Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Johannes’ Evangelium

←  Lukas’ Evangelium
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Johannes’ Evangelium
Apostlagerningarna  →


[ 231 ]

Johannes’ Evangelium.

Inledning.

Aposteln och evangelisten Johannes, densamme som äfwen skrifwit de trenne epistlar, som bära hans namn, och uppenbarelseboken, war son af den galileiske fiskaren Sebedeus och broder till aposteln Jakob. Jemte denne sin broder och aposteln Petrus war han en af Jesu förtrognaste lärjungar. Särskildt är han utmärkt såsom den lärjunge, hwilken Jesus älskade. Flerestädes beprisar han sjelf detta företräde i mästarens kärlek. Han uppnådde en hög ålder och öfwerlefde de öfriga apostlarna. Sitt evangelium skref han under de senare åren af sin lefnad. Det går framförallt ut på att beprisa Jesu person, och att framhålla den grundsanningen, att Jesus är Guds Son. Detta blef för Johannes särskildt angeläget, med anledning af flera willolärares försök att förringa Jesu person och fördunkla ljuset af Jesu evangelium. Denna angelägenhet, att med bekämpande af willoandarna bewittna sanningen af Jesu lära, framstår såsom ett hufwuddrag i alla Johannes’ skrifter. Ingen af evangelisterna har så utförligt, som han, framstält Jesu förhållande till Fadren. Många af de berättelser, som de öfrige evangelisterna anfört, förbigår Johannes. Särskildt anmärkes, att han blott litet berättar om det Jesus gjorde i Galileen. Om Jesu wistande i Galileen berättar Johannes derföre liksom i förbigående, t. ex. kap. 7: 1 o. f., och hänwisar oss således i dessa stycken, som han förbigår, till de öfriga evangelisterna, hos hwilka wi finna det anfördt, då deremot mycket, särdeles Jesu utförligare tal mot slutet, som de öfriga evangelisterna icke anfört, finnes hos Johannes. Han fäster sig öfwer hufwud mera wid det inre, och framhåller den andeliga betydelsen af det, som af de andra evangelierna redan war bekant. Så t. ex. nämner han intet om sakramentens instiftelse, hwarken om döpelsens eller nattwardens; men framställer så mycket mera om sakramentens betydelse och werkan, dels om nya födelsen, hwars sakrament döpelsen är, Joh. 3: 3–15, dels om åtnjutandet af Jesu lekamen och blod, som i synnerhet i den heliga nattwardens sakrament meddelas. Joh. 6: 32–58.

1 Kapitlet.

Kristi gudom och menniskoblifwande. Johannes’ wittnesbörd. Lärjungar begynna följa Jesus.

I begynnelsen war Ordet, och Ordet war hos Gud, och Ordet war Gud. Ords. 8: 22. Joh. 10: 30. 1 Joh. 1: 1 f. Upp. 19: 13.

I begynnelsen, i werldens begynnelse, då himmel och jord skapades, 1 Mos. 1: 1, war Ordet. Ordet, det ewiga, sjelfständiga, personliga, är Guds Son. Ord äro tankarnas uttryck och födas på samma gång med dem. Så kallas ock Guds Son Ordet, emedan han är det ewiga uttrycket af Fadrens ewiga tankar, emedan Fadren i synnerhet talar genom honom och genom honom uppenbarar sig och werkar, samt emedan man blott känner och har Fadren i Sonen, såsom man har tanken i ordet. Ordet war i begynnelsen, icke wardt eller blef, utan war redan, då tiden och de skapade tingen begynte wara; Ordet war således före all tid, alltså af ewighet. Och Ordet war hos Gud, hos den fördolde Guden, som genom Ordet skapade werlden och gjorde sig uppenbar i werlden, och för werlden, och Ordet war Gud, således den enfödde Sonen (v. 18), af samma och lika ewiga wäsenenhet med Fadren. Denna åtskillnad mellan gudomspersonerna i samma ena gudomswäsende angifwes flerstädes i gamla testamente och redan i skapelsebokens början, der det ock, jemte Guds warde, talas om Anden (1 Mos. 1: 2, 3); men först genom Sonens uppenbarelse i mandom har läran om den heliga treenigheten fått fullt ljus och klarhet.

2 Detta war i begynnelsen hos Gud.

Detta, Ordet, war i begynnelsen, före all tings skapelse, hos Gud, i innerligaste förening med Gud, ännu icke uppenbaradt, såsom det sedan blef, då Fadren mer och mer uppenbarade sig genom Sonen, ända tills uppenbarelsen skedde, derigenom att Ordet wardt kött.

3 Genom detta är allt gjordt, och det förutan är intet gjordt, som är gjordt. Es. 3: 9. Kol. 1: 16. Ebr. 1: 10.

Genom Ordet har allt blifwit till; alltså utan det ewiga personliga Ordet är icke något enda ting i hela werldens skapelse wordet, hwad det [ 232 ]efter sin art blifwit. Allting har att tacka det sjelfständigt skapande Ordet för sin tillwaro. Synden allena hörer icke till det, som genom Ordet blifwit till; ty Ordet uppenbarar Guds tankar; men likasam Gud icke kan tänka något syndigt, så har icke heller synden kunnat blifwa eller hafwa sitt ursprung genom Ordet.

4 I det war lif, och lifwet war menniskornas ljus; Joh. 5: 26. 1 Joh. 5: 11.

Förut talades om skapelsen. Här talas äfwen om uppehållelsen och försynen. Bådadera, såwäl uppehållelsen som skapelsen, tillskrifwas Ordet. I det (Ordet) war lif, lifwet sjelf, det sjelfständiga lifwet, som utbredde sig genom alla skapade warelser. Allt, som genom skapelsen war till, hade af och i Ordet sitt lif. Så wäl det naturliga lifwet, som det andeliga och ewiga, hade i Ordets inneboende, skapande lifskraft sitt ursprung och källa. Af alla skapade warelser på jorden är menniskan den förnämsta. Derföre kommer nu Ordets förhållande till menniskorna förnämligast i betraktande. Och lifwet, nemligen Ordet sjelf, som med sin lifskraft uppehåller alla skapade warelser, war i synnerhet och företrädeswis menniskornas ljus. Ljuset är det finaste, ädlaste, anderikaste bland alla jordiska ting. Det uppenbarar lika mycket sig sjelf; som allt annat. Det uppwäcker, upplyser, lifwar, fröjdar, drar till sig, ordnar, wägleder, genomtränger och uppfyller allt och fördrifwer mörkret. Ljuset kan sjelf icke till fullo begripas, men gör allt annat begripligt. Det är således det nödwändiga wilkoret för de skapade warelsernas lif; ty intet af dem skulle kunna lefwa och uppehållas, utan ljuset. Men ljusets eget wilkor är lifwet, sam är i Ordet. Ordet, såsom det ewiga lifwet, war nu i synnerhet menniskornas ljus före deras fall i synden. Menniskan stod från början af sitt lif i en särskild gemenskap med Guds Son. Han war källan, ur hwilken lif och ljus inströmmade i Adams hjerta och själ. I menniskans själ war således himmelsk klarhet af ljuset, hwarmed Guds Son lyste i hennes innersta wäsen. I hennes själ war och rörde sig himmelsk kraft af lifwet, hwarmed Guds Son uppfylde henne i hennes hjerta. Ty menniskan war skapad efter hans beläte. Lifwet war menniskornas ljus. Men nu, genom synden affallen från lifwet, har menniskan äfwen skilt sig från lifwets ljus och kommit i mörkret. Men Guds Son har derföre icke öfwergifwit henne. Han förbarmade sig öfwer hennes nöd, kom henne åter till möte med sitt ljus, för att ännu öppna henne en wäg till lifwet, som han förlorat.

5 och ljuset lyser i mörkret, och mörkret fattade det icke. Es. 60: 1. Joh. 8: 12. 12: 46.

Med mörkret menas här dels den i syndamörker fallna werlden, dels det förwända tillstånd, hwari menniskan genom fallet kommit. Och ljuset lyser, tiderna igenom, alltifrån syndafallet, i mörkret; Guds Son har äfwen under gamla testamentets dagar icke låtit sig wara utan wittnesbörd äfwen i den mörka hednawerlden, men i synnerhet ibland Israels folk med det gamla förbundets nådeshushållning, löftena, förebilderna o. s. w.; och mörkret, den i synd förmörkade werlden, fattade det icke, förstod det icke, huru nära det än war menniskorna, 2 Kor. 2: 14; förnuftsgåfwan, som bort brukas till erkännande och mottagande af det sanna ljusets strålar, anwände menniskan i stället till att älska mörkret, Joh. 3: 19, och föredraga sina egna willomeningar, hwadan hedendomen mer och mer försjönk i de gräsligaste willor, och sjelfwa Judafolket gång på gång misskände Guds uppenbarelse och wände sig till afguderi.

6 En man uppträdde, sänd af Gud, wid namn Johannes. Mal. 4: 5. Matt. 3: 1 f. 11: 14. Mark. 1: 2. Luk. 1: 13 f.

Han hade det betydelsefulla namnet Johannes, d. ä. den benådade, såsom den der skulle kungöra hans nära ankomst, genom hwilken nåden och sanningen kommo.

7 Denne kom till ett wittnesbörd för att wittna om ljuset, på det att alla skulle tro genom honom.

8 Icke war han ljuset, men han kom för att wittna om ljuset.

9 Det war det sanna ljuset, hwilket upplyser alla menniskor, då det kommer i werlden. Joh. 3: 19. 9: 5. 12: 35.

I det att ljuset, det sanna ljuset, kommer i werlden, upplyser det hwarje menniska. Ty likasom den uppgångna solen belyser jordens krets, så belyser ock det sanna ljuset, Jesus Kristus, hwarje menniska. Men likasom en menniska kan undandraga sig den naturliga solens ljus, så kan hon äfwen undandraga sig det sanna ljusets strålar och förblifwa i sitt andeliga mörker. ”Kristus är werldens ljus, som genom evangelium upplyser alla menniskor; ty det blifwer förr eller senare föredraget och predikadt för alla kreatur.” (Luther.)

10 I werlden war han, och genom honom är werlden gjord, och werlden kände honom icke. Ebr. 1: 2.

I werlden och bland menniskorna war han, som är det sanna ljuset, men till största delen för dem okänd. Werlden, och således äfwen menniskan, är igenom honom gjord. Hon skulle således i honom erkänna sin skapare. Men oaktadt han war henne så nära, så har den genom synden förmörkade werlden icke känt honom.

11 Han som till sitt eget, och hans egna mottogo honom icke.

I den 10:de versen talades om Kristi ankomst till werlden i allmänhet, likasom förut om alla menniskor. Här i den 11:te versen talas om hans ankomst till ett särskildt folk. Detta war det israelitiska folket. Han kom till sitt eget, just till sitt egendomsfolk, och lät sig födas bland dem, antog deras omskärelse, blef således ej blott menniska, utan ock en Israelit. Desto anammanswärdare borde hans ankomst warit för Israeliterna, eftersom de woro hans egne och [ 233 ]hade blifwit genom ut korelse och mycken nåd förberedde. Men twärtom wisade sig, att de, just de, mottaga honom icke. Några trogna funnos ibland dem. För dem war han wälkommen. Men mängden af egendomsfolket förkastade honom. Så stor war syndens och mörkrets magt, att werldens Frälsare war okänd för till och med sina egna, för sina bröder efter köttet.

12 Men åt alla dem som mottogo honom gaf han magt att blifwa Guds barn, dem som tro på hans namn, Rom. 8: 15 f. Gal. 3: 26. 2 Petr. 1: 4. 1 Joh. 3: 1.

Att mottaga Kristus, är att antaga honom i tron som sin Frälsare. Åt alla dem, först af judafolket, men sedan ock af hedningarna, som mottogo honom, det sanna ljuset, gaf han magt att blifwa Guds barn, dem som tro på hans, Guds sons, namn. Såsom enfödde sonen har han denna magt att gifwa. Djefwulens och mörkrets barn woro de genom synden, Guds barn och ljusets barn (kap. 12: 36) blifwa de genom tron på hans namn, som är Guds Son, lifwet och menniskornas ljus. Ty af sig sjelfwa äro de oförmögne, utan magt att blifwa annat, än de af naturen äro.

13 hwilka äro födda icke af blod, icke heller af kötts wilja, icke heller af mans wilja, utan af Gud. Joh. 3: 5. 1 Petr. 1: 23. Jak. 1: 18.

Nya födelsen, hwarigenom wi blifwa Guds barn, är helt och hållet ett werk af Gud. De äro födda, icke af blod: det hjelpte icke att de woro födda af Judafolket; det gäller i allmänhet, att ingen i kraft af mensklig blodsförwandtskap blir ett Guds barn. Intet menniskoblod kan frambringa eller meddela näringssafter åt annat lif än det naturliga; icke heller af kötts wilja: af den köttsliga naturens wilja eller drift kan intet andeligt lif frambringas, ty det som är födt af kött, det är kött; icke en gång de frommaste föräldrar kunna föda annat än af naturen syndbesmittade barn, emedan blott det äfwen i de frommaste föräldrar boende syndaförderfwet fortplantar sig på deras afföda; icke heller af någon enskild mans wilja: wore den mannen än så högt begåfwad, så är han dock icke begåfwad med kraft att frambringa ett Guds barn, eller att sätta en wilja, ett beslut derom i werkställighet. Utan endast de som äro födda på nytt af Gud, efter hans wilja genom sanningens ord, Jak. 1: 18, hafwa andeligt lif, äro delaktige af Guds natur, 2 Petr. 1: 4, och kunna kallas Guds barn. Men grunden till en sådan ny födelse och barnaskap ligger i Guds Sons menniskoblifwande, som blef delaktig af wår natur, på det wi skulle blifwa delaktiga af Guds natur.

14 Och ordet wardt kött, och han bodde bland oss, full af nåd och sanning, och wi skådade hans härlighet, såsom den af Fadren enföddes härlighet. Matt. 1: 1618. Luk. 1: 31. Matt. 17: 2. Kol. 1: 19.

Och Ordet wardt kött, Guds Son wardt menniska, antog menniskonatur. Ordet war icke menniska förut, utan wardt kött i tidens fullbordan. Ordet kött är här waldt, för att uttrycka det förnedringstillstånd, i hwilket Guds Son inträdde för att bringa menniskorna till det upphöjelsetillstånd, d. w. s. till det barnaskap, som de förlorat genom synden. Men Guds Sons förnedring bestod icke rätt och slätt deri, att han blef menniska, utan deri, att han antog den genom synden fallna menniskans kött, den förswagade och dödligwordna menniskonaturen. Han antog alltså syndigt kötts liknelse (Rom. 8: 3), endast icke synden sjelf. Deri bestod nu mandomsanammelsen, att det ewiga Ordet sjelf antog menniskonatur, bildade en gudamenniska, i hwilken den gudomliga och menskliga naturen blefwo sannfärdigt, oskiljaktigt, men utan sammanblandning förenade. Men detta skedde till den ändan, att han i sitt kött, i sin antagna menniskonatur, skulle bära wåra synder, lida och dö, samt fullgöra Guds lag, och sålunda förwärfwa oss det ewiga lifwet och göra oss till Guds barn med sig. Ordet wardt kött, och han bodde ibland oss. Egentligen heter det: och han uppslog sitt tält ibland oss. Derigenom uppfyldes, hwad som war förut antydt med Guds tält eller tabernaklet i gamla testamentet. Herren bebodde det tältet midt i sitt folks läger. Samma tält uppfyldes wid sin inwigning med Guds härlighet (2 Mos. 40: 34). Men Guds härlighetsuppenbarelser i gamla testamentet skedde blott i öfwergående dunklare drag. Den fulla härlighetsuppenbarelsen wäntades, utlofwad genom profeterna (t. ex. Es. 40: 5), och inträdde då Ordet wardt kött. Jesu menskliga natur blef det rätta tältet för Guds härlighetsuppenbarelse, Guds tabernakel ibland menniskorna, i hwilket de hafwa tillträde till Gud. Och han bodde bland oss, full af nåd och sanning. Likasom det förebildande tabernaklet uppfyldes af Guds härlighet, så war Guds menniskoblifne Son full af nåd och sanning. Uttrycket: nåd och sanning förekommer ofta i gamla testamentet, särdeles i psalmerna. Det innefattar allt hwad som blifwit lofwadt åt Abraham, och som sedan utgjorde innehållet af alla löften, som skulle fullbordas i Kristus. Se 1 Mos. 24: 2749; kap. 32: 10. Jos. 2: 14. Ps. 88: 12. Ps. 89: 2, 15, 25, 34, 50. Mik. 7: 20 m. fl. Grundtextens båda ord äro alltid desamma, der det ena öfwersattes med nåd eller barmhertighet eller godhet, och det andra med sanning eller trohet. Båda förenas i det gemensamma uttrycket Davids wissa eller sanna nåder, Es. 55: 3. Alla Guds uppenbarelser, äfwen i gamla förbundet, woro nåd och sanning. De woro nåd, men icke utan den sanning, i hwilken Gud ej eftergifwer något af sin helighets fordringar; de woro sanning, men sanningen, uppenbarande Guds helighet, skulle, utan nåd, warit en förtärande eld. Nu, denna nåd och sanning, som delwis skänktes åt de trogna i gamla testamentet, woro helt och hållet närwarande i enfödde Sonen; han war full af nåd och sanning. Genom honom uppfyldes nådelöftena; i honom blefwo de fullständig sanning och werklighet. Och wi skådade hans härlighet, [ 234 ]såsom den af Fadren enföddes härlighet. Wi, säger Johannes i sitt och samtida trognas samt i synnerhet apostlarnas namn, af hwilka Petrus, Jakob och Johannes företrädeswis fingo blicka in i det härlighetsdjup som fans i Jesu person, såsom wid förklaringen på berget, ehuru denna härlighet mestadels war förborgad under hans förnedringsstånd.

15 Johannes wittnar om honom och ropar, sägande: ”Denne war det, om hwilken jag sade: den som kommer efter mig, han har warit före mig, ty han war förr än jag”. Matt. 3: 11. Mark. 1: 7. Joh. 1: 30.

Johannes döparen, i hwilkens namn ligger den sista profetian om nåden, och wid hwilkens omskärelse hans fader sjöng lofsången om uppfyllelsen af den genom så många profeter före honom bebådade nåden och sanningen, wittnar om honom efter dopet, och genom detta wittnesbörd intygas, hwad Johannes evangelisten sagt i de föregående verserna om Ordet. Ordet war före Johannes, ja, före Abraham, ty det war af ewighet. Det war ljuset, men Johannes döparen war sänd att wittna om ljuset. Johannes bekänner då om sig sjelf, att han icke war den, som en del höllo honom för att wara, Kristus, utan den war Kristus, som war före honom, ehuru han, i anseende till sin werksamhet i medlareembetet, kom efter honom.

16 Och af hans fullhet hafwa wi alla fått, och nåd för nåd. Joh. 3: 34. Kol. 2: 39.

Derigenom, att så är, will evangelisten säga, har Johannes döparens wittnesbörd blifwit stadfästadt. Ty af hans, redan v. 14 beprisade, fullhet hafwa wi alla fått. I Jesus är en outtömlig källa eller fullhet af nåd och sanning. Den är öppen för en hwar, som kommer med trons begär. Af denna fullhet hafwa derföre alla fått eller mottagit, icke blott apostlarne, utan så många, ware sig af Judar eller hedningar, som wille taga, ösa, hemta. Alla hafwa fått, och nåd för nåd, d. w. s. den ena nåden efter den andra, ett allt rikare nådesmått, en allt större nådeserfarenhet.

17 Ty genom Moses blef lagen gifwen, nåden och sanningen kommo genom Jesus Kristus. 2 Mos. 20: 1 f.

Genom Moses blef lagen gifwen. Lagen, såsom lag, sättes här i motsats mot nåden och sanningen, nemligen mot nåden, i det att lagen kommer wrede åstad med sina hotelser och domar, och mot sanningen, i det att lagen icke kan gifwa det lif och den kraft, hwarigenom lagens sanning uppfylles. Wisserligen war nåd och sanning, såsom wi förut sett, mångfaldigt i gamla testamentet förkunnad, wisserligen hade Gud med Abraham och det från honom härstammande folket ingått ett nådesförbund; men lagen i sin hotande, Guds wrede förkunnande, syndaren fördömande gestalt, war dock det öfwerwägande. Den dref dem, som rätt aktade på lagens kraf, att längta efter den sanna nåden och den nådefulla sanningen, som komma skulle. Den är kommen genom Jesus Kristus; nåd och sanning är så genom honom worden, att den utgör innehållet af nya testamentets evangelium. Lagens wrede har fått wika för evangelii nåd, lagens skuggor för evangelii sanning; såsom den menniska erfar, hwilken låter lagen wara för henne en tuktomästare till Kristus.

18 Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Fadrens sköte, han har uppenbarat honom. 2 Mos. 33: 20. Matt. 11: 27. Luk. 10: 22. Joh. 6: 46. 1 Tim. 6: 16. 1 Joh. 4: 12.

Ingen har någonsin sett Gud, såsom han är till sitt wäsende. Ingen, ej heller Moses eller någon af de öfriga profeterna, ja icke en gång någon ängel, har så sett Gud, som den enfödde Sonen. Ingen hår således utom honom kunnat wittna om Guds kärlek, om nåden och sanningen. Den enfödde Sonen, som är i Fadrens sköte, närmare: ”som är till Fadrens barm”, d. w. s. wänd eller lutad emot Fadrens barm. Detta bildliga talesätt grundar sig på bruket hos Judarna, då de lågo till bords, att den käraste gästen eller wännen eller barnet låg intill husfadrens bröst. Jemför Joh. 13: 25. Härifrån är således bilden lånad, för att uttrycka den enfödde Sonens innerliga förhållande till Fadren, i kraft af hwilket han på det nogaste kände Fadren. Hwad wi således rätt känna om Fadren, och om nåden och sanningen, det känna wi genom Sonen; han har uppenbarat honom, han har allena kungjort hwad han sett och hört i Fadrens sköte.

19 Och detta är Johannes’ wittnesbörd, då Judarne sände prester och Leviter från Jerusalem för att fråga honom: Hwem är du? Joh. 5: 33.

Detta skedde efter Jesu dop och strax efter hans frestelser i öknen. Johannes döparen hade allwarligt wittnat mot fariseerna och sadduceerna. Af medlemmar ur båda dessa sekter bestod då för tiden Judarnes stora råd i Jerusalem. Det stora rådet hade att afdöma, hwem som war en sann eller falsk profet. De wille nu af Johannes, hwilkens werksamhet mer och mer utbredde sig, hafwa ett afgjordt besked om hwad han utgaf sig för, och hwarföre han döpte. Hwem är du? Det war hufwudfrågan, troligen med anledning deraf, att många bland folket höllo honom för den wäntade Messias (Luk. 3: 15).

20 Och han bekände och förnekade icke; och han bekände: Icke är jag Kristus. Joh. 3: 28. Ap. G. 13: 25.

Han bekände sanningen och förnekade icke Kristus; ty han bortwisade från sig sjelf den äran, som ej tillkom honom.

21 Och de frågade honom: Hwad då? Är du Elias? Och han sade: Jag är det icke. Är du profeten?[1] Och han swarade: Nej.

Johannes war den i Mal. 4: 5 utlofwade Elias, d. w. s. den profet, som skulle uppträda [ 235 ]i Elias’ ande och kraft. Han hade således kunnat swara ja på deras fråga: Är du Elias? Men de förstodo icke Malakias profetia. Såsom de fattade den, måste Johannes swara: nej, jag är det icke. Ty de menade Elias Tisbiten, wäntande, att han, den till himlen farne Elias, skulle lekamligen återkomma. Han swarar äfwen nej till deras fråga: är du profeten? den i 5 Mos. 18: 15 utlofwade? Den profeten är Kristus sjelf.

22 Då sade de till honom: Hwem är du, att wi må gifwa dem swar, som hafwa sändt oss? Hwad säger du om dig sjelf?

23 Han sade: ”Jag är en ropandes röst i öknen: gören Herrens wäg rät!” Såsom profeten Esaias har sagt. Es. 40: 3. Matt. 3: 3. Mark. 1: 3. Luk. 3: 4.

24 Och de som woro utsände woro af fariseerna.

Fariseerna woro särdeles nitiska i det, som rörde den yttre gudstjensten. De lade ock stor wigt på de judiska döpelserna. Johannes’ dop syntes dem ock derföre wara en högst betänklig sak, då han icke gjorde större reda för sin sändning ån den nyss anförda. Der ligger alltså stort eftertryck på evangelistens anmärkning, att de, som woro utsände, woro af fariseerna. Den gör oss ock uppmärksamma på fiendtligheten i deras följande fråga.

25 Och de frågade honom och sade till honom: Hwarföre döper du då, om du icke är Kristus, icke heller Elias, icke heller profeten?

Hwarföre? d. ä. med hwad rätt? De ansågo honom wara obefogad att werkställa den enligt Hes. 36: 25 wäntade dopsreningen, då han icke war en af de personer, om hwilka de frågat.

26 Johannas swarade dem och sade: Jag döper med watten. men midt ibland eder står den I icke kännen. Matt. 3: 11. Luk. 3: 16.

27 Han är den som kommer efter mig, hwilken har warit före mig, hwilkens skorem jag icke är wärdig att upplösa.

28 Detta skedde i Betania, på andra sidan Jordan, der Johannes döpte.

29 Dagen derefter såg Johannes Jesus komma till honom och sade: Se, Guds Lam, som borttager werldens synd! Es. 53: 7. 2 Kor. 5: 7. 1 Petr. 1: 19.

Guds Lam kallas Jesus enligt Es. 53: 7, och enligt förebilden i påskalammet. Som borttager werldens synd, emedan werldens synd blifwit kastad på honom. Es. 53: 6.

30 Denne är det, om hwilken jag sade: Efter mig kommer en man, som har warit före mig, ty han war förr än jag.

31 Och jag kände honom icke, men på det att han skulle warda uppenbar för Israel, fördenskull har jag kommit för att döpa med watten.

Och jag kände honom icke ännu, då jag så talade om honom. Johannes kände honom wäl redan då såsom Messias (Matt. 3: 14), men i jemförelse med den wissa kunskap, han numera hade om Messias’ person, war den förra kunskapen såsom ingen.

32 Och Johannes wittnade och sade: Jag har sett Anden nedfara såsom en dufwa från himmelen, och han förblef öfwer honom. Matt. 3: 16. Mark. 1: 10. Luk. 3: 22.

33 Och jag kände honom icke, men den som sände mig att döpa med watten, han sade till mig: Den, öfwer hwilken du får se Anden nedfara och förblifwa, han är den som döper med den Helige Ande. Matt. 3: 11.

Och jag kände honom icke, nemligen före denna himmelska uppenbarelse.

34 Och jag har sett och wittnat, att denne är Guds Son.

Detta Johannes’ wittnesbörd stödde sig på Fadrens wittnesbörd: Denne är min älskade Son, i hwilken jag har ett godt behag. Matt. 3: 17.

35 Dagen derefter stod Johannes åter der och twå af hans lärjungar.

36 Och han såg på Jesus, som kom gående, och sade: Se, Guds Lam!

37 Och de twå lärjungarna hörde honom tala och följde Jesus.

De hörde honom, de hörde Johannes, deras hittills warande mästare, tala så ljufligt om Jesus. Det ljufliga talet eller wittnesbördet och den fingervisning, som låg i ordet se, werkade så kraftigt, att de numera följde Jesus efter, för att blifwa hans lärjungar. Sjelf fortfor Johannes att werka förberedande för Herren. Johannes förblef, hwad han skulle wara, nemligen den, som å ena sidan skulle genom botpredikan uppwäcka längtan efter Kristus, och å andra sidan med sitt finger utwisa hwem Kristus war: Se, Guds Lam!

38 Då wände Jesus sig om, och när han såg, att de följde honom, sade han till dem: Hwad söken I? Och de sade till honom: Rabbi, det betyder mästare, hwar bor du?

Dermed att de gingo stilla efter Jesus, wisade de, hwem de sökte. På hans wänliga och förekommande fråga, hwad de sökte hos honom, swara de tillbaka med frågan: Mästare, hwar bor du? Som wille de säga: hwar är ditt herberge, hwar uppehåller du dig, att wi kunna blifwa med dig närmare bekante?

39 Han sade till dem: Kommen och sen. Då gingo de och sågo, hwar han [ 236 ]bodde, och stannade den dagen hos honom. Det war wid tionde timmen.

Det war wid tionde timmen. Efter judiska beräkningssättet skulle detta wara klockan 4 eftermiddagen.

40 Andreas, broder till Simon Petrus, war en af de twå, som hade hört Johannes och följt Jesus.

Af de twå lärjungar, som hade hört hwad Johannes sagt, v. 36, nämnes blott den ene. Den andre war sannolikt Johannes evangelisten sjelf. Han brukar åtminstone på flera ställen tala om sig sjelf, utan att gifwa sig med namnets utsättande tillkänna. Han och hans broder Jakob woro fiskare i samma trakt och blefwo sedermera på en gång af Jesus kallade. Matt. 4: 18–21.

41 Denne fann först sin broder Simon och sade till honom: Wi hafwa funnit Messias, det betyder Kristus.

De båda lärjungarne hade sannolikt på olika wägar sökt Simon, och det samma nyssnämnda dag. Men Andreas war den, sam först fann honom. Den angelägenhet, hwarmed Simon söktes, att den glada nyheten måtte meddelas honom, wisar, att han måste hafwa warit bland dem, som ifrigast längtade efter Israels tröst och förlossare. Honom hafwa wi funnit, säger Andreas, så snart han fann sin broder. Jesus hade, v. 38, frågat: hwad söken I? Här är nu det fullständiga swaret. De sökte det hos Jesus, hwilket skulle bewisa, att han war Kristus. Detta hade de nu funnit, till sin outsägliga glädje. Andreas säger: Wi hafwa funnit Messias, eller Kristus, den så länge wäntade förlossaren, som wi länge sökt och wäntat. Evangelisten tillägger: det betyder Kristus.

42 Och han förde honom till Jesus. Jesus såg på honom och sade: Du är Simon, Jonas’ son; du skall heta Kefas, det betyder Petrus. Matt. 16: 18.

Jesus såg på honom (med en genomträngande blick) och sade. Jesus, som wisste hwad i menniskan war (kap. 2: 25), wisste ock både hwad Simon war och hwad han skulle blifwa. Han war Jonas’ son, han skulle blifwa Kefas. Om det senare namnet tillägger evangelisten: det betyder, eller uttolkas Petrus, d. ä. hälleberg. Det förra namnet Jonas betyder dufwa. Det är således såsom om Jesus welat säga till Simon: Du, son af den swaga dufwan, skall bära namn af den starka klippan.

43 Tagen derefter wille Jesus gå till Galileen, och han fann Filippus och sade till honom: Följ mig.

Det föregående skedde i Judeen, wid Jordan, Härifrån wille nu Jesus utgå, för att åter komma till Galileen. Här skulle han tillträda sitt läroembete, till hwilket han genom döpelsen i Jordan blifwit inwigd, och för hwilket han, efter frestelsen i öknen, nu samlat de första lärjungarna. Ej efter denna första, utan först efter en senare kallelse, följde honom alla lärjungarne beständigt. Men efter den första kallelsen höllo de sig beredda på den följande.

44 Och Filippus war från Betsaida, från Andreas’ och Petri stad.

Betsaida, Andreas’ och Petri stad, eller den staden, från hwilken dessa båda bröder woro. Se Matt. 11: 21.

45 Filippus fann Natanael och sade till honom: Den, om hwilken Moses, i lagen, och profeterna hafwa skrifwit hafwa wi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret. 1 Mos. 3: 15. 22: 18. 49: 10. 5 Mos. 18: 18. 2 Sam. 7: 12. Es. 7: 14. 9: 6. 53 kap. Jer. 23: 5. Hes. 34: 23. Dan. 9: 24. Mik. 5: 2. Matt. 2: 23.

Natanael, som betyder: Gud gifwer, är efter all sannolikhet densamme som Bartolomeus. Detta synes dels deraf, att Bartolomeus nämnes i Matt. 10: 3 näst efter Filippus, dels deraf, att Bartolomeus egentligen blott är ett tillnamn, som betyder Tolomei son. Samme person har således troligen haft båda namnen: Natanael och Bartolomeus. — Kristus är hela skriftens kärna och stjerna. Både Moses i sina böcker, som här kallas lagen, och profeterna i sina profetiska skrifter, hafwa många tydliga ställen om Kristus. Enligt dessa ställen wäntades han af troende Israeliter. När de nu funnit Jesus, som kallades Josefs son från Nasaret, så förstodo de, att han war Kristus, just emedan Guds Ande förklarade för deras hjertan, att förutsägelserna inträffade på honom.

46 Och Natanael sade till honom: Kan något godt wara från Nasaret? Filippus sade till honom: Kom och se.

Natanael war ifrån Kana, som låg nära det lilla och obetydliga Nasaret. Han kände således till beskaffenheten af Nasarets inwånare. De woro illa anskrifna, såsom ett dåligt och lastbart folk; jemför Luk. 4: 16 o. f. Förundrad frågar han derföre: Kan något godt wara (eller komma) från Nasaret? Han wäntade således icke ens att få höra att något godt, allra minst ett så stort godt, som honom nu förtäljdes, skulle komma från det hållet. Filippus swarar honom, likasom Jesus swarat de twå första lärjungarne, v. 39, kort och godt: kom och se. Detta är det bästa rådet mot all owisshet och twifwel. — Det hörer till Guds nådeshushållning, att werldens högtlofwade Frälsare lefde och uppträdde ibland det mest föraktade folket, i den mest föraktade provins i landet, och i den mest föraktade stad uti den provinsen.

47 Jesus såg Natanael komma till honom och sade om honom: Se, en rätt Israelit, i hwilken icke är något swek!

Ordet Israelit kommer af Israel, som betyder en Guds kämpe. Detta namn fick patriarken Jakob efter sin allwarliga bön och kamp med Gud, 1 Mos. 32: 28. En rätt Israelit är således den, som redligt strider trons bönestrid, för att hafwa Gud såsom sin Gud. En sådan strid förutsätter en ande utan falskhet eller [ 237 ]swek. Namnet Jakob betyder: han griper i hälen. Men samma ord, som betyder häl, betyder äfwen swek. Emot Esau ådagalade han swekfullhet. Men från sweket i sinnet rensades han genom motgångar och särskildt genom kampen med Gud i den märkwärdiga pröfningsnatten. Först derefter fick han det nya namnet Israel. En rätt Israelit är således den, som under frälsningsbegär och bönestrid blifwit befriad från sinnets eller andens swek, och lika redligt som allwarligt söker Herren. Ps. 32: 2. En sådan war Natanael.

48 Natanael sade till honom: Hwaraf känner du mig? Jesus swarade och sade till honom: Förr än Filippus tillkallade dig, då du war under fikonträdet, såg jag dig.

Fikonträdet war en sinnebild af frid och trygghet. Att sitta under sitt fikonträd och njuta dess skugga war hos Judarne ett uttryck af stor jordisk sällhet. De sutto der icke alltid owerksamma. Stundom sysselsatte de sig derunder med Guds ords betraktande. Sannolikt har Natanael haft en sådan sysselsättning, då Jesus såg honom sittande under fikonträdet. Men att Jesus derwid tillika genomskådade hans sinnesförfattning, det war detta som uppfylde Natanael med förwåning, det war detta som så stärkte den tro han uttalade i följande sköna bekännelse.

49 Natanael swarade och sade till honom: Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung.

Som wille han säga: Rabbi, du är icke blott ett bewis, att något godt kan komma från Nasaret; du är ännu mer än Filippus sagt mig, du är Guds Son, du är Israels konung, du är den utlofwade Messias och alltså äfwen min konung, då du kallat mig en rätt Israelit. Båda delarne af Natanaels bekännelse igenfinnas i synnerhet i Ps. 2: 7–12.

50 Jesus swarade och sade till honom: Emedan jag sade dig, att jag såg dig under fikonträdet, tror du; större ting än dessa skall du få se.

51 Och han sade till honom: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Från denna stund skolen I få se himmelen öppen och Guds änglar fara upp och fara ned öfwer Menniskosonen. 1 Mos. 28: 12. Matt. 4: 11. Luk. 22: 43. 24: 4. Ap. G. 1: 10.

Natanael har blifwit kallad en rätt Israelit, en sann afkomling af patriarken Jakob, som fick namnet Israel. Jesus erinrar nu om den änglauppenbarelse, Jakob sett, 1 Mos. 28: 12. Denna uppenbarelse skulle de se uppfyld på Kristus i större, rikare, werkligare mått, än Jakob haft den. Der låg i Natanaels bekännelse, att Jesus är Guds Son, mer än både Natanael och de öfrige lärjungarne ännu insågo. Och likwäl kallar sig Jesus här strax Menniskosonen, den benämning han i sitt förnedringstillstånd mestadels om sig anwände. Då Guds Son nedstigit i menniskonatur, så hade ock himmelen likasom stigit ned på jorden. Der Guds och menniskans Son är, der är himmelen. Men der himmelen är, der äro ock Guds änglar. De hafwa nu likasom sin egentliga werksamhetskrets på jorden, der Guds Son är, hwilken de omgifwa. Genom hans menniskoblifwande är således den fulla gemenskapen med Gud och den osynliga werlden för lärjungarne öppnad. Luther skrifwer: ”Före Kristi ankomst (i köttet), då war himmelen fast tillsluten, och djefwulen regerade wäldeligen; men genom Kristus och i Kristus är himmelen åter öppnad, och nu se de kristna himmelen öppen, och höra Gud, den himmelske Fadren, städse tala med sig, och se de kära änglarne fara upp och ned till oss.”

2 Kapitlet.

Bröllopet i Kana. Jesus renar templet

Och på tredje dagen wardt ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu moder war der.

På tredje dagen, nemligen efter det som tilldrog sig enligt kap. 1: 43 o. f. Kana war en liten stad, sydwest om Kapernaum.

2 Och äfwen Jesus wardt bjuden och hans lärjungar till bröllopet.

I kraft af sin stora menniskokärlek gick Jesus dit han blef bjuden. Han upphäfde således icke sällskapslifwet, men han helgade det, såsom han war kommen att helga alla jordiska förhållanden. Men särskildt har han med sin närwaro wid bröllopet i Kana welat helga äktenskapet, denna höga, gudomliga, fastän så ofta missbrukade, stiftelse. Ware sig wid bröllop eller andra tillfällen, är endast det sällskapslif sant, endast den sällskapskrets wärd att bewista, der Jesus och hans lärjungar inbjudas. Sw. Ps. N:o 51: 4.

3 Och då win fattades, sade Jesu moder till honom: De hafwa intet win.

4 Jesus sade till henne: Qwinna, hwad har jag att göra med dig? Min stund har ännu icke kommit.

I sjelfwa benämningen qwinna ligger intet hårdt eller föraktligt. Jemför Joh. 19: 26. På den tiden war en sådan benämning mycket wanlig, såsom ett uttryck äfwen af wänskap och aktning. Men i Jesu fråga ligger dock en mild förebråelse: hwad har jag att göra med dig, hwad hafwa wi med hwarandra gemensamt? Maria borde icke inblanda sig i Jesu messianska embetswerksamhet. Här hade han blott att skaffa med sin himmelske Fader. Detta gäller äfwen, om Maria med sin tillsägelse blott mente, att då de icke hade win, wore nu tid att begifwa sig derifrån, för att icke bringa dem i förlägenhet, och om Jesus med sitt swar närmast welat säga: min stund har ännu icke kommit att gå härifrån. Han hade mer att uträtta eller werka på detta ställe. Så snart det gälde denna werksamhets utöfning, kände Jesus ingen, icke en gång sin moder, efter köttet. Derföre tilltalar [ 238 ]han henne med den mera främmande, men likwäl icke stötande benämningen qwinna. Hans stund till att uppenbara sin härlighet hade ännu icke kommit. Den bestämdes efter ett högre råd, än det Maria kunde fatta eller gifwa. ”Ty”, säger Luther, ”ehuruwäl ingen större magt på jorden gifwes, än faders- och moderswäldet, så är det dock slut, när Guds ord och werk begynna.”

5 Hans moder sade till tjenarne: Hwad helst han säger eder, det gören.

Att winet begynte fattas, war något brydsamt för bröllopswärden. Maria hade i sin wälmening erinrat Jesus derom, och att han kunde hjelpa ur den brydsamma förlägenheten, antingen det nu måtte ske genom att bortgå eller på annat sätt. I Jesu skenbart tillbakawisande och afslående swar låg för henne en pröfning. Men hennes uppmaning till tjenarne wisar, att hon rätt uppfattat pröfningsordet, att hon insåg både allwaret och kärleksmeningen i Jesu swar. ”Man måste icke låta förwilla sig, om hjelpen dröjer. Ty det är denne gästens art, att spara det bästa till sist, emedan han will se, om wi hålla uti och framhärda i hoppet om hans hjelp.” L.

6 Men efter Judarnes reningssed woro der stående sex wattenkrukor af sten, rymmande hwar för sig twå eller tre metreter.[2] Mark. 7: 3.

Hos Judarne egde många reningar eller twagningar, i synnerhet hendtwagningar rum. Dessa skedde särskildt före och efter hwarje måltid. Enligt detta bruk, efter Judarnes reningssed, stodo nu här sex stenkrukor. De höllo hwardera 30 till 45 kannor.

7 Jesus sade till dem: Fyllen krukorna med watten. Och de fylde dem ända till brädden.

8 Och han sade till dem: Ösen nu uti, och bären till wärden. Och de buro.

Ösen nu uti, nemligen utur krukorna och uti mindre kärl. Wärden war den, som förde uppsigten öfwer rätterna och dryckerna. Han satt icke med wid bordet, utan delade ut befallningar åt tjenarne.

9 Och när wärden hade smakat på wattnet, som hade blifwit win, och han icke wisste hwarifrån det war — men tjenarne, som hade öst wattnet, wisste det — kallade wärden till sig brudgummen

10 och sade till honom: Hwar man sätter först fram det goda winet, och när de blifwit druckne, då det som är sämre. Du har gömt det goda winet ända till nu.

Enligt Judarnes bruk framsattes det goda winet först, det sämre sedan, när gästerna woro druckne. Men att de woro druckne betyder här icke detsamma, som att de woro berusade. Ordet i grundtexten betecknar närmast blott drickandet till mättnad, för så widt det kräfdes i och för den med winet åsyftade bröllopsglädjen. För öfrigt dracks winet icke oblandadt. Wärden tror, att det goda winet, som nu förefans, blifwit framskaffadt af brudgummen, och ger honom likasom en lindrig förebråelse för detta afwikande från det wanliga bruket. Just detta bewisar, att då ett sämre eller lindrigare win blifwit drucket förut, uttrycket drucken här icke får förstås om berusning. Dryckenskapsmenniskorna finna således på detta ställe icke något stöd för sin lusta, allra minst de, som äro förswarare af bränwinsdrycken. Ty denna innehåller intet födoämne, utan länder blott till att förstöra menniskokroppen. Winet deremot innehåller ett werkligt näringsämne, och anwändt med måtta, bereder det menniskan en wederqwickelse och uppmuntran. Eljest skulle Herren Jesus icke gjort undret. Men nu har han gjort det, wisande att han war kommen att bereda att den fröjd, som kan efter Gulds wilja och med tacksägelse till honom åtnjutas. De oomwända menniskorna missbruka allt till sitt förderf, således äfwen winet, så wäl som andra gåfwor.

11 Detta sitt första tecken gjorde Jesus i Kana i Galileen och uppenbarade sin härlighet; och hans lärjungar trodde på honom.

Man har anmärkt, att Moses’ första under förwandlade watten i blod (2 Mos. 7: 20), men Jesu första under förwandlade watten i win, och man har häri med rätta skådat en bild af motsatsen mellan lag och evangelium, mellan lagens nedslående stränghet och evangelii upplifwande fröjd. Jesus uppenbarade härmed sin härlighet första gången på detta underbara sätt. Hans härlighet war redan genom hans lära för lärjungarne bewisad, så att de trodde på honom. Men nu sågo de en början af de större ting, som han lofwat dem få se, kap. 1: 50. De trodde derföre på honom i ännu fullare mått än förut, d. ä. deras tro stärktes genom undret, hwarigenom watten war förwandladt i win. Och att Marias tro derigenom likaledes stärktes, följer redan deraf, att hon så länge war wan att gömma alla hans ord i ett troget hjerta.

12 Derefter for han ned till Kapernaum, han och hans moder och hans bröder och hans lärjungar; och de stannade der några få dagar.

13 Och Judarnes påsk war nära, ock Jesus for upp till Jerusalem.

Se anm. till Matt. 21: 12.

14 Och han fann i templet dem, som sålde oxar och får och dufwor, och wexlarena, som sutto der.

15 Och han gjorde ett gissel af tåg och dref ut dem alla från templet, tillika med fåren och oxarna, och slog ut wexlarenas mynt och stötte omkull borden Matt. 21: 12 f. Mark. 11: 15 f. Luk. 19: 45 f.

16 och sade till dufwomånglarne: [ 239 ]Tagen bort detta härifrån; gören icke min Faders hus till ett marknadshus.

Med wexlarena eller penningkrämarne förfar Herren skarpast; mildast med dufwomånglarne, de der höllo dufwor tillhanda åt de fattiga, som ej förmådde åstadkomma större offer.

17 Då kommo hans lärjungar ihåg, att det war skrifwet: ”Nitälskan för ditt hus skall förtära mig”. Ps. 69: 10.

18 Då swarade Judarne och sade till honom: Hwad tecken låter du oss se, eftersom du gör detta? Matt. 12: 38. 16: 1. Joh. 6: 30.

Hwad Jesus här gjort, war en profethandling, en handling, den en erkänd Guds profet hade magt och rättighet till. Judarne wille således, att Jesus skulle genom ett undertecken bewisa, att han war en profet. Och likwäl war sjelfwa hans handling ett sådant tecken. Det bewisade sig ock deri, att de ej wågade angripa honom för denna handling, huru uppbragte de än woro deröfwer.

19 Jesus swarade och sade till dem: Bryten ned detta tempel, och inom tre dagar skall jag resa upp det. Matt. 26: 61.

Gåtlika och profetiska ord om hans död och uppståndelse och om det, som derefter följa skulle. Jesus wisste att af förbittringen öfwer hans nit om templet skulle Judarne döda honom. De skulle då bryta ned eller upplösa det tempel, der Gud egentligen uppenbarade sin härlighet (kap. 1: 14), nemligen hans kropp. Af detta tempel war den yttre helgedomen i Jerusalem blott en skuggbild. I Jesu uppståndelse upprättades det i döden på tredje dagen förut nedbrutna kroppstemplet. Men i sjelfwa werket war dermed äfwen det af stenar byggda templet nedbrutet. Ty wäl föll det icke förrän omkring 40 år derefter, men dess gamla betydelse hade upphört, det hade upphört att wara en Guds boning, sedan Judarne förkastat Guds Son. Det föll omsider och har aldrig mer blifwit upprättadt.

