Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Esthers Bok

←  Andra Esra Bok
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Esthers Bok
Jobs Bok  →


[ band I, 798 ]

Esthers Bok.

Inledning.

Esthers Bok har sitt namn af den fromma Judiska qwinna, hwilkens märkwärdigaste lefnadshändelser den beskrifwer, såsom ett af de största exempel på Guds försyns omwårdnad om Judafolket äfwen under fångenskapen. Wi böra härwid komma ihåg, att en stor del af Judarne qwarblefwo i de Bablyloniska och Persiska länderna, och både dessa och de, som sjelf regerades af ärelystna och listiga smickrare och gunstlingar. Äfwen folket i det stora förenade riket hade genom långwarigt förtryck blifwit så förswagadt och alla själskrafter till den grad qwäfda, att det icke wågade tänka på något motstånd äfwen mot de ursinnigaste företag af sina konungar. Konung Ahasverus, som i denna bok omtalas, är den namnkunnige Xerxes, som äfwen i werldshistorien framstår såsom på en gång den grymmaste tyrann och den swagaste wällusting.

Esthers bok är en trogen tidsbild, den wisar, huru djupt det Judiska folket hade nedsjunkit i swaghet och okunnighet ibland de främmande folken. Tron på Israels Gud war icke blott hos de flesta slocknad, utan hos en stor del af dem war äfwen kunskapen om Honom så fördunklad, att de woro i beständig fara att förfalla i samma afguderi, som de hedningar, bland hwilka de lefde, om icke Herren beständigt hade wakat öfwer dem och genom sådana underbara skickelser återwäckt dem till eftertanka och till längtan efter en ny förening med Honom.

Esthers bok kan delas i tre afdelningar, hwaraf den första berättar Esthers upphöjelse och Mardechais förtjenster, Cap. 1, 2; den andra Hamans upphöjelse och hans gudlösa afsigter att utrota Judafolket, Cap. 3–5, och den tredje afdelningen berättar, huru Haman sjelf föll i den grop, som han gräwfit för andra.

1. Capitel.

Ahasveros gästabud. Vasthi förakt, dom, straff.

Uti Ahasveros tid, hwilken rådande war allt ifrån Indien intill Ethiopien öfwer hundrade sju och tjugu land;

2. Då han satt på sin konungsliga stol i den staden Susan;

3. I tredje året hans rikes gjorde han ett gästabud när sig åt alla sina förstar och tjenare, nemligen åt de wäldiga i Persien och Meden, landshöfdingar och öfwerstar i sina land;

4. På det han skulle se sitt rikes härliga rikedomar och der kosteliga prål af sitt majestät i många dagar, nemligen i hundrade och åttio dagar.

Under dessa 180 dagar blfwo de förnäma från alla rikets trakter, i den mån de ankommo, konungsligt förplägade. Sannolikt är, att konungen på detta sätt wille förwissa sig om undersåtlig trohet och lydnad i alla sina länder, under det han företog det stora kriget emot Grekland.

5. Då de dagar ute woro, gjorde konungen ett gästabud åt allt folket, som i staden Susan war, både stora och små, i sju dagar, uti en sal i trädgården inwid konungshuset.

6. Der woro upphängda hwita, röda och gula tapeter, fattade med linne- och skarlakanståg, uti silfwerringar på marmorstoder; bänkarna woro af guld och silfwer på golfwet, som lagdt war med grön, hwit, gul och swart marmorsten.

7. Och dryckerna bar man in uti gyldene kar, och ju andra och andra kar; och konungsligt win tillfyllest, såsom konungen det wäl förmådde.

8. Och man lade ingen före, hwad han dricka skulle; ty konungen hade befallt alla föreståndarena i sitt hus, att hwar och en skulle göra, såsom honom lyste.

[ band I, 799 ]Den utomordentliga prakt och yppighet wid det Persiska hofwet, som här beskrifwes, kunde icke annat än werka skadligt icke blott på konungen och hans hof, utan på hela folket.

9. Och drottningen Vasthi gjorde också ett gästabud för qwinnorna uti konungshuset, der konung Ahansveros plägade wistas.

10. Och på sjunde dagen, då konungen wardt lustig af winet, sade han till Mehuman, Bistha, Harbona, Bigtha, Abagtha, Sethar och Charcas, de sju kamererare, som för konung Ahasveros tjente,

11. Att de skulle hafwa drottning Vasthi inför konungen med drottningkronan, på det hon skulle låta folket och förstarna se hennes däjelighet; ty hon war däjelig.

12. Men drottning Vasthi wille icke komma efter konungens ord genom hans kamererare. Då wardt konungen ganska wred och upptänd i grymhet.

Konungens kända swaghet och det till en hög grad stigande qwinnowäldet ingaf den stolta drottningen denna djerfhet. Denna olydnad war wäl icke någonting owanligt, men retade nu den swage konungen, emedan det skedde så offentligt. Äfwen ibland andra hedningar är qwinnowälde ingenting owanligt; merändels lefwa qwinnorna ibland hedningarna i det yttersta förtryck, förakt och elände, men stundom slår saken om till sin motsatta ytterlighet, så att de genom list och ränker blifwa herrskande. Det är blott Bibelns rena lära, som rätt adlar qwinnan och försätter henne i sin rätta ställning, hwarigenom man och qwinna både i det husliga och allmänna lifwet kommer i ett sådant förhållande, att allmän och huslig trefnad och lycka kan uppstå.

