för långt, såsom nådde wi icke fram till eder, ty till och med till eder hafwa wi hunnit med Kristi evangelium;

Ty wi utsträcka oss icke, wi sträcka oss icke för långt ut, öfwer det af Gud bestämda måttet för wår werkningskrets, såsom nådde wi icke fram till eder; ty till och med till eder hafwa wi, just i kraft af det af Gud för oss utstakade måttet, hunnit fram med Kristi evangelium.

15 icke öfwermåttan berömmande oss af andras arbeten, men egande det hopp, att wi, då eder tro tillwäxer hos eder, rikligen skola utwidgas efter wår måttstock,

Icke, såsom andre göra, öfwermåttan eller till det omätliga berömmande oss af andras arbeten, af mödor, som andra nedlagt i församlingen, men egande det hopp, att wi, då eder tro tillwäxer hos eder, rikligen skola utwidgas efter wår måttstock eller efter den werkningskrets, Gud oss gifwit, och det rikligen, så att Gud utwidgar måttet af wår werkningskrets och wi följaktligen wilja och kunna komma än widare med evangelii predikan, än wi hittills kommit i kraft af det bestämda måttet.

16 så att wi få predika evangelium i de trakter, som ligga bortom eder, och icke inom andras område berömma oss af det som är färdigt.

Så att wi få predika evangelium i de trakter, som ligga bortom eder, dit evangelium icke förut kommit, och icke inom andras område berömma oss af det som är färdigt, och således icke tillskrifwa oss det, som genom andras förarbete redan är tillredt.

17 Men den som berömmer sig, han berömme sig i Herren. Es. 65: 16. Jer. 9: 23 f.

18 Ty den som förordar sig sjelf, han är icke bepröfwad, utan den, hwilken Herren förordar. Ords. 27: 2. Rom. 2: 29. 2 Kor. 4: 5.

Förordar, d. ä. anbefaller (samma ord, som står i kap. 3: 1). Icke sjelfberömmelse gäller! Herrens rätte tjenare söka icke beröm af menniskor eller inför menniskor, utan winnlägga sig om att wara honom till behag. Se Matt. 25: 21.

11 Kapitlet.

Fortsättning af apostelns sjelfförswar.

Wäl wore, om I fördrogen något litet fåwitska af mig; dock I hafwen werkligen fördrag med mig.

Aposteln nödgades berömma sig, till nedslående af sina motståndares, de falska apostlarnes, förmätna meningar och anspråk. Att han berömmer sig, sker dock icke för att upphöja något sitt eget wärde, utan Guds ära, som genom honom werkade. Detta sjelfberöm, så uteslutande det ock syftade till Guds förhärligande, kallar han bock ”fåwitska” eller dårskap, dels derföre att det i sig sjelf så är; dels derföre att det inför andra lätteligen så bedömdes. Men såsom framkalladt af nit om Guds ära, blef sjelfberömmet en wishet, och att aposteln likwäl kallat det fåwitska, skulle inskärpa, hwilken skam det war för Korintierna, att de icke tillstoppat munnen på hans stortalige wedersakare och att han således nödsakades att på detta sätt förfäkta Guds ära.

2 Ty jag nitälskar för eder med Guds nitälskan^[2] , emedan jag har trolofwat eder med en enda man för att ställa fram för Kristus en ren jungfru. 2 Kor. 5: 13.

D. ä. Ty jag nitälskar icke för mig sjelf utan för eder med Guds nitälskan, mot dem, som wilja förwilla eder med orena läror; emedan jag har trolofwat eder med en enda man, på det jag skulle framställa en ren jungfru åt den ene mannen och brudgummen, nemligen Kristus. Se Ef. 5: 23–32.

3 Men jag fruktar, att likasom ormen beswek Eva med sin illfundighet, så skola äfwen edra sinnen förderfwas och wändas från den enfaldiga troheten mot Kristus. 1 Mos. 3: 4 f. Joh. 8: 44.