20 Då sade Judarne: På fyratiosex år har detta templet blifwit uppbygdt, och du skulle resa upp det inom tre dagar!

Se Matt. 24: 1.

21 Men han talade om sin kropps tempel.

22 Derföre, när han hade uppstått från de döda, kommo hans lärjungar ihåg, att han hade sagt detta, och de trodde skriften och det ord, som Jesus hade sagt. Luk. 24: 8.

23 Då han nu war i Jerusalem wid påsken under högtiden, trodde många på hans namn, när de sågo hans tecken, som han gjorde.

24 Men sjelf betrodde sig Jesus icke åt dem, emedan han kände alla,

De trodde honom, men han betrodde sig icke åt dem. Deras tro måste således icke hafwa warit den grundliga, förtröstande, hjertat omskapande tron, utan blott af den art, som i Luk. 8: 13. Jesus betrodde sig icke åt dem, så att han med dem skulle kunnat närmare inlåta sig och upptäcka för dem, hwad de ännu icke kunde fatta.

25 och emedan han icke hade behof af att någon wittnade om menniskan, ty han wisste sjelf hwad som war i menniskan. Joh. 6: 64. Upp. 2: 23.

3 Kapitlet.

Jesu samtal med Nikodemus om den nya födelsen och om den saliggörande tron. Johannes döparens wittnesbörd.

Men det war en man af fariseerna, som hette Nikodemus, en af Judarnes rådsherrar. Joh. 7: 50. 19: 39.

2 Denne kom till Jesus om natten och sade till honom: Rabbi, wi weta, att du har kommit från Gud såsom lärare; ty ingen kan göra dessa tecken, som du gör, utan att Gud är med honom. Joh. 9: 1633.

Om natten, sannolikt af menniskofruktan, af fruktan för andra förnäma, hwilkas bitterhet mot Jesus redan börjat wisa sig. — Likwäl säger han: wi weta, wi, jag och andra mina embetslikar. Således woro der af dem flera, som blifwit genom Jesu under wäckta till eftertanke, så att de erkände Jesus för en lärare eller profet, fast de ännu icke förstodo, att han war Messias. Nikodemus kallar Jesus blott en lärare, och hans ord innebära en fråga om det, som war wigtigast att lära.

3 Jesus swarade och sade till honom: Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Utan att en warder född på nytt, kan han icke se Guds rike. Tit. 3: 5.

Detta Jesu swar wisar, att det Nikodemus welat fråga om, war Guds rike, himmelriket, om hwilket Johannes döparen och Jesus lärde. Men Nikodemus hade fariseiska och således köttsliga föreställningar om Guds rike. Derföre, likasom han kom om natten, så hindrade den andeliga natten, som omgaf hans själ, honom ifrån att se Guds rike, hwilket han håller för ett rike blott nedanefter, ett jordiskt rike med jordiska fördelar. Det wigtigaste han fördenskull hade att af Jesus lära war detta: Utan att en warder född på nytt, eller warder född ofwanefter, kan han icke se Guds rike, och att det är ett rike ofwanefter, ett andeligt och himmelskt rike. Härmed låter Jesus honom förstå, att fariseismen ej war hulpen med blott tillsats af ett och annat lärostycke, utan twärtom, att den war i grunden oduglig och måste afskaffas. Jesus war kommen från Gud såsom lärare, men en [ 240 ]lärare i helt och hållet annan ande än de fariseiska lärarne. Hos dem war det alltid fråga om att göra något nytt. Men i Jesu lära är det framförallt fråga om att blifwa något nytt, att blifwa född ofwanefter, att blifwa en ny menniska, innan man kan se och warda delaktig af Guds rike samt göra nya, goda gerningar.

4 Nikodemus sade till honom: Huru kan en menniska födas, när hon är gammal? Icke kan han wäl åter gå in i sin moders lif och födas?

Nog förstod Nikodemus, att det icke kunde wara fråga om ett ingående på nytt i modrens lif. Men sjelfwa uttrycket att födas på nytt, syntes honom innebära något lika så orimligt, som om fråga warit om att än en gång genomgå en naturlig födelse. Hans inwändning röjer emellertid hans oförstånd och bewisar, att hans öga war helt och hållet tillslutet för Guds rikes sanna beskaffenhet. Jesu swar blifwer derföre skarpare än det förut gifna.

5 Jesus swarade: Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Utan att en warder född af watten och Ande, kan han icke ingå i Guds rike. Mark. 16: 16.

Förut hade Jesus talat om nya födelsens nödwändighet och hwadan den är. Här talar han tillika om denna andeliga födelses medel. Det yttre synliga medlet är watten. Härmed syftar Jesus på Johannes’ döpelse. Men Johannes’ döpelse war icke watten förutan Ande. Watten och Ande utgjorde tillsamman hans dop, lika såwäl som dopet sedermera, fastän med hans dop andeliga gåfwor icke woro i lika rikligt mått förbundna, som med det följande dopet, Tit. 3: 5. Nu föraktades Johannes’ dop af många fariseer, Luk. 7: 30. Men Jesus låter det komma till sin ära så mycket mer, som han låter sina lärjungar fortsätta detsamma. Joh. 4: 1, 2. Likasom Guds Ande swäfwade öfwer wattnet wid den första skapelsen (1 Mos. 1: 2), så är han ock genom ordet när och med wattnet i döpelsen, att derigenom kan frambringas en ny andelig skapelse i menniskans hjerta. Denna skapelse eller nya födelse genom watten och Ande är så nödwändig, att utan densamma kan ingen se Guds rike, långt mindre ingå i Guds rike.

6 Det som är födt af köttet är kött, och det som är födt af Anden är ande.

Den gamla födelsen kallas kött, den nya födelsen kallas ande. Allt hwad en menniska har genom den förra naturliga födelsen, är syndbesmittadt. Hennes sinne är köttsligt, hennes bästa tankar, tro, kärlek. bemödanden, företag för Guds rike o. s. w., allt är det kött och andelöst, så länge hon ej fått den nya födelsen ofwanefter. Men allt det, som i nya födelsen uppkommer och blifwer, det är födt af Anden; och lika wisst som det, som ar födt af kött, har en köttslig natur, så har det, som är födt af Anden, en andelig natur. Nytt andeligt sinne, förstånd, lif, wilja, kraft, kärlek, hopp, allt detta kallas ande, just derföre att det har den Helige Ande till sitt ursprung och sin lifsgrund.

7 Förundra dig icke, att jag sade dig: I måsten födas på nytt.

Förundra dig icke, nemligen med en köttslig förundran. Nya födelsen är wisst något förundranswärdt, emedan den är det största nådesunder, som kan en menniska wederfaras. Men när hon hör och inser sitt behof af ny födelse och dess nödwändighet: I måsten födas på nytt, för att ingå i Guds rike, så bör den köttsliga förundran öfwer nådewerkets obegriplighet wisa och lemna rum för en helig förundran, hwari menniskan ödmjukt söker nya födelsens kraft hos Guds Ande. I måsten födas på nytt; I, således du, Nikodemus, och alla dina likar, som på fariseiskt wis tröstat sig med den gamla födelsen och egna kunskapsföreträden. Men hwad Jesus säger måste ske, det skall ock kunna ske: nya födelsens nödwändighet innebär och förutsätter dess möjlighet Det är nu blott i köttslig förundran, som menniskan klagar öfwer omöjlighet, der hon tänker på sakens obegriplighet; men den ödmjukt botfärdiga menniskan får med helig förundran förnimma, att Guds Ande gör det till en werklighet, som är för hennes förnuft obegripligt, och att han utför sitt nådewerk, så att hon i sinom tid wet sig wara född på nytt och ett Guds barn, när han fått obehindradt werka med ordet i hennes hjerta.

8 Winden blåser hwart han will, och du hör hans röst, men du wet icke hwarifrån han kommer och hwart han far; så är hwar och en som är född af Anden. Pred. 11: 5. 2 Kor. 2: 11.

I grundtexten är det ett och samma ord, som betyder wind och ande. Derföre är liknelsen af den naturliga windens flägt den mest lämpliga att beteckna den Helige Andes werk. Så uppenbarades ock den Helige Ande på pingstdagen, Ap. G. 2: 2. Winden blåser hwart han will, icke hwart du will eller som du will o. s. w. Så är det med hwar och en, som är född af Anden. Således, om sjelfwa naturundret är oss obegripligt, så måste andeundret wara det ännu mer. Men lika litet, som wi kunna twifla på naturundret, eftersom wi dagligen se och erfara det, lika litet böra wi twifla på ande- och nådesundret, som du kan erfara, så snart du med ödmjukt sinne ger akt på Kristi ord, hwarmed Anden werkar.

9 Nikodemus swarade och sade till honom: Huru kan detta ske?

Nikodemus hade ännu att kämpa med otro. Han frågar dock, begärlig att fatta det Jesus sagt. Hans förundran hade öfwergått i beundran af Jesu tal.

10 Jesus swarade och sade till honom: Är du Israels lärare och wet icke detta?

Är du Israels lärare och wet icke detta, som skulle utgöra hufwudsaken i en Israelitisk lärares underwisning? Denna fråga war djupt förödmjukande för både Nikodemus och alla af det fariseiska partiet. De hade de heliga skrifterna om hand, och likwäl förstodo de icke hufwudlärorna i dem, läran om Messias och hans andeliga rike, läran om nya födelfen o. s. w. [ 241 ]Se Jer. 31: 31–34. Hes. 11: 19, 20; kap. 36: 25—27. Derföre blefwo de ock blinde och blindas ledare. Det war nu en skam för den lärde mannen att befinnas okunnig i det han främst borde weta; men i det att han ödmjukade sig, blef den högste mästarens lärjunge och lät förhjelpa sig till rätta, är han en skön föresyn för de lärare, som icke äro pånyttfödda, men omsider se sig behöfwa blifwa det, för att icke sjelfwa blifwa bedragna och bedraga andra.

11 Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Wi tala hwad wi weta, och hwad wi hafwa sett, det wittna wi, och, wårt wittnesbörd antagen I icke. Joh. 7: 16. 8: 28. 12: 49. 14: 24.

Wi tala hwad wi weta. Nikodemus hade sagt: wi weta, v. 2. Här sätter nu Jesus samma ord wi weta deremot. Som wille han säga: Jag och min förelöpare Johannes, wi tala det wi weta, och hwad wi hafwa sett det wittna wi, och wårt wittnesbörd, som är så wisst och otwifwelaktigt, antagen I likwäl icke med tron, I fariseer, och I förmän, som framför andra borden föregå med exemplet; af ett troget anammande af sanningens wittnesbörd.

12 Tron I icke, när jag har talat till eder om jordiska ting, huru skolen I då tro, om jag talar till eder om himmelska ting?

Jordiska ting, d. w. s. ting som ske på jorden. Så hörer nya födelsen till jordiska ting, ty fastän den är en himmelsk sak, en födelse ofwanefter, så sker den likwäl på jorden och står liksom wid himmelens rand. Tron I icke detta, huru skolen I då tro, om jag talar till eder om himmelska ting, t. ex. om Guds ewiga råd om menniskornas salighet?

13 Och ingen har farit upp i himmelen utom den som for ned från himmelen, Menniskosonen, som är i himmelen. Joh. 6: 62. Ef. 4: 9.

Här anför nu Kristus ett starkt prof på himmelska ting. Hwad han derföre här säger, kunde hwarken Nikodemus eller någon annan tro, utan att man först trodde det, som war sagdt om de himmelsk-jordiska tingen. Ingen har farit upp i himmelen, ingen känner således de himmelska tingen, utom blott den, som for ned från himmelen, nemligen Menniskosonen, som är i himmelen. Genom sin mandomsanammelse for Guds Son ned från himmelen. Men just detta, att han äfwen såsom Menniskoson, under det han wistas på jorden, kan säga att han fortfarande är i himmelen, just detta förhållande, som eger rum i kraft af hans gudomliga och menskliga naturs förening, är idel himmelska ting, som ej tros, med mindre man tror det, som säges om de jordiska.

14 Och likasom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Menniskosonen warda upphöjd, 4 Mos. 21: 9. Joh. 8: 28. 12: 32.

Här wisar Jesus nu, huru och hwarigenom äfwen wi kunna komma till himmelen. Hwad han säger om sin korsdöd, innefattar summan af de himmelska ting, han war kommen att uppenbara på jorden. Och likasom Moses upphöjde koppar-ormen i öknen till ett motgift emot de giftiga ormarne, som beto Israeliterna, så måste ock den utan synd födde Menniskosonen warda upphöjd på korset, för att i sin död wara ett motgift mot den gamle ormen och hans giftiga bett genom synden.

15 på det att hwar och en som tror på honom icke må förgås, utan hafwa ewigt lif. Luk. 19: 10. Joh. 6: 4054.

Således: på det att hwar och en, som tror på honom, eller med trons öga ser på honom, den på korset upphöjde, likasom de ormbitne Israeliterna med trons blick sågo på kopparormen och höllo sig wid löftet, som Gud wid en sådan tro fästat, icke må förgås eller förderfwas genom syndens förgift, utan hafwa ewinnerligt lif. De troende Israeliterna, de som i tron sågo upp till kopparormen, sluppo att förgås genom den död, som eljest följde af ormbettet, utan blefwo wid lif. Men genom tron på den korsfäste winnes ett ewigt lif, hwartill början sker i nya födelsen, som följer med tron. I Jesu död på korset ser den troende menniskan sin rättfärdiggörelse och således sin frigörelse från den ewiga döden. Men på samma gång som hon blifwer rättfärdiggjord i himmelen, blifwer hon född på nytt ofwanefter af himmelen och således född till ewinnerligt lif; ty såsom Jesus led och dog, för att frälsa henne från döden, så skedde det ock för att gifwa henne det ewiga lifwet.

16 Ty så älskade Gud werlden, att han utgaf sin enfödde Son, på det att hwar och en som tror på honom icke må förgås, utan hafwa ewigt lif. Rom. 5: 8. 1 Joh. 4: 9.

Detta språk har alltid blifwit ansedt såsom ett gyllene klenodium, såsom ett kärnspråk, såsom en liten bibel för sig. Det innehåller ock hela nådesordningen i en kort summa. Det lilla ordet innehåller ett djup, som är outsägligt för tron. Ty så älskade Gud werlden, d. ä. alla menniskor. Werlden war från honom fallen och dermed hemfallen åt den ewiga döden. Och likwäl älskade Gud denna werlden så, att han till hennes frälsning utgaf i korsets död sin enfödde Son, som ock af friwillig kärlek lät sig utgifwas, på det att hwar och en, äfwen den djupast fallne, äfwen den största syndare, som tror på honom, den af Guds kärlek skänkte återlösaren, icke må förgås, dö och förtappas, som syndaren förtjent, utan hafwa ewigt lif, som Sonen med sin död förwärfwat.

17 Ty icke sände Gud sin Son i werlden för att döma werlden, utan på det att werlden skulle warda frälst genom honom. Luk. 9: 56. 1 Joh. 4: 14.

18 Den som tror på honom, han warder icke dömd, men den som icke tror, [ 242 ]han är redan dömd, emedan han icke tror på Guds enfödde Sons namn. Joh. 5: 24. 6: 40. Ap. G. 4: 12.

19 Och detta är domen, att ljuset har kommit i werlden, och menniskorna älskade mörkret mer än ljuset, ty deras gerningar woro onda. Joh. 1: 5, 10 f.

Detta är domen, detta är den egentliga orsaken, att fördömelsens dom går öfwer många, detta nemligen: att Kristus, det wäsendtliga ljuset har kommit i werlden, och åtskiljer onda och goda; och menniskorna, otacksamt tillbakasättande Guds kärlek, älskade mörkret mer än det i Kristus uppenbarade ljuset; ty deras gerningar woro onda, och de skydde för att få dem uppdagade och bestraffade. ”Äro då någon menniskas gerningar goda? Nej. Är Kristus icke kommen i werlden att göra de ogudaktiga rättfärdiga? Jo; men några älska mörkret, sina synder, mer än ljuset; andra hata sina synder och bekänna dem. Början till de goda gerningarna är bekännelsen af de onda gerningarna. Den som icke smickrar sig, icke säger: ’jag är rättfärdig’, då han dock är ogudaktig, han börjar göra sanningen; och att hans synder misshaga honom, så att han söker ljuset, dermed börjar han att göra gerningar, gjorda i Gud, ty blott då ljuset bestrålar honom och drager honom till sig, kan han älska ljuset.”

20 Ty hwar och en som gör det onda hatar ljuset och kommer icke till ljuset, på det att hans gerningar icke må warda bestraffade;

Bestraffade, egentligen öfwerbewisade. När en menniska låter öfwerbewisa eller öfwertyga sig om sina gerningars onda beskaffenhet, då känner hon sig i sitt samwete bestraffad för dem och måste gifwa Gud rätt. Men just den menniskan, som hos sig låter Guds Ande med ordets ljus utföra sitt straffembete, drifwes att söka nåd och finner den. Den deremot, som af kärlek till mörkret undandrager sig den Helige Andes straffembete, måste hemfalla åt straffet i det ewiga mörkret.

21 men den som gör sanningen kommer till ljuset, på det att hans gerningar må warda uppenbara, ty de äro gjorda i Gud.

Nikodemus kom om natten till Jesus, som är ljuset. Kärleken till mörkret war således ännu icke hos honom öfwerwunnen. Men att den omsider öfwerwans, så att han kom från natt till dag, från mörker till ljus, från otro till tro och ny födelse, så att hans gerningar kunde blifwa gjorda i Gud, d. ä. i Guds kraft och gemenskap, kunna wi förstå af Joh. 7: 50, kap. 19: 39.

22 Derefter kom Jesus och hans lärjungar till Judiska landet, och der wistades han med dem och döpte. Joh. 4: 2.

Från Jerusalem, Judalandets hufwudstad, begaf han sig in i sjelfwa judiska landskapet; — och döpte, nemligen genom lärjungarne, se kap. 4: 1, 2. Detta dop war ännu detsamma, som Johannes’ döpelse. Döpelsens sakrament blef instiftadt efter Kristi uppståndelse. Se Matt. 28: 19.

23 Äfwen Johannes döpte i Enon nära Salim, ty der war mycket watten, och de kommo och läto döpa sig; Matt. 3: 6. Luk. 3: 7.

Enon betyder käll-ort.

24 ty Johannes war ännu icke kastad i fängelse. Matt. 14: 3.

25 Då uppkom ett twist mellan Johannes’ lärjungar och Judar om rening.

Der twistades om reningen, d. w. s. om dopet, antingen Johannes’ dop, eller Jesu dop, hade största kraften.

26 Och de kommo till Johannes och sade till honom: Rabbi, den som war med dig på andra sidan Jordan, den, om hwilken du har wittnat, se, han döper, och alla komma till honom. Joh. 1: 1530.

27 Johannes swarade och sade: En menniska kan intet taga, om det icke warder henne gifwet från himmelen. 2 Kor. 4: 7. Jak. 1: 17.

En menniska, som jag, kan intet taga o. s. w. Johannes’ lärjungar förtröt bet, att Jesus grep in i deras mästares embete. Johannes wisar dem med sitt ödmjuka swar deras oförstånd och tillbakawisar deras köttsliga tillgifwenhet.

28 I ären sjelfwa mina wittnen, att jag sade: Icke är jag Kristus, utan jag är sänd före honom. Mal. 3: 1. Luk. 1: 17. Joh. 1: 620.

29 Den som har bruden, han är brudgummen, men brudgummens wän, som står och hör honom, han fröjdar sig högeligen öfwer brudgummens röst; denna min fröjd är nu fullkomnad.

Bruden är församlingen. Den som har henne är brudgummen. Men brudgummen är Kristus. Till honom sluter sig hopen af alla trogna, enligt innehållet af Höga wisan. Likasom fordomdags brudgummen hade sina wänner, som wärfwade och tillförde honom den smyckade bruden, så war Johannes Döparen en sådan wän åt den himmelske brudgummen Kristus. Deri bestod nu Johannes’ fröjd, icke att taga sig en ära, som blott tillhörde brudgummen, icke att hafwa bruden, utan att till honom föra den brud, han genom sin predikan och sitt dop beredt; deri bestod hans fröjd, såsom brudföraren eller brudgummens wän, att stå och höra brudgummens röst, som wälkomnade bruden och talade sjelf med henne.

30 Han måste tillwäxa, men jag måste aftaga.

Han måste tillwäxa, men jag måste aftaga, särskildt i anseende till antalet af hans [ 243 ]efterföljare; träda i skuggan, likasom morgonrodnaden och morgonstjernan förbleknar för den uppgående solen.

31 Den som kommer ofwanefter är öfwer alla; den som är af jorden, han är af jorden, och af jorden talar han; den som kommer från himmelen är öfwer alla.

Den som är af jorden ... af jorden talar han. Detta gäller icke blott om de jordiskt sinnade, utan äfwen om de andeligt sinnade menniskorna, till och med om dem, som äro så upplysta som Johannes Döparen och de andra profeterna. De hafwa nemligen alla ett jordiskt ursprung. Deras tal må derföre wara än så andeligt och himmelskt, så meddelar det sig likwäl genom jordiska kärl. Fördenskull heter det om hwar och en af dem: af jorden talar han, på samma grund som nya födelsen sades, v. 8, 12, höra till jordiska ting. Deremot, den som kommer från himmelen, han är med sin fullkomligt rena menniskonatur, med sin kraft och sitt tal öfwer alla, följaktligen äfwen upphöjd öfwer Johannes Döparen.

32 Och hwad han har sett och hört, det wittnar han, och ingen antager hans wittnesbörd. Joh. 5: 20. 8: 26. 12: 49. 14: 10.

Sett och hört, se kap. 1: 18. — Och ingen antager hans wittnesbörd, nemligen i tron, oaktadt det hette i v. 26: alla komma till honom.

33 Den som antager hans wittnesbörd, han har beseglat, att Gud är sannfärdig. 1 Joh. 5: 10.

Den som antager hans wittnesbörd. Så tillägges detta, oaktadt det nyss förut hette: antager ingen. Således will det säga, att wid betraktandet af skilnaden mellan de många, som borde antaga, och de så, som gjorde det, war det såsom om ingen antagit Jesu wittnesbörd. Detta war och är beklagligen det wanliga. Derifrån skedde dock undantag af dem, som i werklig tro antogo Jesu wittnesbörd. Jemför kap. 1: 11, 12. Den det gör, likasom Johannes Döparen, han har just dermed både hos sig sjelf och inför andra beseglat, stadfästat, bekräftat, att Gud, hwilkens ord Messias talar, är sannfärdig, d. ä.: ”han känner såsom ett insegel i sitt hjerta intryckt, nemligen tron, att Gud är sannfärdig, och bekänner och wittnar det ock i yttre måtto, såsom Kristus säger i Joh. 7: 17.” L.

34 Ty den Gud har sändt, han talar Guds ord, ty Gud gifwer icke Anden efter mått. Es. 11: 2. Ap. G. 10: 38. Ef. 4: 7.

Hwar och en, som är sänd af Gud, talar Guds ord. Men likasom ingen är i så hög mening sänd af Gud, som Sonen, så kan icke heller någon på så rent och fullkomligt sätt tala Guds ord, som han. Han är den Gud har sändt. Han talar derföre Guds ord på det fullkomligaste sätt, såsom han sjelf är Ordet. Ty Gud gifwer icke Anden efter mått. Gud gifwer Anden till ordets förkunnande. Men icke efter mått, icke styckewis. I fullkomlig fullhet är Anden gifwen åt Kristus. Anden förblef öfwer honom, kap. 1: 32. Genom honom flödar Andens gåfwa till kyrkan. Äfwen åt Kristi kyrka gifwer således Gud Anden utan mått, ehuru hwarje troende medlem af kyrkan får Anden efter mått. Det är ock skilnaden mellan gamla och nya testamentet. Åt gamla testamentets profeter och rättfärdiga gafs Anden efter mått. Äfwen Johannes Döparen hörde till gamla testamentet, således till dem, som fingo Anden efter mått. Deremot i nya testamentet gifwer Gud Anden i hel och odelad fullhet.

35 Fadren älskar Sonen, och allt har han gifwit i hans hand. Matt. 11: 27. 28: 18. Luk. 10: 22. Joh. 5: 22. 17: 2. Ebr. 2: 8.

Fadren älskar Sonen, och har derföre gifwit honom, icke såsom en herre gifwer tjenaren blott något, utan bruden, lifwet, Anden, korteligen, allt har han så gifwit i hans hand, att ingen kan få eller erfara ett nådesmått, utan genom Sonen.

36 Den som tror på Sonen, han har ewigt lif, men den som icke tror Sonen skall icke få se lif, utan Guds wrede förblifwer öfwer honom. Joh. 6: 47. 1 Joh. 5: 11 f. 5 Mos. 29: 20. 32: 22.

Men den, som icke tror Sonen, egentligen: men den, som är Sonen olydig. Den, som tror på Guds Son har redan undfått och emottagit ewinnerligt lif i honom och gifwit sitt hjerta till tempel och boning åt honom, som är uppståndelsen och lifwet. Den som tror på honom skall icke dö. Men den som icke tror, behåller sin synd, står emot nåden och är och qwarblifwer under Guds wrede. Joh. 11: 26.

4 Kapitlet.

Jesu samtal med den Samaritiska qwinnan och med lärjungarne. Många Samariter tro på honom. Jesus botar konungsmannens son.

Då nu Herren förnam, att fariseerna hade hört, att Jesus gjorde flera lärjungar och döpte flera än Johannes — Joh. 3: 2226.

Herren, d. ä. Jesus.

2 ehuru Jesus sjelf icke döpte, utan hans lärjungar —

Jesus döpte icke sjelf. Han war dopets Herre, icke dess tjenare; och hans döpelse, nemligen döpelsens sakrament, war ännu icke instiftadt. Se Joh. 3: 22.

3 lemnade han Judeen och begaf sig åter till Galileen.

Jesus lemnade Judeen, der de hätska fariseerna woro så många och mägtiga. Ännu war icke hans tid kommen, att öppet möta deras motstånd. Lärjungarne woro ock ännu för swaga; de hade lätt kunnat stöta sig på fariseernas [ 244 ]motstånd. Således, äfwen för att skona sina lärjungar, drog Jesus sig tills widare undan ifrån det judiska landet.

4 Men han måste gå genom Samarien.

Samarien war det af Judarna förhatade landet, som låg emellan Judeen och Galileen. För att undwika att beröring med det förhatade Samariens folk, togo rätt nitiska Judar en omväg genom Pereen, när de wille till Galileen. Men Jesus gjorde ingen sådan omwäg. Han måste gå genom Samarien, icke blott för den ginare wägens skull, utan derför, att hans frälsarekärlek twingade honom så. Äfwen de halft hedniska och derföre af Judarna förkastade Samariterna skulle få del i salighetens kunskap.

5 Så kom han till en stad i Samarien, som heter Sikar, nära den landtgård, hwilken Jakob gaf åt sin son Josef. 1 Mos. 33: 19. 48: 22. Jos. 24: 32.

Sikar är detsamma som Sikem. Märkwärdigt såsom patriarken Jakobs uppehållsort, blef detta ställe ännu märkwärdigare genom Jesu samtal med den Samaritiska qwinnan.

6 Och der war Jakobs brunn. Emedan nu Jesus war trött af wandringen, satte han sig så ned wid brunnen. Det war wid sjette timmen.

7 Då kom en qwinna från Samarien för att hemta watten. Jesus sade till henne: Gif mig att dricka.

8 Ty hans lärjungar hade gått till staden för att köpa mat.

9 Då sade den Samaritiska qwinnan till honom: Huru kan du, som är en Jude, begära något att dricka af mig, som är en Samaritisk qwinna? Ty Judarne hafwa intet umgänge med Samariterna. 2 Kon. 17: 24. Luk. 9: 52 f. Joh. 8: 48. Ap. G. 10: 28.

Detta umgänge hade upphört sedan längre tid tillbaka. Esr. 4: 3.

10 Jesus swarade och sade till henne: Förstode du Guds gåfwa och hwem den är, som säger till dig: gif mig att dricka, så skulle du hafwa bedt honom och han hafwa gifwit dig lefwande watten. Ps. 23: 2. Es. 12: 3.

Guds gåfwa, som består i lefwande watten. Nu kallades äfwen friskt källwatten så, det kallades lefwande watten för dess lifliga, friska flödes skull. Ett sådant watten war bland alla Guds lekamliga gåfwor den mest oskattbara, i isynnerhet i de heta länderna. Detta förstod qwinnan. Men hon förstod ännu icke, att Jesus mente lefwande watten af högre, af andeligt slag. Derföre i stället för att bedja derom, gör hon följande fråga.

11 Qwinnan sade till honom: Herre, du har intet öskärl, och brunnen är djup; hwarifrån har du då det lefwande wattnet?

Som wille hon säga: antag, att denna brunn har källwatten (d. ä. lefwande watten) i sitt djup, så hafwer du ju icke ens ett kärl att upphemta det med o. s. w.

12 Icke är wäl du större än wår fader Jakob, som gaf oss brunnen och sjelf drack deraf med sina barn och sin boskap?

13 Jesus swarade och sade till henne: Hwar och en som dricker af detta watten, han warder törstig igen, Joh. 6: 58.

14 men hwilken som dricker af det watten, som jag skall gifwa honom, han skall icke törsta till ewig tid, utan det watten, som jag skall gifwa honom, skall blifwa i honom en källa med springande watten till ewigt lif. Es. 55: 1. Joh. 6: 2735. 7: 37 f.

Intet jordewatten, ingen jordisk njutning kan stilla själens törst och ewighetslängtan, Sw. Ps. B. 215: 3. Den stillas blott af det watten, Jesus gifwer, som är lifwets watten. Han har det att gifwa; ty i honom war lifwet, och han har förwärfwat oss lifwet i sin död. Han gifwer det lefwande wattnet, då han gifwer sin Ande. Den som dricker deraf i tron, han skall icke törsta till ewig tid. Han skall wäl under pröfningarne i tiden törsta efter ett allt fullare åtnjutande af lifwets watten, men icke någonsin eller till ewig tid törsta, utan att blifwa tillfredsstäld. Ty källan sjelf kan ju icke törsta, och det watten, som Jesus gifwer, skall blifwa i den trogna menniskan en källa med springande, oaflåtligt strömmande, watten allt in till ewigt lif, således med allt rikare tillflöde, till dess nådens och salighetens fulländning är wunnen. Ty den källa, som uti nya födelsen uppwäller i menniskans hjerta, kan endast tillstoppas genom otro. Men der det en gång wunna nådesgoda genom tron förwaras, der är och förblifwer det ock en springkälla, som flödar mer och mer och i allt större nådesmått, till dess den flyter tillsamman med det ewiga lifwets oändliga haf, hwarifrån den har sitt ursprung.

15 Qwinnan sade till honom: Herre, gif mig det wattnet, att jag icke må törsta eller behöfwa komma hit för att hemta watten.

Ännu förstår icke qwinnan den gåfwa, hwarom Jesus talar, utan menar, att han har tillgång till ett naturligt underwatten att gifwa henne. Hon tror, att fråga är om ett watten, genom hwilket hon kan blifwa befriad från mödan och arbetet, att dagligen ösa ur den djupa Jakobsbrunnen, men förstår ännu icke, att det är från syndamödan han will och kan befria henne. Emellertid är begäret efter något bättre hos henne wäckt.

16 Jesus sade till henne: Gå, tillkalla din man och kom hit.

[ 245 ]Genom denna tillsägelse wäckes hos henne behofwet efter ett andeligt wederqwickande watten. Ty genom denna påminnelse bringas hon till metwetande af sin synd. Och der syndakänslan är wäckt, och således räddhågan för döden, som är syndens lön, der uppstår en törst efter lifwets watten.

17 Qwinnan swarade och sade: Jag har ingen man. Jesus sade till henne: Du sade rätt: jag har ingen man;

18 ty fem män har du haft, och den du nu har är icke din man; det har du sagt sant.

Jesu tillsägelse, att han skulle gå och kalla sin man, innehöll en swår förebråelse. Hon söker komma ifrån den med inwändningen: jag har ingen man. Detta war sant till hälften. Jesus låter det i sin mildhet gälla hwad det kan. Men hela sanningen måste fram. Med heligt allwar röjer han nu den grund, hwarpå hennes inwändning hwilade. Hon wisste, huru hon blifwit skild från sina män. Han, som talade med henne, wisste det ock. Så stod hon med sitt Wäckta samwete och uppenbarade skuld, full af blygsel, inför Herrens ögon.

19 Då sade qwinnan till honom: Herre, jag ser, att du är en profet. Luk. 7: 16. 24: 19. Joh. 6: 14.

20 Wåra fäder hafwa tillbedt på detta berg, och I sägen, att i Jerusalem är det ställe, der man bör tillbedja. 5 Mos. 12: 511. 1 Kon. 9: 3.

Hon hade funnit att Jesus war en profet. Men hon wille se hans profettjenst och förmåga anwänd på ett mindre oangenämt ämne än det föregående, då han upptäcke hennes syndalefnad. Hon wänder då samtalet på en twistefråga emellan Judarne och Samariterna, rörande det rätta stället för Guds tillbedjande. Samariterna hade, sedan Nehemias dagar, utwalt berget Gerisim (Garizim) dertill. Orsaken se Neh. 13: 28 o. f. Qwinnan säger detta berg, emedan det låg strax bredwid. Samariterna hade således på Gerisim upprättat ett tempel. För att gifwa det ett större anseende, hade de förfalskat orden i 5 Mos. 27: 4: det berget Ebal, så att de i stället insatt orden: det berget Gerisim. Templet hade blifwit förstördt af Hyrkanus. Men de fortforo att tillbedja på berget. Såsom wälsignelsens berg (5 Mos. 27: 12) hade Gerisim ett wisst anseende. Judarne åter förkastade Samariternas gudstjenst och gudstjenstställe. De sade, såsom qwinnan här uttrycker sig: I, Judar, sägen o. s. w. Qwinnan wille nu att Jesus, för hwilken, såsom en profet, hon fattat förtroende, skulle afgöra denna religionsfråga. Hennes uppwäckta samwete med sina synders minnen plågade henne utan twifwel derunder. Hon synes likasom wilja weta, hwar hon skall tillbedja och offra, för att finna ro till sin själ.

21 Jesus sade till henne: Qwinna, tro mig, att en tid kommer, då I hwarken på detta berg eller i Jerusalem skolen tillbedja Fadren.

22 I tillbedjen hwad I icke kännen, men wi tillbedja hwad wi känna, ty frälsningen är från Judarne. Es. 2: 3. Luk. 24: 47. Rom. 9: 4.

I, Samariter, tillbedjen hwad I icke kännen eller förstån; wi, Judar, tillbedja hwad wi känna, ty frälsningen är från Judarne. Samariterna hade ingen rätt kännedom om Gud; ty deras gudstjenst war uppblandad med hedniska beståndsdelar. De antogo wäl Moses’ böcker, men icke profeternas skrifter. De tillbådo således hwad de icke hade någon fullständig och klar kännedom om. Judarne åter hade Guds fullständiga ord i gamla testamentets skrifter. De wisste således hwem och hwad de tillbådo, så många af dem, som woro sanna Judar eller rätta bekännare. Hos Judafolket kunde Kristus derföre uppenbara sig. Åt dem war han utlofwad. Han är frälsaren och saliggöraren. Frälsningen är således från Judarna; till dem kom den först, från dem utbreder sig den sedan äfwen till Samariterna och de hedniska folken.

23 Men en tid kommer och är redan inne, då sanne tillbedjare skola tillbedja Fadren i anda och sanning, ty Fadren söker ock sådana tillbedjare.

24 Gud är en Ande, och de som tillbedja honom böra tillbedja i anda och sanning. 2 Kor. 3: 17.

Att Gud är en Ande innebär, att han är ett från all kroppslig inskränkning skildt wäsende, ett wäsende med alla de högsta och fullkomligaste egenskaper, sanning, wishet, helighet o. s. w. Och just emedan Gud är en Ande, så fordrar han tillbedjare, som tillbedja honom i anda och sanning: ”i anda”, nemligen i ett af Guds Ande werkadt lif och sinne, så att Guds tillbedjande icke ar inskränkt till wissa rum, ware sig Gerisim eller Jerusalem; och ”i sanning”, nemligen på ett Guds egenskaper motswarande sätt, så att Guds tillbedjande icke är fördunkladt af något sken och icke heller bundet wid det förra lagiska skuggwerket, utan ledes af Guds heliga ord, der han uppenbarat sig. Nu hade Judarne sanningen, men till största delen saknade de anden; den från profeterna ärfda sanningen war genom det fariseiska bokstafswäsendet storligen bortskymd och fördunklad. Samariterna hade icke en gång sanningen, och der sanningens ord fattas, der kan icke heller wara ande, ty Guds Ande kan blott werka med sanningen. Der nådens och sanningens ord är, der kan och will ock nådens och sanningens Ande wara werksam. Nåd och sanning, således ock Ande och sanning, är kommen genom Jesus Kristus. Genom honom och hans Ande lära wi derföre känna Fadren, så att wi kunna rätt tillbedja och rätt bedja till honom, i andan med upprigtigt sinne, och i sanning med barnslig förtröstan.

25 Då sade qwinnan till honom: Jag [ 246 ]wet, att Messias, som kallas Kristus, skall komma; när han kommer, skall han förkunna oss allt.

26 Jesus sade till henne: Jag, som talar med dig, är densamme. Joh. 9: 37.

27 Och i detsamma kommo hans lärjungar, och de undrade derpå, att han talade med en qwinna; dock sade ingen: Hwad frågar du, eller hwad talar du med henne?

Enligt de judiska skriftlärdes mening ansågs det icke passande för en man att hafwa långa samtal med en qwinna. Ännu mindre passande skalle de ansett det att tala med en samaritisk qwinna. Af en dubbel anledning wäckte det således lärjungarnes förundran, att Jesus här höll samtal med en qwinna. Men de kände, att han wisste hwad han gjorde. Deras stora wördnad för den helige mästaren gjorde, att de ej i ord uttryckte sin förundran. — Hwad frågar du? egentligen: hwad söker du?

28 Då lät qwinnan sin kruka stå och gick in i staden och sade till folket:

29 Kommen och sen en man, som har sagt mig allt hwad jag har gjort. Icke är wäl han Kristus?

30 Då gingo de ut från staden och kommo till honom.

31 Men under tiden bådo lärjungarne honom, sägande: Rabbi, ät.

32 Men han sade till dem: Jag har mat att äta, som I icke kännen.

33 Då sade lärjungarne sins emellan: Icke har wäl någon burit mat till honom?

34 Jesus sade till dem: Min mat är att göra dens wilja, som har sändt mig, och fullborda hans werk. Joh. 6: 38.

35 Sägen I icke: Ännu är det fyra månader tills skördetiden kommer? Se, jag säger eder: Lyften upp edra ögon och beskåden fälten, huru de redan hwitna till skörd. Matt. 9: 37. Luk. 10: 2.

Ännu är det fyra månader tills skördetiden kommer. Detta war ett ordspråk hos Galileerna, hwarmed de plägade uppmuntra sig wid såningstidens slut till tålamod i wäntan på den skörd, som ännu låg förborgad i sådden. Jemför Jak. 5: 7. Sannolikt war just då, när Jesus talade detta, såningstiden inne i det förlofwade landet. Den räcker från slutet af Oktober till början af December. Derpå följer skörden från början af April till slutet af sommaren. Från detta naturliga förhalkande leder Jesus sina lärjungars uppmärksamhet på ett andeligt. Den andeliga skördetiden är ej bunden wid samma lagar, som den naturliga. I plågen säga så der i afseende på den naturliga skördetiden — si, jag säger eder, med afseende på den andeliga: Lyften upp edra ögon o. s. w. De sågo da Samariterna komma. Det i qwinnan sådda ordet började således genast bära frukt. De efter salighet längtande Samariterna woro ett fält, som hwitnade till skörd. Den skörd, som följde på Jesu andeliga utsäde, lät således icke wänta på sig fyra månader, eller en enligt naturlagarne afmätt tid. Här gingo fastmer de ord i fullbordan, som wi läsa i Amos 9: 13 och Es. 49: 18. De ord Jesus talat till qwinnan, hade i sig ett lefwande watten, hwarmed det andeliga fältet blifwit begjutet, så att utsädet bragtes till skyndsam mognad. Anblicken deraf borde äfwen tillskynda lärjungarna fröjd. Denna skörd borde äfwen åt dem medföra en andelig mat eller wederqwickande spis. Så mycket mer, som hwad de här sågo och upplefde, skulle wara för dem en profetisk förebild till den underbara evangelii skörd, till hwilken de framdeles blefwo sända både bland Samariens folk och de hedniska folken.

36 Och den som skördar, han tager lön och samlar frukt till ewigt lif, på det att både den som sår och den som skördar må tillsamman glädjas.

I jemförelse med det gamla testamentet, som war en såningstid, är det nya en skördetid. Men all tid är en andelig såningstid intill den sista dagen, som är skördedagen. Den som nu wid nya testamentets inbrytande och allt framgent skördar, i det han förhjelper menniskor till tron på deras Frälsare, han tager eller undfår redan nu en önskad lön för sitt arbete och samlar frukt, d. ä. själar, dem han winner till ewigt lif. Det ewiga lifwet är ladan, i hwilken frukten inbergas. Säden som utsås är Guds ord, Luk. 8: 11. Både den som sår denna säd i menniskors hjertan utan att få se frukten, och den som uppskär och får se frukten, skola tillsamman glädjas i det ewiga lifwet.

37 Ty här är det ordet sant, att en är den som sår och en annan den som skördar.

38 Jag har sändt eder att skörda det, hwarpå I icke hafwen arbetat. Andra hafwa arbetat, och I hafwen ingått i deras arbete.

Andra Guds tjenare, profeterna i det gamla testamentet, och senast Johannes Döparen, men framför dem alla Guds tjenare i högsta mening, Jesus Kristus sjelf, hafwa arbetat med ordets utsående. De bortgingo från jorden, utan att få se hela den härliga frukten af sitt arbete i ordet. Jesu lärjungar hafwa ingått i deras arbete, för att skörda dess frukt, och åter andra rätta lärjungar äro såsom lärare ingångne i de första lärjungarnes skördearbete och så och skörda allt framgent.

39 Och många af Samariterna från den staden trodde på honom för qwinnans ords skull, som wittnade: Han har sagt mig allt hwad jag har gjort.

40 När nu Samariterna kommo till [ 247 ]honom, bådo de honom blifwa qwar hos dem. Och han blef qwar der twå dagar.

41 Och mycket flera trodde för hans ords skull,

42 och de sade till qwinnan: Nu mera tro wi icke för ditt tals skull, ty wi hafwa sjelfwa hört och weta, att denne är för wisso werldens frälsare, Kristus. Joh. 17: 8.

Werldens, således äfwen Samariternas och alla menniskors, ej blott Judarnes frälsare.

43 Men efter de twå dagarna gick han derifrån och begaf sig till Galileen. Matt. 4: 12. Mark. 1: 14. Luk. 4: 14.

44 ty Jesus wittnade sjelf, att en profet icke är aktad i sitt fädernesland. Matt. 13: 57. Mark. 6: 4. Luk. 4: 24.

Jesus begaf sig således till Galileen i allmänhet, men icke till fädernestaden Nasaret, och det på den grund, som Johannes anför, att en profet icke är aktad i sitt fädernesland. Andra tro, att med fädernesland här menas Judeen, der Jesus war född (i Betlehem), och att Johannes här wille förklara orsaken, hwarföre Jesus icke begaf sig dit, utan till Galileen.

45 När han nu kom till Galileen, mottogo Galileerna honom, emedan de hade sett allt hwad han hade gjort i Jerusalem wid högtiden, ty de hade ock sjelfwa kommit till högtiden.

46 Så som Jesus åter till Kana i Galileen, der han hade gjort watten till win.Joh. 2: 1.

Och i Kapernaum war en konungsman, hwilkens son låg sjuk.

En konungsman, d. w. s. en tjensteman hos Herodes Antipas, som wäl egentligen blott war en fjerdingsfurste, men likwäl understundom kallas ”konung”.

47 När denne hörde, att Jesus hade kommit från Judeen till Galileen, begaf han sig till honom och bad honom, att han måtte komma ned och göra hans son helbregda; ty han låg för döden.

48 Då sade Jesus till honom: Om I icke sen tecken och under, tron I icke. 2 Kor. 1: 22.

Samariterna trodde Jesus för hans ords skull. Judarne åter wille se tecken och under för att tro.

49 Konungsmannen sade till honom: Herre, kom ned, förr än mitt barn dör.

50 Jesus sade till honom: Gå; din son lefwer. Och mannen trodde det ord, som Jesus hade sagt till honom, och gick.

Gå; din son lefwer. Detta ord war en helsosam ört, som werkade en dubbel helbregdagörelse på en gång. Ty den kroppssjuke sonen erhöll af det ordet lekamlig helsa och lifskraft, och den af trosswaghet kranke fadren fick genom samma ord trosstyrka.

51 Och då han redan war på nedresan, mötte honom hans tjenare och förkunnade för honom, sägande: Din son lefwer.

52 Då frågade han dem, på hwilken timme det hade blifwit bättre med honom. Och de sade till honom: I går på sjunde timmen öfwergaf febern honom.

53 Då förstod fadern, att det hade skett den timmen, då Jesus hade sagt till honom: Din son lefwer. Och han trodde, han och hela hans hus.

54 Detta tecken, som war det andra, gjorde Jesus när han hade kommit från Judeen till Galileen.

Detta är det andra tecknet, som Jesus gjorde, nemligen i Galileen, hwarest det första skedde i Kana. Emellan dessa båda hade han gjort flera under i Judeen.

5 Kapitlet.

Jesus botar en sjuk wid Betesda och betygar inför Judarne sin gudom.

Derefter war en Judarnes högtid[3], och Jesus for upp till Jerusalem.

Enligt Bengel och Roos har det sannolikt warit en pingsthögtid, som här menas.

2 Men wid fårporten i Jerusalem ligger en dam, som på ebreiska äfwen heter Betesda, med fem pelargångar.

Fårporten, se Neh. 3: 132. Namnet Betesda betyder barmhertighetshuset. Det hade fem pelargångar, uppbyggda till de sjukas skydd och beqwämlighet.

