Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Jobs Bok

←  Esthers Bok
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Jobs Bok
Psaltaren  →



[ band II, 5 ]

Jobs Bok

Inledning

Jobs Bok är icke en lärodikt, utan en sann berättelse, som innehåller samtalen emellan personer såsom dessa tals innehåll war beskaffadt. Bokens ändamål är att wisa, att bedröfwelser och lidanden i denna werlden, isynnerhet de frommas lidanden, stå under Guds ledning; men att det särskilda ändamålet med dessa lidanden icke är så tydligt i hwarje enskildt fall, att den kortsynta menniskan alltid får tilltro sig att kunna utleta det. Både osakerne till och ändamålet med de bedröfwelser och lidanden, som öfwergå menniskorna, äro olika, och ingen annan än hjertats ransakare kan fullkomligt känna allt detta. Imellertid innehåller det Nya Testamentet äfwen öfwer denna punkt mera ljus än det Gamla Testamentet; ty det wisar oss med fullare klarhet, att lidanden icke blott hafwa det ändamål, att wara syndastraff och kallelse till bättring för de otrogna, utan att lidanden också öfwergå de trogna till pröfning för tron och såsom medel till själens helgelse och fulländning för härlighetens rike. För alla, som äro stadda i lidande och bedröfwelse, är Jobs Bok ganska tröstlig, ty den wisar, att icke något lidande kan komma utan genom Herrans tillåtelse, och att, då Han låter lidanden och bedröfwelser öfwergå de fromma, så håller Han sjelf wakt öfwer dem och är deras hjelpare och hugswalare. Boken har således till sitt syftemål icke något bestämdt tidehwarf, utan åsyftar att underwisa och trösta dem, som lida, i alla tider, så länge werlden står. Job är en rätt förebild för alla trogna, som pröfwas, på det de i tron må blifwa stadfästade och fulländade. Se Hes. 14: 1420. Jac. 5: 11.

Jobs Bok wisar oss tillika, att äfwen de wisaste menniskor, sådana som Jobs wänner onekligen woro, så länge de icke blifwit upplyste af Herrans Anda, omöjligen äro i stånd att rätt begripa och döma i andliga ting, 1 Cor. 2: 14. Jobs wänner talade mycket förnuftigt, såsom det naturliga förnuftet tänker och dömer, så länge själens öga icke blifwit öppnadt af Herrans Ande. Likwäl blef deras tal af Herran ogilladt. Deremot synes stundom Jobs tal wara oförståndigares än deras, men, ehuru han under sina swåraste lidanden talade syndigt, så blef likwäl hans tal af Herran sjelf förklaradt att wara wisar och rättare än hans wänners tal. För det syndiga fick han af Herran tillrättawisning, men tillika förlåtelse, ty Job förödmjukade sig inför Gud och emottog med glädje upplysning genom Hans ord.

Jobs Bok författades sannolikt af Mose under den tid, då Israels barn tågade genom öknen. Ehuru de namn, som i boken förekomma, icke i sig sjelfwa tillräckligt befwisa detta, emedan olika personer kunna haft samma namn, så är det dock wigtigt, att de äro samma namn, som nämnas i 1 Mose Bok. Den förste af Jobs wänner war Eliphas af Theman. En Eliphas nämnes i 1 Mos. 36: 4, såsom Edoms, d. ä. Esaus son, och Theman nämnes såsom en son af Eliphas, v. 11. Ännu är det i Arabien wanligt, att den förstfödde sonens namn tillägges fadren och modren såsom ett ärenamn, och att hemmet kallas efter sonens namn, om det icke förut har ett bestämt namn, så att trakten Theman kan hafwa fått sitt namn af Eliphas son, medan han war ännu späd. Den andre af Jobs wänner kallas Bildad af Suah. Landet Suah kan hafwa fått sitt namn af den Suah, som omtalas 1 Mos. 25: 2, såsom den sjette sonen af Abrahams andra hustru Ketura. Då wore Bildad en sonson af Abraham, och Eliphas en sonsons son, båda af en sidolinea. Elihu, den fjerde af Jobs wänner, kallas en son af Baracheel, och denne war från Bus, en trakt, som säkert kallades så efter mannen Bus, andre sonen af Nahor, Abrahams broder, 1 Mos. 22: 21. Nahors förste son hette Uz, och om Job läsa wi, att han war ifrån landet Uz. Således war Elihu en sonsons son af Abrahams broder Nahor, och så war troligen äfwen Job sjelf. Dessa familjer i Arabien hörde också till Abrahams familj; och att ibland dem mycken kunskap om den sanne Guden och mycken fromhet och upplyfta tankesätt ännu funnos qwar, är alltså lätt förklarligt, såwäl som den omständigheten, att Herren för dem särskildt uppenbarade sig. Herrans särskilda wård om dessa familjer och folk och Hans uppenbarelse ibland dem äro således äfwen uppfyllelser af Herrans löften till Abraham. Så fick äfwen Bileam uti Mesopotamien i Nahors gamla hemland och drottningen af Saba och de wise män af Österlanden åtnjuta enskilda strålar af Guds uppenbarelsers ljus, fastän de icke hörde till Israels folk. Både ljuset af de uppenbarelser, som fortplantat sig ifrån Adam, Enoch, Noah, Sem o. s. w. och ljuset af enskilda sednare uppenbarelser bibehöll sig länge ibland folken, fastän det, mer och mer fördunklades och wanställdes och slutligen helt och hållet utträngdes af hedendomen [ band II, 6 ]så att Herren blott i Israel war rätt känd och dyrkad och äfwen i detta folk, endast af dem, som rätt aktade på Hans heliga uppenbarade ord. Jobs Bok är således äfwen wigtig såsom ett bewis, huru Herren icke lemnar något folk utan wittnesbörd om sig sjelf, och den lärer oss tillika i betydlig mån att rätt känna gränserna för förnuftets rättmätiga område uti andeliga ting.

Jobs Bok är full af wigtiga lärdomar både i afseende på trons innehåll, trons lif och trons werksamhet. Trons werksamhet är ock det rätta namnet på all sann menniskokärlek. Jobs bok lärer oss också det sanna tålamodets enda grund, som är trogemenskapen med Gud, och huru de trogna skola framgå på sin wäg genom pröfningar och lidanden till ära och härlighet.

1. Capitel.

Jobs fromhet, frestelser, tålamod.

En man war uti det landet Uz, som hette Job: han war from och rättfärdig, gudfruktig, och flydde det onda.

Landet Uz, synes hafwa legat i Arabien, emellan twå stammar af Chaldeer och Sabeer, v. 15, 17. ”Job är Jobab, konung i Edom, som nämnes i 1 Mos. 36: 33”. L. Ordet from bet. fullkomlig, hel, så att han wille med helt och odeladt hjerta tillhöra Herran och uti allt uppfylla Hans wilja, 1 Joh. 5: 3.

2. Och honom wordo födde sju söner och tre döttrar.

3. Och han egde sjutusen får, tretusen kameler, femhundrade par oxar och femhundrade åsninnor, och ganska mycket tjenstefolk; och han war mäktigare än alla de i österlandet bodde.

”Icke derför att han war så rik och mäktig, utan för sin wishet, sitt förstånd och sin fromhet aktades han högre än andra”. L.

4. Och hans söner gingo bort, och gjorde gästabud, hwar sin dag i sitt hus; och sände bort, och läto bjuda sina tre systrar, till att äta och dricka med sig.

De gåfwo hwarandra måltider, hwar och en på sin dag, d. ä. wexelwis. Detta kan icke hafwa warit något syndigt fråsseri, då det skedde med deras fromme faders wetskap. Men han fruktade, att deras glädje kunde hafwa gått för långt och tagit en syndig wändning.

5. Och när gästabudsdag ute war, sände Job bort, och helgade dem; och stod bittida upp om morgonen, och offrade brännoffer efter allas deras tal. Förty Job tänkte: mina söner kunna hafwa syndat, och wälsignat Gud i sitt hjerta. Så gjorde Job hwar dag.

Job helgade dem på det sätt, att han gaf dem heliga förmaningar (1 Mos. 18: 19) och genom yttre reningar (1 Mos. 35: 2. 2 Mos. 19: 10) förberedde dem till det brännoffer, som han sjelf, såsom patriark, offrade, 1 Mos. 8: 20. Ordet wälsigna bet. här, såsom på flera andra ställen, att taga afsked af, således afsäga sig all gemenskap med Herran. (Det war brukligt att wid afsked wälsigna hwarandra, 1 Mos. 47: 10). Hwar dag, d. w. s. hwarje dag, då sönerna hade någon sådan gemensam måltid.

6. Men det hände på en dag, då Guds barn* kommo, och trädde fram för HERran, kom satan ock med dem. *Job. 38: 7.

Guds barn bet. här de heliga Englar, cap. 38: 7. Dels för sina egenskapers skull, emedan de hafwa mycket af Guds härlighet, dels derföre att de blifwit stadfästade i sanningen och hafwa ett saligt umgänge med Gud, blifwa de så kallade; men ingalunda i den allrahögsta bemärkelse, i hwilken Guds enfödde Son, född af Fadren i ewighet, kallas Guds Son, Ps. 2: 7. Ebr. 1: 5. Här framställes allt på menniskowis (Rom. 6: 19. Gal. 3: 15), såsom wi menniskor kunna fatta, huru motståndarens anklagelse tillgår; ty om himmelska och öfwernaturliga ting blefwe för oss berättade efter sin höga öfwernaturliga beskaffenhet, så skulle wi icke kunna förstå något deraf, Joh. 3: 12. Wäl weta wi, att denna församling icke skedde i härlighetens himmel, ty der kan satan icke intränga, men Gud har ett himmelrike äfwen här på jorden. Detta rike består af menniskor, som ännu icke blifwit renade från alla sina synder, utan äro under nådens inrättningar, hwarigenom denna rening skall ske, men under allt detta är också satan werksam för att motwerka Guds nådesafsigter, och det är i denna nådesrikets himmel satan har tillträde till den rättfärdige Gudens domstol, såsom de trognas åklagare, emedan uti denna himmel ännu är en strid mellan ljuset och mörkret.

7. Men HERren sade till satan: Hwadan kommer du? Satan swarade HERren och sade: Jag hafwer farit geom landet allt omkring.* *1 Pet. 5: 8.

8. Då sade HERren till satan: Hafwer du icke gifwit akt uppå min tjenare Job? Ty hans like är icke i landet, from och rättfärdig, gudfruktig, och flyr det onda.

9. Satan swarade HERran och sade: Menar du att Job fruktar Gud förgäfwes?

Satan anklagar Job, att hans Gudsfruktan war egennytta, och att han tjente Gud, för att få åtnjuta timlig wälsignelse,Mal. 3: 14. Förgäfwes: för intet.

[ band II, 7 ]10. Hafwer du dock förwarat honom, hans hus, och allt det han hafwer allt omkring. Du hafwer wälsignat hans handawerk; och hans gods hafwer utspridt sig i landet;

Förwarat, grt. omhägnat (beskyddat genom Englarne), Ps. 34: 8. 2 Kon. 6: 17.

11. Men räck ut din hand, och kom wid allt det han eger, det gäller, han skall wälsigna dig i ansigtet.

Tag ifrån honom hwad du gifwit honom, så skall han gifwa dig afsked och smäda dig.

12. HERren sade till satan: Si, allt det han eger, ware i din hand, allena wid honom sjelf kom icke din hand; då gick satan ut ifrån HERran.

13. Men den dagen, då hans söner och döttrar åto och drucko win i deras äldsta broders hus,

14. Kom ett bud till Job, och sade: Man plöjde med oxarna, och åsninnorna gingo der när i bet.

15. Då föllo de af rika Arabien till, och togo dem, och slogo drängarna med swärdsegg, och jag undslapp allena, att jag skulle säga dig det.

De af rika Arabien, grt.: de af Scheba, Sabeerne, Ismaels efterkommande, och Chaldeerne hade redan på den tiden börjat öfwa röfweri.

16. Medan han ännu talade, kom en annan, och sade: Guds eld föll af himmelen, och brände upp fåren, och drängarna, och förtärde dem; och jag slapp allena undan, att jag skulle säga dig det.

Äfwen blixten kan kallas en Guds eld, Ps. 18: 913. Job 37: 2, 3. Då blixten kommer i ett bestämdt ögonblick för ett bestämdt ändamåls skull, som i Guds ord förklaras, så är den ett underwerk. Och detsanna gäller äfwen angående stormwäder, v. 19. I båda fallen blef det af den allsmäktige Guden tillåtet, att den försten, som makt hafwer i wädret (Eph. 2: 1; cap. 6: 12) fick begagna dessa underbara werkningar i luften för att pröfwa Job. Se Uppb. 13: 13. 2 Tess. 2: 9. Matth. 24: 24. 2 Mos. 7: 12. m. m.

17. Medan han ännu talade, kom en, och sade: De Chaldeer gjorde tre spetsar, föllo till kamelerna, och togo dem, och slogo drängarna med swärdsegg; och jag slapp allena undan, att jag skulle säga dig det.

Gjorde tre spetsar: uppställde tre hopar.

18. Medan han ännu talade, kom en, och sade: Dina söner och döttrar åto och drucko i deras äldsta broders hus;

19. Och si, der kom ett stort wäder utaf öknen, och stötte på husets fyra hörn, och kastade det på piltarna, att de blefwo döde; och jag slapp allena undan, att jag skulle säga dig det.

20. Då stod Job upp och ref sönder sina kläder*, och ref sig i hufwudet†, och föll ned på jorden, och tillbad; *1 Mos. 37: 34. †Esra 9: 3.

21. Och sade: Jag är naken kommen af min moders lif; naken skall jag åter fara dit*: HERren gaf, och HERren tog; wäldsignadt ware HERrans namn. *Pred. 5: 14. 1 Tim. 6: 7.

Job uttryckte sin starka själsrörelse och bedröfwelse öfwer olyckorna, men han utbrast icke in någon klagan emot Gud, utan skådade all förgänglighet i dess rätta ljus och öfwerlemnade sig utan knot i Herrans styrelse. Ännu i dag måste Jobs ord wara ett lösens ord för alla fromma själar i all motgång och beröfwelse. Kan man säga med Assaph: ”Herre, när jag dig hafwer, så frågar jag efter himmel och jord intet, Ps. 73: 25, då kan man äfwen med stilla undergifwenhet, såsom Job, förlora allt hwad man eger och prisa Herrans namn.

22 I allt detta syndade Job intet, och gjorde intet dårligt emot Gud.

Lycklig den, om hwilken Herran Ande kan gifwa det wittnesbörd, att man icke med otålighet, knot och klagan, eller på något annat sätt försyndar sig i den swåra pröfningens stunder!

2. Capitel.

Jos plåga, smälek, wänner.

Det begaf sig på en dag, Då Guds barn kommo och trädde fram för HERran, att satan ock kom med dem, och trädde fram för HERran.

2. Då sade HERren till satan: Hwadan kommer du? Satan swarade HERran och sade: Jag hafwer farit genom landet allt omkring.

Hwarföre satan framträder för Herran, kunna wi se af Zach. 3: 1, och Upp. 12: 1. Och hwarföre satan far genom landet allt omkring, d. ä. allt omkring öfwer jorden, se wi af 1 Pet. 5: 8. Hans omkringfarande är hastigare än blixtens fart, och öfwerallt är menniskan utsatt för hans frestelser och hans glödande skott.

3. HERren sade till satan: Hafwer du icke gifwit akt på min tjenare Job? Ty hans like är icke i landet, from och rättfärdig, gudfruktig, och flyr det onda, och står ännu i sin fromhet, och du [ band II, 8 ]eggade mig, att jag utan sak hafwer förderfwat honom.* *Job 1: 6–8.

Du eggade mig betyder icke, att satan kunde reta Gud, utan blott, att Gud blef bewekt att tillåta satan att fresta Job, på det Guds rättfärdighet måtte komma till full uppenbarelse, och Hans namn blifwa förhärligadt derigenom, att Jobs tro och fromhet blef bepröfwad, stadfästad och framhafd i ljuset.

4. Satan swarade HERran och sade; Hud för hud, och allt det en man hafwer låter han för sitt lif.

Då satan nu såg, att Job war ståndaktig i sin tro på Herran, fastän han hade mistat alla egodelarne, så framställer frestaren denna pröfning såsom ringa, ehuru han förut försäkrat, att den skulle wara tillräcklig för att bringa Job till affall. I det han förringar pröfningen, will han också förringa Jobs fromhet, och detta är just åklagarens art, att han förringar allt det goda och framtställer såsom mycket stort allt det onda, som han finner hos de trogna. Förut hade satan anklagat Job för egennytta, nu anklagar han honom för egenkärlek. Hud för hud war ett ordspråk, som just är ett uttryck för egenkärleken, för det sinnelag hos den fallna menniskan, att hon hellre will utsätta en annans hud än sin egen för hugg och slag. I wår tid lyder samma ordspråk sålunda: ”Hwar och en är sig sjelf närmast.” Satan känner noga menniskans natur. ”För sin egen hud låter en menniska wäl fara barn, boskap, tjenare och all annor hud.” L. Sådant sinnelag har just ormen inplantat i menniskosjälen. Men helt annorlunda lärer oss Christi krälek: Ser icke hwar och en på sitt eget bästa, utan hwar och en på annans bästa. Phil. 2: 4. Och att wi skola låta wårt lif för bröderna, 1 Joh. 3: 16.

5. Men räck ut din hand, och kom wid hans ben och kött, det gäller, han skall wälsigna dig i ansigtet.* *Job. 1: 11.

Wälsigna i ansigtet är ett starkare uttryk än wälsigna i hjertat, cap. 1: 5; det sednare innebär ett förfördoldt affall i hjertat, men det förra ett trotsigt affall och liksom öppet afsked.

6. HERren sade till satan: Si, han ware i din hand, dock skona hans lif.

Då Gud nu tillät satan ännu mera makt öfwer Job, så satte Han likwäl en betstämd gräns för pröfningen och lidandet, och öfwer denna gräns kunde satan icke gå. Detta är en härlig tröst för alla Guds barn, då motgång och lidanden drabba dem. Herren wakar sjelf öfwer dem, och ingen droppa mer, än Han will, inskänkes för dem i bedröfwelsens kalk.

7. Då for satan ut ifrån HERrans ansigte, och slog Job med onda sår, ifrån hans fotblad upp till hans hjessa;

Hastigt som en blixt for satan åstad för att icke ett ögonblick dröja med att plåga Job, då han nu hade fått tillåtelse dertill. Om satan någonsin kan wara glad, så är det då, när han får göra ondt. Är en menniska glad öfwer sin nästas ofärd, och är hon glad, då han kan åstadkomma något ondt, så bewisar hon dermed, att hon har satans sinnelag.

Att satan genom Guds tillstädjelse kan med sjukdomar och på annat sätt plåga menniskor, se wi af Jobs plågor, och detsamma finna wi 1 Sam. 16: 1416. Ps. 78: 49. Luc. 13: 1116.

8. Och han tog ett stycke af en potta, och skrapade af sig dermed, och satt i aska.

Att sitta i aska och beströ sig med aska, war ett uttryck af den djupaste sorg. Jer. 6: 26. Hes. 27: 30. De swåra lidanden, som öfwergingo Job, liknade det swåraste slag af spetelska, hwaruti huden förstöres och blifwer skroflig, i bölderna wäxer mask, cap. 7: 5, och den sjuke lider på en gång af odräglig sweda på somliga ställen, och på andra ställen af kroppen känner han en så stor klåda, att han skrapar sig med skärfwor, emedan de skrumpna och styfwa fingrarne dertill icke kunna begagnas. Själen lider af djup ängslighet och oro. Den sjukes utseende, den wämjeliga lukten af såren och sjukdomens smittosamma beskaffenhet göra, att ofta äfwen de närmaste anhöriga lemna honom hjelplös.

9. Och hans hustru sade till honom: Står du ännu i din fromhet? Wälsigna Gud, och dö.

Detta war för Job det swåraste lidande, att ingen menniska fanns, som rätt kunde förstå honom och trösta honom i han nöd, icke en gång den, som war hans hjerta närmast. Hans hustru uppmanade honom att icke hoppas någon hjelp af Herran; hon likasom förebrår honom hans fromhet såsom onyttig och lönlös. Men man måste betänka, att hennes lidande af medlidande med mannen war ganska stort, och säkert werkade äfwen på henne en stark satanisk frestelse. Job näpste henne med fogligt allwar, och det synes, att hon både gaf honom rätt och sedan led med tålamod den swåra pröfningen. Efter bedröfwelsens mörka natt uppgick äfwen öfwer henne ljuset af en säll och lycklig tid. Cap. 42: 13.

10. Men han sade till henne: Du talar, såsom de dåraktiga qwinnor tala: hafwa wi fått godt af Gud, skole wi ock icke anamma det onda? Uti allt detta syndade Job icke med sina läppar.

Dåraktig: ordet betecknar i G. T. en gudlös, Ps. 14: 1.

Det goda, som hwar och en menniska af Herran får åtnjuta, öfwerwäger wida det bedröfliga, som hon har att genomgå, så framt hon icke sjelf störtar sig i elände. Och egentligen är för Guds barn allting godt, som öfwergår dem: Dem, som älska Gud, tjena allting till det bästa, Rom. 8: 28.

11. Då nu tre Jobs wänner hörde all den olycka öfwer honom kommen war, kommo de hwar af sin stad: Eliphas af Thema; Bildad af Suah, och Zophar af Naema; ty de wordo [ band II, 9 ]öfwerens, att de skulle komma och ömka sig öfwer honom, och trösta honom.* *Ords. 27: 10.

12. Och då de upphofwo sina ögon långt ifrån, kände de honom icke, och upphofwo sin röst, och greto, och hwardera ref sina kläder sönder, och kastade jord på sitt hufwud upp åt himmelen.

13. Och sutto med* honom på jorden i sju dagar och sju nätter, och talade intet med honom; ty de sågo, att hans sweda war ganska stor. *Rom. 12: 15.

Så länge warade sorgedagarne wid djup sorg, 1 Mos. 50: 10. 1 Sam. 31: 13. Att Jobs wänner, såsom de sörjande, sutto när honom tysta på marken, skedde likaledes efter den sed, hwarmed man på den tiden brukade wisa sin sorg.

3. Capitel.

Födslodagens förbannas. Döden önskas.

Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;* *Jer. 15: 10.

I en osäglig smärta önskade nu Job, att han aldrig hade blifwit född, och förbannade sin födelsedag (födelse), se Pred. 6: 3. Matth. 26: 24.

2. Utbrast och sade:

3. Den dagen ware förtappad, på hwilken jag född är;* och den natten, då man sade: En man är aflad. *Jer. 20: 14.

Job önskar, att den dagen wore borta utur tidens bok och att den natten aldrig funnits.

4. Den samme dagen ware mörk; och Gud fråge icke efter honom ofwan efter; ingen klarhet skine öfwer honom.

O, att denna dag förblifwer i mörker och aldrig kommit i ljuset. O, att Gud icke hade skapat den dagen, och att icke något ljus hade gjort den till dag! (1 Mos. 1: 3.)

5. Mörkret behålle honom, och töcken blifwe öfwer honom med tjockt moln; och dimma om dagen göre honom gräselig.

Måtte den dagen hafwa förblifwit inhöljd i mörker och dödsskugga! Måtte moln hwila deröfwer, och förmörkelse göra den förskräcklig! Job önskar sin dag liksom tillbaka till skapelsens början, då mörker war på djupet, och att denna dag aldrig hade framkommit utur tidens ursprungliga natt.

6. Den samma natten begripe mörker; och glädje sig icke ibland årets dagar, och komme icke i månadstalet.

Samma önskan som förut framställes här ännu tydligare, att Jobs födelsestund aldrig hade kommit i tiden.

7. Si, ware den natten ensam; och ingen glädje komme deruti.

8. De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppwäcka Leviathan.

Dagens förbannare, nemligen sådane menniskor, som föregåfwo, att de med sina beswärjningar och mörka konster kunde göra dagar lyckliga eller olyckliga eller beswärja Leviathan; måtte de, om det wore möjligt, förbanna min födelsestund, d. ä. bringa den tillbaka till tidens första mörker. Dessa ord bewisa icke, att Job trodde på sådane beswärjare, uta blott hans önskan, att hans födelsestund kunde omintetgöras. Leviathan, se cap. 40. I Jobs önskan ligger wäl äfwen den tanken, att det wore godt, om hans olyckliga födelsestund kunde uppslukas af ett sådant gap, fastän han ingalunda trodde, att detta war möjligt.

9. Hennes stjernor warde mörka; förwänte ljus, och det komme intet; och se icke morgonrodnans ögnabryn.

Solen är liksom tidens öga, och morgonrodnadens gryningsstrålar kunna då kallas dess ögonbryn, se v. 4.

10. Att hon icke igenlyckte mitt lifs dörr; och icke bortgömde olyckorna för mina ögon.

Mitt lifs dörr, d. ä. moderslifwet. Job önskade, att han icke hade blifwit född och lärt känna en sådan olycka.

11. Hwi blef jag icke straxt död i moderlifwet? Hwi wardt jag icke förgjord, då jag utur moderlifwet kommen war?* *Job. 10: 18.

12. Hwi hafwa de tagit mig upp i skötet? Hwi hafwer jag diat spenar?

Grt.: Hwarföre emottogo mig knän, och hwarföre räcktes mig bröst, att jag dia skulle?

13. Så låge jag nu, och wore stilla; sofwe, och hade ro;

Hade jag genast fått dö, så hade jag nu ro, nemligen till kroppen. På någon själasömn, hwarom en och annan drömmare i nyare tid börjat tala, tänkte man på den tiden aldrig.

14. Med konungar och rådsherrar på jorden, som bygga det öde är;

Grt.: Som bygga sig öde rum, nemligen grafwårdar, som skola bewisa deras wärdighet, men i hwilka likwäl icke är annat än död och förödelse, äfwen om dessa grafwårdar fyllas med guld, v. 15. Fordom fingo de rikas lik mycket guld med sig till grafwen.

15. Eller med förstar, som guld hafwa, och sina hus fulla med silfwer;

16. Eller som den der otida född är fördold, och wore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafwa sett ljuset.

17. Der måste ju de oguydaktige låta af sitt öfwerwåld; der hwilas* dock de, som mycket omak haft hafwa; *Uppb. 14: 13.

[ band II, 10 ]18. Der hafwa fångar frid med andra och höra icke trugarens röst.

19. Der äro både små och store; tjenaren och den, som ifrån sin herra fri är.

20. Hwi är ljus gifwet de arma; och lif de bedröfwade hjertan?

Hwarföre hafwa de arma och bedröfwade fått lif och fått se ljuset i denna werlden?

21. (De der wänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofwo honom wäl utur fördoldt rum.

22. De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafwen.)

23. Och den mannen, hwilkens wäg fördold är, och för honom af Gudi skyld* warder? *Job 19: 8.

Denna vers hänger tillsammans med v. 20. ”Hwartill skall den lefwa, som för ångest icke wet hwarut, hwarthän? bättre är att wara död.” L. Orden uttrycka en sådan stor bedröfwelse, att all utwäg är fördold och undangömd.

24. Förty min suckan är min dagliga spis; mina tårar äro min dryck.* *Ps. 42: 4. Ps. 80: 6.

25. Ty det jag fruktade, det är kommet öfwer mig; och det jag räddes, hafwer råkat på mig.

Allt ifrån det olyckorna började, hade Job börjat frukta, att något ännu wärre skulle komma; ty Guds Ande hade welat förbereda honom på den hårdaste pröfning. Och all denna fruktan gick i fullbordan.

26. War jag icke lyckosam? War jag icke stilla? Hade jag icke god ro? Och sådan oro kommer.

Grt.: Jag har icke hwila, icke stillhet, icke ro, och ångest kommer (ny ångest och nya lidanden komma oupphörligt).

Så beskrifwer Job sina ganska swåra lidanden, så utgjuter han sin djupa bedröfwelse och sin klagan. Hans tal war syndigt, och han fick af Herran tillrättawisning derför. I alla dylika önskningar och i hwarje sådan klagan ligger alltid en mer eller mindre öppen eller fördold anklagelse emot Gud sjelf, som är tidens Herre och händelsernas ledare och styresman. Men Job lät dock under den odrägliga smärtan icke ett ord af knot och klagan mot Gud undfalla sig, och detta bewisar en djup och fast gudsfruktan, tro och ståndaktighet. Många menniskor klaga till och med i små motgångar och i lindrig smärta emot Herran, och många klaga och knota bittert af oförnöjsamhet, fastän det går dem wäl, men de önska, att det skulle gå ännu bättre.

Af Job kunna wi lära tålamod äfwen i denna beskrifning af hans lidanden, hwaruti hans otålighet wisade sig allramest; ty dessa klagoljud bewisa dock ett härligt tålamod och djup wördnad för Guds majestät, då deremot ofta bittert och ganska oförståndigt knot kommer öfwer christna läppar, som icke blott af Job, utan mycket mer af Herran Jesus sjelf hafwa lärt tålamod. Jac. 5: 11. Job bedröfwades äfwen öfwer sina wänners tystnad, och wille med sina klagoljud framkalla dem något deltagande trösteord.

4. Capitel.

Eliphas om Jobs otålighet och synd.

Då swarade Eliphas af Thema, och sade:

2. Du lider till äfwentyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låta det?

3. Si, du hafwer underwisat många, och styrkt trötta händer.* *Es. 35: 3.

4. Ditt tal hafwer upprest dem, som fallne woro; och bäfwande knä hafwer du förstärkt.

Jobs wänner framdraga också detta såsom förebråelse mot honom, att han, fastän han tröstat, hulpit och upprättat många bedröfwade och nödlidande, nu wisade sig otålig, då det drabbade honom sjelf.

5. Men nu, medan det kommer på dig, warder du förtwiflad; och nu, medan det drabbar dig, förskräckes du;

6. Ja, der är nu din (Guds) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

Om din gudsfruktan, din tröst, ditt hopp och din fromhet äro uppriktiga och hwila på den rätta grunden, så behöfwer du icke att förtwifla i din bedröfwelse. Der är nu din gudsfruktan! Nu skall den pröfwas, men den synes icke kunna uthärda profwet!

7. Käre tänk uppå, hwar är någon oskyldig förgången? Eller hwar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

I anseende till lekamliga olyckor, hwarigenom gods och lif förloras, är Eliphas tal falskt, 1 Mos. 4: 8. Es. 57: 1, ty wår Frälsare sjelf och alla troswittnen äro bewis deremot, och det är äfwen falskt, att Gud alltid snart straffar de ogudaktiga, såsom Eliphas menar, v. 8. Se Jobs swar cap. 9: 22, och Ps. 44: 10, följ. Ps. 73.

8. Såsom jag wäl sett hafwer, de som wedermöda plöjde, och olycka sådde, de skuro det ock upp;* *Ords. 22: 8. Job. 15: 35. Os. 10: 13. Gal. 6: 7, 8.

Hwad menniskan sår, det skall hon ock uppskära, Gal. 6: 7; men hwarken de goda eller de onda få alltid i denna werlden uppskära allt hwad de utsått, utan den hufwudsakliga skörden återstår alltid för ewigheten.

9. Att de äro genom Guds Anda förgångne, och af Hans wredes anda förgjorde.* *Es. 11: 4.

För Gud är det lätt att straffa de ogudaktiga, [ band II, 11 ]när Han will; Han kan likasom bortblåsa dem, se 2 Thess. 2: 8.

10. Lejonens rytande, och lejinnans röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

”Dessa lejon och lejinnor äro de rika och wäldiga på jorden, som undertrycka de fattiga.” Ps. 11: 2. Ps. 12: 5, 6.

11. Lejonet är förgånget, att det icke mera röfwar; och de unga lejon äro förskingrade.

12. Och till mig är kommet ett hemligt ord; och mitt öra hafwer deraf fått något märkeligt.

En gudomlig uppenbarelse uti en dröm, cap. 33: 15, 16. Detta slags uppenbarelse war i de äldsta tiderna wanligt. 1 Mos. 20: 6.

13. Då jag begrundade nattens syner, då sömnen faller på menniskorna;

14. Då kom fruktan och bäfwande mig uppå; och alla min ben förskräcktes.

15. Och då anden gick fram om mig, reste mig håret på min kropp;

Ordet anden kan ock betyda den stilla wind, som gick fram för Herran, 1 Kon. 19: 11, och som gick förbi; men den Helige Ande, som uppenbarar den fördolda sanningen, går icke förbi, utan blifwer stilla hos menniskan, om hon will emottaga Honom.

16. Då stod en för mina ögon, och dess skapnad kände jag icke; han war stilla, och jag hörde en röst:

Eliphas hade alltså i denna syn sett en otydlig gestalt, icke så tydlig som då Herren uppenbarade sig för Abraham. Sedan susingen tystnat, hörde Eliphas tydliga ord, som innehållas i följade verser:

17. Huru kan en menniska wara rättfärdigare* än Gud? Eller en man wara renare än Han, som honom gjort hafwer? *Job. 25: 4. Ps. 143: 2.

Menniskans naturliga sinne går alltid derpå ut, att hon will wara rättfärdigare än Gud, och detta war redan Adams mening, då han sade till Gud: qwinnan, som Du mig gifwit hafwer, gaf mig af trädet, så att jag åt. Alltid söker menniskan att rättfärdiga sig sjelf, så länge hon icke är upplyst af Guds Anda. I bedröfwelser och straffdomar tycker hon allt går henne wärre, än hon förtjent, och ännu orimligare tycker hon det wara, att hon skulle för sina synders skuld blifwa fördömd, alldenstund hon menar, att hennes synder icke äro så stora. Hon gör Gud till en orättwis domare och menar, att hon sjelf är rättfärdigare, billigare, renare och mildare än Han i sina domar.

18. Si, ibland sina tjenare finner Han icke trohet; och i sina Englar finner Han dårhet;* *Job 15: 14, 15. 2 Pet. 2: 4.

På sina tjenare tror Han icke, och sina englar tillräknar Han dårskap, d. ä. om sjelfwa englarne i himmelen skulle understå sig en sådan tanke, att icke alla Herrans wägar och domar äro heliga och rättfärdiga, så skulle de befinnas lögnaktige, och det skulle tillräknas dem såsom synd och dårskap.