13. Och konungen sade till de wisa, som i landets seder förfarne woro; ty konungens ärende måste hafwas inför alla förståndiga i lag och rätt;

I det persiska riket war ett faststäldt lagwäsen för handen.

14. Men de näste, som när honoom woro, woro Charsena, Sethar, Admatha, Tharsis, Meres, Marsena och Memuchan, de sju förstar af Persien och Meden, som sågo på konungens ansigte, och sutto främst i riket;

15. Hwad man göra skulle drottning Vasthi för en rätt, derföre att hon icke gjort hade efter konungens ord genom hans kamererare.

16. Då sade Memuchan inför konungen och förstarna: Drottning Vasthi hafwer icke allenast illa gjort emot konungen, utan ock emot alla förstar och allt folk uti konung Ahasveros land.

17. Förty detta stycket af drottningen kommer wäl ut till alla qwinnor, så att de skola förakta sina män för sina ögon, och skola säga: Konung Ahasveros böd drottningen Vasthi komma inför sig, men hon wille icke.

18. Så warda nu de förstinnor i Persien och Meden sammalunda sägande till alla konungens förstar, när de så detta drottningens stycke höra; så skall föraktelse och wrede nog upphäfwa sig.

19. Om konungen så täckes, så låte han ett konungsligt bud af sig utgå, och skrifwa efter de Persers och Meders lag,* hwilken man icke öfwerträda tör, att Vasthi icke mer skall komma inför konung Ahasveros; och konungen gifwe hennes rike åt hennes nästa, den bättre är än hon. *Dan. 6: 8.

20. Och att detta konungens bref, som göras skall, må förkunnadt warda i hela riket, det wäl stort är, att alla qwinnor måga hålla sina män för ögon ibland både små och stora.

21. Detta täcktes konungen och förstarna; och konungen gjorde efter Memuchans ord.

22. Då wordo bref utsände i alla konungens land, i hwart land efter dess skrift och till hwart folk efter dess tungomål, att hwar och en man skulle wara husbonde i sitt hus; och lät tala efter sitt folks tungomål.

Qwinnowäldet hade i landet så tagit öfwerhand, att ett sådant konungsligt påbud ansågs nödwändigt. Såsom ett stort bewis på detta öfwerwälde finner man, att då männer tagit hustrur af sådant folk, som talade andra tungomål, så blefwo mannen, husfolkets och barnen twungna att lära hennes modersmål. Nu befallde konungen deremot, att i sådana fall mannens tungomål skulle i huset begagnas. I det stora riket talades nemligen ganska många tungomål.

2. Capitel.

Drottning sökes i Vasthi stad. Esther wäljes. Bigthan hängd.

Sedan detta skedt war, när konungens Ahasveros wrede hade saktat sig, kom han [ band I, 800 ]Vasthi ihåg, hwad hon gjort hade, och hwad om henne beslutet war.

2. Då sade konungens swenner, som honom tjente: Man söke åt konungen upp däjeliga jungfrur;

Konungens omgifning fruktade nu, att den ombytlige mannen kunde ångra sitt beslut och att de, som gifwit honom det rådet att förskjuta Vasthi, kunde blifwa straffade. Derföre woro de angelägna att leda hans böjelse åt annat håll.

3. Och konungen beställe skådare i alla land i sitt rike, att de låta komma tillhopa alla däjeliga unga jungfrur in till den staden Susan i fruhuset, under Hegai hand, konungens kamererares, hwilken qwinnorna wakta skulle och få dem deras skrud;

4. Och hwilken piga konungen täckes, den blifwe drottning i Vasthi stad. Det behagade konungen, och han gjorde så.

5. Då war en Judisk man i Susan stad, han hette Mardechai,* Jairs son, Simei sons, Kis sons, Jemini sons; *Neh. 7: 7.

6. Den med bortförd war ifrån Jerusalem, då Jechonia, Juda konung, bortförd war, hwilken NebucadNezar, konungen i Babel, bortförde.* *2 Kon. 24: 14.

Kis, Mardechais ättefader, hade wid detta tillfälle blifwit bortförd.

7. Och han war förmyndare till Hadassa, denna är Esther, sin fadersbroders dotter; förty hon hade hwarken fader eller moder, och hon war en fager och däjelig piga: och då hennes fader och moder blefwo döde, tog Mardechai henne för sin dotter.

8. Då nu konungens bud och beslut wardt kunnigt, och många pigor woro tillhopa hemtade till staden Susan under Hegai hand, wardt Esther ock tagen uti konungshuset under Hegai hand, qwinnowaktarens.

9. Och pigan täcktes honom och hon fann barmhertighet för honom; och han skyndade sig med hennes skrud, att han skulle få henne hennes del och sju däjeliga pigor utaf konungshuset dertill; och han satt henne med hennes pigor uti bästa rummet i fruhuset.

10. Och Esther sade honom intet utaf sitt folk eller sitt slägte; förty Mardechai hade budit henne, att hon skulle icke säga det.

Det synes icke, att Esther blef frågad, af hwad folk hon war.

11. Och Mardechai spatserade hwar dag i gården åt fruhuset, att han måtte förnimma, om wäl ginge med Esther, och hwad med henne ske kunde.

12. Då nu hwarje pigas bestämda tid kom, att hon skulle komma till konungen Ahansveros, sedan hon hade warit i tolf månader i fruprydning; förty deras prydelse måste så mycken tid hafwa, nemligen sex månader med balsam och mirrham, och sex månader med godt speceri, så woro då qwinnorna tillprydda;

13. Och så gick då en piga intill konungen; och hwilka hon wille, måste man få henne, som med henne gå skulle ifrån fruhuset till konungshuset.