3 I dessa låg en stor mängd sjuka, blinda, halta, förtwinade, som wäntade på att wattnet skulle röras.

4 Ty en ängel steg tidtals ned i dammen och upprörde wattnet. Den som nu först steg ned i wattnet, sedan det hade blifwit upprördt, han blef helbregda, med hwilken sjukdom han än war behäftad.

5 Och der war en man, som hade warit sjuk i trettioåtta år.

6 Då Jesus fick se honom, der han låg, och förnam, att han redan lång tid hade warit sjuk, sade han till honom: Will du blifwa helbregda?

7 Den sjuke swarade honom: Herre, jag har ingen menniska, som kan kasta [ 248 ]mig i dammen, nar wattnet blifwit upprördt; och just då jag kommer, stiger en annan ned före mig.

8 Jesus sade till honom: Stå upp, tag din säng och gå. Matt. 9: 6.

9 Och strax blef mannen helbregda och tog sin säng och gick.

Men det war sabbat på den dagen. Joh. 9: 14.

10 Då sade Judarne till den som hade blifwit botad: Det är sabbat, dig är icke lofligt att bära sängen. 2 Mos. 20: 10. Jer. 17: 21 f. Matt. 12: 2.

11 Han swarade dem: Den som gjorde mig helbregda, han sade till mig: tag din säng och gå.

12 Då frågade de honom: Hwem är den mannen, som sade till dig: tag din säng och gå?

13 Men den botade wisste icke hwem han war, ty Jesus hade dragit sig undan, emedan mycket folk war på det stället.

14 Derefter fann Jesus honom i templet och sade till honom: Se, du har blifwit helbregda; synda icke härefter, att dig icke må wederfaras något wärre. Joh. 8: 11.

15 Då gick mannen bort och omtalade för Judarne, att det war Jesus, som hade gjort honom helbregda.

Nu wisste mannen hwem det war, som gjort honom helbregda. Han gick derföre att gifwa dem besked, som frågat honom, v. 12. Han gjorde det sannolikt i god afsigt och i tanke, att de skulle wörda och prisa Jesus, som gjort det stora undret.

16 Och derföre förföljde Judarne Jesus och sökte att döda honom, emedan han gjorde detta på en sabbat.

17 Men Jesus swarade dem: Min Fader werkar intill nu; jag werkar ock. Joh. 14: 10.

Gud hwilade på sjunde dagen efter skapelsedagarne. Men hans hwila är icke en hwila i mensklig mening, utan twärtom den saligaste werksamhet. Derföre säger Jesus: Min Fader werkar, icke utan mig; han werkar alltifrån den första skapelsen, utan afbrott i sin gudomliga hwila, intill nu, oafbrutet, äfwen på sabbaten; jag werkar ock, icke utan honom. Ty Fadren werkar aldrig utan Sonen, som är det ewiga ordet. Genom Sonen har han frambragt werlden ur dess intet. Och det på sabbatsdagen gjorda kärlekswerket war ett tecken af detta alltid fortfarande, endrägtiga Fadrens och Sonens samwerkande. Hwad Jesus härom säger skulle för Judarna, om de welat ha Sonen, warit ett kosteligt evangelium, uppmuntrande dem till Fadrens lof, men nu blef det, emedan de framhärdade i sin otro och blindhet, för dem en förargelse.

18 Derföre sökte då Judarne ännu mer att döda honom, emedan han ej allenast bröt sabbaten, utan äfwen kallade Gud sin Fader, görande sig sjelf lik Gud. Joh. 10: 33.

Sin Fader, egentligen ”sin egen Fader”, så att han i en alldeles egen bemärkelse kallade Gud sin Fader. Att Jesus war lik Gud i magt och ära, detta kunde och wille de otrogna Judarne icke fatta; derföre sade de, att han gjorde sig lik Gud, och det måste de i sin blindhet räkna såsom en hädelse.

19 Då swarade Jesus och sade till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Sonen kan intet göra af sig sjelf, utan hwad han ser Fadren göra; ty allt hwad han gör, det gör likaledes ock Sonen. Joh. 8: 38.

Skapade warelser, som affallit och skilt sig från gemenskapen med Fadren, de kunna göra något af sig sjelfwa, i det de wilja wara något för sig sjelfwa. Men Sonen kan, i kraft af sin enhet med Fadren, intet göra af sig sjelf, utan allt hwad han gör, werkar han i gemenskap med Fadren. Just emedan han är Sonen, så är det omöjligt att han kunde göra ett werk, som icke tillika wore Fadrens werk: Fadrens wilja och werkande uppenbarar sig fastmer i Sonens wilja och werkande. Detta ställe wisar oss så wäl Sonens ewiga gudomswäsende och ewiga ettwarande med Fadren som ock hans personliga åtskilnad från Fadren.

20 Ty Fadren älskar Sonen och wisar honom allt hwad han sjelf gör, och han skall wisa honom större werk än dessa, på det att I mån förundra eder. Joh. 3: 35.

21 Ty såsom Fadren uppwäcker de döda och gör dem lefwande, så gör ock Sonen lefwande hwilka han will.

Jesus hade nämnt större werk, som Judarne skulle få se till sin förundran. Ett sådant werk, och jemwäl det största war att uppwäcka lekamligen döda. Ty af alla under, som menniskorna ”undrade på”, war de dödas uppwäckande det största.

22 Ty icke heller dömer Fadren någon, utan all dom har han gifwit åt Sonen, Matt. 11: 27. 28: 18. Joh. 17: 2. Ap. G. 17: 31.

Fadren dömer wisserligen ock (se t. ex. Rom. 3: 6), men han dömer ingen för sig allena och utan Sonen; utan domen, på hwilken magten att uppwäcka döda grundar sig, och som just genom de dödas uppwäckande blir synnerligen uppenbar, domen och all dom, icke blott slutdomen, den yttersta domen, utan ock hwarje dom, hwarigenom Skilnaden mellan andeligen döda och lefwande i tiden uppenbaras, hafwer Fadren [ 249 ]gifwit åt Sonen, så att Fadren dömer werlden genom Sonen; dock alltid så att Sonens dom jemwäl är Fadrens.

23 på det att alla må hedra Sonen, såsom de hedra Fadren. Den som icke hedrar Sonen, han hedrar icke Fadren, som har sändt honom. 1 Joh. 2: 23.

Alla skola, antingen friwilligt, så att de genom tron undfly wredens dom, eller twunget och till sin förskräckelse hedra eller ära Sonen såsom sin domare. Fil. 2: 9–11. ”Judarne hade, v. 18, tadlat Jesus, derföre att han gjorde sig lik Gud; deremot har han nu bewisat för dem, att Gud sjelf satt honom lika med sig, och att följaktligen den, som icke erkände honom i hans höghet, uppsatte sig mot Gud, hedrade icke Gud.” Dessa ord af Jesu mun wisa oss klart, att han är jemlik med Fadren, eljest wore det ett groft afguderi att hedra Sonen lika med Fadren.

24 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mitt tal och tror den som har sändt mig, han har ewigt lif och kommer icke i dom, utan har öfwergått från döden till lifwet. Luk. 23: 43. Joh. 3: 18. 6: 40, 47. 8: 51. Ef. 2: 6.

Och kommer icke i dom, nemligen i den yttersta domen. Denna dom är upphäfd genom Sonen för den, som tror Sonen och derigenom Fadren, genom lydaktigt anammande af Sonens ord. Genom tron har han gjort en werklig öfwergång ifrån döden till lifwet, från den andeliga döden till det andeliga lifwet, och derigenom äfwen från den ewiga döden till det ewiga lifwet, enär det ewiga lifwet är en fortsättning af det andeliga, i oändelig salighetsfullhet. Alla menniskor måste framställas för Kristi domstol, men endast de otrogna komma i domen eller fördömelsen.

25 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: En stund kommer och är redan inne, då de döda skola höra Guds Sons röst, och de som hafwa hört henne skola lefwa. Rom. 6: 4. Gal. 2: 20. Ef. 2: 5. 1 Tim. 5: 6. Upp. 3: 1.

Redan: i lekamligt afseende, hwarpå Jairi dotters, ynglingens i Nain och Lasari uppwäckande äro exempel; i andeligt afseende alla de, som anammade Jesu ord i tron.

26 Ty såsom Fadren har lif i sig sjelf, så har han ock gifwit Sonen att hafwa lif i sig sjelf.

27 Och han har ock gifwit honom magt att båda dom, emedan han är Menniskosonen.

”Domen måste hållas offentligen för alla menniskor; derföre måste äfwen domaren wara menniska, den man kan se, och likwäl äfwen Gud, emedan han måste besitta Guds domstol.” L.

28 Förundren eder icke öfwer detta; ty en stund kommer, då alla som äro i grifterna skola höra hans röst. Dan. 12: 2. 2 Kor. 15: 52. 1 Tess. 4: 16.

De skulle icke förundra sig öfwer detta, som nu från v. 21 blifwit betygadt. Ty en stund kommer, då ännu större ting skola ske, nemligen att icke blott några lekamligen eller andeligen döda skola uppwäckas, utan alla som äro i grifterna skola höra hans mägtiga röst. Förut hafwa de kunnat höra den utan att lyda, men då skola alla höra den och måste lyda.

29 Och de skola gå derutur, de som hafwa gjort det goda, till lifwets uppståndelse, och de som hafwa gjort det onda, till domens uppståndelse. Matt. 25: 46.

De som hafwa gjort det goda, äro de genom tron rättfärdiggjorda, ty tron allena gifwer menniskan kraft att göra wäl eller göra sannskyldigt godt, sannskyldigt goda gerningar i Kristus, och genom tron tillhör dem allt det som Kristus gjort i deras ställe, och det är alltsamman godt. Det goda, de gjort i tron, har wittnat om ett andeligt lif och en andelig lifskraft. Derföre blir deras uppståndelse en lifwets uppståndelse eller en uppståndelse till det ewiga lifwet, det lif, hwartill deras ande redan i tiden blifwit förnyad, och hwari den på den yttersta dagen förhärligade kroppen äfwen får del. De åter, som hafwa gjort det onda, äro de, som lefwat och dött utan tron på Guds Son. Ont de warit än så fromma och ärbara inför werlden, så hafwa de dock gjort illa just dermed, att deras gerningar icke woro gjorda i Gud, emedan de icke woro gjorda i Guds Sons tro. Det har warit döda gerningar, emedan de gjordes utan lifsgemenskap med Kristus. Derföre blir deras uppståndelse en domens uppståndelse, en uppståndelse till fördömelse. Det heter icke dödens uppståndelse, ty detta uttryck hade icke passat: men domen, hwartill de uppstå, blir en dödens dom, en dom till den ewiga döden, den död, hwars dom de redan i tiden burit i sin oförnyade ande, och i hwilken deras på yttersta dagen uppwäckta kroppar få del, då den ogudaktige får en sådan kropp, som är i stånd att lida de qwal, hwilka innebäras i den ewiga dödens dom.

30 Intet kan jag göra af mig sjelf. Såsom jag hör, så dömer jag; och min dom är rättfärdig, ty jag söker icke min wilja, utan dens wilja, som har sändt mig. Joh. 6: 38.

Göra och döma. Såsom jag hör af Fadren, så dömer och gör jag.

31 Om jag wittnar om mig sjelf, så är mitt wittnesbörd icke sant.

Det war den inwändning, de otrogne Judarne wille göra, att Jesus wittnade om sig sjelf. De betraktade honom blott och bart såsom en menniska. De wille ej fatta, att Fadren war med honom. Hade han nu allena och med Fadrens uteslutande wittnat om sig sjelf, hwilket dock war omöjligt, så hade ock hans wittnesbörd icke warit sant, icke haft giltighet, icke förtjenat förtroende. Men för att desto starkare bewisa sin trowärdighet, hänwisar han till ett högre wittnesbörd än en blott menniskas kunde [ 250 ]wara, nemligen till Fadrens, som måste wittna med Sonen.

32 En annan är, som wittnar om mig, och jag wet, att det wittnesbörd är sant, som han wittnar om mig. Es. 42: 1. Matt. 17: 5. Joh. 8: 1418.

33 I hafwen sändt till Johannes, och han har wittnat för sanningen. Joh. 1: 19.

34 Men jag tager icke wittnesbördet af en menniska, utan detta säger jag, på det att I mån warda frälste.

Som wille Jesus säga: Men jag tager icke af en menniska, wore det ock Johannes, wittnesbördet om mitt företräde, då jag allt menniskowittnesbörd förutan är den jag är; utan detta säger jag om Johannes, v. 33, och anför exemplet af hans wittnesbörd blott i den afsigt, att I mån warda frälste och salige genom att rätt akta på Johannes’ wittnesbörd och således komma till tro på mig, om hwilken Johannes framför allt wittnade.

35 Denne war det brinnande och skinande ljuset, och I willen för en stund fröjdas i hans sken.

Johannes war det i g. t. redan förut förkunnade brinnande och skinande ljuset. I Elias’ af nit brinnande anda och skinande kraft framträdde han, såsom ett ljus eller en lykta. ”Med lyktan söka wi dagen. En sådan lykta war Johannes”, med ledning af hwars sken menniskorna skulle söka och finna den klara i Jesus uppgångna dagen. Brinnande såsom eld war Johannes i sin bättringspredikan, som trängde skarpt till deras hjertan. Klart och mildt skinande lyste han tillika i sitt evangeliska wittnesbörd om Guds Lam, som borttager werldens synd. Men i stället att låta detta ljus leda sig till dess mål, woro de i allmänhet sådane, att de blott för en stund, eller en liten tid, wille fröjdas eller förlusta sig i dess sken. De handlade derutinnan så, som allt wore dermed uträttadt, att man på ett sinligt sätt förnöjde sig åt Guds tjenares utomordentliga gåfwor, utan angelägenhet att lyda Guds tjenares röst.

36 Men jag har ett wittnesbörd, som är större än Johannes’ wittnesbörd; ty de gerningar, som Fadren har gifwit mig, att jag skulle fullborda dem, desamma gerningar, som jag gör, wittna om mig, att Fadren har sändt mig. Joh. 10: 25.

37 Och Fadren, som har sändt mig, har sjelf wittnat om mig. I hafwen hwarken någonsin hört hans röst eller sett hans skepnad. Matt. 3: 17. 17: 5. Joh. 6: 27. 12: 28. 2 Petr. 1: 17. 2 Mos. 33: 20. 5 Mos. 4: 12. 1 Tim. 6: 16. 1 Joh. 4: 12.

Fadren har wittnat om Sonen redan i gamla testamentet, men ännu mer i det nya. Under Jesu werksamhet på jorden har Fadren wittnat om honom dels omedelbart, såsom wid Jesu dop, dels medelbart genom de werk, Jesus gjorde. Af dessa werk är hela återlösningswerket det största. Men alla Jesu underwerk woro Fadrens wittnesbörd, synnerligen de, som åtföljde Jesu kraftiga ord och åtföljdes af menniskors sinnesförändring. I dem, inför menniskors ögon och öron och genom deras inre werkan på menniskornas hjertan, wittnade Fadren om honom så tydligt, att alla borde förstå, att han war Guds Son. Men Judarne tillslöto sina hjertan för det wittnesbördet af Fadren. De hade hwarken någonsin hört hans röst eller sett hans skepnad, de hade det icke en gång så mycket som profeterna, t. ex. Hes. 1: 28, ännu mindre såsom Kristus sjelf. Han hade både hört Fadrens röst och sett hans skepnad, och det på ett sätt, som endast Sonen kunnat. Han wisste således, att Fadren wittnat om honom. Judarne skulle också kunnat fatta detta wittnesbörd om de hade låtit Guds Ande öppna deras ögon till att se och deras öron till att höra Jesu gerningar och Jesu ord, men ack! de wille icke!

38 Och hans ord hafwen I icke förblifwande i eder, ty den han har sändt, honom tron I icke.

De hade Guds ord. Men de hade det icke förblifwande i sig; de hade det blott likasom utom sig, såsom en ofruktbar bokstafskunskap. Det kom till deras öron, men fick icke tränga till deras hjertan. Detta wisade sig tydligast deri, att de icke trodde honom, som Gud har sändt, och genom hwilken han låtit höra och se sig. De hade icke med hjertats tro mottagit och anwändt det skrifna ordet; och detta war orsaken att de icke heller trodde Ordet, som blifwit kött. Johannes’ wittnesbörd, Fadrens wittnesbörd, gamla testamentets wittnesbörd: alla wittnade om Jesus, men alla hade de af Judarne blifwit okända eller misskända, och derföre kände de icke honom, som af Fadren blifwit sänd.

39 I ransaken skrifterna, emedan I menen eder hafwa ewigt lif i dem, och dessa äro de som wittna om mig. Luk. 16: 29. Ap. G. 17: 11. Es. 8: 20. 34: 16. 5 Mos. 18: 15. Jer. 23: 5. Dan. 9: 24. Joh. 1: 45.

Att ransaka eller forska är ett ord, som egentligen nyttjas om dem, hwilka leta i grufworna efter metaller. Skriften eller de heliga skrifterna äro såsom en metallgrufwa, i hwilkens djup den finner idel andeligt och himmelskt guld, som derefter troende söker; ty man finner der ewigt lif. Judarne ransakade nu i gamla testamentets skrifter, men på ett förwändt sätt. De menade sig hafwa ewigt lif i dem blott derigenom, att de ransakade med ögat och förståndet, utan att det tillika blef en hjertats ransakning. Ordets bokstafliga wittnesbörd war dem sålunda bekant, men för Guds wittnesbörd genom ordet förblef deras hjerta tillslutet. Just dessa skrifter, som de på ett så ytligt sätt ransakade, äro de som wittna om Jesus. Han är skrifternas kärna och hufwudämne.

40 Och I wiljen icke komma till mig, att I mån hafwa lif.

[ 251 ]Som wille Jesus säga: All eder skriftforskning måste wara förgäfwes, hwilket wisar sig i edert förhållande mot mig; ty om I willen tro och låta lära eder, så skulle skriften föra eder till mig, såsom lifwets källa, men nu är det twärtom så, att I wiljen icke komma till mig i tron, att I mån hafwa det i skriften utlofwade lif, som I menen eder söka och hafwa, och derigenom undgå döden och förtappelsen.

41 Jag tager icke pris af menniskor;

När Jesus förebrår dem, att de icke wille kamma till honom, så wille de i sin otro göra honom den förebråelsen tillbaka, att han wille taga pris eller ära af menniskor. Men han sökte Fadrens pris, i det att han wisade dem, huru de skulle ransaka Skrifterna för att finna det ewiga lifwet, som blott finnes i honom, och således genom att tro på hans namn.

42 men jag känner eder, att I icke hafwen Guds kärlek i eder.

Guds kärlek lärer menniskan att allena söka Guds ära. Den som då, såsom Judarne, icke med sin skriftforskning söker Guds ära, han har icke heller Guds kärlek uti sig; han kan wäl weta och tala mycket om Guds kärlek, men uti sig har han den icke, då den icke får förödmjuka och drifwa till den af Fadren älskade och af kärlek utgifne Sonen, v. 20.

43 Jag har kommit i min Faders namn, och I mottagen mig icke; kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I mottaga.

Jesus kom i Fadrens namn och förhärligade Fadrens namn. Men honom mottogo de icke i tron: ty just det, att han prisade Fadren, innebar att han med sin lära nedslog allt sjelfberöm, och denna lära behagade dem icke. Men kom ett annan i sitt eget namn, således en, som sökte sin egen ära och menniskopris, den mottogo de willigt, emedan en sådan smickrade deras egen ärelystnad. Detta wisade sig ock allt framgent, då många sådana ”andra” kommo, nemligen falska profeter och antikrister, som genast fingo stort tillopp af de arma Judarna. De korsfäste lifwets herre, men slöta sig till lögnens sändebud. Särskildt syftar denna förutsägelse på syndens menniska, 2 Tess. 2: 3, 4, som kommer i sitt eget namn och föregifwer sig sjelf wara Gud. Han blifwer mottagen och hyllad af många, både Judar och affälliga kristna.

44 Huru kunnen I tro, I som tagen pris af hwarandra och icke söken det pris, som kommer från den som allena är Gud? Joh. 12: 43. Rom. 2: 29.

45 Menen icke, att jag skall anklaga eder hos Fadren. Det finnes en som anklagar eder, Moses, på hwilken I hoppens.

De hade satt sitt hopp om ewinnerligt lif på Moses, på hwilkens skrifter de framför allt satte wärde. Men Moses sjelf skulle just med sina skrifter för deras otro anklaga dem i den yttersta domen, emedan de så illa ransakat dem, att de förkastade honom, om hwilfen Moses ej blott i 5 Mos. 18: 15 o. f., utan ock flerstädes wittnat.

46 Ty trodden I Moses, så trodden I ock mig, ty om mig har denne skrifwit. 1 Mos. 3: 15. 22: 18. 49: 10. 5 Mos. 18: 18.

47 Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då tro mina ord?

6 Kapitlet.

Jesus bespisar fem tusen man, går på wattnet, underwisar om lifwets bröd. Petri bekännelse.

Derefter for Jesus öfwer det Galileiska hafwet wid Tiberias. Matt. 14: 13 f. Mark. 6: 30 f. Luk. 9: 10 f.

Derefter, d. w. s. en längre tid efter sist anförda tal, under hwilken mellantid många händelser i Jesu lif tilldragit sig, som finnas berättade hos de andra evangelisterna.

2 Och mycket folk följde honom, emedan de sågo de tecken, hwilka han gjorde med de sjuka.

3 Och Jesus gick upp på berget och satte sig der med sina lärjungar.

4 Och påsken, Judarnes högtid, war nära. 3 Mos. 23: 5.

5 Då nu Jesus upplyfte sina ögon och såg, att mycket folk kom till honom, sade han till Filippus: Hwarifrån skola wi köpa bröd, att dessa må äta?

6 Men detta sade han för att försöka honom, ty sjelf wisste han hwad han ämnade göra.

7 Filippus swarade honom: Bröd för twå hundra penningar äro icke nog för dem, så att hwar och en af dem kan få ett litet stycke.

Penningar, denarer, jemför Matt. 17: 24. 18: 28.

8 Då sade till honom en af hans lärjungar, Andreas, broder till Simon Petrus:

9 Här är en pilt, som har fem kornbröd och twå fiskar, men hwad förslår detta för så många? 2 Kon. 4: 43.

10 Men Jesus sade: Låten folket sätta sig ned. Och mycket gräs war på det stället. Då satte sig männen ned till ett antal af wid pass fem tusen.

11 Och Jesus tog bröden, tackade och delade ut åt dem som sutto, likaledes ock af fiskarna, så mycket de wille.

Se Ps. 145: 16.

12 Och när de woro mätta, sade han till sina lärjungar: Samlen tillhopa de öfwerblifwa styckena, att icke något må förfaras.

[ 252 ]13 Då samlade de dem tillhopa och fylde tolf korgar med stycken, som hade blifwit öfwer af de som kornbröden efter dem som hade ätit.

14 När nu menniskorna hade sett det tecken, som Jesus hade gjort, sade de: Denne är för wisso den profet, som skulle komma i werlden. 5 Mos. 18: 1518. Luk. 7: 16. 24: 19. Joh. 4: 19. 7: 40.

Den profet, som skulle komma, enligt 5 Mos. 18: 1518, d. ä. Messias, hwilken skall, i likhet med Moses, såsom profet lära oss, och äfwen bespisa oss, såsom Moses bespisade wåra fäder med manna i öknen.

15 När då Jesus förnam, att de ämnade komma och taga honom med wåld för att göra honom till konung, drog han sig åter undan till berget, han sjelf allena. Matt. 14: 22 f. Mark. 6: 45 f.

16 Men när det hade blifwit afton, gingo hans lärjungar ned till hafwet

17 och stego i båten och foro öfwer hafwet till Kapernaum. Och det hade redan blifwit mörkt, och Jesus hade icke kommit till dem.

18 Och hafwet upprördes af ett starkt stormwäder.

19 När de nu hade farit wid pass tjugufem eller trettio stadier, fingo de se Jesus gå på hafwet och nalkas båten, och de wordo förfärade.

Trettio stadier, d. w. s. ungefär en half swensk mil.

20 Men han sade till dem: Det är jag; waren icke förfärade.

21 Då wille de taga honom upp i båten, och strax war båten wid det land, dit de foro.

Då wille de taga honom, d. ä. de togo honom willigt upp i farkosten. Jemför berättelsen hos Matteus och Markus. Men att Jesus blott för ett ögonblick steg i skeppet, emedan det med underbar hastighet fördes till lands, ser man af denna vers.

22 Dagen derpå, eftersom folket, som stod på andra sidan hafwet, hade sett, att der war ingen annan båt än den enda, i hwilken hans lärjungar hade stigit, och att Jesus icke hade följt med sina lärjungar ombord, utan att lärjungarne hade farit bort ensamme —

23 men andra båtar hade kommit från Tiberias nära intill den plats, der de hade ätit brödet, sedan Herren hade sagt tacksägelsen —

24 när nu folket såg, att Jesus icke war der, ej heller hans lärjungar, stego ock de i båtarna och kommo till Kapernaum och sökte Jesus.

25 Och då de funno honom på andra sidan hafwet, sade de till honom: Rabbi, när kom du hit?

26 Jesus swarade dem och sade: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I söken mig icke derföre, att I hafwen sett tecken, utan derföre, att I hafwen ätit af bröden och blifwit mätta.

Jesus swarar sålunda icke på deras fråga. Men den röjde dock ett förtroende till honom. Deraf begagnar han sig och länkar talet såsom med deras andeliga behof war öfwerensstämmande. — De sökte honom, men ännu icke drifne af andeligt begär; icke derföre att de sett hans tecken på de sjuka och med bröden, ty de hade derigenom icke låtit sig bringas till tro på honom, utan derföre att de blifwit spisade och wille hafwa honom ytterligare till en brödkonung.

27 Werken icke för den mat, som förgås, utan för den mat, som förblifwer till ewigt lif, hwilken Menniskosonen skall gifwa eder; ty honom har Fadren, Gud, beseglat. Joh. 11: 26. Matt. 3: 17. 17: 5. Joh. 1: 32 f. 5: 37. 8: 18.

Werken icke för, d. ä. eftersträfwen icke, söken icke att blott förwärfwa eder den mat, som förgås, d. ä. den lekamliga maten. All jordisk spis närer härnere blott den förgängliga kroppen och förgås med den. Menniskan har en odödlig ande, som ännu nödwändigare behöfwer näring, nemligen den spis, som icke förgås, utan förblifwer till ewinnerligt lif. Denna oförgängliga spis kan och skall allena Menniskosonen gifwa. Ty honom har Fadren, Gud just genom det v. 14 prisade undret och genom hela sitt wittnesbörd om honom, beseglat och således befullmägtigat såsom sitt sändebud; derföre skolen I med full trostillförsigt höra och mottaga honom.

28 Då sade de till honom: Hwad skola wi göra för att werka Guds werk?

I denna fråga röjer sig deras lagiska sinne: De inse, att de, för att erhålla den oförgängliga maten, måste wara Gud behagliga, och således göra Guds werk. Men derwid lägga de wigten på ordet göra och på hwad de sjelfwa kunna och skola göra. De förstå ännu icke, att här, i fråga om winnandet af det ewiga lifwet, beror allt på nåd och tro; ty de äro beredda att göra allt, som skulle kunna förtjena åt dem hwad de behöfwa, och på kraften dertill twifla de ännu icke.

29 Jesus swarade och sade till dem: Detta är Guds werk, att I tron på den han har sändt. 1 Joh. 3: 23.

[ 253 ]De hade frågat efter werk; Jesus swarar med samma ord. De hade frågat om stora Guds werk, som de skulle kunna werka för att winna Guds wälbehag. Jesus wisar i sitt swar på ett werk, som Gud framför allt måste werka, och hwarigenom allena de kunna ernå Guds wälbehag. Detta werk är tron. Först när Gud fått Werka tron i menniskan, då är hon i stånd att Werka Guds werk eller göra Gud behagliga gerningar.

30 Då sade de till honom: Hwad tecken gör då du, att wi må se det och tro dig? Hwad werkar du? Matt. 12: 38. 16: 1. 2 Kor. 1: 22.

31 Wåra fäder åto mannat i öknen, såsom det är skrifwet: ”Han gaf dem bröd från himmelen till att äta”. 2 Mos. 16: 4. 2 Kor. 10: 3.

Jesus hade gjort ett stort brödtecken för deras ögon. Detta war dem icke nog. Det syntes dem icke motswara de anspråk, Jesus gjorde derpå, att de skulle tro på honom såsom den af Gud sände. De wille se mer; de wille se ett himmelskt tecken, ett sådant som Moses gjorde med mannat i öknen. Jesus hade spisat dem en gång med ett jordiskt bröd. Hwad wore detta, mente de, emot det himmelsmanna, hwarmed Moses spisade folket under deras fyratioåriga wandring i öknen. De wille säga: hwad gör du för något dylikt, hwad werkar du? Ett dylikt tecken wille de se såsom ett oswikligt insegel på hans gudomliga sändning. Först då wille de tro, att Fadren beseglat honom (v. 27) såsom den der kunde hafwa lika stora anspråk som Moses på deras hörsamhet och tro. — En sådan gensägelse måste Jesus lida af deras egenrättfärdighet. Och likwäl nedlåter han sig att swara dem med stort saktmod, men dock med stort eftertryck.

32 Då sade Jesus till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Icke har Moses gifwit eder brödet från himmelen, men min Fader gifwer eder det sanna brödet från himmelen.

De hade åberopat sig på Skriften: såsom det är skrifwet. Jesus säger till swar sitt sannerligen, sannerligen. Af hans mun måste den rätta skriftutläggningen hemtas, ty han är ju den, om hwilken skriften wittnar. Mannaspråken (Ps. 78: 24 m. fl.) äro såsom Guds ord sanna och wissa; men Judarnes mannatankar härrörde icke från skriften, utan från deras egen anda. Mannat war wisserligen ett himlabröd, såsom sändt från himmelen. Men det war dock icke det rätta himmelska brödet; ty det utgjorde dock i sjelfwa werket blott en jordisk spis, fastän det äfwen hade andelig betydelse. Emellertid har Moses icke gifwit dem eller deras fäder det rätta, werkliga eller sanna och oförgängliga brödet af himmelen. Men detta gifwer Fadren, och det just nu, då Jesus är hos dem; så att der hos hwar och en, som smakar det, ej behöfwes widare tecken till bewis, hwem Jesus är.

33 Ty det är Guds bröd, som nedkommer från himmelen och gifwer werlden lif.

Närmare efter grt. Ty Guds bröd är den (eller det) som nedkommer af himmelen m. m. Mannat kallas i skriften änglabröd (Ps. 78: 25), emedan det bereddes genom änglarnes tjenst. Men det sannfärdiga mannat är mer äm änglabröd, det är Guds bröd, som nedkommer, egentligen ”nedstiger” från himmelen. Härmed wisar nu Jesus närmare på sig sjelf, såsom det brödet, som nedstigit från himmelen till jorden; det brödet, som icke blott åt ett enskildt folk, för en enda mansålder, utan åt hela werlden för att tid gifwer lif, det lif, som är af samma oförgängliga art som brödet sjelf.

34 Då sade de till honom: Herre, gif oss alltid detta bröd.

De bådo mer än de ännu förstodo. Men de bådo i en köttslig föreställning om det himmelska brödet, som de ännu trodde wara något för kroppen närande, alldeles så, som den Samaritiska qwinnan ännu bad i en jordisk föreställning, då hon bad om det lefwande wattnet. Joh. 4: 15.

35 Och Jesus sade till dem: Jag är lifwets bröd. Den som kommer till mig, han skall icke hungra, och den som tror på mig, han skall aldrig törsta. Es. 55: 1. Matt. 11: 28. Joh. 4: 14. 7: 37.

Den som kommer med trosbegär.

36 Men jag har sagt eder, att I hafwen sett mig och tron dock icke.

Grt. Att I hafwen ock sett mig, nemligen sett mig göra tecken (v. 26).

37 Allt hwad min Fader gifwer mig, det kommer till mig, och den som kommer till mig skall jag sannerligen icke kasta ut

”Detta är taladt på skriftens wis, hwilken, när den sålunda nekar, just på det allra kraftigaste jakar. När Jesus derföre säger: honom skall jag icke kasta ut, är det så att förstå, som om han sade: honom emottager jag med glädje; och afmålas dermed såwäl Kristi williga och hjertliga lydnad emot sin Fader, som hans allra ömmaste kärlek”. L.

38 Ty jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min wilja, utan dens wilja, som har sändt mig. Matt. 26: 39 f. Joh. 4: 34. 5: 30.

Här och annorstädes skiljer Jesus mellan sin och Fadrens wilja, icke så som wore de i strid mot hwarandra, utan twärtom så, att Jesus underkastade sin wilja under Fadrens, så att han aldrig i något handlade efter sin egen wilja. I kraft häraf tager Jesus emot alla med lika kärlek, som komma till honom. Så gör icke den, som följer sin egen wilja och godtycke, utan han mottager en och wisar från sig en annan. Jesus åter älskar alla lika innerligt, som Fadren älskar dem.

39 Och detta är dens wilja, som har sändt mig, att jag icke skall förlora något af allt det han har gifwit mig, utan att [ 254 ]jag skall uppwäcka det på den yttersta dagen. Joh. 10: 28. 17: 12. 18: 9.

Uppwäcka det till lifwet på den yttersta dagen och således bewara det i all fara, till dess ingen fara mer återstår, då äfwen de trognas kroppar blifwit förhärligade.

40 Ty detta är dens wilja, som har sändt mig, att hwar och en som ser Sonen och tror på honom skall hafwa ewigt lif, och att jag skall uppwäcka honom på den yttersta dagen. Joh. 3: 15 f.

Judarne sågo Sonen med lekamliga ögon. De hade derigenom en synnerlig anledning till att tro. Och på tron hänger menniskans salighet. Oss tillbjudes nu att se Sonen med trons öga. Och det är äfwen Fadrens wilja, att hwar och en, som med trons öga ser Sonen, som således både ser Sonen och tror på honom, skall hafwa ewigt lif.

41 Då knorrade Judarne öfwer honom, derföre att han sade: Jag är det bröd, som har kommit ned från himmelen,

42 och de sade: Är denne icke Jesus, Josefs son, hwilkens fader och moder wi känna? Huru kan han då säga: Jag har kommit ned från himmelen? Matt. 13: 55. Luk. 4: 22. Joh. 7: 27.

43 Då swarade Jesus och sade till dem: Knorren icke eder emellan.

44 Ingen kan komma till mig, utan att Fadren, som har sändt mig, drager honom, och jag skall uppwäcka honom på den yttersta dagen.

Då det är Fadren, som genom den förekommande nåden drager menniskan, så kan det icke wara fråga om något twång, utan ”det är ett wänligt lockande och tillsigdragande, såsom då annars en huldrik man drager menniskorna till sig dermed, att han är nedlåtande, och en hwar gerna går till honom”. L. — I sin försyn, genom många anstalter och tilldragelsen, sjukdomar, förluster, smärtor, olycka, lycka, motgång, medgång o. s. w., räcker Fadren ut sin hand till menniskan, för att draga henne till Sonen. Men i synnerhet är det i och med sitt heliga ord, som han genom den Helige Ande gifwer sitt dragande tillkänna. We den, som drager sig undan (Ebr. 10: 39); wäl den, som låter sig dragas.

45 Det är skrifwet i profeterna: ”Och de skola alla warda lärda af Gud”. Derföre hwar och en som har hört af Fadren och lärt, han kommer till mig. Es. 54: 13. Jer. 31: 34. Joh. 1: 18. 1 Tess. 4: 9. Ebr. 8: 10.

De skola alla warda lärda af Gud, eller ”Guds lärda”. Fadrens dragande består således i lärande och är allmänt. Det består i lärande, icke i ett dunkelt känslowäsende, utan i ett klart förnimmande af Guds röst i hjertat genom ordet. Och alla skola warda så lärda af Gud, hwilka werkligen låta draga sig till Sonen; alla kunna således mottaga den lärdomen, hwilken Fadren drager. Men fastän Fadrens dragande är allmänt, så blifwa dock icke alla lärda af Gud, emedan icke alla låta draga sig till Sonen. Ty endast hwar och en, som har hört af Fadren och lärt, eller werkligen mottagit det, som Fadren lärer om Sonen, kommer såsom nådehungrande syndare till Sonen i tron.

46 Icke så, att någon har sett Fadren, utan ben som är af Gud; han har sett Fadren. Matt. 11: 27. Luk. 10: 22.

Det är: Icke så, att någon har sett och hört Fadren omedelbarligen samt utan och utom Sonen; utan den som är af Gud, nemligen Kristus, Guds Son, kap. 7: 29; han har i egentligaste och allra högsta mening samt af ewighet icke blott hört utan ock sett Fadren, i kraft af sin innerliga förening med honom. Den, som således skall se Fadren, skall se honom i och genom Sonen, som är Fadrens återsken och hans wäsendes afbild. Hör nu en menniska uppmärksamt på Sonens ord och skådar med trosbegärligt öga på hans person, så är just detta Fadrens dragande till Sonen; och med detsamma kan han sägas hafwa hört och sett Fadren och wara af Gud.

47 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig, han har ewigt lif. Joh. 3: 36.

48 Jag är lifwets bröd.

49 Edra fäder åto mannat i öknen och dogo. Ebr. 3: 16 f.

Fäderna, på hwilka de förut (v. 31) åberopat sig, hade wisserligen ätit mannat i öknen; men det war dock en jordisk spis, den kunde icke fria dem från döden; fäderna dogo till en del på ett förskräckligt sätt, oaktadt de blifwit af mannabrödet delaktige. Annat är det med kraften och werkan af det himmelska brödet, som Jesus gifwer.

50 Detta är det bröd, som nedkommer från himmelen, på det att man må äta deraf och icke dö.

En sådan werkan har det af himmelen nedkommande sanna brödet, som är lifwets bröd, att den som deraf äter, icke dör den andeliga döden, och i så måtto icke en gång den lekamliga döden, som den blifwer en öfwergång till det ewiga lifwet, och kroppen skall uppwäckas på den yttersta dagen.

51 Jag är det lefwande brödet, som har kommit ned från himmelen. Om någon äter af detta bröd, skall han lefwa ewinnerligen, och det bröd, som jag skall gifwa, är mitt kött, hwilket jag skall gifwa för werldens lif. Joh. 3: 13.

Det lefwande brödet, det brödet, som ej utifrån erhållit sin närande kraft, utan har den i sig sjelf. Och det bröd, som jag skall gifwa till att äta, är mitt kött. Redan med dessa ord syftar Jesus på sin död. Han antog kött eller menniskonatur, för att deri lida och dö för menniskornas synder. Han gaf sitt kött i döden. [ 255 ]Han har dermed förwärfwat åt hela werlden, åt de genom synden i döden hemfallna menniskorna, lif, ewigt lif. Hwad Jesus sålunda har utgifwit i döden, det gifwer han nu för werldens lif. Han gifwer det i sitt ord och i den heliga nattwarden. Den som äter Jesu kött, han äter af det lefwande brödet, om någon äter af detta bröd, skall han lefwa ewinnerligen. Egentligen talar Kristus här ännu icke om det sakramenterliga ätandet i den heliga nattwarden, utan om det andeliga ätandet i tron. Men orden få likwäl sin uppfyllelse äfwen i den heliga nattwarden, och när framdeles nattwarden war instiftad, så förstodo Jesu rätte lärjungar tydligare, hwad Jesus menat med ätandet af hans kött och drickandet af hans blod.

52 Då twistade Judarne sins emellan, sägande: Huru kan denne gifwa oss sitt kött till att äta?

De twistade. De förslöte gifwa olika förklaringar af Jesu ord. Der måste således ibland dem funnits några, som läto Fadren draga sig till Sonen, som alltså läto lära sig af Gud, (v. 45), så att de, såsom sig borde, andeligen förstodo Jesu ord om hans kötts ätande, medan de andre fattade dem i groft sinlig mening. De frågade: huru, likasom Nikodemus (kap. 3: 4, 9), så länge han, likasom de, blott hade köttsliga föreställningar om andeliga ting.

53 Då sade Jesus till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Utan att I äten Menniskosonens kött och dricken hans blod, hafwen I icke lif i eder. Mark. 16: 16. Joh. 1: 12.

Jesus swarar således icke på deras huru? Han framställer blott sakens nödwändighet, hwad de än måtte tänka om sakens möjlighet. Jemför Jesu swar till Nikodemus, kap. 3: 5. Det är för det köttsliga förnuftet obegripligt, att och huru Jesus kan gifwa sitt kött till att äta och sitt blod till att dricka. Men den ödmjuka tron, som först mottager ordet om sakens nödwändighet, twiflar icke om dess möjlighet, utan gläder sig deraf och erfar Jesu ords sanning. Jesu ord: sannerligen, sannerligen betyder i nåderikets hemligheter för henne mer än alla förnuftets frågor och inwändningar. Hon wet, att lika nödwändig och dagligt behöflig lekamlig mat och dryck är för det timliga lifwets näring, lika nödwändig och dagligt behöflig är den andeliga maten, Jesu kött, och den andeliga drycken, Jesu blod, för det andeliga lifwets näring och widmagthållande. Och den troende menniskan erfar, att så är, derigenom att hon har lif i sig, ty lif har den, åt hwilken Guds Son meddelat det ewiga lifwet, och hwilken lefwer i Guds Sons tro. Hon wet det just genom det andeliga lifwets underhåll och tillwäxt medelst det andeliga ätandet och drickandet, i det att hon dagligen brukar Guds ord och beder, då i och med Guds ord lifskraften af Jesu kött och blod meddelar sig; och det blir ännu mer befästadt genom det sakramenterliga ätandet och drickandet i den heliga nattwarden. Det är genom denna lifsgemenskap med Jesus, som den troende menniskan är Guds barn, delaktig af Guds natur, 2 Petr. 1: 4, förwandlas till hans bild, 2 Kor. 3: 18, och kroppen beredes till uppståndelse i härlighet.

54 Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har ewigt lif, och jag skall uppwäcka honom på den yttersta dagen.

”Här wisar det sig ännu tydligare, att Jesus har afseende på fulländningen af sin sjelfuppoffring för werldens lif; att han således har afseende på sin död, emedan han till ätandet af sitt kött särskildt tillägger drickandet af sitt blod. Blodet kan nemligen blott såsom utgjutet drickas. Detta häntyder således på hans blodiga offerdöd, hwartill från v. 51 talet mera bestämdt wänder sig.”

55 Ty mitt kött är sann mat, och mitt blod är sann dryck.

Mitt kött ar sann mat, i sanning en föda för tron, likasom det naturliga brödet för kroppen, och mitt blod är sann dryck. Ordet sann, eller i sanning, är detsamma som i fullaste bemärkelse, så att då det i annan spis och dryck alltid fattas något, så är Jesu kött den fullt närande födan, och Jesu blod den fullt wederqwickande drycken. Men allraförst är ordet sann här stäldt i motsats till det förebildliga i gamla testamentet. I gamla testamentets hushållning war sålunda mannaspisen och wattendrycken ur klippan (Se 2 Kor. 10: 4) något förebildande. Men i nya förbundet njuter man i sanning, i full werklighet, det som förebildades, då man får äta af Jesu kött och dricka af hans blod.

56 Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förblifwer i mig och jag i honom.

57 Såsom lefwande Fadren har sändt mig, och jag lefwer för Fadrens skull, så skall ock den som äter mig lefwa för min skull.

Som wille Jesus säga: Såsom den lefwande Fadren, allt lifs urkälla, har sändt mig, och att göra hans wilja ar min mat (kap. 4: 34), och jag lefwer för Fadrens skull, i det att jag är i Fadren, och mitt lif är också hans lif; så skall ock den som genom tron äter mig, i det att han på ett lefwande andeligt sätt blifwer med mig införlifwad, lefwa för min skull, — lefwa genom mig, som är den lefwande och werksamt skapande lifsgrunden och meddelar andeliga lifskrafter i dem, som med mig äro förenade.

58 Detta är det bröd, som har kommit ned från himmelen, icke såsom edra fäder åto mannat och dogo; den som äter detta bröd, han skall lefwa ewinnerligen.

Här upprepas ännu en gång orden ur v. 49, 50. Här sammanfattar Jesus således, såsom i ett kraftigt slut, summan af sitt tal. Sju gånger säger Herren i detta tal, att icke jordisk, utan från himmelen kommen spis skänker ewigt lif åt den, som äter deraf; men de jordiskt sinnade, sjufaldt döfwa åhörarne af hans ord fattade intet af andan och lifwet i hans ord.}}

[ 256 ]59 Detta sade han, då han lärde i synagogan i Kapernaum.

60 Många af hans lärjungar, när de hörde detta, sade nu: Detta är ett hårdt tal; hwem kan bära det?

Ett hårdt tal, odrägligt, omöjligt att antaga och tro.

61 Men Jesus, som wisste inom sig, att hans lärjungar knorrade öfwer detta, sade till dem: Tagen I anstöt af detta?

62 Hwad då, om I fån se Menniskosonen uppstiga dit, der han förr war? Mark. 16: 19. Luk. 24: 51. Ap. G. 1: 9. Ef. 4: 8.

Hwad då? Stöter eder detta, som jag hittills sagt, huru skolen I då kunna finna eder deri, om jag till fullo säger eder hwad som ännu widare förestår; och huru skolen I icke blygas framdeles för eder senfärdighet att tro, när I en gång werkligen fån se Menniskosonen uppstiga dit, der han förr war, förrän han nedfor? Samma kraft, enligt hwilken Guds Son är såsom menniska eller Menniskoson uppfaren till himmelen i lärjungarnes åsyn, samma kraft är det ock, enligt hwilken han förmår gifwa sitt kött i sanning till spis och sitt blod i sanning till dryck. Genom Jesu kropps förklaring i himmelsfärden skulle således det ljus, som ännu fattades lärjungarne, falla på hans tal om ätandet af hans kött och drickandet af hans blod. Då skulle möjligheten af det, som nu för dem war obegripligt, blifwa för dem wiss, ehuru den redan borde wara obetwiflad i kraft af den sannfärdiges wittnesbörd. Emedan Kristi hela förklarade mensklighet är upptagen i gudomen och delaktig af alla Guds egenskaper; så kan han meddela sin lekamen och sitt blod så wäl som sin ande åt dem, som i tron förenas med honom. Rom. 8: 9–11.

63 Anden är den som gör lefwande, köttet är till intet nyttigt; de ord jag har talat till eder äro ande och äro lif. 2 Kor. 3: 6.