19. Huru mycket mer de, som bo i lerhus och de der grundade äro på jorden, skola förtäras af makt.

Huru mycket mera måste Gud hålla en sådan tanke för dårskap hos menniskan, hwilkens själ bor uti ett hus af ler, en förgänglig kropp af jord, som icke kan wara till, utan att hafwa jorden till grundwal och som skall förtäras af makt!

20. Det warar ifrån morgonen intill aftonen, så warda de upphuggne; och förr än de warda det warse, äro de platt borta.

21. Och deras käraste förgås; och dö ock oförwarandes.

Deras käraste, nemligen den odödliga anden, öfwergifwer kroppen, och detta sker till och med oförwarandes, och utan att de förut kommit till den rätta wisheten. Således huru skulle den dödliga menniskan kunna wåga att säga något emot Herrans styrelse?

5. Capitel.

Gud är rättwis. Dårars lycka, frommas aga.

Nämn mig en, hwad gäller, om du någon finner; och se dig om någorstädes efter en helig;

”Wisa mig någon helig, som är af Gud oskyldigt plågad såsom du.”

2 Men en dåre dräper wäl wreden; och en owisan dödar nitet.

”Dårar och owisa kallar han här de lösaktiga och stolta menniskor, som efter Gud intet fråga, sådana skall Guds wrede och nit förderfwa.” L

3. Jag såg en dåre wäl rotad;* och jag bannade straxt han hus; *Ps. 37: 35.

Ordet dåre brukas ofta i stället för ogudaktig; ty otro och ogudaktighet äro den största dårskap. Eliphas war säker på, att den ogudaktiges lycka icke kunde ega bestånd, utan förutsade, att det skulle gå illa. Ordet banna eller förbanna brukas stundom om en sådan förutsägelse af förbannnelse eller undergång.

4. Hans barn skola wara fjerran ifrån helsan; och skola warda sönderkrossade i porten, der ingen hjelpare är.

Helsan, d. ä. saligheten. De ogudaktiga, såwäl barn som föräldrar, äro fjerran ifrån nåd och hjelp af salighetens Gud, emedan de äro fjerran från Honom sjelf. Porten, d. ä. offentlig domsplats (tingssal), emedan offentliga ärender afgjordes i porten. De ogudaktigas efterkommande blifwa ofta grofwa brottslingar, som [ band II, 12 ]redan i detta lifwet få sin dom af mensklig lag. I barnen går då dom äfwen öfwer föräldrarne.

5. Hans säd skall den hungrige uppäta, och de wäpnade skola taga henne; och hans gods skola de törstige utsupa.* *Job 18: 9.

”Hungriga och törstiga kallar han röfwarena och tyrannerna”. L. Fastän sädesfälten äro omgärdade med törnehäckar, samla de hungrige röfwarena slutligen den ogudaktiges skörd, Ofta ser man, att stora rikedomar förswinna, ehuru wäl de förwaras.

6. Förty wedermödan går icke upp af jorden, och olyckan wäxer icke upp af åkern;

Lidande och elände uppwäxa icke såsom plantor utur jorden, utan de komma öfwer menniskan för syndens skull.

7. Utan menniskan warder född till olycka, såsom fåglarna till att flyga.

Grt.: Utan menniskan warder född till olycka, såsom eldens söner (d. ä. gnistorna) flyga högt. Såsom gnistorna hafwa samma natur som elden, hwaraf de komma, och flyga alltid uppåt, så äro ock menniskors barn, födda af syndiga föräldrar, af samma natur, som de, och alltid benägna till synd! Såsom gnistorna äro eldens barn, så äro lidanden, motgångar och bedröfwelser, syndens barn. Men Eliphas gör af denna allmänna sanning en orätt tillämpning på den fromme Job. Se. Ps. 73.

8. Dock will jag nu tala om Gud, och handla om Honom.

Grt.: Jag wille heldre söka Gud och ställa mitt tal till Honom (med bön och åkallan), om jag wore i ditt ställe. Sedan Eliphas sökt att wisa Job, att han icke led oskyldigt, och att lidandet stod i sammanhang med synden, förmanar han nu Job att taga sin tillflykt till Herran.

9. Som gör mäktiga ting, de der icke ransakas kunna; och under, som icke räknas kunna.* *Job 9: 10. Ps. 72: 18. Rom. 11: 33.

Ehuru djupt du blifwer nedsänkt i eländet, så kan Gud ändå hjelpa dig, ty Han gör ännu större under.

10. Den der regn gifwer på jorden; och låter watten komma på marken.

Såsom Gud gifwer regn på jorden, så kan Han gifwa dig helsa och wälsignelse.

11. Den der upphöjer de nedriga, och upphjelper de förtryckta.* *1 Sam. 2: 7. Ps. 113: 7. Luc. 1: 52.

12. Han gör deras anslag, som listige äro, till intet;* att deras hand intet kan uträtta. *Neh. 4: 15. Ps. 33: 10. Es. 8: 10.

13. Han begriper de wisa i deras listighet; och gör de klokas råd till galenskap;* *1 Cor. 3: 19.

Begriper: fångar.

14. Att de om dagen löpa i mörkret, och famla om middagen såsom om natten.* *5 Mos. 28: 29.

Den samme Guden, som gör stora under i naturen och gifwer regn på jorden, är också den allsmäktige styresman, som icke låter de ogudaktige få öfwerhand öfwer de fromma; utan då de onda mena, att deras rådslag äro som allraklokast, så famla de i mörkret och äro förblindade till förståndet, äfwen i sådana ting, som andra menniskor kunna lätt inse.

15. Och Han hjelper den fattiga ifrån swärdet, och ifrån deras mun; och utur den wäldiges hand;

16. Och är den fattigas tröst, att orättfärdigheten måste hålla sin mun till.* *Ps. 107: 42.

Gud är för de fattiga och ringa den rätte hjelparen och beskyddaren. En gång måste ondskan och otron förstummas.

17. Si, salig är den menniska, den Gud straffar; derföre förkasta icke den Allsmäktiges tuktan;* *Ords. 3: 11. Ebr. 12: 5. Jac. 1: 12. Uppb. 3: 19.

Det syntes för Eliphas, såsom om Job förkastade den Allsmäktiges tuktan, då Job önskade, att han hellre aldrig hade blifwit född, än att han skulle utstå dessa lidanden.

18. Ty Han sargar och läker; Han slår, och Hans hand helar.* *5 Mos. 32: 39. 1 Sam. 2: 6. Os. 6: 1.

Herren skickar ofta bedröfwelser och lidanden, men Han lindrar dem och gifwer nåd och kraft att bära dem, 1 Cor. 10: 13. Och slutligen helar Han alla sår hos sina trogna. Os. 6: 1.

19. Utaf sex bedröfwelser frälsar Han dig; och i den sjunde kommer intet ondt wid dig.* *Ps. 91: 3, [et]c.

Ehuru ofta bedröfwelser komma öfwer dig, så kan dock Guds makt och godhet hjelpa och frälsa dig, så att de alla icke blifwa till din skada, utan till din nytta och wälfärd.

20. I dyr tid frälsar Han dig ifrån döden; och i striden ifrån swärdets hand.

21. Han skall skyla dig för tungans gissel; att du icke skall frukta för förderf, då det kommer.

Om försmädarens, lögnarens och baktalarens tunga än swängde sig såsom en gissel omkring dig, så skall du likwäl blifwa beskyddad.

22. Uti förderf och hunger skall du le; och icke frukta för wilddjuren i landet;

23. Utan ditt förbund skall wara med stenarne* på marken; och wilddjuren i landet skola hålla frid med dig.† *Ps. 91: 12. †Os. 2: 18.

[ band II, 13 ]”Stenarne skola förwara din säd, så att man gör en mur deraf omkring säden.” L. Genom Guds hjelp och wälsignelse skall du erfara liksom ett förbunds wänlighet både af marken och af djuren på marken. Se 1 Mos. 1: 28. Marken och djuren skola wara dina wänner.

24. Och du skall förnimma, att din hydda hafwer frid; och skall försörja din boning, och icke synda;

”Guds wälgerningar skola afhålla dig ifrån att synda”. L. (Es. 38: 15.

25. Och skall förnimma, att din säd skall warda mycken; och dina efterkommande såsom gräs på jorden.;

26. Och skall i ålderdomen* komma till grafwen, såsom en hwetekärfwe införd warder i rättan tid. *1 Mos. 35: 29.

27. Si, det hafwa wi ransakat, och det är så; hör dertill, och rätta dig derefter.

Hittills har Eliphas i allmänhet talat wäl, och det synes såsom om han hos Job icke misstänkte någon annan synd, än ett fördoldt andligt högmod, som behöfde qwäfwas; derföre förmanar han Job till förödmjukelse inför Herran och försäkrar, att Herren skulle hjelpa honom. Denna förmaning och denna tröst är alltid på sin plats och bör emottagas af hwarje trogen själ, som hemsökes af nöd och bedröfwelse. Innehållet: ”Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka gifwer Han nåd”, 1 Petr. 5: 5. Men Eliphas misstänker nu, att Job hade genom fördolda synder ådragit sig sina lidanden.

6. Capitel.

Jobs förswar, bön, klagan.

Job swarade och sade:

2. När man woge min jemmer, och lade allt mitt lidande på en wåg,

3. Så skulle det wara swårare än sanden i hafwet; derföre är förgäfwes hwad jag säger.

4. Förty den Allsmäktiges pilar* stå i mig, hwilkens grymhet utsuper all min anda; och Guds förskräckelser äro ställda uppå mig. *5 Mos. 32: 23. Ps. 38: 3.

Den Allsmäktiges pilar äro allahanda grufliga plågor, Ps. 7: 14; Ps. 18: 14, 15; Hab. 3: 11; 5 Mos. 32: 2342.

Hwilkens grymhet, grt. hwilkas gift, nemligen pilarnes. Det brukades i forntiden (och brukas ännu i wilda länder) att pilar blefwo bestrukna med ormgift eller med något annat gift, på det fienden, som träffades af en sådan pil, icke skulle kunna undwika döden. Detta gift är en bild af de stora plågor, som Job kände, såsom en brännande sweda i hela sin kropp, hwarigenom hans anda höll på att förqwäfwas.

5. Icke ropar wildåsnan när hon hafwer gräs; ej heller oxen, så han hafwer foder;

”I hafwen godt wid att trösta, eder felar intet”. L.

6. Kan man ock äta, det som osaltadt är? Eller månne någon will smaka det hwita om äggblomman?

”Man äter icke gerna osaltad mat, ehwar man bättre hafwa kan, men jag måste nu wäl det och det m. m.” L.

7. Der min själ tillförene wämjade wid, der är nu min mat för wärks skull.

”De plågor, för hwilka min själ alltid grufwat sig, såsom krankhet, bölder, maskar, sår och sweda, äro nu min dagliga spis, Ps. 80: 6. Klagow. 3: 1519.”

8. O att min bön måtte ske! och Gud gåfwe mig det jag förhoppas!

9. Att Gud toge till att sönderslå mig; och läte sin hand förkrossa mig;

10. Så hade jag ändå tröst, och wille bedja i min sjukdom, att Han icke skonade mig; jag hafwer dock icke nekat den Heliges tal.

Job önskar i sin stora smärta, att Gud måtte låta honom dö hellre än låta honom lida längre. Men han talar icke om dygder och förtjenster och att han led oförskyldt, utan anförer blott, att han icke begått det stora brottet att i otro försaka Guds ord. Detta nämner han med rätta såsom den största förbrytelse. Guds ord war Jobs högsta tröst i det swåra lidandet, och han wille förtrösta derpå i döden, som han önskar sig.

11. Hwad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hwad är min ändalykt, att min själ skulle wara tålig?

Hwar är eller hwar ser jag ändan på min jemmer, att jag ännu skulle kunna uthärda längre och wänta på en god utgång.

12. Min kraft är dock icke af sten; ej heller mitt kött af koppar;

Job beder sina wänner besinna, att han icke hade stenkraft och att hans kropp icke war gjord af hård, känslolös koppar.

13. Hafwer jag dock ingenstädes hjelp; och ingen ting will gå fram med mig.

Grt.: Hos mig är ju ingen hjelp för mig; och räddning är alldeles borta! I det följande liknar Job sina wänner wid uttorkade bäckar, af hwilka han ingen hjelp och tröst kunde wänta.

14. Den der icke bewisar sin nästa barmhertighet, han öfwergifwer den Allsmäktiges fruktan.

Detta är en allmänt gällande sanning, att ingen tro och gudsfruktan kan finnas hos den menniska, som icke bewisar kärlek och [ band II, 14 ]barmhertighet emot sin nästa, isynnerhet mot den, som är stadd i swåra lidanden.

15. Mine bröder gå föraktligen fram om mig*, såsom en bäck såsom en ström fram om flyter. *Job 19: 19.

Såsom en bäck icke stannar, utan flyter sin kos, så woro Jobs wänner ostadige. En bäck hawer watten nog, då regn faller ymnigt, men när frost kommer, döljer han sig; och i sommarhetten förtorkar han, låter örter och träd wissna och bedrager wandrarens hopp: så gjorde Jobs wänner i hans nöd; de syntes komma för att trösta honom, men de gåfwo honom ingen wederqwickelse.

16. Dock de som rädas för rimfrostet, öfwer dem warder fallande snö;

17. Den tid, hettan twingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifwer, skola de förgås utaf sitt rum.

Grt. (16) De (strömmarne) blifwa grumliga af is, hwari snö blandar sig, (17) men då de blifwa warma, torka de bort, och då det blir hett, förswinna de.

18. Deras wäg går afsides bort; de wandra der intet wägadt är, och förgås.

19. De se uppå Thema wägar; på rika Arabiens stigar akta de;

20. Men de skola komma på skam, på det är allrasäkrast; och skola skämma sig, då de der uppå komne äro.

Liknelsen, hwaruti Job jemförer sina opålitliga wänner med bäckar, som blifwa brusande i regntiden, men borttorka under sommarens hetta, fortsättes här. I medgången äro de goda wänner, i motgången äro de usla tröstare. Resesällskaper, som tåga genom öknarne Theman och Saba i Arabien, wika af wägen och söka watten i dessa bäckars torra spår för att swalka sin törst, men komma på skam, såsom bedragna i sin förhoppning.

21. Ty i ären nu komne till mig; och medan I sen jemmer, frukten I eder.

Nu, då I sen mitt swåra lidande, hafwen I ingen tröst att gifwa, likasom de uttrokade bäckarne icke hafwa en droppe watten, hwarmed de kunna släcka wandrarens brännande törst.

22. Hafwer jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af eder förmåga?

23. Och hjelper mig utur fiendens hand? och förlosser mig utur tyranners händer?

24. Lärer mig, jag will tiga; och det jag icke wet, det underwiser mig.

25. Hwi straffen I rättfärdigt tal? Hwilken är ibland eder, som det straffa kan?

Job förebrår dem, att de fästade sig wid de ord, han i sin stora nöd uttalat, i stället för att behjerta hans lidande och bedröfwelse.

26. I sätten samman ord allenast till att straffa; och gören med ord ett förtwiflat mod.

Grt.: Tänken I till att straffa ord och utandning af en förtwiflad mans tal? nemligen det tal, hwarmed han gör sig lust i sina djupa qwal?

27. I öfwerfallen en fattig faderlös; och rycken eder nästa upp med rötter.

28. Dock medan I hafwen begynt, ser uppå mig, om jag warder beslagen med någon lögn för eder.

I kunnen ju sjelfwa se, att jag icke talar orätt?

29. Swarer hwad som rätt är; mina swar skola wäl blifwa rätta.

Job beder sina wänner, att åter ifrån början betrakta hela saken och att bortlägga allt hårdt och orättwist bedömande, samt förswarar sin oskuld och wisar, att han icke med brottslig wandel ådragit sig dessa lidanden.

30. Hwad gäller, min tunga hafwer icke orätt; och min mun föregifwer icke ondt.* *Job 27: 4.

7. Capitel.

Lifwets korthet. Ängslans tankar.

Måste icke menniskan alltid wara i strid på jorden; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

Ordet ”strid” betyder här all den oro, det arbete, de motgångar och lidanden, som en menniska under sin lifstid måste genomgå, så att hennes dagar i allmänhet likna dagakarlens, hwilken alla dagar har oro och arbete. Job hade förut klagat öfwer lidandet, se cap. 3; hans wänner hade deremot påstått, att lidandet är en frukt af synden, hwilken är en sanning i allmänhet, men man gör deraf en fask slutsats, då man påstår att i enskilda fall hwar och en menniska får i denna werlden lida mer eller mindre, allt eftersom hon har syndat mer eller mindre. Denna falska slutsats will Job nu wederlägga och ifrån sitt eget elände kastar han en blick på mensklighetens tillstånd öfwer allt, såsom fullt af mycken oro och bedröfwelse.

2. Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl*, att hans arbete må wara ute; *Job 14: 6.

3 Så hafwer jag wäl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfwade nätter* äro mig många wordna. *Ps. 6: 7.

Grt.: Så hafwer jag undfått mig till arfs månader af fåfänglighet m. m. Härmed will Job wisa, att både synden och lidandet äro arf, som ifrån den första allmänna arfsskadan sprida sig ifrån slägte till slägte.

4. När jag lägger mig, säger jag: När månne jag skola uppstå? Och sedan [ band II, 15 ]räknar jag när afton skall warda; ty jag war hwarje man en styggelse in till mörkret.

Grt.:Om jag ligger, så tänker jag: när står jag upp och (när) wiker natten? Och jag blir mätt af att kasta mig af och an intill skymningen.

5. Mitt kött är fullt med mask och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt, och tillintet worden.

Grt.: Min kropp är beklädd med mask och med skorpor af stoft, min hud hårdnar och spricker sönder.

6. Mina dagar äro snarare bortflugne* än en wäfspole; och äro förledne utan all förtöfwan. *Job 17: 11. Ps. 102: 12.

Utan all förtöfwan, grt.: utan minsta hopp, nemligen om tillfrisknande.

7. Tänk uppå, att mitt lif är ett wäder*; och mina ögon komma icke igen till att se det goda. *Job 8: 9. Ps. 78: 39. Ps. 90: 10. Jac. 4: 14.

Det goda, nemligen sällhet och lycka här i tiden. Jobs wänner hade liksom talat å Guds wägnar, derföre ställer Job sina ord så, att de stundom äro en bön till Gud, stundom ett förswar emot wännernas origtiga meningar.

8. Om intet lefwandes öga warder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfwer förgås jag.

Grt.: Den som nu ser mig, ser mig snart icke mer. Då dina ögon se efter mig, är jag icke mera.

9. Molnet warder allt, och går bort; så ock den som far neder i helwetet, han kommer icke upp igen;* Job 16: 22.

Job talar här icke om uppståndelsen på den yttersta dagen, utan blott derom, att de döda icke komma utur sina grafwar igen till detta närwarande lifwet, likasom aldrig de samma moln komma tillbaka, hwilka en gång förswunnit. Ordet helwete, grt. Scheol, betyder här blott de dödas boning.

10. Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifwer öde.

Hans rum känner honom icke mer, Ps. 103: 16. I dessa fem verser utgjuter Job sina dödstankar och liksom tager afsked af detta närwarande lifwet.

11. Derföre will jag ock icke förmena min mun; jag will tala i mitt hjertas ångest, och will utsäga min själs bedröfwelse.

12. Är jag ett haf eller en hwalfisk, att du så förswarar mig?

Är jag så obändig som ett haf eller såsom ett wattendjur, att jag behöfwer så omstängas och waktas? Job öfwergår nu till en klagande bön, hwari den tanke ligger till grund, att då ingen menniska är utan synd eller oskyldig inför Gud, så äro alla wärda att lida, och då Job icke wet med sig swårare synder än andras, så önskar han, att Gud icke heller måtte hafwa lagt på honom större plågor än på andra. Lagen inkommer med uti pröfningen.

13. Ty jag tänkte, min säng skall trösta mig; mitt läger skall lisa mig.

14. När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse,

Äfwen de, som äro sjuka af spetälskan, hafwa swåra förskräckelser och ångestfulla drömmar, med dessa förskräckelser hos Job komma icke blott af det kroppsliga lidandet, utan också af satans anfäktningar.

15. Att min själ önskar sig wara hängd, och min ben döden.

Grt.: Så att min själ (under dessa förskräckelser) hellre önskar, att andedrägten måtte qwäfwas, och döden wore mig kärare än detta benrangel. Job tänker wid dessa ord ingalunda på sjelfmord, utan önskar blott, att hans andedrägt måtte stanna.

16. Jag begärer icke mer lefwa; håll upp af mig, ty mina dagar äro fågänglige.* *Ps. 39: 14. Ps. 62: 10. Ps. 144: 4.

Grt.: Jag förswinner: jag skall icke lefwa för alltid. Upphör blott något (att plåga mig), ty mina dagar äro fåfänglighet. Låt mig blott hafwa en liten lindring, förr än jag dör.

17. Hwad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?* *Ps. 8: 5. Ebr. 2: 6.

18. Du hemsöker henne dagligen, och försöker henne alltid;

Job uttrycker här sin förundran öfwer Guds stora omsorg om den swaga och syndiga menniskan, och att denna wårdande och pröfwande omsorg är daglig och stundlig. Men af denna jemförelse mellan Guds ewiga majestät och den arma menniskans swaghet tager Job sig anledning till den bön, att hans aga och pröfning måtte blifwa lindrad.

19. Hwi går du icke ifrån mig, och släpper mig, så länge jag uppswäljer min spott?

En frågande bön om en stunds wederqwickelse.

20. Hafwer jag syndat, hwad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hwi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle; och är mig sjelf till tunga?

Job bekänner, att han är en syndare; han beder Gud om upplysning, hwad han bör göra. Ordet ”gömmare” betyder: wäktare, wårdare, bewarare. Hwi gjorde m. m. Grt.: Hwi hwafer du satt mig för dig till ett skottmål och mig sjelf till tunga, d. är.: hwarföre [ band II, 16 ]hafwer du bland alla menniskor utwalt just mig till ett föremål för denna swåra hemsökelse?

Då en menniska under hemsökelser och lidanden i allwarlig sjelspröfning och med ödmjukhet beder Herran om upplysning, hwarföre Han med dessa lidanden och bedröfwelser hemsökt henne, så är en sådan fråga rätt; men är denna fråga ett uttryck af otålighet eller ett slags begäran, att Gud skulle göra henne räkenskap för hemsökelsen, så ådagalägges derigenom ett syndigt och motsträfwigt sinnelag, som behöfwer ännu mera bedröfwelse för att brytas och förödmjukas.

21. Och hwi förlåter du mig icke min missgerning, och tager icke bort min synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då icke till.

Den lidandes bön om syndernas förlåtelse, är uttryckt såsom fråga, emedan Job hwarje ögonlick wäntade på döden, och han trodde, att Gud af nåd och barmhertighet före dödsstunden skulle förlåta honom och äfwen lindra hans plågor. Detta wille han anse såsom ett tecken, att hans synder woro förlåtna.

8. Capitel.

Bildad om straff, bot, skrymteri.

Då swarade Bildad af Suah, och sade:

2. Huru länge will du sådant tala, och låta din muns tal hafwa ett sådant högmod?

Bildad bestraffar Jobs tal såsom syndigt. Han besinnade icke Jobs swåra lidande, och hade icke heller någon klar insigt i Herrans styrelse.

3. Menar du, att Gud dömer orätt?* Eller den Allsmäktige skall wrida rätten? *5 Mos. 32: 4. Job 34: 17. Dan. 9: 14.

Du har ju ingen rätt att fråga Herran, hwarföre Han gör så eller så, du wet ju, att Herren gör allting rätt.

4. Om dina söner hafwa syndat för Honom, så hafwer Han förkastat dem för deras missgernings skull;

Bildad tager här för afgjordt, att Jobs söner hade blifwit straffade och omkommit för sina synders skull, cap. 1: 13. Men i denna slutsats felar Bildad, och wår Frälsare wederlägger honom, Luc. 13: 1–5.

5. Men om du i tid gifwer dig in till Gud, och beder den Allsmäktige;

6. Och om du är ren och from, så warder Han uppwakande till dig, och warder åter upprättande boningen för din rättfärdighets skull;

7. Och der du tillförene hafwer haft litet, skall det härefter ganska mycket förökas.

Dessa ord utgå ifrån samma tanke, att om Job wore ren och from, så skulle han ofördröjligen af Herran blifwa hulpen. Orden innehålla en blandning af rätt och orätt. Det är sannt, att Herren alltid hjelper de fromma, men icke hafwa de någon egen rättfärdighet, så att hjelpen skulle komma för deras rättfärdighets skull, och icke heller finner Han alltid för godt att upprätta deras boning och gifwa dem lycka och framgång i detta lifwet, men Han upprättar deras rättfärdighets boning i himmelen, för Christi rättfärdighets skull. Es. 43: 25.

8. Ty fråga de slägter, som i förtiden warit hafwa,* och tag dig före att fråga deras fäder.† *5 Mos. 4: 32. †1 Mos. 47: 9. 1 Chrön. 29: 15. Ps. 39: 13.

9. Ty wi äro såsom i går komne, och weta intet; wårt lif är en skugga* på jorden; *Job 14: 2. Ps. 39: 7. Ps. 144: 4.

Ehuru Bildad icke har alldeles rätt, så bewisar han likwäl ett fromt sinne och wördnad för fromma förfäder. Han bekänner, att hans egen wishet icke hade något wärde. Huru mycket wisare äro Bildads ord än den nya upplysningens fräcka tal, som nu för tiden är så wanligt, hwaruti all äldre wishet föraktas och framställes såsom okunninghet och oförstånd!

10. De skola lära dig, och säga dig det, och gifwa sitt tal före utaf sitt hjerta.

11. Icke kan säfwet wäxa, utan det står i wätska; eller gräs wäxa utan watten.

12. Eljest medan det än står i blomster, förr än det afhugget warder, förtorkas det,* förr än man hö bärgar. *Ps. 129: 6. Jer. 17: 6.

13. Så går allom dem, som förgäta Gud, och de skrymtares hopp warder förtappadt;* *Job 11: 20. Ordspr. 10: 28; cap. 11: 23.

14. Ty hans tröst blifwer om intet, och hans hopp såsom ett dwärgsnät.

Såsom sann gudsfruktan är den enda jordmån, hwaruti sann lycka och wälfärd kunna wäxa och blomstra, så är det ju icke möjligt, att den menniskan skulle kunna hafwa någon waraktig lycka och sällhet, som förgäter Gud och är en skrymtare. Skrymtarens hopp blåser bort såsom dwärgsnät, d. ä. spindelwäf. I allt detta har Bildad rätt och endast orätt i den tanken, att Job war en skrymtare.

15. Han förlåter sig på sitt hus, och skall dock icke bestå; han skall hålla sig der intill, och dock icke beståndig blifwa.* *Ps. 49: 17, 18.

16. Det grönskas wäl, förr än solen kommer; och qwistar wäxa uti dess örtagård;

[ band II, 17 ]17. Dess säd står tjock wid källor; och dess hus på stenar.

18. Men när han uppslukar honom af sitt rum, ställer han sig emot honom, såsom han kände honom icke.

Grt.: Men när han (nemligen denna plats) uppswäljer honom m. m., d. ä. de ogudaktiga uppslukas af jorden, såsom hö, som förtorkas, och de komma icke till härlighetens ljus. När den ogudaktige är borta, så är han snart glömd af menniskorna, hans plats känner honom icke mer, och i himmelen är han icke känd, Luc. 13: 17. Matth. 7: 23.

19. Si, detta är fröjden i dess wäsende; och andra wäxa upp igen af stoftet.

Fastän den otrogne, som lefwer utan Gud kan hafwa fröjd en liten tid i detta lifwet, så är denna fröjd dock snart förbi; han måste gå bort, och andra menniskor liksom uppwäxa af stoftet i hans ställe.

20. Derföre, si, att Gud icke förkastar de goda, och icke uppehåller de ondas hand;

21. Till dess din mun warder full med löje, och dina läppar fulla med fröjd.* *Ps. 126: 2.

22. Men de, som dig hata, skola komma på skam, och de ogudaktigas boning skall icke blifwa beståndande.

Är du ditt hjerta god och from, så skola snart lycka, frid och fröjd skänkas dig af Herran, se v. 6. Bildads ord äro fullkomligt sanna, då det tillkommande lifwet sammanfattas med det närwarande, men de äro icke fullkomligt sanna, då man blott ser på det närwarande lifwet. Och just deraf komma otaliga misstag och förwillelser, att man blott tänker på det närwarande, men icke på det tillkommande lifwet.

9. Capitel.

Job om Guds rättwisa, makt, sin smitta.

Job swarade, och sade:

2. Ja, jag wet det fullwäl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig inför Gud;* *Ps. 143: 2.

3. Täckes honom träta med Honom, så kan han icke swara Honom ett emot tusende.

Jobs swar syftar tillbaka på hwad både Bildad och Eliphas hade talat, se cap. 4: 17.

4. Han är wis och mäktig; hwem hafwer det dock gått wäl af, som sig hafwer satt emot Honom?

Om Guds rättfärdighet, wishet och makt kan Job tala härligt, men han är icke i stånd, att på samma sätt tala om Hans kärlek och förbarmande, Man ser uti Jobs tal tydliga spår af satans frestelser, hwarigenom satan inblandade af sin bittra anda uti Jobs tankar och känslor. Såsom satan wäl känner Gud såsom allwis och allsmäktig, men icke såsom allgod, så blef Job i den swåra frestelsen förd i ett sådant mörker, att han mera såg Guds stora makt och wishet än Hans kärlek och godhet. Detta är också en wanlig erfarenhet, då man står under lagen och Evangelii ljus saknas.

5. Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hwilka Han i sin wrede omkastar.* *Jer. 51: 25.

Han försätter berg så hastigt, att det är skedt, innan de kunde förnimma det, om de hade sinnen. Det är icke owanligt, att döda eller oförnuftiga ting i bilder och liknelser omtalas, såsom om de woro lefwande. Berg äro också bilder af folk och mäktiga riken, som synas bergfasta, men som Herren likaså lätt kan omstörta, som Han kan låta berg uppslukas af jorden genom jordbäfningar.

6. Han rörer jorden af sitt rum, så att hennes pelare bäfwa.

Jordens pelare äro dess grundfästen eller innersta grundwalar, se Matth. 27: 51. 2 Pet. 3: 10. Upp. 20: 11.

7. Han talar till solen, så går hon icke upp; och Han förseglar stjernorna.

Icke blott jordem, utan äfwen solen och stjernorna lyda Herrans ord, 1 Mos. 1: 16. Ps. 19. Jos. 10: 13. Es. 38: 8. Matth. 24: 29.

8. Han allena utsträcker himmelen;* och går på hafwets wågor. *1 Mos. 1: 6. Job 26: 7.

Såsom Herren af begynnelsen utbredt himmelens fäste öfwer jorden och bewisar sin makt i skyarne, så bewisar Han också sin makt på hafwets wågor och upprörer eller stillar dem, såsom det Honom behagar. Han har dem, såsom Herrskare, under sina fötter.

9. Han gör karlawagnen (på himmelen) och Orion; sjustjernorna,* och de stjernor söder ut. *Job 38: 31. Amos 5: 8.

Dessa praktfulla stjernblider nämnas exempelwis, och Job antyder härmed, att alla himmelens stjernor lyda härarnes Herre. Orion är den klara stjernbild, hwaraf de tre ljusaste stjernorna äro i en rak linea nästan lika långt ifrån hwarandra. Denna stjernbild kallas på hebreiska Kesjil, som betyder dåre. De gamle hedningarne trodde, att den mäktige Nimrod, som afföll ifrån Gud och införde afguderi, sjelf efter sin död såsom en gud förflyttades till stjernorna, och de sågo hans minne och gestalt i denna stjernbild. Men det Hebreiska namnet innebär, att Nimrod, som hedningarne så högt aktade, war en dåre, emedan han uppreste sig emot Gud. Och Jobs ord på detta ställe wisa, att Gud är Herre öfwer allt, hwad stort och mäktigt är i himmelen och på jorden. Hedningarne dyrkade himlakropparna och äfwen jorden och mäktiga menniskor såsom gudar. Men Job känner den ende, sanne Guden, som skapat och [ band II, 18 ]widmakthåller dessa ting. Och alla dårar, om de wore än så wisa och mäktiga i sina egna ögon, förgås slutligen i sin dårskap.

10. Han gör mäktiga ting, som man icke utransaka kan; och under, deruppå intet tal är.* *Job. 5: 9. Ps. 86: 10.

11. Si, Han går fram om mig, förr än jag warder det warse; och Han förwandlar sig, förr än jag det märker.

Han förwandlar sig. Grt.: Han förändrar (nemligen sin wäg).

12. Si, om Han går hasteligen bort, ho will hemta Honom igen? Ho will säga till Honom: Hwad gör du?

13. Han är Gud, hans wrede kan ingen stilla;* under Honom måste buga sig de stolta herrar. *Nah. 1: 6.

De stolta herrar äro alla sådana med förnuft begåfwade wäsen, som icke wilja lyda Gud, utan wilja wara sina egna herrar. Härmed får man icke företrädeswis tänka på¨de höga och förnäma, de rika och mäktiga ibland menniskorna, ty ibland dem kunna finnas ödmjuka, lydiga Guds barn, såwäl som ibland de ringa, och deremot är mången tiggare och fästningsfånge en sådan stolt herre, som i sitt hjerta icke frågar efter Gud. Djefwulen och hans englar, som först affallit och sedan i menniskonaturen genom syndafallet uppwäckt högmod och olydnad, intaga det första rummet ibland de stolta herrar, och alla dessa Guds rikes fiender måste slutligen blifwa lagda till den himmelske Konungens fotapall, se Ps. 110: 1, äfwen om de af menniskor upphöjdes allt intill himmelen, såsom hedningarne i sina inbillningar upphöjde menniskor till stjernorna, se v. 9.

14. Huru skulle jag då swara Honom, och finna några ord emot Honom?

15. Om jag än rätt hafwer, så kan jag dock likwäl intet swara Honom; utan måste i rätten bedjas före.

Äfwen om jag hade rätt, eller ehuru jag icke är en större syndare än andra, twärtemot eder mening, så kan jag dock icke förswara mig emot Gud, utan måste bedja om barmhertighet.