4 Ty om den som kommer till eder predikar en annan Jesus, än den wi hafwa predikat, eller om I undfån en annan Ande, än den I hafwen undfått, eller ett annat evangelium, än det I mottagit, så fördrogen I det med rätta. Gal. 1: 6 f.

...så fördrogen I det med rätta, d. ä. så wore der rätt eller wackert att I fördrogen det. Dessa ord innehålla en sådan förebråelse, som Mark. 7: 9. Om de nu i den lättrogenhet och jemwäl lättsinnighet, för hwilken de sålunda bestraffas, wisat en så stor fördragsamhet mot de falska lärarne, så mycket mer har aposteln skäl att förwänta, att de skola fördraga honom (v. 1), som framstälde sanningen för dem.

5 Ty jag anser mig i intet afseende stå efter de höge apostlarne. 2 Kor. 12: 11.

6 Om jag än är olärd i talet, så är jag det dock icke i kunskapen; dock wi äro i alla stycken uppenbare bland alla med afseende på eder. 2 Kor. 1: 17 f. 2: 1, 13. Ef. 3: 4. 2 Kor. 4: 2. 5: 11.

D. ä.: Men om jag än är olärd i talet, eller i anseende till den wältalighet, hwaraf de falske apostlarne berömma sig, så är jag dock icke olärd i kunskapen; dock wi äro i alla stycken uppenbare bland alla med afseende på eder, d. ä. kraften och werkan af mina ord i alla församlingar ända intill eder är tillräckligen bekant.

7 Eller har jag wäl gjort synd deri, att jag har förnedrat mig, på det att I skullen blifwa upphöjde, när jag för intet förkunnade eder Guds evangelium? 2 Kor. 9: 12.

D. ä.: Eller har jag wäl gjort synd deri, att jag, i anseende till lefnadssättet, afstått från min apostoliska underhållsrätt och sålunda har förnedrat mig i ringa timliga wilkor (jemför Ap. G. 18: 3), på det att I skullen andeligen och genom nådens rikebom blifwa upphöjde, eller war det wäl illa gjordt, när jag för intet, utan lön, förkunnade eder Guds evangelium? Skulle till och med en sådan oegennytta illwilligt misstydas till nedsättande af det apostoliska embetet, då den just åsyftar en större framgång för detta embetets werksamhet?

8 Andra församlingar har jag plundrat och tagit lön af dem för att kunna tjena eder; Fil. 4: 10, 15.

Andra församlingar har jag plundrat, tagande sold af dem till eder tjenst. De starke uttrycken ”plundra” och ”sold” äro hemtade från krigsyrket. Så stor hade andra församlingars kärleksbewisning mot aposteln warit, att han tyckte sig hafwa, liksom en krigsman, utplundrat dem, då han mottog den lön eller sold, som deras kärlek egnade honom. Desto djupare borde nu de otacksamma Korintierna känna och erkänna den skonsamhet, hwarmed de af aposteln behandlades.

9 och då jag war hos eder och led brist, föll jag ingen till last; ty det som fattades mig fylde bröderna, när de kommo från Macedonien, och på allt sätt har jag aktat mig och skall jag akta mig att wara eder till tunga. Ap. G. 20: 33. 2 Kor. 12: 13. 1 Tess. 2: 9. 2 Tess. 3: 8.

10 Så wisst som Kristi sanning är i mig, skall denna min berömmelse icke förstummas i Akajas landsändar. 2 Kor. 9: 15.

11 Hwarföre? Månne derföre, att jag icke älskar eder? Gud wet det.

Gud wet det, nemligen att jag älskar eder, och att det ingalunda sker af brist på kärlek till eder, att jag icke till mitt underhåll will mottaga något af eder kärlek.

12 Men hwad jag gör, det skall jag ock göra, för att afskära tillfället för dem som söka tillfälle att i det, hwaröfwer de berömma sig, blifwa befunne oss like.

13 Ty sådana äro falske apostlar, bedräglige arbetare, som förskapa sig till Kristi apostlar.

De förskapa sig till Kristi apostlar, antaga en sådan skepnad, som om de wore Kristi apostlar.