14. Och när en om aftonen inkom, gick hon om morgonen ifrån honom in uti det andra fruhuset, under Saasgas hand, konungens kamererares, frillowaktarens; och hon måste icke komma igen till konungen, utan det konungen täcktes, och han lät kalla henne wid namn.

15. Då nu Esthers tid kom, Abihails dotters, Mardechai faderbroders, den henne för dotter tagit hade, att hon skulle komma till konungen, begärde hon intet annat, än det Hegai, konungens kamererare, qwinnowaktaren, sade henne före; och Esther fann nåd för alla dem, som sågo uppå henne.

16. Men Esther wardt tagen till konungen Ahasveros uti konungahuset i tionde månaden, den Thebeth kallas, i sjunde året hans rikes.

17. Och konungen fick Esther kär öfwer alla qwinnor, och hon fann nåd och barmhertighet för honom för alla jungfrur; och han satte drottningkrona uppå hennes hufwud, och gjorde henne till drottning i Vasthi stad.

18. Och konungen gjorde ett stort gästabud till alla sina förstar och tjenare; det gästabudet war för Esthers skull; och lät landen hafwa rolighet och gaf ut konungsliga skänker.

[ band I, 801 ]Rolighet, d. ä. frihet från offentliga arbeten och pålagor under en wiss tid.

19. Och då man annan gång församlade jungfrur, satt Mardechai wid konungens dörr.

Den första samlingen skedde v. 2, 3, den andra v. 8. Om denna andra samlingen talas nu här åter, för att utförligare beskrifwa händelserna i deras sammanhang.

20. Och Esther hade ännu icke sagt sitt slägte* eller folk, såsom Mardechai henne budit hade; ty Esther gjorde efter Mardechai ord, likasom då han hennes förmyndare war. *Esth. 8: 1.

Esthers Judiska namn war Hadassa, som betyder myrten. Esther är ett persiskt ord, som betyder stjerna, och detta namn blef henne troligen gifwet af Mardechai för att dölja hennes folk och härkomst.

21. På samma tiden, då Mardechai wid konungens dörr satt, wordo twå konungens kamererare wrede, Bigthan och Theres, som dörren waktade, och hade i sinnet, att de wille slå konungen Ahasverus.* *Esth. 6: 2.

22. Det förnam Mardechai, och lät drottningen Esther få weta det; och Esther sade det för konungen på Mardechai wägnar.

23. Och då man ransakade der efter wardt det så funnet; och de wordo båda hängde i träd; och det wardt beskrifwet i Chrönikan* för konungen. *Esth. 6: 1.

3. Capitel.

Hamans stolthet, ifwer, bref.

Sedan detta skedt war, uppsatte konungen Haman, Medatha son, den Agagiten, och upphöjde honom, och satte hans stol öfwer alla förstar, som när honom woro.

2. Och alla konungens tjenare, som för konungens dörr wistades, böjde knän, och tillbådo Haman; ty konung Ahasverus hade så budit; men Mardechai böjde icke knän, och tillbad honom icke.

I österlanden är det ännu wanligt att för¨ herrskare nedfalla och böja ansigtet till jorden. Någon afgudisk dyrkan menas härmed icke alltid, men i hedendomen är det en wanlig tanke, att utmärkta och höga menniskor äro gudar, och enligt Persernas lära war konungen en synlig uppenbarelse af ljusets gud, som de kallade Ormudz. Således war det afgudadyrkan att nedfalla för konungen på detta sätt.

3. Då sade konungens tjenare, som för konungens dörr woro, till Mardechai: Hwi öfwerträder du konungens bud?

4. Och som de hwar dag sade honom sådant, och han skötte intet derom, sade de det för Haman, att de skulle få se, om Mardechai wille blifwa ståndande wid sina ord; ty han hade sagt dem, att han war en Jude.

5. Och då Haman såg, att Mardechai icke böjde honom knän, ej heller tillbad honom, wardt han full med grymhet;

6. Och räknade för litet, att han skulle bära sin hand på Mardechai allena; ty de hade sagt honom om Mardechai folk; utan han for efter att förgöra Mardechai folk, alla de Judar, som i hela Ahasveros rike woro.

7. Uti första månaden, det är i den månaden Nisan, i tolfte året i konungs Ahasveros, wardt lotten kastad* för Haman, ifrån den ena dagen till den andra, och ifrån månad allt intill den tolfte månaden, det är den månaden Adar. *Esth. 9: 24.

Genom lottkastning wille Haman låta sina afgudaprester utröna den lyckliga dagen för utförandet af sitt företag. Af persiska ordet Pur, som betyder lott, fick den åminnelsefest sitt namn, Purim, som Judarne sedan firade för att tacka Gud för sin räddning. Lotten kastades för den ena dagen efter den andra, för att utröna, om dagen war lyckosam, och det war en Herrans styrelse, att lotten utföll så, att saken blef så länge uppskjuten och räddningen emellerid förbereddes.

8. Och Haman sade till konung Ahasveros: Ett folk är förströdt och hafwer delat sig ibland alla folk i alla ditt rikes land, och deras lagar äro andra än alla folks, och de göra icke efter konungens lag; och konungen står icke till görandes att låta dem så blifwa.

9. Om konungen så täckes, så skrifwe, att man förgör dem; så will jag uppwäga tiotusende centner silfwer i arbetares hand till att låta inkomma uti konungens kammare.