16. Och om jag än åkallade Honom, och Han hörde mig; så tror jag dock icke, att Han hörer min röst.

Äfwen om jag wille gå till rätta med Honom, och Han hörde min sak, så kan jag dock icke tro, att Han wille akta derpå för min skull, om icke af sin blotta barmhertighet.

17. Ty Han far öfwer mig med stort; och gör mig såren många utan sak.

Med storm, d. ä. med mycket häftiga plågor. Utan sak, d. ä. utan att jag är en ogudaktig, såsom I beskyllen mig att wara.

18. Han låter icke min anda wederqwickas; utan gör mig full med bedröfwelse.

19. Will man makt, så är Han för mäkig; will man rätten, ho will wittna med mig?

Emot Guds makt har jag ingen makt, och wille jag åberopa min rätt, hwilken kan wittna med mig och förswara mig inför Honom?

20. Om jag säger, att jag är rättfärdig, så fördömer Han mig dock; är jag from, så gör Han mig dock till ond.

Grt.: Är jag rättfärdig, så fördömer mig min mun, och är jag fullkomlig, så bewisar Han mig hafwa orätt, d. ä.: jag är så swag och för Hans majestät så förfärad, att mitt eget tal måste wittna emot mig.

21. Är jag än from, så tör min själ dock icke hålla sig derwid; jag begärer icke mer lefwa.

Grt.: Wille jag åberopa min fromhet (inför Gud), så kände jag icke min själ. Mitt lif (mitt lefwerne) måste jag förkasta (såsom ofullkomligt och syndigt).

22. Det är det, som jag sagt hafwer: Han förgör både den goda och den ogudaktiga.* *Pred. 9: 2, 3. Mal. 3: 14, 15.

Summan af mitt tal är, att Herrans straffdomar i det närwarande lifwet träffa både de goda och de ogudaktiga.

23. När han begyner till att slå, så dräper Han straxt; och begabbar de oskyldigas frestelse.

Då Herrans hemsökelser komma, så synes det stundom, såsom om dessa hårda pröfningar wore ett begabberi emot den oskyldige, om derwid kommer i ångest, twifwel och frestelse. Af sådana lidanden kan icke någon slutsats dragas, att den lidande har warit ogudaktig, ej heller att han warit from. Härmed, såwäl som med det följande, will Job wederlägga sina wänners påstående, att han med sina synder ådragit sig sina olyckor och plågor.

24. Men landet warder gifwet under den ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars wara?

Hwad jag säger, besannas äfwen deraf, att Gud ibland låter en ogudaktig få herrawälde öfwer ett helt land, så att han får undertrycka dess rättmätiga styresmän och plåga de fromma. Är det icke så? Är det icke Gud, som gör detta? Är det icke Gud, som tillåter den ogudaktige ett sådant herrawälde? Hwem skulle det annars wara? Icke kunnen I säga, att hwarenda menniska i landet då i lika mån med egna synder förtjent att lida af en sådan skickelse.

25. Mina dagar hafwa warit snarare än en löpare; de hafwa flytt, och hafwa intet godt sett;

[ band II, 19 ]26. De äro förgångne såsom starka skepp; såsom en örn flyger till maten.

Förut har Job bewisat sin sak med allmänna exempel, nu bewisar han det genom sin egen erfarenhet.

Grt.: Såsom rörskepp segla snabbt, och örnen flyger fort till rofwet, så äro mina dagar hastigt förgångna.

27. När jag tänker: Jag will glömma bort min klagan; jag will förwandla mitt ansigte, och wederqwicka mig;

28. Så fruktar jag mig för all min sweda, wetande, att du icke låter mig wara oskyldig.

29. Är jag nu ogudaktig, hwi hafwer jag då sådan onyttig wedermöda?

Grt.: Måste jag nu war skyldig, hwarför gör jag mig sådan onyttig möda (att bewisa min oskuld)?

30. Om jag än twådde* mig i snö, och gjorde mina händer rena i källa; *Jer. 2: 22.

31. Så doppar du mig dock i träck; och mina kläder warda mig illa ståndande.

Inför dig, du heliga Gud, är ingen fromhet fullkomlig, och om jag gåfwe mig aldrig så mycken möda att bewisa, att jag är ren, så skulle du likwäl se mina synder och hemsöka mig såsom en befläckad.

32. Ty han är icke min like, den jag swara kunde, att wi måtte båda komma för rätten.* *Pred. 6: 10.

33. Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sin hand emellan oss båda.

I det swåra lidandet war Jobs trosblick fördunklad, så att han icke kunde fästa trons öga på Medlaren, som han dock kände, cap. 19: 25, såwäl som Elihu, cap. 33: 2328, se Es. 1: 16–18.

34. Han tage sitt ris ifrån mig, och låte sin förskräckelse komma ifrån mig;* *Job 13: 21.

35. Att jag må tala, och icke mer behöfwer frukta för honom*; ty jag wet mig oskyldig. *Job 33: 7.

Såsom en djupt lidande, i sitt innersta upprörd och pröfwad man, talar Job icke uti så afmätta ordalag, som han säkert skulle hafwa gjort i en bättre stund. Han talar både om sina synder och om sin oskuld och hade sanningen på sin sida i båda delarne, ty han kände sig såsom en syndare inför Gud, men icke skyldig på det sätt, som hans wänner mente.

10. Capitel.

Job om Guds stränghet. Bots frist.

Min själ grufwar sig för mitt lif; min klagan will jag låta fara fort, och tala i min själs bedröfwelse;

2. Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få weta, hwarföre du träter med mig.

Detta tal af Job är ett uttryck af en själs ångest, som gränsar tll förtwiflan. Ehuru han wet sig wara en syndare, som omöjligen kan wara rättfärdig inför Gud, så wet han dock icke med sig någon särskild stor förbrytelse, som kunde wara orsak till denna swåra hemsökelse, derföre beder han att få weta Herrans afsigt med detta lidande.

3. Hafwer du der lust till, att du brukar öfwerwåld? och förkastar mig, hwilken dina händer gjort hafwa? Och låter de ogudaktigas anslag komma till ära?

Du är icke blott en allsmäktig Gud, utan rättfärdig och barmhertig. Du kan ju icke hafwa lust till att blott bewisa din makt emot mig, som är ditt skapade werk och låta mig oskyldigt lida, under det du låter de ogudaktiga wara lyckliga och hafwa framgång?

4. Hafwer du ock då köttsliga ögon? Eller ser du, såsom en menniska ser?* *1 Sam. 16: 7.

5. Eller är din tid såsom en menniskas tid? Eller dina år såsom en mans år?

Du är ju icke föränderlig, såsom menniskor förändra sig, allt eftersom deras dagar och år omwexla.

6. Allt du frågar efter min orättfärdighet, och uppsöker min synd?

7. Ändå du wet, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrån din hand.

Ända det är, grt. och att det är m. m. Du wet, o Gud, att jag icke är en skrymtare och hemlig brottsling, och att ingen kan rädda utur din hand, derföre fräls mig utur denna nöd.

8. Dina händer hafwa fliteligen gjort mig, och alltsamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.* *Ps. 139: 13, 14, 15.

Fliteligen, d. ä. med underbar wishet har du skapat hela mitt wäsende. Jag måste derföre wara dyrt aktad inför dina ögon, och finna barmhertighet såsom ditt eget skapade werk!

9. Tänk dock uppå, att du hafwer gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.* *1 Mos. 2: 7; cap. 3: 1923. Ps. 103: 14.

10. Hafwer du icke mjölkat mig såsom mjölk; och låtit mig ystas såsom ost?

Mjölkat, grt. gjutit. Daningen i moderlifwet framställes under denna liknelse.

[ band II, 20 ]11. Du hafwer klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafwer du sammanfogat mig.

12. Lif och wälgerning hafwer du gjort mig; och ditt uppseende bewarar min anda.

Först beskrifes kroppens daning och derefter själens och andens skapelse. Lifwet eller själen är ett underbart Herrans werk; men skapelsens största wälgerning är den odödlige anden, som Han med själen förenat, och andens bewarande i uppehållelsen.

13. Och ändå att du fördöljer sådant i ditt hjerta; så wet jag dock likwäl, att du kommer det ihåg.

Grt.: Och detta hade du i ditt hjerta förborgadt, och jag måste se, att du hade sådant i sinnet! Ehuru din nåd genom allt detta så underbart bewisat sig, så war det dock din afsigt att hemsöka mig med alla dessa lidanden!

14. Om jag syndar, så märker du det straxt; och låter min missgerning icke wara ostraffad.

15. Är jag ogudaktig, så är mig we; är jag rättfärdig, så tör jag likwäl icke upplyfta mitt hufwud; som den der full är med föraktelse, och ser min eländhet:

Hufwudets upplyftande betyder ett godt samwetets tillförsigt. Fastän jag har ett godt samwete, måste jag böja mig i stoftet! se v. 17.

16. Och såsom ett upprest lejon jagar du mig; och handlar åter grufligen med mig.

Grt.: Och om det (hufwudet) upplyftade sig, så jagar du mig såsom ett lejon och handlar förunderligen med mig. Just då, när en menniska är på det djupaste förödmjukad och förkrossad genom swåra lidanden, så känner hon som allrastarkast Guds mäktiga hand, om hon försöker att med sjelfupphöjelse knota emot Hans heliga wägar. Hans öfwerwäldigande makt förnimmes då såsom ett lejons anfall.

17. Du förnyar dina wittnen emot mig; och gör din wrede mycken öfwer mig; mig plågar det ena öfwer det andra.* *Ps. 73: 14.

Wittnen, nemligen plågor, hwilka Job ansåg såsom Herrans wittnen emot honom för att bewisa hans synder.

18. Hwi hafwer du låtit mig komma utaf moderlifwet? Ack! att jag dock hade warit förgjord*, att intet öga hade sett mig. *Job 3: 11.

19. Så wore jag, såsom den der intet hafwer warit till; buren ifrån moderlifwet till grafwen.

20. Will då icke mitt korta lif hafwa en ända? Will du icke låta af mig, att jag något litet måtte wederqwickas?* *Ps. 39: 14.

Denna klagan och önskan att icke wara till uttrycker det djupaste lidande och wisar tillika, att Job har genom sina qwal och genom sina oförståndiga wänner, och wäl hufwudsakligen genom satans frestelser, blifwit drifwen ifrån den evangeliska ståndpunkten, på hvilken han först befann sig, cap. 1 och 2, för att han nu inkommit uti ett lagiskt sinne, hwarigenom pröfningen blef för själen så mycket swårare, emedan han i sina stora plågor icke heller fick åtnjuta Evangelii ljufliga tröst och stärkande, fridgifwande förhoppning. I själens djup håller han sig ännu fast wid Herran, men i hans hjerta är det dunkelt, så att han hwarken rätt känner sin syndaskuld eller Guds rättfärdighet och barmhertighet.

21. Förr än jag går bort, och kommer icke igen, nemligen, i mörkrets och töcknens land;

Grt.: Mörkrets och dödsens skuggas land. Så kallas här ”det allmänna menniskornas, jemwäl trognas, tillstånd efter döden, då kroppen är ifrån själen åtskiljd, och kroppen utan allt ljus måste undergå den förwandling, hwarföre sjelfwa naturen förskräckes, så att kroppens tillstånd synes då eländigare än i detta lifwet.”

22. Det ett land är, hwilkets ljus är tjocka mörkret; och der som ingen skicklighet är; der skenet är såsom ett töcken.

Der är äfwen det, som man wille kalla ljus, ingenting annat än tjocka mörkret i motsats mot det, som står i Ps. 139: 11, 12. Der är ingen skicklighet, grt. inga ordningar; der är ingen omwexling af ljus och mörker, dag och natt, årstider, köld óch wärme o. s. w. utan det närwarande lifwets och den synliga werldens ordningar och dess sköna, fasta naturlagar äro der upphäfne.

11. Capitel.

Zophar wredgas, snubbar, råder Job.

Då swarade Zophar af Naema, och sade:

2. När en hafwer länge talat, måste han ock icke höra? Eller skall en sqwallrare alltid hafwa rätt?

Sqwallrare, grt. en läppars man. Detta uttryck kunde betyda wältalig, men här betyder det mångordig, såsom om Job wille med många ord försköna sin sak.

3. Måste man tiga för dig allena, att du försmädar, och ingen skall genhöfta dig?

Genhöfta dig: komma dig att blygas. Zophar uttydde Jobs tal såsom en försmädelse emot Gud. Detta war ingalunda Jobs mening [ band II, 21 ]och afsigt, utan han wille blott wederlägga sina wänners förklaring, hwarföre han hemsöktes med så swårt lidande.

4. Du säger: Min lärdom är ren; och klar är jag för dina ögon.

5. Ack! att Gud talade med dig, och uppläte sina läppar;

6. Och tedde dig, hwad Han ännu hemligen wet, ty Han hade ännu wäl mer med dig; på det att du måtte weta, att Han icke tänker på alla dina synder.

Zophar fäster sig i synnerhet wid Jobs önskan, att Gud skulle med särskild uppenbarelse wisa honom, hwarföre Han sändt honom ett sådant lidande. Derföre påstår Zophar, att om Gud wille tala och uppenbara både sin orsak och sin rätt att så gå tillwäga, så skulle Job finna, att hans synder hade förtjent ett ännu högre mått af lidande, och att Gud derwid icke ens hade tänkt på alla hans synder.

7. Menar du, att du wet så mycket, som Gud wet? Och will alltså fullkomligen råka det, såsom den Allsmäktige?* *Job 22: 2.

8. Han är högre än himmelen*; hwad will du göra? Djupare än helwetet; huru kan du känna Honom? *Jer. 23: 23, 24.

Gud är outrannsaklig både till sitt eget wäsende och sina uppenbarelser. Den synliga himmelen öfwer oss är en bild af Guds härlighet och ewiga kärlek, och jordens djup under oss eller afgrunden är en bild af synden, döden, förderfwet och fördömelsen. Det ena såwäl som det andra är för oss outrannsakligt, och huru mycket mera outransaklig är icke Gud sjelf?

9. Längre än jorden; och bredare än hafwet.

Jorden och hafwet kan menniskan icke utforska, ehuru de äro blott en ringa del af Guds skapelse; huru mycket mindre kan någon menniska utforska Hans wäsende och Hans wishet! Huru kan du då wåga att knota öfwer Herrans skickelser!

10. Om han all ting omwände eller fördolde, eller kastade dem i en hop, ho will förmena Honom det?

Grt.: Om Han wille fara fram, och fängsla och församla (till räkenskap), ho skall hålla Honom tillbaka?

11. Han känner de fåfängliga män, och ser odygden; och skulle Han icke förstå det?* *Ps. 10: 13, 14. Ps. 35: 22.

12. En fåfänglig man högmodas; och en född menniska will wara såsom en ung wildåsna.

Grt.: En tomhufwad man lärer wett (lika litet som) en wildåsnefåle födes till menniska. Här liknas den fallna menniskonaturen wid ett wildt, ostyrigt djur, som icke will lyda Herrans wilja, utan följa sina egna böjelser, se Ps. 32: 9. Ordspr. 26: 3. Zophar syftar härmed på Jobs tal, som förekom honom wildt och knotande.

13. Hade du ställt ditt hjerta (till Gud); och uppräckt dina händer till Honom;

14. Hade du långt ifrån dig bortskaffat missgerningen, som är i din hand, att ingen orätt hade bott i din hydda;

15. Så måtte du upplyft ditt ansigte utan last; och worde fast ståndande, och intet fruktande.

16. Så wore du ock förgätande uselheten; och såsom det wattnet, som framlupet är, komme du det icke ihåg;

Beskyllningarne emot Job uttalas allt mera och mera oförtäckt. Wore du oskyldig och from, så behöfde du icke så förtwifla. Då skulle du snart blifwa hulpen, och dina lidanden skulle icke blifwa bittra i ditt minne och för din känsla, då du tänkte derpå, sedan de woro öfwerståndna.

17. Och din lifstid wore uppgångande såsom en middag; och wore skinande såsom en morgon;* *Ps. 37: 6.

Wore du oskyldig och ren så skulle ditt lif wara fröjdefullt såeom en skinande morgonsol, och du behöfde icke önska dig in i dödens mörker, cap. 10: 21, 22. För den rättfärdige skall alltid ljus uppgå igen, Ps. 97: 11.

18. Och du måtte förtrösta dig, att hopp wore på färde; och worde med rolighet kommande i grafwen.

Grt.: Du kunde förtrösta, ty du hade hopp, och fastän (nu genom lidandet) förödmjukad, skulle du dock bo i trygghet.

19. Och du skulle lägga dig, och ingen skulle skrämma dig*; och månge skulle knekta† dig. *3 Mos. 26: 6. †Job 19: 17.

Grt.: Du skulle lägga dig, och ingen skulle uppskrämma dig, och många skulle ödmjuka sig för ditt ansigte. Efter en kort förödmjukelse skulle du komma till så mycket större ära.

20. Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta; och skola icke undkomma kunna; ty deras hopp skall fela* deras själ, *Job 8: 13; cap. 18: 14. Ps. 112: 10. Ordspr. 11: 23.

Grt.: Deras hopp skall wara själens utandning (nemligen döden). Zophar antyder härmed också, att Job är ogudaktig, och att han icke har något annat hopp än döden. Det war icke underlig, att allt detta hårda tal war mycket smärtsamt och swidande för Jobs sinne, så mycket mera som hans lidande war i sig sjelf så ganska swårt. Deremot är det alltid en stor nåd och barmhertighet, då Herren sänder någon trogen själ med sanningens underwisning, kärlekens förmaning och den rätta trösten till den, som är stadd i lidande, nöd och bedröfwelse.

[ band II, 22 ]

12. Capitel.

Job om ondas lycka. Guds makt, råd.

Då swarade Job, och sade:

2. Ja, I ären rätte männerna; med eder blifwer wisheten död.

Med eder upphör wisheten! I menen eder allena hafwa den rätta wisheten.

3. Jag hafwer så wäl ett hjerta som I; och är icke ringare än I; och ho är den som sådant icke wet?

Hjertat nämnes såsom menniskans innersta medelpunkt, der wisheten finnes, så framt menniskans hjerta håller sig till wishetens Gud. Den sanna wisheten är oskiljaktig från den sanna fromheten. Icke ringare än I m. m.: jag wet allt detta, såwäl som I. Jobs wänner dömde hårdt, de talade efter det naturliga förnuftet, och hjertat war icke fullt af wishet och kärlek. De kunde derföre icke trösta den bedröfwade, ej heller tillrättawisa honom, då han felade.

4. Den som af sin nästa begabbad warder, han må åkalla Gud, Han warder honom hörande: den rättfärdige och fromme måste warda begabbad;* *Job 16: 10; cap. 17: 2; cap. 21: 3; cap. 30: 10.

Job klagar, att hans wänner begabbat honom. Han wille derföre wända sig till Herran, wäl wetande att den rättfärdige och fromme måste warda begabbad icke blott af grofwa, ogudaktiga menniskor, utan också af dem, som efter lagen wilja wara rättfärdige. Ty lagen åstadkommer icke blott träldom; utan den werkar i längden hos dem, som stå under lagen, ett kärlekslöst och ofördragsamt sinne, som gerna dömer hårdt öfwer sin nästa och will herrska och upphäfwa sig öfwer andra.

5. Och är för de rika såsom en lampa, föraktad i deras hjerta; dock tillredd, att de skola deruppå stöta fötterna.

De säkra och tanklösa, i sin egenrättfärdighet rika, hålla den rättfärdige och fromme, som står fast i tron, för en föraktlig skrymtare, som will lysa såsom en lampa i ett mörkt rum, emedan han anser andra wandra i mörkret och tror sig kunna upplysa dem. Men den, som står på den rätta grunden, i tron och på den ewiga sanningen, är trygg i sin ödmjuka förtröstan på Gud; under det de säkre stappla med sina fötter, förfela sanningen och förakta dess ljus, såsom en ringa nattlampa, men anse sitt förnuft såsom fullkomligt dagsljus och falla i willfarelse, synd och förderf.

6. Röfwarenas hyddor hafwa nog*, och de rasa dristeligen emot Gud†; ändå att Gud hafwer gifwit dem det i deras händer. *Job 21: 7. Jer. 12: 1 Hab. 1: 2, 3. †Ps. 73: 38.

Här börjar nu Job att med widare exempel wederlägga sina wänners påståenden, att Gud för de fromma lyckliga och de ogudaktiga olyckliga i denna werlden. Grt.: De förstörares hyddor hafwa lugn och trygge äro de, som reta den högste och föra Gud i sin hand, d. ä. de, som hafwa sin wåldsamma hand till sin gud och äro stolta öfwer sin egen kraft, få ju lefwa i trygghet!

7. Fråga dock djuren, de skola lära det dig; och fåglarna under himmelen, de skola säga det dig;

8. Eller tala med jorden, och hon skall lära det dig; och fiskarna i hafwet skola förkunna det dig.

9. Ho är den, som allt sådant icke wet, att HERrans hand hafwer det gjort?

Af Guds försyn öfwer djuren på marken, fiskarne i hafwet och naturens krafter kan man äfwen inse, att Herrans styrelse är outransaklig, men att allt är af Honom skapadt och beror af Hans wilja.

10. Att i Hans hand äro alla deras själar, som lefwande äro, och alla menniskors kötts ande?* *Ap. G. 17: 28.

Kötts ande, se 4 Mos. 16: 22. Det är den odödlige menniskoanden, som igenom Guds Anda blifwa förenad med Gud; och derföre af Honom sökes med makt och nåd. Men äfwen öfwer det förgängliga råder Herrans hand. Han gifwer lif och tager det åter, såsom det Honom behagar.

11. Pröfwar icke örat talet; och munnen smakar maten?* *Job 34: 3.

D. ä.: Hafwer icke jag, såwäl som I, öra till att höra och förstånd till att pröfwa, likasom munnen smakar maten?

12. Ja, när fäderna är wishet; och förstånd hos de gamla.

Här anföras sådane språk af de gamle wise, som Job hade hört och med sin själs smak bepröfwat såsom sanna och rätta. I djup och innehållsrik betydelse stå dessa tänkespråk wida öfwer det, som Jobs wänner hade talat.

13. När Honom är wishet och makt, råd och förstånd.

När Honom, nemligen Herran.

14. Si, när Han bryter neder, så hjelper intet bygga, när Han någon innelycker, så kan ingen utsläppa.* *Es. 22: 22. Uppb. 3: 7.

15. Si, när Han förhåller wattnet, så torkas allt, och när Han släpper det löst, så omstörtar det landet.

16. Han är stark, och går det igenom; Hans är den, som willo far; så ock den, som förförer.

[ band II, 23 ]Hans, d. ä. i Hans makt är både den, som far wilse och den som förförer.

17. Han förer de kloka såsom ett rof; och gör domarena galna.* *2 Sam. 15: 31; cap. 17: 1423. Es. 19: 12.

De klokaste och skarpsinnigaste menniskor äro dock i andeliga ting alltid dåraktige och förblindade, då de icke wilja blifwa upplyste af Guds uppenbarade sanning; men stundom händer, att de äfwen uti jordiska angelägenheter tänka och tala, göra och döma ganska oförståndigt. Föraktet för Guds uppenbarade sanning blifwer ofta bestraffadt dermed, att äfwen det naturliga förståndet fördunklas.

18. Han förlossar utur konungars twång; och binder med ett bälte deras länder.

Då konungar regera illa, så händer det stundom, att Herren straffar dem så, att Han bryter deras makt. Men ännu oftare måste en sådan brytning, då den inträffar, anses såsom ett straff för hela landet för dess synders skull; ty det lidande och de olyckor, som då öfwergå folket, äro wida större än den olycka, som drabbar konungen. — I Österlanden brukas långa wida kläder, som sammanbindas med bälte kring länderna och detta bälte är en bild af färdighet och styrka. Att binda länderna är derföre ett bildligt uttryck, som betyder att gifwa kraft och makt eller insätta i ett embete. Det är Gud, som afsätter och tillsätter konungar, det är Han, som gör dem swaga eller mäktiga.

19. Presterna* förer Han såsom ett rof; och de fasta† låter Han fela. *Job 32: 9. †Es. 3: 2, 3.

Då presterna öfwergifwa den himmelska sanningen och wisheten, så blifwa de förblindade; de, som woro fasta i sanningen, men öfwergifwa Honom, och de, som stå fasta på sin egen rättfärdighet, såsom Phariseerne, förfalla uti blindhet, willfarelse och ogudaktighet och deras inre blifwer uppenbart.

20. Han bortwänder de sannfärdigas läppar; och de gamlas seder tager Han bort.

Sannfärdiga bet. här de som åtnjuta förtroende. Högtbetrodde, erfarne, gamle, bepröfwade och ansedde män förfalla i oförstånd och förlora sin rätta omdömesförmåga, så snart Herren tager sin hand ifrån dem. Ordet seder bet. här smak, omdömesförmåga, urskiljning.

21. Han utgjuter föraktelse på förstarna;* och gör de mäktigas förbund löst. *Ps. 107: 40.

Förbund, d. ä. bälte. I krig blefwo de tillfågnatagnas bälten upplösta, hwilket war den största skymf och wanära. Förstar och mäktiga, stolta, rika och starka kan Herren förödmjuka, så snart det Honom behagar.

22. Han öppnar de mörka grund; och förer mörkret ut i ljuset.* *Matth. 10: 26. 2 Cor. 4: 6.

Grt.: Han förer djupa tink utur mörkret och förer dödsskugga i ljuset. Äfwen hemligheter, som menniskor trott wara begrafna för ewigt, komma plötsligt i ljuset genom Hans underbara skickelser.

23. Han gör somliga till stort folk;* och gör dem åter till intet; Han utsprider ett folk; och fördrifwet det åter. *Ps. 107: 38.

Alla werldens riken, både de som förswunnit och de som ännu finnas, wittna om den allsmäktiga styrelse, hwarom Job här talar. Herren utbreder folk och riken och bortsopar dem åter.

24. Han förwänder hjertat i öfwerstarna för folket i landen; och låter dem fara wille i willmarken, der ingen wäg är;

25. Att de famla i mörkret utan ljus; och förwillar dem såsom de druckna.

Då ett folk skall förgås, så sker det alltid på det sätt, att förståndet hos regering och folk förmörkas, sjelfwiskhet och splittring griper omkring sig, samfundsandan blir en falskhetsanda, modet sjunker, men fräckheten och lasterna tilltaga. Då en menniska och ett folk öfwergifwas af Gud, så blifwa de liksom berusade, och Herren låter dem falla uti willfarelser och synder, som uppblåsa, uppegga och förwilla dem. Denna straffdom framställes på flera ställen i Guds ord under bilden af en berusningskalk. Se Jer. 25: 15, 16. Hes. 23: 32–34. Uppb. 14: 10. Es. 51: 17.

I detta wäldiga tal wisar Job, att i hela denna förgängliga werlden finnes ingenting så mäktigt och sjelfständigt, ingenting så wist och skönt, ingenting äfwen af Guds ordnadt, som icke åter i sinom tid skall af Gud sjelf förwandlas eller omintetgöras. Alla sådane Herrans domar kunna i stoftet för Honom nedböja den kortsynta och wanmäktiga menniskan, men icke stilla det längtande, kämpande hjertat, som erfarit något af Guds Andas djupare nådewerkningar. I hela denna framställning har Job fattat saken wida högre och skönare, än den förut blifwit framställd af hans wänner, men härmed är han icke nöjd, utan längtar efter en ännu djupare wishet genom gudomlig uppenbarelse.

13. Capitel.

Jobs förswar, tröst, bön.

Si, allt detta hafwer mitt öga sett, och mitt öra hört, och hafwer det förstått.

2. Det I weten, det wet jag ock, och är icke ringare än I;

3. Dock will jag tala om den Allsmäktige; och hafwer wilja till att träta med Gud.

Denna vers syftar tillbaka på cap. 11: 5, m. m., der Zophar sökt att förskräcka honom med den framställning, huru illa han skulle bestå, om Gud uppenbarade sig. Job bewisar med dessa ord sin ödmjuka förtröstan på Gud, och hans mening är: Jag will hellre tala med Gud [ band II, 24 ]än med eder, ty Gud känner mitt hjerta och min wandel. Orden: träta med Gud bet. här stå till rätta inför Gud. Job wädjar ifrån menniskors omdöme till Herrans domstol. Detta är också den högsta tröst för alla falskeligen anklagade, oskyldiga menniskor, som lida orätt, att den rättfärdige allwetande Domaren i himmelen känner deras sak och dömer rätt.

4. Ty I uttyden det falskeligen; och ären alle onyttiga läkare.* *Job 16: 2.

Gud wet och uttyder allting rätt, men I uttyden min sak falskeligen och ären onyttige tröstare. Tröstare är läkare för hjertats sår.

5. Ack! att I kunden tiga, så worden I wise.* *Ords. 17: 28.

6. Hörer dock mitt straff, och akter på saken, der jag taler om.

Straff, d. ä. motskäl, förswar.

7. Wiljen I förswara Gud med orätt? Och för Honom bruka swek?

Att förswara Guds wägar och styrelse med swepskäl och på orätt sätt, är ett swek både mot Gud och menniskor, ty Hans ära lider derigenom, och menniskor blifwa beröfwade, ljuset, kraften och trösten af Hans sanning. Äfwen i wälmening är det aldrig tillåtet att wanställa rätt och sanning.

8. Wiljen I anse Hans person? Wiljen I gifwa eder i förswar för Gud?

Guds rättfärdighet är oskiljaktig från Hans wäsende. Jobs pröfning war icke emot Guds rättfärdighet, men denna pröfning stod med Guds rättfärdighet i ett helt annat sammanhang än Jobs wänner trodde. Äfwen till förswar för Herrans sak är det icke lofligt att förifra sig i kärlekslösa omdömen emot medmenniskor, se Matth. 7: 15, ty man kan misstaga sig och ohelga Hans namn i stället för att ära det. Ett sådant omdöme blir lätteligen en förmätenhet, då menniskan wågar att sätta sig på Guds domstol, såsom om Han sjelf icke kunde förswara sin sak, eller såsom om Han icke wisste rätta tiden och sättet dertill.

9. Skall det ock blifwa eder wäl gångande, då Han skall döma eder? Menen I att I skolen gäcka Honom, såsom man gäckar en menniska?

Att tala orätt, fastän i wälmening för Herrans sak, är äfwen ett gäckeri emot Honom. Herrans trogna skola derföre i helig wördnad öfwerlemna saken åt Honom, så framt det icke gäller att med sanningens bekännelse ära Hans namn och förwara sig ifrån deltagande uti smädelser emot Honom, eller uti förnekande af Hans ord.

10. Han warder eder straffande, om I hemligen ansen personen.

Oriktiga, orätta omdömen om Guds wägar äro således aldrig tillåtna, äfwen om menniskan i välment afsigt och till förswar yttrar dem. De bewisa, att den, som så dömer och så förswarar Honom, har alltför ringa tankar om Hans outgrundliga wishet och heliga majestät. Det rätta förswaret för det hemlighetsfulla, stundom swåra uti Herrans wägar innehålles i Jesu ord: Det jag gör, wet du icke nu, härefter skall du det få weta. Joh. 13: 7.

11. Mån Han icke förskräcker eder, när Han kommer fram? Och Hans fruktan warder fallande öfwer eder.

12. Eder åminnelse warder liknad wid aska; och edra ryggar skola wara såsom en lerhop.

I åminnelsen önskar man ära och i ryggen kraft, men aska och ler trampad under fötterne. Både ära och kraft förlorar man och kommer på skam, äran blir aska och ryggen blir en lerrygg, då man icke låter sanningen och rättfärdigheten wara det högsta, man eftersträfwar. Utan sanning och rättfärdighet är sjelfwa kärleken blott en tom skugga, och Gud sjelf, som är kärleken, kan omöjligen bewisa sin kärlek utan fullkomlig rättfärdighet. Jobs wänner hade talat många sköna och sanna ord, men i oriktigt sammanhang och med orätt tillämpning, och fastän de gjorde det i wälmening, till Guds förswar, så blifwa de icke blott af Job skarpt tillrättawisade, utan sedan af Herran sjelf bestraffade.

13. Tiger för mig, att jag må tala; det skall icke fela för mig.

14. Hwi skall jag bita mitt kött med mina tänder, och sätta min själ i mina händer?* *1 Sam. 28: 21.

Bita köttet med tänderna, d. ä. späka och gräma mig. Sätta min själ i mina händer, d. ä. lefwa i beständig dödsfruktan.

15. Si, Han warder mig dock dräpande, och jag kan icke afbida det; dock will jag straffa mina wägar för Honom.* *1 Cor. 11: 31.

Grt.: Si Han dödar mig och jag hoppas intet (annat); men blott min wandel inför Honom will jag förswara (mot edra beskyllningar).

16. Han blifwer ju min helsa; ty ingen skrymtare* kommer för Honom. *Matth. 24: 51.

Han sjelf blifwer min salighet, ingen skrymtare kommer för Honom. Dessa ord wisa Jobs förtröstan på Herran och hans fruktan för allt skrymteri.

17. Hörer mitt tal, och min uttydelse för eder öron.

18. Si, jag hafwer allaredan sagt domen af: jag wet, att jag warder rättfärdig.

Grt.: Si, jag hafwer redan beredt mig att stå till rätta (inför Herran). Jag wet, att jag får rätt (och att Han icke finner mig en brottslig skrymtare, såsom I menen).

19. Ho är den, som will gå till rätta med mig? Men nu måste jag tiga och förgås.

[ band II, 25 ]Grt.: Ho är den (menniska), som will gå till rätta med mig (och bewisa att jag har orätt); ty då will jag förstummas och dö.

20. Twäggehanda gör mig icke; så will jag icke gömma mig bort för dig.

Nu wänder Job sig med bön till Gud.

21. Låt din hand wara långt ifrån mig; och din förskräckelse förskräcke mig icke.* *Job 9: 34; cap. 33: 7.

Wänd dock plågan (riset cap. 9: 34, din plågande hand) och förskräckelsen ifrån mig, v. 26.