Anden, den med Jesu kött innerligt förbundne Helige Ande, är den som gör lefwande. Möjligheten att njuta Jesu kött och blod ligger således icke i Jesu lekamliga närwaro, utan i hans lifgifwande Andes gemenskap. Utan att den Helige Ande, af hwilken Kristus är aflad, förklarar den menniskoblifne Frälsarens död för werldens lif, kan menniskan icke andeligen och rätt fatta det Jesus talat om sitt kött och blod. Köttet är till intet nyttigt, nemligen köttet allena utan den lifgifwande Anden. Detta har Jesus icke kunnat säga om sitt kött, ty då skulle det strida mot hwad han sagt, v. 55. Utan köttet, så som de otrogna Judarna förestälde sig, köttet i och för sig sjelf, afsöndradt från den osynliga, lifgifwande Anden, är till intet nyttigt. Detta skulle nu ock gälla om Jesu kött, derest det wore blott kött, hwilket är omöjligt. Jesu ord måste således helt annorlunda fattas, än Judarne fattade dem, icke i köttsligt sinligt förstånd. De ord, han talar och säger, äro ande och äro lif. Så alla Jesu ord, så ock de ord, han talat om sitt kött. Att de äro ande och följaktligen äfwen lif, ty der anden är, måste ock lif wara, det erfar den menniskan, som låter Guds Ande med Jesu ord werka på hjertat. Hon missförstår då icke längre hwad Jesus sagt om sitt kötts ätande, utan fröjdar sig och lefwer deraf såsom en trons hemlighet.

64 Men bland eder äro några som icke tro. Ty Jesus wisste från begynnelsen, hwilka de woro, som icke trodde, och hwilken den war, som skulle förråda honom. Joh. 2: 25. 13: 11.

Några som icke tro Jesu ord; några således, hos hwilka Jesu ord icke fingo bewisa sin werksamhet såsom ande och lif, några, som köttsligt uttydde hwad som måste andeligen förstås. Detta wisste Jesus från begynnelsen, ehuru han genom sitt tal och umgänge med dem sökte öfwerwinna deras otro. Af detta Jesu kärleksuppsåt förklarar sig ock, hwarföre han bibehöll Judas i lärjungakretsen, oaktadt han wisste, hwilken grof otro, som herskade i förrädarens hjerta.

65 Och han sade: Fördenskull har jag sagt eder, att ingen kan komma till mig, utan att det warder honom gifwet af min Fader.

66 Från den tiden drogo sig många af hans lärjungar tillbaka och gingo icke längre med honom.

67 Då sade Jesus till de tolf: Icke wiljen wäl äfwen I gå bort?

Icke wiljen wäl äfwen I gå bort? Som wille Jesus säga: Det står eder fritt; jag twingar ingen att qwarblifwa hos mig.

68 Simon Petrus swarade honom: Herre, till hwem skola wi gå? Du har det ewiga lifwets ord. Ap. G. 5: 20.

69 Och wi tro och förstå, att du är Kristus, den lefwande Gudens Son. Matt. 16: 16. Joh. 11: 27.

Petrus förblifwer wid hufwudsaken, ehuruwäl han icke kan finna sig lika i alla Jesu särskilda tal. Han trodde utan twifwel, att de swårigheter, hwarmed hans hjerta ännu hade att kämpa i afseende på det, som ännu för honom war obegripligt eller dunkelt, skulle i sinom tid öfwerwinnas.

70 Jesus swarade dem: Har jag icke utwalt eder, I tolf? Och en af eder är ett djefwul. Luk. 6: 13. Joh. 8: 44.

Utwalt till särskilda företräden. — Djefwul, d. ä. fiende, wedersakare i djefwulens tjenst. Egentligast betyder ordet djefwul en förtalare, så att om Judas nu också icke lät märka sig eller gjorde någon inwändning mot Petri sköna bekännelse, han dock i sitt hjerta förtalade Jesus, tills han slutligen förtalade honom inför hans uppenbara fiender. Derföre hette det hos Judas [ 257 ]till slut icke: till hwem skola wi gå? utan han gick bort till öfwerstepresterna.

71 Men detta sade han om Judas Iskariot, Simons son; ty det war han, som skulle förråda honom, och han war en af de tolf.

7 Kapitlet.

Jesus går upp till löfhyddohögtiden och lärer i templet, fariseerna söka förgäfwes att gripa honom.

Och derefter wandrade Jesus omkring i Galileen, ty han wille icke wandra omkring i Judeen, emedan Judarne sökte att döda honom.

2 Och Judarnes högtid, löfhyddohögtiden, war nära. 3 Mos. 23: 34.

Om löfhyddohögtiden, som inföll i Oktober, se 3 Mos. 23: 34–36.

3 Då sade hans bröder till honom: Begif dig härifrån och gå till Judeen, att äfwen dina lärjungar må få se dina gerningar, som du gör.

Lärjungar, nemligen som till största delen funnos i Judeen.

4 Ty ingen gör något i hemlighet, då han sjelf söker wara uppenbar. Om du gör sådana gerningar, uppenbara dig för werlden.

5 Ty icke ens hans bröder trodde på honom. Mark. 3: 21.

6 Då sade Jesus till dem: Min tid är ännu icke inne, men eder tid är alltid redo.

Tid, att uppgå till högtiden. Just nu war tiden för Jesus så mycket mindre den rätta att begifwa sig till Jerusalem, som Judarnes mordplaner mot honom åter uppwaknat. Icke ärebetygelser, såsom Jesu bröder mente, skulle han således nu gått till möte, utan twärtom smälek och död. Men Jesus wille icke onödigtwis blottställa sig för werldens hat, utan taga den rätta tidpunkten i akt.

7 Werlden kan icke hata eder, men mig hatar hon, ty jag wittnar om henne, att hennes gerningar äro onda. Joh. 15: 18. 3: 19.

Werlden, om hwilken I talat, v. 4 och hwilken I liknen.

8 Gån I upp till denna högtid; jag går ännu icke upp till denna högtid, ty min tid är icke ännu fullbordad. Joh. 8: 20.

Fullbordad, nemligen, att jag skall gå för att lida och dö, dertill är tiden ännu icke kommen.

9 Och då han hade sagt dem detta, blef han qwar i Galileen.

Blef han, ännu några dagar, v. 14.

10 Men sedan hans bröder hade gått upp, då gick äfwen han upp till högtiden, icke uppenbarligen, utan likasom i hemlighet.

Icke uppenbarligen, såsom de andre, hwilka gingo i samlade hopar.

11 Då sökte Judarne efter honom under högtiden och sade: Hwar är den der mannen?

12 Och mycket mummel war bland folkhoparna om honom. Somliga sade: Han är god, men andra sade: Nej, utan han förwillar folket.

13 Dock talade ingen öppet om honom, af fruktan för Judarne. Joh. 9: 22. 12: 42. 19: 38.

Af fruktan för Judarna, i synnerhet för Judarnes förnämste, som så bittert hatade honom.

14 Men då redan halfwa högtiden war förliden, gick Jesus upp t templet och lärde.

Halfwa, ”då det redan war midt i högtiden”, då sabbatsdag inträffade, och folket således desto talrikare kom till församlingen. Han lärde genom utläggning af de heliga skrifterna, såsom wi förstå af nästa vers.

15 Och Judarne förundrade sig och sade: Huru kan denne förstå skriftlärdom, då han icke är lärd?

Icke är lärd, nemligen icke warit lärjunge i någon af Judarnes rabbinskolor.

16 Då swarade Jesus dem och sade: Min lära är icke min, utan dens, som har sändt mig. Joh. 8: 28. 12: 49. 14: 10, 24.

Icke min, icke en genom blott menskligt studium och eftertänkande förwärfwad lära.

17 Om någon will göra hans wilja, skall han förstå, om läran är från Gud, eller om jag talar af mig sjelf.

18 Den som talar af sig sjelf, han söker sin egen ära, men den som söker dens ära, som har sändt honom, han är sannfärdig, och orättfärdighet är icke i honom. Joh. 5: 41.

19 Har icke Moses gifwit eder lagen? Och ingen af eder håller lagen. Hwarföre söken I att döda mig? 2 Mos. 20: 1 f. Ap. G. 7: 53. Joh. 5: 16. 10: 39. 11: 53.

Frälsaren söker efter att gifwa dem lif, de söka efter att döda honom. Hatet som deri gaf sig tillkänna, war det tydligaste bewis, att de icke fullgjorde lagen, utan twärtom woro dess öfwerträdare på ett groft sätt; de handlade således mot Guds wilja och ådagalade, att de icke wille lyda hans wilja, och fördenskull icke fatta Jesu lära. Det kringstående folket, som hörde dessa Jesu ord, woro nu, åtminstone till största delen, okunniga om fariseernas mordanslag mot [ 258 ]Jesus. Likwäl säger han: hwarföre söken I att döda mig? Ty alla hade de i wiss mån del i öfwerhetens tänke- och handlingssätt, icke heller hade öfwerstepresterna sedermera utan folkets bifall kunnat låta döda Jesus. Emellertid likasom okunniga om de öfwerstas uppsåt, tyckte folket Jesu beskyllning emot dem wara högst orimlig och ogrundad, samt swarade derföre som följer.

20 Folket swarade och sade: Du har en ond ande. Hwem söker att döda dig? Joh. 8: 4852. 10: 20.

Du har en ond ande, d. ä.: du är besatt och derigenom från dina sinnen, som så kan tala.

21 Jesus swarade och sade till dem: En gerning gjorde jag[4], och alla förundren I eder.

En gerning, ett werk bland många otaliga, det som berättas kap. 5: 1 o. f. Öfwer detta werk förundrade de sig ända till en sådan förargelse, emedan det skedde på sabbaten, att de förbisågo och förgåto alla hans öfriga werk. Detta ena förmenta sabbatsbrott stötte de sig på, änskönt de sjelfwa ofta bröto sabbaten. Ett exempel derpå anföres ifrån omskärelsen. Ty om helandet på sabbatsdagen wore ett sabbatsbrott, så wore omskärelsen det äfwen.

22 Fördenskull har Moses gifwit eder omskärelsen — icke så, att hon är från Moses, utan från fäderna — och I omskären en menniska på sabbaten. 1 Mos. 17: 10 f. Rom. 4: 11.

Omskärelsen war af fäderna före Moses, således ock före sabbatslagen, som gafs genom Moses. Men Moses har erkänt omskärelsen (1 Mos. 17: 10. 2 Mos. 12: 44. 3 Mos. 12: 3), äfwen deri att, om åttonde dagen war en sabbat, omskärelsewerket likwäl fick företagas enligt den gamla ordningen. Derigenom skulle nu Moses antagit något, som stode i strid med hans egen sabbatslag, derest lagen icke skulle förstås efter anden, utan blott i fariseernas ytligt bokstafliga förstånd.

23 Om nu en menniska mottager omskärelse på sabbaten, på det att Moses’ lag icke må brytas[5], hwarföre wredgens I då på mig, derföre att jag gjorde hela menniskan helbregda på sabbaten?

Moses’ lag om omskärelsen. — Hela menniskan, både till kropp och själ. Äfwen omskärelsen åsyftade hela menniskans wäl, i det att hon derigenom upptogs i Guds nådeförbund. Således bröts icke sabbaten, utan fastmer helgades derigenom. Och detta oaktadt omskärelsen skedde med arbete och smärta. Huru mycket snarare måste då hela menniskans helande wara icke ett sabbatsbrott, utan ett sabbatens helgande, då helbregdagörelsen genom honom syftade utan möda och smärta på hela menniskans räddning.

24 Dömen icke efter utseendet, utan dömen den rättwisa domen. Ords. 24: 23. Jak. 2: 1.

Efter utseendet, efter den yttre bokstafwen. — 'Den rättwisa domen, efter inre grunder och anden af Guds lag. Då upplösa sig alla motsägelser af sig sjelfwa.

25 Då sade några af folket i Jerusalem: Är icke denne den, hwilken de söka att döda? Joh. 5: 18.

26 Och se, han talar fritt, och de säga intet till honom. Icke kunna wäl rådsherrarne för wisso weta, att denne är Kristus?

27 Dock, wi weta hwarifrån denne är, men när Kristus kommer, wet ingen hwarifrån han är. Matt. 13: 55. Luk. 4: 22. Joh. 6: 42.

De, som så sade, hade en dunkel föreställning om Messias’ öfwermenskliga ursprung, men hade förbisett eller missförstått sådana tydliga profetior, som Mik. 5: 2, och kunde derföre icke finna, huru hans menskliga ursprung skulle rimma sig med det gudomliga.

28 Då ropade Jesus, under det han lärde i templet och sade; I både kännen mig och weten hwarifrån jag är; och af mig sjelf har jag icke kommit, utan den som har sändt mig är den sanne, och honom kännen I icke. Joh. 8: 2655. Rom. 3: 4.

Då ropade Jesus. Icke ofta har Jesus ropat, utan wid några särskildt wigtiga tillfällen, eller af särskildt wigtiga orsaker. Här skedde det af smärta öfwer deras blindhet och af brinnande nit för de talrika åhörarnes frälsning. I både kännen mig i anseende till det yttre af min person, och I weten äfwen i wiss måtto, hwarifrån jag är. Dock war det långt ifrån, att de kände honom rätt. De wisste, att han war från Nasaret; men att han war från Gud utgången, wisste de icke. Jesus swarar nu på ett sätt, att deras missförstånd borde häfwas wid minsta allwarliga eftertanke. Han säger dem intet om sin underbara födelse af jungfru Maria, ty den förblef under hans jordiska lif, för det oundwikliga missbrukets skull, en hemlighet; icke heller om sin gudom, annorlunda än så, att de genom Jesu tal och werk skulle kunna ledas till att förstå, hwem han war, och tro, att han icke war kommen af sig sjelf, så som de nu mente. Men orsaken till deras otro och förwända mening om Jesu person war den, att de icke kände den, som sändt honom. Han är den sanne, men de kände honom icke såsom den sanne, i det att de icke låtit föra sig till en sann kunskap om hans wäsende och wilja. Honom kände de lika litet som de kände Jesus.

29 Men jag känner honom, ty jag är från honom, och han har sändt mig. Matt. 11: 27. Joh. 10: 15.

30 Då sökte de att gripa honom; dock bar ingen hand på honom, ty hans stund hade ännu icke kommit. Mark. 11: 18. Luk. 20: 19. Joh. 8: 37.

[ 259 ]31 Men många af folket trodde på honom och sade: När Kristus kommer, icke skall han wäl göra flera tecken än denne har gjort? Joh. 8: 30.

32 Fariseerna hörde folket mumla sådant om honom, och öfwerstepresterna och fariseerna utsände tjenare för att gripa honom.

33 Då sade Jesus: Ännu en liten tid är jag hos eder, och jag går bort till den som har sändt mig. Joh. 12: 35. 16: 16.

Jag går bort, genom döden och himmelsfärden.

34 I skolen söka mig och icke finna mig, och der jag är, dit kunnen I icke komma. Joh. 8: 21. 13: 33.

Der jag är, i himmelen. Dit kunna de otrogne icke komma, äfwen om de söka honom, då sökandet icke sker i tron. Jesus talar med flit hemlighetsfullt, för att wäcka dem till eftertanke, besinning och trosbegär. En del af dem skulle wäl wäckas till sann längtan efter den då nu försmådde. Men det gick dem, såsom så många, att de icke weta wärdera ljuset, förrän de förlorat det.

35 Då sade Judarne sins emellan: Hwart ämnar denne gå, eftersom wi icke skola finna honom? Icke ämnar han wäl gå till dem, som äro förskingrade bland Grekerna, och lära Grekerna?

Ämnar han begifwa sig till de länder, der Judar och sådana Greker, som blifwit proselyter, äro förspridda, och der blifwa hednalärare? I denna fråga låg ett stort hån, emedan de ansågo en sådan utwandring wara alldeles stridande mot Messias’ wärdighet, hans, som endast skulle wara bestämd för Judarna i Palestina.

36 Hwad war det för ord han sade: I skolen söka mig och icke finna mig, och: Der jag är, dit kunnen I icke komma?

37 Men på den sista, den stora dagen i högtiden stod Jesus och ropade, sägande: Om någon törstar, så komme han till mig och dricke! 3 Mos. 23: 36. Es. 55: 1. Joh. 4: 14. 6: 35. Upp. 22: 17.

Sista dagen, d. ä. den sjunde dagen i löfhyddohögtiden, war ock störst eller den stora. Den kallades af Judarna sjelfwa: ”den sista goda dagen”. Den war tillika den sista högtidsdagen på året, och firades derföre med särdeles glädje. Löfhyddohögtiden war en stor tacksägelsefest. Folket hembar då tillika sin tacksägelse till Gud för den just wid denna tid af året fulländade skörden. Men främst firades den högtiden till minne af wandringen genom öknen, och det i twå hufwudsakliga afseenden: a) att man bodde i löfhyddor, likasom fäderna bott i tält uti öknen; b) att man iakttog wattenösningens bruk, likasom wandringen genom öknen ofta war en tid, då fäderna plågades af törst och wattenbrist. Det senare bruket innebar således en tacksägelse för den stillade törsten. Det bestod deri, att en prest, enligt den tidens sed, i en gyllene kanna hemtade watten från den nära Jerusalem belägna källan Siloam. Han bar det derpå upp i templets inre förgård. De öfrige presterna mottogo honom med basunaljud, och jemte dem instämde det öfriga folket i en sång, hwars innehåll står i Es. 12: 3. Sedan bar presten wattnet upp till altaret, blandade det med winet af dryckesoffret, och båda delarne utgötos, så att det genom rör nedflöt i berget och ut i bäcken Kidron. Derunder uppstämde leviterna, under full musik, det stora Hallel eller lofsången i Ps. 113118. Ordspråkswis sade den tidens Judar: ”Den som icke sett glädjen wid wattenösningen, han wet icke hwad glädje är.” Detta yttre wattenösningsbruk synes nu hafwa gifwit Kristus en yttre anledning att ropa, sägande: Om någon törstar, så komme han till mig och dricke! Jesus hade ett bättre watten att skänka än Siloawattnet. Och hans rop skulle och skall för de efter nåden törstande själarne wara ett större glädjerop än det, som eljes på denna högtidsdag hördes i templet, ty han gifwer lifwets watten för intet.

38 Den som tror på mig, af hans lif skola, såsom skriften har sagt, flyta strömmar af lefwande watten. Es. 12: 3. 44: 3.

Jemför Joel 3: 18. Hes. 47: 1, [et]c. Sak. 14: 8. Hwad som war profeteradt om wattuströmmen, som skall flyta från Jerusalem och templet, skulle sålunda andeligen gå i fullbordan. Och likasom wid löfhyddohögtiden strömmen af det från altaret flytande wattnet nedgjuter sig ur bergets inre i dalen Josafat, så skall den på Jesus troende blifwa ett Guds tempel, ur hwilket en andelig lifström framqwäller. Ty genom tron meddelas Jesu lifsfullhet åt den trogne. Af hans lif, d. ä. af eller ur hans innersta och dess rika fullhet. Orden syfta i synnerhet på Herren Jesus sjelf, som är det lefwande templet och den klippa, som följde Israel i öknen, af hwilken den klara strömmen af lefwande watten flödade.

39 Men detta sade han om Anden, hwilken de som trodde på honom skulle undfå, ty den Helige Ande war icke ännu gifwen, emedan Jesus ännu icke war förhärligad. Joel 2: 28. Ap. G. 2: 17. Joh. 16: 7.

Om anden, som ofta föreställes under bilden af ett rikt watten. Detta kunde först gå i fullbordan på pingstdagen, då Anden blef utgjuten. Ty likasom tron på Jesus icke kunde få sitt fulla innehåll före återlösningswerkets fullbordan och bekräftelse genom Jesu död och uppståndelse, så war före pingstdagen den Helige Ande icke ännu gifwen eller sänd. Således, ehuru den Helige Ande, af samma gudomswäsende med Fadren och Sonen, war af ewighet, och war werksam wid skapelsen och ingaf [ 260 ]profeterna hwad de skrefwo o. s. w., så återstod just det som profeterna förutsagt om Andens utgjutande i nya testamentets tid på ett sätt och i ett mått, som förut icke egt rum. Joel 2: 28, 29. Och detta inträffade när Jesus war förhärligad och upphöjd på Guds högra hand såsom menniskoslägtets segerrike återlösare.

40 Då nu många af folket hörde detta tal, sade de: Denne är för wisso profeten. 5 Mos. 18: 1518. Luk. 7: 16. Joh. 6: 14.

Profeten, enligt 5 Mos. 18: 1518, på hwilket skriftställe så ofta syftas tillbaka.

41 Andra sade: Denne är Kristus. Men andra sade: Icke kommer wäl Kristus från Galileen? Joh. 1: 46.

42 Säger icke skriften, att Kristus kommer af Davids säd och från den lilla staden Betlehem, der David war? 1 Sam. 16: 1. Ps. 132: 11. Mik. 5: 2. Matt. 2: 5. Luk. 2: 4.

43 Då wardt en söndring bland folket för hans skull. Joh. 9: 16. 10: 19.

44 Och några af dem wille gripa honom, men ingen bar händer på honom.

45 Då gingo tjenarne till öfwerstepresterna och fariseerna, och dessa sade till dem: Hwarföre hafwen I icke fört honom hit?

46 Tjenarne swarade: Aldrig har någon menniska så talat, som denne man talar.

Ett exempel derpå, att de jordiskt ringare menniskorna ofta förr känna kraften af Kristi ord, än de högt uppsatte och jordens wise.

47 Då swarade fariseerna dem: Icke ären wäl äfwen I förwillade?

48 Icke har wäl någon af rådsherrarne eller af fariseerna trott på honom? Joh. 12: 42. 2 Kor. 1: 20. 2: 8.

Desto wärre! Således är det en ytterst ogrundad och förderflig mening, som många hysa, att man icke skall tro mer eller annat, än hwad de högt uppsatte, särdeles de högt uppsatte presterna tro. Man pröfwe andarne!

49 Men detta folk, som icke känner lagen, är förbannadt.

Så bittert döma ofta de, som anse sig högt upplyste. De tillmäta sig allena domsrätten i andeliga ting. Med alla fel i lära eller lefwerne, wilja de dock anses ofelbara. Så uppblåsas de af bokstafslärdomen, att de ej blott anse dem såsom förförde, då någon har allwar med tron på Jesus, utan kallar dem rent af förbannade. Jemför Hes. 34: 2–8.

50 Då sade till dem Nikodemus, som war en af dem, han som hade kommit till honom om natten: Joh. 3: 2.

51 Icke dömer wäl wår lag någon menniska, med mindre man först förhör henne och får weta hwad hon gör? 5 Mos. 1: 16 f. 17: 4, 8. 19: 15 f.

Denna regel, att man först skall göra sig wäl underrättad om en sak, innan man dömer, är så sjelfklar, att äfwen ett barn måste erkänna den. Och likwäl handla ofta de anseddaste män deremot. En stor del af den orättwisa, hwaraf werlden är full, skulle förekommas, om man betänkte den regeln. Dock iakttages den ingenstädes mindre, än der Kristi sak är i fråga.

52 De swarade och sade till honom: Icke är wäl ock du från Galileen? Ransaka och se, att från Galileen har ingen profet uppstått.

Tidigt blef det ett smäde- eller öknamn att säga om Jesu lärjungar, att de woro Galileer eller från Galileen. Eftersom de förste af dem bodde i Galileen, fingo de så heta. Så mycket woro öfwerstarne förblindade af högfärd, att de icke blott glömde de profetior (t. ex. Es. 9: 1, 2), af hwilka de kunnat sluta, att Kristus skulle uppträda i Galileen, utan äfwen, att flera profeter, såsom Elias och Jonas, härstammade från Galileen.

53 Och hwar och en gick hem till sitt[6].

8 Kapitlet.

Berättelse om en äktenskapsbryterska. Jesus wittnar om sig sjelf och bestraffar Judarne.

Men Jesus gick till oljeberget.

2 Och bittida om morgonen begaf han sig åter till templet, och allt folket kom till honom, och han satte sig och lärde dem.

3 Då förde de skriftlärde och fariseerna till honom en qwinna, som hade blifwit beträdd med hor, och när de hade ledt henne fram,

4 sade de till honom: Mästare, denna qwinna har å bar gerning blifwit beträdd med hor.

5 Och Moses hat bjudit oss i lagen, att sådana skola stenas. Hwad säger då du? 3 Mos. 20: 10. 5 Mos. 22: 22.

Moses hade blott bestämt dödsstraff i allmänhet för ett sådant brott. Men stening blef det wanligaste sättet att werkställa det. Jemför ock 5 Mos. 22: 24.

6 Men detta sade de för att fresta honom, på det att de måtte kunna anklaga honom. Då böjde Jesus sig ner och skref med fingret på jorden.

Jesus inlåter sig icke med dem i denna rättsfråga, som dels icke angick dem (jemför Luk. 12: 14), dels ju redan war afgjord i lagen ock hörde till domstolens ompröfning. Men betecknande war Jesu handlingssätt, att han skref på [ 261 ]jorden; ty de kunde deraf erinras om Jer. 17: 13, och sålunda deri finna en bestraffning för sin kärlekslösa beställsamhet. De skulle hafwa pröfwat sig sjelfwa och då hade de funnit, att just de sjelfwa woro sådane affällige, som woro skrifna på jorden. Jer. 17: 13.

7 När de nu widblefwo att fråga honom, reste han sig upp och sade till dem: Den af eder, som är utan synd, han kaste första stenen på henne. 5 Mos. 17: 7.

Enligt Moses’ lag skulle wittnena, som fulltygat ett sådant brott, wara de förste, som började werkställa straffet, och således kastade första stenen på den dömda brottslingen. Jesus nekar icke, att den brottsliga qwinnan förtjent det i lagen utsatta dödsstraffet. Han war icke kommen att upphäfwa lagen. Men han wisar med sina ord, stälda till deras samweten, att lagen kan öfwerträdas äfwen genom andra än grofwa missgerningar, att det gifwes inre synder, som aflägsna menniskan från Gud lika mycket och ännu mer än de yttre öfwerträdelserna. Anklagarnes högmod och fördömelselusta kommer dermed på skam, och tillika räddas qwinnan från förtwiflan.

8 Och åter böjde han sig ned och skref på jorden.

9 Och när de hörde detta och kände sig öfwerbewisade af samwetet, gingo de ut, den ene efter den andre, begynnande med de äldste intill de siste, och Jesus blef lemnad allena och qwinnan, som stod der qwar.

10 När Jesus reste sig upp och såg ingen utom qwinnan, sade han till henne: Qwinna, hwar äro dina åklagare? Har ingen dömt dig?

11 Men hon sade: Ingen, Herre! Då sade Jesus till henne: Icke heller dömer jag dig. Gå, och synda icke härefter.

12 Då talade Jesus åter till dem, sägande: Jag är werldens ljus; den som följer mig, han skall icke wandra i mörkret, utan han skall hafwa lifwets ljus. Joh. 1: 4 f. 9: 5. 12: 35, 46.

Jesus fortsätter sålunda det tal, han inledt på löfhyddofesten. Till denna fest hörde ock upplysningen från twenne mycket stora gyllene ljusstakar, som uppstäldes i templets förgård och spredo sitt sken wida omkring. Kring dem hölls ock ett fackeltåg under fröjdepsalmers afsjungande. Dessa ljusstakar betecknade den upplysning, som öfwer werlden utgick från Herrens berg. Detta gick nu i fullbordan genom Jesus. Likasom han derföre med anledning af wattenösningen på löfhyddohögtiden högtidligt talat om de lefwande wattuströmmarna, så kunde de högtidligt uppstälda ljusstakarne gifwa en yttre anledning att tala om det genom dem betecknade andeliga ljusen Men dertill kom en annan yttre anledning. Jesus talade detta bittida om morgonen, v. 2, i soluppgången eller strax efter. Hwad solen är på den naturliga himmelen, det är Jesus på nådens himmel. Han är werldens ljus. Tillägget, att den, som följer honom, skall icke wandra i mörkret, wisar tillika, huru han betraktade äktenskapsbryterskans förhållande; att, ehuru han icke fördömde henne, så warnade han strängt: synda icke härefter! Den som följer honom, werldens ljus, kan, såsom den der wandrar i ljuset, icke annat än få en afgjord afsky för alla mörkrets gerningar, och renar sig från all besmittelse af köttet och werlden.

13 Då sade fariseerna till honom: Du wittnar om dig sjelf; ditt wittnesbörd är icke sant.

14 Jesus swarade och sade till dem: Om jag än wittnar om mig sjelf, så är mitt wittnesbörd sant, ty jag wet hwarifrån jag har kommit och hwart jag går; men I weten icke hwarifrån jag kommer och hwart jag går. Joh. 5: 31.

15 I dömen efter köttet, jag dömer ingen. Joh. 7: 24.

Efter köttet, och yttre anseende, kap. 7: 24, således en köttslig dom.

16 Och om jag än dömer, så är min dom sann, ty jag är icke allena, utan jag och Fadren, som har sändt mig. Joh. 16: 32.

17 Det är ju ock skrifwet i eder lag, att twå menniskors wittnesbörd är sant, 5 Mos. 19: 15. Matt. 18: 16. 2 Kor. 13: 1. Ebr. 10: 28.

I eder lag, på hwilken I så mycket beropen eder. Jemför v. 5.

18 Jag är en som wittnar om mig sjelf; om mig wittnar ock Fadren, som har sändt mig.

Här äro uttryckligen twå, som wittna, och härtill kommer den tredje gudomspersonens wittnesbörd, den Helige Andes.

19 Då sade de till honom: Hwar är din Fader? Jesus swarade: I kännen hwarken mig eller min Fader. Om I känden mig, så känden I ock min Fader.

Hwar är din Fader? De wilja med sina lekamliga ögon se det wittne, genom hwilket Jesus will leda sin sak i bewis. Men så länge de icke kände Sonen, emedan de icke wille lära känna honom, utan tillslöto hjertats öga för sanningens ljus, så kunde de icke heller känna Fadren, som will wara inwertes känd och funnen.

20 Dessa ord talade Jesus wid offerkistan, lärande i templet, och ingen grep honom, ty hans stund hade ännu icke kommit. Joh. 7: 830.

Om offerkistan se Mark. 12: 41.

[ 262 ]21 Då sade Jesus åter till dem: Jag går bort, och I skolen söka mig, och I skolen dö i eder synd. Dit jag går kunnen I icke komma. Joh. 7: 34. 13: 33.

Alla deras synder sammanflöto sig i en enda hufwudsynd, som är otron. Kap. 16: 9.

22 Då sade Judarne: Icke will han wäl dräpa sig sjelf, eftersom han säger: Dit jag går kunnen I icke komma?

Detta är ett ännu ondskefullare hån än kap. 7: 35. Allt eftersom otrossynden slår rot i hjertat, utbryter dess frukt i ord och gerningar. De tilltrodde honom en större synd, än den, för hwilken han förebrådde dem sjelfwa.

23 Och han sade till dem: I ären nedanefter, jag är ofwanefter; I ären af denna werlden, jag är icke af denna werlden. Joh. 3: 31. 1 Joh. 4: 5.

24 Derföre sade jag eder, att I skolen dö i edra synder, ty om I icke tron, att det är jag, skolen I dö i edra synder.

25 Då sade de till honom: Hwem är du? Jesus sade till dem: Det som jag ock från början har talat till eder.

Eller närmare: ”Först och främst hwad jag ock talar till eder;” som wille Jesus säga: Det är ingen skilnad mellan hwad jag är och hwad jag talar; hwad jag werkligen är, det säger jag eder ock. Den, som således skall känna Jesu person, måste känna honom genom ordet, nemligen genom att tro på ordet. Och den som tror ordet, som Jesus talat, känner att Jesus är den, som war det personliga Ordet i begynnelsen, kap. 1: 1. Det är då en förmätenhet af människoförnuftet, att wilja sjelfklokt mäta djupet af Jesu gudamenskliga personlighet. För att känna honom, hänwisades Judarne oaflåtligen till ordet, som han talade, och werken, som han gjorde. Men emedan de icke ödmjukt wille akta derpå, så erforo de icke heller ordets kraft till tro, utan förblefwo så blinda som de woro, och det måste ännu förekomma dem såsom en oförklarlig gåta, när Jesus sade: Först och främst är jag hwad jag ock talar till eder. Derföre swarar han dem icke widare på deras fråga, hwad han war, ty det han sagt wore nog, om de gifwit akt derpå.

26 Mycket har jag att tala och döma om eder, men den som har sändt mig är sannfärdig, och hwad jag har hört af honom, det talar jag till werlden. Joh. 7: 28.

Men, d. ä.: jag will icke börja en strängare dom med eder, ehuru jag hade att förebrå eder eder otro, utan blott säga eder den saliggörande sanningen om mig och om den som mig sändt hafwer. Han är sannfärdig i sitt wittnesbörd om mig, eder otro oaktadt. Jag talar till werlden, der det skall finnas de, som erkänna Fadrens sannfärdiga wittnesbörd, I mågen göra eller låta hwad I för eder del wiljen. — Sålunda säger Jesus dem, hwilka de sjelfwa woro, till swar på deras fråga, hwem han war, som wille han säga: Lären eder känna eder sjelfwa, innan I kunnen känna mig.

27 De förstodo icke, att han talade till dem om Fadren.

De tänkte i sitt köttsliga sinne alltjemt wid Fadersnamnet på en jordisk person, och mägtade icke höja sig till tanken på den himmelske Fadren.

28 Då sade Jesus till dem: När I hafwen upphöjt Menniskosonen, då skolen I förstå, att det är jag, och att jag gör intet af mig sjelf, utan såsom min Fader har lärt mig, så talar jag. Joh. 12: 32.

29 Och den som har sändt mig är med mig; Fadren har icke lemnat mig allena, ty jag gör alltid det som är behagligt för honom.

30 När han talade detta, trodde många på honom.

31 Då sade Jesus till de Judar, som trodde på honom: Om I förblifwen i mitt ord, så ären I mina sanna lärjungar.

32 Och I skolen förstå sanningen, och sanningen skall göra eder frie. Rom. 6: 18.

Sanningen, att Jesus är Guds Son, som gifwer den sanna friheten från synden och dess träldom, v. 34, och från döden, v. 51.

33 De swarade honom: Wi äro Abrahams säd och hafwa aldrig warit någons trälar. Huru kan du då säga: I skolen warda frie?

De, som nu togo till orda, woro twifwelsutan icke sådane, om hwilka det nyss heter, att de trodde på honom, utan sådana, som derjemte hört hans ord, men hos hwilka det fiendtliga sinnet ej blifwet brutet. De fästade sig wid ordet frie, men aktade icke om den frigörande sanningen. De satte högt pris på friheten, för hwilken deras förfäder under den mackabeiska tiden kämpat blodiga strider, och det stötte dem nu högeligen, då de hörde Jesus sätta i fråga annat än att hwarje Jude wore en fri menniska. Lika litet således som dessa blinde Judar förstått hwad Jesus förut sagt om det himmelska brödet, om sin Fader, om sitt ord o. s. w., lika litet förstodo de nu, hwad han talade om den andeliga friheten. De åberopade sig först derpå, att de woro Abrahams säd eller härstammade från honom, hwilken frihetens löfte blifwit tillsagdt. Widare, att de aldrig warit någons trälar, nemligen aldrig under deras lifstid; ty wäl hade deras förfäder warit trälar, dels i Egypten, dels i Babylonien, men till och med dessa träldomstider betraktade de blott såsom öfwergångstillstånd till den högt prisade friheten.

34 Jesus swarade dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Hwar och en som gör synden är syndens träl. Rom. 6: 16. 2 Petr. 2: 19.

[ 263 ]35 Men trälen förblifwer icke i huset ewinnerligen; sonen förblifwer ewinnerligen. 1 Mos. 21: 10.

Trälen, en sådan som t. ex. Ismael, förblifwer icke i huset ewinnerligen. Detta gälde den tiden så mycket mer, som en träl kunde säljas eller när sam helst drifwas ut ur fadershuset. En son deremot förblef i huset beständigt, såsom den der war friboren och arfwinge. Nu woro Judarne genom synden trälar, utan den sannskyldiga friheten, och således oberättigade att förblifwa i fadershuset. Skulle de der upptagas, så måste det ske genom Sonen. Enfödde Sonen förblifwer i fadershuset ewinnerligen, och har allena magten att göra dem fria, som äro syndens trälar, i det han gifwer dem barnarätt, barnarätt af nåd.

36 Derföre, om Sonen gör eder frie, så blifwen I werkligen frie.

37 Jag wet, att I ären Abrahams säd, men I söken att dräpa mig, emedan mitt ord icke har rum i eder.

De woro Abrahams barn efter den naturliga härkomsten. Men Abrahams andeliga barn woro de icke. Ty han war de trognas fader, men dessa Judar woro och förblefwo i högsta grad otrogne, så att de foro efter att döda Kristus, som förkunnade dem den frigörande sanningens ord.

38 Jag talar det jag har sett hos min Fader, och I gören ock det I hafwen sett hos eder fader.

Eder Fader, nemligen djefwulen. Jesus nämner dock ännu ej hans namn. Hwad sagt om deras synd och träldom, borde säga dem hwem han menade med deras fader. Men i stället togo de det så, som om han menat Abraham, och att Jesus således smädat denne deras fader.

39 De swarade och sade till honom: Abraham är wår fader. Jesus sade till dem: Woren I Abrahams barn, så gjorden I Abrahams gerningar. Matt. 3: 9.

Woren I Abrahams rätta barn, så gjorden I Abrahams gerningar och efterföljden hans tro, i ödmjukhet och kärlek.

40 Men nu söken I att dräpa mig, en man, som till eder har talat sanningen, hwilken jag har hört af Gud; sådant gjorde icke Abraham.

Sådant gjorde icke Abraham mot Guds sändebud. 1 Mos. kap. 18. Således, när I stån efter att döda mig, så är det en gerning, som I icke sett af honom. En annan måste då wara eder fader, som lärt eder det.

41 I gören eder faders gerningar. Då sade de till honom: Wi äro icke födde genom äktenskapsbrott, wi hafwa en enda Fader, nemligen Gud.

Nu märkte de, att Jesus icke talade om ett lekamligt barnaskap. Då flytta de tanken från Abraham till Gud, och säga att Gud är deras ende rätte Fader. I sådant fall wore de då icke födde genom äktenskapsbrott. Hela Israels folk kallas, för de trogna Israeliternas skull, Guds förstfödde son, 2 Mos. 4: 22. Os. 11: 1. Detta hindrar icke, att de otrogna israeliterna ofta kallas skökobarn, horobarn (t. ex. Es. 57: 3. Os. 2: 4) och således oäkta födde, i anseende till det andeliga horeri, som bedrefs genom affallet från Gud till afgudarna. Men sådana förbundsbrytare, sådana oäkta födde wilja desse Judar, till hwilka Kristus talade, icke erkänna sig wara. Som wille de säga: ”Göra wi wår faders gerningar, wälan, så göra wi Guds gerningar; ty wi äro icke andeliga horobarn eller födda i äktenskapsbrott; utan wi hafwa en afsky för afgudarna, och wi tjena den ende sanne Guden, som utwalt Israel till sin förstfödde son.” Samma döda tro och tomma stolthet, som bestraffas i Jak. 2: 19, och som äfwen herskar i kristenheten.

42 Då sade Jesus till dem: Wore Gud eder Fader, så älskaden I ju mig, ty från Gud har jag utgått och kommit, och jag har icke kommit af mig sjelf, utan han har sändt mig.

43 Hwarföre förstån I icke mitt tal? Emedan I icke kunnen höra mitt ord.

Hwarföre förstån I icke mitt tal, mitt ”tungomål”; wore Gud eder Fader, så skullen I ju af mitt tal förstå, att jag är Guds sändebud. Hwarföre förstån I det då icke? Jo, emedan I icke kunnen höra mitt ord. Jesu tal war nedslående för deras högmod och werkhelighet. Derföre kunde de icke höra det, emedan de icke wille höra det, så länge deras öra war tillslutet för den förödmjukande sanningen och blott öppet för lögnen, som smickrade deras egenrättfärdighet och fåfänga.

44 I ären af den fadren djefwulen, och eder faders begär wiljen I efterkomma; han war en mandråpare från begynnelsen, och han står icke i sanningen, ty sanning är icke i honom. När han talar lögnen, talar han af sitt eget, ty han är en lögnare och dess fader. 1 Joh. 3: 8.

Af begynnelsen, från menniskoslägtets begynnelse, har han warit en mandråpare, som i det han förledde menniskan till affall, dräpte det lif, som hon hade i Guds förening. Och han står icke i sanningen, har ingen ståndpunkt i sanningen. Sanningen hör icke till hans wäsende. Lögnen är hans natur. Men lögnen föder hat och mord och allt ondt. Detta wisade sig ock i Judarnes förhållande, som älskade lögnen, så att de icke kunde höra Jesu ord, utan sökte efter att dräpa Jesus. Derföre bewisade de ock, att djefwulen war deras fader, ty han är en lögnare och dess fader, dens fader, som älskar och gör lögnen. Likasom han genom sin lögn förförde och både andeligen och lekamligen dödade den förste Adam, så uppwäcker han nu dessa djefwulsbarns sanningshat mot den andre Adam till att döda honom. Syndaförderfwet är den giftiga säd, som ormen utsått i hjertat och [ 264 ]då menniskan i uppsåtlig otro hela nådetiden igenom gör synden till sin egen i sin fria wilja, så inplantas och rotas Satans beläte och hans ande liksom föder den menniskan till ewig död. Ef. 2: 1, 2. 1 Joh. 3: 10. Matt. 12: 34.

45 Men emedan jag talar sanningen, tron I mig icke.

46 Hwilken af eder öfwerbewisar mig om synd? Om jag talar sanning, hwarföre tron I mig icke? 1 Joh. 3: 5.

Om synd, om något mot sanningen begånget misstag.

47 Den som är af Gud, han hör Guds ord; derföre hören I icke, emedan I icke ären af Gud. Joh. 18: 37. 1 Joh. 4: 6.

48 Då swarade Judarne och sade till honom: Säga wi icke med rätta, att du är en Samarit, och att du har en ond ande? Joh. 7: 20. 10: 20.

Hwad det wille säga att wara af Gud, hade de icke förstått. De menade dermed blott: att bekänna sig till den sanne Gudens dyrkan. Detta menade de sig göra. De menade sig derföre wara af Gud. När nu Jesus förnekade detta, så ansågo de honom sjelf icke wara af Gud, utan en Samarit, en af det samaritiska folket, som icke hade den sanne Gudens dyrkan, och derföre föraktades af Judarna. Än mer, de sade honom hafwa en ond ande. De menade, att en högmodsdjefwul regerade honom, då han kunde tala så förolämpande om egendomsfolket.

49 Jesus swarade: Jag har icke en ond ande, utan jag ärar min Fader, och I wanären mig.

Jag har icke en ond ande. Jesus swarar blott på detta deras grofwa tillmäle. Han upprepar icke ordet Samarit, troligen derföre, att bland Samariterna nu funnos trogna själar; hwadan Jesus också till och med sjelf liknade sig wid en barmhertig Samarit. — Utan jag ärar min Fader, hwilket icke den kan göra, som hafwer ”en ond ande” eller drifwes af en högmodsdjefwul; och I wanären mig. De wanärade således just den, som ärade Gud, och derföre att han ärade Gud. Desto större answar och dom.

50 Men jag söker icke min ära; en är, som söker den och som dömer.

51 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om någon håller mitt ord, skall han icke se döden till ewig tid.

Se döden är att hafwa en fasansfull anblick af den lekamliga döden, att smaka dess bitterhet och lida den ewiga dödens qwal. Judarne sätta ordet smaka, v. 52, i stället för se, hwilket icke är i sig sjelf orätt, ty smaka och se döden är detsamma, ehuru Judarne troligen med denna förändring wille stegra uttrycket af den förmenta försmädelsen, hwartill Jesus enligt deras tanke gjorde sig saker. Nu, att få se eller smaka döden slipper den, som håller och förwarar Jesu ord, ty det är lifwets ord, i hwilket man ser lifwet i Jesu person och hafwer lifwet i tron på hans namn, och det är tröstens ord, så att sötman af detsamma förtager dödens bitterhet för den, som har en rätt smak på Guds ord. Ps. 34: 9.

52 Judarne sade till honom: Nu förstå wi, att du har en ond ande. Abraham och profeterna dogo, och du säger: Om någon håller mitt ord, skall han icke smaka döden till ewig tid.

53 Icke är wäl du större än wår fader Abraham, som är död? Äfwen profeterna äro döde. Till hwem gör du dig sjelf? Joh. 4: 12.

54 Jesus swarade: Om jag ärar mig sjelf, så är min ära ingen; min Fader, hwilken I sägen wara eder Gud, är den som ärar mig.

55 Och I kännen honom icke, men jag känner honom; och om jag säger, att jag icke känner honom, så blir jag lik eder, en lögnare; men jag känner honom och håller hans ord.

Så blir jag lik eder, en lögnare, om jag nemligen nekar, hwad som är sant, likasom ären ljugare, i det att I påstån hwad som icke är sant.

56 Abraham, eder fader, fröjdade sig, att han skulle få se min dag; och han såg honom och wardt glad.

Abraham, Judarnes fader (v. 37, 39), fröjdade sig af längtan, att han skulle få se Jesu dag, d. ä. tiden för Jesu uppenbarelse i köttet, och således tiden då löftet, som war gifwet Abraham, gick i fullbordan; och han såg honom: han, trons fader, såg werkligen med trons uppklarnade blick Jesu dag, och wardt glad öfwer uppfyllelsen af sin längtan, så att det ock försötmade för honom döden. ”Alla heliga från werldens begynnelse hafwa haft samma tro på Kristus, som wi hafwa, och äro rätta kristne.” L.

57 Då sade Judarne till honom: Femtio år är du icke ännu, och Abraham har du sett?

58 Jesus sade till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förr än Abraham war född, är jag.

Jesus hade sagt, att Abraham sett Jesu dag. Detta uttydde Judarne så, att Jesus måste äfwen hafwa sett Abraham, oaktadt Jesus war född många hundra år efter Abrahams död. Ja, det war ock så, att Jesus sett Abraham. Förr än Abraham war född, är jag. Jesus säger icke blott: war jag, utan: är jag, för att dermed beteckna sin ewigt oföränderliga, personliga närwaro.

59 Då togo de upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus gömde sig undan och gick ut ur templet. Joh. 10: 31.