10. Då tog konungen sin ring* af [ band I, 802 ]handen och fick Haman, Medatha son, den Agagiten, Judarnas fiende. *Esth. 8: 2.

11. Och konungen sade till Haman: Silfret ware dig skänkt, och folket dertill, att du må dermed göra, hwad dig täckes.

12. Då kallade man konungens skrifware på trettonde dagen i första månaden, och wardt skrifwet, såsom Haman befallde, till konungens förstar och till landshöfdingarna både här och der i landen och till höfwitsmännerna för hwart folk i landen här och der efter hwars och ens folks skrift och efter deras mål; under konung Ahasveros namn, och med konungens insegel försegladt.

13. Och brefwen wordo försända med bud uti alla konungens land, till att förgöra, dräpa och förlägga alla Judar, både unga och gamla, barn och qwinnor, allt på en dag, nemligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är den månaden Adar; och till att sköfla deras gods.

14. Alltså höll brefwet inne, att ett bud utgånget war i alla land till att förkunna alla folk, att de på den samma dagen skulle redo wara.

15. Och buden gingo ut med hast efter konungens befallning; och i staden Susan wardt uppslaget ett påbud;* och konungen och Haman sutto och drucko; och staden Susan wardt bekymrad. *Esth. 4: 8.

Emedan uti staden Susan bodde en mängd Judar, så blef äfwen det öfriga folket bekymradt för det stora blodbadet, som war att wänta, och fruktade måhända äfwen att uti dessa wåldsamheter blifwa inwecklade.

4. Capitel.

Mardechai gråt, begäran. Esthers ursäkt, fasta.

Då Mardechai förnam, hwad skedt war, ref han sina kläder sönder, och drog en säck uppå, och strödde aska uppå sig;* och gick ut midt i staden, ropande högeligen och klageligen; *Jon. 3: 6.

2. Och kom in för konungens dörr; ty ingen måtte komma in genom konungens dörr, som en säck hade på sig.

Allt hwad som erinrade om Israels Gud och om bot och bättring, wille Persiens konung icke se, emedan han enligt deras falska lära sjelf ansågs för en gud.

3. Och i alla land, dit som konungens ord och bud räckte, war en stor jemmer ibland Judarna; och många fastade och greto, sörjde och lågo i säckar och i aska.

I den stora nöden och faran wände sig nu Judarne med fasta och bön och med yttre tecken till bättring till sina fäders Gud och bådo om nåd och beskydd. Wi finna icke, att de gjorde detta före Jerusalems förstöring, ehuru faran då war lika stor. De hade således genom Herrans tuktande nåd blifwit förödmjukade, deras starka böjelse för afguderiet war bruten, och de hade nu deremot en djup afsky för hedningarnas falska gudar. De fingo nu i fångenskapen erfara bönhörelsen af Salomos härliga bön och blefwo frälste, då de ropade till Herran i det främmande landet, der de woro.

4. Då kommo Esthers tjenstepigor och hennes kamererare, och sade henne det; då wardt drottningen swårligen förfärad; och hon sände kläder till Mardechai, att han skalle draga dem uppå, och lägga säcken af sig; men han tog dem icke.

5. Då kallade Esther Hatach, en af konungens kamererare, som för henne stod, och gaf honom befallning till Mardechai, att hon måtte få weta, hwad det wore, och hwi han gjorde så.

6. Då gick Hatach ut till Mardechai, der han stod på gatan i staden utanför konungens port.

7. Och Mardechai sade honom allt, det honom händt war, och summan af silfret, som Haman tillredt hade till att wäga in uti konungens kammare för Judarnas skull, att han måtte förgöra dem.

8. Och fick honom afskriften af budet,* som i Susan uppslaget war på deras förderf, att han skulle det låta se Esther; och böd henne, att hon skulle ingå till konungen, och bedja en bön af honom, och få weta af honom om sitt folk. *Esth. 3: 15.

9. När Hatach kom in, och sade Esther Mardechai ord;

10. Sade Esther till Hatach, och lät säga Mardechai:

11. Det weta alla konungens tjenare och folken i konungens land, att hwilken [ band I, 803 ]som ingår till konungen i den inre gården, ware sig man eller qwinna, den icke kallad är, den skall efter lagen straxt dö, utan så är, att konungen räcker ut emot honom den gyldene spiran, att han dermed må lefwande blifwa; men jag är nu icke kallad i trettio dagar till att komma in till konungen.

12. Då dessa Esthers ord wordo sagda till Mardechai,

13. Bad Mardechai säga henne igen: Tänk icke det, att du undsätter ditt lif, efter du är i konungens hus, för alla Judar.

14. Förty om du i denna gången tiger stilla, så kommer åt Judarna en hjelp och undsättning af en annan wäg, och du och din faders hus warder förgåendes; och ho wet, om du icke för denna tidens skull är kommen till riket?

15. Esther lät swara Mardechai:

16. Så gack nu bort, och församla alla Judar, som i Susan förhanden äro; och fasten för mig, så att I icke äten eller dricken i tre dygn, hwarken dag eller natt; jag och mina tjenarinnor wilja också fasta; och så will jag gå in för konungen emot budet; blifwer jag borta, så är jag borta.

Fastandet war både ett uttryck af ånger och förödmjukelse inför Gud, och hade tillika det ändamål att göra dem mera ifriga och brinnande i bönen. Både Esther och Mardechai ådagalägga en from förtröstan på Herran, af Honom wänta de hjelp och räddning, och weta wäl, att de icke kunde räddas på annat sätt än genom Hans nåd och förbarmande.