14 Och det är icke underligt, ty Satan sjelf förskapar sig till en ljusets ängel.

Satan ikläder sig ljusdrägt för att fresta menniskorna, han kläder synden i oskuldens, eller dygdens, eller snillets drägt och framställer den såsom wälgörande, nyttig eller ljuflig, och lögnen omgifwer han med ett tjusande sken af sanning. Det är derföre icke underligt, att synden, lögnen och willfarelsen hafwa en tjusande kraft.

15 Derföre är det icke något synnerligt, om äfwen hans tjenare förskapa sig till rättfärdighetens tjenare; hwilkas ände skall wara efter deras gerningar.

En osalig ände wäntar dem, när skrymterilarfwen blifwer dem afdragen. Fil. 3: 19.

16 Åter säger jag: Ingen akte mig för fåwitsk; men i annat fall, hållen till godo med mig, ont ock såsom fåwitsk, att äfwen jag må något litet få berömma mig. 2 Kor. 12: 6.

Åter, såsom förut, v. 1.

17 Hwad jag talar i denna fråga om berömmelse, det talar jag icke efter Herren, utan såsom i fåwitsko.

Sjelfberömmelsen, såsom sådan, war icke efter Herren eller honom behaglig, utan något fåwitskt. Men sjelfberömmelsen, såsom här syftande till Herrens ära, war wishet. Jemför v. 1, anm.

18 Enär många berömma sig efter köttet, så skall äfwen jag berömma mig. Fil. 3: 3 f.

Enär många berömma sig efter köttet, d. ä. af yttre företräden, t. ex. att de woro Ebreer o. s. w., så will ock aposteln berömma sig af dylika företräden, för att redan dermed nedslå deras berömmelse, hwilka falskeligen berömde sig.

19 Ty eftersom I ären kloke, hafwen I gerna fördrag med de fåwitske.

20 Ty I fördragen, om någon gör eder till trälar, om någon äter upp eder, om någon fångar eder, om någon förhäfwer sig, om någon slår eder i ansigtet.

D. ä.: I gån så långt i fördragsamhet mot de falske apostlarne, att I till och med fördragen det, om någon af dem gör eder till trälar o. s. w.

21 Till skam säger jag detta, enär wi woro swage. Men det, hwari någon annan är dristig, deri, jag talar i fåwitska, är ock jag dristig.

”Wi wilja nu ställa oss såsom swage, som I måsten bära, hwilket dock är en skam för oss, emedan wi skulle bära eder”. I borden känna behofwet af att bäras, handledas och fördragas af oss. Att jag nödgas framhålla detta, är en wanära för eder, då I sjelfwa haden bort i kraft af det förstånd, hwaraf I berömmen eder, inse skilnaden mellan en falsk och en sann apostel, och icke twärtom, såsom nu skett, tjusas af den falske och förringa den sanne. Men det hwari någon annan är dristig, hwari någon är djerf att berömma sig, deri, jag talar i fåwitsko (jemför v. 16), är ock jag dristig.

22 De äro Ebreer. Jag ock. De äro Israeliter. Jag ock. De äro Abrahams säd. Jag ock. Ap. G. 22: 3. Rom. 11: 1. Fil. 3: 5.

Af denna vers synes det, att de irrlärare, mot hwilka aposteln nitälskar, woro af judisk härkomst. Deraf berömde de sig (v. 18). De berömde sig af att wara Ebreer. Detta namn utmärkte Judafolket såsom ett folk. Än mer: de berömde sig af att wara Israeliter. Detta namn utmärkte Judafolket såsom Guds folk. Än mer: de berömde sig af att wara Abrahams säd. Denna benämning utmärkte Judafolket såsom arfwingar till löftet. Men i att denna berömmelse ”efter köttet” hade de intet företräde framför aposteln. Han kunde till hwart och ett af dessa namn säga: jag ock.