I stället för att böja sig neder i ödmjukhet [ 265 ]för honom, såsom den ewige och sannfärdige, betraktade de honom såsom en hädare och gudsförsmädare. De taga derföre upp stenar, blinda folkhopars wanliga wapen, att kasta på den förmente gudsförsmädaren. Stefanus stenades af samma anledning. Men Jesus förborgade sig bland folkmängden o. s. w. ”Den osynliga gudomen har betäckt och öfwerskyggat hans heliga lekamen, och han har gått dem ur händerna. Detta är ett stycke af hans härlighet, derur hans gudom framlyser. Och såsom Herren nu här förborgar sig och undgår deras händer, så skall han ock hemligen förgömma de sina i sitt tjäll för hwar mans hot, och skola de hafwa tillflykt under hans wingar, till dess olyckan går öfwer.”

(Arndt.)

9 Kapitlet.

Jesus botar en man, som war född blind.

Och då han gick der fram, fick han se en man, som war blind ifrån födelsen.

2 Och hans lärjungar frågade honom, sägande: Rabbi, hwilken har syndat, denne eller hans föräldrar, så att han skulle födas blind?

Denna fråga grundade sig på det antagandet, att ett wisst straff följer af en wiss synd, och en sådan olycka, som att wara blind född, betraktade de såsom, ett straff. Hwilken har syndat, d. ä, hwilkendera är nu genom särskildt försyndande skuld till detta straff, antingen denne, den blindfödde sjelf, eller hans föräldrar? Der funnos bland Judarne de, som antogo, att en menniska redan kunde synda i moderlifwet. Men det syntes lärjungarne swårt att begripa, om af en sådan orsak mannen blifwit blind född. Deremot, att Gud hemsökte fädernas missgerning äfwen på barnen, war dem of Guds ord bekant, och de undrade nu, om den blindföddes tillstånd war föranledt af en sådan hemsökelse. Lärjungarne antogo således, att ettdera måste wara orsaken, men Jesus wisar, att intetdera war här fallet.

3 Jesus swarade: Hwarken denne har syndat eller hans föräldrar, men detta har skett, på det att Guds werk skulle uppenbaras på honom.

Både den blindfödde och hans föräldrar hade syndat, enär alla Adams barn äro syndare. Det war icke heller detta lärjungarne hwarken satt i fråga eller kunnat sätta i fråga. Men den fråga de gjort, beswarar Jesus så, att han säger, att hwarken denne eller hans föräldrar på ett utomordentligt sätt syndat så, att de Woro syndare framför andra, Luk. 13: 1–4, såsom lärjungarne menade, att de möjligtwis gjort. Orsaken, att han blifwit blind född, war en helt annan, än de förestälde sig, och helt enkelt den, som låg i Guds obegripliga nådeshushållning, att Guds allmagts- och nådeswerk skulle uppenbaras på honom.

4 Jag måste werka dens werk, som har sändt mig, medan dagen är; natten kommer, då ingen kan werka.

Detta är ordspråkswis taladt, då hela lefnadsdagen är tiden för den rastlösa werksamhet, som afbrytes med dödsnatten, då ingen kan werka. Jesus säger här icke: då jag icke kan werka. Dock talar han här efter de omständigheter, inom hwilka hwarje menniska är inskränkt. Så ock kap. 11: 9; 12: 24.

5 Så länge jag är i werlden, är jag werldens ljus. Joh. 1: 4 f. 8: 12. 12: 35, 46.

Werldens ljus, som frambringar dagen och äfwen förmår upplysa de blinda.

6 Då han hade sagt detta, spottade han på jorden och gjorde en deg af spotten och smorde degen på den blindes ögon

7 och sade till honom: Gå bort och twå dig i dammen Siloam — det betyder utsänd. Då gick han bort och twådde sig och kom igen och hade sin syn. Neh. 3: 15.

I detta namn Siloam, som betyder ”sänd”, se wi en märkwärdig beteckning af honom, som förrättade undret. Han war af Fadren sänd att fullborda allt, som war skrifwet om honom — sänd att bota lekamligen och i synnerhet andeligen blinda och gifwa dem deras syn. En af kyrkofäderna anmärker tillika: ”Hwarföre helade Jesus honom icke genast, utan skickade honom först till Siloams damm? På det man skulle lära känna den blindes tro, och på det att Judarnes dårskap skulle få munnen tillstoppad. Ty alla sågo honom wäl gå dit med degen smord på ögonen. Då det nu icke war så lätt att igenkänna den blinde, sedan han fått sin syn, så förskaffar han honom först genom den långa wägen många wittnen, på det de skulle blifwa uppmärksammare och icke kunna säga: denne är det icke.”

8 Då sade grannarne och de som förr hade sett honom, att han war en tiggare: Är icke denne den som satt och tiggde?

9 Somliga sade: Det är han. Andra sade: Han är honom lik. Men han sjelf sade: Det är jag.

10 Då sade de till honom: Huru blefwo dina ögon öppnade?

11 Han swarade och sade: En man, som kallas Jesus, gjorde en deg och smorde mina ögon och sade till mig: Gå till dammen Siloam och twå dig. Och jag gick och twådde mig och fick min syn.

12 Då sade de till honom: Hwar är den mannen? Han sade: Jag wet icke.

13 Då förde de honom, som förut hade warit blind, till fariseerna.

14 Och det war sabbat, då Jesus gjorde degen och öppnade hans ögon.

[ 266 ]De andeligen blinde ifrarne ansågo Jesus hafwa begått ett sabbatsbrott, som de wille hafwa beifradt.

15 Åter frågade honom ock fariseerna, huru han hade fått sin syn. Och han sade till dem: Han lade en deg på mina ögon, och jag twådde mig, och jag ser.

16 Då sade några af fariseerna: Denne man är icke af Gud, emedan han icke håller sabbaten. Andra sade: Huru kan en syndig menniska göra sådana tecken? Och det war en söndring ibland dem.

17 De sade åter till den blinde: Hwad säger du om honom, att han öppnade dina ögon? Och han sade: Han är en profet.

18 Men Judarne trodde nu icke om honom, att han hade warit blind och fått sin syn, förr än de tillkallade den mannens föräldrar, som hade fått sin syn.

19 Och de frågade dem, sägande: Är denne eder son, hwilken I sägen wara född blind? Huru kan han då nu se?

20 Då swarade hans föräldrar dem och sade: Wi weta, att denne är wår son, och att han war född blind.

21 Men huru han nu kan se, weta wi icke, eller hwem som har öppnat hans ögon, weta icke wi; han har sjelf åldern inne, spörjen honom, han kan sjelf tala om sig.

22 Detta sade hans föräldrar, emedan de fruktade för Judarne, ty Judarne hade redan kommit öfwerens, att om någon bekände honom wara Kristus, skulle han uteslutas från synagogan. Joh. 12: 42.

En sådan Jesu bekännare skulle alltså wara underkastad bannlysning, hwilken bestod deri, att han uteslöts från bönen och predikan i synagogan, och att ingen fick hafwa gemenskap med en sådan.

23 Derföre sade hans föräldrar: Han har åldern inne; spörjen honom sjelf.

24] Då tillkallade de för andra gången den man, som hade warit blind, och sade till honom: Gif Gud äran. Wi weta, att denne man är en syndare.

Gif Gud äran med sanningens bekännande i en så wigtig sak. De, som mest wanära Gud, föregifwa sig ofta mest nitälska för Guds ära. Den ära, dessa menniskor yrkade han skulle gifwa Gud, bestod deri, att han först skulle tilltro dem att weta i denna sak mer än han, och sedan säga ja till det de påstodo, att Jesus war en syndare och således icke en profet. De säga: Wi weta. Jemför kap. 8: 52. Genom detta deras andetiga högmodspåstående sattes mannen på ett ej ringa trosprof.

25 Då swarade han och sade: Om han är en syndare, wet jag icke; ett wet jag, att jag war blind och ser nu.

Wet jag icke, som wille han säga: tror jag icke. Ännu war hos honom en owisshet i denna del, om den menniskan, som hette Jesus, war den enda syndfria menniskan eller ej. Men det han wisste, lät han icke fråntaga sig genom deras myndiga och hotande språk, utan ger werkligen och på ett okonstladt sätt Gud äran med sanningens bekännande.

26 Då sade de åter till honom: Hwad gjorde han dig, huru öppnade han dina ögon?

Utskämda af hans förra frimodiga swar, wilja de likasom med dessa lindriga frågor locka honom att motsäga sig sjelf och förneka underwerkets wisshet och kraft.

27 Han swarade dem: Jag har redan sagt eder det, och I hafwen icke hört det. Hwarföre wiljen I åter höra det? Icke wiljen wäl äfwen I blifwa hans lärjungar?

Icke wiljen wäl äfwen I blifwa hans lärjungar, eftersom I söken så noggrant göra eder underrättade om honom? Denna fråga röjer på en gång någon otålighet öfwer deras otidiga spörjsmål, och beslutsamhet att sjelf blifwa en Jesu lärjunge.

28 Då bannade de honom och sade: Du är den mannens lärjunge, men wi äro Moses’ lärjungar.

29 Wi weta, att till Moses har Gud talat, men hwarifrån denne är weta wi icke. Joh. 8: 14.

30 Mannen swarade och sade till dem: Ja, det underliga i detta är, att I icke weten hwarifrån han är, och likwäl har han öppnat mina ögon.

31 Men wi weta, att Gud icke hör syndare, utan om någon är gudfruktig och gör hans wilja, så hör han honom. Ords. 15: 29. 28: 9. Es. 1: 15.

Wi weta, ty I mågen weta det så wäl som jag, att Gud icke hör syndare. Syndare, som bedja, under det de älska synden och ej hafwa uppsåt att öfwergifwa allt hwad synd heter, dem kan Gud icke bönhöra. Men mannen will härmed säga mer än detta. Han will likasom säga: jag har sagt för mycket, då jag, v. 25, sagt: Om han är en syndare, wet jag icke. Han wille likasom nu rätta detta misstag, sedan han äfwen tillfölje af deras syndiga tal blifwit stärkt i tron, att Jesus icke kunde wara en syndare.

32 Aldrig någonsin har man hört, att någon har öppnat ögonen på en som warit född blind.

33 Wore denne icke af Gud, så kunde han intet göra.

[ 267 ]34 De swarade och sade till honom: I synder är du född hel och hållen, och du will lära oss? Och de kastade ut honom.

Hel och hållen, till kropp och själ. Som wille de säga: Du, som är blind född och således genom ett sådant straff bäst wittnar, att du eller dina föräldrar äro syndare af gröfre slag än wanligt, will likwäl understå dig att lära oss, som äro lärdt och fromt folk.

35 Och Jesus fick höra, att de hade kastat ut honom, och när han fann honom, sade han till honom: Tror du på Guds Son?

36 Han swarade och sade: Herre, hwem är han, att jag må tro på honom?

37 Då sade Jesus till honom: Du har både sett honom, och han är den som talar med dig.

38 Då sade han: Herre, jag tror. Och han tillbad honom.

39 Och Jesus sade: Till en dom har jag kommit i denna werld, att de som icke se skola warda seende, och de som se skola warda blinda. Joh. 3: 19. 12: 47.

Och de, som icke erkänna, att de äro blinde, utan inbilla sig, att de se eller att de äro andeligen seende, skola, till straff för sin förmätenhet, warda blinda och förblifwa i sin andeliga okunnighet.

40 Och några fariseer, som woro med honom, hörde detta och sade till honom: Icke äro wäl äfwen wi blinde?

41 Jesus sade till dem: Woren I blinde, så haden I icke synd, men nu sägen I: Wi se; derföre förblifwer eder synd. Joh. 15: 22.

Woren I, efter edert eget af sann sjelfpröfning härflytande omdöme, blinde, så skullen I uti en sådan kännedom om eder andeliga blindhet begära hjelp deremot, och då haden I icke synd, då wore eder skuld icke så stor, som den nu är; men nu sägen I med förmätenhet, trotsande på eder bokstafskunskap: wi se; derföre förblifwer eder synd, derföre kan eder blindhet icke hjelpas, och eder skuld icke borttagas. — Denna skarpa sanning utför wår Frälsare widare i det följande kapitlet, som börjar med att wisa, huru de fariseiske lärarne woro blinda och derföre falska, trolösa herdar.

10 Kapitlet

Jesus talar om falska och sanna församlingsherdar, säger sig wara den gode herden och wittnar wid tempelinwigningsfesten i Jerusalem, att han är Kristus, Guds Son.

Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som icke går genom dörren in i fårahuset, utan stiger in från annat håll, han är en tjuf och en röfware.

Den liknelse, Jesus här talar, är tagen af sättet att i österlandet bewara hjordarna. Dessa woro både många och stora. För att icke warda blottstälde för röfware, behöfde de desto sorgfälligare wård. Till den ändan plägade flera herdar om aftonen drifwa sina hjordar tillsamman i ett fårahus, eller egentligen en stor fålla, som bestod af ett med en låg mur omgifwet gårdsrum. Wid dörren höll en bewäpnad tjenare wakt. Denne kallades dörrwaktaren. Denne insläppte blott de kända herdarne. Wille derföre någon röfwa eller stjäla, måste han annorstädes ifrån instiga. Mot morgonen kommo herdarne, för att utföra hwar och en sin hjord. Fåren, i synnerhet de förnämsta i hjorden, kände sin herdes röst, så snart han ropade dem wid namn, såsom det äfwen i forntiden war öfligt. Derpå följde honom hela hans hjord. Bengel förmodar, att Jesus såg en sådan hjord för sina ögon, just då han med en sådan anledning uttalade den sköna liknelse, som här framställes. Jesus framställer sig först såsom dörren till fårahuset, så att ingå genom dörren är detsamma som att ingå genom Jesus Kristus. Fårahuset, se v. 16.

2 Men den som går in genom dörren, han är herde för fåren.

3 För denne låter dörrwaktaren upp, och fåren höra hans röst, och sina egna får kallar han wid namn och för dem ut.

Dörrwaktaren, se Ap. G. 14: 27.

4 Och när han har släppt ut sina egna får, går han framför dem, och fåren följa honom, ty de känna hans röst.

5 Men en främmande följa de icke, utan fly ifrån honom, emedan de icke känna de främmandes röst.

6 Denna liknelse sade Jesus till dem, men de förstodo icke hwad det war, som han talade till dem.

De förstodo icke, i följd af deras i föregående kapitel bestraffade blindhet.

7 Då sade Jesus åter till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Jag är dörren till fåren.

8 Alla som hafwa kommit före mig äro tjufwar och röfware, men fåren hafwa icke hört dem.

Alla: Jesus talar här med afseende på samma tids usla herdar; såsom han ock säger: de äro (ej blott: de hafwa warit) tjufwar och röfware. Ingen af dem hade nemligen ingått genom Kristus såsom dörren till församlingen eller fårahuset. Deras fariseiska läromeningar gjorde, att de icke funno, icke sökte dörren. De wisade sig twärtom allt widrigare mot Jesus. Derföre, då de likwäl utgåfwo sig för rätta herdar, woro de twärtom tjufwar, som stulit sig in i embetet, och röfware, i det de gjorde fåren skada och röfwade till sig en ära, som endast tillkom sådana lärare, hwilka erkände Kristus och förde [ 268 ]fåren till honom. Jemför Matt. 23: 1 o. f. Jer. 23. Hes. 34.

9 Jag är dörren; om någon ingår genom mig, skall han blifwa frälst, och han skall ingå och utgå och finna bete.

Frälst, räddad från ulfwarna. — ”Hur går man in genom dörren? I tron. Och hur går man ut? I trons bekännelse och i kärlekens werk.” — Ett sådant in- och utgående innebär det förtroligaste umgänge med herden. Men då detta winnes genom ett rätt umgående med Guds ord, så blifwer ordet det rika bete, som aldrig tryter sanna själaherdar, utan alltid finnes till meddelande åt de dem anförtrodda fåren. Jemför 4 Mos. 27: 17.

10 Tjufwen kommer icke utan för att stjäla och slagta och förgöra. Jag har kommit, på det att de må hafwa lif och hafwa öfwer nog.

Öfwer nog, öfwerflöd af allt godt.

11 Jag är den gode herden. Den gode herden låter sitt lif för fåren. Es. 40: 11. Hes. 34: 23. 37: 24.

Närmare: ”Jag är herden, den gode”. Det eftertryckliga ordet den wisar tillbaka på löftena i gamla testamentet, nemligen att Jesus just ar den i psalmerna och profeterna (i synnerhet Hes. 34: 23) utlofwade gode herden. Rätta lärare äro goda herdar, men ingen af dem är den gode herden. Denna benämning tillhör Jesus, öfwerherden, allena. Den gode herden gifwer icke blott alla andra möjliga prof af sin trohet, utan han gör ock det yttersta och låter eller uppoffrar till och med sitt lif för fåren. Så talar Jesus om sin stundande död för syndare, bland hwilka fåren, de på honom troende, här särskildt nämnas såsom de, hwilka winna och hafwa det lif (v. 10), som han förwärfwat och åt tron meddelar. Men han antyder tillika, att hwarje rätt själaherde måste wara redobogen till den yttersta uppoffringen, som är, att om och när så påfordras, äfwen låta sitt lif af trohet mot fåren.

12 Men den som är legd och icke är herde, hwilken fåren icke tillhöra, han ser ulfwen komma och öfwergifwer fåren och flyr, och ulfwen bortrycker dem och förskingrar fåren;

Den som är legd, d. ä.: den som blott af egennytta och för löns skull åtager sig embetet, och icke är herde, som således blott har namnet af herde, men hwilken icke i egentlig mening är en sådan herde, hwilken fåren tillhöra. Nu är wäl blott den gode herden egentligen den, hwilken fåren tillhöra, ty han har förwärfwat dem med sitt blod. Men äfwen rätta lärare äro herdar, hwilka fåren kunna i så måtto sägas tillhöra, som de äro sändebud i Kristi ställe, och fåren, som äro dem anförtrodda, werkligen känna och älska dem såsom Öfwerherdens rätte tjenare. En sådan är icke den legde. Det wisar sig deri, att, när han ser ulfwen, mörkrets furste, och hwarje genom honom uppwäckt fara komma,öfwergifwer han faren och flyr, för att rädda sig sjelf undan den timliga faran, obekymrad om den fara, hwari fåren komma; och ulfwen bortrycker fåren, så widt han kan, och för öfrigt förskingrar han fåren genom att bringa willfarelser och oenighet ibland dem, då deremot den gode herden ställer sig för gapet och håller fåren församlade.

13 men den legde flyr, emedan han är legd och wårdar sig icke om fåren.

14 Jag är den gode herden, och jag känner de mina och är känd af de mina,

15 såsom Fadren känner mig och jag känner Fadren, och jag låter mitt lif för fåren. Joh. 7: 29.

Den gode herden känner sina får, d. ä.: han icke allenast wet, hwilka hans får äro, utan han wärdar sig ock om dem. Och de, som äro hans får, känna honom såsom sin trofaste herde i både medgång och motgång. Detta inbördes kännandet, denna bekantskap och gemenskap grundar sig på det innerliga kärleksförhållandet mellan Fadren och Sonen, i kraft hwaraf Fadren i det ewiga rådslutet utsett Sonen till återlösare, och Sonen känner och wet, att allt, hwartill han blifwit sänd i werlden, länder till Fadrens förhärligande och menniskornas salighet. Då nu Jesus säger: Och jag, i stället för att fly, låter mitt lif för fåren, anser han just derföre sitt lif såsom en beständig gång till döden.

16 Jag har ock andra får, som icke äro af detta fårahus; dem måste jag ock föra härtill, och de skola höra min röst, och det skall warda en hjord och en herde. Hes. 37: 22. Matt. 28: 19. Joh. 11: 52. Ap. G. 10: 35.

Med detta fårahus menas den judiska församlingen. Andra får äro således hedningarne. Dem måste Jesus föra härtill. Det sker genom kraften af hans död, då genom hans försoningsdöd skiljemuren mellan Judar och hedningar upphäfdes. Och så gå profeternas förutsägelser om hedningarnas delaktighet i Guds rike uti fullbordan, då det skall warda icke flera hjordar, utan en hjord, en kyrka och församling, och en herde. Hednafolken skola kallas och församlas genom evangelium, och Judafolket skall omwändas; Herren skall wara en konung öfwer alla land, på den tiden skall Herren wara en, och hans namn ett. Sak. 14: 9. Hes. 34: 23.

17 Fördenskull älskar Fadren mig, att jag låter mitt lif för att taga det igen.

18 Ingen tager det från mig, utan jag låter det af mig sjelf. Jag har magt att låta det, och jag har magt att taga det igen. Detta bud har jag fått af min Fader.

19 Då wardt åter en söndring ibland Judarne för dessa tals skull. Joh. 7: 43.

20 Många af dem sade: Han har en ond ande och är ursinnig; hwarföre hören I honom? Joh. 7: 20. 8: 48, 52.

[ 269 ]21 Andra sade: Sådana ord talar icke en som är besatt af en ond ande; icke kan wäl en ond ande öppna blindas ögon?

22 Men i Jerusalem firades tempelinwigningens högtid, och det war winter.

Denna högtid eller fest hade blifwit instiftad af Judas Mackabeus, 1 Mack. 4: 5659. 2 Mack. 1: 18, till åminnelse af templets och altarets återinwigning, sedan det blifwit oskäradt genom den syriske konungen Antiokus Epifanes (den namnkunnige), och firades i december månad åtta dagar å rad. Denna högtid firades således omkring twå månader efter löfhyddohögtiden, om hwilken evangelisten senast berättade.

23 Och Jesus gick af och an i templet i Salomos pelargång.

Salomos pelargång, en af de gångar, som omgåfwo templet. Den hade blifwit qwarstående efter templets förstöring af Nebukadnesar.

24 Då omringade Judarne honom och sade till honom: Huru länge håller du oss i owisshet? Om du är Kristus, så säg oss det fritt ut.

Längre hade de icke kommit, oaktadt allt Jesu tal om sin person. Det hade synts dem dunkelt och obegripligt. De wille nu hafwa ett bindande swar på hufwudfrågan. Om du är Kristus, så säg oss det en gång fritt ut, d. ä. frimodigt, rent ut och utan omswep.

25 Jesus swarade dem: Jag har sagt eder det, och I tron icke; de gerningar, som jag gör i min Faders namn, de bära wittne om mig. Joh. 5: 36.

26 Men I tron icke, ty I ären icke af mina får, såsom jag sade eder.

Jesus hade i sjelfwa werket sagt dem detta; ty af de kännetecken, han gifwit på sina får, hade be kunnat klart förstå, att de sjelfwa icke hörde till hans fårahjord.

27 Mina får höra min röst, och jag känner dem, och de följa mig.

28 Och jag gifwer dem ewigt lif, och de skola icke förgås ewinnerligen, och ingen skall rycka dem ur min hand.

Ewigt lif, som är oskiljaktigt förbundet med Jesu efterföljd, och således tillfaller dem, hwilka äro Jesu får och följa honom, hwart han går. Ingen skall heller med wåld rycka dem ur Jesu hand. Jesus beskrifwer sina fårs salighet. Deraf borde fariseerna ännu låta locka sig att i tron erkänna Jesus och börja följa honom såsom herden. Jesus beskrifwer sina fårs trygghet. Deraf skulle fariseerna förstå, att äfwen om de tänkte bruka wåld, så skulle de i hufwudsaken intet uträtta mot hans får.

29 Min fader, som har gifwit mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Joh. 14: 28.

30 Jag och Fadren äro ett. Joh. 17: 1122.

Jesus, som säger, att hans magt att förwara de sina, är så stor, emedan den är enahanda med Fadrens magt, och att de, som äro i Jesu hand, äro i Fadrens hand, angifwer nu grunden derför, nemligen att han och Fadren äro ett. Han säger icke: Jag och Fadren äro en; ty det gick icke an, i anseende till den personliga åtskillnaden, som är emellan Fadren och Sonen; utan han säger: Jag och Fadren äro ett, ty de äro af samma gudomswäsende. De äro ett, icke allenast i anseende till wiljan, utan ock i anseende till naturen, så att Fadrens magt och andra härliga egenskaper äfwen höra Sonen till.

31 Då togo Judarne åter upp stenar för att stena honom. Joh. 8: 59.

En sådan Messias wille de icke hafwa, utan en werldslig härförare, för att blifwa frie från det romerska herrawäldet.

32 Jesus swarade dem: Många goda gerningar har jag wisat eder från min Fader; för hwilken af dem stenen I mig?

33 Judarne swarade honom: För god gernings skull stena wi dig icke, utan för hädelses skull och emedan du, som är en menniska, gör dig sjelf till Gud.

34 Jesus swarade dem: Är det icke skrifwet i eder lag: ”Jag sade: I ären gudar”? Ps. 82: 6.

Det ställe, Jesus anför, finnes i Ps. 82: 16. Men likwäl heter det: i eder lag; ty uttrycket lag har stundom en så widsträckt betydelse, att det äfwen innefattar hwad som är skrifwet i psalmerna och profeterna.

35 Har han nu kallat dem gudar, till hwilka Guds ord kom, och kan skriften icke warda om intet,

36 sägen då I till honom, hwilken Fadren har helgat och sändt i werlden: du hädar, derföre att jag sade: jag är Guds Son?

öfwerhetspersoner kallas i den anförda psalmen gudar, såsom de der utöfwa Guds domareembete på jorden. Om nu dessa, som äro menniskor, ja straffwärda menniskor, såsom de i samma psalm beskrifwas, likwäl kallas gudar och Guds söner, för det höga embetets skull (till hwilka Guds ord skedde, i det de genom hans, den högsta Herrens, ord blifwit insatte i sitt embete), så kunde Judarne sjelfwa sluta, huru orimligt det wore, att säga det wara en hädelse, när han, som Fadren sändt i werlden, kallar sig Guds Son.

37 Om jag icke ger min Faders gerningar, så tron mig icke.

38 Men om jag gör dem, så tron gerningarna, om I än icke tron mig, på det att I mån förstå och tro, att Fadren är i mig och jag i honom. Joh. 14: 10 f. 17: 21 f.

Att tro gerningarna war en ringare grad af [ 270 ]tro, än att tro Jesus för hans ords skull. Wille de nu icke det senare, så borde de det förra, och om de en gång gåfwo rätt akt på Jesu gerningar, så att de trodde det de sågo med sina lekamliga ögon, så skulle de derigenom ofelbart föras till att tro hans ord, som de hörde.

39 Då sökte de åter att gripa honom, men han undgick deras hand. Joh. 7: 30.

40 Och han gick åter bort till andra sidan Jordan, till det ställe, der Johannes först döpte, och förblef der.

41 Och många kommo till honom och sade: Johannes gjorde wäl intet tecken, men allt det Johannes har sagt om denne är sant.

42 Och många trodde der på honom.

11 Kapitlet.

Jesus uppwäcker Lasarus från de döda. Det stora rådet i Jerusalem rådslår om Jesu död.

Och en wid namn Lasarus från Betania, Marias och hennes syster Martas by, låg sjuk.

Betania, de båda systrarna Marias och Martas by, eller en by, der dessa båda systrar bodde, låg omkring 14 mil från Jerusalem, på andra sidan om oljeberget.

2 Och Maria war den som smorde Herren med smörjelse och torkade hans fötter med sitt hår, och hennes broder Lasarus låg sjuk. Matt. 26: 7. Mark. 14: 3. Joh. 12: 3. Luk. 10: 88.

3 Då sände hans systrar till honom och sade: Herre, se, den du har kär ligger sjuk.

Sjuk, och behöfwer din hjelp.

4 Och när Jesus hörde det, sade han: Denna sjukdom är icke till döds, utan till Guds förhärligande, på det att Guds Son må derigenom warda förhärligad.

Icke till döds. ”Döden är icke sjukdomens ändamål. Dock gick det genom döden till lif, ehuru döden icke behöll magten.” Jesu wänners död är ingen död. — Förhärligad: detta förhärligande, medelst Lasari uppwäckande, wans dels genom den deraf hos många föranledda tron på Guds Son, dels äfwen genom de öfrigas fattade beslut, att döda Jesus, hwarigenom de, utan att weta deraf, kommo att bana wägen till hans förhärligande. I wisst afseende blef alltså Lasarus en förebild och ett förebud till Jesu död och uppståndelse.

5 Och Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasarus.

6 När han nu hörde, att han war sjuk, förblef han wäl ännu twå dagar på det ställe, der han war,

Jesus älskade Marta, lika så mycket som han älskade Maria. Och likwäl dröjde han i twå dagar. Detta syntes strida mot kärlekens natur. Men det war twärtom. Jesu kärlek skulle blott så mycket härligare bewisa sig, och Johannes, den lärjungen, som Jesus älskade, berättar här i lefwande erinring af hwad han sjelf erfarit om arten af Jesu kärlek. Detta dröjsmål bidrog för öfrigt att öka storheten af det derefter skeende undret och af Jesu förhärligande.

7 men derefter sade han till lärjungarne: Låtom oss åter gå till Judeen.

8 Lärjungarne sade till honom: Rabbi, nyss sökte Judarne att stena dig, och åter går du dit? Joh. 10: 31.

9 Jesus swarade: Är det icke tolf timmar på dagen? Om någon wandrar om dagen, stöter han sig icke, emedan han ser denna werldens ljus.

10 Men om någon wandrar om natten, stöter han sig, emedan ljuset icke är i honom.

Lärjungarne insågo först sanningen af dessa ord i det timliga. Dagarne i det landet äro icke mycket olika långa. De indelas året om i tolf timmar. Den, som wandrar om dagen, stöter sig icke, wore det ock den sista timmen. Solen, som kallas denna werldens ljus, wisar honom wägen, så att han kan undwika stötestenarna. För faran att stöta emot är åter den blottstäld, som wandrar om natten. Sanningen af dessa ord i det andeliga skulle nu lärjungarne ock inse och erkänna: och det först hwad Jesus sjelf widkommer. Hela sin lefnadsdag werkade han till Guds ära. Den tolfte eller sista timmen af denna dag nalkades, då det nu skred till hans bortgång genom döden. Men den allsmägtige Fadrens wilja och råd war den sol, som upplyste alla stunder af hans werksamhetsdag. Han kunde således wandra frimodigt fram och utan fruktan för Judarnas stenar och försåt öfwerallt, dit hans kallelse förde honom. Likaså behöfde icke heller lärjungarne frukta sig. Så länge de wandrade med Jesus, wandrade de om dagen, ty de wandrade i hans sken, som är werldens ljus (kap. 8: 12). Denna Jesu lärjungars kallelse skall göra dem trygga. Den deremot, som wandrar utom Jesu gemenskap, wandrar om natten, i syndens, otrons och dödens natt. Den mörka menniskofruktan gör hans gång osäker och wacklande. Han förirrar sig, stöter emot och faller. Emedan ljuset icke är i honom, hans öga är tillslutet för ordets sanning, och han har icke upptagit ljuset i sig genom tron.

11 Detta talade han, och sedan sade han till dem: Lasarus, wår wän, sofwer, men jag går för att uppwäcka honom af sömnen.

Sofwer, egentligen är insomnad.

12 Då sade hans lärjungar till honom: Herre, sofwer han, så blifwer han återstäld.

[ 271 ]De menade, att genom den wälgörande sömnen skulle han wederfås och blifwa wid lif. Och när så war, så tänkte de utan twifwel, behöfde Jesus icke gå widare att blottställa sitt eget lif för faran bland Judarne.

13 Men Jesus hade talat om hans död, och de menade, att han talade om wanlig sömn.

14 Då sade Jesus nu oförtäckt till dem: Lasarus är död.

Oförtäckt, samma ord som ”fritt ut”, kap. 10: 24.

15 Och för eder skull, på det att I skolen tro, är jag glad, att jag icke war der; men låtom oss gå till honom.

Tro betyder här i tron befästas.

16 Då sade Tomas, som kallades Didymus[7], till medlärjungarne: Låtom ock oss gå, på det att wi må dö med honom.

Tomas synes hafwa menat, att Jesus stod i begrepp att just nu i Betania låta sitt lif genom sina fienders händer, att han således i denna mening skulle gå till Lasarus. Jemför 2 Sam. 12: 23. I redlig kärlek, men i dunkel misströstan uppmanar derföre Tomas medlärjungarna att gå, för att dö med honom, deras älskade mästare.

17 När nu Jesus kom, fann han honom redan hafwa legat fyra dagar i grafwen.

18 Och Betania låg nära Jerusalem, wid pass femton stadier[8] derifrån.

19 Och många af Judarne hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem öfwer deras broder.

20 När nu Marta hörde, att Jesus kom, gick hon honom till mötes, men Maria satt hemma.

21 Då sade Marta till Jesus: Herre, hade du warit här, wore min broder icke död.

Det finnes icke heller i evangelierna något exempel på, att någon dött i närwaro af lifwets furste. ”Antager man, att döden i Jesu närwaro icke skulle kunnat widröra Lasarus, så får de båda systrarnas tal en desto upphöjdare mening, och Herrens glädje (v. 15) öfwer sin frånwaro träder i desto tydligare ljus.” B.

22 Men äfwen nu wet jag, att allt hwarom du beder Gud, det skall Gud gifwa dig.

23 Jesus sade till henne: Din broder skall uppstå.

24 Marta sade till honom: Jag wet, att han skall uppstå i uppståndelsen på den yttersta dagen. Luk. 14: 14. Joh. 5: 29.

25 Jesus sade till henne: Jag är uppståndelsen och lifwet; den som tror på mig, han skall lefwa, om han än dör,

26 och hwar och en som lefwer och tror på mig, han skall icke dö ewinnerligen. Tror du detta? Joh. 6: 4054.

Då de, som lefwa i Kristus, så aflägga stofthyddan, så är det ej att dö, ty de ingå i det högre lifwet — de dö aldrig!

27 Hon sade till honom: Ja, Herre, jag tror, att du är Kristus, Guds Son, som skulle komma i werlden. Matt. 16: 16. Joh. 4: 42. 6: 69.

Jag tror, egentligen: ”jag har trott”, jag är öfwertygad. — Som skulle komma i werlden, alldeles så som Johannes döparen uttryckt sig om den utlofwade Messias. Marta will säga: Detta tror jag, hwarföre skulle jag icke då äfwen hålla det för sant, som ännu i ditt tal förekommer mig dunkelt!

28 Och när hon hade sagt detta, gick hon bort och tillkallade hemligen Maria, sin syster, och sade: Mästaren är här och kallar dig till sig.

29 När denna hörde det, stod hon strax upp och kom till honom.

30 Men Jesus hade ännu icke kommit in i byn, utan war på det ställe, der Marta hade mött honom.

31 Då nu de Judar, som woro hos henne i huset och tröstade henne, sågo, att Maria hastigt stod upp och gick ut, följde de henne och sade: Hon går till grafwen för att gråta der.

32 När nu Maria kom dit, der Jesus war, och fick se honom, föll hon till hans fötter och sade till honom: Herre, hade du warit här, hade min broder icke dött.

33 När nu Jesus såg henne gråta och äfwen Judarne, som hade kommit med henne, gråta, blef han förbittrad i sin ande och uppskakades

Förbittrad i sin ande, af helig, stark owilja och bitter sorg öfwer de kringståendes otro, att de icke tilltrodde honom den kärlek och magt, som han skulle bewisa, och uppskakades med djupt innerligt medlidande och deltagande för de swaga. ”Wi se här i Jesu heliga hjerta alldeles samma rörelser och samma wexling af känslor, som hos andra menniskor, blott att deri icke låg något syndigt.”

34 och sade: Hwar hafwen I lagt honom? De sade till honom: Herre, kom och se.

35 Och Jesus grät.

Så har Jesus, som för de sina helgat allt, äfwen helgat deras tårar wid grafwen. En from kyrkofader tillägger här: ”Hwarföre berättar evangelisten så noga och så uttryckligt den [ 272 ]ena gången efter den andra, att Jesus gråtit, att han blifwit skakad och bedröfwad? På det att wi måtte lära, att han i sanning iklädt sig wår natur. Ty då denne evangelist uppenbarligen förtäljer så mycket större saker om honom, än de andra, så framställer han honom här för oss i lekamliga ting också mycket lägre, än de. Ty denne berättar icke, såsom de andra, att hans själ blifwit bedröfwad intill döden, att han kämpat med döden, utan just motsatsen, att han upprättat de nedslagna. Hwad han nu der utelemnar, det bifogar han här genom beskrifningen af Jesu smärta. Ty då Jesus talar om sin död, säger han: Jag har magt att låta mitt lif (kap. 10: 18), och man hör der ur hans mun ingenting om förnedring. Derföre wisa honom då de andra evangelisterna uti lidandet helt och hållet i hans mensklighet, och bewisa dermed, att hans nedlåtande till oss warit ett werkligt. Och så betygar Lukas det af dödsångesten, twekan och blodsswetten; men denne af smärtan”. (Krysost.)

36 Då sade Judarne: Se, huru kär han hade honom!

37 Men somlige af dem sade: Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, äfwen hafwa så gjort, att denne icke hade dött? Joh. 9: 6 f.

38 Då wardt Jesus åter förbittrad inom sig och gick till grafwen. Och det war en grotta, och en sten låg framför henne.

39 Jesus sade: Tagen bort stenen. Den dödes syster, Marta, sade till honom: Herre, han luktar redan, ty han har warit död i fyra dygn.

40 Jesus sade till henne: Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?

Guds härlighet, som wisar sig så mycket större, ju större förgängelsens magt warit, som öfwerwinnes. Detta hade Jesus sagt, v. 25.

41. Då togo de bort stenen. Och Jesus upplyfte sina ögon och sade: Fader, jag tackar dig, att du har hört mig.

42 Jag wisste wäl, att du alltid hör mig, men för folkets skull, som står här omkring, sade jag detta, på det att de skola tro, att du har sändt mig.

Wisste, innan detta tal börjades. För folkets skull: Jesu bön är här tillika en bekännelse, och derföre beder han uppenbarligen, på det Guds ära (v. 4) skulle så mycket härligare uppenbaras genom underwerket.

43 Och då han hade sagt detta, ropade han med hög röst: Lasarus, kom ut!

Jemför Rom. 4: 17.

44 Och den döde kom ut, lindad om fötter och händer med bindlar, och hans ansigte war ombundet med en duk. Jesus sade till dem: Lösen honom och låten honom gå.

Kom ut ur grafwen och från den öppna båren, på hwilken han war lagd, enligt det landets sed, hwarest liken icke inneslutas i så kallade likkistor, såsom hos oss.

45 Då trodde på honom många af Judarne, de som hade kommit till Maria och sett hwad Jesus hade gjort.

Det är märkwärdigt, att Johannes är den ende evangelist, som omtalar Lasari uppwäckande, hwilket många i alla tider räknat såsom det största af Jesu underwerk. Man har trott orsaken wara den, att Lasarus lefde ännu, då de tre första evangelisterna skrefwo sina böcker, och att de ej wille blottställa Lasarus för fiendernas ytterligare hat (se kap. 12: 10), genom att omnämna det under, som med honom skett. Andra hafwa trott, att denna historia derföre icke inkommit i de tre första evangelisternas berättelser, att de icke welat blottställa honom för en andelig fara. Ty då deras evangelier förelästes i församlingarna, så skulle äfwen hans uppwäckelsehistoria hafwa blifwit föredragen, så att han sjelf skulle hört det, och detta kunde lätt hafwa warit menligt för det ödmjuka sinnet hos honom. Hwilkendera af dessa orsaker, som må hafwa egt rum, så war den icke för handen, när Johannes skref sitt evangelium, ty då war Lasarus redan borta från jorden och således ifrån all både kropps- och själsfara.

46 Men somliga af dem gingo bort till fariseerna och sade dem hwad Jesus hade gjort.

Till fariseerna, som hade öfwerwigten i det stora rådet.

47 Då församlade öfwerstepresterna och fariseerna det stora rådet och sade: Hwad skola wi göra? Ty denne man gör många tecken. Matt. 26: 3.

48 Om wi låta honom så fortfara, så skola alla tro på honom, och Romarne skola komma och taga både wårt land och wårt folk.

De erkänna således, att Jesus gjorde många tecken. Dessa Judar äro derföre ett bewis, att man kan erkänna Jesu magts och kärleks under och likwäl hata honom. Äfwen Guds högsta härlighetsuppenbarelser hjelpa intet dem, som icke wilja tro. Jemför Luk. 16: 31. En af deras efterkommande, en Jude i ett af de senare århundradena, som war en af de lärdaste och största tänkare på sin tid, sade, att om han blott kunde tro detta undret, om Lasari uppwäckande, så skulle han tro på hela evangelium. Men han kunde icke, ty han wille icke ödmjuka sig under sanningens magt, och föredrog derföre att utbreda i werlden de tröstlösaste läror, som hans menskliga wishet förestafwade honom. De fariseiske Judarnes otro hade ock sin näring i fruktan för Romarne. De menade, att Jesus genom sina många tecken skutte kunna upphäfwa sig till Israels konung och derigenom föranleda [ 273 ]Romarne att, af fruktan för ett judiskt uppror, taga ifrån dem deras land och folk. Så hafwa statsskäl, eller blotta förewändningen af sådana, ofta blifwit missbrukade af kristendomens förföljare. Hwad Judarne här fruktade, det ådrogo de sig just genom sitt mot Kristus fiendtliga förhållande. Wid Jerusalems jemmerliga förstöring, 40 år derefter, undgingo nästan blott de förderfwet, hwilka trodde på Kristus. Så bringas de alltid på skam, hwilka i sin blindhet mena, att den lefwande kristendomen är skadlig för det borgerliga samhället, då twärtemot just sanna kristna äro de bästa medborgare, och de af hwilka samhället har sin största wälsignelse. Men de blifwa aldrig hållna för hwad de äro, utan för partimän och fridstörare, emedan deras bekännelse af Jesu namn störer både orättfärdigheten och egenrättfärdigheten.

49 Men en af dem, Kaifas, som war öfwersteprest för det året, sade till dem: I förstån intet,

Kaifas war en kall, i jordiska ärenden slugt beräknande man, till öfwertygelsen en sadducé, således en af de särdeles groft otrogna. Han war likwäl öfwersteprest, såsom han hade warit redan flera år, men här står det särskildt anmärkt, att han war det också för det året, som war det märkwärdigaste af alla år på jorden, det märkwärdigaste ej blott i Judarnes, utan i hela werldens historia, det året, som blef Jesu dödsår. Han sade nu till dem med besfraffande och ganska myndig ton: I förstån intet.

50 ej heller besinnen I, att det är bättre för oss, att en man dör för folket, än att hela folket förgås. Joh. 18: 14.

51 Men detta sade han icke af sig sjelf, utan såsom öfwersteprest för det året profeterade han, att Jesus skulle dö för folket,

Så kan ett embete hafwa wigt, änskönt personen, som har embetet, är en ogudaktig menniska. Öfwerstepresterna hade fordom haft gåfwan att profetera. Den hade blifwit utöfwad genom Urim och Tummim, eller Ljus och Fullkomlighet, se 2 Mos. 28: 30. Men denna gåfwa war i allmänhet för dem längesedan förlorad. Den återstäldes nu i detta wigtiga ögonblick, då det gälde ej en jordisk räddning, som Kaifas blott tänkte på, utan en andelig och ewig frälsning, som Gud i sitt råd beslutit från begynnelsen, 1 Petr. 1: 20, och som nu skulle fullbordas, Ap. G. 2: 23. Det låg således mera i Kaifas’ profeterande råd, än han sjelf wisste eller kunde ana. Han, som eljest war en försmädare af Guds namn, war i detta ögonblick Guds mun. Han liknade Bileam, som måste uttala en wälsignelse, just då han wille förbanna. Så kunna ofta de, som för ingen del äro Guds menniskor (1 Tim. 6: 11), likwäl wara hans hands menniskor (Ps. 17: 14).

52 och icke allenast för folket, utan äfwen för att till att församla Guds förskingrade barn. Joh. 10: 16.

Icke allenast för det judiska folket, skulle Jesus dö, såsom Kaifas talade, utan äfwen för att till ett församla Guds förskingrade barn, som dertill woro i Guds råd förut med upptagna i räkningen. Kaifas menade, att om blott Jesus såsom hufwudmannen undanröjdes, så skulle Jesu lärjungar lätt skingras och den föregifna faran afwändas; men twärtom; Herrens rådslut war, att nu skulle genom Jesu död grunden läggas till den stora församlingen, i hwilken Guds barn skulle församlas ej allenast bland Judar, utan ock hedningar. Och det skedde så.

53 Från den dagen rådslogo de nu sins emellan, att de skulle döda honom.

54 Derföre wandrade Jesus nu mera icke öppet bland Judarne, utan gick bort derifrån till landsbygden i närheten af öknen, till en stad, som heter Efraim, och der wistades han med sina lärjungar.

55 Och Judarnes påsk instundade, och många från landsbygden foro upp till Jerusalem före påsken för att rena sig.

Före påsken måste alla genom mångahanda offer och ceremonier rena sig från allt, som kunde hafwa gjort dem orena för deltagandet i påskmåltiden.

56 Då sökte de efter Jesus och talades wid, stående i templet: Hwad synes eder? Skall han alls icke komma till högtiden?

57 Och öfwerstepresterna och fariseerna hade utfärdat ett påbud, att om någon wisste, hwar han wore, skulle han gifwa det tillkänna, på det att de måtte gripa honom.

12 Kapitlet.

Jesus begjutes med smörjelse, inrider i Jerusalem, får ett wittnesbörd från himmelen, uppmanar till tro, warnar för otro.

Sex dagar före påsken kom nu Jesus till Betania, der Lasarus war, som hade warit död, och hwilken han hade uppwäckt från de döda. Matt. 26: 6 f. Mark. 14: 3 f.

Sex dagar före påsken, d. ä. lördagen före wår palmsöndag. Här inleder oss nu evangelisten i den stora lidandesweckan. Derom handla alltså alla de följande kapitlen.

2 Der gjorde de då åt honom en aftonmåltid, och Marta tjenade; och Lasarus war en af dem som sutto till bords med honom.

Marta tjenade, d. ä. hade bestyret med måltiden.

3 Då tog Maria ett skålpund dyrbar smörjelse af oförfalskad nardus och smorde Jesu fötter och torkade hans fötter med [ 274 ]sitt hår, och huset uppfyldes med lukten af smörjelsen. Joh. 11: 2.

Nardus eller nardussalva. Se Mark. 14: 3.

4 Då sade en af hans lärjungar, Judas Iskariot, Simons son, den som skulle förråda honom:

5 Hwarföre har icke denna smörjelse blifwit såld för tre hundra penningar och gifwen åt de fattiga?

Penningar, denarer. Se Matt. 17: 24.

6 Men detta sade han icke derföre, att han wårdade sig om de fattiga, utan derföre, att han war en tjuf och hade pungen och tog det som deri lades. Joh. 13: 29.