17. Mardechai gick bort, och gjorde alltså, som Esther honom budit hade.

5. Capitel.

Esthers ynnest, bön. Hamans skryt, råd, galge.

På tredje dagen klädde Esther sig i drottningklädning, och gick in i gården för konungshuset, innerst emot konungsmaket; och konungen satt på sin konungsliga stol i konungshuset twärt emot dörren i huset.

2. Och då konungen såg Esther, drottningen, stå i gården, fann hon nåd för hans ögon; och konungen räckte ut den gyldene spiran i sin hand emot Esther; så gick Esther fram, och tog på ändan af spiran.

3. Då sade konungen till henne: Hwad will du, drottning Esther, och hwad begär du? Ja, ock hälften af riket skall dig gifwet warda.

4. Esther sade: Om konungen täckes, så komme konungen och Haman i dag till en måltid, som jag tillredt hafwer.* *Esth. 7: 1.

5. Konungen sade: Skynder eder, att Haman må göra, såsom Esther sagt hafwer. Och konungen och Haman kommo till måltiden, som Esther tillredt hade.

6. Då sade konungen till Esther, när han win druckit hade: Hwad bedes du? Det skall dig gifwet warda; och hwad begär du? Ja, ock hälften af mitt rike, det skall dig ske.

7. Esther swarade och sade: Min bön och begär är:

8. Hafwer jag funnit nåd för konungen, och konungen täckes gifwa mig min bön och göra mitt begär, så komme konungen och Haman till måltid, som jag för dem tillreda will, så will jag i morgon göra, som konungen sagt hafwer.

9. Så gick Haman den dagen glad derut och lustig; och då han såg Mardechai wid konungens dörr, att han icke uppstod, och icke en tid rörde sig för honom, wardt han full med wrede öfwer Mardechai.

10. Men Haman lät det icke bekomma sig; och då han hem kom, sände han och lät kalla sina wänner och sin hustru Seres;

11. Och förtäljde för dem sina rikedomars härlighet och sina barns myckenhet, och huru konungen hade gjort honom wäldig, och att han upphöjd war öfwer konungens förstar och tjenare.

Haman berättar i sitt öfwermod det, som till en del war en nyhet, nemligen att han war konungens och drottningens gunstling (v. 12). men widrörer äfwen sin höghet och sin lycka i allmänhet för att ännu mera tillwinna sig sina anhörigas och sina wänners beundran. Hela hans beteende wisar, att hans köttsliga sinne hade den rikligaste näring, såsom då en oxe gödes till sin slagtedag.

12. Och sade Haman ytterligare: Och [ band I, 804 ]hafwer drottningen Esther ingen låtit komma med konungen till den måltid, som hon tillredt utan mig; och är jag desslikes i morgon bjuden till henne med konungen.

13. Men med allt detta kan jag icke wara tillfreds, så länge jag ser den Juden Mardechai sitta för konungens dörr.

14. Då sade till honom hans hustru Seres och alla hans wänner: Låt uppresa en galge, femtio alnar hög, och säg i morgon konungen, att man låter hänga der Mardechai uti; så kommer du med konungen glad till måltid. Det täcktes Haman wäl, och han lät uppresa en galge.

En galges gestalt i forntiden war antingen blott en rak trädstam eller en stam med ett twärträd, således ett kors. Galgens höjd skulle beteckna brottets storlek, hwartill den gjort sig skyldig, som derpå skulle upphängas.

6. Capitel.

Konungen ängslas, befaller. Haman råder, ärar, sörjer.

Uti den samma natten kunde konungen icke sofwa, och lät hemta chrönikor och historier;* och de wordo lästa för konungen. *Esth. 2: 23.

2. Då råkade man der uppå, der i skrifwet war, huru Mardechai hade gjort förwaring, att de twå konungens kamererare Bigthana och Theres, som waktade wid dörren, hade i sinnet slå uppå konung Ahasveros.* *Esth. 2: 21, [et]c.

3. Och konungen sade: Hwad hafwa wi gjort Mardechai till ära och lön derföre? Då sade konungens swenner, som honom tjente: Honom är intet skedt.

4. Och konungen sade: Ho är der i gården? Ty Haman war kommen i gården utanför konungshuset, att han skulle säga konungen om Mardechai, att han måtte hänga i galgen, som han honom tillredt hade;

5. Och konungens swenner sade till honom: Si, Haman står ute på gården. Konungen sade: Låt honom komma in.

6. Då Haman kom in, sade konungen till honom: Hwad skall man göra den man, som konungen gerna ära will? Men Haman tänkte i sitt hjerta: Hwem skulle konungen gerna wilja göra ära, utan mig?

7. Och Haman sade till konungen: Den man, som konungen gerna will ära,

8. Honom skall man hafwa fram, och kläda uppå honom konungsliga kläder, dem konungen plägar draga, och den häst, som konungen plägar uppå rida, och att man sätter en konungslig krona på hans hufwud;

9. Och man må få den klädningen och hästen uti en konungens förstes hand, att han ikläder den man, som konungen gerna ära will, och förer honom på hästen öfwer stadsgatorna, och låter ropa framför honom: Så skall man göra den, som konungen gerna ära will.

10. Konungen sade till Haman: Skynda dig, och tag klädningen och hästen, såsom du sagt hafwer, och gör alltså med den Juden Mardechai, som för konungens dörr sitter; och låt intet fattas af allt, det du sagt hafwer.