23 De äro Kristi tjenare. Såsom wore jag från förståndet, säger jag: Jag ännu mer. Jag har arbetat mer, jag har fått långt flera slag, oftare warit fången, ofta warit i dödsnöd. 2 Kor. 15: 10, 31. Ap. G. 9: 16. 21: 11. 2 Kor. 4: 11.

De judiske irrlärarne berömde sig ej blott efter köttet eller af utwertes företräden; de berömde sig ock af det andeliga företrädet att wara Kristi tjenare. Här säger aposteln icke: ”jag ock”, ty då hade han erkänt, hwad han icke kunde erkänna, att de werkligen woro Kristi tjenare. Utan han säger: Jag ännu mer, men tillägger att han säger det likasom wore han wansinnig eller från förståndet, ty det är i sig sjelf wansinnigt, dels att så tala, som om man antoge, att de werkligen wore hwad de blott föregåfwo sig wara, dels att säga sig sjelf wara mer än Kristi tjenare, då deremot att så säga i jemförelse med de andra är en wishet, som prisar Gud.

24 Af Judar har jag fem gånger fått fyratio slag, ett mindre. 5 Mos. 25: 3.

Paulus hade således, då han skref detta bref, fem gånger warit hos Judarna anklagad för andeliga förbrytelser, ty för sådana gåfwo de fyratio slag, på ett när, af försigtighet, för att icke genom händelsewis för mänga slag öfwerskrida lagen (5 Mos. 25: 3). De trettionio slagen gåfwos med läderremmar.

25 Tre gånger har jag blifwit gisslad, en gång stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, en natt och en dag har jag tillbragt i djupet. Ap. G. 16: 22. 14: 19.

26 Ofta har jag warit på resor, i faror på floder, i faror för röfware, i faror för landsmän, i faror för hedningar, i faror i stad, i faror i ödemark, i faror på haf, i faror bland falske bröder. Gal. 2: 4.

27 i möda och beswär, ofta i wakor, i hunger och törst, ofta i fastor, i köld och nakenhet. 2 Kor. 6: 4 f.

28 Utom det som eljest påkommer, warder jag dagligen öfwerlupen och bär omsorg för alla församlingarna. Ap. G. 20: 18 f.

29 Hwem är swag, och jag warder icke swag? Hwem får anstöt, och jag brinner icke? 2 Kor. 9: 22. 8: 13.

D. ä.: Hwem är swag, och jag warder icke swag, skulle icke jag, som pröfwat så många lidanden och faror, känna ej blott medlidande, utan ock andras swaghet, såsom wore det min egen? Hwem får anstöt, och jag brinner icke, hwem förargas eller tager någon anstöt, utan att det bränner mig i hjertat? Ps. 39: 4. Så stor war hans ömhet mot de swaga och hans omsorg om dem.

30 Om jag skall berömma mig, så will jag berömma mig af det som hör till min swaghet. 2 Kor. 12: 5.

Om man måste berömma sig, så will jag berömma mig af det som hör till min swaghet, d. ä. af mina lidanden och genomgångna faror, som wittna om min egen swaghet och Guds kraft, och således icke likna dem, som endast berömma sig af sin egen styrka och kraft.

31 Gud och wår Herre Jesu Kristi Fader, han som är wälsignad i ewighet, wet, att jag icke ljuger. Gal. 1: 20.

Gud tages till wittne, och åt Gud gifwes lof och ära! Härmed göres det omöjligt för apostelns motståndare att beskylla honom för fåfäng sjelfberömmelse.

32 I Damaskus lät konung Aretas’ ståthållare bewaka Damaskenernas stad och wille gripa mig,

33 men genom en glugg på muren blef jag nedsläppt i en korg och undslapp hans händer. Ap. G. 9: 25.

Se Ap. G. 9: 24, 25.

12 Kapitlet.

Fortsättning af det föregående.

Att berömma mig är nödwändigt, ehuru icke nyttigt; ty jag kommer nu till syner och uppenbarelser från Herren. Ap. G. 9: 3. 18: 9 f. 22: 17 f. 2 Kor. 15: 8.