22. Kalla mig, och jag will swara dig; eller jag will tala, och swara du mig.

Jobs bön om Herrans utslag i saken genom en nådig uppenbarelse blifwer här förnyad. Job anser det såsom nödwändigt till Guds rättfärdighets ådagaläggande, att hans sak blifwer framställd i det rätta ljuset, emedan hans wänner hade med sina beskyllningar icke blott kastat skugga på Job, utan owetande äfwen nedsatt Guds rättfärdighet.

23. Huru många äro mina missgerningar och synder? låt mig få weta mina öfwerträdelser och synder.

Job bekänner sig på flera ställen wara en syndare, som icke kunde bestå inför Gud (v. 26; cap. 14: 17; cap. 39: 37), men här menar han de särskilda öfwerträdelser och synder, hwarmed hans wänner påstodo, att han hade ådragit sig sitt lidande.

24. Hwi fördöljer du ditt ansigte, och håller mig för din fiende?* *Job 19: 11; cap. 33: 10. Klagow. 2: 5.

Job wisste med sig sjelf, att han icke wille wara Guds fiende och uppsåtligen sätta sig emot Honom.

25. Will du så hård wara emot ett flygande löf? Och förfölja ett torrt halmstrå?

Med dessa liknelser uttrycker Job, att han kände sig wara ett intet inför den helige och mäktige Guden.

26. Ty du tillskrifwer mig bedröfwelse, och will förderfwa mig för min ungdoms* synders skull. *Ps. 25: 7.

Grt.: Du skrifwer bitterheter emot mig och låter mig ärfwa min ungdoms synder. Skrifwandet syftar på ett skriftligt utslag. Med bitterheter menas både synden och straffet, som i utslaget woro uppskrifna. Job anser sina plågor såsom ett sådant skriftligt utslag emot honom, som om hans ungdomssynder woro skrifna i hans sår. Skulle dessa pågor wara ett syndastraff, så wet Job ingen annan förklaring, än att Gud måste hafwa samlat alla hans ungdomssynder och nu hemsökt honom med strängt straff. Jobs ord wisa, att hans trosblick åter är fördunklad genom lidandet, och att han talar här från lagens ståndpunkt, såsom om han sjelf skalle lida det försonande straffet.

27. Du hafwer satt min fot i en stock, och gifwer akt på alla mina stigar;* och ser på alla mina fotspår; *Job 33: 11.

Job liknar sin sjukdom, som höll honom fången, wid ett wanligt straff, som bestod deruti, att förbrytarens fötter sattes i stock, hwilket ännu brukas i fängelser på somliga ställen. Se Ap. G. 16: 24.

Du ser på alla mina fotspår, d. ä.: om mina plågor äro syndastraff, så måste alla synder och äfwen det minsta stapplande i hela min wandel hafwa blifwit uppsökta af Gud, som allting ser.

28. Jag, som dock förgås som ett ruttet as; och som ett kläde, det ätet warder af mal.

Med denna liknelse syftar Job på sin sjuka och wanställda kropp.

14. Capitel.

Lifwets korthet, uppståndelse, hopp.

Menniskan, af qwinna född, lefwer en liten tid, och är full med orolighet;

2. Wäxer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugga, och blifwer icke.* *Job 8: 9. Ps. 90: 10. Ps. 103: 15. Ps. 144: 4. Es. 40: 6, 7. Ebr. 13: 14.

3. Och öfwer en sådan upplåter du dina ögon, och drager mig för dig i rätten.

Med dessa träffande liknelser beskrifwer Job menniskans swaghet och dödlighet. Job will härmed framställa, att han icke ens wore wärd, att Gud så noga gåfwe akt på hans wandel. Det är en wanlig känsla hos menniskan, då hon är under lagen och strängt hemsöktes af Herran, att han anser det wara hårdt, emedan hon är så swag och så obetydlig, ehuruwäl hon icke kan förneka sitt syndatillstånd eller sätta Guds rättfärdighet i fråga. Då den menniskan, som är under lagen, icke längre kan taga sin tillflykt till någon egen rättfärdighet, så will hon söka en tillflykt i sin obetydlighet och sitt intet.

4. Ho will finna en ren när dem, der ingen ren är?* *Ps. 51: 7. Es. 64: 6.

Här anförer Job en annan orsak, hwarföre Gud skulle skonsammare behandla honom. Då synden är allmän och ingen menniska är ren, så skulle Gud bewisa barmhertighet eller också hemsöka alla menniskor med lika så hårda lidanden, som Han lät gå öfwer Job. Äfwen detta språk talar menniskans hjerta wanligtwis, så länge hon antingen är i det säkra tillståndet eller under lagen, och will med sådana skäl dels wisa ifrån sig fruktan för fördömelsen, dels rättfärdiga sitt knot och sin klagan i motgångar och bedröfwelser.

5. Han hafwer sin förelagda tid; hans [ band II, 26 ]månaders tal är när dig; du hafwer satt honom ett mål före, derutöfwer warder han icke gångande.

Menniskan är för syndens skull dödlig och måste dö. Ett mål: en bestämd gräns för lifstiden är menniskan förelagd, hwaröfwer hon icke kan gå, ett wisst mått af krafter är gifwet, som är tillräckligt till en wiss ålder och icke längre. Det står ej i menniskomakt att förlänga sitt lif utöfwer denna tidpunkt. Men de flesta menniskor uppnå aldrig detta mål, utan deras dagar förkortas, antingen genom deras eget eller genom andra menniskors förwållande, eller genom allahanda händelser och skickelser.

6. Gack ifrån honom, att han må hwilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl* bidar efter. *Job 7: 1.

Med denna bön syftar Job på sig sjelf och uttrycker sin längtan efter sin hädanfärd, bedjande om en wederqwickelse dessförinnan.

7. Ett träd hafwer hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förwandla sig; och dess telningar wända icke igen.

Då ett träd är afhugget, så är roten icke dermed dödad, och dess telningar upphöra icke.

8. Ändock dess rot föråldras i jorden, och stubben dör i mullen;

9. Så grönskas han dock åter af wattnets lukt, och wäxer, likasom han plantad wore.

Och om än af andra orsaker den gamla roten och stammen skulle dö ut, så kan dock ett träd grönskas genom wattnets kraft. I de warma länderna kan man af flera slags träd hugga en gren och sätta den i fuktig jord, så wäxer den och blifwer ett träd.

10. Men hwar är en menniska, då hon död, förgången, och borta är?

11. Såsom ett watten löper utur en sjö; och såsom en bäck utlöper och förtorkas:

12. Så är en menniska, då hon lägges ned, och warder icke uppstånden, och warder icke uppwaknande, så länge himmelen warar, och warder icke uppwäckt af sin sömn.

Döden liknas wid en sömn. Med dessa ord wille Job ingalunda förneka de dödas uppståndelse, utan säger blott, att de döda icke uppwäckas, så länge himmelen warar; de stå icke upp förr än på den yttersta dagen, då himmel och jord skola förgås och förwandlade warda.

13. Ack! att du förhöljde mig i helwete, och fördolde mig, så länge din wrede afgår,* och satte mig ett mål, att du wille tänka uppå mig. *Es. 26: 20.

Förut talade Job om sin död, som han trodde wara nära, och en dunkel bäfwan uppfyller honom, ty han hade om tillståndet efter döden ingen sådan klar kunskap, som Christus har gifwit oss genom Evangelii ljus. Men nu beder han om nåd och hwila i döden. Med ordet helwete menas här de dödas boning, icke fördömelsens helwete. Job wisar tydligt i denna bön, att han tänkte på själens tillstånd efter döden och på uppståndelsen; ty han beder, att Gud mätte först från wredens hemsökelse undangömma hans kropp i grafwen och sedan i sinom tid tänka på honom och uppwäcka honom.

14. Menar du, att en död menniska skall åter lefwa igen? Jag förbidar dagligen, medan jag strider, till dess min förwandling kommer;

Grt.: Om en menniska dör, skall hon lefwa igen? Job tror det, hans hjerta swarar ja på denna fråga och tillägger: derföre förbidar jag dagligen, medan jag strider m. m., och i detta hopp kallar han döden blott en förwandling.

15. Att du wille kalla mig, och jag måtte swara dig; och du wille icke förkasta ditt handawerk;

Dessa ord uttrycka Jobs hopp om uppståndelsen. De äro en bön, att Gud i uppståndelsen wille kalla honom, att han då uppwaknande måtte kunna swara Gud, såsom då en moder wäcker sitt barn, och det waknar och swarar med glad röst.

16. Tu du hafwer allaredan talt mina tren; * men akta dock icke uppå min synd. *Job 31: 4; cap. 34: 21. Ps. 139: 2. Ords. 5: 21.

Tren, d. ä. steg. Fastän du räknat alla mina steg, så akta dock icke uppå min syndaskuld, utan förlåt den. I alla dessa härliga ord wisar det sig, att för Job uppgick ljus i mörkret under pröfningen. Evangeliskt ljus inträngde åter i hans hjerta, ty han älskade sanningen uppriktigt, fastän hans själ stundom war inhöljd i mörker. Så skänker Herren ljus och tröst åt dem, som lida, fastän de stundom pröfwas af swåra twifwelsmål eller förgå sig med syndig klagan.

17. Min öfwerträdelse hafwer du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat min missgerning.

Efter den härliga ljusbilden samlar sig nu åter pröfningens mörker omkring Jobs själ i förökadt mått, se cap. 13: 26, 27.

18. Förfaller dock ett berg, och förgås; och en klippa går af sitt rum.

19. Wattnet sköljer stenarne bort; och floden förer jorden bort; men menniskones hopp är förloradt.

Men, grt.: och. Såsom till och med berg kunna försjunka wid jordbäfningar, klippor röras af sina rum, och jord och stenar bortsköljas af wattenflöden, så hafwer menniskan emot döden intet hopp i detta lifwet, hon måste äfwen bort från de lefwandes land. Äfwen här förnekas [ band II, 27 ]icke uppståndelsen, men Job har här döden och icke uppståndelsen för ögonen.

20. Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förwandlar hennes wäsende, och låter henne fara.

21. Äro hennes barn i ära, det wet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon icke.* *Es. 63: 16.

22. Medan hon är i köttet, måste hon hafwa sweda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida wedermöda.

Här ligger dödens tillstånd mörkt för Jobs ögon, och lifwets elände är honom tungt, men det blifwer sedan åter ljusare för hans själ. För alla, som pröfwas och uppriktigt söka Herran och Hans ljus, är denna omwexling af ljus och mörker hos den fromme Job ganska lärorik och tröstande. De öfwergifwas icke af Herran, som om dem håller wård och wakt.

15. Capitel.

Eliphas om Jobs skrymtan. De ogudaktigas ofärd.

Då swarade Eliphas af Thema, och sade:

2. Skall en wis man tala så i wädret, och uppfylla sin buk med wäder?

3. Du straffar med onyttiga ord; och ditt tal kommer icke till gagn.

4. Du hafwer bortkastat räddhågan; och talar förakteligen för Gudi;

5. Ty så lärer din ondska din mun; och du hafwer utwalt en skalk tunga.

6. Din mun skall fördöma dig, och icke jag; dina läppar skola swara dig.

Eliphas anser Jobs tal såsom ett bewis, att han war en skrymtare, ty han tror sig deruti finna tecken till egenrättfärdighet, stolthet och falskhet. Eliphas förmanar icke till bättring och uppmuntrar icke med något hopp.

7. Är du den första menniska, som född är? Är du före alla berg aflad?* *Ords. 8: 25.

Har du mer erfarenhet och wishet än alla menniskor? Har du warit till före alla andra, före skapelsen och af ewighet, såsom den ewiga Wisheten? Se Ords. 8: 25.

8. Hafwer du hört Guds hemliga råd?* och är sjelfwa wisdomen ringare än du? *Es. 40: 13. Rom. 11: 84.

Sjelfwa wisdomen, d. är Guds personliga Wishet, Guds Son. Eliphas tyckte, att Job i sitt tal wille upphäfwa sig emot Guds egen wishet.

9. Hwad wet du, det wi icke wete? Hwad förstår du, det som icke är när oss?

10. Gråhårige och gamle* äro när oss, som längre hafwa lefwat än dina fäder. *Job 32: 7.

11. Skulle Guds hugswalelse så ringa aktas för dig? Men du hafwer något hemligt stycke när dig.

Jobs wänner tyckte, att de hade uttalat Guds hugswalelse, d. ä. en hugswalelse åt Job å Guds wägnar, och att Job, då han förkastade den, förkastade Gud sjelf. De frågade derföre: Hafwer du något hemligt stycke när dig, d. ä.: hwad skulle du hafwa för en hemlig uppenbarelse, hwarpå du kunde stödja dig?

12. Hwad tager ditt hjerta före? Hwi ser du så stolt ut?

Grt.: Hwi förförer dig ditt hjerta hwi blinka dina ögon (nemligen af wrede och stolthet)?

13. Hwi sätter ditt sinne sig emot Gud, att du låter sådana ord gå af din mun?

14. Hwad är en menniska, att hon skulle wara ren; och att hon skulle snara rättfärdig, som af qwinna född är?* *1 Kon. 8: 46. 2 Chrön. 6: 36. Ps. 14: 2, 3. Ords. 20: 9. Pred. 7: 21. 1 Joh. 1: 810.

Såsom sammanblandning så ofta sker i stridsfrågor, sammanblanda nu Jobs wänner den allmänna sanningen, att menniskan är syndig, med den särskilda beskyllningen, att Job war syndig framför andra.

15. Si, ibland Hans heliga är ingen ostraffelig; och himlarne äro icke rene för honom.* *Job 4: 17, 18; cap. 25: 4.

16. Huru mycket mer menniskan, som är stygg och ond; den der orättfärdigheten dricker såsom watten?

Gud är så helig och fullkomlig, att icke en gång himlarne äro rene i Hans ögon, huru skulle då menniskan wara ren inför Honom! Jobs wänner wisa oss, att man kan hafwa en sann kännedom om syndaförderfwet i allmänhet och tala rätt i många ting, utan att derföre komma till någon sann upplysning, ånger och bättring till den egna själens frälsning. Det allmänna syndaförderfwet liknas här wid watten och, likasom ingen menniska lefwer utan watten, så indricker menniskan synden i allt sitt lefwerne.

17. Jag will wisa dig det, hör mig; jag will förtälja dig, hwad jag sett hafwer:

18. Hwad de wise sagt hafwa, och för deras fäder icke hafwer fördoldt warit;

[ band II, 28 ]19. Hwilka allena landet gifwet ar, så att ingen främmande må gå ibland dem.

Jag will wisa dig hwad wåra wisa fäder hafwa talat, hwilka egde sanningens ljus, utan att någon främmande eller affällig warit ibland dem, som kunnat förföra dem till willfarelse. I wissa folkstammar fanns ännu sann gudsfruktan, men de fleste woro affallne i afguderi.

20. En ogudaktig bäfwar i alla sina lifsdagar; och en tyrann är hans åratal fördoldt.

21. Hwad han hörer, det förskräcker* honom; och ända att frid är, så hafwer han dock den sorg, att han skall förderfwas.† *3 Mos. 26: 36. 5 Mos. 28: 65. Job 18: 11. †1 Thess. 5: 3.

22. Han tror icke, att han skall kunna undfly olyckan; och förmodar sig alltid swärdet.

23. När han far ut hit eller dit efter sin näring,* så tyckes honom, att hans olyckas tid är förhanden. *Job 18: 12. Ps. 109: 10.

24. Ångest och nöd förskräcka honom; och slå honom ned, såsom en konung med en här;

25. Ty han hafwer utsträckt sin hand emot Gud, och emot den Allsmäktige förstärkt sig.

26. Han löper med hufwudet emot Honom, och står halsstyf emot Honom.* *5 Mos. 32: 15.

27. Han hafwer upphäfwit* sig emot Honom, och satt sig hardt emot Honom. *Ps. 73: 7.

28. Men han skall bo i nederslagna städer, der inga hus äro; utan ligga i en hop.

29. Han skall icke warda rik, och hans gods skall icke förökas; och skall icke utspridas i landen.

30. Han skall icke undfly olycka; eldslågan skall förtorka hans grenar; och skall warda borttagen af hans muns anda.* *Job 4: 9.

31. Han är så bedragen, att han icke tror, att det skall warda wärre med honom.

32. Han får en ända, när honom obeqwämt är;* och hans gren skall icke grönskas. *Job 22: 16. Ps. 55: 24. Pred. 7: 18; cap. 9: 12.

33. Han warder afhemtad såsom en omogen drufwa af winträdet; och såsom ett oljoträd bortfäller sitt blomster.

34. Ty de skrymtares församling skall blifwa ensam; och elden skall förtära hans hus, som gåfwor tager.

35. Han aflar olycka, och föder wedermöda;* och deras buk bär list fram *Job 4: 8. Ps. 7: 15. Es. 59: 4. Os. 7: 6.

Med denna framställning will Eliphas wisa, att all synd och allt skrymteri redan i detta lifwet måste få sitt straff och att ingen skrymtare och ogudaktig kan åtnjuta timlig lycka under hela sitt jordiska lif. Denna föreställning ligger också ganska djupt rotad i menniskonaturen, och det är endast genom tron på Herrans ord och Hans heliga styrelse, som denna willfarelse upphörer. Det naturliga förståndet will gerna hafwa det så: att all ogudaktighet skall bestraffas och den sanna fromheten belönas redan i detta närwarande lifwet; men detta är icke Herrans wäg. Deras buk bär list fram,' d. ä. deras inre framföder listiga anslag.

16. Capitel.

Jobs hugswalare, oskuld, tröst.

Job swarade, och sade:

2. Jag hafwer sådana ofta hört; I ären alle arme hugswalare.* *Job 13: 4; cap. 21: 34.

Arme, grt. beswärlige.

3. När wilja dock desse lösa ord hafwa en ända? Eller hwad fattas dig, att du så swarar?

Lösa ord, grt. wädersord, talade i winden.

4. Jag kunde ock wäl tala såsom I; jag wille, att eder själ wore i min själs stad; jag wille ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufwud öfwer eder.

5. Jag wille styrka eder med munnen; och tala af sinnet med mina läppar.

6. Men om jag än talar, så skonar min sweda mig dock icke; låter jag ock blifwa det, så går han dock icke ifrån mig.

7. Men nu gör han mig wedermöda; och förstörer all min ledamot.

8. Han hafwer mig gjort skrynkig;* och wittnar emot mig; och min motståndare† häfwer sig upp emot mig, och swarar emot mig; *Ps. 6: 8. †Job 13: 24.

Min motståndare, grt.: min magerhet står upp emot mig, d. ä.: mitt affallna, ömkeliga kroppstillstånd wittnar emot mig. Af mina lidanden hemten I edra bewis emot mig.

9. Hans wrede sliter mig; och den, som är mig wred, biter samman [ band II, 29 ]tänderna öfwer mig; min motståndare ser hwasst med sina ögon på mig.

Hans wrede, nemligen Guds wrede. All känsla af Guds nåd och förbarmande war i denna stund hos Job förswunnen och han kände sina lidanden såsom bewis på Guds wrede. Detta är ock en wanlig erfarenhet hos Herrans trogna, då de pröfwas med djup bedröfwelse. De tycka sig stundom wara af Gud öfwergifna och anse sig wara föremål för Hans wrede. De orden: den som är mig wred m. m. kunna syfta på hwar och en ibland Jobs wänner, som han nu tyckte woro hans owänner.

10. De gapa med sin mun emot mig,* och hafwa hånligen slagit mig wid mitt kindben;† de hafwa tillhopa släckt sin harm på mig. *Job 12: 4. †Mich. 5: 1.

De, nemligen Jobs wänner. Att slå på kindbenet är här ett bildligt uttryck, hwarmed Job beskrifwer det hån och förakt han måste lida.

11. Gud hafwer öfwergifwit mig åt den orättfärdiga; och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.

Såsom Jobs wänner woro alltför hårda emot honom, så wisar sig Job nu hård emot dem, då han kallar dem orättfärdige och ogudaktige. De hade i wälment, men owist nit om Guds ära gjort Job orätt, och nu gör han dem å sia sida orätt. Detta wisar, att äfwen fromma menniskor fela, isynnerhet då de råka i strid med andra.

12. Jag war rik; men Han hafwer mig gjort till intet; Han hafwer tagit mig wid halsen, och sönderslitit mig; och uppsatt mig sig till ett mål.* *Klagow. 3: 12.

Mål, d. ä. skottafla, hwaremot pilarne skjutas. Job liknar sina lidanden wid pilar.

13. Han hafwer kringhwärft mig med sina skyttar;* Han hafwer sargat mina njurar, och icke skonat; Han hafwer utgjutit min galla på jorden. *Klagow. 3: 13.

14. Han hafwer gjort mig ett sår öfwer det andra; Han hafwer öfwerfallit mig såsom en kämpe.

15. Jag hafwer sömmat en säck på min hud; och hafwer lagt mitt horn i mull.* *Job 30: 19. Ps. 7: 6.

Mitt horn, d. ä. min kraft, heder och ära. Horn är en wanlig bild af heder, ära och makt.

16. Mitt ansigte är swullet af gråt; och mina ögonlock äro worden mörka;

17. Ändock att ingen orättfärdighet är i min hand; och min bön är ren.* *Job 33: 9.

Ren, d. ä. uppriktig.

18. Ack jord, öfwertäckt icke mitt blod; och mitt rop hafwe intet rum.

I denna vers syftas på blodshämnden, som på den tiden war wanlig. Job anser sin ära såsom mördad genom wännernas anklagelse, och han önskar nu, att denna synd icke måtte blifwa glömd och betäckt, utan att hans oskuld måtte komma i dagen och att hans ropande icke måtte stanna på något rum, förr än det framträngde till Gud. Mitt rop hafwe intet rum, d. ä.: måtte mitt rop icke finna rum att stanna förr än det framkommer inför Herran!

19. Och si nu, mitt wittne är i himmelen; och den mig känner är i höjden.

Emot de hårda anklagelserna wädjar Job till det allwetande wittnet i himmelen.

20. Mina wänner äro mina begabbare;* men mitt öga fäller tårar till Gud. *Job 19: 3.

21. Om en man kunde gå till rätta* med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa. *Pred. 6: 10. Es. 45: 9. Rom. 9: 20.

Grt.: Och han skall stå till doms (d. ä. wara förswarare) för en man Gud och menniskones Son för sin nästa. Han, mitt wittne, v. 19, min förswarare, min Medlare, nemligen Messias, som redan i paradiset utlofwades, skall förswara mig, syndiga menniska, och föra min sak inför Gud, Han skall såsom menniskoson åtaga sig sin nästas sak. I Jobs bepröfwade själ nedstrålar här på en gång ett härligt trosljus, och han kan upplyfta sin blick till den Medlaren, som war utlofwad, på hwilken alla trogna i gamla förbundet wäntade. Ordet wittne, v. 19, (gr. Ed) är samma ord, som brukas för Messias, Medlaren, på flera ställen, och hwaraf wittnesbördets tabernakel hade sitt namn.

22. Men de förelagda år* äro komne; och jag går den wägen bort, den jag aldrig igen kommer. *Ps. 139: 16.

I wäntan på sin snara död önskar Job så mycket ifrigare, att hans rättfärdighet snart måtte komma i ljuset inför dem, som misstänkte honom.

17. Capitel.

Jobs jämmer, knorr, förakt. förlösning.

Min ande är swag, och mina dagar äro afkortade, och grafwen är förhanden.

2. Ingen är bedragen af mig; likwäl måste mitt öga derföre blifwa i bedröfwelse.

3. Om du än wille hafwa borgen af mig; ho wille lofwa för mig?* *Ps. 49: 8.

Grt.: Ställ dock du för mig en borgen dig; ho wille eljest lofwa för mig! Jag har ingen annan förswarare och borgesman, än den Medlaren, som du, o Gud! utlofwat. Här wänder Job åter sin blick till löftet [ band II, 30 ]om Frälsaren och löftesmannen, såsom i cap. 16: 1921.

4. Förstånd hafwer du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.

Då mina wedersakare icke rätt känna sanningen, så kan du icke upphöja dem till mina domare!

5. Han rosar fast bytet för sina wänner; men hans barns ögon skola försmälta.

Grt.: Den som förråder wänner till rof, hans barns ögon måste försmäkta. Härmed klagar Job, att hans wänner äro hans förrädare och gåfwo honom till spillo, såsom ett rof åt andeliga fiender, men tror, att deras obarmhertighet icke skall blifwa ostraffad.

6. Han hafwer satt mig till ett ordspråk ibland folk; och jag måste wara ett under ibland dem.* *Job 30: 9. Ps. 44: 15. Klagow. 3: 14.

7. Mitt ansigte är mörkt wordet för sorgs skull; och all min ledamot äro såsom en skugge.

8. Öfwer detta warda de rättfärdige häpne; och de oskyldige warda sättande sig emot skrymtarena.

De rättfärdige häpna deröfwer, att sådane plågor och lidanden öfwergå de fromma och de oskyldige blifwa owillige emot skrymtare, som så åtnjuta jordisk lycka, se Ps. 73. Hwarken Job eller hans wänner hafwa ännu kommit till full klarhet angående det hemlighetsfulla och underbara, som wisar sig deruti, att Gud ofta låter de fromma lida och de ogudaktige wara lycklige i denna werlden.

9. Den rättfärdige warder behållande sin wäg; och den, som rena händer hafwer, warder stark blifwande.

De rättfärdige, fastän de äro i fara att stappla med sina fötter och blifwa willrådige, då de se sådane underbara skickelser, Ps. 73, skola likwäl förblifwa stadige i tron och öfwerlemna sakens utgång åt Herran, och då få de ännu mera troskraft.

10. Nu wäl. wänder eder alle hit, och kommer; jag warder dock icke finnande någon wis ibland eder.

11. Mina dagar äro förgångne;* mina anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafwa: *Job 7: 6.

12. Och hafwa gjort dag af natten, och af dagen natt.

Jobs wänner hade sökt att trösta honom med hopp om helsa och timlig lycka, om han wille wända sig med rätt ödmjukhet till Herran; men Job försäkrar dem, att detta war likaså oförståndigt taladt, som att kalla dagen natt och natten dag. Job såg blott döden för ögonen och hoppades ingenting för detta lifwet.

13. Om än jag fast länge bidde, så är dock helwetet mitt hus; och min säng är i mörkret uppgjord.

Ordet helwetet bet. här grafwen, se cap. 7: 9. Säng, d. ä. hwilorum.

14. Förgängelsen kallade jag min fader; och maskarna* min moder, och min syster. *Job 25: 6.

Grt: Förgängelsen kallar jag min fader m. m.

15. Efter hwad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?

Ho aktar mitt hopp, d. ä.: hwilken skulle kunna tro på något sådant hopp för mig, som I hafwen omtalat, se v. 11, 12.

16. Neder i helwetet warder det farande; och warder med mig liggande i mullen.

Se v. 13. Mitt hopp skall fara ned med mig i grafwen och hwila med mig i mullen.

18. Capitel.

Bildad om ogudaktigas ofärd.

Då swarade Bildad af Suah, och sade:

2. När wiljen I göra en ända på att tala?* Akter dock till; sedan wilja wi tala. *Ords. 17: 27.

3. Hwi warda wi aktade (för dig) såsom oskäliga djur; och äro så orena för edra ögon?

Emedan Job klagat öfwer sina wänners oförsigtighet och oförståndiga bedömande af Herrans wägar, så swarar Bildad honom med retad skärpa. Se cap. 12: 7, och cap. 17: 410.

4. Will du brists för hätskhets skull? Menar du, att för din skull skall jorden öfwergifwen warda, och hälleberget utaf sin rum försatt warda?

Då menniskan öfwergifwer Gud och uppsätter sitt eget jag i en falsk sjelfständighet, så will hon liksom göra sig sjelf till medelpunkten i skapelsen och grämer sig, att icke allting sker efter hennes wilja, hwarken jordens beskaffenhet eller årstider och wäderlek äro henne då rätt till behag, hon är missnöjd med allt, hwad Gud gör. Jobs wänner anklaga honom nu, att han war en sådan menniska, som med denna syndiga sjelfwiskhet satte sig emot Guds skickelser. ”Gud warder med dig intet annat görande än med alla andra och icke öfwergifwande sitt sätt för din skull.” L.

5. Och skall den ogudaktiges ljus utslockna; och gnistan af hans eld skall intet lysa.* *Ords. 13: 9.

6. Ljuset i hans hydda skall wara till mörker; och hans lykta öfwer honom skall utsläckt warda.* *Job 21: 17.

[ band II, 31 ]Lycka och wälgång liknas här wid ljus och eld. Ännu är det brukligt, att lampan eller lyktan i österlänningens hydda är upphängd i taket och slocknar den, så är lyktan öfwer honom utsläckt. Då uppstår mörker, som här är en bild af olycka, elände och bedröfwelse. Det är denna falska lärosats Jobs wänner fortfarande drifwa, att det alltid går de ogudaktiga illa och de fromma wäl i denna werlden. Bildad uttalar detta påstående ännu skarpare än Eliphas och med mera bestämd tillämpning på Job sjelf.

7. Hans håfwors tillgångar skola warda trånga; och hans anslag skall fela honom;

Grt.: Hans wäldiga steg skola warda korta och hans anslag skall fela honom. Långa steg äro här en bild af kraft, lycka och framgång, och Bildad påstår, att den ogudaktiges makt och framgång nödwändigt blifwa inskränkta, och att hans anslag måste slå fel redan här i lifwet.

8. Ty han är med sina fötter förd i snaran, och wandrar i nätet

Snara och nät betyda den olycka och motgång, hwaruti den ogudaktige genom sin egen wandel störtar sig.

9. En snara skall hålla hans häl; och de törstige skola få fatt på honom.* *Job 5: 5.

10. Hans snara är lagd på jorden; och hans giller på hans stig.* *Jer. 6: 25.

11. På alla sidor skola häftig förfärelse förskräcka honom,* så att han icke skall weta hwart ut han skall.† *Job 15: 21; cap. 27: 20. †Jer. 46: 5.

Med dessa snaror och giller syftar Bildad på den straffdom och det lidande, som kommit öfwer Job såsom en snara, och som Bildad ansåg såsom bewis på Jobs ogudaktighet.

12. Hunger skall blifwa hans håfwor; och uselhet skall blifwa honom tillredd, och hänga wid honom.* *Job 15: 23.

13. Hans huds starkhet skall förtärd warda; och hans starkhet skall dödens förste förtära.

Hud åsyftar här hela kroppen, men med särskildt afseende på Jobs sjukdom. Dödens förste, d. ä.: den grufligaste sjukdom, den förskräckligaste död.

14. Hans tröst* skall utrotas utur hans hydda; och de skola drifwa honom till förskräckelsens konung. *Job 8: 13, 14; cap. 11: 20. Ords. 10: 28.

Förskräckelsens konung är döden och den, som döden i wåld hafwer d. ä. djefwulen. Ebr. 2: 14. De skola drifwa, grt.: det skall drifwa, nemligen all trösts utrotande och gräslig förtwiflan skall drifwa den ogudaktige till förskräckelsens konung.

15. Uti hans hydda skall intet blifwa: öfwer hans palats skall swafwel strödt warda.* *1 Mos. 19: 24.

Swafwel är en bild af förödelse, förbränning och förbannelse, se 5 Mos. 29: 23. Es. 34: 9. Det synes att Bildad härmed syftar på förstörelsen af Jobs hud och förebrår honom denna olycka såsom en wälförtjent dom. Cap. 1.

16. Nedan till skola hans rötter förtorkas, och ofwan uppå afskäras hans säd.

Roten är familjfadren och säden äro barnen.

17. Hans åminnelse skall förgås i landet och skall intet namn hafwa på gatan.* *Ps. 109: 13. Ords. 2: 22; cap. 10: 7.

18. Han skall fördrifwen warda ifrån ljuset i mörkret, och af jorden bortkastad warda.

19. Han skall inga barn hafwa, och inga barnabarn i sitt folk: honom skall ingen qwar blifwa i hans slägt.* *2 Kon. 10: 1117. Ps. 21: 11.

Af allt, hwad Jobs wänner kunde säga, war säkert denna förebråelse mest sårande, att han skulle med någon hemlig ogudaktighet hafwa warit orsaken till sina barns död.

20. De, som efter honom komma, skola gifwa sig öfwer hans dag; och dem, som för honom äro, skall fruktan uppå komma.

De som warit före honom i werlden och öfwerlefwa honom, såwäl som de yngre, som komma efter honom, skola häpna och frukta för ett sådant straff.

21. Detta är den orättfärdigas boning; och detta är rummet till honom, som intet wet af Gudi.

Bildad har, såwäl som Jobs andra wänner, uttalat många härliga, allmänna sanningar, men genom den falska tillämpningen på Job särskilt och på detta närwarande lifwet allena, blifwa dessa sanningar förwandlade till kärlekslösa och syndiga omdömen, som i Guds ord förbjudas. Matth. 7: 1, 2.

19. Capitel.

Job klagar sig öfwergifwen, Tröstas af uppståndelsen.

Job swarade, och sade:

2. Hwi plågen I dock min själ; och döfwen mig neder med ord?

3. I hafwen nu i tio gånger hädat* mig; och I skämmen eder icke, att I så omdrifwen mig. *Job 16: 20.

4. Far jag will, så far jag mig will,

Så far jag mig will, d. ä.: min willfarelse blefwe min egen skada.

[ band II, 32 ]5. Men I upphäfwen eder sannerligen emot mig; och straffen mig till min smälek.

6. Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt; och hafwer inwefwat mig uti sina garn.

Grt.: Märker dock en gång, att Gud har nedböjt mig och inwefwat mig m. m. I förskräckligt själsmörker och den djupaste ångest talar nu Job på ett förunderligt, klagande sätt emot Herrans styrelse. Det är ett mörker åter under lagen, hwarifrån Job sedan blifwer, genom Guds nåd, upplyftad till ett härligt trosljus.

7. Si, om jag än ropar öfwer öfwerwåld, så warder jag dock icke hörd:* jag ropar, och här är ingen rätt. *Job 30: 20.

8. Han hafwer igentäpt min wäg, att jag icke kan gå der fram; och hafwer satt mörker uppå min stig.* *Job 23: 17.

9. Han hafwer uturklädt mig min ära; och tagit kronan utaf mitt hufwud.

10. Han hafwer sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafwer uppryckt mitt hopp såsom ett träd.

11. Hans wrede hafwer förgrymmat sig öfwer mig; och Han håller mig för sin fiende.* *Job 13: 24; cap. 16: 9; cap. 33: 10. Klagow. 2: 5.