Det som lades i pungen, eller den gemensamma underhållskassan. Så som Judas, bemantla många sin girighet med en föregifwen omsorg om de fattiga. För sådana blifwer den ljufwaste wälllukt obehaglig. Ty såsom lukten af den här utgjutna salvan eller smörjelsen war obehaglig för Judas, så blifwa ock de ädlaste kärlekswerk af Jesu wänner en dödens lukt för hans owänner. Jermför 2 Kor. 2: 16.

7 Då sade Jesus: Låt henne wara. Hon har förwarat det till min begrafnings dag.

Egentligen: ”till min inbalsamerings dag”, se Matt. 26: 12. Maria gjorde hwad hon kunde, men hon gjorde tillika mer, än hon wisste. Der låg en profetia i hennes kärlekshandling. Icke blott den hatande Kaifas skulle, emedan han war öfwersteprest, profetera om Jesu död, utan äfwen den älskande Maria skulle profetera om Jesu begrafning, emedan hon war hans trogna lärjunginna.

8 Ty de fattiga hafwen I alltid bland eder, men mig hafwen I icke alltid.

9 Då hade en stor mängd Judar fått weta, att han war der, och de hade kommit dit, icke allenast för Jesu skull, utan ock för att se Lasarus, hwilken han hade uppwäckt från de döda. Joh. 11: 43 f.

10 Och öfwerstepresterna rådslogo om att äfwen döda Lasarus,

11 ty många af Judarne gingo för hans skull bort och trodde på Jesus.

12 Dagen derefter, när mycket folk, som hade kommit till högtiden, hörde, att Jesus kom till Jerusalem, Matt. 21: 8 f. Mark. 11: 7 f. Luk. 19: 35 f.

13 togo de palmqwistar och gingo ut att möta honom och ropade: Hosianna, wälsignad ware han, som kommer i Herrens namn, Israels konung! Ps. 118: 25 f.

14 Och Jesus fann en ung åsna och satte sig på henne, såsom det är skrifwet:

15 ”Räds icke, du dotter Sion; se din konung kommer, sittande på en åsninnas fåle”. Es. 62: 11. Sak. 9: 9. Matt. 21: 5.

Kommer, fattig, såsom profeten Sakarias skrifwer, ty finnandet af åsnan är ett drag af Jesu armod; och saktmodig, såsom evangelisten Matteus säger, ty åsnan war ett fredsdjur, ett tecken af det saktmodiga sinne, hwarmed konungen drog fram att förwärfwa sitt rike. Dottren Sion eller Sions barn, de trogna Israeliterna, behöfde således icke rädas för sin konungs majestät. Se Sak. 9: 9.

16 Men detta förstodo hans lärjungar icke i början, men när Jesus hade blifwit förhärligad, då kommo de ihåg, att detta war skrifwet om honom, och att de hade gjort honom detta.

Det gälde om denna, såsom om så många gamla testamentets profetior, att lärjungarne icke förstodo dem förr, än då Jesus war förklarad genom uppståndelsen och himmelsfärden. Genom Jesu uppståndelse och den Helige Andes gåfwa uppgick för dem ljus öfwer skriften, och särskildt öfwer de skrifter, som Jesus under sin synliga wandring med dem påpekat. Så förstå också wi det gamla testamentet först då, när Jesus blifwer i tron förklarad och förhärligad för oss och i oss. War blott trogen. Det wisar sig då nog efteråt, hwad det ena och andra har att betyda. Joh. 13: 7.

17 Då wittnade om honom folket, som war med honom, när han kallade Lasarus ut ur grafwen och uppwäckte honom från de döda.

18 Fördenskull kom ock folket emot honom, emedan de hörde, att han hade gjort detta tecken.

Folket, nemligen de, som ej warit med wid Lasari uppwäckelse, men nu hört derom af de andra, hwilka såsom åsyna wittnen förtäljt det för dem.

19 Då sade fariseerna sins emellan: I sen. att I alle intet kunnen uträtta; se, hela werlden löper efter honom.

I sen ju; som wille de säga: Kaifas har haft rätt i det han sagt (kap. 11: 49, 50).

20 Och några Greker woro bland dem som foro upp för att tillbedja under högtiden.

Några Greker, således hedningar, som woro proselyter, d. w. s. som i så måtto öfwergått från hedendomen, att de bekände sig till den ende sanne Gudens dyrkan. Detta war orsaken, att de ock plägade fara upp till påskhögtiden, för att tillbedja Israels Gud.

21 Dessa gingo nu till Filippus, som war från Betsaida i Galileen, och bådo honom, sägande: Herre, wi wilja se Jesus.

Dessa Grekers förhållande wid detta tillfälle [ 275 ]war ett förebud till det, som skulle ske, då Guds rike öfwergick från Judarna, som förkastade, till hedningarna, som anammade evangelium. Likasom den nedgående solen kastar de skönaste strålar och belyser jordens krets widt omkring, så skedde ock nu, att Herren Kristi härlighet, just då han, werldens ljus, skulle genom sin nära förestående död gå bort, strålade så underskönt, att deraf till och med i de fjerran ifrån kommande hedningarnes hjertan uppwäcktes längtan att se honom, såsom han ock wid sjelfwa morgonrodnadens tid, i sin späda barndom, genom den underbara stjernan drog till sin krubba de wisa männen från österlanden, såsom förstlingar af hednafolken.

22 Filippus gick och sade det till Andreas, Andreas och Filippus åter sade det till Jesus.

23 Men Jesus swarade dem, sägande: Stunden har kommit, att Menniskosonen skall warda förhärligad.

Tiden war nu kommen, att Jesus, som i sin förnedringstid mestadels kallar sig Menniskosonen, skulle lida och dö. Men eftersom hans död är grunden till hans förklaring eller förhärligande, så säger han, att tiden tillika är kommen till hans förhärligande. Detta säger han wid underrättelsen om de få Grekernas ankomst och åstundan, hwilka på honom gjorde samma intryck, som då han såg Samariterna komma till sig, Joh. 4: 35. Ty till hans förhärligande hörer: 1:o fullkomnandet af hans lydnad, i det han blef lydig intill korsets död (kap. 17: 19. Ebr. 2: 10); 2:o upphöjelsen till den härlighet, hwilken han hade haft hos Fadren, förrän werlden war (Joh. 17: 5), den härlighet hwilken han i sin mandomsannammelse aflagt, för att genom sitt lidandes förtjenst förwärfwa den åt menniskorna (Fil. 2: 9); samt 3:o himmelrikets fulländning såsom nåderike på jorden och härlighetsrike i himmelen, således äfwen hedningarnes omwändelse och församlande till hans kyrka.

24 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om hwetekornet icke faller i jorden och dör, så förblifwer det allena; men om det dör, så bär det mycken frukt.

Hade icke Kristus dött, så skulle han hafwa förblifwit för sig allena salig och härlig. Men sedan han är worden död, så uppgår just genom hans död det ewiga lifwets frö. Och detta frö, detta lifwets sädeskorn, som utsåddes i hans död, har uppgått och strax efter burit mycken frukt, och kommer att bära alltmer frukt genom flera och stora, som genom döpelsen och tron införlifwas med hans kyrka, Es. 53: 10. Desse Greker, som kommo till honom, woro före hans död en förstling af den myckna frukten, som derefter kulle frambringas ibland hednafolken. Derföre talar Jesus sålunda om sin död, genom hwilken de skrankor upphäfdes, som ännu höllo Grekerna och hedningarna i allmänhet aflägsnade från Guds rike. — Men likasom liknelsen om sädeskornet uppfyldes på Jesus sjelf genom hans död och derpå följande uppståndelse och förhärligande, så uppfylles den äfwen i afseende på hans trogna, nemligen så, att den gamla menniskans död är wilkoret för det nya andeliga lifwets tillwäxt och fulländning. Derföre tillägger Jesus de orden i följande vers, hwilka han redan förr till lärjungarne sagt och genom hwilka de nu ånyo erinras, att icke öfwerlemna sig åt några köttsliga förhoppningar om en jordisk härlighet.

25 Den som älskar sitt lif, han skall mista det, och den som hatar sitt lif i denna werlden, han skall bewara det till ewigt lif. Matt. 10: 39. Mark. 8: 35. Luk. 9: 24.

26 Om någon tjenar mig, han följe mig; och hwarest jag är, der skall ock min tjenare wara; och om någon tjenar mig, honom skall min Fader ära. Joh. 14: 3. 17: 24. 1 Tess. 4: 17.

27 Nu är min själ bedröfwad, och hwad skall jag säga? Fader, fräls mig utur denna stund. Dock, fördenskull har jag kommit till denna stund.

Bedröfwad, egentligen ”upprörd”. Det war en försmak eller förkänsla af det swåra lidandet i Getsemane, af denna nära förestående stund, då han mottog lidandeskalken. — Fördenskull, nemligen att lida och dö för werldens synder.

28 Fader, förhärliga ditt namn. Då kom en röst från himmelen: Jag både har förhärligat det och skall åter förhärliga det.

Jag både har förhärligat det. Fadren hade redan förhärligat sitt fadersnamn på enfödde Sonen genom Sonens utsändande och wandring i werlden, i det att Sonen med fullkomlig lydnad undergifwit sig Fadrens wilja. Och skall åter förhärliga det. Detta förhärligande skedde genom Jesu bortgång ur werlden, då på hans försoningsdöd följde wittnesbörden om Fadrens wälbehag. Kristi uppståndelse och himmelsfärd och den Helige Andes utgjutelse samt hans fortfarande werksamhet i församlingen hörde till detta förhärligande, och det skall uppnå sin hela fullbordan då, när Herren Jesus kommer för att förhärligas i sina heliga och beundras i alla dem, som tro. 2 Tess. 1: 10.

29 Då sade folket, som stod och hörde detta: Det war ett tordön. Andra sade: En ängel har talat till honom.

30 Jesus swarade och sade: Icke för min skull har denna röst kommit, utan för eder skull.

Icke för Jesu skull kom denna underbara rösten, hwarmed, likasom wid hans dop och wid förklaringen på berget, Fadren gaf sitt wittnesbörd tillkänna; utan för deras skull, som nu woro närwarande, skedde den rösten, på det de skulle tro. Desto större blef nu answaret för dem, som likwäl förblefwo i otron.

31 Nu går dom öfwer denna werlden, nu skall denna werldens furste utkastas, Joh. 16: 11.

[ 276 ]Dom, skiljedomen mellan det onda och goda, domen, som afgör, hwem werlden skall tillhöra, Jesus eller werldens hittills warande furste. Den senares magt är nu bruten. Genom Jesu död är han besegrad, hans magt förbytt i wanmagt, om han ock fortfar med sin magt att fresta de trogna och hålla otrons barn i fångenskap. Ef. 2: 2. Han skall utkastas ur sin besittning, ur sitt herrawälde öfwer werlden.

32 och när jag har blifwit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig. Joh. 3: 14. 8: 28.

Upphöjd från jorden, se kap. 3: 14; kap. 8: 28. Alla, äfwen hedningarne, v. 20, alla, som kunna bewekas att komma till honom och låta försona sig med Gud.

33 Men detta sade han för att beteckna, hurudan död han skulle dö.

Hurudan död han skulle dö, nemligen korsdöden. Jesus kallar detta en upphöjelse från jorden, emedan han genom upphöjelsen på korset, som war hans djupaste förnedring, gick till sin werkliga upphöjelse i ära och härlighet.

34 Folket swarade honom: Wi hafwa hört af lagen, att Kristus förblifwer ewinnerligen. Huru kan du då säga, att Menniskosonen måste upphöjas? Hwem är denne Menniskoson? 2 Sam. 7: 13. Ps. 89: 3037. 110: 4. Es. 9: 6 f. Hes. 37: 25. Dan. 2: 44. 7: 13 f.

Lagen i widsträckt mening, likasom kap. 10: 34.

35 Då sade Jesus till dem: Ännu en liten tid är ljuset med eder; wandren medan I hafwen ljuset, att mörker icke må öfwerfalla eder; och den som wandrar i mörkret, han wet icke hwart han går. Joh. 1: 9. 11: 9.

En liten tid. De hade sagt, att Kristus förblifwer ewinnerligen. Detta war rätt, men icke i den mening, som de hyste. De tänkte på ett jordiskt rike och ett ewigt blifwande i detsamma. De förstodo icke huru dermed kunde förenas hwad Jesus talat om sin upphöjelse och således om sin bortgång från jorden. I stället för att beswara detta deras förståndstwifwel, rigtar Jesus deras uppmärksamhet på hwad de nu hade och hwad de således hade att taga wara på, för att icke dragas från hufwudsaken. Icke ewinnerligen, efter deras mening, war ljuset med dem, utan blott en kort tid. Tron på och wandringen i detta ljus borde nu wara deras högsta angelägenhet, på det att otrosmörkret, då han gått ifrån dem, icke måtte gripa eller öfwerfalla dem.

36 Medan I hafwet ljuset, tron på ljuset, på det att I mån blifwa ljusets barn. Detta talade Jesus och gick bort och dolde sig för dem.

Dolde sig, såsom förebud till det, som sedan ske skulle, när han gick helt och hållet bort.

37 Men ehuru han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de icke på honom,

38 på det att det ordet skulle fullbordas, hwilket profeten Esaias hade sagt: ”Herre, hwem har trott wår predikan, och för hwem har Herrens arm blifwit uppenbarad?” Es. 53: 1.

Herrens arm, så mägtigt utsträckt i Jesu werk.

39 Derföre kunde de icke tro, ty Esaias har åter sagt:

Emedan de icke trodde, när de en så lång tid sågo så många tecken, så kunde de slutligen icke tro. På de motsträfwigas wilja att icke tro, följer det såsom ett rättwist straff att icke kunna tro.

40 ”Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjertan, att de icke må se med ögonen och förstå med hjertat och omwända sig och jag hela dem.” Es. 6: 9 f. 29: 10. Ap. G. 28: 26.

Se Matt. 13: 14. Ap. G. 28: 26.

41 Detta sade Esaias, när han såg hans härlighet och talade om honom.

Se Es. 6: 9.

42 Men likwäl trodde många af rådsherrarne på honom, men för fariseernas skull bekände de det icke, för att icke blifwa uteslutne från synagogan.

43 Ty de älskade äran af menniskor mera än äran af Gud. Joh. 5: 44.

Se Joh. 9: 22.

44 Men Jesus ropade och sade: Den som tror på mig, han tror icke på mig, utan på den som har sändt mig;

Icke på mig allena.

45 och den som ser mig, han ser den som har sändt mig.

46 Såsom ett ljus har jag kommit i werlden, på det att hwar en som tror på mig icke må förblifwa i mörkret. Joh. 1: 4 f. 8: 12. 9: 5. 1 Joh. 1: 5. Mark. 16: 19. Joh. 3: 17.

47 Och om någon hör mina ord och icke håller dem, icke dömer jag honom, ty jag har icke kommit för att döma werlden, utan för att frälsa werlden.

48 Den som förkastar mig och icke mottager mina ord, han har en som dömer honom; det ord, som jag har talat, det skall döma honom på den yttersta dagen.

49 Ty jag har icke talat af mig sjelf, utan Fadren, som har sändt mig, han har bjudit mig hwad jag skall säga och hwad jag skall tala. Joh. 14: 19.

50 Och jag wet, att hans bud är ewigt lif; derföre, hwad jag talar, det talar jag såsom Fadren har sagt mig.

[ 277 ]Detta bud war hela Guds wilja och råd om återlösningen och frälsningen, som Jesus war kommen att fullborda.

13 Kapitlet.

Jesus twår lärjungarnes fötter, antyder hwem som skulle förråda honom, förutsäger Petri förnekelse.

Men före påskhögtiden, då Jesus wisste, att hans stund war inne, att han skulle gå bort ifrån denna werlden till Fadren, sedan han hade älskat de sina, som woro i werlden, älskade han dem intill änden.

Hans stund, kap. 12: 27. Detta skedde på torsdagsafton, näst före Jesu dödsdag. Intill änden, intill slutet af sin lefnad på jorden eller ända till sin werkliga bortgång. Denna sin oföränderliga kärlek wisar han nu dermed, att, sedan han slutat sina tal till folket, han umgås desto hemligare och förtroligare med sina lärjungar.

2 Och då aftonmåltid wardt och djefwulen redan hade ingifwit Judas Iskariot, Simons son, i hjertat, att han skulle förråda honom,

Denna aftonmåltid war icke den heliga nattwarden. Johannes nämner intet om dess instiftande. Den heliga nattwarden hade redan i långa tider firats, då Johannes skref sitt evangelium. Nattwardens instiftande och wäsende war således wäl bekant, dels genom de öfriga evangelisternas skrifter, dels genom det långliga bruket. Johannes kunde alltså förbigå att skrifwa derom, just emedan han kunde förutsätta det såsom allmänt bekant. Deremot föranleddes han att skrifwa om fotatwagningen, emedan den war en sak, som ej är af sakramenterlig natur, och således icke genom någon särskild för alla tider fortfarande handling kom till erinring.

3 och Jesus wisste, att Fadren hade gifwit allt i hans händer, och att han hade utgått från Gud och gick till Gud, Matt. 28: 18. Joh. 3: 35. 17: 2.

I fullt medwetande af den härlighet, som han af ewighet haft, såsom utgången från Gud, och som han gick till mötes, i det han genom lidandet gick till Gud, företog Jesus den handling af kärlek och ödmjukhet, som nu följde. Med denna erinring wisas, att i fotatwagningen, såsom eljest en ringa tjenaresyssla, icke må synas ligga något förnärmande för Jesu majestät och gudomshärlighet.

4 stod han upp från måltiden, lade af sig öfwerklädnaden och tog ett linnekläde och band om sig.

Måltiden betyder här påskalamsmåltiden.

5 Sedan slog han watten i twättbäckenet och begynte twå lärjungarnes fötter och torka dem med det linnekläde, hwarmed han war ombunden.

Twagningar woro i de heta länderna mycket wanliga, särdeles att man badade sig under de senare timmarna på dagen. Detta, skedde ock hos Judarna. Men utomdess war det brukligt att kort före måltiden twå sina fötter, emedan dessa woro under gåendet mest blottstälda för och beswärade af stoft och orenlighet. Detta twående war ett göromål, som förrättades af slafwar eller af den ringaste i sällskapet. Så mycket större framlyser Herren Jesu ödmjukhet, som nedlåter sig till en sådan tjenstförrättning, och det under måltiden eller sedan den redan war begynt. Ty Jesus stod upp från måltiden v. 4, och efter fotatwagningen satte han sig åter ned, v. 12.

6 Då kom han till Simon Petrus, och denne sade till honom: Herre, skulle du twå mina fötter?

”På ordet du ligger här ett stort eftertryck; han behöfde icke mer än säga du, d. ä. med de händer, med hwilka du öppnat de blindas ögon, renat de spetälska, uppwäckt döda!” (Krysostomus.)

7 Jesus swarade och sade till honom: Hwad jag gör, wet du icke nu, men framdeles skall du få weta det.

8 Petrus sade till honom: Aldrig någonsin skall du twå mina fötter. Jesus swarade honom: Om jag icke twår dig, så har du ingen del med mig.

Aldrig någonsin, egentligen: ”aldrig i ewighet.” Som wille Petrus i sin owisa ifwer säga: äfwen om jag framdeles får weta aldrig så mycket betydelsen af hwad du nu gör, aldrig skall dock du, som är en sådan herre, twå mina fötter, jag som är så ringa mot dig. Jesu swar wisar, att om icke fortfarande rening i Guds Sons blod, 1 Joh. 1: 7, sker i daglig bättring och förnyelse, så kan den troende själen icke fortfara i delaktighet och gemenskap med honom.

9 Simon Petrus sade till honom: Herre, icke blott mina fötter, utan äfwen mina händer och mitt hufwud!

Så swarar nu Petrus, som genom Jesu nedlåtande kärlek och allwarliga tillsägelse fått ett djupt intryck af sin andeliga orenlighet, den han ock bewisat genom sin olydnad och inwändning. Som wille han nu säga: Herre, om twagningen tjenar till att behålla mig i din gemenskap, så att jag den twagningen förutan ej har någon del i och med dig, så öfwerlåter jag åt dig icke allenast mina fötter, utan ock händer och hufwud att blifwa twagna.

10 Jesus sade till honom: Den som har badat behöfwer icke mer än twå fötterna, utan han är hel och hållen ren; och I ären rene, dock icke alla. Joh. 15: 3. Ap. G. 15: 9.

Den som har badat behöfwer icke mer än twå fötterna, dem stoft och orenlighet först och sist widlåda. Då således äfwen hans fötter blifwit twagna, då först är han hel och hållen ren. Likaså i det andeliga, som Jesus med fotatwagningen welat beteckna. Den i det heliga dopet wunna andeliga aftwagningen är fullständig, så [ 278 ]att den troende menniskan genom rättfärdiggörelsen, då den bibehållits eller efter skedt affall återwunnits, är hel och hållen ren. Men ehuru den rättfärdiggjorda menniskan är sålunda worden ren inför Gud, emedan der icke är någon brist i den en gång skedda rättfärdiggörelsen, så är der dock mycken brist i hennes wandring på lifwets wäg. Under denna wandring, som dock är en wandring genom den orena werlden, widlåder mycket syndastoft hennes fötter, d. w. s. hennes tankar och begär, känslor, sinnesrörelser o. s. w. För att derföre bibehålla sin rättfärdiggörelse och hela själens rening och således fortfarande hafwa del med Jesus samt delaktighet i hans rike och härlighet, behöfwes att hon dagligen twår sina fötter eller genom en daglig förnyelse winnlägger sig att göra sig ren från all köttets och andens besmittelse. Det är egentligen Herren Jesus sjelf, som sålunda tjenar ännu och dagligen förrättar andelig fotatwagning på sina lärjungar. Under den dagliga bättringen renar hon dem i sitt blod, 1 Joh. 1: 7, helgar och förnyar dem genom sin Ande, så att de bewaras och tillwäxa i nåden. 1 Petr. 3: 18. Ännu tjenar han sjelf med denna tjenst. När Jesus derföre, med afseende på Judas, tillägger: I ären rene, dock icke alla, så wisar det, att lika litet som någon genom blotta fotatwagningen blifwer helt och hållet ren till kroppen, lika litet blifwer en menniska andeligen ren genom blotta yttre bortläggandet eller likasom aftwåendet af wissa synder, då der saknas den inre reningen genom tron.

11 Ty han wisste, hwem som skulle förråda honom; derföre sade han: I ären icke alla rene.

12 Sedan han nu hade twagit deras fötter och tagit på sig sin öfwerklädnad och åter satt sig ned, sade han till dem: Färstån I hwad jag har gjort eder?

13 I kallen mig Mästare och Herre, och I sägen rätt; ty jag är det. Matt. 23: 810. 2 Kor. 8: 6.

Egentligen: ”Mästaren och Herren.”

14 Har nu jag, Herren och Mästaren, twagit edra fötter, så bören ock I twå hwarandras fötter.

15 Ty jag har gifwit eder ett föredöme, på det att ock I skolen göra såsom jag har gjort eder. 1 Petr. 2: 21.

Föredöme, nemligen ej blott af ödmjukt nedlåtande, utan ock af hjelpsam kärlek. Detta föredöme är således ingalunda inskränkt till upprepande af fotatwagningshandlingen. Wisserligen måste äfwen det af Herren gifna föredömet efterföljas genom fotatwagningstjensten i bokstaflig mening, der kärleken sådant kräfwer. Detta war i synnerhet fallet uti de heta länderna, såsom förut blifwit nämndt. Derpå, att så bokstafligen skedde, lägger ock aposteln stor wigt, 1 Tim. 5: 10. Men icke öfwer allt behöfwes en sådan tjenst. Allestädes deremot kräfwer Jesu föredöme, att så som han gjorde, så ödmjukt, så willigt, så sjelfuppoffrande som han wid fotatwagningen tjenade dem, skola hans lärjungar tjena hwarandra. Ingen tjenstbewisning, wore den ock förbunden med en så förödmjukande handling som fotatwagningen, skall derföre wara dem för ringa. De skola wara willige till allt, äfwen det för naturen mest påkostande kärlekswerk. Der nu en sådan willighet finnes och bewisar sig, att i det timliga bispringa sin nästa, det må wara att werkligen twå nästans fötter, eller ehwad lekamlig kärlekstjenst omständigheterna fordra, och att i det andeliga hjelpa henne med råd, tillrättawisning, tröst o. s. w., der följer en kristen det föredöme, hans Herre och Mästare lemnat honom. I den romersk-katolska kyrkan har detta Jesu bud, lika som de flesta andra, blifwit missförstådt. Der råder werkheligheten såsom i allt, så äfwen i detta stycket, att de tagit det helt och hållet bokstafligen och göra det till en nödwändig kristendomspligt att twå andras fötter, äfwen der det alls icke behöfwes. Det har ock derföre blifwit en tom och innehållslös ceremoni. Men detta är icke att följa Jesu ”föredöme”, utan twärtom att för bokstafwen glömma evangelii anda. Hos dem, som detta göra, har ock derföre den sak, som skutte wara det största ödmjukhetsbewis, blifwit förwandlad till ett ämne för stort högmod och förmätenhet. Genom fotatwagningen har wår Frälsare wisat oss både nödwändigheten af den dagliga andeliga reningen och af den kärlek och ödmjukhet, hwarmed hans lärjungar skola älska och tjena hwarannan inbördes.

16 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: En tjenare är icke för mer än hans herre, icke heller ett sändebud för mer än den som har sändt det. Matt. 10: 24. Luk. 6: 40. Joh. 15: 20.

17 Om I weten detta, salige ären I, om I gören det.

18 Icke talar jag om eder alla; jag wet hwilka jag har utkorat; men på det att skriften må fullbordas: ”Den som åt brödet med mig, han lyfte mot mig sin häl.” Ps. 41: 10. Ap. G. 1: 16.

Den som åt brödet med mig, den således som låg med mig wid samma bord och njöt af mina wälgerningar, han lyfte mot mig sin häl, d. w. s. bewisade mig det största hat för min kärlek. Hwad som gälde om Akitofel. Davids bordswän, och om hans förräderi mot sin konung, det gälde i ännu högre grad om Judas och hans förräderi mot Jesus; det gäller ock om så många, som i ett fiendtligt sinne njuta Jesu wälgerningar, ända dertill att de äta hans bröd wid nattwardsbordet. Långt ifrån att twå brödernas fötter, trampa de twärtom både Mästaren och dem med sin fot.

19 Redan nu sager jag eder det, förr än det sker, på det att, när det har skett, I skolen tro, att det är jag.

Redan nu, egentligen ”ifrån nu”, d. ä. från denna stund. Efterhand och ju närmare Jesu lidandes stund nalkades, desto tydligare talar [ 279 ]Jesus till sina lärjungar om förrädaren och hwad genom honom skulle företagas. Utan denna förutsägelse hade de kunnat komma i fara att taga den swåraste anstöt af det, som skedde genom Judas; men när de sågo äfwen i detta uppfyllelsen af hwad Jesus sagt dem förut, skulle deras tro just derigenom befästas.

20 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som mottager en som jag sänder, han mottager mig, men den som mottager mig, han mottager den som har sändt mig. Matt. 10: 40. Luk. 10: 16.

Om det, som Jesus sagt rörande Judas och hans trolöshet, warit nedslående, så är det så mycket mer uppmuntrande hwad han här säger om deras salighet, som förblifwa i lärjungatroheten. Och denna salighet består deri, att de hafwa del med Jesus (v. 8) i hans ära, såsom han här säger, att den som mottager dem, han mottager Jesus sjelf o. s. w.

21 När Jesus hade sagt detta, wardt han bedröfwad i sin ande och betygade och sade: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: En af eder skall förråda mig. Matt. 26: 21 f. Mark. 14: 18 f. Luk. 22: 21.

Bedröfwad, samma ord som kap. 12: 27.

22 Då sågo lärjungarne på hwarandra, tweksamme om hwilken han talade.

Under den förskräckelsens och sjelfpröfningens tystnad, som härwid bland lärjungarne uppstod, instiftades den heliga nattwarden, enligt många uttolkares mening. Men andra antaga, att detta skedde sedan Judas war utgången, v. 31. Jemf. Luk. 22: 21.

23 Men det war en af hans lärjungar, som satt till bords inwid Jesu bröst, och hwilken Jesus älskade. Joh. 21: 20.

Egentligen, ”som låg till bords inwid Jesu sköte.” Se Joh. 1: 18. En - hwilken Jesus älskade. Så betecknar sig äfwen här Johannes sjelf. Det synes honom härligare att wara älskad af Jesus än att blifwa berömd under sitt eget namn. Likwäl, fastän hon förtiger sitt namn, är det just genom de tillagda orden angifwet. Ty Johannes betyder just: den Gud är huld eller nådig, Således i det närmaste ”den Jesus älskar.”

24 Till denne winkade då Simon Petrus, att han skulle fråga, hwem den kunde wara, om hwilken han talade.

25 Då lutade sig denne intill Jesu bröst och sade till honom: Herre, hwilken är det?

26 Jesus swarade: Den är det, åt hwilken jag räcker det indoppade brödstycket. Och när han hade indoppat brödstycket, gaf han det åt Judas Iskariot, Simons son.

Brödstycket. Bröd på detta ställe har i grundtexten ett annat ord än t. ex. i kap. 6: 11. Det betyder nemligen på detta ställe ett särskildt slags bröd, det osyrade brödstycket, som wid påskmåltiden doppades i det beska örtspadet och af husfadren räcktes åt gästerna. Att Jesu swar till Johannes, likasom Johannes’ fråga till Jesus, skedde tyst, förstås af sig sjelf. Utan twifwel märkte dock Judas’ onda samwete att fråga war om honom. Huru nära war Judas inwid Jesus! Huru långt war Jesus kort derefter inne i härligheten, och Judas i förderfwet!

27 Och efter det brödstycket for Satan in i honom. Då sade Jesus till honom: Hwad du gör, gör snart.

Att wid bordet räcka en annan ett indoppadt brödstycke, är i österlandet ofta en stor utmärkelse. När Jesus räckte det stycket åt Judas, war det ännu ett prof af Jesu förbarmande. Men Judas’ sinne war tillslutet för kärlekens warnande röst. Förut hade Satan ingifwit honom de onda tankarna, v. 2. Nu skred det längre, till den yttersta förstockelse: Satan ”for in i honom”. — Hwad du gör, gör snart, egentligen ”snarare”. Som wille Jesus säga: gör det snarare än du ämnat; det behöfwes ej långa och många omswep för min skull, jag är till mitt lidande fullt redo. Härmed fick nu Judas full anledning att gå ut, så att det icke gjorde uppseende bland de andra lärjungarne.

28 Men ingen af dem som wid bordet sutto förstod, hwarföre han sade detta till honom;

29 ty några menade, att Jesus, emedan Judas hade pungen, sade till honom: köp hwad wi behöfwa till högtiden, eller att han skulle gifwa något till de fattiga. Joh. 12: 6.

30 När han nu hade tagit brödstycket, gick han strax ut; och det war natt.

31 Och när han hade gått ut, sade Jesus: Nu är Menniskosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom.

32 Är nu Gud förhärligad i honom, så skall ock Gud förhärliga honom i sig sjelf, och han skall snart förhärliga honom.

Jesus talar här om en dubbel härlighet, nemligen a) v. 31 om den härligheten, som han haft hos Fadren af ewighet och som han afstod ifrån, då han för wår skull iklädde sig menniskonatur; och b) v. 32 om den härligheten, som skulle följa på hans lidande, den härligheten, hwarmed, efter förnedringens tid, Fadren skall i upphöjelsen förklara sin Son. I det ögonblick, då Judas war utgången och Jesus talade detta, hade den v. 21 nämnda bedröfwelsen i anden förswunnit och lemnat rum för det klaraste medwetandet af den härlighet, han gick till mötes. Denna härlighet är så närwarande för Jesu själ, som hade han redan warit i full besittning deraf, hwadan han säger först: ”Nu är Menniskosonen förhärligad”, ehuru det bittra lidandet nu war som mest nära; och derpå: skall ock Gud förhärliga honom i sig sjelf o. s. w.

[ 280 ]33 Mina barn, ännu en liten tid är jag med eder; I skolen söka mig, och såsom jag sade till Judarne: dit jag går kunnen I icke komma, så säger jag ock nu till eder. Joh. 7: 34. 8: 21.

Mina barn. Det är första gången Jesus med detta kärleksfulla ord tilltalar sina lärjungar.

34 Ett nytt bud gifwer jag eder, att I skolen älska hwarandra, såsom jag har älskat eder, på det att ock I mån älska hwarandra. 3 Mos. 19: 18. Matt. 22: 39. Joh. 15: 12. Rom. 13: 8. Gal. 6: 2. 1 Petr. 1: 22. 1 Joh. 3: 11. 4: 21.

Kärleksbudet är gammalt. Genom Moses wardt det gifwet i uttryckliga ord. Men budet om kärleken inbördes eller den broderliga kärleken kallar likwäl Jesus ett nytt bud, som han gifwer. Han, som fullgjort lagen i menniskornas ställe och af kärlek gått för dem i döden, han gifwer nu detta bud före skilsmessan från lärjungarne. Af hans kärlek äro de trogna delaktiga; i tro och kärlek hafwa de med honom gemenskap. Deraf följer, att de skola älska hwarandra inbördes. Detta budet är nytt, ej så mycket i afseende på det gamla testamentet, som fastmer i anseende till Kristi skola, hwari kärleksbudet läres. Ny war bewekelsegrunden, nemligen Kristi kärlek, att han gick i döden. Ny war förpligtelsen, ty Jesus hade icke tillförene så gifwit detta budet. Nytt wardt det äfwen såsom ett numera utmärkande kännetecken på Jesu lärjungar, att de älska hwarandra inbördes. Nytt är det, med ett ord, genom det nya ljus, som deröfwer uppgått och blifwit utbredt i Jesu föresyn, i Jesu död och nådesinrättningar, af hwilka senare nya förbundets måltid, den heliga nattwarden, såsom en kärleksmåltid nu blef instiftad. Nytt är budet om den broderliga kärleken för menniskan ifrån den stund hon sjelf blifwit en ny menniska i nya födelsen och således hör till ”barnen” (v. 33). Allt hwad hon wetat om kärleken förut blir i nya födelsen för henne, såsom om hon intet wetat, intet förstått och intet utöfwat af det, som till kärleken hörer. Nytt är detta bud också derföre, att Jesus, som är mägtig i de swaga, utgjuter sin kärlek i de trognas hjertan och gifwer dem nåd och kraft till att älska Gud och till inbördes kärlek, då deremot lagen, fastän den fordrar och befaller fullkomlig kärlek, dock icke kan omskapa hjertat och gifwa denna sanna kärlek. Det är numera för den pånyttfödda menniskan ett nytt bud och blir med hwar dag alltmera nytt, ju mer hon tillwäxer i en daglig förnyelse.

35 Deraf skola alla förstå, att I ären mina lärjungar, om I hafwen kärlek inbördes.

Ty hwad annat en werldsmenniska kan, aldrig kan hon älska Jesu lärjungar, så som de älska hwarandra.

36 Då sade Simon Petrus till honom: Herre, hwart går du? Jesus swarade honom: Dit jag går kan du nu icke följa mig, men framdeles skall du följa mig.

37 Petrus sade till honom: Herre, hwarföre kan jag icke nu följa dig? Mitt lif skall jag låta för dig.

38 Jesus swarade honom: Skall du låta ditt lif för mig? Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Hanen skall icke gala, förr än du tre gånger har förnekat mig. Matt. 26: 34. Mark. 14: 30. Luk. 22: 34.

14 Kapitlet.

Jesu afsked till sina lärjungar före sitt sista lidande.

Edert hjerta ware icke oroligt. Tron på Gud och tron på mig.

Mot den oro, som i deras hjertan uppkom af ordet om Jesu bortgång, skulle de sätta en fast tro. ”Tron på Gud och tron på mig.” Deras israelitiska tro skall ifrån nu också wara en kristelig tro. Ju närmare Jesus är sin bortgång ifrån dem, desto tydligare låter han dem fatta, att han är sann Gud med Fadren. Deras gamla förtröstan på Gud skall derföre likasom uppfriskas genom tron på Jesus. En tid skulle komma, då de icke skulle se Jesus; desto fastare skulle de tro på honom, och i denna tro skulle de finna så mycket större tröst mot oron och bedröfwelsen öfwer hans bortgång, som han just gick till Fadren för deras skull.

2 I min Faders hus äro många boningar; om så icke wore, skulle jag hafwa sagt eder det; jag går bort för att bereda eder rum.

Fadrens hus står öppet för barnen, som tro på enfödde Sonen. Der äro många boningar, redan från begynnelsen, för änglarna, för de trogna förfäderna, och för så många, som efterfölja Jesus, förelöparen, som gått att bereda dem rum. Lärjungarne skulle derföre desto fastare i sina hjertan lemna runt för tron på honom, som beredde dem rum i Fadrens hus.

3 Och när jag har gått bort och berett eder rum, skall jag komma tillbaka och taga eder till mig, på det att hwarest jag är, der skolen ock I wara. Joh. 12: 26. 17: 24.

4 Och hwart jag går, weten I, och wägen weten I.

Weten I. De wisste det af talet, som Jesus förut sagt dem, ehuru deras wetande i denna del War långt ifrån så klart, som det bort wara. De wisste det, men deras kunskap härom war ännu dunkel och låg liksom i linda. Med dessa ord, i hwilka Jesus tillerkänner sina trogna mer än de sjelfwe mena, ger han dem anledning att widare fråga, på det att deras dunkla kännedom om hans bortgång måtte bringas till klarhet.

[ 281 ]5 Tomas sade till honom: Herre, wi weta icke hwart du går, och huru kunna wi weta wägen?

Tomas, hwilkens twifwelaktiga, men dock upprigtiga lärjungasinne röjer sig i dessa ord, will likasom säga, att, om de blott kände målet, skulle de ock weta wägen. Nu wore målet för dem obekant, derföre, menade han, war det icke heller möjligt att weta wägen.

6 Jesus sade till honom: Jag är wägen och sanningen och lifwet; ingen kommer till Fadren utan genom mig.

Jesus icke blott wisar wägen: han är sjelf wägen; han icke blott lärer sanningen: han är sjelf sanningen; han icke blott skänker lifwet: han är sjelf lifwet. Han är wägen i sin lefnad, han är sanningen i sitt ord, han är lifwet i sin död och i sin uppståndelse, 1 Petr. 1: 3. Genom sanningen wisas wägen till lifwet, som är wägens mål. Men Jesus är allt detta tillika. Han är wägen, såsom sanningen och lifwet; han är sanningen, såsom wägen och lifwet; och han är lifwet, såsom wägen och sanningen. Se härom J. Arndts Sanna Krist. Bok. 1, k. 14.

7 Känden I mig, så känden I ock min Fader, och från denna stund kännen I honom och hafwen sett honom.

8 Filippus sade till honom: Herre, låt oss se Fadren, så hafwa wi nog.

Så hafwa wi nog; som wille han säga: så behöfwa wi icke widare fråga, så hafwa wi fullkomlig ro. Denna belåtenhet följde, kap. 16: 30.

9 Jesus sade till honom: Så lång tid har jag warit hos eder, och du känner mig icke, Filippus! Den som har sett mig, han har sett Fadren. Huru kan du då säga: låt oss se Fadren? Joh. 12: 45. 17: 21, 23.

Den som ser Jesus, han ser Fadren i Sonen, som är Guds härlighets återsken och hans wäsendes afbild, uppenbarad i menskligheten.

10 Tror du icke, att jag är i Fadren och Fadren i mig? De ord, som jag talar till eder, talar jag icke af mig sjelf, men Fadren, som förblifwer i mig, han gör sjelf gerningarna.

Under orden inbegripas gerningarna, och under gerningarna orden. Hwad som i afseende på dem, hwilka icke woro så bekanta med Herren Jesus, kallas tecken och under, det kalkar han inför sina lärjungar endast ”gerningar”. För honom sjelf woro dessa gerningar något wanligt.

11 Tron mig, att jag är i Fadren och Fadren i mig; eljest tron mig för sjelfwa gerningarnas skull.

12 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig, äfwen han skall göra de gerningar, som jag gör; och större än dessa skall han göra, ty jag går till min fader;

Lärjungarne skulle efter Andens utgjutande på pingstdagen ej blott göra enskilda underwerk, likasom Jesus gjort, utan grundlägga Kristi kyrka och utbreda hans ord för en större werld, än den som war öppen för sanningens mottagande, medan Jesus wandrade på jorden. De skulle äfwen för hedningarna förkunna salighetens evangelium och bringa många till trons lydnad. Detta i synnerhet war de större gerningar, än Jesus gjort, hwilka de skulle göra. Men Jesus är den, som genom sin bortgång till Fadren beredt dem möjligheten dertill; han är ock den, som genom sin Ande sätter dem i stånd till det stora werkets utförande.

13 och allt hwad I bedjen i mitt namn, det skall jag göra, på det att Fadren må blifwa förhärligad i Sonen. Matt. 7: 7 f. Mark. 11: 24. Joh. 15: 716. 16: 23 f. Jak. 1: 5 f.

Allt hwad I bedjen, egentligen ”allt hwad I skolen bedja.” Att bedja i Jesu namn är att bedja på hans räkning, för hans skull och i förtröstan på honom.

14 Om I bedjen något i mitt namn, skall jag göra det.

15 Älsken I mig, så hållen mina bud.

16 Och jag skall bedja Fadren, och han skall gifwa eder en annan Hugswalare[9], att han skall förblifwa hos eder ewinnerligen,

Jesus hade hittills warit lärjungarnes synlige hugswalare i alla de tröstefulla betydelser, som detta namn innebär. Han gick nu bort, men han lofwade att sända dem en annan hugswalare, nemligen den Helige Ande. Såsom nu Jesus war och på Fadrens högra hand är de trognas förespråkare, så är ock hans Ande i deras hjertan, i hwilka han bor och werkar, och är i synnerhet deras hugswalare derigenom att han biträder dem wid deras böns skröplighet, och werkar i dem bön och förbön till Fadren, Rom. 8: 26. Men det swenska ordet hugswalare betyder detsamma som tröstare, och kommer deraf, att den Helige Ande så att säga swalar deras hug, när hugen eller sinnet är glödande af bekymmer och bedröfwelse, det må wara öfwer bönens brist, eller bristande andelig insigt, eller hwad brist och skröplighet som helst.

17 Sanningens Ande, hwilken werlden icke kan undfå, emedan hon icke ser honom, icke heller känner honom; men I kännen honom, ty han förblifwer hos eder och skall wara i eder.

Att han är sanningens Ande, det ligger deri, att han är hugswalaren, ty all andelig hugswalelse, all tröst, all hjelp kommer derigenom, att Guds Ande uppenbarar sanningen för dem, som tro eller wilja tro på Herren Jesus, eller förklarar för dem Jesus, som är sanningen och allt hwad själen behöfwer. Honom, sanningens Ande, kan den från de trogna åtskilda werlden icke undfå, ehuru Gud will gifwa honom åt alla. Och det emedan hon icke ser [ 282 ]honom, i hans werkningar, dem hon med oförstånd och köttsligt sinne bedömer, icke heller känner honom såsom den han är, hwadan hon icke heller beder om honom. Den syndiga werIden will fatta allt på ett sinligt sätt; men då hon just saknar trons sinne, hwarmed det öfwersinliga skall fattas, så ser hon icke heller Guds Ande, och kan icke känna honom, icke bedja om honom och följaktligen icke undfå honom i sitt inre.

18 Jag skall icke lemna eder faderlöse, jag skall komma till eder.

Komma strax efter min uppståndelse, icke blott under de fyrtio dagarna, utan sedan genom den Helige Ande, för att wara alltid närwarande! Matt. 28: 20.

19 Ännu en liten tid, och werlden ser mig icke mer, men I sen mig, ty jag lefwer, och I skolen lefwa.

Jag lefwer, och I skolen lefwa; detta blifwer liksom den helsning, hwarmed Jesus i sin uppståndelse möter sina trogna: Jag lefwer, döden är i min död besegrad; jag lefwer, och rättfärdigheten är wunnen; jag lefwer, och det till eder frälsning och salighet; och I skolen lefwa, ty I hafwen genom tron syndarnas förlåtelse och rättfärdigheten, som jag förwärfwat; ty I ären af min Ande lefwandegjorde, ty I skolen af mig till ewigt lif uppehållas. Jesus talar i sin allwetande segerwisshet, såsom om han redan fullbordat återlösningen och stått upp ifrån de döda.

20 På den dagen skolen I förstå, att jag är i min Fader, och I i mig, och jag i eder.

21 Den som har mina bud och håller dem, han är den som älskar mig; och den som älskar mig skall warda älskad af min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom.

22 Judas, icke Iskariot, sade till honom: Herre, hwaraf kommer det, att du ämnar uppenbara dig för oss och icke för werlden?

Judas, icke Iskariot, utan Lebbeus eller Taddeus (Matt. 10: 3). Hwaraf kommer det, egentligen ”hwad har skett hwad är på färde, att m. m. Judas tänkte således ännu på en yttre uppenbarelse af Jesu härliga rike. Men huru denna skulle kunna ske, så att den blef fördold för werlden och blott känd för Jesu lärjungar, kunde han icke fatta. I sitt swar (v. 23 följ.), wisar då Herren både hwad skilnad der är mellan dem och werlden, och hwari den uppenbarelse, han talat om, består, nemligen att den icke ar en yttre, utan en inre uppenbarelse.

23 Jesus swarade och sade till honom: Om någon älskar mig, skall han hålla mitt ord, och min Fader skall älska honom, och wi skola komma till honom och taga wår boning hos honom. Joh. 15: 10.

Kärleken till Jesus och hållandet af hans ord är Jesu lärjungars förnämsta kännetecken. Det är ock orsaken, att Jesus skall uppenbara sig för dem. Denna uppenbarelse är helt och hållet en inre, i deras hjertan. Älskande Jesus, blifwa de omfattade af Fadrens kärlek. Hållande hans ord, blifwa de en boning för den treenige Guden. ”Wi (jag och Fadren) skola komma till honom, och taga wår boning hos honom”, nemligen i den Helige Ande. I Fadrens himmelska hus äro många boningar, v. 2. Men kyrkan är ock Herrens hus på jorden. I hwarje troende medlem af detta hus, således i hwarje rätt Jesu lärjunge, gör Gud sig en andelig boning, ett tempel, en andelig stiftshydda, likasom han fordom hade sin synliga boning bland Israel. Grunden dertill, se Joh. 1: 14. Så många troende menniskor alltså som det finnes på jorden, lika många Guds boningar finnas, hwilka äro afbilder af boningarna i Fadrens hus. Dertill beredas de genom den Helige Ande, som werkar med ordet, så att Fadren och Sonen desslikes hos dem blifwa boende. Det är således en Jesu uppenbarelse hos och uti dem, icke utom dem, såsom den frågande Judas hade förestält sig.