Att berömma sig war för aposteln sjelf icke nyttigt. Dock måste han besluta sig dertill för deras skull, till hwilka han skref, såsom skälen dertill redan i det föregående kapitlet äro framstälda. Nu följer den högsta grad af berömmelse, då han kommer till att omtala syner och uppenbarelser, som Herren skänkt honom. Syner och uppenbarelser äro i grunden samma sak, dock så att syner äro för själens öga hwad uppenbarelser äro för dess öra, eller: genom synerna framhåller Herren något utomordentligt för menniskans inre åskådning, utan att det förklaras medelst ord; men genom uppenbarelserna något, som tillika i ord warder förestäldt.

2 Jag känner en man i Kristus, hwilken för fjorton år sedan — om han war i kroppen eller utom kroppen, det wet jag icke, Gud wet det — wardt uppryckt ända till tredje himmelen.

Liksom i himmelens allraheligaste. Ebr. 9: 12.

3 Och jag wet, att densamme — om han war i kroppen eller utom kroppen, det wet jag icke, Gud wet det —

4 wardt uppryckt till paradiset och hörde outsägliga ord, hwilka ingen menniska får utsäga.

Wid det som aposteln i dessa verser med så förtäckta ord omtalar, må blott erinras hwad en bibeltolkare anmärkt: ”Emedan han (aposteln) wille sätta mått och gräns för sig, så utwäljer han blott ett exempel (af sina syner och uppenbarelser), men härom talar han så, att han derigenom gifwer tillkänna, att han icke känner något synnerligt begär att komma fram dermed. Ty hwarföre talar han här på en gång om sig såsom en annan eller främmande person? Det är såsom wille han säga: Hellre skulle jag wilja dölja allt detta inom mig sjelf, men dessa menniskor tillåta mig det icke. Derföre will jag stammande tala derom, på det att man må se, att jag är twungen dertill”. Han talar emellertid om en dubbel hänryckning: ”till tredje himmelen” och ”till paradiset”. Om ock den förra hade skett i kroppen, så skulle dock den andra kunna hafwa skett utom kroppen. Derföre skrifwer han twå gånger så, v.&bnsp;2 och 3.

5 Öfwer denne skall jag berömma mig, men öfwer mig sjelf skall jag icke berömma mig, om icke af mina swagheter. 2 Kor. 11: 30.

6 Ty om jag wille berömma mig sjelf, så wore jag icke fåwitsk, emedan jag då skulle tala sanning, men jag afhåller mig derifrån, på det att ingen må tänka om mig utöfwer hwad han ser hos mig eller hör af mig. 2 Kor. 10: 8. 11: 16.

D. ä.: Ty om jag wille berömma mig sjelf af annat än mina swagheter, nemligen af sådana höga företräden, som i de föregående verser nämnda, så wore jag icke fåwitsk derutinnan (jemför kap. 11: 1, 16), emedan jag då skulle tala icke annat än sanning; icke såsom de falska apostlarne, hwilka säga lögn, då de berömma sig af sina företräden, som äro då blott inbillade; men jag afhåller mig likwäl derifrån, jag will icke weta af en sådan berömmelse, på det att ingen må tänka om mig utöfwer hwad han ser hos mig eller hör af mig. Så angelägen war aposteln, att icke andras uppmärksamhet måtte dragas ifrån Guds ord till något hos honom sjelf. Gud allena skall hafwa äran att hafwa werkat allt det, som uträttas till själars frälsning. Derföre anwänder Gud merendels ringa eller swaga och föga begåfwade redskap. De stora naturgåfworna blifwa ej af Herren förkastade, då någon will lägga dem på hans altare, men han behöfwer dem icke.

7 Och på det att jag icke skulle förhäfwa mig öfwer de utomordentliga uppenbarelserna, gafs mig en påle för köttet, en Satans ängel, som skulle kindpusta mig, på det att jag icke skulle förhäfwa mig.