12. Hans krigsmän äro tillika komne, och hafwa lagt sin wäg öfwer mig; och hafwa lägrat sig allt omkring min hydda.

Hans krigsmän, d. ä. de plågor och olyckor, som Gud sändt såsom härar.

13. Han hafwer låtit komma mina bröder långt ifrån mig; och mina kända wänner äro mig främmande wordne.* *Ps. 31: 12. Ps. 38: 12.

14. Min nästa hafwer unddragit sig; och mina wänner hafwa förgätit mig.

15. Mitt husfolk och mina tjensteqwinnor hålla mig för främmande: jag är worden okänd för deras ögon.

16. Jag ropade min tjenare, och han swarade mig intet: jag måste bedja honom med min egen mun.

17. Min hustru stygges wid min anda: jag måste knekta* mitt lifs barn. *Job 11: 19.

Knekta, d. ä. bedja om medlidande.

18. Förakta ock så mig de unge barn;* om jag uppreser mig, så tala de emot mig. *Job 30: 1.

19. Alla mina trogna wänner hafwa styggelse wid mig; och de jag kär hade, hafwa wändt sig emot mig.* *Ps. 41: 10. Ps. 55: 14. Ps. 88: 9.

20. Mina ben låda wid min hud och kött:* jag kan med huden icke skyla mina tänder. *Job 30: 30. Ps. 102: 6. Klagow. 4: 8.

21. Förbarmer eder öfwer mig; förbarmer eder öfwer mig, ju I mine wänner: ty Guds hand hafwer kommit wid mig.

22. Hwi förföljen I mig så wäl som Gud; och kunnen af mitt kött icke mätte warda?

Den grämelse, I gören mig, bidrager till att förtära mig, såsom om I förtärden mitt kött.

23. Ack att mitt tal måtte skrifwet warda; ack! att det måtte uti en bok satt warda;

24. Med en jernstyl* ingrafwet uti bly; och till en ewig åminnelse hugget i sten: *Jer. 17: 1.

Här uppgår för Jobs själ ett klart ljus och hans tal får nu en annan wändning. Redan i det föregående (se cap. 16: 19, 21, och cap. 17: 3.) finna wi trons ljusblickar i Jobs tal, i det han började åkalla Gud om hjelp och bedja om Hans borgen inför Guds domstol. Men här instrålar ett ännu klarare ljus i hans själ, som han tydligt såg war en Guds Andas ingifwelse och derföre önskade han, att hans ord måtte blifwa outplånligt skrifna till wittnesbörd, lärdom och tröst för samtida och för efterkommande. Man hade på den tiden icke sådant papper som nu, utan ett annat slag. Dessutom skref man på åtskilliga ämnen. Sådan skrift, som icke behöfde förwaras länge, skrefs i wax på waxbestrukna taflor, men sådan skrift, som skulle blifwa waraktig, skref man med jerngriffel eller jernstyl på blyplåtar eller inristade den uti sten, se Jos. 8: 32.

25. Jag wet, att min förlossare lefwer; och Han skall på sistone uppwäcka mig af jorden:

Här börjar Jobs härliga trosbekännelse om återlösningen och uppståndelsen, och man ser tydligt, att denna tro berodde på uppenbarelsens wisshet. Job säger: jag wet (2 Tim. 1: 12. Ebr. 11: 1.) att min förlossare (Goel, i grt.) lefwer. Goel war den närmaste blodsförwandt, som war förbunden att wara blodhämnaren och lösensman, 4 Mos. 35, och Rom. 3: 24. Blef någon utfattig, så skulle lösensmannen åtaga sig hans sak; blef någon mördad, så skulle lösensmannen hämnas hans blod. Ofta kallas Gud sjelf Goel, förlossaren eller återlösaren i förhållande till sitt återlösta folk. 2 Mos. 6: 6, och Es. 43: 1. Då Cain hade mördat Abel, så framträdde Gud sjelf såsom Abels Goel. 1 Mos. 4: 10. Ja, redan i paradiset, [ band II, 33 ]då ormen åstadkommit det första stora mandråpet och fört synden in i werlden, så utlofwades qwinnans säd, såsom det andeligen mördade menniskoslägtets Goel, såsom de fallnas hämnare, förswarare och återlösare. Ingen Goel, som blott war menniska, kunde motswara detta ords fulla mening, ty en menniska kunde wäl wara sin anförwandts blodhämnare och hämnas på mördaren, men kunde icke återgifwa nytt lif åt den döde, kunde icke återställa det utgjutna blodet och godtgöra hwad som war brutet, Men den af Gud sjelf utlofwade Goel, som Job här omtalar, är icke blott wår blodhämnare, som söndertrampar ormens hufwud, utan han gör den andeligen mördade menniskan till ett Guds barn genom ny födelse till nytt lif, Gal. 3: 26. 1 Pet. 1: 3, 4, förlossar henne ifrån synd och död, Matth. 20: 28. Rom. 8: 11, och återställer Guds beläte, som genom synden är förloradt. Job will således med dessa ord säga: Jag wet, att den Goel, som skall återlösa mig, åtager sig min sak och blifwer min förswarare, och att han skall till slut uppstå på jorden, uppstå utur grafwen med seger såsom dödens öfwerwinnas, göra mig rättfärdig och frälsa mig från döden och grafwen.

26. Och jag skall sedan med denna min hud omklädd warda; och skall i mitt kött få se Gud.* *1 Cor. 13: 12.

Grt.: Och sedan de förstört min hud, (skall) detta (ske), och från mitt kött skall jag skåda Gud. Nu har Job den fulla klarheten, att han både skall få erfara den i Herrans löften omtalade återlösningen ifrån synden, uppstå i de rättfärdigas uppståndelse och få skåda Gud och wara befriad från det swidande kött, som maskar nu förstörde.

27. Honom skall jag mig se; och mina ögon skola skåda Honom,* och ingen annan. Mina njurar äro upptärda uti mitt sköte. *Ps. 17: 15. 1 Joh. 3: 2.

Med stort eftertryck fortfar Job att bekänna: Honom skall jag mig se, d. ä.: denne Goel skall jag se till min wälfärd, mig till godo, skåda honom sjelf med egna ögon och icke främmande, d. ä.: icke såsom en främmande, utan såsom den blodsförwandt, som han har återlöst. Den tillsats, som följer på denna trosbekännelse, syftar åter på Jobs lidande: mina njurar äro förtärde uti mitt sköte. Dessa ord uttrycka Jobs innerliga längtan efter den förlossning, som han nu i tron skådade. Uppståndelsen är återlösningens fulländning och står med återlösningen i ett oupplösligt sammanhang. Till fullkomligheten af en Goel, sådan som en trogen israelit war förwissad skulle komma med högre återlösningsmakt än någon lekamlig blodsförwandt, hörde just detta, att han skulle kunna gifwa lif igen åt sina döda blodsförwandter; ty det war hufwudsakligen med afseende på döden han kallades Goel, såsom återlösare och återställare till nytt lif. Detta kunde ingen utom Han, som kom såsom Goel från himmelen och gifwer werlden lif. Joh. 6: 33. Detta är icke det enda ställe, hwaruti uppståndelsen i det Gamla Testamentet omtalas, men här är uppståndelsen uttalad med särdeles klarhet. Det är ganska lärorikt och tröstande, att för den lidande Job, just efter det förfärligare mörker, uppgick detta härliga ljus. Det är just i lidandets och pröfningens dunklaste natt den största klarheten födes hos Herrans trogna, som längta efter Hans Andas ljus.

28. Ty I sägen: Huru skola wi förfölja honom; och finna en sak emot honom?

Ty I sägen: om I sägen m. m.

29. Frukter eder för swärdet; förty swärdet är en hämnd öfwer missgerningar; på det I weta mågen, att näpst är till.

Så frukter eder m. m. Edra obarmhertiga anklagelser emot mig äro inför den rättfärdige Guden, som är min förswarare, eder tillräknade såsom missgerningar och kunna icke blifwa ostraffade.

20. Capitel.

Zophar om ogudaktigas lycka, arghet.

Då swarade Zophar af Naema, och sade:

2. Deruppå måste jag swara, och kan icke bida;

3. Och will gerna höra, ho mig det straffa och lasta skall; ty mitt förstånds ande skall swara för mig.* *Ords. 18: 13.

Zophar, den tredje af Jobs wänner, uppträder med mera ytlighet och häftighet, än de twå föregående. Jobs härliga trosbekännelse om rättfärdiggörelse, frälsning och uppståndelse, hwarigenom allt det dunkla i Guds skickelse med honom skulle blifwa fullkomligt klart i det tillkommande lifwet, kunde Zophar icke fatta, utan fäster sig blott wid de sista klagoljuden i den lidande mannens tal. Såsom det ofta händer med dem, som äro häftiga, att de hafwa mycket förtroende till sig sjelfwa, så lider äfwen Zophar af detta fel. För sin häftighet har han ingen sådan ursäkt, som den lidande Job, ty han hade inga plågor; han hade bort tänka lugnt och hafwa medlidande med Job, som led till själ och kropp.

4. Wet du icke, att alltid så tillgånget är; ifrån den tiden menniskorna på jorden warit hafwa;

5. Att de ogudaktigas berömmelse står icke länge; och skrymtares glädje warar ett ögonblick?* *Ps. 37: 36.

6. Om hans höjd än räckte upp i himmelen, och hans hufwud komme in till skyn;

7. Så måste han dock på sistone [ band II, 34 ]förgås såsom träck; så att de, som se uppå honom, skola säga: Hwar är han?

8. Såsom en dröm förgår, så skall han ej heller funnen warda; och såsom en syn den om natten förswinner.* *Ps. 73: 20.

9. Det öga, som honom sett hafwer, det ser honom icke mer;* och hans rum skall icke mer se honom. *2 Mos. 14: 13.

10. Hans barn skola tigga gå, och hans hand skall gifwa honom wedermöda till lön.

Grt.: Och hans händer måste återgifwa hans egodelar, d. ä.: Han måste gifwa ifrån sig både det orättfångna godset och det, som han med rätta eger, så att han blifwer utarmad.

11. Hans ben skola umgälla hans ungdoms synder; och skola lägga sig i jorden med honom.

D. ä.: hans synder skola följa honom i grafwen.

12. Om än ondskan smakar honom wäl uti hans mun; skall hon dock fela honom på hans tunga;

13. Hon skall warda förhållen, och icke tillåten; och skall warda honom förtagen i hans hals.

14. Hans mat skall förwända sig i hans buk uti ormagalla.* *Ords. 20: 17.

Grt. v. 12—14. Om än ondskan smakar honom wäl uti hans mun, och han gömmer den under sin tunga, och skonar den, och icke låter den fara, och behåller den i sin gom, så förwandlar sig likwäl denna hans föda i hans inelfwor och blifwer till ormagalla uti hans inre.

15. De egodelar, som han uppswulgit hafwer, måste han åter utspy; och Gud skall drifwa dem utur hans buk.

Med denna starka liknelse menas hastiga och stora förluster, hwarigenom all lycka och sällhet förloras.

16. Han skall suga huggormagalla; och ormtunga skall dräpa honom.

Härmed menas de allra bittraste lidanden, som af synd och ogudaktighet förorsakas, hwilka äro ormens, d. ä. djefwulens bett och styng. Ormtunga är också en bild af onda menniskors falska tungor.

17. Han skall icke få se de strömmar eller wattubäckar, som med honung och smör flyta.

Bäckar, d. ä.: öfweflöd, (på honung och smör) är en bild af jordisk lycka och ymniga tillgångar.

18. Han skall arbeta, och icke nyttja det; och hans egodelar skola warda annars mans, så att han icke skall hafwa hugnad utaf dem.

19. Förty han hafwer undertryckt och öfwergifwit den fattige; han hafwer rifwit till sig hus,* dem han icke byggt hafwer; *Es. 5: 8.

20. Ty hans buk kunde icke full warda; och skall icke genom sina kosteliga egodelar undkomma.

21. Af hans mat skall intet qwar wara; derföre skola hans goda dagar icke waraktige blifwa.

22. Om han än öfwerflödar, och hafwer nog, skall honom dock likwäl ångest ske; alla händers möda skall öfwer honom komma.

Alla händers möda, grt.: alla eländas händer, d. ä. de olyckligas händer, som han förtryckt hafwer, skola komma öfwer honom.

23. Hans buk skall honom en gång full warda; och Han skall sända sin wredes grymhet öfwer honom; Han skall öfwer honom regna låta sin strid.

För att fylla hans buk skall Gud sända öfwer honom sin wredes glöd och för att mätta hans girighet och lusta skall Gud sända öfwer honom ett swafwelregn, 1 Mos. 19: 24. Ps. 11: 6, en wanlig bild af Herrans straffdomar, med anledning af straffet öfwer Sodom och Gomorra.

24. Han skall fly för jernharnesk; och kopparbågen skall förjaga honom.

25. Ett draget swärd skall gå igenom honom; och swärds blänkande, som honom skall bittert warda, skall med förskräckelse gå öfwer honom.

Starka fiender skola förfölja och döda honom: antingen obarmhertiga menniskor eller olyckor och swåra plågor.

26. Intet mörker är som honom skyla må; en eld skall förtära honom, den icke uppblåst är; och den som qwar blifwer i hans hydda, honom skall illa gå.

”En eld upptänd af Gud och icke uppblåst af menniskor.” L. Se Es. 66: 24.

27. Himmelen skall uppenbara hans ondska; och jorden skall sätta sig upp emot honom.

Här sammanfattar Zophar summan af sin framställning och påstår, att himmel och jord skola förena sig om att straffa den ogudaktige och uppenbara hans gerningar. Glödande torka, storm och swafwelregn från himmelen och allt, hwad ondt och skadligt är på jorden, måste komma öfwer den ogudaktige, och härmed syftar Zophar på Job.

28. Hans säd* i hans hus skall bortförd warda, förspilld uti hans wredes dag. *Job 21: 17.

[ band II, 35 ]29. Detta är en ogudaktig menniskas lön när Gudi, och hans ords arf när Gudi

Hans ords arf, d. ä. lönen för hans tankar, ord och gerningar, men här nämnes ordet särskilt med afseende på Jobs tal, som för Jobs wänner syntes wara så ogudaktigt. Om Zophar gäller till en del detsamma, sam förut anmärktes om Jobs twå öfriga wänner, att han yttrade många wigtiga sanningar, men i orätt sammanhang och med orätt tillämpning. Wi kunna häraf lära, huru nödwändigt det är för den kortsynta menniskan att bedja Gud om den sanna rättfärdigheten och wisheten. Man kan wara fullkomligt renlärig och likwäl så orätt dela sanningens ord och så orätt tillämpa Lag och Evangelium, att man dermed skadar istället för att gagna sig sjelf och andra. Sanningen är ett tweeggadt swärd, den dödar och gifwer lif; anwändes den så, att den gamla menniskan dödas och en ny menniska födes genom sanningens ord (Jac. 1: 18), så brukas den efter Herrans wilja. Men tillämpas blott lagen på den ångerfulle syndarens förkrossade hjerta, eller Evangelium på den hårda, obotfärdiga syndaren, så taga båda skada deraf, ehuru både Lagen och Evangelium innehålla gudomlig sanning.

21. Capitel.

Job om ogudaktigas timliga lycka, ewiga straff.

Job swarade, och sade:

2. Hörer dock till mina ord, och låter säga eder:

3. Hafwer tålamod med mig, att jag ock må tala;* och görer sedan spott af mig. *Ords. 18: 13.

4. Mån jag handla med en menniska, att min ande icke skulle härutinnan ångse warda?

Hade jag att göra blott med en menniska, så behöfde jag ju icke hafwa sådan ångest som nu, då jag har att göra med en allsmäktig Gud.

5. Wänder eder hit till mig, I skolen förundra eder; och måsten lägga handen på munnen.

6. När jag tänker der uppå, så förskräckes jag och ett bäfwande kommer uppå mitt kött.

Då Job icke kunde begripa Herrans hemlighetsfulla skickelse, emedan han icke kunde förstå orsaken till och ändamålet med sitt lidande, så plågades han nu äfwen af något twifwel på Guds rättfärdighet, och dessa twifwel försatte hans själ i den allra djupaste ångest och förskräckelse. Så omwexlar ljus och mörker! Se cap. 19: 25.

7. Hwi lefwa då de ogudaktige; warda gamle och wäxa till i egodelar?* *Ps. 73: 3, [et]c. Jer. 12: 1. Hab. 1: 13. Mal. 3: 13, [et]c.

För att wederlägga Zophars påstående, att de fromma måste alltid blifwa lyckliga och de ogudaktige alltid få sitt straff redan i detta lifwet, framställer Job här twärtom de ogudaktigas lycka i denna werlden.

8. Deras säd är säker omkring dem; och deras afföda är när dem.

9. Deras hus hafwer frid för räddhåga; och Guds ris är icke öfwer dem.* *Ps. 73: 5.

10. Deras oxe släpper man till, och missgår icke; deras ko kalfwar, och är icke ofruktsam.

11. Deras unga barn gå ut såsom en hjord; och deras barn springa.* *Ps. 144: 12.

12. De fröjda sig med trummor och harpor; och äro glade med pipande;

13. De warda gamle med goda dagar; och förskräckas som nogast ett ögonblick för helwetet.

De lefwa i säkerhet och wälmåga och (grt.) nederfara i ett ögonblick till helwetet. Ingen timlig nöd, inga långa dödsqwal!

14. De dock säga till Gud: Gack bort ifrån oss;* wi wilja icke weta af dina wägar. *Job 22: 17.

15. Ho är den Allsmäktige, att wi Honom tjena skole?* Eller hwad kan det båta oss, om wi löpe emot Honom?† *2 Mos. 5: 2. †Mal. 3: 14.

I dessa twå verser beskrifwer Job de obotfärdigas innersta tankar och låter dem tala sina hjertans rätta tungomål. Hwad kan det båta, om wi löpa emot Honom, d. ä.: hwad kan det gagna oss, om wi möta Honom, nemligen med bön och åkallan. Detta kalla de med hån: att löpa emot Gud.

16. Men si, deras egodelar stå icke uti deras händer; derföre skall de ogudaktigas sinne wara långt ifrån mig!* *Job 22: 18.

Så dömer Job om de ogudaktigas lycka.

17. Huru warder de ogudaktigas lykta utsläckt?* Och deras förderf kommer öfwer dem?† Han skall utskifta jämmer i sin wrede. *Job 20: 28. Ords. 13: 9. †Ps. 11: 6.

18. De skola warda såsom strå för wädret, och såsom agnar, hwilka stormen bortförer.* *Ps. 1: 4. Ps. 35: 5. Es. 29: 5. Os. 13: 3.

19. Gud förwarar åt hans barn bedröfwelse; när Han skall löna honom, då skall man förnimma det.

20. Hans ögon skola se hans förderf; och af den Allsmäktiges wrede skall han dricka.* *Ps. 75: 9. Jer. 25: 15, 16.

[ band II, 36 ]21. Ty ho skall hafwa behag till hans hus efter honom? Och hans månaders tat skall näppeligen halft blifwa.

I dessa verser anförer Job sina wänners påstående om de ogudaktigas straff i detta lifwet och kommer sedan med ännu skarpare wederläggning.

22. Ho will lära* Gud, den ock dömer de höga? *Es. 40: 13. Rom. 11: 34. 1 Cor. 2: 16.

Med sådana påståenden, som I hafwen gjort, wiljen lära Gud, huru Han skulle styra werlden. Det är eder mening, att det så borde wara, men I kunnen ju se, att det icke så tillgår; ty [et]c. v. 23.

23. Denne dör frisk och helbregda, rik och säll.

24. Hans mjölkekar äro fulla med mjölk, och hans ben warda fulla med märg.

25. Men en annan dör med bedröfwad själ; och hafwer aldrig ätit i glädje.* *Pred. 5: 16.

26. Och de ligga tillhopa med hwarannan i jorden, och maskar öfwertäcka dem.

Allt detta kunnen I se, att det sker, och detta wederlägger edra meningar om Guds styrelse: den är icke så klar, att edra ord hafwa trängt till djupet af Guds underbara försyn.

27. Si, jag känner wäl edra tankar, och edra wrånga anslag emot mig.

28. Ty I sägen: Hwar är förstens hus? Och hwar äro hyddorna, der de ogudaktige bodde?

Dessa äro edra tankar emot mig: att jag måste wara ogudaktig, emedan mitt hus blifwit ödelagdt, likasom ogudaktigas hyddor stundom blifwa ödelagda.

29. Talen I dock der om såsom meniga folket? Och weten icke, hwad de andras wäsende betyder.

Grt.: Hafwen I icke härom frågat de wägfarande och kännen I icke deras tecken? Med dessa frågor will Job säga sina wänner, att de woro okunnige i de ting, som hwarje wägfarande wisste, och som woro likaså wäl bekanta, som wägfarande känna sina wägmärken. Jobs wänner hade framställt sådana kännemärken på fromma och ogudaktiga, som woro stridande mot allmän erfarenhet.

30. Ty den onde warder behållen intill förderfwelsens dag; och intill wredens dag blifwer han.* *Ps. 73: 18, 19. Jer. 12: 3. 2 Pet. 2: 9.

31. Ho will säga hwad han förtjenar,* när man det utwärtes anser? Ho will wedergälla honom hwad han gör? *Pred. 9: 2.

När den onde, den ogudaktige är i makt och anseende, såsom många förblifwa ända till sin dödsdag, som för dem är wredens dag, ho will säga hwad han förtjenar, då man ser på hans timliga lycka? Efter eder mening skulle just lyckan wara ett bewis på hans fromhet. Men då man wet, att han är ogudaktig, ho skall wedergälla honom? ty Gud gör det ju icke alltid i detta lifwet.

32. Men han warder bortdragen till grafwen; och man waktar efter honom i högen.

Han är icke blott lycklig här i lifwet, utan han får också en hederlig begrafning; man besöker hans graf med ärebetygelser.

33. Bäckaslem behagar honom wäl; och alla menniskor warda dragne efter honom; och uppå dem, som för honom warit hafwa, är intet tal.

Bäckaslem behagar honom wäl, m. m., grt.: Grafwens jordklimpar äro honom söta, d. ä. han hwilar lugnt, efter hwad hans efterlefwande wänner mena.

34. Huru trösten I mig så fåfängt; och edra swar finnas dock orätt?* *Job 16: 2.

22. Capitel.

Eliphas förewiter, förmanar Job.

Då swarade Eliphas af Thema, och sade:

2. Menar du, att en man kan liknas wid Gud? Eller någon är så klok, att han kan likna sig wid Honom.* *Job 11: 7.

Grt: Månne en man är Gudi nyttig? Sig sjelf gagnar den, som är klok. Job hade i sitt tal yttrat ångestfulla twifwel om Guds rättfärdighet, men framhållit Hans allmakt. Eliphas frågar derföre: hwad skulle Gud af menniskan hafwa för nytta? Kunde Gud af menniskan hafwa någon nytta, så wore den tanke möjlig, att Gud genom lidande kunde wilja twinga menniskan att lyda Honom, men då nu menniskan icke kan gagna Gud, emedan Han icke behöfwer någon menniskas tjenst, så kunde Jobs lidande, såsom Eliphas tänkte, icke förklaras på något annat sätt, än så: att det war ett straff för Jobs synder. Job hade genom erfarenhetsbewis wederlagt sina wänners allmänna framställning i denna sak. Wännerna gifwa icke wika, utan de anwända sina förra meningar med ökad skärpa på Jobs egen person.

3. Menar du, att det den Allsmäktige behagar, att du räknar dig så from? Eller hwad hjelper det Honom, om än dina wägar utan brist woro?* *Job 35: 7.

Äfwen om du wore rättfärdig och from, så hade Gud intet gagn deraf, så att Han [ band II, 37 ]derigenom wore skyldig, att swara på din klagan, såsom du fordrar.

4. Menar du Han fruktar att straffa dig? Och gå till rätta med dig?

Grt.: Skulle Han straffa dig för din gudsfruktan och gå till rätta med dig? Så orimligt är ditt påstående och så oförnuftig din begäran. Du påstår, att du är from och att Gud straffar dig ändå, och du kallar Honom till answar för hwad Han gör. Detta anser nu Eliphas som ett fullt bewis på Jobs ogudaktighet.

5. Ja, din ondska är fast stor; och uppå din orättfärdighet är ingen ände.

6. Du hafwer tagit af din broder pant* utan sak; du hafwer dragit kläderna af de nakna. *2 Mos. 22: 26. 5 Mos. 24: 610.

Eliphas börjar nu att uppräkna sådana synder, som han förmodade, att Job hade begått, Han beskyller honom isynnerhet för obarmhertighet och wåldsamhet, och att han derigenom ådragit sig detta straff af en rättfärdig Gud. Wi se häraf, att redan på den tiden tänkte äfwen menniskor, som icke hörde till Israels folk, på den stora sanning, som blifwit ännu tydligare framlagd i Nya Testamentet: Dom utan barmhertighet skall öfwergå honom, som barmhertighet icke gjort hafwer. Jac. 2: 13.

7. Du hafwer icke gifwit de trötta watten att dricka; du hafwer nekat den hungriga ditt bröd.

8. Du hafwer brukat wåld i landet, och bodde deruti med stort prål.

Grt: Och en mäktig man, honom hörer landet till. och den ansedde må bo deruti. Efter denna grundsats har du, Job, handlat. Så menar Eliphas.

9. Enkor hafwer du låtit gå ohulpna; och sönderbrutit de faderlösas armar.

Grt: Sönderbrutna blefwo de faderlösas armar, d. ä. de faderlösas och wärnlösas lilla förmåga blef qwäfd och deras mod och kraft blefwo brutna, derigenom att du icke wille hjelpa eller uppmuntra dem.

10. Derföre är du omwefwad med snara; och fruktan hafwer dig hasteligen försträckt;

11. Skulle du då icke se mörkret, och wattufloden icke öfwertäcka dig?

Ordagrannt: Ser du icke mörkret och wattufloden, som betäcker dig? d. ä.: Är du så förblindad, att du i det bedröfwelsens mörker de floder af lidande, som öfwerskölja dig, icke kan se en straffdom ifrån Herran för dina synder?

12. Si, Gud är hög i himmelen; och ser stjernorna uppe i höjden.

Grt.: Är icke Gud högt uppe i himmelen? Och se du på stjernorna deruppe, huru höga de äro! Huru kan då du wåga att wilja gå till rätta med den Allrahögste!

13. Och du säger: Hwad wet Gud? Skulle han kunna döma det i mörkret är?

Då du nekar till din ogudaktighet, så säger du dermed: hwad wet Gud? Skulle Han kunna se mina fördolda synder?

14. Skyn skyler för Honom, och Han ser intet; Han wandrar i himmelens omgång.

Du tänker, o Job, att skyn är ett täckelse för Honom, och att Han icke kan se din syndaskuld, emedan Han är upphöjd i himmelens krets.

15. Will du akta på werldens lopp, der de orättfärdige uti gångne äro.

Will du icke gifwa akt på werldens lopp och huru de orättfärdige förgångne äro, såsom t. ex. i syndafloden.

16. Hwilka förgångne äro förr än tid war; och wattnet hafwer bortsköljt deras grund.

17. De som till Gud sade: Far ifrån oss;* hwad skulle den Allsmäktige kunna göra dem? *Job 21: 14.

18. Ändock Han uppfyllde deras hus med egodelar; men de ogudaktiges råd ware långt ifrån mig.* *Job 21: 16.

Eliphas upprepar till en del Jobs ord, cap. 21: 14, 16, men wänder dem till sin fördel, räknar Job bland de ogudaktiga och anser hans förlust och lidande såsom bewis för sitt påstående.

19. De rättfärdige skola få det se, och glädja sig;* och den oskyldige skall bespotta dem. *Ps. 107: 42.

20. Deras wäsende skall förswinna; och det qwar är af dem, skall elden förtära.

21. Så förlika dig nu med Honom, och haf frid; derutaf skall du hafwa mycket godt.

Låt försona dig med Gud, så skall du deraf hafwa frid och mycket godt. Hittills hade Eliphas förehållit Job, att han war brottslig, nu förmanar han honom till bättring.

22. Hör lagen utaf Hans mun; och fatta Hans tal uti ditt hjerta.

23. Om du omwänder dig till den Allsmäktige, så skall du uppbyggd warda; och kasta det orätt är långt ifrån din hydda;

24. Så skall Han gifwa guld igen för stoft; och för sten gyllene bäckar.

25. Och du skall hafwa guld nog; och silfwer skall dig med hopar tillfalla.

Såsom Eliphas förut haft orätta tankar i afseende på frommas och ogudaktigas wedergällning i detta lifwet, så wågar han här att gifwa Job stora förhoppningar om timlig lycka, [ band II, 38 ]om han wille rätt omwända sig till Gud; men denna förhoppning war likaså grundlös i sin allmänna tillämpning, som wännernas beskyllningar.

26. Då skall du hafwa din lust i den Allsmäktige; och upplyfta ditt anlete till Gud;

27. Du skall bedja Honom, och Han skall höra dig; och ditt löfte skall du betala.

28. Ehwad du tager dig före, det skall Han låta dig wäl afgå; och ljus skall skina på dina wägar.

29. Förty de som sig ödmjuka, dem upphöjer Han; och den som sina ögon nederslår, han skall blifwa frälst;* *Ords. 29: 23. Luc. 18: 14.

Af dessa evangeliska sanningar kan man finna, att Eliphas hade mycken kunskap, så att sanningens ljus på den tiden ingalunda war så ringa, som man wanligtwis föreställer sig. Hade dessa sanningar blifwit med mera kärlek och i bättre sammanhang framställda för Job uti hans lidande, så skulle de hafwa werkat hos honom en ljuflig tröst.

30. Och den oskyldige skall hulpen warda; för sina händers renhets* skull skall han hulpen warda. *Ps. 18: 25.

Oaktadt en och annan evangelisk blick wisar Eliphas dock, att han ännu saknar det rätta ljuset. Hans mening är ännu, att den oskyldige måste hjelpas för sin oskyldighets skull, eller för en annans renhets skull. Om lag och rättfärdighet känner Eliphas mången härlig sanning, men om Guds oförtjenta, förlåtande och rättfärdiggörande nåd för den utlofwade Förlossarens skull har han ännu icke fått något rätt ljus. Men ett sådant ljus uppgick för Job, cap. 19: 25.

23. Capitel.

Job flyr till Guds dom, är otålig.

Job swarade, och sade;

2. Mitt tal blifwer ännu bedröfwadt; min makt är swag för mitt suckandes skull.

Min makt är swag, grt: Min hand är tung, d. ä. mitt lidande af Herrans hand är tungt och förswåras genom suckande öfwer eder orättwisa.

3. Ack! det jag wisste, huru jag skulle finna Honom;* och komma till Hans stol; *1 Joh. 3: 21.

4. Och sätta min rätt fram för Honom; och uppfylla min mun med straff.

I förtröstansfull öfwertygelse och wisshet om Guds rättfärdighet och sin oskuld, beträffande sina wänners beskyllningar, önskar Job ännu, att Herren måtte uppenbara sig och slita twisten och låta hans oskyldighet komma i dagen.

Straff, grt: öfwertygelser, skäl, bewis.

5. Och förfara, hwad ord han mig swara wille; och förnimma, hwad Han mig sägande worde.

6. Will Han med stor makt träta med mig? Han ställe sig icke så emot mig;

Grt.: Skulle Han emot mig anwända sin makt? Han skulle wända sig till mig.

7. Utan lägge mig före hwad likt är, så will jag wäl winna min rätt.

Grt.: Finge der en uppriktig förswara sin sak hos Honom, så skulle jag alltid af min domare blifwa frikänd.

8. Men går jag rätt framåt, så är Han der icke; går jag tillbaka, så warder jag honom icke warse.

9. Är Han på wenstra sidan, så fattar jag Honom icke; förgömmer Han sig på högra sidan, så ser jag Honom icke.

Hwart jag wänder mig, så kan jag icke synligen träffa Honom; ehuru Han är allestädes närwarande, så är Han öfwerallt förborgad och swarar mig intet.

10. Men Han känner wäl min wäg; Han försöke mig, så skall jag funnen warda såsom guld;* *Job 33: 9. Ps. 17: 3.

11. Ty jag sätter min fot uppå Hans själ; och håller Hans wäg, och wiker icke deraf;

12. Och träder icke ifrån Hans läppars bud; och bewarar Hans muns ord, mer än jag skyldig är.

Mer än jag skyldig är, grt.: mer än min stadga, d. ä. mer än på min egen wilja aktar jag på Hans muns ord.

13. Han är enig, ho will swara Honom? Och Han gör allt som Han will.* *Ps. 115: 3.

”Gud är en, men den enes är ingen medlare.” L. Hwilken längtan efter mera kunskap om Förlossaren, såsom medlare inför Gud, hade Job, isynnerhet i sin swåra pröfning!

14. Och om Han mig än wedergäller, hwad jag förtjent hafwer, så står ändå för Honom mycket tillbaka.

Grt.: Hwad som öfwer mig är bestämdt skall Han fullända, och mycket sådant som detta har Han i sinnet.

15. Derföre är jag förskräckt för Honom; och när jag det märker, så fruktar jag mig för Honom.

16. Gud har gjort mitt hjerta blödigt; och den Allsmäktige hafwer mig förskräckt;

17. Ty mörkret wänder icke åter med [ band II, 39 ]mig; och mörker will för mig icke bortgömdt warda.* *Job 19: 8.

Mörkret är också här en bild af elände och lidande. Swårt war Jobs kroppsliga lidande, men säkert war hans själs qwal under den swåra pröfningen ännu större, ty Gud fördolde för honom nådens ljus, och satan fick pröfwa honom både med kroppsliga plågor och pinsamma twifwel och anfäktningar i själen. Men Job står likwäl fast i sin gudsfruktan, han fruktar Herran och will icke öfwergifwa Honom.

24. Capitel.

Ogudaktigas wälgång, tankar, straff.