11. Så tog Haman klädningen och hästen, och klädde på Mardechai, och förde honom på stadsgatan, och ropade framför honom: Så skall man göra den man, som konungen gerna ära will.

12. Och Mardechai kom igen in för konungens dörr; men Haman skyndade sig hem, och sörjde med skyldt hufwud;

13. Och förtäljde sin hustru Seres, och alla sina wänner allt, det honom händt hade. Då sade till honom hans wise och hans hustru Seres: Är Mardechai af Juda säd, för hwilken du hafwer begynt att falla, så hafwer du ingen makt med honom, utan du måste falla för honom.

Med de wisa menas de spåmän och tecknatydare, som Haman hade i sin tjenst, likasom konungen och de förnäma i landet. Det war nu sannolikt redan bekant, att Esther war en Judinna.

14. Wid de ännu med honom talade, kommo konungens kamererare dertill och hastade på Haman till att komma till måltiden, som Esther tillredt hade.

[ band I, 805 ]

7. Capitel.

Konungen frågar, Esther beder. Haman hänges.

Då konungen kom ned med Haman till måltiden, som drottningen Esther tillredt hade:* *Esth. 5: 4, 5.

2. Sade konungen till Esther på den andra dagen, då han win druckit hade: Hwad bedes du, drottning Esther, det man dig gifwa må, och hwad begär du? Ja, ock halfwa riket, det skall ske dig.

3. Drottningen Esther swarade och sade: Hafwer jag funnit nåd för dig, o konung, och om konungen så täckes, så gif mig mitt lif för min böns skull och mitt folk för mitt begärs skull.

4. Ty wi äro sålde, jag och mitt folk, till att wi skola förgöras, slås ihjäl och förläggas; Gud gifwe, att wi dock hade till trälar och trälinnor sålde warit, så wille jag hafwa tegat; och hade då fienden icke gjort konungen skada.

Drottningen talar i afbrutna uttryck i sin häftiga sinnesrörelse. Och hade icke fienden då gjort konungen skada, grt: men fienden är icke i stånd att ersätta konungen skadan, nemligen förluften af en stor mängd trogna undersåter.

5. Konungen Ahasveros talade och sade till drottningen Esther: Hwilken är den? Eller ho är den, som sådant tör sätta sig i sinnet att göra?

6. Esther sade: Den fienden och hataren är denne onde Haman. Men Haman wardt förskräckt för konungen och drottningen.

7. Och konungen stod upp ifrån måltiden och ifrån winet i sin grymhet, och gick in uti trädgården wid huset; och Haman stod upp, och bad drottningen Esther om sitt lif; ty han såg, att honom war ondt beredt af konungen.

8. Och då konungen kom åter igen af trädgården wid huset in uti salen, der man ätit hade, lutade Haman in på bänken, der Esther på satt. Då sade konungen: Will han ock öfwerfalla drottningen här i huset när mig? Då det ordet gick utur konungens mun, förskylde de Hamans ansigte.

De betäckte nu Hamans ansigte, emedan han såsom en till döden förfallen förbrytare icke war wärdig att se konungens ansigte.

9. Och Harbona, en af kamererarena för konungen, sade: si, uti Hamans hus står en galge, femtio alnar hög, som han till Mardechai gjort hafwer, hwilken för konungen godt talat hafwer. Konungen sade: Låt hänga honom deruti.

10. Alltså hängde man Haman i galgen, som han till Mardechai gjort hade. Sedan saktade sig konungens wrede.

Denna galges eller trädstams uppresande war också ett brott, för hwilket Haman nu widare anklagas. Att högmod går för fall är en beständig ordning i Guds rike, och så snart man ser en högmodig menniska, så kan man med wisshet säga, att antingen måste hon friwilligt falla till Jesu kors och sålunda blifwa räddad, eller faller hon allt djupare ned uti det egna förderfwet, oförstånd, förhärdelse, och förblindelse, och bereder sig sjelf sin undergång, såsom Haman hade upprest den höga galgen åt sin egen person.

8. Capitel.

Mardechai ära. Esthers bön, bref. Juda fröjd.

På den dagen gaf konungen Ahasveros drottningen Esther Hamans, Judarnas fiendes, hus; och Mardechai kom för konungen; förty Esther lät förstå, huru han war henne åkommen.* *Esth. 2: 20.

2. Och konungen tog sin ring af,* som han af Haman tagit hade, och fick Mardechai. Och Esther satte Mardechai öfwer Hamans hus. *Esth. 3: 10.

3. Och Esther talade ytterligare för konungen, och föll honom till fota, gret, och bad honom, att han skulle till intet göra Hamans, den Agagitens, ondska, och hans uppsåt, som han emot Judarna för händer hade.

4. Och konungen räckte den gyldene spiran till Esther. Då stod Esther upp, och trädde fram för konungen;

5. Och sade: Om konungen täckes, och jag hafwer funnit nåd för honom, och det så wore konungen beläget, och om jag täckes honom; så skrifwe man, [ band I, 806 ]att Hamans uppsåts bref, Medatha sons, den Agagitens, måga warda igenkallade, dem han utskrifwit hafwer till att förgöra Judarna i alla konungens land;

6. Ty huru kan jag lida det onda, som mitt folk uppå gäller? Och huru kan jag se uppå mitt slägts förderf?

7. Då sade konungen Ahasveros till drottningen Esther och till Mardechai, den Juden: Si, jag hafwer gifwit Esther Hamans hus, och honom hafwer man hängt i en galge, derföre att han bar sin hand på Judarna.