Hwari denna påle (eller törne) för köttet egentligen bestod, har det icke lyckats uttolkarne att fullt utreda. Så mycket är blott wisst, att dermed förstås ett utomordentligt lidande, ehwad det warit ett swårt kroppsligt lidande, såsom af Gal. 4: 14 kunde synas sannolikt, eller ett stort själslidande, såsom själafienden Satan med sina anfäktningar åstadkommer. Märk, att Satan stundom får tillåtelse att plåga Kristi lemmar, särdeles sedan de fått åtnjuta någon kännbarare nådesbewisning.

8 Om denne bad jag Herren tre gånger, att han måtte wisa ifrån mig,

9 och han har sagt till mig: Min nåd år dig nog, ty min kraft fullkomnas i swaghet. Derföre skall jag hellre med största lust berömma mig af mina swagheter, på det att Kristi kraft må hwila öfwer mig.

Uttrycket ”hwila” betyder här detsamma som utgöra ett tält eller en hydda, jemför Joh. 1: 14. Med dessa ord tröstar Kristus allt trogna, som äro swaga eller lida. Hans nåd och kraft bewisas allra mest i deras swaghet och lidanden, och derigenom blifwer han så mycket mer prisad och förhärligad. Ju större det lidande är, hwartill du är kallad att deruti förhärliga honom genom tro och tålamod, desto högre är din kallelse, och desto mera bör du prisa hans namn! 2 Kor. 4: 17, 18.

10 Derföre finner jag wälbehag i swagheter, i misshandlingar, i wedermödor, i förföljelser och trångmål för Kristi skull, ty när jag är swag, då är jag stark.

D. ä.: Derföre finner jag wälbehag i swagheter, d. ä. i allt, hwari jag röner min swaghet, således i misshandlingar, i wedermödor, i förföljelser och trångmål för Kristi skull (jemför kap. 6: 4); ty när jag är swag i mig sjelf, och från alla sidor betryckt, då är jag stark genom Kristi kraft.

11 Jag har blifwit fåwitsk i att berömma mig, men I hafwen nödgat mig dertill. Ty jag hade bort förordas af eder, enär jag i intet har stått efter de höge apostlarne, om än jag intet är. 2 Kor. 11: 1, 5.

12 En apostels tecken hafwa bland eder blifwit gjorda med allt tålamod genom tecken och under och krafter. 2 Kor. 9: 2. 2 Kor. 6: 4.

13 Ty i hwad annat stycke hafwen I wäl blifwit eftersatta för de andra församlingarna än deri, att jag sjelf ej har legat eder till last? Förlåten mig denna oförrätt. 2 Kor. 11: 9.

14 Se, nu för tredje gången är jag redo att komma till eder och skall icke ligga eder till last; ty jag söker icke edert, utan eder, ty icke äro barnen skyldiga att samla åt föräldrarne, utan föräldrarne åt barnen. 2 Kor. 19: 1.

Så uttrycker aposteln här sin andeliga faderskärlek till församlingen.

15 Men jag will mycket gerna uppoffra och uppoffras för edra själar, om jag ock, ju mer jag älskar eder, warder desto mindre älskad. Kol. 1: 24. 2 Tim. 2: 10.

16 Men låt wara, att jag icke sjelf har betungat eder, men jag har kanske warit illfundig och fångat eder med swek.

Men om nu wedersakarne måste medgifwa, att jag sjelf uppenbarligen betett mig oegennyttigt, så torde de dock med en skamlös beskyllning förklara det så, att jag warit illfundig och fångat eder med swek och genom andra till min fördel utpressat edra håfwor. På en sådan beskyllning swarar nu aposteln i följande verser.

17 Har jag wäl genom någon af dem som jag sändt till eder gjort eder något förfång?

18 Jag uppmanade Titus och sände brodern med; icke har wäl Titus gjort eder något förfång? Hafwa wi icke wandrat i samma anda? Hafwa wi icke wandrat i samma spår? 2 Kor. 8: 6, 18.