Hwi skulle tiderna för den Allsmäktige icke fördolde wara? Och de Honom känna, se icke Hans dagar?

Grt.: Hwarföre skulle icke tider (att straffa de ogudaktiga) hållas förborgade af den Allsmäktige, så att de, som känna Honom, icke se Hans dagar? Jobs wänner hade påstått, att man alltid får se de ogudaktigas straff här i werlden, men Job wisar nu, att de hade orätt, och åberopar sig den allmänna erfarenheten, att man icke ser, att det så tillgår. Om sådana wedergällningstider, som I omtalen, nödwändigt wore att wänta i detta lifwet, hwarföre blifwa sådana tider af den Allsmäktige så gömda, att äfwen de, som känna Herrans wägar, icke alltid få se dessa Hans wedergällningsdagar? I kunnen ju se, hwad de ogudaktige göra, nemligen att [et]c. v. 2.

2. De flytta råmärken;* de röfwa bort hjorden, och föda honom. *5 Mos. 19: 14; cap. 27: 17. Ords. 22: 28.

3. De drifwa bort de faderlösas åsna; och taga enkans oxe till pant.* *5 Mos. 24: 17.

4. De fattige måste wika för dem; och de torftige i landet måste förgömma sig.* *Ords. 28: 28.

5. Si, wilddjuren i öknen gå ut, såsom de pläga, bittida till rofs, att de skola bereda mat för ungarna.

Grt.: Si, såsom wildåsnor i öknen, gå de ut till sitt arbete, sökande efter rof; wildmarken gifwer dem föda för deras barn.

6. De uppskära af den åker, som dem icke tillhörer; och berga den wingård, som de med orätt hafwa.* *1 Kon. 21: 15, 16.

7. De nakna låta de ligga, och låta dem intet öfwertäckelse i frosten, från hwilka de deras kläder borttagit hafwa;

8. Så att de måste hålla sig i bergskrefwor, när en regnskur af bergen faller neder uppå dem; efter de eljest ingen råd hafwa.

De fattige och förtryckte måste fly undan och blifwa nakne och huswille.

9. De slita barnet ifrån bröstet, och göra det faderlöst; och göra menniskorna fattiga med pantande.* *5 Mos. 24: 10.

I det föregående har Job beskrifwit öknens kringströfwande röfware, och nu wänder han talet på de ogudaktiga och wåldsamma i städerna. De rika taga barnen såsom pant för bröd och göra dem till trälar.

10. Den nakna låta de gå utan kläder; och från de hungriga borttaga de axen.* *3 Mos. 19: 9, 10.

Grt: 'Hungrige bära deras kärfwar, de fattige måste lida hunger under sitt arbete för sina hårda förtryckare, äfwen då de inberga skörden, som skulle wara en glädjens tid.

11. De twinga dem till att göra olja uppå deras qwarn; och trampa deras pressar, och låta dem likwäl törsta.

Se 5 Mos. 25: 4.

12. De göra folket i staden suckande,* och de slagnas själar ropande; och Gud straffar dem icke. *Jac. 5: 4.

13. Derföre äro de affallne ifrån ljuset, och känna icke dess wäg, och wända icke om till dess stigar igen.

Grt: Desse äro ibland dem, som sträfwa emot ljuset m. m. De stå emot både Guds ords ljus och samwetets ljus.

14. I lysningen står mördaren upp, och dräper den fattige och torftige; och om natten är hon som en tjuf.* *Ps. 10: 8, 9.

Den ogudaktige röfwar och mördar om dagen och stjäl om natten. De orden fattige och torftige hafwa ofta en bildlig betydelse, så att dermed betecknas de ödmjuke och andeligen fattige, de stilla i landet.

15. Horkarlens öga hafwer akt på skymningen.* och säger: Mig ser intet öga;† och han förtäcker sitt anlete. *Ords. 7: 8, 9. †Ps. 10: 11. Es. 29: 15.

Således få mördare, röfware, förtryckare, tjufwar och äktenskapsbrytare ofta wara länge utan straff, stundom intill döden.

16. I mörkret bryter han sig in i husen; om dagen gömma de sig med hwarannan, och wilja icke weta af ljuset.

17. Ty om än morgonen kommer dem, är det dem såsom ett mörker; förty han förnimmer mörkrets förskräckelse.

Här talar Job om sådana ogudaktiga, som hafwa mindre mod än de förut beskrifne. Då sådana menniskor få blifwa ostraffade, så måste ju eder wedergällningslära wara falsk! Detta är Jobs wederläggning.

[ band II, 40 ]18. Han far rätteligen åstad såsom uppå ett watten*: hans håfwor warda icke stora i landet; och han brukar icke sin wingård. *1 Mos. 49: 4.

Nu anförer Job i denna och de tre följande verserna sina wänners inkast, att sådana ogudaktigas lycka likwäl är ostadig, såsom om de fore på watten, och att de hwarken kunna blifwa rika, ej heller länge bruka sin wingård eller sitt gods.

19. Helwetet tager bort dem, som synda; såsom hetta och torka förtärer snöwattnet bort.

20. De barmhertige skola förgäta honom: hans lust warder full med mask; man skall icke mer tänka uppå honom; han skall sönderbruten warda såsom ett ruttet träd.

Sådant är edert påstående, men I kunnen ju ofta se, att motsatsen inträffar, så att äfwen de, som bedröfwa enkor och faderlösa, förblifwa i denna werlden ostraffade.

21. Han hafwer bedröfwat den ensamma, som intet föder; och enkan hafwer han intet godt gjort;

22. Och hafwer dragit de mäktiga under sig med sin kraft; när han står, skall han icke wiss wara uppå sitt lif.

Grt.: Och likwäl uppehåller Gud de wåldsamma genom sin kraft, den ogudaktige står upp igen, äfwen då han war owiss om sitt lif (nemligen från sjuksängen, eller han räddas utur lifsfaror, såsom om Gud hade om honom en särdeles wård).

23. Han gör sig sjelf en trygghet, der han sig uppå förlåter; dock se Hans ögon uppå deras handel.

Grt.: Han (Gud) gifwer dem säkerhet, och de stödja sig derpå, under det Hans ögon äro på deras (de ogudaktigas) wandel, d. ä. Gud ser dem wäl i deras onda wäsende, men uppehåller dem ändå.

24. De äro en liten tid upphäfne; men de warda om intet, och undertryckte,* och taga en ända såsom all ting; och såsom agnar på axen skola de afslagne warda. *Ps. 37: 35, 36.

Undertryckte, grt. de sjunka, nemligen i döden. Detta anförer Job emot sina wänner och wisar, att de hade orätt, då de påstått, att timliga straff alltid måste komma öfwer ogudaktiga, och han säger dem, att många ogudaktige äro lyckliga under hela den korta lifstiden, ända till dess de nedsjunka i döden; och äfwen deras död synes stundom wara likaså lugn och lätt, som då ett sädesax afslås.

25. Är det icke så? Nu wäl, ho will straffa mig för lögn, och göra mina ord em intet?

25. Capitel.

Ingen ren för Gud.

Då swarade Bildad af Suah, och sade:

2. Är icke herrskap och fruktan när Honom, hwilken frid gör ibland sina högsta?

Hos Gud är herrawälde (herrskap) och Honom måste alla frukta. Han regerar och håller frid och ordning äfwen bland de högsta af sina skapade werk; Han styrer englahärarne, och himlens härar, solen, månen, stjernorna m. m.

3. Ho kan räkna hans krigsmän?* Och öfwer hwem uppgår icke Hans ljus? *Dan. 7: 10.

Krigsmän, grt.: härar: alla stjernehärar och alla Guds otaliga skapade wäsen. Solens ljus, som lyser öfwer all werlden, är af Honom skapadt, men Han är sjelf den ewiga solen för alla ljusets andar.

4. Och huru kan en menniska rättfärdig wara för Gudi? Eller huru kan en qwinnas barn rent wara?* *Job 4: 17, [et]c. cap. 15: 14, [et]c. Ords. 20: 9.

Hwar och en menniska är syndig och oren inför den Helige och rättfärdige Guden. Se cap. 4: 17.

5. Si, månen skiner icke ännu; och stjernorna äro ännu icke rena för Hans ögon.

Grt.: Si, ända upp till månan, den skiner ju icke klart, och stjernorna äro icke rena för Hans ögon. De ljusaste, härligaste ting hafwa icke något klart ljus inför Honom.

6. Huru mycket mindre en menniska, den malen; och en menniskas barn, den masken?* *Job 7: 6; cap. 17: 14.

I jemförelse med solen, månan och stjernorna är den swaga, dödliga menniskan såsom en mal eller mask, och huru skulle den kunnat wara ren inför Gud och wåga att sätta sig upp emot Honom!

Bildads tal är kort. Han kan icke swara på Jobs kraftiga bewis, att deras påstående om frommas lycka och ogudaktigas olycka i denna werlden war ogrundadt, han måste med häpen, tystnad erkänna det outransakliga i Herrans styrelse öfwer goda och onda menniskor. Bildad påstår således blott, att Job hade talat för djerft, såsom om han skulle kunna wara ren och rättfärdig inför Gud, inför hwilken icke himlarne äro rena.

26. Capitel.

Bildad straffas. Gud prisas.

Job swarade och sade:

2. Hwem är du biståndig? Den som [ band II, 41 ]ingen makt hafwer? Hjelper du honom, som ingen starkhet hafwer i armen?

3. Hwem gifwer du råd? Den som intet wet? Och du bär fram dina stora gerningar?

Dina stora gerningar, grt.: din stora insigt. Job will härmed säga, att hans wänners inbillade stora insigt för honom war en wanmäktig tröst.

4. För hwem talar du? Och inför hwem går anden ifrån dig?

Grt.: Hwilkens ande är af dig utgången? d. ä. Hwad för en ande är uti ditt tal? icke den sanna kärlekens, barmhertighetens och wishetens ande, icke Herrans ande, utan din egen ande. Job håller nu ett härligt tal om Herrans under i skapelsen, till swar på Bildads ord, och will härmed bewisa, att den stora hemligheten i Guds styrelse, hwarom de hade talat, härmed icke kunde förklaras.

5. De Reser ängslas under wattnen; och de som när dem bo.

Job börjar sin beskrifning af Guds makt med de nedersta djupen i skapelsen. De Reser, d. ä. de aflidne ogudaktiga qwida i afgrunden. Djupt under alla hafwets watten ända till dessa nedersta djup sträcker sig Guds makt och blicken af Hans allwetande öga, så att afgrundens innewånare bäfwa af ångest för Honom. Ordet Resar betyder ofta de aflidna ogudaktigas själar. Emedan resarne woro så ogudaktige, att man war wiss om deras fördömelse, så blef det brukligt att med detta ord beteckna de aflidna ogudaktiga i allmänhet, se 1 Mos. 14: 5. Refaim, Refaiterna, woro en särskild jättelik stam, men med samma ord betecknades sedan jättelika, ogudaktiga och i wåldsamhet utmärkta hedniska stammar i allmänhet. Särskildt torde wäl Job här syfta på de ogudaktiga, som nedsjönko i syndaflodens watten, se 1 Mos. 6: 4, och på Sodoms och Gomorrhas döda folk under det Döda hafwet. De som när dem bo, grt.; (under wattnen och) hwad deruti bor.

6. Helwetet är bart för Honom och förderfwet hafwer intet öfwertäckelse. *Ps. 139: 8. Ords. 15: 11. Ebr. 4: 13.

Helwetet, d. ä. afgrunden; Förderfwet, d. ä. döden (och dödsboningen). Uppb. 20: 14. Ords. 27: 20.

7. Han sträcker ut* norden på intet; och hänger jorden uppå intet. *Job 9: 8. Ps. 104: 2. Jer. 10: 12.

Jorden och alla himlakroppar swäfwa fritt i werldsrymden, de hållas och föras genom Herrans makt och hänga icke på någon ting. Det nattliga himlahwalfwet med nordens alla stjernor har Han utbredt på intet. I österlanden hållas ofta samtal i de klara nätterna under den sköna stjernhimmelen. Ett sådant samtal synes detta hafwa warit. Huru mycket högre war Jobs kunskap om himmel och jord än Hinduernas berömda wishet kunnat fatta, hwilka säga, att himlen är på ett högt berg (på Meru) och att jorden hwilar på ryggen af en stor sköldpadda! De, som tro, att menniskan utan uppenbarelsens ljus genom blotta förnuftet hade kunnat komma till den kännedom om skapelsens och naturens under, hwaraf christenheten nu är i besittning, kunde finna sitt misstag genom denna jemförelse. De upplyftaste bland Greker och Romare hade icke heller sådan kunskap som Job.

8. Wattnet samlar Han i sina skyar*; och skyarna remna icke der under. *Ps. 135: 7.

Molnen innehålla tunga och stora wattenmassor, men wattnet utgjutes icke strömwis, utan kommer i droppar för att wattna jorden, och äfwen detta hörer till Herrans under.

9. Han håller sin stol*; och utbreder sin sky derföre. *Es. 66: 1.

Grt.: Sin throns ansigte, d. ä. den synliga himmelen inhöljer Han i skyar.

10. Han hafwer satt ett mål* om wattnet, in till dess ljus och mörker blifwer ändadt. *1 Mos. 1: 9. Job 38: 10, 11. Ps. 33: 7. Ps. 104: 9. Jer. 5: 22.

Han har bestämt wattnets gränser allt intill ändan, då ljus och mörkers omskiftelse upphörer.

11. Himmelens stoder skälfwa, och gifwa sig för Hans näpst.

Himmelens stoder, d. ä. Himlens krafter. De grundkrafter och grundlagar i skapelsen, hwarigenom himmel och jord, himlakropparne och skyarne hafwa sin närwarande skick. Wid starkt åskwäder, i stormar och jordbäfningar m. m. är det såsom om dessa grundkrafter bäfwade. Men ännu större blir denna bäfwan, då den stora förwandlingen nalkas. Luc. 21: 26. Ebr. 12: 27.

12. För Hans kraft warder hafwet hasteligen stormande; och för Hans klokhet stillar sig hafwets höghet.* *Es. 51: 15. Jer. 31: 35.

13. På himmelen warder det klart igenom Hans wäder; och Hans hand drifwer bort hwalfisken.

Grt.: Genom sin anda hafwer Han beprydt himlarne, och Hans hand hafwer gjort den slingrande ormen, nemligen den stora stjernbild i norr, som kallas draken. Under det tindrande stjernehwalfwet wisar Job sina wänner några bewis på Herrans stora makt och nämner exempelwis den stjernbild, som kallades ormen eller draken. Job började med att tala om afgrunden och slutade med himlarymden, samt wisade, att Herrans makt och majestät sträcker sig öfwer allt. Ormen, som Job nämner, har samma namn som ormen i paradiset. Hedningarne i Babylon, bland hwilka stjernwetenskapen idkades såsom en del af deras gudalära, indelade stjernorna uti wissa bilder, åt hwilka de gåfwo allahanda namn. Dessa namn skulle för alltid i stjernskrift förwara minnet af wissa märkwärdiga ting, personer eller händelser, eller något af läran om deras afgudar. Ormen eller draken fick sitt namn till minne af syndafallet. De wisste, att den ormen war satan, men de föreställde sig hans bild bland stjernorna [ band II, 42 ](Es. 14: 29). Då menniskan är bortwänd ifrån den sanne Guden, så är hon alltid mer eller mindre underkastad djefwulens makt och inflytelse, hon har då på wisst sätt satan bland stjernorna, såsom en ljusets engel. Apostelen kallar honom denna werldens gud, 2 Cor. 4: 4, och säger oss, att hwad hedningarne offra, det offra de åt djeflarne och icke åt Gud. 1 Cor. 10: 20. Ibland hedningarne är det också mycket wanligt att tillbedja djefwulen under hans eget namn, och ett allmänt bruk är att tillbedja ormar. Allt detta är en dyrkan åt den gamla ormen. Rikswapnet i China och andra stora riken är en drake. De gamle Perserne kallade satan Ahriman och trodde, att han war ett sjelfständigt wäsende, som icke war skapadt af ljusets Gud, utan ewig och lika mäktig som den gode Guden. Då Job säger till sina wänner, att Gud skapat den stjernebild, som kallades ormen, så antyder han dermed äfwen, att satan är ett af Gud skapadt, fastän från Honom affallet wäsende hwaröfwer Gud är oändeligt upphöjd i makt, så att allting, både i himlarymderna och afgrunden står under Hans wälde.

14. Si, alltså går det till med Hans gerningar; men hwad besynnerligt hafwa wi derutinnan hört? Ho kan förstå Hans makts dunder?

Grt.: Si, dessa äro yttre drag af wägar, och hwilket ringa ljud hafwa wi om Honom förnummit, och ho kan förstå Hans starkhets dunder? Såsom ett hwiskande ljud i jemförelse med åskans dunder, så ringa är wår kunskap om Gud i jemförelse med Hans outransakliga wägar och Hans oändliga makt.

27. Capitel.

Jobs samwete. Skrymtares hopp.

Och Job höll talet fram; hof upp sitt ordspråk, och sade:

Efter en tystnad och wäntan på hwad hans wänner skulle swara, börjar Job åter att tala. Hans wänner hade hwarken kunnat trösta honom eller förklara Guds hemlighetsfulla skickelse i de olyckor och lidanden, som öfwergingo Job. De hade slutat (cap. 25) med en förmaning till ödmjukhet och framhållit Guds höghet och makt, men detta hade ingenting att göra med den hufwudfråga, hwarom nu talades. Derföre har Job swarat med en högre beskrifning om Guds härliga makt, men tillika wisat, att Han i sin allmakt, såwäl som i sin styrelse, är för menniskor outransaklig. Cap. 26: 14. Hans wänner kunna nu icke swara honom, och Job håller derföre ett tal, hwaruti han framlägger både sin oskuld i afseende på wännernas beskyllning, sin wisshet att han icke skall blifwa af det onda öfwerwunnen, att synden alltid förer till straff och elände och att han will eftersträfwa den sanna wisheten, som han bekänner sig ännu icke fullt hafwa funnit.

2. Så sannt som Gud lefwer,* den mig min rätt förwägrar, och den Allsmäktige, som min själ bedröfwar: *Es. 45: 23.

Den mig min rätt förwägrar, d. ä. som dröjer att i min sak gifwa det utslag, hwarom jag beder.

3. Så länge min ande i mig är, och andedrägten af Gudi i min näsa är:

4. Mina läppar skola intet orätt tala, och min tunga skall intet bedrägeri för händer hafwa.

Se 1 Mos. 2: 7.

5. Bort det ifrån mig, att jag skulle gifwa eder rätt; intill dess min ände kommer, skall jag icke wika ifrån min fromhet:* *Job 33: 9.

Skulle det blifwa sanning, som Jobs wänner hade talat, så måste Job förneka sin fromhet, och medgifwa, att han wore en skrymtare; men detta will han för ingen del göra.

6. Ifrån min rättfärdighet, som jag håller, will jag icke gå: mitt samwete gnager mig icke för alla mina lifsdagar.

7. Men min fiende warder funnen ogudaktig; och min motståndare orättwis.

Job will ingalunda förneka sin syndfullhet, som han flera gånger bekänt, men bekräftar, att han icke hade på sitt samwete sådan ogudaktighet, som hans wänner beskyllde honom för.

De hade deruti gjort sig sjelfwa skyldige till skrymteri och orättwisa, Matth. 7: 4, 5.

8. Ty hwad är en skrymtares hopp, att han så girig är; och Gud rycker dock hans själ bort?* *Matth. 16: 26. Luc. 12: 20.

Nu framställer också Job syndens alltid bedröfliga följder, fastän de icke alltid komma i denna werlden. ”Skrymtare kallas i denna bok allestädes falska menniskor, såsom alle äro för Gud, hwilka ingen tro hafwa.” L.

9. Menar du, att Gud skall höra hans röst,* när ångest kommer honom uppå? *Ps. 18: 42. Ords. 28: 9. Es. 1: 15. Jer. 14: 12. Hes. 8: 18. Mich. 3: 4. Joh. 9: 31.

Om jag wore en sådan ogudaktig, som I hafwen kallat mig, tron I, att min bön då så lätt skulle blifwa hörd, som I hafwen sagt? Cap. 22: 21, 27.

10. Huru kan han hafwa lust till den Allsmäktige, och något åkalla honom.

Skall skrymtaren så lätt kunna wända sig med bön till Herran? Huru skulle den ogudaktige af sig sjelf hafwa lust och kraft att åkalla Gud? Job wisar här, att han wäl kände menniskohjertat, och huru omöjligt det är för syndaren att af egen kraft omwända sig till Herran.

11. Jag will lära eder om Guds hand; och hwad for den Allsmäktige gäller, will jag icke dölja.

[ band II, 43 ]Job inser, att hans wänner kunde missförstå ett och annat i hans förra tal, såsom om han twiflade på Guds rättfärdiga wedergällning äfwen i det tillkommande, emedan han wisat, att Gud icke alltid wedergäller hwar och en efter hans gerningar i detta närwarande lifwet. Derföre will han nu tydligare framlägga denna sak.

12. Si, I hållen eder alle, att I aren wise; hwi gifwen I då sådana onyttiga ting före?

Onyttiga ting, d. ä. ogrundade framställningar.

13. Detta är en ogudaktig menniskas lön när Gudi; och de tyranners arf, som de af den Allsmäktige få skola.

Nu wisar Job, huru Gud wedergäller, då det sker i denna werlden, nemligen så, att syndens straff icke alltid kommer öfwer de ogudaktige sjelfwa, utan öfwer barn och barnabarn intill tredje och fjerde led.

14. Om han får många barn, så skola de höra swärdet till;* och hans afföda skall icke af bröd mätt warda. *Job 18: 19.

15. Hans återlefde skola i döden begrafne warda; och hans enkor skola icke gråta.

16. Om han samlar penningar tillhopa såsom stoft, och tillreder sig kläder såsom ler:

17. Så skall han wäl tillreda det; men den rättfärdige skall kläda sig deruti, och den oskyldige skall utskifta penningarna.* *Ords. 13: 22: cap. 28: 8. Pred. 2: 26.

18. Han bygger sitt hus såsom en spindel; såsom en waktare gör sig ett skjul.

19. När den rike nedlägges, skall han intet få med sig:* han skall upplåta sina ögon, och finna intet. *Ps. 49: 18. 1 Tim. 6: 7.

20. Honom skall öfwerfalla förskräckelse* såsom watten; om natten skall stormwäder taga honom bort; *Job 15: 21; cap. 18: 11.

21. Östanwäder skall föra honom bort, att han skall förgås: och owäder skall drifwa honom af hans rum.

För den ogudaktige är döden såsom en bortsköljande wattenflod, eller såsom en förskräcklig stormwind. Hwarken olyckorna eller döden äro förskräckliga för Guds barn.

22. Detta skall han låta komma öfwer honom, och skall icke skona honom; allt skall det gå honom ifrån handa.

23. Man skall klappa händer tillhopa öfwer honom, och hwissla öfwer honom, der han warit hafwer.* *Ords. 11: 20. Klagow. 2: 15.

Den ogudaktiges minne lefwer icke i wälsignelse bland hans efterkommande. Ofta förskingras hastigt, hwad han förwärfwat, eller kommer i fromma händer, v. 17.

28. Capitel.

Werldslig och Guds wishet.

Silfret hafwer sin gång, och guldet sitt rum, der det werkas.

Sin gång: sina ställen eller ådror i bergen, hwarifrån det hemtas. Werkas, grt.: smältes.

2. Jern tager man utaf jorden; och utaf stenar smälter man koppar:

Att hemta silfwer och guld, jern och koppar utur jordens djup och att utsmälta dessa metaller utur stenen, hwaruti de äro blandade, dertill har Gud gifwit menniskan förstånd, så att hon kan det. Detta kunde man redan i Adams tid. 1 Mos. 4: 22.

3. På mörkret warder ju en tid ände; och finner ju någon på sistone det fördolda.

Grt.: Man öfwerwinner mörkret och utforskar fullkomligt dunkelhetens och de mörka djupens dolda sten (nemligen för att finna dessa metaller). ”Man gräfwer omsider så djupt, att man finner det, som fördoldt ligger i jordens mörker.” L.

4. Det springer ut en sådan bäck, att de, som bo deromkring, icke kunna gå deröfwer till fots: han warder menniskorna allt för djup, och flyter sin kos.

Grt.: Man bryter ett schakt långt ifrån den boende: öfwergifna af foten hänga de ned, långt ifrån menniskor swäfwa de. Så beskrifwer Job grufarbetares ställning i grufwor, der de stundom måste fästa sig wid linor, under det de uthugga malmen.

5. Man får ock eld nedan utur jorden; der dock ofwan till bröd wäxer.

Grt: Af jorden wäxer bröd ofwantill och inunder wändes den om såsom af eld. I grufwor ske så stora förändringar inne i jorden, såsom om den utbrändes af eld, och dertill begagnas elden.

6. Man finner saphir på somliga rum; och jordklimpar, der guld är uti.

Med sådan framgång krönes den möda, hwarmed menniskan söker efter jordens fördolda skatter. Saphiren är en mycket dyrbar ljusblå ädelsten.

7. Den stigen hafwer ingen fågel kunnat; och intet gams öga sett:

Den stigen, nemligen i grufworna. Gam är en roffågel.

8. De stolta barn hafwa icke trampat honom; och intet lejon gångit deruppå.

[ band II, 44 ]De stolta barn, grt.: stolthetens eller modets barn, de djerfwaste bland rofdjuren. Inga djur trampa grufwans dunkla stig.

9. Bär man också handen på stenen; och grafwer bergen omkull.

10. Man grafwer bäckar utur hällebergen; och allt det kosteligt är ser ögat.

Grt.: Man spränger gångar i bergen m. m.

11. Man förtager strömmar wattnet; och hafwer fram i ljuset det derutinnan fördoldt är.

Grt.: Strömmarnes drypande hindrar man (d. ä. wattenådrorna i grufworna tillstoppar man) och framdrager det fördolda i ljuset. De i jordens djup förborgade metallerna kan menniskan uppsöka och framdraga, men månne menniskan också kan finna den fördolda wisheten? Framdragandet af de dyrbaraste jordiska skatter utur jordens mörka djup har Job anfört såsom exempel på de stora ting, som det menskliga förståndet kan åstadkomma. Men wisheten, som är en dyrbar, oförgänglig skatt, kan menniskan icke genom eget förnuft och egen kraft och egna forskningar uppleta.

12. Huru will man nu wishet finna; och hwar är rummet till förståndighet?

Grt.: Men wisheten, hwar finnes den? m. m. Såsom wisheten beskrifwes Ords. 8 och på andra ställen menas dermed den himmelska sanningen, såsom den meddelas genom gudomlig uppenbarelse, och såsom Christus säger om sig sjelf: Jag är Sanningen. Han kallas också Ordet, Joh. 1: 1, såsom Guds uttalade wishet, den wishet, genom hwilken werlden blef skapad (Ords. 8: 2331) och genom hwilken personliga wishet werlden är återlöst.

Den återlösande wisheten gifwer det rätta lifwet, såsom den säger om sig sjelf: Den mig finner, han finner lifwet och skall få behag af Herranom, men den som syndar emot mig, han skadar sin själ: Alla de mig hata, de älska döden. Ords. 8: 35, 36. I denna wishet är det sanna lifwet; ty den är sjelf wägen till Gud, såsom Christus säger: Jag är wägen, sanningen och lifwet. Joh. 14: 6. Om denna wishet hade Job genom Herrans uppenbarelser en stor kunskap. Jobs wänner hade talat mest efter sitt eget förnuft i förening med en sådan kunskap om Gud, som man på den tiden kunde hafwa; men de hade icke frågat efter sanningen, den i det fördolda ligger och den hemliga wisheten. Ps. 51: 8. Till denna wishet will nu Job wisa dem wägen.

13. Ingen wet, hwar hon ligger; och warder icke funnen uti de lefwandes land.

Grt.: Menniskan wet icke hennes wärde m. m. Detta förklarar apostelen sålunda: ”Den naturliga menniskan förnimmer intet af det Guds Anda tillhörer.” 1 Cor. 2: 14. Wisheten är icke af jordiskt eller menskligt ursprung.

14. Afgrunden säger: Hon är icke i mig; och hafwet säger: När mig är hon icke.

Hwarken i jordens innersta djup eller i hafwet är denna skatt till finnandes.

15. Man kan icke gifwa der penningar före; ej heller silfwer uppwäga till att betala henne med.* *Ords. 3: 14; cap. 8: 11, 19; cap. 16: 16.

16. Hon räknas icke wid Ophiriskt guld; eller wid kostelig onich och saphir.

17. Guld och diamant kan icke liknas derwid; ej heller kan hon tillbytas för gyllene klenodier.* *Ords. 3: 14, 15.

18. Ramoth och Gabis aktar man intet; hon är högre aktad än perlor.

I v. 15, 16, 17 har Job nämnt sådana dyrbarheter, som finnas i jordens djup och i bergen, och i v. 18 nämner han äfwen sådana dyrbarheter, som hemtas utur hafwet, nemligen perlor. Ramoth: koraller. Gabis: krystall.

19. Topas af Ethiopien warder icke lika skattad emot henne; och det renaste guld gäller icke deremot.

Se 2 Mos. 28: 17.

20. Hwadan kommer då wisheten; och hwar är rummet till förståndigheten?

21. Hon är fördold för alla lefwandes ögon; och öfwerskyld för fåglarna under himmelen.

22. Fördömelsen och döden säga: Wi hafwa med wåra öron hört hennes rykte.

I vers. 12 framställes frågan: hwar finnes wisheten? Job har nu wisat, att man icke med förståndets forskning kan finna wisheten, ej heller köpa den med jordens dyrbaraste skatter. Öfwer allt i skapelsen finnas spår af den skapande och uppehållande gudomliga wisheten, men i fördömelsen och i döden, nemligen bland de döda, som äro förtappade, känna de den blott såsom genom ett dunkelt rykte.

23. Gud wet wägen dertill, och känner hennes rum.* *Jac. 1: 5.

24. Förty Han ser jordens ända; och skådar allt det under himmelen är.

25. Så att Han gifwer wädret sin wigt; och wattnet sitt mått.

26. Då Han satte regnet ett mål före; och tordönet och ljungelden sin wäg:

27. Då såg Han henne, och räknade henne; tillredde henne, och fann henne.

Då Gud skapade werlden, hade Han wisheten för ögonen, ty Han skapade allt genom den andre Gudomspersonen: genom Ordet. Då räknade Han henne, grt.: då uppenbarade Han henne, (genom skapelsen); ty hela skapelsen wittnar om oändlig wishet. Då tillredde Han henne, d. ä. då framställde Han henne, på ett sådant sätt, att den af skapade förnuftiga wäsen kan fattas, nemligen i Skapelsen. Rom. 1: 20. Då fann [ band II, 45 ]Han henne, grt.: Då framdrog Han henne i ljuset, då öppnade Han utwäg för menniskan att lära känna henne.

28. Och sade till menniskan: Si HERrans fruktan är wishet;* och fly det onda är förståndighet. *Ps. 111: 10. Ords. 1: 7; cap. 9: 10.

Hwar wisheten finnes, har Job wisat, och här är wägen till wisheten, och Herren sjelf will wisa menniskan denna wäg. Han sjelf säger till menniskans hjerta dessa ord: ”Si, Herrans fruktan är wishet” m. m. Menniskans upplysning och omwändelse genom den Heliga Andas nåd är den enda wägen till den himmelska wisheten. Wisheten har menniskan då, när han genom tron har Jesum i sitt hjerta och i Honom är förenad med Gud. All annan wishet är blott inbillning och mörker, och apostelen säger om alla, som icke söka wisheten i Herrans ord: Då de höllo sig för wisa, äro de wordne dårar. Rom. 1: 22. Härmed har också Job sagt sina tre wänner, hwad som i grunden fattades dem. Dem fattades den wishet af himmelen, som är anda och lif.

29. Capitel.

Jobs wälstånds gerningar.

Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:

2. Ack! att jag wore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bewarade mig.

3. Då Hans lykta sken öfwer mitt hufwud; och jag i mörkret gick wid Hans ljus:* *Ps. 112: 4.

4. Såsom jag war i min ungdoms tid, då Guds hemlighet war öfwer min hydda.

Herrens lykta (v. 3), d. ä. nådens ljus, i ordet, i dagliga prof af Guds godhet samt i wisshet om nådaståndet. Denna wishet är en härlig och stärkande tröst äfwen under de swåraste lidanden, så att man deruti har ett ljus till och med i det förskräckligaste mörker af olyckor, bedröfwelser och anfäktelser. Guds hemlighet (v. 4), Guds nåd, som åstadkommer ett frimodigt, förtroligt trons umgänge med Honom i nådaståndet. En sådan andans gemenskap med Gud är för de flesta menniskor en hemlighet.

5. Då den Allsmäktige ännu med mig war; och mina tjenare* allt omkring mig. *Job 19: 16.

6. Då jag twådde min wäg uti smör; och hälleberget utgöt mig oljofloder.

Dessa uttryck äro en bildlig beskrifning af timlig lycka och wälstånd.

7. Då jag utgick till stadsporten; och lät bereda mig mitt säte på gatan:

8. Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig; och de gamle uppstodo för mig.

9. Då de öfwerste igenwände att tala, och lade sin hand på sin mun.

10. Då förstarnas röst gömde sig undan; och deras tunga lådde wid deras gom:

11. Ty hwilkens öra mig hörde, den prisade mig salig; och hwilkens öga mig såg, den wittnade om mig.

12. Förty jag halp den fattiga, som ropade; och den faderlösa, som ingen hjelpare hade:* *Ps. 72: 12. Ords. 21: 13.

Jobs wänner hade beskyllt honom för obarmhertighet, se cap. 22: 6, 9, men de hade icke något exempel derpå, utan de trodde det, emedan de icke ansågo det möjligt, att Gud eljest kunde hafwa hemsökt Job med sådana lidanden; derföre anförer Job, att hela hans föregående lif kunde wederlägga dem.

13. Dens wälsignelse, som förgås skulle, kom öfwer mig; och jag tröstade enkans hjerta.

14. Rättfärdighet war min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom war min skrud.* *Job 31: 21. Es. 59: 17. Eph. 6: 14.