24 Den som icke älskar mig, håller icke mina ord; och det ord, som I hören, är icke mitt, utan Fadrens, som har sändt mig.

Första delen af denna vers innehåller kännetecknen på werlden och orsaken, hwarföre Jesus icke kan uppenbara sig för werlden. Ty hos en werldsmenniska kan hwarken han eller Fadren blifwa boende, just derföre att hon icke älskar Jesus, hwilket hon wisar dermed, att hon icke håller Jesu ord, med hwilka den Helige Ande skulle kunna finna en ingång till hennes hjerta. Här heter det mina ord, när fråga är om de otrogna, som ej betrakta Jesu ord såsom ett helt, utan splittra och sönderstycka det; då det deremot i v. 23 heter mitt ord, ty det är fråga om Jesu trogna, som betrakta hans ord såsom ett sammanhängande helt, såsom en gyllene kedja, i hwilken de beskåda hwarje länk med odelad wördnad, kärlek och lydnad. Hwarföre ock Jesus nu åter, när han talar till sina lärjungar och med afseende på dem, icke säger ”de ord”, utan det ord, som I hören.

25 Detta har jag talat till eder, medan jag har warit qwar hos eder.

26 Men Hugswalaren, den Helige Ande, hwilken Fadren skall sända i mitt namn, han skall lära eder allt och påminna eder allt hwad jag har sagt eder. Luk. 24: 49. Joh. 15: 26. 16: 7.

Den Helige Ande således af Fadren i Jesu namn, d. ä. för Jesu förtjensts skull och på hans förbön. Och han skall såsom hugswalaren, förespråkaren, biträdaren dels lära dem allting, som ännu återstod, som Jesus ännu icke kunde säga dem, af den orsak, som står i kap. 16: 12, dels påminna dem allt, det Jesus redan sagt, men som de ännu icke klart insett och fattat; derom skall han påminna eller erinra dem, d. w. s. göra för deras inre klart, hwad [ 283 ]som redan war inlagdt i deras inre, men låg der till stor del ännu dunkelt och outredt, såsom ett himmelskt frö, som först i sinom tid kunde bringas till brodd och mognad i deras andeliga medwetande. Så blifwer månget Guds ord, ehuru ofta hördt, likwäl då först för en kristen rätt klart, när den Helige Ande, t. ex. i pröfningens stund, då det bäst behöfwes, påminner själen derom.

27 Frid efterlemnar jag åt eder, min frid gifwer jag eder; icke gifwer jag eder såsom werlden gifwer. Edert hjerta ware icke oroligt, ej heller försagdt.

Frid ware eder! war den wanliga afskedshelsningen bland Judarna, likasom det wanliga helsningsordet wid inträdet i ett hus (Matt. 10: 12, 13 m. fl.). Jesus höll nu sitt afskedstal till lärjungarna. Men han icke blott säger dem fridsordet till afsked, han efterlemnar åt dem sin frid såsom ett dyrt testamente; han gifwer dem sin frid, den nytestamentliga, barnsliga friden. Och Jesu frid är inbegreppet af allt godt, som hon genom sin bortgång till Fadren åt dem förwärfwat. Men han gifwer dem sin frid, likasom sin glädje (kap. 17: 13), och kärlekens bud (kap. 13: 34), och uppmuntran till tro (v. 1): icke såsom werlden gifwer. Werlden har ock en frid att gifwa, men en falsk frid, en sömnens frid, en frid för en kort tid, en frid, som blott yttrar sig i tomma ord och önskningar, en frid, som blott består i yttre wälgerningar. Men Jesus gifwer sin frid; det är en frid af annat slag, en frid, som är sann, en frid i den Helige Ande, en frid för all tid, en frid i werklig meddelning, en frid, som är underpant på andeliga och himmelska wälgerningar. Denna frid behöfde de emot de stormande anfallen af en fiendtlig werld. Men med denna frid, som Jesus efterlemnar och gifwer dem, skola de wid Jesu bortgång finna sig uppmuntrade, så att deras hjerta icke skulle wara oroligt inwertes, ej heller försagdt för yttre farors skull.

28 I hafwen hört, att jag har sagt eder: Jag går bort och kommer åter till eder. Haden I mig kär, så skullen I hafwa gladt eder, att jag går till Fadren, ty min Fader är större än jag. Joh. 10: 29.

Ty min Fader är större än jag. Så länge Jesus befann sig i sitt förnedringsstånd, war Fadren större än han, ehuru äfwen derunder han och Fadren woro ett, i anseende till Kristi gudomliga natur. Men denna skilnad, att Fadren war större än Sonen, skulle upphöra genom Sonens bortgång till Fadren i upphöjelse. Först då detta skett, kunde Anden sändas, genom hwilken alla nåderikets gåfwor meddelades lärjungarna. I stället för att wara ett ämne till sorg, borde derföre Jesu bortgång wara för dem ett glädjeämne, ej blott för Jesu skull, som gick sitt önskade mål till mötes, utan ock för deras egen skull, då det ock war för deras salighet han gick till Fadren.

29 Och nu har jag sagt eder det, förr än det sker, på det att I skolen tro, när det har skett.

Tro, med frid och fröjd tro, och således icke taga anstöt af den djupa förnedring, som ännu skutte föregå hans upphöjelse.

30 Härefter skall jag icke tala mycket med eder, ty werldens furste kommer, och i mig har han intet. Joh. 12: 31. 16: 11.

Icke mycket: de skulle desto sorgfälligare taga det till hjertat, som Jesus redan talat. Werldens furste, djefwulen, kommer. Han hade förut kommit med sina mångfaldiga frestelser. Han kom nu snart, då han dref fiendeskaran att gripa Jesus. Men i Jesus hade han intet haft, hade ock nu i honom intet, intet med sig beslägtadt, intet, som wore underkastadt hans magt och wälde. Jesus hade öfwerwunnit alla hans föregående frestelser och skulle i sin död, då werldsfurstens magt på det allra häftigaste bröt löst mot honom, krossa hans wälde.

31 Men på det att werlden må förstå, att jag har Fadren kär och gör såsom Fadren har bjudit mig: statt upp, låtom oss gå härifrån. Joh. 10: 18.

De sista uppmaningsorden wisa, att Jesus nu stod upp med de sina från nattwardsbordet, och talade, sedan de uppstått, det som står skrifwet i 15:de och 16:de kapitlen samt slutade med den härliga öfwerstepresterliga bönen, som står i 17:de kapitlet, och sedan de sjungit den stora lofsångens sista del: psalmerna 115118, gick Jesus med sina lärjungar ut öfwer Josafats dal till Getsemane.

15 Kapitlet.

Fortsättning af Jesu afskedsord till lärjungarne.

Jag är det sanna winträdet, och min Fader är wingårdsmannen. Rom. 6: 5. 11: 24.

Nyligen hade Jesus med sina lärjungar för sista gången njutit af winträdets frukt. Uti den heliga nattwarden hade han i winet gifwit dem sitt blod såsom den sanna drycken. Nu liknar han sig sjelf wid ett winträd. Han hade, en späd telning (Es. 11: 1), uppwuxit till en winträdsstam, från hwilken det ewiga lifwets saft flödar till grenarna, som äro hans trogne. Judarne satte mycket wärde på winodlingen. Utan twifwel såg Jesus på den wäg, han nu beträdde med sina lärjungar, någon af landets många wingårdar. Blicken eller tanken på winträden erbjöd honom anledning till en af hans lärorikaste liknelser. Men det bästa och rikaste winträd war dock blott en swag bild af hwad han war och är för de sina. Han är det sanna winträdet.

2 Hwar och ett gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort, och hwar och ett som bär frukt, den rensar han, att den må bära mera frukt.

[ 284 ]Som bär frukt, i sanna tros- och kärlekswerk. Den rensar han genom ordet och dertill inre och yttre pröfning, som är den skarpa wingårdsknifwen i hans hand. Med den bortskäras egenheternas wattenskott, af hwilka grenen skulle hindras att bära mer frukt.

3 Redan nu ären I rene för det ords skuII, som jag har talat till eder. Joh. 13: 10. Ap. G. 15: 9.

Rene, behöfde de dock allt framgent rensas. Ordet är det hufwudsakliga reningsmedlet. Sakramentens wäsentlighet är Kristus sjelf och hans ord. Så wäl renandet i Jesu blod från alla synder, som det deraf följande renandet från all andens och köttets besmittelse är ett fortgående renande, och sker hufwudsakligen genom ordet.

4 Förblifwen i mig, och jag i eder. Såsom grenen icke kan bära frukt af sig sjelf, med mindre han förblifwer i winträdet, så icke heller I, med mindre I förblifwen i mig.

Om I förblifwen i mig, så förblifwer ock jag i eder.

5 Jag är winträdet, I ären grenarna; den som förblifwer i mig och jag i honom, han bär mycken frukt, ty mig förutan kunnen I intet göra.

Han säger icke: utan mig kunnen I föga göra, utan han säger: kunnen I intet göra. Det må wara föga eller mycket, kan det dock icke ske utan honom; ty utan honom kan ingen göra något godt. Bär grenen än så litet, så rensar honom wingårdsmannen, att han bär mer; men blifwer han icke i winträdet, drager han sitt lif icke ur roten, så kan han af sig sjelf hwarken bära mycken eller liten frukt. ”Fastän nu Kristus icke skulle wara detta winträd, om han icke blifwit menniska, så kunde han ändå icke förläna denna kraft åt grenarne, om han icke wore Gud.” Augustinus.

6 Om någon icke förblifwer i mig, är han utkastad, såsom grenen, och förtorkad, och man samlar dem tillhopa och kastar dem i elden, och de brinna. Matt. 3: 10. 7: 19.

Dem, de torra och derföre förkastliga grenarne. Det gamla Adamsträdets grenar måste nödwändigt inympas i den nya friska stammen, eljest bortkastas de och förtorkas! I Kristus allena är det sanna lifwet! Inympningen i honom är den nya födelsen, och lifsgemenskapen med honom är de trognas lif. 2 Kor. 5: 1517. Ifrån honom flödar det ewiga lifwets saft och kraft in i deras hjertan, som äro inympade i honom — alltså afskurna från Adamsträdet!

7 Om I förblifwen i mig, och mina ord förblifwa i eder, allt hwad I wiljen skolen I bedja, och det skall ske eder. Joh. 16: 2326. 1 Joh. 3: 22.

Mina ord, som äro renande och tillika närande, såsom saften i grenen.

8 Derigenom är min Fader förhärligad, att I bären mycken frukt, och I skolen blifwa mina lärjungar. Matt. 5: 16. 1 Petr. 2: 12.

Min Fader förhärligad; likasom en wingårdsman genom den rikliga skörden af sin wingård har sin berömmelse, så skola Jesu lärjungar, såsom lefwande grenar i Kristus, bära frukt, ja, emottaga nåd och saft och kraft af honom att bära mycken frukt till Fadrens pris.

9 Såsom Fadren har älskat mig, så har ock jag älskat eder; förblifwen i min kärlek.

10 Om I hållen mina bud, så skolen I förblifwa i min kärlek, såsom jag har hållit min Faders bud och förblifwer i hans kärlek.

11 Detta har jag talat till eder, på det att min glädje må förblifwa i eder och eder glädje warda fullkomnad.

12 Detta är mitt bud, att I älsken hwarandra, såsom jag har älskat eder. Joh. 13: 1134. Ef. 5: 2. 1 Tess. 4: 9. 1 Joh. 3: 1116. 4: 21.

Kristi kärlek till dem, som honom tillhöra, bewisar sig ha det högsta och underbaraste derigenom, att hon låter sitt lif för dem, v. 13—16; och så skola äfwen de älska hwarandra, v. 17.

13 Ingen har större kärlek än den, att man låter sitt lif för sina wänner.

Kärlek, nemligen till sina wänner. Ty i detta tal är blott fråga om wänner och Jesu kärlek till dem. I Rom. 5: 6–10, 1 Joh. 4: 10 talas ock härom, och der gäller det om alla, såsom alla syndare.

14 I ären mina wänner, om I gören allt hwad jag bjuder eder.

15 Nu mera kallar jag eder icke tjenare, ty tjenaren wet icke hwad hans herre gör; men eder har jag kallat wänner, ty allt hwad jag har hört af min Fader har jag kungjort för eder.

En herre kan hafwa stor tillgifwenhet och förtroende för sin tjenare, utan att han derföre strax kan behandla honom såsom en förtrolig wän, för hwilken han kan yppa alla sina tankar. I så måtto, som tjenaren betraktas blott och bart såsom tjenare, wet han icke hwad hans herre gör, och af hwad orsak han gör så eller så; ty det är då större afstånd mellan herren och tjenaren, än att den förre skulle för den senare kunna meddela alla sina tankar, uppsåt och handlingar. Men tjenaren kan stiga i tillgifwenhet och förtroende hos herren, så att hans herre fritt meddelar honom hwad han wet och will, och då är tjenaren icke mera blott tjenare, utan ock wän. Så hade nu Herren Jesus för sina lärjungar kungjort dem allt det han hört af sin Fader. Härefter och i kraft af detta förtroliga meddelande kallar han dem icke tjenare, såsom förut (kap. 13: 16), utan ock wänner. Wäl hafwa de redan (Luk. 12: 4) blifwit kallade wänner, men der ligger det ännu icke så mycket eftertryck [ 285 ]på denna benämning, som här. Dessutom är det hos Johannes i detta kapitel första gången, som namnet wänner förekommer. Det är här likasom ett nytt namn för lärjungarne. Wisserligen äro de alltid både tjenare och wänner, men den senare benämningen är den öfwerwägande, den företrädeswis anwända, sedan de inträdt i den förtroligare gemenskapen med Herren. Tjenare äro de, men icke mer i detta ords skarpa motsats mot benämningen wänner, utan i den mening, i hwilken tjenare och wän blifwa ett och samma. ”De, som äro obekanta med huru Gud är emot dem sinnad, de hafwa en träldomsande och äro tjenare i den mening, som utesluter wänskapsförhållandet. Men de, för hwilka Guds faderliga hjerta är bekant, de äro barn och wänner.”

16 I hafwen icke utkorat mig, utan jag har utkorat eder, och jag har bestämt eder, att I skolen gå åstad och bära frukt, och att eder frukt skall förblifwa; på det att hwad helst I bedjen Fadren i mitt namn, det skall han gifwa eder. Matt. 28: 19.

Härmed förebygges allt missförstånd af det förtroliga namnet wänner. Det namnet grundar sig icke på en ursprunglig likhet mellan Jesus och dem, så som om det lika så wäl hade hos dem kunnat börja. De hade icke utkorat honom till mästare och wän, utan det är han, som af fritt förbarmande utkorat eller utwalt dem till lärjungar och wänner, så att i denna utkorelse har deras kärlek sin grund. Talet återgår till den liknelse, hwarmed kapitlet börjat. Likasom icke först grenen och sedan winträdets stam är för handen, utan twärtom, så hafwa icke lärjungarne utwalt honom, utan han dem, och bestämt, eller egentligen ”satt” dem att bära frukt. Herren har genom sin utkorande kärlek satt de sina till det de äro, såsom winträdet sätter gren wid gren genom sin inneboende lifskraft. Att I skolen gå åstad, ”fortgå”, d. ä. utbreda eder, wäxa till, och bära frukt mer och mer; på det m. m. Wilkoret för en sådan tillwäxt och ett sådant fruktbärande är bönen i Jesu namn. Då gifwer Fadren den kraft och wälsignelse, som åstundas. Äro de trogne således Jesu wänner, så äro de det såsom helt beroende af honom och hans utkorelse. De skola dock gå och bära frukt, för att dermed prisa hans namn och tjena hans rike, och således, fastän de äro hedrade med namnet wänner, tillika bewisa sig såsom hans tjenare.

17 Detta bjuder jag eder, att I älsken hwarandra.

18 Om werlden hatar eder, så weten, att hon har hatat mig förr än eder.

19 Woren I af werlden, så älskade werlden sitt eget; men emedan I icke ären af werlden, utan jag har utkorat eder ur werlden, derföre hatar werlden eder. 1 Joh. 4: 5 f.

20 Kommen ihåg det ord, som jag har sagt eder: en tjenare är icke för mer än hans herre. Hafwa de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder; hafwa de hållit mitt ord, så skola de ock hålla edert. Matt. 10: 24. Luk. 6: 40. Joh. 13: 16.

21 Men allt detta skola de göra eder för mitt namns skull, ty de känna icke den som har sändt mig. Matt. 24: 9. Joh. 16: 3.

22 Hade jag icke kommit och talat till dem, då hade de icke synd; men nu hafwa de ingen ursäkt för sin synd. Joh. 9: 41.

Så hade de icke synd, så hade de icke försyndat sig med otro och hat.

23 Den som hatar mig, han hatar ock min Fader.

24 Hade jag icke gjort sådana gerningar bland dem, som ingen annan har gjort, så hade de icke synd; men nu hafwa de sett det och dock hatat både mig och min Fader.

25 Men detta har skett, på det att det ord skulle fullbordas, som är skrifwet i deras lag: ”De hafwa hatat mig utan sak”. Ps. 35: 19. 69: 5.

I deras lag. Se kap. 10: 34.

26 Men när Hugswalaren kommer, hwilken jag skall sända eder ifrån Fadren. sanningens Ande, som utgår ifrån Fadren, han skall bära wittnesbörd om mig. Luk. 24: 49. Joh. 14: 26. 16: 7.

Wittnesbörd mot werldens otro och hat.

27 Men I bären ock wittnesbörd; ty I hafwen warit med mig från begynnelsen. Ap. G. 1: 21. 5: 32.

16 Kapitlet.

Jesus slutar sitt afskedstal till lärjungarne.

Detta har jag talat till eder, på det att I icke mån taga anstöt.

Taga anstöt, stöta sig på werldens hat, genom förundran deröfwer bringas ur sin trosfattning.

2 De skola utesluta eder från synagogorna, ja, en tid kommer, då hwar och en som dräper eder skall mena sig göra Gud en tjenst.

Se Joh. 9: 22; 12: 42. Matt. 24: 9. Ap. G. 8: 1 m. fl. till och med hwar och en som dräper eder skall mena sig och anses af andra sina likar göra Gud en behaglig offer-tjenst. De menniskor, som icke hafwa sann tro, bygga sin gudstjenst på förwända meningar. Icke blott Apostlagerningarne, utan hela kyrkohistorien är full af bewis derpå, att blinda munkristna menat sig göra Gud en tjenst med sanna kristnas förföljande, allt intill döden.

[ 286 ]3 Och detta skola de göra eder, emedan de icke känna Fadren, ej heller mig. Joh. 15: 21.

Se Luk. 23: 34.

4 Men detta har jag talat till eder, på det att, när den tiden kommer, I mån komma ihåg, att jag har sagt eder det. Men detta har jag icke sagt eder från begynnelsen, emedan jag war med eder.

Jesus hade wisserligen redan i bergspredikan och wid flera tillfällen förutsagt dem det lidande, som skulle träffa dem. Men så tydligt och omständligt som nu hade han icke omtalat den wäldsamma död, hwarmed de af werlden skulle hemsökas. Hittills hade han warit med dem, och de hade njutit hans beskydd. Hittills samlade sig werldens hat mot hans person, men efter hans himmelsfärd mot hans apostlar, tjenare och wänner. Nu, strax före hans bortgång, war tid att säga dem det, som han i sin wishet förut förtegat, då han nu tillika kunde tala för dem om hugswalaren, den Helige Ande, som skulle komma till dem, hugswala dem och gifwa dam kraft att frimodigt möta och segerrikt genomgå alla lidanden för Jesu namns skull.

5 Men nu går jag till den som har sändt mig, och ingen af eder frågar mig: Hwart går du?

Petrus hade wäl, kap. 13: 36, frågat derom. Men det skedde mer i afseende på sjelfwa bortgången, än i afseende på målet för densamma. Nu gifwer Jesus dem anledning att spörja eller allwarligt eftertänka, hwart han går, och hwilken wälsignelse hans bortgång skulle för dem medföra. De borde nu omsider fatta ordet om hans bortgång såsom ett rätt stort glädjeämne, sedan de förut blott betraktat det från den sidan, der det war för dem ett ämne till bedröfwelse.

6 Men emedan jag har sagt eder detta, har bedröfwelsen uppfylt edert hjerta.

7 Dock säger jag eder sanningen: det är nyttigt för eder, att jag bortgår, ty om jag icke bortgår, kommer icke Hugswalaren till eder; men när jag har gått bort, skall jag sända honom till eder.

Genom Jesu bortgång till Fadren sändes den Helige Ande, som förklarar för hans lärjungar alla frukter af Jesu bortgång. Genom sin bortgång är Jesus såsom öfwersteprest ingången i det allraheligaste i himmelen med sitt offerblod för oss och är der såsom wår öfwersteprest och konung och lefwer alltid och beder alltid för dem, som tro på hans namn. Han är uppfaren i höjden och hafwer undfått gåfwor för menniskorna, Ps. 68: 19, och gifwit menniskorna gåfwor. Ef. 4: 8. Han har genom sin tillfyllestgörelse förwärfwat åt oss syndernas förlåtelse, lif och salighet samt den Helige Andes gåfwa, och dessa gåfwor låter han nu från himmelen nedströmma till alla, som wilja anamma och anwända dem.

8 Och när han kommer, skall han öfwerbewisa werlden om synd och om rättfärdighet och om dom:

När någon öfwerbewisas eller öfwertygas om det orätta, så innebär öfwertygandet tillika en bestraffning. Så skall den Helige Ande bestraffa och öfwerbewisa werlden. Hela den förwända werlden, af så wäl hedningar som Judar, är återlöst. Derföre komma den Helige Andes nådewerkningar i någon måtto alla till godo. Af werldsmenniskan bildas en Jesu lärjunge, när hon låter sig uttagas ur werlden, som sker då han hos henne får utföra sina embeten, af hwilka hans öfwerbewisningsembete är det första. Det sker således, då hon öppnar sitt hjerta för det af apostlarna predikade ordet, hwarigenom Guds Ande werkar på hennes hjerta, så att hon öfwerbewisas eller kommer till öfwertygelse om både den bestraffande och tröstande sanningen, alltså både om sitt förtappade tillstånd och om nåden i Kristus.

9 om synd, ty de tro icke på mig;

Ordet synd betyder egentligen ett afwikande från och förfelande af målet. All synd inbegripes derföre i otron, ty genom en menniskas otro förfelas för henne hela Guds afsigt och nådesanstalt, hwarigenom han will föra henne på nådens wäg till det ewiga lifwets mål. Då fördenskull den Helige Ande skall öfwerbewisa werlden om synd, är det förnämligast för otron, som hon blifwer i sitt samwete bestraffad.

10 om rättfärdighet, ty jag går till min Fader, och härefter sen I mig icke;

Rättfärdighet är den af Kristus förwärfwade, den enda, hwarigenom synden borttages, den enda som gäller inför Gud. Att nu Guds Ande öfwerbewisar werlden om Kristi ewigt gällande rättfärdighet, det innebär också att han bestraffar henne för hennes egna rättfärdighet, och när menniskan låter sig så bestraffas, låter öfwertyga sig om odugligheten af all egenrättfärdighet, så att hon begär den sanna, så skall Guds Ande ock öfwerbewisa henne om fullgiltigheten af Kristi förtjenst och rättfärdighet äfwen för hennes räkning. Ty jag går till min Fader o. s. w. Emedan Jesus gått till Fadren, och således, sedan han ingått i sin härlighet, icke heller lärjungarne mera se honom på grund af denna bortgång och Jesu osynliga andeliga gemenskap med de sina, kan den Helige Ande uppenbara den sanna rättfärdigheten för werlden.

11 och om dom, ty denna werldens furste är dömd. Joh. 12: 31.

Den Helige Ande skall öfwerbewisa werlden, att slutdomen är fallen i den stora striden mellan qwinnans säd och ormen, att denna werldens furste nu är dömd och beröfwad sin rätt att råda öfwer den fallna werlden. Att werldens förste är dömd, är en mägtig tröst. Och med detsamma werldens furste är dömd, är ock werlden, såsom warande i det ondas wåld (1 Joh. 5: 19), dömd, att icke heller hon har någon talan eller magt mot dem, som äro af Gud. Således will Guds Ande öfwertyga werlden, att hon är syndig och fördömelsewärd, och att om hon will, kan han dock blifwa rättfärdig i [ 287 ]Kristi rättfärdighet och salig genom honom, men att, om hon icke will detta, så har hon att wänta den dom, hwarmed denna werldens furste redan är dömd. Om werlden sorlar och dömer, att bestraffandet af hennes otro är en ny och farlig lära, som gör oro och söndring, så weta wi, att den Helige Ande skall bestraffa werlden, ty hennes furste är dömd, och hon med honom. Hon måste låta döma och straffa sig eller ock wara ewigt fördömd. Knorra laghelgonen öfwer, att också deras rättfärdighet warder bestraffad, och att det är en alltför lätt wäg, då wi wilja wara rättfärdige blott i Kristi rättfärdighet genom hans gång till Fadren, så kunna wi trösteligen swara: Lammet har wunnit, anklagaren är nedkastad, och allt hwad anklagaren hade till stöd är borttaget: synden är borttagen, och lagen fullgjord, då Kristus gick till Fadren, och en ny och lefwande wäg är oss inwigd genom förlåten, d. ä. genom Krisi kött. Ebr. 10: 20. Öfwerbewisningen om dom följer här på öfwerbewisningen om rättfärdighet, alldeles såsom i liknelsen om den förlorade sonen. Så snart han fått den yppersta klädningen m. m. och fröjdefesten begynt, kommer den äldre broderns knorrande.

”I detta evangelium förehållas oss tre stycken, nemligen synden, rättfärdigheten och korset eller förföljelsen. Ifrån synden blifwa wi befriade genom tron; om wi tro, att Kristus gjort tillfyllest för wåra synder, och att hans tillfyllestgörelse är wår, så är det wår rättfärdighet. När wi äro aflöste från synden, rättfärdige och fromme, så will djefwulen, werlden och köttet kämpa och strida emot oss; deras kommer då förföljelsen och korset. — Dessa tre stycken skola i alla wåra lifsdagar sysselsätta oss, om wi äro kristne: synden, rättfärdigheten och korset. Synden skall idkeligen bekymra, bedröfwa och förödmjuka oss; rättfärdigheten i Kristus oupphörligen upprätta, trösta och fröjda wåra hjertan; korset döda wårt kött, wår werldskärlek och egenkärlek och trötta oss wid detta lifwet, så att wi äro glade att fara hädan och wara hemma hos Herren.” L. — Och så skola de trogna lida, tuktas och dödas af werlden och djefwulen, men blott till deras sannskyldiga gagn.

12 Jag har ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det.

Mycketä om Jesu död, om hans uppståndelses kraft, om rättfärdiggörelsen, om kyrkan o. s. w., som apostlarne sedan erforo, och som i deras skrifter blifwit utförligt framstäldt. Denna sanning, att Jesus hade mycket att säga sina lärjungar, som de ej förmådde bära, är dels uppmuntrande, emedan den ger utsigt till det outtömliga wisdomsförrådet i Jesus Kristus, och emedan de genom sanningens Ande kunna komma att bära hwad de nu icke förmådde; dels förödmjukande, ty den gifwer insigt i menniskonaturens djupa mörker, på samma gång den gifwer Jesu lärjungar så många anledningar att förstå, huru långt de hade bort kunna hinna i det himmelska ljuset.

13 Men när han, sanningens Ande, kommer, skall han leda eder till hela sanningen, ty han skall icke tala af sig sjelf, utan allt hwad han har hört, det skall han tala, och det kommande skall han förkunna eder. Joh. 14: 26. 15: 26.

Jesus hade wäl sagt sina apostlar hela, fulla sanningen; men de hade ännu icke förmått att fatta den såsom ett helt; det återstod mycket af de enskilda sanningarnes utweckling, som de ännu icke kunde bära. Steg för steg skulle de af sanningens ande föras äfwen dertill. Han skulle leda, egentl. wägleda dem till hela sanningen, så att de enskilda sanningarne förenades till ett helt i deras upplysta medwetande. Frukten af denna Andens wägledning hafwa wi i apostlarnes heliga skrifter. Likasom Sonen icke talade af sig sjelf, och således war af samma wäsende med Fadren (Joh. 5: 19), så skall Anden icke tala af sig sjelf, utan blott hwad han hör af Fadren och Sonen, och är således af samma wäsende med Fadren och Sonen. Och just derföre kan han wägleda till hela sanningen, hwilket icke den kan, som talar af sig sjelf, wore han ock den wisaste och mest upplyfta warelse. Till hela sanningens innehåll hörer äfwen det tillkommande, det som ske skall, såsom wi nu ock finna det kungjordt i Apostlagerningarne, i de apostoliska brefwen och i isynnerhet i Uppenbarelseboken. Och den, som ransakar den heliga skrift, såsom hwar och en rätt Jesu lärjunge gör, får ock åtnjuta densamme Helige Andes wägledning till och i hela sanningen, så att han steg för steg föres till allt större klarhet och till det ewiga lifwets mål.

14 Han skall förhärliga mig, ty af mitt skall han taga och förkunna eder.

Detta är den Helige Andes egentliga werk, att förhärliga Jesus. Han skall förhärliga Jesus derföre, att han är Jesu Kristi Ande, och derföre att i Jesus Kristus allena är frälsning och salighet. Den Helige Ande utförer detta sitt werk derigenom, att han med evangelium tillbjuder menniskan den salighet Jesus förwärfwat, och i hennes hjerta förklarat Jesu lidande och lydnad allt intill döden för hennes skull, och gifwer henne att tro det, och i det att han ändtligen för de trogna tager mer och mer af Jesu fullhet och förkunnar dem.

15 Allt hwad Fadren har, det är mitt; fördenskull sade jag, att han skall taga af mitt och förkunna eder. Joh. 17: 10.

16 En liten tid, och I sen mig icke, och åter en liten tid, och I skolen se mig, ty jag går till Fadren.

17 Då sade några af hans lärjungar sins emellan: Hwad är detta, som han säger: en liten tid, och I sen mig icke, och åter en liten tid, och I skolen se mig, och: jag går till Fadren?

18 Då sade de: Hwad är detta, som han säger: en liten tid? Wi förstå icke hwad han talar.

[ 288 ]De hade ännu ingen klar kunskap om Jesu uppståndelse och den Helige Andes sändande. Men de förstodo det sedan, när Jesus uppstått ifrån de döda, och den Helige Ande blef öfwer dem utgjuten.

19 Då märkte Jesus, att de wille fråga honom, och sade till dem: Derom frågen I hwarandra, att jag sade: en liten tid, och I sen mig icke, och åter en liten tid, och I skolen se mig.

20 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I skolen gråta och jemra eder, men werlden skall glädjas; I skolen warda bedröfwade, men eder bedröfwelse skall wändas i glädje.

Wändas i glädje, så att just den sak, som nu så bedröfwade dem, skulle erkännas såsom det största glädjeämne.

21 När qwinnan föder barn, har hon bedröfwelse, emedan hennes stund är inne, men når hon har födt barnet, kommer hon icke mer ihåg sin nöd för glädjen, att en menniska är född till werlden.

22 Så hafwen ock I nu bedröfwelse; men jag skall åter se eder, och edert hjerta skall glädjas, och ingen tager eder glädje från eder.

Jesu död och uppståndelse.

23 Och på den dagen skolen I icke fråga mig om något. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Allt hwad I bedjen Fadren i mitt namn, det skall han gifwa eder. Matt. 7: 7. 21: 22. Mark. 11: 24. Luk. 11: 9 f. Joh. 14: 13. 15: 16. Jak. 1: 5.

24 Hittills hafwen I icke bedt om något i mitt namn. Bedjen, och I skolen få, på det att eder glädje må wara fullkomnad.

De hade bedit, ty huru skulle de eljest kunnat kallas och wara Jesu lärjungar, utan att bedja? Jesus hade ju lärt dem att bedja Fader wår. De hade ock bedit i förtröstan på Jesus. Men hittills likwäl icke i Jesu namn. Ty detta kunde de egentligen först då, när återlösningswerket war fullbordadt, och således fullt ljus för dem uppgått öfwer innehållet af Jesu namn. På detta namn grundar sig de trognas bönhörelse, och såsom de i detta namn förwissas om fullkomlig salighet, så werkar en sådan bön fullkomlig glädje. Det är att märka, att Herren Jesus i detta tal till lärjungarne fem gånger gifwer denna försäkran om bönhörelse åt alla, som bedja i hans namn. Att så bedja är att hemta hos Gud af det, som Jesus åt oss har förwärfwat och beredt.

25 Detta har jag i förtäckta ord talat till eder; men en tid kommer, då jag icke mer skall tala till eder i förtäckta ord, utan öppet förkunna eder om min Fader.

I förtäckta ord, d. ä. i sinnebildliga, förblommerade och gåtlika talesätt. Öfwer det som Jesus talat om sin bortgång och dermed närmast sammanhängande ämnen, låg således ännu ett täckelse för lärjungarnes förståndsögon. Detta täckelse förswann till fullo genom den Helige Andes utgjutelse, ty då war den tid kommen, då Jesus förkunnade öppet för dem om Fadren.

26 På den dagen skolen I bedja i mitt namn, och jag säger eder icke, att jag skall bedja Fadren för eder;

Jesus beder på Fadrens högra hand för sina trogna. Men när han sade de anförda orden, wille han dermed wisa, huru de, som bedja i hans namn, hafwa en fri och öppen tillgång till Fadren. Deras fel och brister göra, att de behöfwa Jesu förbön fortfarande, men tanken på de dagliga felen och bristerna likasom uppslukas af wissheten derom, att Fadren sjelf älskar dem, hwilket gör, att Jesus icke säger: Jag skall bedja Fadren för eder. Deras bön i Jesu namn är ett med hans bön, och när han beder för dem, så sker det just på den grund, att de tillhöra Fadren i tron på Sonen.

27 ty Fadren sjelf älskar eder, emedan I hafwen älskat mig och tron, att jag har utgått från Gud. Joh. 17: 8.

28 Jag har utgått från Fadren och har kommit i werlden; åter lemnar jag werlden och går till Fadren.

29 Hans lärjungar sade till honom: Se, nu talar du öppet och säger inga förtäckta ord.

30 Nu weta wi, att du wet allt och icke har behof af att någon frågar dig; derföre tro wi, att du har utgått från Gud. Joh. 17: 25.

31 Jesus swarade dem: Tron I nu?

Dessa ord kunna wäl ock fattas som ett uppmuntrande swar, Nu tron I, hwarmed Herren då wille trycka ett insegel på den tro, hwartill de nu kommit i öfwerensstämmelse med uppmaningen i kap. 14: 1; men rigtigare är det att enligt den här gifna öfwersättningen fatta dem som en pröfwande fråga: Tron I nu? Tron I nu, så att eder tro kan tåla wid de pröfningar, som stunda?

32 Se, en stund kommer och har nu kommit, då I skolen förskingras, hwar och en till sitt, och lemna mig allena; dock jag är icke allena, ty Fadren är med mig. Matt. 26: 31. Mark. 14: 27.

Jesus hade sålunda gjort dem uppmärksamma på trenne afdelningar i utwecklingen af deras andeliga lif: den förflutna: hittills, v. 24; den närwarande: tron I nu? v. 31, och den tillkommande: se, en stund kommer, o. s. w.

33 Detta har jag talat till eder, på [ 289 ]det att I mån hafwa frid i mig; i werlden hafwen I betryck, men waren wid godt mod: jag har öfwerwunnit werlden.

Detta är slutet af Jesu tal till sina lärjungar. Det innehåller ock summan af allt hwad han dermed åsyftat, nemligen friden i honom. Frid skulle de hafwa emot hjertats oro, kap. 14: 1. Denna frid winnes genom bönen i Jesu namn. I werlden hade de betryck, trängsel och wedermöda. Men de skulle äfwen wid det största yttre betryck i werlden wara wid godt mod. Ty de skulle öfwerwinna i hans kraft, som för dem öfwerwunnit ej blott werldens furste, kap. 14: 30, utan ock werlden sjelf samt deras betryck i werlden.

17 Kapitlet.

Jesus beder för sig sjelf, för sina lärjungar och för alla troende.

Innehållet af detta kapitel har från äldre tider kallats Jesu öfwerstepresterliga bön och förbön. ”I hela skriften är detta kapitel i anseende till ordalydelsen det lättaste, men till meningen det djupaste.” B. — ”Det rätta förståndet af denna bön öfwerstiger det mått af tro, som Herren under deras jordiska wallfärd plägar meddela de sina.” Spener. — ”Så simpel och enfaldig den låter, så rik, djup och widsträckt är den, att ingen kan utgrunda den.” L. — ”Något wärdigare, heligare, rikare och högre är aldrig wordet hördt än denna Guds egen Sons bön.” Melanchthon. — ”Alla werldens skatter borde man gifwa för att få läsa en bön af Guds Son, och nu kunna wi läsa en (sådan öfwerswinnelig bön) för intet.” Roos.

Detta talade Jesus och upplyfte sina ögon mot himmelen och sade: Fader, stunden har kommit, förhärliga din Son, på det att ock din Son må förhärliga dig, Joh. 12: 23.

2 såsom du har gifwit honom magt öfwer allt kött, på det att han må gifwa ewigt lif åt alla dem som du har gifwit honom. Matt. 28: 18.

3 Men detta är det ewiga lifwet, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sändt, Jesus Kristus.

Jesus Kristus, medlaren mellan Gud och menniskor. Den ende sanne Guden sättes här emot alla afgudar. Han har uppenbarat sig i Sonen, och Sonen har uppenbarat och förhärligat honom. Sonen, Jesus Kristus, är af samma ewiga wäsende med Fadren, men han talar här i synnerhet såsom menniska, således i sitt förhållande till Gud, såwida han är wägen till Fadren. Derföre, ehuru han är Gud, en af de tre personerna i den ende sanne Gudens wäsende, så talar han om sig i sitt förnedringsstånd till Fadren, såsom det med hans menskliga natur war mest öfwerensstämmande.

4 Jag har förhärligat dig på jorden, jag har fullbordat det werk, som du har gifwit mig att utföra.

Här skådar Jesus, från detta sitt inträde i lidandet, återlösningswerket såsom redan fulländadt, emedan för hans gudomsblick det som förestod war såsom redan skedt.

5 Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig sjelf med den härlighet, som jag hade hos dig, förr än werlden war.

Hos dig sjelf, i himmelen.

6 Jag har uppenbarat ditt namn för de menniskor, hwilka du har gifwit mig af werlden. Dina woro de, och mig har du gifwit dem, och de hafwa hållit ditt ord.

Se Joh. 6: 45; kap. 8: 47; kap. 18: 37.

7 Nu förstå de, att allt hwad du har gifwit mig är från dig.

8 Ty de ord, som du har gifwit mig, har jag gifwit dem, och de hafwa mottagit dem och förstå i sanning, att jag har utgått från dig, och tro, att du har sändt mig. Joh. 16: 2730.

9 Jag beder för dem; för werlden beder jag icke, utan för dem som du har gifwit mig, ty de äro dina.

”Han gör begge delarne, beder för werlden och beder icke för werlden. Men deri ligger åtskilnaden: på det wis och det sätt beder han icke för werlden, som han beder för sina kristna. För de kristna och alla, som skola omwändas, beder han sålunda, att de, som äro, må blifwa wid den rätta tron, tillwäxa deri och icke affalla derifrån, och de, som ännu icke äro omwända, att de må komma till ljuset. Det heter rätt och wäl bedit för werlden, såsom wi alla skola bedja. Men som hon nu går och står, emedan hon stormar och rasar emot evangelium, will han ingalunda hafwa bedit för henne; utan twärtom skall man bedja, att Gud må stå henne emot, hindra och tillintetgöra hennes företag. Likasom Moses gjorde, 4 Mos. 16: 15, och konung David, 2 Sam. 15: 31.” L. — Således beder Herren Kristus i sin öfwerstepresterliga förbön, icke omedelbart för werlden, utan för de sina, men i bönen för dem är bönen för werlden innesluten i så måtto, som han ock säger, v. 20. Apostlarne äro plantsättningen till de trognas hop intill werldens ände.

10Och allt mitt är ditt, och ditt är mitt, och jag är förhärligad i dem. Joh. 16: 15.

Allt mitt, således äfwen alla de mina. — Jesus är förhärligad i dem, just i det att de tro, att han och Fadren hafwa allt gemensamt.

11 Och nu är jag icke mer i werlden, men dessa äro i werlden, och jag kommer till dig. Helige Fader, bewara dem i ditt namn, hwilket du har gifwit mig, på det att de må wara ett, såsom ock wi. Joh. 10: 30.

[ 290 ]Dessa äro i werlden, den mot Guds rike fiendtliga; således äro de i stora faror.

12 När jag war med dem i werlden, bewarade jag dem i ditt namn; jag wårdade dem som du har gifwit mig, och ingen af dem blef förlorad, utom det förlorade barnet, på det att skriften skulle fullbordas. Ps. 109: 8. Joh. 18: 9.

Det förlorade barnet, egentligen ”förderfwets son”, som sjelf störtat sig genom sin egen skuld i förderfwet, Ap. G. 1: 25. Jemför 2 Tess. 2: 3 om antikrist, till hwilken Judas war en förelöpare. Hwad det förlorade barnet gjorde genom missbruket af sin frihet, oaktadt alla Jesu warningar och förmaningar, det hade Gud förutsett, det hade ock blifwit betecknadt i skriften (Ps. 109: 8); och denna skrift kunde derföre lika litet som något annat Guds ord blifwa utan fullbordan. Huru stor wigt det ligger på skriften, se wi wäl i synnerhet deraf, att Kristus beropar sig derpå, äfwen när han i bönen har med sin Fader allena att göra.

13 Men nu kommer jag till dig och talar detta i werlden, på det att de må hafwa min glädje fullkomnad i sig.

”D. ä: att de genom ordet, fattadt med öronen och bewaradt i hjertat, må blifwa tröstade och gladeligen kunna trotsa derpå och säga: Se, det har min Herre Kristus sagt, så troget och hjertligt har han bedit för mig, det har jag hört af hans mun eller förnummit det af dem, som hört det af honom eller af honom äro sända. Det kallar han en rättskaffens eller fullkomlig glädje, och kallas med skäl hans glädje eller en glädje af honom; ty det är ingen werldslig eller yttre glädje, utan en rätt hemlig eller förborgad glädje; dertill hörer, att man af hela hjertat håller sig till ordet; der finna wi alltid fröjd och tröst, för att blifwa ju längre, desto gladare.” L.

14 Jag har gifwit dem ditt ord, och werlden har hatat dem, emedan de icke äro af werlden, såsom jag icke är af werlden.

Werlden har hatat dem. Derföre äro de i sådant behof af gudomligt beskydd.

15 Icke beder jag, att du skall taga dem bort ifrån werlden, utan att du skall bewara dem från det onda.

Jesus beder icke, att Fadren skall taga dem strax bort ifrån werlden. Ordet werld står här i en annan betydelse än i föregående vers, nemligen i samma betydelse som wi säga gå all werldens wäg. Lärjungarne skulle werka en tid i werlden. Men deras wistande i werlden war förbundet med många faror. Derföre bilder Jesus, att de måtte förwaras från det onda, d. ä. från den onde, i hwilken den köttsliga werlden ligger, 1 Joh. 4: 4; kap. 5: 19, och från allt det onda, som han genom werlden stämplar mot de trogna.

16 De äro icke af werlden, såsom jag icke är af werlden.

17 Helga dem i sanning; ditt ord är sanning.

Helga dem, håll dem från allt inflytande af werldens lögn afsöndrade, i din sanning, så att de helt och hållet förblifwa dig tillegnade; ditt ord är sanning: så att ju mer Guds heliga ord blifwer anwändt och förwaradt i hjertat, desto mer blifwa de genomträngda af och helgade i sanningen.

18 Såsom du har sändt mig i werlden, så har ock jag sändt dem i werlden.

19 Och jag helgar mig sjelf för dem, på det att ock de må wara helgade i sanning.

Jesus har helgat sig sjelf för dem, i det han afsöndrat och inwigt sig åt Fadrens wilja till ett offer för deras synder. Så blifwa ock Jesu trogna afsöndrade till ett Gud behagligt offer, i det de låta helga sig i sanning. Och just på det att detta skulle kunna ske, har Jesus helgat sig för dem.

20 Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord skola tro på mig;

21 på det att alla må wara ett, såsom du, Fader, i mig och jag i dig, att ock de må wara ett i oss, på det att werlden må tro, att du har sändt mig. Joh. 10: 38. 14: 10.

22 Och jag har gifwit dem den härlighet, som du har gifwit mig, på det att de må wara ett, såsom wi äro ett;

23 jag i dem och du i mig, att de må wara fullkomnade till ett, och att werlden må förstå, att du har sändt mig och älskat dem, såsom du har älskat mig. 1 Joh. 1: 3. 3: 24.

Fullkomnade till ett, fulländade till enhet.

24 Fader, jag will, att hwarest jag är, der skola ock de wara med mig, hwilka du har gifwit mig, på det att de må se min härlighet, som du har gifwit mig; ty du har älskat mig före werldens grundläggning. Joh. 12: 26. 14: 3.

Den ewiga kärleken will ewig förening med de älskade i meddelad härlighet. Kärleken will meddela sitt högsta, sitt allt! Kol. 3: 3, 4.

25 Rättfärdige Fader, werlden har icke känt dig, men jag har känt dig, och dessa hafwa känt, att du har sändt mig.

”Hwarföre börjar han först här till slut att prisa Fadren med en sådan titel (rättfärdige)? Han har i sitt hjerta brunnit för denna stunden och sett tillbaka på werlden, som slätt icke will höra eller lida hans ord; så att hon måste prisa och säga: Du är ju en rättfärdig Gud, att du gör wäl och rätt, att du gör en sådan åtskilnad mellan dem, som äro af werlden, och dem, som du har gifwit mig,” L.

[ 291 ]26 Och jag har kungjort dem ditt namn, och jag skall kungöra det, på det att den kärlek, hwarmed du har älskat mig, må wara i dem, och jag i dem.