Hafwa wi icke wandrat inwertes i samma anda, nemligen i Kristi anda? Hafwa wi icke, hwad det yttre lefwernet beträffar, wandrat i samma spår, nemligen Kristi fotspår?

19 Åter menen I, att wi förswara oss inför eder. Inför Gud i Kristus tala wi, men allt, mina älskade, för eder uppbyggelses skull. 2 Kor. 5: 12.

20 Ty jag fruktar, att, då jag kommer, jag icke finner eder sådana som jag will, och att jag sjelf af eder befinnes sådan som I icke wiljen, och att trätor, afundsjuka, wrede, partisinne, förtal, örontassel, högmod och oordningar torde finnas bland eder, 2 Kor. 3: 3. Gal. 5: 20. Rom. 1: 29 f. 2 Kor. 4: 21. 2 Kor. 10: 2. 13: 2.

21 och att, wid min återkomst, min Gud förödmjukar mig med afseende på eder och jag måste sörja öfwer många, som förut hafwa syndat och icke bättrat sig, för den orenhet och skörlefnad och liderlighet, som de hafwa bedrifwit.

Förödmjukar, förnedrar, bedröfwar mig för eder motsträfwighets och obotfärdighets skull.

13 Kapitlet.

Uppmaning till sjelfpröfning. Slutönskan.

För tredje gången kommer jag nu till eder: ”Efter twå eller tre wittnens utsago skall hwarje sak bestämmas”. 4 Mos. 35: 30. 5 Mos. 17: 6. 19: 15. Matt. 18: 16. Joh. 8: 17. Ebr. 10: 28.

Jag will då pröfwa allt inför ojäfwiga wittnen och iakttaga Herren Jesu föreskrift om den broderliga bestraffningen och bannlysningen. Matt. 18: 15, 16.

2 Jag har förut sagt och jag säger förut, likasom när jag för andra gången war hos eder, så ock nu, frånwarande, till dem som förut hafwa syndat och till alla de öfriga, att när jag kommer åter, skall jag icke skona;

3 eftersom I söken ett prof af den i mig talande Kristus, hwilken hos eder icke är swag, utan är mägtig bland eder.

Detta hade de erfarit, det skulle de och erfara. Hade Kristus warit och bewisat sig ibland dem mägtig genom de wäldiga Andens werkningar, som genom aposteln skett i Korint, så skulle de ock erfara, att samme Kristus skulle wara mägtig att öfwerwinna förderfwet i församlingen.

4 Ty ehuru han blef korsfäst af swaghet, så lefwer han likwäl af Guds kraft. Ty äfwen wi äro swage i honom, men wi skola lefwa med honom af Guds kraft hos eder. Fil. 2: 7 f. 1 Petr. 3: 18.

Om hans korsfästelse war en följd af hans friwilligt åtagna swaghet och wanmagt, så lefwer han likwäl nu af Guds kraft, sammalunda och wi. Ty äfwen wi äro swage i honom, nemligen så att wi i föreningen med honom uppträda, likasom han under sin förnedringstid, i swaghet och wanmagt, men wi skola likwäl lefwa med honom af Guds kraft hos eder. Denna kraft skulle således också bewisa sig mägtig genom aposteln till att stäfja oordningarne och tukta de motsträfwige ibland dem.

5 Försöken eder sjelfwa, om I ären i tron, pröfwen eder sjelfwa. Eller kännen I icke eder sjelfwa, att Jesus Kristus är i eder. Så framt det ej så är, att I icke hållen profwet? 2 Kor. 11: 28.

I stället för att försöka eller fresta Kristus, skulle de försöka sig sjelfwa; i stället för att söka ett sådant prof, som det i v. 3 uppgifna, skulle de pröfwa sig sjelfwa och tillse, om icke Kristus bewisade sin kraft i dem och sin Andes närwaro ibland dem. Saknas alla prof af hans närwaro, så är det ett tecken, att man är affallen ifrån honom och derföre icke håller profwet. 2 Kor. 9: 27. Tit. 1: 16.