8. Så skrifwer I nu ut för Judarna, såsom eder täckes, under konungens namn, och besegler med konungens ring; förty de skrifwelser, som under konungens namn skrifwas, och med konungens ring beseglade warda, dem måtte ingen igenkalla.

9. Så wordo konungens skrifware kallade på den tiden i tredje månaden, det är den månaden Sivan, på tredje och tjugonde dagen; och wardt skrifwet, såsom Mardechai böd, till Judarna och till förstarna, landshöfdingarna och höfwitsmännerna i landen allt ifrån Indien in till Ethiopien, nemligen i hundrade sju och tjugu land; hwarje land efter sin skrift, hwarje folk efter sitt mål, och Judarna efter deras skrift och mål.

10. Och det skrefs under konung Ahasveros namn, och med konungens ring beseglades; och han sände brefwen med ridande bud på unga mular.

11. Och befallde Judarna, der som de woro i städerna, att de skulle församla sig, och stå för deras lif, och förgöra, dräpa och förlägga alla lands och folks makt, som dem bedröfwade, med deras barn och qwinnor; och taga deras gods;

Då det påbud, som konungen redan hade utfärdat om Judarnes dödande, icke kunde återkallas, emedan detta hade warit stridande emot Persernas grundlag, så war nu ingen annan utwäg till Judarnes räddning öfrig, än att gifwa dem tillåtelse att förswara sig då de blefwo anfallna, enligt konungens första påbud. Men då det nu blef bekant i landet, att konungen wille Judarne wäl och tillät dem att förswara sig, samt att Mardechai, en Jude, war konungens gunstling, så är det icke troligt, att man på många ställen wågade anfalla Judarne, och således fingo wäl icke heller Judarne mångastädes anledning att dräpa någon af hedningarna, men de skulle wara beredde att förswara sig (v. 13).

12. På en dag, i alla konung Ahasveros land, nemligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är den månaden Adar.

13. Och brefwets innehåll war, att ett bud utgifwet war i alla land, till att kungöra alla folk, att Judarna skulle på den dagen redo wara till att hämnas öfwer deras fiender.* *Esth. 3: 13; cap. 9: 1.

14. Och de ridande buden på mular redo ut snarligen och med hast efter konungens ord, och påbudet wardt uppslaget i Susan stad.

15. Men Mardechai gick ut ifrån konungen i konungsliga kläder, gult och hwitt, och med en stor guldkrona, klädd uti en linne- och purpurmantel; och staden Susan fröjdade sig och war glad;

16. Men för Judarna war uppgånget ljus och fröjd, glädje och ära.

17. Och i alla land och städer, dit konungens ord och bud räckte, der wardt ibland Judarna fröjd, glädje, lust och goda dagar; så att många af folken i landen wordo Judar; ty Judarnas fruktan kom öfwer dem.

Judarnas fruktan kom öfwer folken, så att de fruktade för Judarne lika mycket som Judarne hade fruktat dem.

9. Capitel.

Juda hämnd. Hamans söner dräpne. Purim.

Uti tolfte månaden, det är den månaden Adar, på trettonde dagen, hwilken konungens ord och bud* förelagt hade, att man det göra skulle; rätt uppå samma dagen, då fienderna skulle öfwerfallit Judarna, wände det sig så, att Judarna skulle öfwerfalla sina fiender. *Esth. 3: 13; cap. 8: 13.

2. Så församlade Judarna sig i deras städer i alla konung Ahasveros land, att de skulle göra anfall på dem, som dem ondt ämnade; och ingen kunde stå emot dem; förty deras fruktan war kommen öfwer alla folk.

De skulle göra anfall på dem, som dem ondt ämnade, men icke anfalla, om de icke sågo tillrustningar till anfall emot sig.

[ band I, 807 ]3. Och alla öfwerstarna i landen och förstarna och landshöfdingarna och konungens embetsmän höllo Judarna i ära; ty Mardechai fruktan kom öfwer dem.

4. Förty Mardechai war myndig i konungens hus, och hans rykte hördes i alla land, huru han wäxte till och wardt wäldig.

5. Alltså slogo Judarna alla sina fiender med swärd, dråpo och nederlade dem; och gjorde efter sin wilja på dem, som dem fiender woro.

De, som angrepo Judarne, blefwo således dödade.

6. Och i Susan stad slogo Judarne och dråpo femhundrade män.

7. Dertill slogo de Parsandatha, Dalphon, Aspatha,

8. Poratha, Adalja, Aridatha,

9. Parmastha, Arisai, Aridai, Vajesatha,

10. De tio Hamans söner, Medatha sons, Judarnes fiendes; men wid deras egodelar kommo de icke.

11. På samma tiden kom talet på de slagna i Susan stad in för konungen.

12. Och konungen sade till drottningen Esther: Judarna hafwa i Susan stad slagit och nederlagt femhundrade män och de tio Hamans söner; hwad skola de göra i de andra konungens land? Hwad bedes du, att man dig gifwa skall? Och hwad begär du mer, att man göra skall?

13. Esther sade: Om konungen täckes, så låte han ock i morgon Judarna göra i Susan efter det bud, som i dag warit hafwer, att de måga hänga de tio Hamans söner i galge.

14. Och konungen befallde att göra så; och budet wardt i Susan uppslaget, och de tio Hamans söner wordo hängde.

15. Och Judarne församlade sig i Susan på fjortonde dagen i den månaden Adar, och slogo ihjäl i Susan trehundrade män; men wid deras egodelar kommo de icke.