Det sista och högsta är: Kristus i oss, härlighetens hopp. Med bön och förbön slutade Herren sitt embete och werk bland sina lärjungar, och dermed begynte han ock sitt stora försoningswerk på oljeberget, likasom den levitiske öfwersteprestens tunga werk på stora försoningsdagen begynte med rökwerk, 3 Mos. 16: 12, 13.

18 Kapitlet.

Jesus förrådes, gripes, förhöres inför öfwerstepresterna, förnekas af Petrus, förhöres af Pilatus.

När Jesus hade sagt detta, gick han ut med sina lärjungar öfwer bäcken Kidron, och der war en örtagård, i hwilken han gick in och hans lärjungar. Matt. 26: 36. Mark. 14: 32. Luk. 22: 39.

En örtagård, wid namn Getsemane, på westra sluttningen af oljeberget, midt emot staden.

2 Men äfwen Judas, som förrådde honom, kände detta ställe, ty Jesus hade ofta der kommit tillsamman med sina lärjungar.

3 Derföre tog Judas med sig krigsskaran och några af öfwerstepresternas och fariseernas tjenare och kom dit med bloss och lampor och wapen. Matt. 26: 47 f. Mark. 14: 43 f. Luk. 22: 47 f.

Krigsskaran, af romerska krigsmän. En sådan trupp fans nemligen förlagd i borgen Antonia, nära templet, för att hålla det tygellösa folket i ordning, som i otalig mängd wid högtiden tillströmmade. En del af denna skara anwändes nu mot Jesus. Öfwerstepresten, som bestyrt derom, fruktade nemligen ett motstånd från Jesu eller hans anhängares sida.

4 Då nu Jesus wisste allt hwad som skulle wederfaras honom, gick han ut och sade till dem: Hwem söken I?

5 De swarade honom: Jesus från Nasaret. Jesus sade till dem: Det är jag. Och äfwen Judas, som förrådde honom, stod ibland dem.

6 När han nu sade till dem: det är jag, drogo de sig tillbaka och föllo till marken.

7 Då frågade han dem åter: Hwem söken I? Och de sade: Jesus från Nasaret

Wid det wilda anfallet aktade de icke en så wäldig tillrättawisning, som de fått. Jer. 5: 3 ”När han med ett ord kan nedstöta de harneskklädda och bewäpnade, hwad hade han icke kunnat göra, om han hade welat bruka handen? Det är som om han skulle säga: Om jag icke wille göra det, eller willigt och gerna lida, så skullen I låta mig wara ofängslad och obunden. Derföre skall man här se på hans hjerta, huru lydigt han öfwerlemnar sig åt Fadren, och huru wänligt åt oss.” L.

8 Jesus swarade: Jag sade eder, att det är jag. Söken I nu mig, så låten dessa gå;

9 på det att det ord skulle fullbordas, som han hade sagt: Af dem du har gifwit mig förlorade jag ingen. Joh. 17: 12.

Af dessa Jesu ord war således äfwen denna lärjungarnes räddning från stor lekamlig fara en uppfyllelse, en början till bönhörelse af Jesu öfwerstepresterliga förbön.

10 Simon Petrus, som hade ett swärd, drog då ut det och slog öfwersteprestens tjenare och afhögg hans högra öra. Och tjenarens namn war Malkus.

Märkwärdigt är att Petrus hwarken genast eller sedan i öfwersteprestens palats greps och stäldes till rätta för sitt anfall. Det bewisar, att Jesu fängslande war ett laglöst och uppenbart wåld, och att de judiska myndigheterna hemligen måste erkänna detta; ty annars skulle de nog med stränghet hafwa beifrat Petri djerfwa tilltag.

11 Då sade Jesus till Petrus: Stick swärdet i skidan; den kalk, som min Fader har gifwit mig, skall jag icke dricka den?

Den kalk, lidandeskalken, som Jesus mottagit i Getsemane.

12 Då grepo krigsskaran och befälhafwaren och Judarnes tjenare Jesus och bundo honom Matt. 26: 57 f. Mark. 14: 53 f. Luk. 22: 54 f.

Befälhafwaren, enligt grundtextens ord egentligen befälhafware öfwer tusen man.

13 och förde honom bort, först till Hannas, ty han war swärfar till Kaifas, som war öfwersteprest det året.

Det året. Jemför kap. 11: 49, anmärkning.

14 Och Kaifas war den, som hade gifwit Judarne det rådet, att det war nyttigt, att en menniska dog för folket Joh. 11: 49 f.

15 Och Simon Petrus och en annan lärjunge följde Jesus. Men denne lärjunge war bekant med öfwerstepresten och gick med Jesus in i öfwersteprestens palats.

En annan lärjunge, sannolikt Johannes. — Palats, se Matt. 26: 58.

16 Och Petrus stod utanför wid porten. Då gick den andre lärjungen, som war bekant med öfwerstepresten, ut och talade med portwakterskan och förde Petrus in.

17 Då sade tjensteqwinnan, som waktade porten, till Petrus: Icke är wäl [ 292 ]äfwen du en af denne mannens lärjungar? Han sade: Jag är det icke.

Det nämnes intet om sådana frågor till den andre lärjungen. Sannolikt blef han för sin bekantskap i huset derifrån förskonad, då deremot lika sannolikt Petrus wisat en orolig och ängslig uppsyn, som wäckte uppmärksamhet.

18 Men drängarna och tjenarne, som hade gjort upp en koleld, emedan det war kallt, stodo och wärmde sig, och med dem stod Petrus och wärmde sig.

19 Då frågade öfwerstepresten Jesus om hans lärjungar och om hans lära.

20 Jesus swarade honom: Jag har öppet talat för werlden, jag har alltid lärt i synagoga och i templet, der alla Judar komma tillsamman, och hemligen har jag intet talat.

Hemligen hade Jesus intet talat af det, som föredrogs för folket.

21 Hwarföre spörjer du mig? Spörj dem som hafwa hört hwad jag har talat till dem. Se, dessa weta hwad jag har sagt.

22 När han hade sagt detta, gaf en af tjenarne, som stod bredwid, Jesus en kindpust och sade: Skall du så swara öfwerstepresten?

23 Jesus swarade honom: Har jag talat orätt, så wisa, att det är orätt; men har jag talat rätt, hwarföre slår du mig?

24 Och Hannas sände honom bunden till öfwerstepresten Kaifas.

Bunden; det war desto oförswarligare af rådsförsamlingen att tillåta den fräcke tjenaren utöfwa en så lagstridig handling mot en wärnlös fånge. Så lät Herren Jesus binda sig för att åt oss förwärfwa frihet och förlossning från syndens, dödens och djefwulens alla band. Han står bunden och fången, på det wi må blifwa frie! Så är wår frihet dyrt köpt af honom, som är kommen till att predika frihet för de fångna och förkastning för de fängslade! Es. 61: 1.

25 Och Simon Petrus stod och wärmde sig. Då sade de till honom: Icke är wäl äfwen du en af hans lärjungar? Han nekade och sade: Jag är det icke. Matt. 26: 69 f. Mark. 14: 66 f. Luk. 22: 55 f.

26 Då sade en af öfwersteprestens tjenare, en frände till den, på hwilken Petrus hade afhuggit örat: Såg jag dig icke med honom i örtagården?

27 Då nekade Petrus åter, och strax gol hanen.

28 Då förde de Jesus från Kaifas till landshöfdingens palats, och det war tidigt på morgonen; och sjelfwa gingo de icke in i palatset, för att icke blifwa orenade, utan kunna hålla påskmåltid. Matt. 27: 1 f. Mark. 15: 1 f. Luk. 23: 1 f.

Palatset, nemligen den romerske landshöfdingens. Då det icke war rensadt från surdeg (5 Mos. 16: 4), så wille Judarne ej gå derin. Derföre skydde de, på det de ej skulle warda besmittade. Men att lemna lefwande Guds tempel, Jesu heliga mensklighet, till pris åt hedningarna, derför skydde de icke. Synedrium, det judiska rådet af 70 eller 72 medlemmar, hade redan fält dödsdomen öfwer Jesus, och nu wille de att Pilatus skulle stadfästa denna dom.

29 Då gick Pilatus ut till dem och sade: Hwad klagomål fören I mot denne man?

Pilatus war således icke benägen att utan all ransakning bekräfta den dödsdom öfwer Jesus, som Judarne redan fält.

30 De swarade och sade till honom: Wore denne icke en illgerningsman, så hade wi icke antwardat honom åt dig.

31 Då sade Pilatus till dem: Tagen I honom och dömen honom efter eder lag. Då sade Judarne till honom: Oss är icke lofligt att döda någon;

Enligt Judarnas lag ansågs Jesus hafwa förtjenat döden, såsom den der hade gjort sig till Guds Son, och således wore en gudsförsmädare. Men dödsstraffet war dem numera icke lofligt att werkställa. Rättigheten dertill hade Romarne fråntagit dem. Men en anklagelse, som skulle gälla högre i den romerske ståthållarens ögon, måste inför honom förebäras. Derföre påstodo de, att Jesus upphäft sig till konung. Detta wore en förbrytelse mot det jordiska majestätet, den romerske kejsaren, och måste af en Romare betraktas swårare än förbrytelser mot det gudomliga majestätet. Men Pilatus insåg det swekfulla i anklagelsen. Han wille derföre i början afwisa den såsom ogrundad. Först då Judarne starkare yrkade en ransakning i denna högmålsfråga, ansåg han sig böra gifwa efter, och menniskofruktan fick omsider så öfwerhand, att han till döden dömde den han fann wara oskyldig.

32 på det att Jesu ord skulle fullbordas, hwilka han hade sagt, då han gaf tillkänna, hurudan död han skulle dö. Matt. 20: 19. Mark. 10: 33. Luk. 18: 32.

Nemligen, att han skulle blifwa upphöjd på korset. Joh. 12: 32. Detta war ett romerskt dödsstraff. Hade Judarne skolat utföra dödsdomen, skulle hans straff, såsom falsk profet och gudsförsmädare, blifwit att stenas. Röjdes nu Judarnes förfärliga synd så mycket mer, då de öfwerlemnade sin Messias åt hedningarna, och war korsfästelsestraffet det nesligaste af alla, så blef dock härigenom Jesu heliga lekamen bewarad från att så wanställas och stympas, som det skulle skett genom steningen. Guds wishet råder midt under hans dåraktiga fienders företag.

33 Pilatus gick då åter in i palatset [ 293 ]och tillkallade Jesus och sade till honom: Är du Judarnas konung? Matt. 27: 11 f. Mark. 15: 2. Luk. 23: 3 f.

34 Jesus swarade honom: Säger du detta af dig sjelf, eller hafwa andra sagt dig det om mig?

35 Pilatus swarade: Icke är wäl jag en Jude? Ditt folk och öfwerstepresterna hafwa antwardat dig åt mig; hwad har du gjort?

Icke är wäl jag en Jude? Som wille han säga: icke wet jag af mig sjelf, hwad denna anklsgelse innebär, men ditt folk och öfwerstepresterna, som antwardat dig åt mig, de måste wäl weta det; hwad har du gjort, som förtjenar en sådan beskyllning?

36 Jesus swarade: Mitt rike är icke af denna werlden. Om mitt rike wore af denna werlden, så skulle ju mina tjenare kämpa derför, att jag icke blefwe antwardad åt Judarne; men nu är mitt rike icke härifrån.

Icke härifrån, icke af werlden.

37 Då sade Pilatus till honom: Så är du då en konung? Jesus swarade: Du säger det, jag är en konung; dertill är jag född, och dertill har jag kommit i werlden, att jag skall wittna för sanningen. Hwar och en som är af sanningen, han hör min röst.

Dertill, att wara en konung. — För sanningen; Jesu rike är således helt och hållet ett sanningens rike.

38 Pilatus sade till honom: Hwad är sanning? Och när han hade sagt detta, gick han åter ut till Judarne och sade till dem: Jag finner intet brott hos honom.

Pilati fråga: hwad är sanning? är den wigtigaste fråga på jorden. Han hade redan fått det hufwudsakliga af swaret, i det Jesus sagt: hwar och en som är af sanningen, han hör min röst. Men saken war för Pilatus främmande, och derutöfwer för hans otrogna sinne likgiltig. Han gör frågan, men ger sig ej ro att afwakta swaret. Han begrep icke hwad sanningen hade att göra med ett konungarike, hwarom nu war fråga, och någon synnerlig angelägenhet att få weta detta sammanhang förspordes hos honom icke. Likasom nu Pilatus stod inför Kristus, den personliga sanningen, så står mången framför bibeln, den skrifna sanningen, och frågar: hwad är sanning? Många, särdeles bland dem, som kalla sig filosofer eller wishetsälskare, fråga och forska och söka utom Guds ord efter swaret på samma högwigtiga fråga, men finna det aldrig, utan lefwa och dö med twifwel, otro och oro. Orsaken är brist på den sanningskärlek, som är ödmjuk. Emellertid hade sanningens magt gjort något intryck på Pilati sinne. Han gick och bekände för Judarna: jag finner intet brott hos honom, intet, som skulle kunna anses förtjena döden.

39 Men det är en sed hos eder, att jag wid påsken gifwer eder en fånge lös. Wiljen I då, att jag skall gifwa eder Judarnes konung lös? Mark. 15: 6 f. Luk. 23: 17 f.

Sedan Pilatus, för att slippa ifrån saken, hade skickat Jesus till Herodes, men Herodes hade sändt honom tillbaka, gjorde Pilatus nu ett annat försök att befria Jesus.

40 Då ropade de åter alla och sade: Icke denne, utan Barabbas. Men Barabbas war en röfware.

Se Matt. 27: 15.

19 Kapitlet.

Jesus misshandlas, dömes, korsfästes, dör, begrafwes.

Så tog då Pilatus Jesus och lät gissla honom. Matt. 27: 27 f. Mark. 15: 16 f.

2 Och krigsmännen flätade en krona af törnen och satte henne på hans hufwud och hängde en purpurfärgad mantel på honom

3 och sade: Hell dig, Judarnes konung, och gåfwo honom kindpustar.

4 Och Pilatus gick åter ut och sade till dem: Se, jag för honom ut till eder, att I mån förstå, att jag icke finner något brott hos honom.

5 Då gick Jesus ut, bärande törnekronan och den purpurfärgade manteln; och han sade till dem: Se, menniskan!

Pilatus nyttjar twå gånger ordet se. Först will han dermed, v. 4, fästa deras uppmärksamhet derpå, att en person, som med så stilla tålamod underkastade sig krigsmännens grymma behandlingssätt, wisserligen icke hade welat upphäfwa sig till konung. Sedan, för att ytterligare beweka dem till medlidande, säger PiIatus: Se, menniskan! Se, huru jemmerligt han är medfaren och behandlad! Är det icke nog nu med den näpst, han fått? Att Pilatus tillåtit honom så behandlas war oförswarligt, men han bibehöll dock ett intryck af Jesu oskuld. Så blef Herren Jesus sargad för wåra missgerningars skull och slagen för wåra synders skull! Han led domen och straffet för oss, på det wi mätte blifwa frikände och dömas rättfärdige inför den ewiga rättfärdighetens domstol, samt blifwa helade och helbregdagjorde genom hans sår. Es. 53: 5. 1 Petr. 2: 24. Rom. 8: 3.

6 När nu öfwerstepresterna och tjenarne sågo honom, ropade de och sade: Korsfäst, korsfäst! Pilatus sade till dem: Tagen I honom och korsfästen honom; ty jag finner icke något brott hos honom.

Som wille Pilatus säga: I mågen se till, [ 294 ]hwad som är att med honom företaga. I mågen korsfästa honom, om han begått en religionsförbrytelse, som förtjenar ett så swårt straff, och om I tilltron eder att werkställa det, I som sjelfwe bekänt: oss är icke lofligt att döda någon; men jag finner icke något brott hos honom, intet politiskt brott, för hwilket jag skulle anse honom hafwa förtjenat döden. Pilatus är willrådig och retad och tilltalar dem med hån.

7 Judarne swarade honom: Wi hafwa en lag, och efter wår lag måste han dö, ty han har gjort sig sjelf till Guds Son.

Här fick nu Pilatus weta rätta orsaken till Judarnas hat emot Jesus. Efter wår lag, 3 Mos. 24: 15, 16. 5 Mos. 18: 20.

8 När nu Pilatus hörde detta tal, fruktade han ännu mer

Pilatus började frukta, att det werkligen kunde så wara, att Jesus war Guds Son. Han fruktade ock derföre ännu mer att förgripa sig på hans person.

9 och gick åter in i palatset och sade till Jesus: Hwarifrån är du? Men Jesus gaf honom intet swar.

Jesus teg, ty han hade redan, kap. 18: 36, beswarat hans fråga. Att närmare beswara den, hade icke heller skickat sig, då Pilatus war en otrogen hedning. Hedningarne antogo många gudar och gudasöner. Wid uttrycket Guds Son, då han hörde att Jesus war Guds Son, hade derföre PilatuS fäst ett förwändt begrepp.

10 Då sade Pilatus till honom: Talar du icke till mig? Wet du icke, att jag har magt att gifwa dig lös, och att jag har magt att korsfästa dig?

11 Jesus swarade: Du hade ingen magt öfwer mig, om det ej wore dig gifwet ofwanefter. Derföre har den större synd, som har antwardat mig åt dig.

12 Derefter sökte Pilatus gifwa honom lös, men Judarna ropade och sade: Gifwer du denne lös, så är du icke kejsarens wän. Hwar och en som gör sig till konung, han sätter sig upp mot kejsaren.

13 Då Pilatus hörde detta tal, förde han ut Jesus och satte sig på domstolen på en plats, som kallas Litostroton, på ebreiska Gabbata.[10]

Gabbata betyder en upphöjd plats. Litostroton betyder stengolf.

14 Och det war påskens tillredelsedag, och det war wid sjette timmen. Och han sade till Judarna: Se, eder konung!

Tillredelsedag till den egentliga derpå följande sabbatsdagen. Tiden hade nu skridit fram på f. m., så att så wäl Pilatus som Judarne önskade ett snart slut på denna rättegång. I Pilati utrop: Se, eder konung! ligger utan twifwel ett slags hån emot Judarne, af harm öfwer deras obändighet.

15 Men de ropade: Bort, bort med honom, korsfäst honom! Pilatus sade till dem: Skall jag korsfästa eder konung? Öfwerstepresterna swarade: Wi hafwa ingen annan konung än kejsaren.

De önskade sig eljest gerna befriade från den romerske kejsarens öfwerwälde. De wäntade till och med det såsom en hufwudsaklig förmån genom den Messias de wäntade, att han skulle bereda dem denna befrielse. Men nu åberopa de den kejserliga öfwermagten, hwarunder de stodo, blott för att blifwa af med sin rätte Messias, den de så grymt förnekade.

16 Så antwardade han honom då åt dem till att korsfästas. Då togo de Jesus och förde honom bort. Matt. 27: 31. Mark. 15: 20.

17 Och han bar sitt kors och gick ut till den så kallade hufwudskalleplatsen, på ebreiska Golgata, Matt. 27: 33 f., 38 f. Mark. 15: 22 f., 27 f. Luk. 23: 32 f.

18 och der korsfäste de honom och med honom twå andra, en på hwardera sidan, och Jesus i mitten.

19 Men PilatuS skref ock en öfwerskrift och satte den på korset; och det war skrifwet: Jesus från Nasaret, Judarnes konung.[11]

20 Denna öfwerskrift läste många af Judarna, ty det ställe, der Jesus war korsfäst, låg nära staden, och det war skrifwet på ebreiska och grekiska och latin.

21 Då sade Judarnas öfwersteprester till Pilatus: Skrif icke: Judarnes konung, utan att denne har sagt: Jag är Judarnes konung.

22 Pilatus swarade: Hwad jag har skrifwit, det har jag skrifwit.

23 Då nu krigsmännen hade korsfäst Jesus, togo de hans kläder och gjorde fyra delar, en del åt hwarje krigsman, och lifklädnaden med. Men lifklädnaden war icke sömmad, utan wäfd, upp ifrån och allt igenom.

24 Derföre sade de sins emellan: Låtom oss icke skära sönder denna, utan kasta lott om honom, hwem han skall tillhöra; på det att skriften skulle [ 295 ]fullbordas, som säger: ”De hafwa skiftat mina kläder mellan sig och kastat lott om min klädnad”. Och detta gjorde nu krigsmännen. Ps. 22: 19.

25 Men wid Jesu kors stodo hans moder och hans moders syster, Maria, Klopas’ hustru, och Maria Magdalena.

26 När nu Jesus fick se sin moder och bredwid denne den lärjunge, som han älskade, sade han till sin moder: Qwinna, se din son!

Se, din son (neml. Johannes) i mitt ställe.

27 Sedan sade han till lärjungen: Se, din moder! Och från den stunden tog lärjungen henne hem till sig.

Se, din moder, hwilken du, liksom jag hittills, skall taga dig an. Så har Jesus, i dessa testamentsord åt modren och Johannes, på korset lemnat ett rätt exempel på den sanna kärleken till efterlefwande anhöriga och wänner.

28 Derefter, emedan Jesus wisste, att allt redan war fullkomnadt, sade han, på det att skriften skulle fullbordas: Jag törstar. Ps. 69: 22.

Detta war det femte af Jesu s. k. sju ord på korset. Det följde näst efter ropet: Min Gud, min Gud, hwarföre har du öfwergifwit mig? Det war ock en stor likhet mellan de lidanden, som genom dessa, det fjerde och femte ordet, uttryckas. Den brännande törsten är det förskräckligaste af alla jordiska qwal. Denna törst war den swåra kroppsliga känsla, som motswarade Jesu andeliga öfwergifwenhet af Gud och således af all gudomlig tröst. Äfwen törstelidandet war om wår frälsare i skriften (Ps. 69: 22, jemför Ps. 22: 16) förutsagdt. Äfwen denna skrift skulle nu gå i fullbordan. Ännu törstar Herren Jesus efter menniskors själar, och hans hjerta är fullt af längtande, törstande kärlek och brinnande barmhertighet. Os. 11: 8.

29 Och der stod ett käril, fullt af ättika, och de fylde en swamp med ättika och satte den på en isopstängel och förbe den till hans mun. Matt. 27: 48.

Ättika, eller det sämsta slaget af surt win, war hos de lägre stånden bland Judarna, och äfwen hos de romerska soldaterna, den wanliga drycken. Isop, en wäxt som i Palestina blifwer halfannan fot hög.

30 Då nu Jesus hade tagit ättikan, sade han: Det är fullkomnadt, och böjde ned hufwudet och gaf upp andan.

Det är fullkomnadt! Återlösningens stora ord — det, allt det, som Jesus war kommen i werlden att fullgöra, war nu fullkomnadt, så att intet återstod eller återstår af det, som hörde till att förwärfwa åt menniskorna den genom synden stängda tillgången till Gud.

31 På det att nu kropparna icke skulle blifwa qwar på korset öfwer sabbaten, emedan det war tillredelsedag, och den sabbatsdagen war stor, bådo Judarna Pilatus, att deras ben måtte sönderslås och kropparna borttagas.

Romarne plägade låta de korsfäste hänga, tills de woro förmultnade eller uppätna af roffoglar. Men enligt 5 Mos. 21: 22, 23 fick den upphängdes kropp icke qwarblifwa på trä öfwer natten. Denna lag war nu för Judarne desto wigtigare att få uppfyld, som den stora sabbaten gick in. En dubbel anledning hade alltså deras begäran hos Pilatus. De bådo, att de korsfästes ben skulle sönderslås. Sådant plägade ofta ske med en klubba. Derigenom blefwo den döendes qwal grufligt förökade, och det war wäl blott sällan korsfästelsestraffet dödade så hastigt, som Jesu död följde.

32 Då kommo krigsmännen och sönderslogo benen både på den förste och på den andre, som war korsfäst med honom.

33 Men när de kommo till Jesus och sågo honom redan wara död, slogo de icke sönder hans ben,

34 men en af krigsmännen stack upp hans sida med ett spjut, och strax gick der ut blod och watten.

Endast werkligen döda fingo nedtagas af korset. För att nu förwissa sig om Jesu död, företogo de det wanliga dödsprofwet. Spjutstynget hade warit tillräckligt att gifwa döden. Men till bewis att Jesus redan war död, utgick strax blod och watten, som sannolikt kom från den af spjutet träffade hjertgropen. Äfwen häri se wi ett nådesunder af Guds kärlek och wishet. Jemför 1 Joh. 5: 6. Spjutet gjorde ett så bredt sår, att handen kunde inläggas deruti.

35 Och den som har sett detta har wittnat derom, och hans wittnesbörd är sant, och han wet, att han säger sant, på det att ock I skolen tro.

Den, Johannes, åsyna wittne till allt detta.

36 Ty detta skedde, på det att skriften skulle fullbordas: ”Intet ben skall sönderslås på honom”. 2 Mos. 12: 46. 4 Mos. 9: 12.

Likasom ej heller något ben fick sönderslås på påskalammet, som förebildade Kristus. Jemför Ps. 34: 21.

37 Och åter säger en annan skrift: ”De skola se upp till den som de hafwa stungit”. Sak. 12: 10.

38 Men Josef från Arimatea, som war en Jesu lärjunge, fastän i hemlighet, af fruktan för Judarne, bad derefter Pilatus att få taga Jesu kropp, och PilatuS tillstadde det. Alltså gick han och tog Jesu kropp. Matt. 27: 57 f. Mark. 15: 42 f. Luk. 23: 50 f. Joh. 12: 42.

39 Äfwen Nikodemus, som första [ 296 ]gången hade kommit till Jesus om natten, kom och bar en blandning af myrra och aloe, wid pass ett hundra skålpund. Joh. 3: 1 f.

40 Så togo de nu Jesu kropp och swepte honom i linnebindlar med de wälluktande kryddorna, såsom Judarne hafwa för sed att tillreda till begrafning.

Som det synes kunde de icke blifwa färdiga med inbalsameringen före den nära förestående sabbaten; hwadan qwinnorna tidigt om söndagen gå till grafwen, för att fullända densamma. Under sjelfwa sabbatsdagen woro de stilla. Luk. 23: 56.

41 Men i den trakt, der han war korsfäst, war en örtagård, och i örtagården en ny graf, i hwilken ännu ingen hade blifwit lagd.

42 Der lade de då Jesus, för Judarnes tillredelsedags skull, emedan grafwen war nära.

20 Kapitlet.

Jesus uppenbarar sig efter sin uppståndelse för de sina.

Men på den första dagen i weckan kom Maria Magdalena tidigt på morgonen, då det ännu war mörkt, till grafwen och såg, att stenen war borttagen från grafwen. Matt. 28: 1 f. Mark. 16: 1 f. Luk. 24: 1 f.

Första dagen i weckan, d. ä. söndagen.

2 Då lopp hon och kom till Simon Petrus och till den andre lärjungen, hwilken Jesus älskade, och sade till dem: De hafwa tagit Herren bort ur grafwen, och wi weta icke hwar de hafwa lagt honom.

3 Då gingo Petrus och den andre lärjungen ut och kommo till grafwen.

4 Och de lupo båda på samma gång, men den andre lärjungen lopp förut, snabbare än Petrus, och kom först till grafwen.

5 Och när han lutade sig derin, fick han se sweplinnet ligga der; dock gick han icke in.

6 Då kom Simon Petrus efter honom och gick in i grafwen och såg sweplinnet ligga der.

7 Och duken, som hade warit om hans hufwud, låg icke bredwid sweplinnet, utan den låg på ett särskildt ställe, hopwecklad.

Allt, äfwen uti de minska delar, förefinnes i den bästa ordning. Det bewisade, att liket icke kunde wara bortstulet. Häraf se wi äfwen ett bewis derpå, att Gud i allt, i det minsta så wäl som i det största, är ordningens Gud.

8 Så gick då äfwen den andre lärjungen in, som först hade kommit till grafwen, och han såg och trodde.

Och trodde, nemligen uppståndelsen.

9 Ty ännu förstodo de icke skriften, att han måste uppstå från de döda.

De, således äfwen Johannes, som skrifwer detta. Han, som ofta kallar sig den lärjungen, hwilken Jesus älskade, bekänner till sin förödmjukelse, att han icke förstått och således icke trott hwad Jesus förutsagt om sin uppståndelse, men nu trodde han.

10 Då gingo lärjungarne hem igen.

11 Men Maria stod och grät utanför grafwen. Under det hon nu grät, lutade hon sig in i grafwen

12 och fick se twå änglar i kläder, sittande, den ene wid hufwudet, den andre wid fötterna, der Jesu kropp hade legat.

13 Och dessa sade till henne: Qwinna, hwarföre gråter du? Hon sade till dem: De hafwa tagit bort min Herre, och jag wet icke hwar de hafwa lagt honom.

14 Och när hon hade sagt detta, wände hon sig om och fick se Jesus stå der, och hon wisste icke, att det war Jesus. Mark. 16: 9.

15 Jesus sade till henne: Qwinna, hwarföre gråter du? Hwem söker du? Hon menade, att det war örtagårdsmästaren och sade till honom: Herre, om du har burit bort honom, så säg mig, hwar du har lagt honom, så att jag må taga honom.

16 Jesus sade till henne: Maria! Hon wände sig om och sade till honom: Rabbuni! det är mästare.

17 Jesus sade till henne: Rör icke wid mig; ty jag har ännu icke uppfarit till min Fader, men gå till mina bröder och såg dem: Jag far upp till min Fader och eder Fader och till min Gud och eder Gud.

Maria skulle icke widröra Jesus, emedan han ännu icke hade uppfarit till sin Fader. Ordet widröra är ett uttryck, som innebär den närmaste förening. Men likasom det rätta återseendet, hwarom Jesus före sin bortgång talat, består i seendet med trons öga, så är det rätta widrörandet det, som sker med trons hand. Detta kunde icke ske i full mening förr än Jesus war uppfaren, icke så länge de sågo honom med sina lekamliga ögon. Maria hade, likasom förut i öfwermåttet af sin sorg, så nu i öfwermåttet af sin glädje, för mycket fäst sig wid det synliga af Jesu person. Nu, på det hennes [ 297 ]tro måtte renas från widhängandet wid det jordiska och synliga, så skulle hon icke röra wid Jesus. För henne, som nu trodde Jesu uppståndelse, war wägen till det rätta andeliga widrörandet banad. Icke så för Tomas, v. 27. Han twiflade. Derföre fick han widröra den uppståndne frälsaren, för att på denna wäg bringas till tro. Emellertid, innan Jesus wisar sig för sina lärjungar såsom uppstånden, talar han om sin himmelsfärd: Jag far upp etc. Detta war egentligen målet. Om detta skulle Maria underrätta hans bröder. Det är första gången Jesus kallar dem med detta betydelsefull namn. Tillförene hade han kallat dem lärjungar, tjenare, omsider barn, sist wänner, men nu bröder. Detta war ock den benämning, som de förste kristne sedermera mest nyttjade inbördes. Jag far upp till min Fader och m. m. Han säger icke wår, utan min och eder. Det är en omätlig skilnad mellan Jesus såsom Guds Son och de troende såsom Guds barn, men de äro med honom förenade i salig lifsgemenskap.

18 Maria Magdalena gick och förkunnade för lärjungarne, att hon hade sett Herren, och att han hade sagt henne detta.

19 På aftonen samma dag, den första i weckan, då dörrarna, der lärjungarne församlades, woro stängda, af rädsla för Judarne, kom Jesus och stod midt ibland dem och sade till dem: Frid ware med eder! Mark. 16: 14. Luk. 24: 36 f. 2 Kor. 15: 5.

Af rädsla för de fiendtligt sinnade Judarna woro lärjungarne, såsom skrämda får, församlade. De behöfde derföre en fridshelsning, som bortjagade denna rädsla. För detta ändamål kom Jesus. Han stod oförmodadt midt ibland dem. Han kunde det, ty hans i uppståndelsen förklarade kropp war upphöjd, redan då, öfwer de jordiska lagarna för rummet. Wid sitt afsked hade han efterlemnat och gifwit dem friden, kap. 14: 27; kap. 16: 33. Nu tillförer han dem denna frid wid återseendet. De behöfde den ej blott för den yttre fruktan, som nämndes, utan ock för den inre orons skull deröfwer, att de flytt och förargat sig på Kristus. Så helsar Herren Jesus ofta på ett förunderligt sätt med en inre andelig fridshelsning dem, som tro på honom och längta efter innerligare gemenskap med honom. De få då erfara, att han är när; de få en försmak af den ewiga friden.

20 Och när han hade sagt detta, wisade han dem sina händer och sin sida. Då wordo lärjungarne glade, att de sågo Herren.

21 Då sade Jesus åter till dem: Frid ware med eder! Såsom Fadren har sändt mig, så sänder ock jag eder.

22 Och när han hade sagt detta, blåste han på dem och sade till dem: Tagen den Helige Ande.

Blåste han på dem med en ny lifskraft Tagen af min fullhet den Helige Ande. De skulle mottaga redan nu den Helige Ande i rikare mått än tillförene, och såsom en underpant på det ännu rikare meddelandet, som sedan skedde på pingstdagen. Jesus wisade härmed, att från honom, som undfått den Helige Ande utan mått, utgår nu den lefwande och lifgifwande strömmen af Andens gåfwor och krafter. Hes. 47. Ps. 68: 19. Joel 2: 29. Joh. 7: 37–39. Ap. G. 2: 1–4. Es. 4: 8. Upp. 22: 17. Nu började det stora löftet att gå i fullbordan och fortfar att i församlingen fullbordas: En Ande skall blåsa ifrån mitt ansigte, och jag skall göra lif! Es. 57: 16.

23 Hwilka I förlåten synderna, dem äro de förlåtna, och hwilka I behållen dem, dem äro de behållna. Matt. 16: 19. 18: 18.

Denna embetsfullmagt war redan förut apostlarna gifwen. Men hwad som der blef gifwet mera i löftet, det uppfyldes här i werkligheten, så att det åt dem, med den Helige Andes gåfwa, blef tillika till kraften och wäsendet öfwerlemnadt.

24 Men Tomas, en af de tolf, som kallades Didymus[12], war icke med dem, när Jesus kom.

25 Då sade de andra lärjungarne till honom: Wi hafwa sett Herren. Men han sade till dem: Utan att jag ser märket efter spikarna i hans händer och sticker mitt finger i märket efter spikarna och sticker min hand i hans sida, tror jag det alls icke.

26 Och åtta dagar derefter woro hans lärjungar åter inne och Tomas med dem. Då kom Jesus, när dörrarna woro stängda, och stod midt ibland dem och sade: Frid ware med eder!

Jesu tredje fridshelsning efter uppståndelsen. Den frid, som sålunda är förkunnad genom Jesus Kristus (Ef. 2: 17), är en frid med Gud genom tron på Jesu uppståndelse, hwarigenom den i Jesu död förwärfwade friden blifwit beseglad; den är ock en frid menniskor emellan, genom kärlek till den korsfäste; den är en frid i den Helige Ande (v. 22), som är fridens Ande, men ock en frid, som under strid hinner till fullbordan, om också icke alltid striden derföre är så swår, som den war för Tomas.

27 Derefter sade han till Tomas: Räck hit ditt finger och se mina händer, och räck hit din hand och stick henne i min sida, och blif icke otrogen, utan trogen.

28 Och Tomas swarade och sade till honom: Min Herre och min Gud!

Nu uppgick för Tomas på en gång ljus. Twiflets moln skingrades. Trons wisshet intog [ 298 ]det förut twifwelsjuka hjertat. Han ser i Jesus sin Herre och sin Gud. Öfwerwäldigad af blygsel öfwer sin förra otro, men ock af sin nu wunna wisshet, gör han sin korta, men innehållsrika bekännelse. Han hade nu funnit frid i Jesu sår, som äro ewiga kärlekstecken, ewiga segertecken och ewiga fridstecken.

29 Jesus sade till honom: Emedan du har sett mig, tror du; saliga äro de som icke se och dock tro. 1 Petr. 1: 8.

Tror du, egentligen: ”så har du (nu) trott”. Så hade Jesus nedlåtit sig till den swagtroende Tomas, likasom han ännu gör ett dylikt afseende på andras trosskröplighet, att han låtit honom se, för att bringa honom till tro. Men om det är saligt att se och tro, så är det ännu saligare att icke se och dock tro, att oberoende af alla känslor och sinliga förnimmelser ändock hafwa förtroende till Herren.

30 Så gjorde ock Jesus i sina lärjungars åsyn många andra tecken, som icke äro uppskrifna i denna bok. Joh. 21: 25.

31 Men dessa äro uppskrifna, på det att I skolen tro, att Jesus ar Kristus, Guds Son, och att I genom tron skolen hafwa lif i hans namn.

21 Kapitlet.

Jesus uppenbarar sig för lärjungarne wid Tiberias’ haf.

Derefter uppenbarade sig Jesus åter för lärjungarna wid Tiberias’ haf. Och han uppenbarade sig sålunda:

2 Simon Petrus och Tomas, som kallades Didymus, och Natanael, som war från Kana i Galileen, och Sebedei söner och twå andra af hans lärjungar woro tillsamman.

Sebedei söner. En af dessa skref detta. Derföre sätter han sig och sin broder efter Tomas och Natanael.

3 Simon Petrus sade till dem: Jag går bort för att fiska. De sade till honom: Wi gå ock med dig. Då gingo de ut och stego strax i båten, och i den natten fångade de intet.

4 Men då det redan war morgon, stod Jesus wid stranden; dock wisste icke lärjungarna, att det war Jesus.

5 Då sade Jesus till dem: Barn, icke hafwen I wäl något att äta? De swarade honom: Nej.

6 Och han sade till dem: Kasten ut nätet på högra sidan om båten. Så skolen I finna. Då kastade de ut och förmådde nu icke draga upp det för fiskarnas myckenhets skull.

7 Då sade den lärjunge, som Jesus älskade, till Petrus: Det är Herren. När nu Simon Petrus hörde, att det war Herren, band han om sig sin öfwerklädnad, ty han war naken, och kastade sig i sjön. Joh. 13: 23.

Bland sina förtrogna medbröder hade Petrus icke haft på sig annat än den ringa beklädnad, som fiskare der i landet bruka. Men af wördnad för frälsarens närwaro och för att icke wisa sig inför honom naken, kastade han nu i hast på sig den wida linneöfwerklädnaden, och uppskörtade den, för att icke hindras i simmandet. Petri wanliga ifwer bewisar sig äfwen här. Han war desto angelägnare att komma till Jesus, som han synnerligen förnekat honom.

8 Men de andra lärjungarna kommo med båten, ty de woro icke längre från land än wid pass twå hundra alnar, och drogo nätet med fiskarna uti.

9 När de nu hade stigit i land, sågo de glöd ligga der och fisk deruppå och bröd.

De hade icke kunnat gifwa Jesus frukterna af sitt arbete, emedan dessa frukter uteblefwo. Men han icke allenast låter dem göra ett rikt fiskafänge, utan wet äfwen utwäg att dessförutan kunna undfägna dem. Så kan han, som intet behöfwer, underligen bespisa de sina.

10 Jesus sade till dem: Bären hit af de fiskar, som I nu fångaden.

11 Då gick Simon Petrus i båten och drog nätet upp på land, fullt af stora fiskar, ett hundra femtiotre; och ehuru de woro så många, gick nätet icke sönder.

12 Jesus sade till dem: Kommen hit och äten. Men ingen af lärjungarne dristade fråga honom: Hwem är du? emedan de wisste, att det war Herren.

Häraf synes, att äfwen nu, då de woro tätt bredwid honom, hade hans person något hemlighetsfullt.

13 Då gick Jesus och tog brödet och gaf dem, och likaledes fisken.

14 Detta war nu tredje gången Jesus uppenbarades för sina lärjungar, sedan han hade uppstått från de döda.

Derpå följde flera uppenbarelser. 2 Kor. 15: 6.

15 När de nu hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: Simon. Jonas’ son, älskar du mig mer än dessa? Han sade till honom: Ja, Herre, du wet, att jag har dig kär. Han sade till honom: Föd mina lam.

Att jag har dig kär! Han tillägger icke: mer än dessa. Förut hade Petrus lofwat framför de andra, att gå i döden med Jesus, likasom han hade trott sig älska Jesus mer än de andra. En bedröflig erfarenhet wittnade, att så icke warit förhållandet.

[ 299 ]16 Åter sade han till honom för andra gången: Simon, Jonas’ son, älskar du mig? Han sade till honom: Ja, Herre, du wet, att jag bar dig kär. Han sade till honom: Wårda mina får.

17 Han sade till honom för tredje gången: Simon, Jonas’ son, har du mig kär? Petrus wardt bedröfwad deröfwer att han för tredje gången sade till honom: har du mig kär? Och han sade till honom: Herre, du wet all ting; du wet, att jag har dig kär. Jesus sade till honom: Föd mina får.

För tredje gången. Tre gånger hade Petrus förnekat Herren. Härom måste han till sin förödmjukelse se en erinring i Jesu tre gånger upprepade fråga, om han, sedan hans tro blifwit stärkt, älskade honom. Denna erinring gjorde honom bedröfwad. Han wisste, att Jesus kände honom bättre, än han kände sig sjelf. Förr war hon allt för hastig att lita på sig sjelf; nu afgifwer han ödmjukt och med misstroende till sin egen kraft sitt swar. Men han swarar enligt sanningen, att han har Jesus kär. Af Jesu tre gånger upprepade fråga manas han då att wisa sin kärlek hädanefter bättre än förut skett. Och detta skulle han, som nu af Herrens trofasta kärlek likasom ånyo insättes i sitt apostoliska kall, wisa genom att föda Jesu lam och får. Härmed anförtros åt Petrus det käraste Jesus har, det som kostat Jesu blod. Kristi hjord bestod närmast af lam: af dessa blefwo sedan får. Och Petrus, såsom den förnämste af församlingens grundläggare och herdar, får uppdraget att wårda dem, ehuru alla apostlarne dertill äro satte. Jemför Ap.G. 20: 28.

18 Sannerligen, sannerligen säger jag dig: När du war yngre, omgjordade du dig sjelf och gick hwart du wille, men då du warder gammal, skall du uträcka dina händer, och en annan skall omgjorda dig och föra dig dit du icke will. 2 Petr. 1: 14.

Omgjordade du dig, såsom v. 7.

19 Men detta sade han för att gifwa tillkänna, med hurudan död han skulle förhärliga Gud. Och då han hade sagt detta, sade han till honom: Följ mig.

Med hurudan död, nemligen med korsdöden. Ty Petrus dog martyrdöden på samma sätt som hans mästare. Petrus fick då utsträcka sina händer på korsträdet. En annan skulle då omgjorda honom, nemligen med korsfästelsebanden, och sålunda leda honom, dit han efter naturen icke wille. Till dess skulle Petrus gå ut i werlden med evangelium om korset och leda Jesu lam och får på evangelii betesmark. Men sjelf skulle han följa öfwerherden — jemför kap. 13: 36 — följa honom i lifwet, följa honom i döden.

20 Och Petrus wände sig om och såg den lärjungen följa, hwilken Jesus älskade, och som under aftonmåltiden hade legat wid hans bröst och sagt till honom: Herre, hwem är den som förråder dig?

21 När Petrus såg honom, sade han till Jesus: Herre, huru skall det då gå med denne?

Huru skall det då gå med denne, som ock följer dig så nära, skall han äfwen lida eller undgå en så wåldsam död, som blifwit mig förutsagd?

22 Jesus sade till honom: Om jag will, att han skall förblifwa, till dess jag kommer, hwad kommer det dig wid? Följ du mig.

Till dess jag kommer, d. ä. tills församlingen blifwer fulländad. Detta inträffade, så widt det rörer fulländandet af församlingens grundläggning, wid den tid, då Johannes fick uppenbarelsen. Och just hufwudämnet i Uppenbarelseboken utgöres af Herrens ord: Jag kommer. I sjelfwa werket öfwerlefde Johannes de andra apostlarna, uppnådde en hög ålder, hade, äfwen han, sina swåra lidanden för Jesu skull, men dog en naturlig död. Till slut skall ock församlingen närmast före Kristi tillkommelses uppenbarelse blifwa mera genomträngd af den milda ande, den innerliga kärlek, det djupa, stilla, himmelska sinne och stora delaktighet af nådens och gudomsfullhetens öfwerswinneliga hemligheter, som utmärkte denne aposteln i högre grad än de öfriga.

23 Då gick det talet ut ibland bröderna, att denne lärjunge icke skulle dö. Men Jesus hade icke sagt till honom, att han icke skulle dö, utan: Om jag will, att han skall förblifwa, till dess jag kommer, hwad kommer det dig wid?

Bröderna. Jemför kap. 20: 17.

24 Denne är den lärjunge, som wittnar om detta och som har skrifwit detta, och wi weta, att hans wittnesbörd är sant.

Wi weta, wi alla trogna i hwilkas namn Johannes skref. Hade han förut, kap. 19: 35, uttalat sitt personliga wittnesbörd, så uttalar han nu en afslutning på sitt evangelium, mindre såsom en enskild person, än såsom en medlem af församlingen.

25 Men äfwen mycket annat finnes, som Jesus har gjort; och om detta, hwart och ett för sig, skulle uppskrifwas, tror jag, att icke ens hela werlden kunde rymma de böcker, som skulle skrifwas. Joh. 20: 30.

Rymma, fatta; ty alla Jesu werk och ord äro af oändligt djup och omfång i betydelse och innehåll.

  1. Se 5 Mos. 18: 15.
  2. En metret innehöll omkring 15 Sw. kannor.
  3. Purimsfesten, hwilken firades till minne af Judarnes räddning undan Hamans mordanslag. Est. 9: 26.
  4. Jesus syftar på helandet af den lame mannen. Joh. 5: 2 f.
  5. Se 3 Mos. 12: 3.
  6. I de äldsta handskrifterna och de äldsta öfwersättningarna af nya testamentet saknas den berättelse, som innehålles i afdelningen 7: 53–8: 11. Berättelsens historiska sanning är dock af flera kyrkofäder bestyrkt.
  7. Namnen Tomas och Didymus betyda båda twilling.
  8. Se Luk. 24: 13.
  9. Eller: Hjelpare, förswarare.
  10. En med stengolf belagd upphöjning utanför ståthållarens palats, på hwilken domarestolen war uppstäld.
  11. De fyra bokstäfwer JNRJ, som wi ofta se på korset i kyrkor m. m., äro begynnelsebokstäfwerna af de fyra latinska orden: Jesus Nazarenus Rex Judeorum; d. ä.: Jesus Nasarenen (eller från Nasaret) Judarnes konung. De tre bokstäfwerna JHS, som ofta stå på Kristusbilder, betyda: Jesus Hominum Salvator, d. ä.: Jesus, menniskornas frälsare.
  12. Se anm. Joh. 11: 16.