Rättfärdighet och rättwisa omgåfwo mig och följde mig såsom kläderna på kroppen. Dom, d. ä. rätt dom eller omdöme war min hufwudbonad, den prydde mig, då jag satt i porten för att döma.

15. Jag war den blindes öga, och den haltes fot:

16. Jag war de fattigas fader: och hwilken sak jag icke wisste, den utfrågade jag.

17. Jag sönderslog den orättfärdiges oxlatänder; och tog rofwet utur hans tänder.

Såsom en förste ibland sitt folk war Job istånd att hjelpa många nödlidande, och hans dom war alltid rättwis, då han afgjorde de mål, som för honom framlades. Då han icke noga kände målet, anställde han sträng ransakning, och stod emot de wåldsammas orättwisa, glupskhet och list. Oxlatänder och tänder afbilda snålhet och obarmhertighet hos onda menniskor, som liknas wid rofdjur.

18. Jag tänkte: Jag will dö uti mitt näste; och göra mina dagar många såsom sand.

Sand är ett wanligt bildligt uttryck för att beteckna en obestämd myckenhet. 1 Mos. 22: 17.

19. Min säd gick upp af wätska; och dagg blef öfwer min årswäxt:

[ band II, 46 ]20. Min härlighet förnyade sig för mig; och min båge förwandlade sig i min hand.

Förwandlade sig, d. ä. fick förökad kraft, mitt anseende och min inflytelse woro i tilltagande, såsom träd wid wattubäckar.

21. De hörde mig, och tego; och waktade uppå mitt råd.

22. Efter mina ord talade ingen mer; och mitt tal dröp på dem.

Dröp betyder, att Jobs tal i hans wälstånd för folket war angenämt, såsom regnets drypande på en torr mark.

23. De waktade på mig såsom på regn; och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.

Såsom den försmäktande i öknen, der intet watten finnes, begärligt öppnar munnen för att wederqwickes af regndropparna, så war folket begärligt efter Jobs wisa och rättwisa tal i hans wälgångstid. Aftonregn, grt.: Serlaregn: det regn, som faller om wåren mot skördetiden.

24. Om jag log till dem, förläto de sig icke deruppå; och tordes icke bedröfwa mig.

Då jag war wänlig mot dem, wågade de likwäl icke att anse det som förtrolighet och att blifwa närgångne.

25. När jag wille komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst: och bodde såsom en konung ibland krigsfolk, då jag hugswalade dem, som sorgfulle woro.

I denna beskrifning om sitt förra anseende wisar Job, att, oaktadt all förträfflighet, sannfärdighet och uppriktighet, han likwäl behöfde mera sjelfkännedom och förödmjukelse, och dertill fördes han nu genom de swåra pröfningarna.

30. Capitel.

Jobs föraktare och anfäktning.

Nu le de åt mig, som yngre äro än jag; hwilkas fäder jag icke wille wyrdt sätta ibland min hjords hundar:

Wyrdt: hafwa bewärdigat att.

2. Hwilkas förmåga jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde.

Nu förakta mig de odugligaste menniskor, som jag icke ens skulle welat begagna såsom herdars biträde till att wakta min boskap. Med denna beskrifning om det pinsamma förakt, som Job nu måste lida af de ringa, sedan hans lycka hade wändt sig, bewisar han tillika, huru otillförlitliga menniskors omdömen om hwarandra äro, och att de flesta hedra eller förakta sin nästa efter makt, stånd och rikedom mera, än efter personens wärde, som wanligtwis i olyckan blifwer misskändt. Att detta förakt war swidande för den förstlige och i sin lyckas dagar så älskade och ärade, men nu så djupt förödmjukade Job, är lätt att begripa.

Grt. (v. 2): Också deras händers förmåga; hwartill gagnade den mig? Mogen ålder war för dem förlorad. Till arbete woro de oduglige och äfwen i den mogna åldern utan förstånd.

3. De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknen; nyligen förderfwade och elände wordne:

4. De som nässlor uppryckte omkring buskarna; och enerötter war deras mat.

Enerötter, rötterna af genistbusken, som äro mycket bittra; men i yttersta nödfall af öknens folk begagnas till nödbröd.

5. Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfwer såsom en tjuf.

Grt.: Dem man utdrifwer ifrån samhället och ropar emot dem, såsom emot tjufwar.

6. Wid de stygga bäckar bodde de; uti jordkulor och bergskrefwor.

7. Emellan buskar ropade de; och ibland tistlar församlade de sig:

8. De lösa och föraktade menniskors barn; de, som ringast woro i landet.

Woro, d. ä. äro. De som bo i wilda, djupa dalar och i öknen bland törnebuskar och tistlar och äro de ringaste af menniskor, de förakta mig nu.

9. Nu är jag deras strängaspel worden; och måste wara deras nymäre:* *Job 17: 6. Ps. 69: 12. Klagow. 3: 1463.

Nymäre, d. ä. saga. Jag är nu deras taleämne och ett föremål för deras bespottelse.

10. De styggas* wid mig, och draga sig långt ifrån mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte. *Job 19: 19.

Att spotta i någons närwaro anses i Österlanden för den största skymf.

11. Ty Han hafwer spänt min sena, och hafwer ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen på mig.

Grt.: Ty Han hafwer upplöst min sena och förödmjukat mig, och de lössläppa tygeln inför mitt ansigte, d. ä. Gud hafwer upplöst min båges sena, Han har tagit ifrån mig all makt att förswara mig, och förödmjukat mig så, att de sämsta menniskor bortkasta alla band af anständighet och aktning, de bewisa mig otygladt förakt.

12. På högra sidan, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en wäg* öfwer mig, till att förderfwa mig. *Es. 51: 23.

Grt.: På min högra sida framträder en fräck ungdom, de bortstöta mina fötter och göra en wäg till mig till att förderfwa mig

13. De hafwa förspillt mina stigar; det war dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill:

[ band II, 47 ]Förspillt, grt. förderfwat. De, som icke kunna hjelpa sig sjelfwa, hafwa ändå förmåga att utan någon hjelp hata och gräma mig.

14. De äro inkomne såsom genom stora refwor; och äro utan ordan infallne.

Utan ordan, grt. med gny. Mina fiender komma öfwer mig, såsom då en krigshär bryter sig in genom stadsmuren och infaller med storm.

15. Förskräckelse hafwer wändt sig emot mig;* och såsom ett wäder förföljt min frihet; och såsom en löpande sky min helsa. *Job 23: 15.

Såsom ett ilande moln är min wälfärd förswunnen.

16. Men nu utgjuter sig min själ öfwer mig; och mina sorgedagar hafwa fattat mig.

Grt: Men nu försmälter i mig mitt hjerta (af jemmer m. m.).

17. Om natten warda mina ben allestäds igenomborrade; och de som mig jaga, lägga sig icke till sofwa;

Plågorna woro så häftiga, att de liksom genomborrade märg och ben öfwerallt. De som mig jaga, grt. mine frätare, d. ä. mina frätande qwal hwila icke dag eller natt.

18. Genom stor kraft warder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufwudsmog.

Grt.: Genom stor makt förändrar sig min klädnad; såsom med min klädnads (lifrocks) halsöppning omgjordar han mig. Genom den wäldiga sjukdomen hade Herren omgifwit honom med en skorpa af sår, såsom med en klädnad, trång såsom halsöppningen på lifrocken.

19. Man hafwer trampat mig i träck; och aktat mig lika emot stoft ock aska.* *Ps. 7: 6.

20. Ropar jag till dig, så swarar du mig intet;* går jag fram, så aktar du mig icke. *Ps. 13: 2.

21. Du är mig förwänd till en grufwelig; och drager ditt hat till mig med din hands starkhet.

Gud syntes nu för Job obewekligen sträng, och de starka plågorna syntes honom wara bewis, att Gud hatade honom. Ebr. 12: 11.

22. Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå wädret; och försmälter mig krafteligen;

Job jemförer sig med ett stoft, som upplyftes och föres omkring af en windhwirfwel. Det, som föres af en hwirfwel, bortföres och förswinner. Så wäntade Job att snart i sitt lidande, upplösas och bortföras i döden och blifwa till stoft.

23. Ty jag wet, du öfwerantwardar mig åt döden; der är det hus, som alla lefwande förelagdt är.* *Ps. 90: 3. Ebr. 9: 27.

24. Dock räcker han icke sin hand ut in i benhuset; och de warda ej ropande öfwer sitt förderf.

Grt.: Men uti förstörelsen må man då icke uträcka handen, och i sin undergång får man då icke klaga? Detta säger Job med afseende på wännernas förebråelse för hans klagan.

25. Jag gret* ju uti den hårda tiden, och min själ warkunnade sig öfwer den fattiga. *Ps. 35: 13, 14. Rom. 12: 15.

Jag hade medlidande med de nödställda och fattiga, men nu har ingen medlidande med mig.

26. Jag wäntade det goda, och det onda kom; jag wäntade ljuset, och mörkret kom.

27. Mina inelfwor sjuda, och hålla icke upp; mig är uppå kommen sorgetid.

Inelfwornas sjudande uttrycker det allradjupaste qwal.

28. Jag går bedröfwad, ändock jag på ingen wredgas; jag står upp i menigheten och ropar:

Jag kan icke en gång afhålla mig från klagorop, då menniskor äro omkring mig.

29. Jag är drakars broder, och strutsfåglars stallbroder.* *Ps. 102: 7. Mich. 1: 8.

Drakar, grt. schakaler. Schakalen är ett wilddjur, större än en räf, men mindre än en warg och har någon likhet med dessa djur. Den finnes i Österlanden i myckenhet. Job jemförer sin klagan med schakalens och strutsfågelns ömkeliga skri, som likna klagoljud.

30. Min hud öfwer mig är swart worden; och mina ben äro förtorkade af hetta.* *Job 19: 20. Klagow. 5: 10.

31. Min harpa är worden en klagan; och min pipa en gråt.

31. Capitel.

Job beropar sig på sin wandel.

Jag hafwer gjort ett förbund med mina ögon, att jag icke skall sköta efter någon jungfru;* *Matth. 5: 28.

Sköta efter, d. ä. gifwa akt på. Till swar på sina wänners beskyllningar framhåller Job några drag af sin fromma wandel. I cap. 30: 25, nämner han sin wälgörenhet och ömhet, mot fattiga; nu nämner han sin kyskhet, att han alltid förbjudit sina ögon att ens åskåda någon jungfru med en blick af lusta och (v. 9) att han alltid haft afsky för äktenskapsbrott. Wi se häraf, huru wäl den sanna sedelagen war känd af begynnelsen äfwen ibland dem, som icke hörde till Israels folk, och långt förr än de tio buden [ band II, 48 ]blefwo gifna på Sinai. Då Job under sitt lidande inför Herrans ansigte kan säga, huru han fruktat att försynda sig med sina ögon, så wisar han, huru ömt hans samwete war, och i denna berömwärda sederenhet wisar sig Evangelii skarpblick i lagens tolkning. Se Matth. 5: 28. Hwilken som ser på en qwinna till att begära henne, han hafwer allaredan gjort hor med henne i sitt hjerta. Snart hafwa 4000 år förflutit, sedan Job talade dessa ord, men månne wår tids beskaffenhet wittnar om något stort framskridande i allt det goda, sköna och ädla, hwarom denna bok wittnar, att det fanns hos de fromma i forntiden?

2. Men hwad gifwer mig Gud till lön ofwan efter; och hwad arfwedel den Allsmäktige af höjden?

Om jag hade försyndat mig med otukt, så wisste jag wäl, hwilken del, hwilket straff jag (såsom ett arf) hade haft att wänta af Gud, fastän jag war så mäktig, att icke menniskor hade kunnat straffa mig.

3. Skulle icke heller den orättfärdige hafwa den wedermödan; och en ogerningsman sådan jemmer lida?

Jag fruktade Herran, ty jag wet, att otukten, såwäl som andra synder, är en orättfärdighet, som medförer förderf och förkastelse ifrån Guds ansigte.

4. Ser Han icke mina wägar, och räknar alla mina gånger?* *2 Chr. 16: 9. Job 34: 21. Ords. 5: 21; cap. 15: 3. Jer. 32: 19.

Job tager den allseende Guden till wittne på sin wandel och sitt tal.

5. Hafwer jag wandrat i fåfänglighet; eller min fot skyndat sig till bedrägeri?

6. Man wäge mig på en rätt wåg, så skall Gud förnimma min fromhet.* *Job 13: 18.

7. Hafwer min gång wikit utaf wägen, Och mitt hjerta efterföljt mina ögon, och något lådat wid mina händer;

8. Så låt mig så, och en annan äte det;* och min ätt warde utrotad. *3 Mos. 26: 16. 5 Mos. 28: 38.

I dessa verser omtalar Job sin rättrådighet och sin afsky för allt bedrägeri och all orätt, och bedyrar sin utsaga med denna edliga bekräftelse.

9. Hafwer mitt hjerta låtit sig draga till qwinna; och hafwer waktat wid min nästas dörr;* *Job 24: 15. Ords. 7: 25.

Här betygar Job sin afsky för äktenskapsbrott, och att han icke ens tillåtit sig att i hjertat hysa någon lust eller dragning till en annans hustru och ännu mindre att söka tillfälle till en sådan syndig gerning.

10. Så warde min hustru af en annan skämd, och andra besofwe henne;

Detta är en edlig bekräftelse såsom i v. 8.

11. Ty det är en last och en missgerning för domarena.

Härwid hade jag icke blott haft att wänta straff af Herran, utan äfwen mensklig hämnd. Såsom furste hade Job icke haft någon öfwerhet såsom domare öfwer sig, men lag och rätt gällde mer än furstens person.

12. Ty det wore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.

Tilldrägt, d. ä. inkomst. Otuktssynden är en eld, som förstör och förderfwar kropp och själ, och den är äfwen såsom en brand i de timliga egodelarne.

13. Hafwer jag föraktat min tjenares eller min tjenarinnas rätt, då de med mig trätte?

14. Hwad wille jag göra, när Gud reser sig upp? Och hwad wille jag swara, när Han hemsöker?

Emot tjenare och de ringa, som icke hade någon makt, hade Job warit rättwis och mild, wäl wetande, att han ock hade en Herra i himmelen. Col. 4: 1.

15. Hafwer ock icke Han gjort honom, den mig i moderlifwet gjorde? Och hafwer ju så wäl tillredt honom i lifwet.* *Ps. 139: 1315. Ords. 14: 31; cap. 17: 5.

Herrans fruktan war alltså grundlagen för Jobs hela umgängelse med sina medmenniskor och för hans behandling af dem alla. Han tänkte alltid på, att äfwen de woro skapade af Gud, och att de woro menniskor, såwäl som han sjelf. O, huru mycket hafwa många mäktiga, stolta, sjelfwiska och känslolösa menniskor ännu i dag att lära af den ömsinte och rättwisa fursten i Österlanden, som här talar!

16. Hafwer jag de torftiga förnekat, hwad de begärde; och låtit enkans ögon försmäkta?

17. Hafwer jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafwer ätit deraf?

18. Ty ifrån min ungdom hafwer jag hållit mig såsom en fader; och allt ifrån mitt moderlif hafwer jag gerna hugswalat.

Grt.: De faderlösa hafwa ifrån min ungdom uppwäxt med mig, såsom hos en fader, och ifrån min späda ålder har jag warit enkans tröst. Dessa verser äro swar på wännernas förebråelse, cap. 22: 9. Job wisar härmed tillika, att ömhet och barmhertighet emot wärnlösa och behöfwande, såsom frukter af en sann gudsfruktan, utgöra en nödwändig del af en uppriktig fromhet.

19. Hafwer jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyld?

20. Hafwa icke hans sidor wälsignat [ band II, 49 ]mig, då han af mina lamms skinn wärmd wardt?

Sidor eller länder står här i stället för hela kroppen. De fattiga hafwa wälsignat mig, ty jag klädde dem med ullen af mina får.

21. Hafwer jag låtit komma min hand wid den faderlösa, ändock jag såg mig i porten makt hafwa;

22. Så falle mina skuldror ifrån mina axlar, och min arm gånge sönder ifrån läggen.

23. Ty jag fruktade Gud såsom en olycka öfwer mig, och kunde Hans tunga icke bära.

Grt.: Ty öfwer mig war fruktan för förderf ifrån Herran, och för Hans majestät förmådde jag intet. Den rätta gudsfruktan är en wida bättre och mäktigare lag, än alla menskliga lagar, sedeläror och stadgar. En sådan gudsfruktan bewarar den mäktige från öfwermod och hårdhet, och den fattige och ringe ifrån sjelfswåld, fräckhet, kryperi och falskhet.

24. Hafwer jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du är mitt hopp?* *Ps. 62: 11. Marc. 10: 24. 1 Tim. 6: 17.

25. Hafwer jag gladt mig, att jag mycket egodelar hade, och min hand allahanda förwärfwat hade?

Icke blott girigheten war en synd i Jobs ögon, utan också förtröstan på egodelarna. Utan att wara girig och snål kan en menniska med själ och hjerta wara fästad wid egodelarna och hafwa dem till sin gud. Så widt det kommer an på menniskor, är det till en stor del penningemakten, som regerar i wår tid. Förloras egodelarne, så äro många så olycklige och rådlöse, som om Gud wore död, och många äro så angelägna att samla mammon, som om ingen Gud i himmelen funnes till, som kunde försörja barn och barnabarn. Dessa behöfwa att lära känna den sanne Guden, ty de känna Honom icke.

26. Hafwer jag sett på ljuset, då det klarligen sken, och på månan, då han i fyllo gick?

I föregående verser har Job försäkrat, att han icke haft mammon till sin gud, och nu wisar han, att han icke heller fallit i det afguderi, som redan på den tiden war wanligt, att tillbedja solen och månan. Man tillbad den klara morgonsolen och fullmånan.

27. Hafwer mitt hjerta hemligen låtit sig tälja i det sinnel, att min mun skulle kyssa min hand?

Himlakropparnes dyrkan bestod till en del deruti, att man kysste handen och utsträckte den till solen eller månan. Detta skulle wara en kyllningskyss, hwarmed man wille erkänna himlakropparne såsom gudar. Se Ps. 2: 12. Tälja, grt. bedraga, förföra.

28. Hwilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjden.

Häraf se wi, att detta afguderi ännu icke hade tagit öfwerhand, utan ansågs såsom ett affall ifrån den sanna gudsdyrkan, ifrån den uppenbarade sanningen, och såsom ett brott, hwilket i somliga länder bestraffades af öfwerheten. Detta är också ett bewis för denna boks höga ålder.

29. Hafwer jag gladt mig, när det min fiende illa gick; och upphäfwit mig, att olycka råkade uppå honom?* *Ords. 24: 18.

30. Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ en banna.* *Matth. 5: 44. Rom. 12: 14.

Här wisar Job tydligen, att Herrans Ande i hans hjerta hade upptändt det nya lif, som åtföljes af Christi sinne: Älsker edra owänner, wälsigner dem, som eder banna, görer wäl emot dem, som eder hata m. m. Matth. 5: 44. Taler wäl om dem, som gå efter edert argesta, taler wäl och önsker dem intet ondt. Rom. 12: 14.

31. Hafwa icke de män i min hydda måst säga: Ack! att wi icke måtte af hans kött mättade warda.

Jobs folk önskade, att de aldrig måtte få se honom i någon olycka, äfwen om de deraf kunde draga någon fördel.

32. Ute måste den främmande icke blifwa; utan den wägfarande lät jag min dörr upp.* *Ebr. 13: 2. 1 Pet. 4: 9.

Den sanna gästfriheten är en del af den menniskokärlek, som är en trons frukt.

33. Hafwer jag såsom en menniska skylt mitt skalkhet, att jag skulle hemligen fördölja min missgerning?

34. Hafwer jag grufwat mig för stora hopen?* eller hafwer frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörren. *2 Mos. 23: 2.

Grt: Hafwer den stora hopens förakt mig förskräckt, så att jag blef stilla m. m.? Gjorde jag mig någonsin skyldig till en gerning, som jag behöfde fördölja eller som kom mig att blygas, så att jag icke för folket kunde frimodigt wisa mitt ansigte?

35. Ho gifwer mig en förklarare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någon måtte skrifwa en bok om min sak.

Grt.: O, att jag hade den, som wille höra mig! här är min underskrift (namnteckningen under min förswarsskrift). Måtte den Allsmäktige swara mig och min anklagare skrifwa en klagoskrift!

36. Så wille jag taga henne uppå mina axlar; och ombinda mig henne såsom en krona.

[ band II, 50 ]37. Jag wille förkunna talet på mina gånger; och såsom en förste wille jag det frambära.

Grt.: Alla mina steg wille jag förkunna m. m.: oförskräckt och frimodigt wille jag för min wederpart framlägga hela min wandel i ljuset.

38. Om min jord ropar emot mig, och dess fåror alla tillika gråta;* *Hab. 2: 11.

Ingen torfwa jord eger jag med orätt och ingen fåra har warit wittne till, att jag förtryckt mina arbetare. Sjelfwa jorden och fårorne tagas här till wittne och föreställas såsom gråtande, då de se någon orätt begås, eller då de bearbetas af förtrycktas händer och fuktas af be fattigas tårar. Jorden gömmer dessa tårar och framhafwer dem såsom wittnen inför Honom, som allting ser.

39. Hafwer jag dess frukt obetalad ätit; och gjort åkermännernas lefwerne tungt:

40. Så wäxe mig tistel för hwete; och törne för bjugg. En ända hafwa Jobs ord.

Dessa ord äro också en edlig bekräftelse såsom i v. 8, 10.

32. Capitel.

Elihu inbillade klokhet.

Då wände de tre män åter att swara Job, efter han höll sig rättfärdig.

2. Men Elihu, Baracheels son af Bus af Rams slägte, wardt wred uppå Job, att han höll sin själ rättfärdigare än Gud.

Nu uppträder Elihu och försöker att blifwa skiljedomare. Bus war hans fädernesland, som fått sitt namn af Abrahams brorson. 1 Mos. 22: 21.

3. Och wardt han wred uppå de tre hans wänner, att de intet swar funno, och dock fördömde Job.

Härmed är nu uttryckligen wisadt, att alla tre Jobs wänner, som talat, hade haft orätt. Då Job framlade för dem sin fromma wandel, så kunde de icke motsäga honom. Härmed är tillika wisadt, att de hade utgått ifrån en falsk synpunkt, då de hade påstått, att redan i denna werlden ogudaktighet alltid måste bestraffas och fromhet alltid belönas, och att, då en from menniska lider, dessa lidanden skulle wara ett bewis, att hemliga synder och inre ogudaktighet wore orsaken dertill.

4. Ty Elihu hade bidat, så länge de hade talat med Job, efter de woro äldre än han;

5. Derföre, då han såg, att intet swar war i de tre mäns mun, wardt han wred.

6. Och så swarade Elihu, Baracheels son af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafwer jag skytt och fruktat bewisa min konst på eder.

7. Jag tänkte, låt åren tala; och åldren* bewisa wishet. *Job 12: 12.

8. Men anden är i menniskan, och den Allsmäktiges Ande gör henne förståndig.* *Job 38: 36. Ords. 2: 6. Pred. 2: 26. Dan. 1: 17; cap. 2: 21.

En menniskas förstånd eller wishet beror icke på ålder och stånd, utan på den ande, Gud genom skapelsen gifwit henne, och ännu mera derpå, huruwida hon genom nådens Ande blifwit delaktig af den himmelska wisheten.

9. Mästarena äro icke de wisaste; och de gamle förstå icke hwad rätt är.

De, som innehafwa mästares ställning, namn och anseende, äro likwäl icke alltid de wisaste.

10. Derföre will jag ock tala, hör härtill; jag will ock bewisa* min konst. *Jer. 9: 23.

Konst, grt. kunskap.

11. Si, jag hafwer bidat, medan I talat hafwen; jag hafwer gifwit akt på edert förstånd, till dess I hafwen gjort en ända på edert tal;

12. Och jag hafwer haft akt uppå eder; och si, ingen är ibland eder, som Job straffa eller till hans ord swara kan.

13. I mågen tilläfwentyrs säga: Wi hafwa drabbat på wisheten, att Gud hafwer bortkastat honom, och ingen annan.

Jobs wänner hade påstått, att hans lidanden woro bewis, att han af Herren war förkastad.

14. Det talet gör mig icke fyllest; jag will intet swara honom, efter som I taladen.

Elihu kunde icke gilla hwad Jobs wänner hade talat.

15. Ack! de uppgifwas, och kunna intet mer swara; de kunna intet mer tala.

16. Efter jag nu bidat hafwer, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och swara intet mer;

17. Will jag dock swara min part, och bewisa min konst:* *Ords. 27: 221.

Se v. 10.

18. Ty jag är så full med ord, att min ande ängslas i min buk.

19. Si, min buk är såsom must, den tilltäppt är, hwilken nya fat sönderslår;

Elihu liknar sin åstundan att uttala sina tankar wid en legel, som, uppfylld af nytt jäsande [ band II, 51 ]win, wore nära att söndersprängas. Se Matth. 9: 17.

20. Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och swara;

21. Jag will på ingens person se, och ingen menniska till wiljes tala;

Elihu försäkrar, att han will bemöda sig att framställa sanningen rätt, hwarken till fördel för Job eller för de wänner, som hade talat.

22. Förty jag wet icke, om jag så gjorde, om min Skapare innan en kort tid mig borttagande worde.

Dessa ord wisa oss, huru Elihu ledes och uppfylles af en sann gudsfruktan, och att denna inledning till hans tal, som wid första påseendet kunde synas wittna om egenkärlek, icke får wilseleda oss. Den wisar blott, huru hans tålamod hade blifwit pröfwadt under de långa samtalen emellan Job och hans wänner, hwaruti han tyckte, att alla hade orätt; men att en skyldig aktning för de äldre fordrade hans tystnad.

33. Capitel.

Job förmanas att betänka plågors orsak.

Hör dock, Job, mitt tal; och gif akt på alla mina ord:

2. Si, jag låter min mun upp, och min tunga skall tala i min mun;

3. Mitt hjerta skall tala rätt; och mina läppar skola säga ett rent förstånd.

Grt.: Efter mitt hjertas uppriktighet äro mina ord, och hwad jag wet skola mina läppar rent uttala.

4. Guds Ande hafwer gjort mig; och den Allsmäktiges Ande hafwer gifwit mig lif.

Förakta mig icke för min ungdoms skull, utan gif akt uppå, huruwida Guds Anda gifwit mig wishet, Han som har skapat mig och gifwit mig lifwet. Elihu nämner den Helige Ande såsom den Gudomspersonen, af hwilken själens beskaffenhet och utrustning närmast beror, se 1 Mos. 2: 7. Joh. 3: 5.

5. Kan du, så swara mig; kom fram jemte mig.

6. Si, jag hörer Gudi till, såsom du säger; och utaf jord är jag också gjord;* *1 Mos. 2: 7. Pred. 12: 7.

Grt.: Si, jag är inför Gud lika med dig, också jag är skapad af jord. Job hade klagat, att Gud handlade med honom mera efter sin öfwermakt, och att Job derföre icke kunde tala om sin rätt, ehuru han tyckte sig lida orätt, cap. 9: 15. Elihu will nu wisa, att Jobs tal kunde wederläggas med blotta skäl, utan makt och majestät.

7. Dock du torf icke förfäras för mig; och min hand skall icke wara dig för swår.

Se cap. 13: 21.

Du torf icke: du behöfwer icke.

8. Du hafwer talat för mina öron; dina ords röst måste jag höra.

9. Jag är ren och utan all last; oskyldig, och hafwer ingen synd;* *Job 16: 17; cap. 23: 10; cap. 27: 5, 6.

10. Si, han hafwer funnit en sak emot mig, derföre håller han mig för sin fiende.* *Job 13: 24; cap. 16: 9: cap. 19: 11.

11. Han hafwer satt min fot i stocken och förwarat alla mina wägar,* *Job 13: 27.

Allt detta upptager nu Elihu utur Jobs tal, för att derpå grunda sin wederläggning och tillrättawisning.

12. Si, rätt derutaf besluter jag emot dig, att du icke är rättfärdig; ty Gud är mer än en menniska.

Det är en orättfärdighet, att du wågat att så framställa din sak inför den Helige och Allsmäktige Guden, som är så mycket högre än en menniska. Det är orätt, att du wågat fordra, att Han skulle swara dig; du borde ödmjukt underkasta dig och wara wiss om, att Han gör både rätt och wäl uti allt hwad Han gör.

13. Hwi will du träta med Honom, att Han icke gör dig räkenskap på allt det Han gör?* *Es. 40: 19.

Huru kan du begära, att Han nu, då det rörer dig, skulle gifwa en förklaring öfwer sina underbara skickelser?

14. Om Gud en gång något befaller, skall man då icke först se derefter, om det rätt är.

Grt.: Ty Gud talar en gång och en annan gång (och) man aktar det icke. Man lägger icke på hjertat hwad Gud både genom sitt uppenbarade ord och genom drömmar och allahanda skickelser gifwer menniskan att betänka, på det hon må fatta, hwad Han dermed will säga henne. Huru kan då menniskan klaga, att Gud icke kungör henne sin wilja.

15. Uti synens dröm om natten, när sömnen faller uppå menniskorna, när de sofwa på sängen;

16. Då öppnar Han menniskors öra; och förskräcker dem, och näpser dem;

17. På det Han skall wända menniskan ifrån olycka; och förwara henne för öfwermod.

Genom drömmar uppenbarade Gud ofta sin wilja för öppna hjertan i Gamla Testamentets tid. De, som då hade någon kunskap om och trodde på den sanne Guden, hade icke det uppenbarade ordet i samma rika mått, som wi hafwa [ band II, 52 ]det. Utom bland Israels folk funnos blott mer eller mindre rigtiga minnen af ursprungliga uppenbarelser, samt af sådan upplysning, hwarmed Guds Anda sedan benådade en och annan person bland hedningarna, fastän denna upplysning icke war af samma klara beskaffenhet, som bland Israels folk, utan skedde mera genom syner och drömmar. Före den tid, då Herren i Israel uppenbarade sig genom Mose, fanns äfwen ibland andra folk, isynnerhet af Abrahams efterkommande, mycken kunskap om den sanne Guden och mycken uppriktig fromhet, såsom Job och hans wänner tydligen wisa. Denna kunskap aftynade med tiden, men många spår deraf wisa sig bland hedniska folkslag ända till Christi födelse. Och ännu i dag finnas bland hedningarne spår deraf, fastän på det grufligaste sätt wanställda.

Då Herren hemsöker menniskor med bedröfwelser och lidanden för att föra dem till besinning och bättring, eller (sedan de blifwit omwände) för att rena och luttra dem från widlådande synder, så låter Han dem stundom genom någon syn eller dröm, eller på annat sätt få weta hwad lidandets orsak och ändamål är. Härmed will Elihu äfwen säga, att Job måste hafwa af Herran undfått någon sådan underwisning om ändamålet med detta lidande.

(V. 17.) Synden är i sig sjelf den största olycka och förer till många olyckor. Bedröfwelser och lidanden hafwa äfwen det ändamål, att de skola hindra en menniska ifrån synden, från fortfarande i syndasäkerheten eller från syndiga företag och förödmjuka det högmodiga hjertat, som gör motstånd emot nåden. Den omwända menniskan blifwer genom lidanden förwarad för öfwermod.

18. Han skonar hennes själ för förderf; och hans lif, att det icke skall falla i swärdet;

Då Gud sänder lidande öfwer en menniska, så är det alltid ett bewis på Hans stora barmhertighet. Alla lidanden i nådens tid äro budskap från Herran, helsningar från Honom, kallelser till omwändelse, till förödmjukelse, till allwarlig sjelfpröfning och ifrigare traktande efter att fullborda kallelsen uti Guds räddhåga. Hwarje lidande är ett bewis, att Gud will skona menniskan ifrån ett större ondt och isynnerhet ifrån den ewiga döden.

19. Och näpser honom med sweda uppå hans säng; och alla hans ben mäkteligen.

20. Och far så med honom, att honom wämjes wid maten,* och hans själ icke hafwer lust till att äta. *Ps. 107: 18.

21. Hans kött förswinner, så att man icke ser det, och hans ben förkrossas, så att man icke gerna ser dem;

22. Att hans själ nalkas till förderf, och hans lif till de döda.

De döda, grt. de förgörare, d. ä. dödsqwalen.

23. Om nu en Engel, en af tusende trädde fram för honom, till att förkunna* menniskan Guds rättfärdighet; *Amos 3: 7.

24. Då skall han förbarma sig öfwer honom, och säga: Han skall förlossad warda, att han icke skall fara neder i förderfwet; ty jag hafwer funnit en försoning.

Grt.: v. 23: Om då en Engel, en Medlare, en af tusende är öfwer honom till att förkunna menniskan Hans rättfärdighet. Ordet medlare heter här på grundspråket uttolkare och betyder förbundets Engel. Mal. 3: 1. Medlaren emellan Gud och menniskan, Han som är förswararen och förebedjaren inför Fadren och Han som för menniskan förkunnar Guds rättfärdighet och huru han inför Gud skall blifwa rättfärdig. Se 1 Cor. 1: 30. Ordet tusende står här såsom ett inbegrepp af hela englawerlden, såwida Herren begagnar dem såsom sändebud till jorden och såsom redskap till utförande af Hans rikes angelägenheter i denna werlden. Af alla dessa tusende himmelska sändebud till jorden är Medlaren, förbundets Engel, den allrahögste. Herren söker menniskan på många sätt, men ett af de förnämligaste sätt, hwarigenom menniskan af Honom sökes, är lidandet. I lidandet är Medlaren med sin Helige Ande närwarande, för att då, om möjligt, med sitt ord bana sig wäg till menniskans hjerta, kungöra och tillbjuda henne Guds rättfärdighet, d. ä. Medlarens förwärfwade rättfärdighet, som ensam gäller inför Gud (Es. 53: 5), och förmå henne att med tron mottaga och ikläda sig den.