Af denna berättelse synes tydligen, att Judarnas hämndlystnad nu begagnade tillfället att hämnas på många fiender. Wisserligen kan de slagnas antal i en så folkrik hufwudstad icke anses stort i en sådan förwirring, men det är sannolikt, att Judarna i sin hämnd gjorde hwad de sedan fingo djupt ångra. Den Heliga Skrift berättar blott, men uttrycker ingalunda något bifall till detta förfarande.

16. Men de andre Judar i konungens länder kommo tillsammans, och stodo för sitt lif, att de måtte göra sig rolighet för sina fiender, och slogo sina fiender fem och sjuttio tusen; men wid deras egodelar kommo de icke.

17. Detta skedde på trettonde dagen i den månaden Adar; och på fjortonde dagen i samma månaden höllo de hwila; den gjorde de sig till en wällusts och fröjds dag.

18. Men de Judar i Susan woro tillsamman komne både på trettonde och fjortonde dagen; och höllo hwila på femtonde dagen; och den dagen gjorde man till en wällusts och glädjes dag.

19. Derföre gjorde de Judar, som på bygden och i små städerna bodde, den fjortonde dagen i den månaden Adar till en wällusts och glädjes dag och sände den ene den andra skänker.

20. Och Mardechai skref allt detta, som skedt war, och sände brefwen till alla Judar, som woro uti alla konung Ahasveros länder, både när och fjerran;

21. Att de skulle wedertaga och hålla den fjortonde och femtonde dagen i den månaden Adar hwart år;

22. Efter de dagar, i hwilka Judarna till ro komne woro för sina fiender, och efter den månaden, i hwilken deras sorg i glädje, och deras gråt i wällust wänd wardt, att de skulle dem hålla för wällusts och glädjes dagar, och sända den ene den andra skänker, och dela med de fattiga.

23. Och Judarne togo der wid, och gjorde, som de begynt hade, och det Mardechai till dem skref;

24. Huruledes Haman, Medatha son, den Agagiten, alla Judars fiende, hade i sinnet att förgöra alla Judar, och låta kasta lott,* till att förskräcka och förgöra dem; *Esth. 3: 7.

25. Och huru Esther hade ingått till konungen, och beställt, att hans onda uppsåt, som han emot Judarna tänkte, måtte genom bref wändas in på hans [ band I, 808 ]hufwud; och huru man honom och hans söner hade hängt i galge.

26. Af hwilket desse dagar kallades Purim, efter lotts namnet, efter alla detta brefs ord, och hwad de sjelfwe sett hade, och hwad till dem räckt hade.

27. Och Judarne togo det uppå sig och sin säd och uppå alla dem, som gåfwo sig till dem, att de icke wille gå härifrån.

28. Att de ju wille hålla dessa twå dagarna hwart år, såsom de föreskrifne och förelagde woro, så att dessa dagar icke skulle förgätne, utan hållne warda, barn efter barn i alla slägter, i alla land och städer; det äro de dagar Purim, hwilka icke skola brutne warda ibland Judarna, och deras åminnelse icke förgås när deras säd.

29. Och drottningen Esther, Abihails dotter, och Mardechai den Juden, skrefwo med all makt till att fast göra detta andra brefwet om Purim.

30. Och sände brefwen till alla Judar uti de hundrade sju och tjugu land i konung Ahasveros rike med wänliga och trofasta ord:

31. Att de skulle hålla dessa dagar Purim på deras bestämda tid, såsom Mardechai den Juden och drottningen Esther dem förelagt hade; såsom de uppå sina själar och uppå sin säd anammat hade det ärendet om fastan och ropet.

Denna högtids ändamål, som med anledning af Judarnas räddning firades, skulle wara en glädje- och tacksägelsefest, men de skalle tillika wid denna fest tänka derpå, att hjelpen ifrån Herran hade blifwit nedkallad genom fasta och bön. Denna högtid firades sedan årligen ibland Judarne till minne af denna räddning. Det är Purimshögtiden som menas i Joh. 5: 1, [et]c.

32. Och Esther befallde stadfästa detta ärendet om Purim, och skrifwa uti en bok.

Denna bok är Esthers bok, skrifwen på hennes befallning, utan att skrifwarens namn nämnes.

10. Capitel.

Konungens makt. Mardechai myndighet.

Och konung Ahasveros lade en skatt uppå landet och uppå öarna i hafwet.

2. Men allt det under hans wåld och makt skedde och om den stora härlighet, som konungen gaf Mardechai, si, det är skrifwet uti de konungars Chrönika i Meden och Persien.

3. Ty Mardechai den Juden war den andre näst konungen Ahasveros och stor ibland Judarna, och täck för alla sina bröder; den der sökte det godt war för sitt folk, och talade det bästa för all sin säd.

För hela det Judiska folket woro dessa märkwärdiga händelser af största wigt; deras tillstånd blef mera lyckligt och blomstrande i dessa länder, der de flesta af dem qwarblefwo och förökade sig och förbereddes till Christendomens emottagande. I den Apostoliska tiden och i den christna kyrkans första tidehwarf gjorde Christendomen stora framsteg i de Babyloniska och Persiska länderna, samt i det gamla Assyrien, och det är sannolikt, att de flesta, som blefwo christna, woro af Israels folk. Så banar Herren i sin werldsregering wägen för sitt rike, och detta sker stundom på förunderliga wägar. Es. 40: 3, 4.

Ände på Esthers Bok.