6 Men jag hoppas, att I skolen förstå, att wi ej äro sådana som icke hålla profwet.

D. ä.: Att wi icke äro de, som ej ”hålla profwet” i utöfwandet af den apostoliska magten, huru I nu ock mågen befinna eder sjelfwa inför sjelfpröfningen.

7 Men jag beder till Gud, att I icke måtten göra något ondt, icke på det att wi må synas hålla profwet, utan att I mån göra det goda och wi wara såsom hölle wi icke profwet.

D. ä.: Men jag beder till Gud, att I icke måtten göra något ondt, och det önskar jag, icke på det att wi genom eder kristligt rena wandel må synas hålla profwet, såsom de der i sina lärjungars rena uppförande skulle skåda profwet och bewiset af en äkta apostolisk lärarewerksamhet, utan att I mån göra det goda, och wi wara såsom hölle wi icke profwet, enär I gjorden det goda, och således det saknades oss tillfälle att genom kyrkotukt afgifwa prof på wår apostoliska magt och myndighet. Paulus förutsätter den grundsats, att detta hörde till en apostels egenskaper att han kunde bestraffa det onda icke blott med kraft, utan med en omedelbar och synlig werkan. 2 Kor. 5: 4, 5. (Jemför Ap. G. 13: 11). 1 Tim. 1: 20.

8 Ty wi förmå icke något mot sanningen, utan för sanningen.

Wi hafwa således icke någon magt att utöfwa mot eder, om I gören det goda och följaktligen wandren i sanningen, utan att wår magt hafwa wi för sanningen eller till sanningens förmån.

9 Ty wi glädja oss när wi äro swage och I ären starke, och wi bedja äfwen om detta, edert fullkomnande. 2 Kor. 11: 30. 12: 5, 9 f.

Ty det är så långt ifrån att wi wilja till sanningens förfång utöfwa wår magt, att wi twärtom glädja oss, när wi, genom saknad af anledningar att bewisa wår tuktande magt, äro swage och I ären starke genom trons och sanningens kraft; och detta är ej blott föremål för wår glädje, utan wi bedja äfwen om detta, nemligen om edert fullkomnande, att I mågen blifwa rätta och rena lemmar i Kristi lekamen.

10 Derföre skrifwer jag detta, frånwarande, på det att jag, närwarande, ej må behöfwa förfara med stränghet, efter den magt, som Herren har gifwit mig till uppbyggande och icke till nedrifwande. 2 Kor. 4: 21. 2 Kor. 2: 3. 10: 8.

Uttrycket ”med stränghet” heter egentligen ”på ett afskärande sätt” och synes wara waldt med afseende på apostelns magt att genom bannlysning ”afskära” de förruttnade lemmarna från församlingskroppen.

11 För öfrigt, mina bröder, glädjens, fullkomnens, förmanen hwarandra, waren ens till sinnes, waren fridsamme, och kärlekens och fridens Gud skall wara med eder. Rom. 12: 16. 15: 5. 2 Kor. 1: 10. Fil. 2: 2.

12 Helsen hwarandra med en helig kyss. Alla de heliga helsa eder. Rom. 16: 16. 2 Kor. 16: 20. 1 Tess. 5: 26. 1 Petr. 5: 14.

Alla de heliga, nemligen de som wistades i apostelns dåwarande omgifning.

13 Wår Herre Jesu Kristi nåd och Guds kärlek och den Helige Andes delaktighet ware med eder alla! Amen.

I denna slutönskan, som tillika är en profetia om den treenige Gudens nåd, kärlek och delaktighet i Kristi församling, inlägger aposteln sitt hjertas brinnande kärlek och will med denna önskan och bön liksom frambära alla troende till nådatronen, att de måtte blifwa uppfylda af dessa himmelska gåfwor och förenade i Anden genom fridens band.

1. Se 6 kap. v. 12, 13.
2. Aposteln syftar här derpå, att profeterna i gamla testamentet ofta framstälde förhållandet mellan Jehova och Israel under bilden af en man och hustru.