V. 24. Då menniskans hjerta igenom Guds förbarmande öppnas för Medlaren till att tro på Honom, såsom sin enda rättfärdighet, så har hon syndernas förlåtelse och är rättfärdig inför Gud. Detta uttryckes här med de orden, att Herren förbarmar sig öfwer syndaren och säger: han skall förlossad warda. Så snart synden är förlåten, så slipper menniskan fara neder i förderfwet, ty så snart hon är förlossad ifrån synden, så är hon ock förlossad ifrån döden och helwetet. Försoningen, som fullbordades på Golgatha, war redan afgjord före werldens begynnelse. Se 1 Pet. 1: 20. Men med afseende på den enskilda menniskan är det såsom om denna försoning och lösepenning wore fördold, så länge hon icke sjelf genom Guds Andas nåd börjat begära och med tron tillegna sig den. Det är såsom om Gud icke hade funnit försoningen för den menniskan, så länge hon icke will tillegna sig den, åberopa sig den i tron och igenom den allena blifwa frälst. Så snart den ångerfulle och nådehungrige syndaren emottager Medlarens i nådelöftena tillbjudna lösepenning, så finner Gud den i menniskans hjerta. Så länge hon icke i tron hade emottagit och tillegnat sig denna försoning och lösepenning, så hade hon den icke, och så länge kunde Gud icke heller finna den hos henne. Det är i wåra hjertan Gud will finna denna lösepenning, och så snart Han där finner den, så äro wi frälste, likasom [ band II, 53 ]Israels barn i Egypten woro frälste ifrån döden, så snart Herrans Engel fann påskalammets blodstecken öfwer deras dörrar. Han skall förlossad warda, grt.: Förlossa du honom! Det är Fadrens ord till Sonen, så snart den ewiga rättfärdigheten genom den sålunda funna lösepenningen är tillfredsställd. Det är såsom om Fadren då wille förklara, att Hans rättfärdighet genom syndarens rättfärdighet i tron på Medlaren har fått sin fulla rätt, och att den benådade menniskan nu öfwerlemnades åt Förlossaren, för att göra henne allt det goda, som Hans ewiga kärlek åstundar.

25. Hans kött komme sig till igen, såsom i ungdomen; och låt honom åter warda ung igen.

Grt.: Då skall hans kött warda friskare än i barndomen, han skall komma igen till sin ungdoms dagar. En sådan förlossning ifrån det lekamliga lidandet står här såsom en bild af själens förlossning från andelig sjukdom och från andelig och ewig död. Men äfwen från timlig bedröfwelse och lekamliga plågor blifwer menniskan stundom förlossad, så snart Herren har wunnit ändamålet med den hemsökelse och pröfning, Han låtit öfwergå henne, neml. själens frälsning. Behagar det Gud att låta det lekamliga lidandet äfwen derefter fortfara, så är det till trons pröfning och stärkande, till frambringande af allt härligare andeliga frukter (Joh. 15: 2).

26. Han skall bedja Gud, Han skall bewisa honom nåd;* Han skall låta se sitt ansigte† med glädje; och skall wedergälla menniskan hennes rättfärdighet. *Ps. 50: 15. Es. 58: 9. †Ps. 42: 3.

Så snart menniskan sålunda genom rättfärdiggörelse och ny födelse blifwit ett Guds barn, så kan hon åkalla Gud såsom Abba Fader. Då får hon erfara Guds nåd och i tron skåda Hans ansigtes ljus.

Wedergälla m. m. Grt.: Och Han återställer åt menniskan sin rättfärdighet. Den rättfärdighet, som menniskan genom syndafallet har förlorat, blifwer återställd i rättfärdiggörelsen, der Guds Sons rättfärdighet tilldömes den på honom troende, och den menniskan får ock af Herran nåd och kraft att wandra i rättfärdighet. Och om hon någon gång genom swåra hemsökelser wore misstänkt och misskänd såsom Job af sina wänner, så gör Gud äfwen derpå en sådan utgång, att den menniskans rättfärdighet blifwer återställd också inför medmenniskor.

27. Han skall för menniskorna bekänna, och säga: Jag hafwer syndat och illa gjort, och mig är ännu för litet skedt.

Sedan Elihu beskrifwit, huru Herren anwänder lidanden för att föra menniskan till sann omwändelse, så wisar han nu, huru lidandet åstadkommer ett ödmjukt sinne hos den omwända själen, så att hon förödmjukar sig äfwen inför sina medmenniskor; hon anser då sina synder såsom stora och lidandet deremot såsom ganska lindrigt.

28. Han hafwer förlossat min själ, att hon icke skulle komma i förderf; utan mitt lif skulle få se ljuset.

Att prisa Gud är hjertats tungomål hos den frälsta och benådade menniskan, Ps. 97: 11, 12.

29. Si, allt detta gör Gud twå eller tre gånger med hwar och en:

Några gånger söker Herren menniskan mäktigt med sin nåd, men icke alltid och icke oupphörligt.

30. På det Han skall hemta hans själ igen utur förderfwet; och upplyser honom med de lefwandes ljus.* *Ps. 56: 14.

Nu har Elihu framlagt det ena stora ändamålet, hwarför Gud hemsöker menniskor med lidande, nemligen för att frälsa själen.

31. Gif akt häruppå, Job, och hör härtill; och tig, att jag må tala.

32. Men hafwer du något att tala, så swara mig. Säg, är du rättfärdig, jag will gerna höra det;

33. Hafwer du ock intet, så hör mig; och tig, jag will lära dig wisdom.

Elihu frågar här, om Job hade något att inwända emot hwad han hade talat, eljest wille han framlägga hwad han widare hade att säga Stillatigande medgifwer Job, att allt detta war rätt taladt, och han låter Elihu fortsätta.

34. Capitel.

Gud rättwis emot goda och onda.

Och Elihu swarade, och sade:

Ordet swara betyder äfwen att fortsätta talet. Stundom brukas det i den mening, att talet, som börjas, är ett swar på tysta, icke uttalade tankar hos den, med hwilken man talar.

2. Hörer I wise mitt tal, och I förståndige akter på mig;

3. Ty örat pröfwar talet; och munnen smakar maten.* *Job 12: 11.

Såsom Gud har skapat munnen med smak för maten, så har Han skapat själen med förmåga att pröfwa rätt och sanning, så att om icke menniskans wilja gör motstånd mot sanningen, så kan hon förnimma och urskilja den. I samwetet ligger för sanningen ett outplånligt wittnesbörd, ehuru det till en tid kan nedtystas.

4. Låt oss utwälja en dom, att wi måge emellan oss känna hwad godt är.

Grt.: Låtom oss utforska det rätta, att wi må inbördes lära hwad godt är. Härmed förklarar Elihu, att hwarken Job eller hans wänner rätt framställt ämnet.

5. Ty Job hafwer sagt: Jag är rättfärdig;* och Gud hafwer förwägrat mig min rätt.† *Job 13: 18; cap. 23: 10. †Job 27: 2, 5, [et]c.

[ band II, 54 ]6. Jag måste ljuga, om jag än rätt hade; jag warder plågad af mina skott*, om jag än det icke förskyllat hade. *Job 6: 4.

Jag måste ljuga, om jag än rätt hade, d. ä. af de swåra plågorna twingas jag, att emot min öfwertygelse gifwa eder rätt, fastän jag icke är skyldig till den brottslighet, som I påbörden mig.

7. Ho är en sådan som Job? Som gabberi dricker såsom watten;* *Job 15: 16.

Elihu will dermed säga, att Jobs tal är fullt af gudlöshet, likasom deraf öfwerswämmadt.

8. Och går på wägen med illgerningsmän, så att han wandrar med ogudaktiga män?

D. ä. Jobs tal wisar, att hans själ ännu är på samma onda wäg, som otrogna och ogudaktiga.

9. Ty han hafwer sagt: Om än någon rättfärdig wore, så gäller han dock intet när Gudi:* *Job 9: 22.

Allt detta v. 5, 6, 9, anförer Elihu utur Jobs tal för att derpå grunda och deremot anföra en ny wederläggning.

10. Hörer mig, I wise män: Bort det, att Gud skulle wara ogudaktig, och den Allsmäktige orättwis:* *5 Mos. 32: 4. Job 36: 23. Rom. 3: 5.

11. Utan Han lönar menniskan, efter som hon hafwer förtjent; och drabbar uppå hwar och en efter hans gerningar.* *Ordspr. 24: 12. Jer. 17: 10; cap. 32: 19. Hes. 7: 27; cap. 33: 20. Matth. 16: 27. 1 Cor. 3: 8. 2 Cor. 5: 10.

Elihu påstår likwäl icke, såsom de andra wännerna, att denna wedergällning alltid sker i detta närwarande lifwet.

12. Utan twifwel, Gud fördömer ingen med orätt; och den Allsmäktige böjer icke rätten.* *Ps. 51: 6.

Job hade icke heller welat säga, att Gud fördömer någon med orätt eller att Han böjer rätten, men då han wille förswara sin oskuld emot sina wänners sårande beskyllningar, så woro hans uttryck om Guds styrelse stundom sådana, att de på detta sätt kunde tydas, under det han wisade, att jordiska pröfningar och lidanden äfwen öfwergå de fromma.

13. Ho hafwer skickat det uppå jorden är? och ho hafwer satt hela jordens krets?

Både emedan Gud är helig och rättfärdig, v. 10, 11, 12, och emedan Han är hela jordens Herre v. 13, så måste Hans dom alltid wara rätt.

14. Om Han det toge sig före, kunde Han allas anda och lif till sig samla:* *Ps. 104: 29.

15. Allt kött worde tillhopa förgåendes; och menniskan worde åter till aska igen.* *Pred. 12: 7.

Om Gud toge sig före att förderfwa menniskorna, och wore Han icke helig och rättwis, så kunde werlden omöjligen bestå. Och emedan hela jorden är Hans, så kan Han icke annat än styra sin egendom på bästa sätt, så att allt går wäl, och detta kunde Han icke, om Han icke wore rättwis. Så snart någon menniska klagar öfwer Herrans skickelser, så glömmer hon, att hon är Guds skapade werk, och sätter sig upp emot Honom i en falsk sjelfständighet. Se 1 Mos. 3: 5.

16. Hafwer du förstånd, så hör detta; och gif akt på mitt tals röst:

17. Skulle någon fördenskull twinga rätten, att han hatar honom? Och derföre att du stolt är, skulle du fördenskull fördöma den rättfärdiga?* *1 Mos. 18: 25. Job 8: 3.

Grt.: Skulle den herrska, som hatar det rätt är och beskyller du för orättfärdighet den Rättfärdige och Mäktige? d. ä. Skulle Gud kunna styra werlden, om Han hade lust till något orätt, och huru kan en menniska wåga att ont den Rättfärdige och Allsmäktige hysa twifwel?

18. Skulle någon säga till konungen: Du Belial? Och till förstarna: I ogudaktige?

Äfwen jordiska riken kunna icke bestå, om de icke regeras med rättfärdighet och rätt, och äfwen till jordiska konungar och furstar får man icke säga: du Belial, (du ogudaktige) eller till furstarne: I orättfärdige. Belial betyder först satan, lögnens fader, som är fiendtlig mot allt godt. Det brukas äfwen om lögnaktiga och orättfärdiga menniskor, som också kallas Belials barn. Se 5 Mos. 13: 13. 2 Cor. 6: 14, 15.

19. Den dock icke ser på förstarnas person*; och känner icke mer den härliga än den fattiga: förty de äro alle hans handawerk. *5 Mos. 10: 17. 2 Chrön. 19: 7. Ap.G. 10: 34. Rom. 2: 11. Gal. 2: 6. Eph. 6: 9. Col. 3: 25. 1 Pet. 1: 17.

Den d. ä. Han som, Gud som etc.

20. Med hast måste menniskorna dö; och om midnattstid* förskräckas, och förgås, de mäktige warda kraftlösa borttagne. *2 Mos. 12: 29. 2 Kon. 19: 35.

Härmed antyder Elihu, att wedergällningen hufwudsakligen kommer i döden och efter döden, så att Gud alltid är rättfärdig, fastän Han icke alltid börjar wedergällningen här i tiden.

21. Ty Hans ögon se uppå hwars och ens wägar; och Han skådar alla deras gånger.* *Ordspr. 5: 21.

22. Intet mörker eller skygd är, att ogerningsmän måga sig der fördölja:

[ band II, 55 ]23. Ty det warder ingen tillstadt, att han kommer med Gud till rätta.

Gud behöfwer icke, såsom menskliga domare, någon tid till ransakning. Han hafwer tålamod och wäntar på menniskans bättring, men så snart alla medel, som Han anwändt till menniskans omwändelse, wisat sig wara förgäfwes; och den i Guds wisa rådslut bestämda stunden är kommen, så blifwer den menniskan bortryckt, utan att någon ransakning behöfwer ske. Allt blifwer i domen klart och uppenbart.

24. Han förgör många stolta, som icke stå till att räkna; och sätter andra i deras stad:

25. Derföre att Han känner deras gerningar; och omstörtar dem om natten, att de skola sönderkrossade warda.

Emedan Han i innersta grunden känner både deras hjertan och deras wandel, så kan saken hastigt afgöras.

26. Han kastar de ogudaktiga uti en hop, der man gerna ser det:

Der man gerna ser det, d. ä. inför åskådare, som se derpå, såsom wid offentliga bestraffningar. Så blifwa de ogudaktiga för sin orättfärdighets skull bortryckta för hwars mans åsyn.

27. Derföre att de icke hafwa följt Honom efter; och förstodo ingen af Hans wägar:

28. Att de fattigas rop skulle komma inför Honom; och Han den eländes rop höra måtte:

Grt.: Att Han må låta komma öfwer dem den fattiges rop m. m. De hårda och obarmhertiga undfå slutligen helt hastigt den stränga dom, som de hafwa ådragit sig. Äfwen häruti wisar Gud sin rättfärdighet, att Han hörer de nödlidandes och förtrycktas suckar, och sjelf hjelper dem, som ingen hjelpare hafwa.

29. Om Han frid gifwer, ho will fördöma*? Och om Han förskyler anletet, ho will se uppå Honom ibland folken och menniskorna? *Rom. 8: 34.

Om Han gifwer frid och låter allt wäl gå för hela folk eller enskilda menniskor, ho will säga, att detta är orätt, och om Han åt en menniska gifwer den sanna friden, ho will fördöma? Rom. 8: 33, 34. Och om Han förskyler anletet, om Han undandrager sin nåd och sina wälgerningar, ho skulle då kunna med några förnuftsgrunder framtwinga Hans nådebewisningar?

30. Så låter Han nu en skrymtare regera, till att plåga folket.

Grt.: På det skrymtare icke må regera till att förföra folket, d. ä. sådana hastiga omwexlingar, som förut blifwit nämnda, gör Gud, på det ogudaktiga menniskor icke må få öfwerwåldet i werlden och förföra allt folk. Från de styrande och från dem, som hafwa makt och anseende, utgår ofta mycket ondt, ty ondt exempel werkar allaskadligast, då det finnes hos dem, som innehafwa maktens och ärans ställning i lifwet.

31. För Guds skull will jag lida talet, och icke förmena det:

32. Hafwer jag icke drabbat rätt, så lär du mig bättre: hafwer jag orätt handlat, will jag icke göra så mer.

33. Man wäntar nu swar af dig: ty du förkastar all ting; och du hafwer begynt det, och icke jag. Wet du nu något, så tala:

Grt.: Skall det bero på dig, huru Han skall wedergälla? Ty du förkastar, ty du will utwälja och icke jag, så tala då, hwad du wet. Elihu talar här såsom å Herrans wägnar, då han säger: du will wälja och icke jag. Det war nemligen i Herrans namn och å Hans wägnar Elihu wille tala. Han förebrår Job, att han hade liksom tillwällat sig den rättighet att få förkasta eller undslippa en skickelse och utwälja en annan.

34. Wisa män låter jag wäl tala; och en wis man hörer mig.

35. Men Job talar owisligen; och hans ord äro icke wisa.

Grt.: (v. 34) Wisa män skola instämma med mig, och kloka män skola lyssna till mig (och medgifwa v. 35), att Job talar oförståndigt och att hans ord icke äro wisa.

36. Min Fader, låt Job försökt warda allt intill ändan, derföre att han wände sig till orättfärdiga menniskor.* *Ordspr. 21: 10.

Grt.: Min Fader! måtte Job få lida intill ändan, emedan han swarat såsom ogudaktiga män.

37. Han hafwer utöfwer sin synd ännu dertill hädat: derföre låt honom inför oss slagen warda; och träte sedan med sina ord inför Gud.

Grt.: Ty han lägger hädelse till sin synd, slår händerna tillsammans ibland oss (af otålighet) och talar många ord emot Gud. Nu ådagalägger äfwen Elihu brist på skonsamhet och medlidande, fastän hans insigt och wishet är stor.

35. Capitel.

Fromhet gagnar, arghet skadar icke Gud, utan menniskor.

Och Elihu swarade, och sade:

Sedan Elihu bidat någon tid för att afwakta, om Job hade något att swara, fortsätter han sitt tal.

2. Håller du det för rätt, att du säger: Jag är rättwisare än Gud?

Så hade Job icke sagt, men Elihu drog af [ band II, 56 ]hans tal denna slutsats. Cap. 9: 20, 22; cap. 10: 15.

3. Ty du säger: Ho blifwer något räknad för dig? Hwad hjelper det, om jag håller mig ifrån synd? *Job 9: 22; cap. 10: 15.

Grt.: Ty du säger: hwad gagnar det mig? hwad hjelper det mig mer, än om jag syndade? d. ä. Du har således sagt: hwad nytta har man af fromheten mer än af synden? Äfwen detta war en slutsats, som Elihu drog af Jobs tal, och en sådan tanke ligger djupt rotad, ja, liksom fastwext i många menniskors hjertan, och fastän de icke uttala den eller ens tänka klart derpå, så lefwa de dock så, som om fromheten wore onyttig, och synden oskadlig.

4. Jag will swara dig med orden, och dina wänner med dig.

5. Se upp till himmelen, och skåda; och se uppå skyarna, att de äro dig för höge.

6. Om du syndar, hwad kan du skaffa emot Honom? Och om din ondska är stor, hwad kan du göra Honom?

7. Och om du är rättfärdig, hwad kan du gifwa Honom; eller hwad kan Han taga af dina händer?* *Job 22: 3.

Med din synd kan du icke skada och med din rättfärdighet kan du icke gagna den Allsmäktige, som är öfwer alla himlar. Redan den synliga himlen och äfwen skyarne äro wida högre, än att du kan räcka dit.

8. En menniska, såsom du är, må din ondska något göra; och en menniskas barn din rättfärdighet.

Dina medmenniskor kan du skada eller gagna, men till Guds skada eller nytta kan du intet uträtta.

9. De samme måga ropa, när dem mycket öfwerwåld sker; och ropa öfwer de wäldigas arm;

Grt.: De förtryckta ropa öfwer wåldet och klaga öfwer de wäldigas arm.

10. De der intet säga: Hwar är Gud min skapare, som sånger gör om natten?

Grt.: Men de säga icke: Hwar är Gud min skapare m. m. Då de klaga, wända de sig likwäl icke till Herran med bön om nåd och hjelp. Sångerna om natten antyda de stora förwandlingar från sorg till glädje, som Herren kan åstadkomma. Han förwandlar sorgen i glädje, klagoljuden i fröjdesång och låter sitt ljus uppgå i mörkret öfwer dem, som åkalla Honom.

11. Den oss gör lärdare än djuren* på jorden; och wisare än fåglarna under himmelen. *Ps. 32: 9.

Fåglarne under himmelen sjunga med mångahanda ljud till sin Skapares ära, redan innan nattens dunkelhet är förswunnen, och djuren på marken prisa sin Skapare, hwart och ett på sitt sätt; men menniskan, som är skapad till Guds beläte, bör i högre mening prisa sin Skapare och tänka på det ewiga härliga mål, hwartill hon är skapad. I dessa Elihus ord ligger tillika en wink till Job, att han under sin klagan icke tänkt derpå eller besinnat, hwilka fördolda men härliga afsigter Gud kunde hafwa med den swåra pröfningen.

12. Men de skola der ock ropa öfwer de ondas högmod; och Han skall icke höra dem:* *Job 27: 9. Ordspr. 1: 28; cap. 15: 29. Es. 1: 15.

De som icke fråga efter Gud, v. 10, ropa förgäfwes, v. 9. (Likwäl blifwa de hårda och obarmhertiga straffade för sina synder, fastän de fattiga, som lida, icke äro fromma.)

13. Ty Gud hörer icke fåfängligheten; och den Allsmäktige ser der icke till.

Fåfänglighet är en menniskas klagan alltid då, när hon klagar öfwer andra, men icke öfwer sig sjelf och sina egna synder. Fåfänglighet är äfwen bönen, då den sker utan tanke och andakt, då menniskan beder blott om timlig hjelp och will icke hafwa för själen. Den är fåfänglig, då menniskan beder i sitt eget namn och således icke i Jesu namn, se Joh. 14: 13, 14. Men Gud hörer ofta menniskans bön, då den är allwarlig, fastän hon ännu icke kommit till trons bön i Jesu namn, och detta gör Han för att med makten af sin barmhertighet draga henne till Sonen, att hon måtte tro på Honom. Will menniskan likwäl icke omwända sig, så blifwa sådane bönhörelser wittnesbörd emot henne i domen. 1 Kon. 21: 29.

14. Nu säger du: Du ser Honom icke; men en dom* är för Honom, allenast förbida Honom. *Rom. 14: 10.

Fastän du ännu icke kan se Guds afsigt med ditt lidande, och fastän Han icke efter din önskan, uppenbarar sig och swarar dig (cap. 30: 20; cap. 23: 3, 9), så will Han dock utföra din sak rätt. Han har en rättwis dom i beredskap, förbida Honom med tålamod!

15. Om Hans wrede icke så hastigt hemsöker, och icke sköter, att der så många laster äro:

16. Derföre hafwer Job fåfängt öppnat sin mun; och gifwer onyttiga ord före med oförnuft.* *Job 34: 35.

Nu, emedan Hans wrede icke straffar, utan dröjer, såsom om Han icke märkte den stora mängden (af synder), derföre hafwer Job fåfängt (d. ä. utan rätt insigt) öppnat sin mun m. m.

36. Capitel.

Guds rättwisa, styrelse, makt.

Elihu talade ytterligare, och sade:

2. Töfwa ännu litet; jag will wisa [ band II, 57 ]dig det; ty jag hafwer ännu på Guds wägnar något att säga.

3. Jag will hemta mitt förstånd fjerran efter; och bewisa, att min Skapare är rättwis.* *Ps. 51: 6.

Fjerran efter, d. ä. från höga och djupa ting.

4. Mitt tal skall utan twifwel icke falskt wara; mitt förstånd skall utan fel wara för dig.

5. Si, Gud förkastar icke de mäktiga; ty Han är ock mäktig af hjertans kraft.* *Job 9: 4; cap. 12: 13.

Grt; Si, Gud är mäktig, men Han försmår ingen, ty Han är ock mäktig af hjertans kraft. Hjertat nämnes här såsom wishetens och barmhertighetens säte. Gud handlar med menniskorna icke efter sin makt allena, utan efter sitt hjertas wishet och barmhertighet.

6. Den ogudaktige bewarar Han icke; utan hjelper den arma till rätta.

Gud upprätthåller icke för alltid de ogudaktigas lycka, se Ps. 73: 18–20.

7. Han wänder icke sina ögon ifrån den rättfärdiga*; och konungarne låter Han sitta på stolen i ewig tid, att de höge blifwa. *Ps. 33: 18. Ps. 34: 16.

Grt.: Ifrån de rättfärdiga wänder Han icke sina ögon, och med konungarne upphöjer Han dem på thronen i ewig tid, att de höge blifwa. Äfwen då de rättfärdige lida, har Gud icke wändt sina ögon ifrån dem, Ps. 34: 16, och Hans afsigt är att genom förödmjukelsen föra dem till ewig upphöjelse. 1 Pet. 5: 6.

8. Och om fångar* ligga i bojor, och bundne med tåg jemmerligen; *Ps. 107: 10.

9. Så gifwer Han dem tillkänna, hwad de gjort hafwa; och deras odygd, att de hafwa brukat wåld;

10. Och öppnar dem örat till tuktan, och säger dem, att de skola omwända sig ifrån det orätt är.

11. Om de höra och tjena Honom, så skola de i goda dagar gamle warda, och lefwa* med lust. *5 Mos. 30: 19.

12. Höra de icke, så skola de falla för swärd *; och förgås, förr än de warda det warse. *Es. 1: 20.

Grt. (v. 8): Och om de äro fångna i bojor och bundna med eländets band. Då oomwända menniskor genom nöd och elände liksom blifwa Herrans fångar, så will Herren derigenom föra dem till besinning och bättring; både med nöden och med sin Andas röst talar Han till deras hjertan. Och då de fromme blifwa sålunda bundne i eländets band, såsom Job nu war, så will Herren derigenom hela, rena och luttra dem från inre widlådande, måhända för dem sjelfwa fördolda synder, hwarom de under lidandet blifwa upplyste af Hans Anda. Han binder med eländets band, för att skänka den sanna friheten.

13. De skrymtare, när wreden kommer uppå dem, ropa de icke, när de fångne ligga;

Grt.: De i hjertat skrymtaktige hysa wrede, de ropa icke, då de blifwa bundne. Då de hemsökas af Herran med bedröfwelse och äro bundne i eländets band, så hysa de knot och missnöje, de ropa icke till Herran med ödmjuk bön; derföre: v. 14, [et]c.

14. Så skall deras själ dö med qwal; och deras lif ibland bolare.

Bolare, 5 Mos. 23: 17. Rom. 1: 24, nämnas här såsom det afskywärdaste slag af syndare. Med sådana syndare förgås alla, som stå Guds nåd emot. Uppb. 22: 15.

15. Men den arma skall Han hjelpa* utur hans armod; och öppnar den arme örat i bedröfwelsen. *Es. 66: 2.

Den arme, d. ä. den som förödmjukar sig och blifwer andeligen fattig. Matth. 5: 3.

16. Han skall taga dig utur ångestens wida mun, den ingen botten hafwer; och ditt bord skall hafwa ro, uppfyldt med allt godt.* *Ps. 23: 5.

Grt.: Äfwen dig skall Han befria utur ångestens mun och i det ställe (gifwa dig) ett utrymme, som icke trångt är, och hwad som på ditt bord sättes, skall wara fullt af fetma. Här uttalar Elihu sitt hopp om Jobs fromhet och sin wisshet, att Herren skulle hjelpa honom utur bedröfwelsen och gifwa honom ro och wälsignelse.

17. Men du gör de ogudaktigas sak god, så att deras sak och rätt blifwer behållen.

Grt.: Men är du full af ett ogudaktigt sinne, så skola dom och straff följa hwarandra. Om ditt hjerta är fullt af missnöje och knotande omdöme om Guds wägar, så kunna Herrans dom och straff öfwer dig icke uteblifwa.

18. Se till, om icke otålighet hafwer rört dig i qwalen; eller stora gåfwor icke hafwa böjt dig.

Se till, att du icke af plågorna må blifwa frestad till otålighet under Guds tuktans hemsökelse, och att du icke låter en tanke på din rikedom bedraga dig, att du skulle kunna med offer och botöfningar m. m. blidka Gud och köpa dig lös. Cap. 1: 5.

19. Menar du, att din wäldighet skall bestå kunna utan bedröfwelse; eller eljest någon starkhet eller förmåga?

Grt.: Menar du, att Han skall akta din rikedom? Nej, icke guld och alla maktens krafter! Inga offer, ingen lösepenning, som menniskor kunna åstadkomma af egna krafter, äro gällande inför Gud.

[ band II, 58 ]20. Du torf icke begära natten till att öfwerfalla menniskorna i deras rum;

Grt.: Längta icke efter den natt, som borttager folken från sina rum. Önska dig icke af otålighet att blifwa höljd i dödens natt, som tager menniskorna ur de lefwandes land. Job hade önskat sig döden, derpå syftar Elihu. Se cap. 7: 16.

21. Wakta dig, och wänd dig icke till det orätt är, såsom du för jemmers skull dig företagit hafwer.

22. Si, Gud är för hög i sin kraft; ho är en lagförare, såsom Han är?

Lagförare, grt. lärare, som kan underwisa både med tuktan och med sin Andes upplysande nåd.

23. Ho will hemsöka öfwer Honom Hans wäg? Och ho will säga till Honom: Du gör orätt?* *5 Mos. 32: 4. 2 Chrön. 19: 7. Job 8: 3; cap. 34: 10, 19.

24. Tänk uppå, att du icke wet Hans werk, såsom menniskorna sjunga.

Grt.: Tänk uppå, att du äfwen prisar Hans werk, hwarom menniskorna sjunga, nemligen i psalmer och lofsånger, som beskrifwa Herrans under i naturens och isynnerhet i nådens rike.

25. Ty alla menniskor se det; menniskorna se det fjerran.

Alla menniskor kunna se, om de wilja se, Herrans förunderliga werk både nära och fjerran. Se Ps. 19.

26. Si, Gud är stor* och okänd; Hans åratal kan ingen utfråga.† *Ps. 92: 9. †Ps. 93: 2. Ps. 102: 13. Es. 63: 16. Klagow. 5: 19. Dan. 6: 26. Ebr. 1: 12.

27. Han gör wattnet till små droppar; och drifwer sina skyar samman till regn;

28. Så att skyarna flyta, och drypa fast uppå menniskorna.

29. Då Han tager sig före att skingra sina skyar och tager sitt täckelse bort;

30. Si, så utbreder Han sitt ljus öfwer dem, och öfwertäcker hafwet, dädan de komma.

Grt. (v. 29.): Ja! Kan någon forstå molnens utbredning och Hans tälts dunder? Kan någon förstå Hans underbara werk i regnet, molnet och åskan?

Grt. (v. 30.): Han utbreder öfwer sig sitt ljus och betäcker hafwets grunder. Hans blixtar glänsa i molnen och öfwer hafwets djup.

31. Ty dermed dömer Han folket, och gifwer mat tillfyllest.

I dunder, blixt och storm utförer Herren stundom sina straffdomar. Se Dom. 5. Ps. 50: 3, 4. Ps. 97: 3, 4. Och genom regnet gör Han jorden fruktbärande eller straffar med misswext.

32. Han håller händerna före, och betäcker ljuset; och bjuder det, att det skall igenkomma.

Grt.: Han höljer händerna i ljus och befaller öfwer dem det skall träffa. Hans ljungeldar såsom Hans swärd träffa hwem Han will.

33. Om detsamma förkunnar Hans herde; och Hans boskap om skyn.

Grt.: Hans dunder förkunnar Honom, Hans wredes ifwer den kommande. Då ljungeldarne skola utföra Herrans straffdomar, v. 32, 33, så är dundret en röst af Hans wrede och förkunnar, att Han kommer. Hwarje ljungeld är också en påminnelse om Herrans tillkommelse i domen.

37. Capitel.

Guds werk, domar obegriplige.

Deraf förskräcker sig mitt hjerta, och bäfwar.

Redan i naturens under låter Herren ofta se sin förunderliga makt, så att menniskorna måste förskräckas och bäfwa. Huru mycket mera borde då en helig bäfwan afhålla dem ifrån att af Herran begära någon förklaring öfwer Hans ofta underbara skickelser i försynens styrelse!

2. Hörer Hans rösts skall, och det ljud som utaf Hans mun går.

3. Han ser under alla himlar; och Hans ljus skiner uppå jordens ändar.

4. Efter Honom bullrar dundret, och Han dundrar med ett stort skall; och när Hans dundrande hördt warder, kan man icke förhålla det;

5. Gud dundrar med sitt dunder grufligen;* och gör stora ting,† och warder dock icke känd. *Ps. 18: 14. †Job 5: 9; cap. 9: 10.

Guds wägar kunna icke utransakas i åskans dunder, ännu mindre kan Han fullkomligt känd warda i sin werldsregering. Sannolikt lät Gud höra sin röst i skyn under detta tal.

6. Han talar till snön, så är han straxt här på jorden; och till regnskuren, så är regnskuren der med makt.* *Ps. 33: 9. Ps. 147: 15, 16.

Det allsmäktiga skapareordet ”warde,1 Mos. 1: 3, fortsättes beständigt i uppehållelsen.

7. Man förgömmer sig ibland alla menniskor, att folket skall känna Hans werk.

Grt.: Han beseglar alla menniskors hand, att alla Hans skapelses menniskor måga känna (Honom). Om wintern och om natten förseglas menniskors hand, så att de icke kunna fortsätta sina arbeten på marken, utan hafwa tillfälle att begrunda Herrans werk, på det de må lära känna Honom.

[ band II, 59 ]8. Wilddjuret kryper uti skjul, och blifwer i sitt rum.

9. Sunnan efter kommer wäder; och nordan efter köld.

10. Af Guds Anda kommer frost;* och stort watten, då Han utgjuter. *Job 38: 29.

Grt.: Af Guds blåsande kommer frost, och wattnets widd sammangjutes (till is). Wattenytan blifwer såsom en gjuten spegel.

11. De tjocka skyar skilja sig, att klart skall warda; och igenom molnet utbrister Hans ljus;

12. Han wänder skyarna, hwart Han will, att de skola göra allt det Han bjuder* dem på jordens krets. *Ps. 148: 8.

13. Ehwad det är öfwer en slägt* eller öfwer ett land, då man finner Honom barmhertig. *2 Mos. 19: 18. 1 Sam. 12: 18.

Grt. (v. 12): Han wänder deras werk efter sina wisa radslut, att de uträtta allt hwad Han bjuder dem på jordens krets. Gud styrer allt hwad som sker, så att Hans afsigter måste befrämjas. Se Rom. 8: 28.

Grt. (v. 13): Ehwad det är till tuktan, om det är nyttigt för Hans jord, eller till barmhertighet, låter Han det inträffa.

14. Akta deruppå, Job; statt, och förnim Guds under;

15. Wet du, när Gud låter detta komma öfwer dem? Och när Han låter sina skyars ljus utgå?

16. Wet du, huru skyarne utsprida sig? Hwilka under de fullkomlige weta:

17. Att dina kläder warma äro, då landet är stilla af sunnan wäder?

Grt. (v. 16): Känner du molnets wigter, (känner du) den Allwetandes underwerk?

18. Ja, du utbreder icke skyarna med Honom, hwilka starka äro, och anseendes såsom en grund.

Såsom en grund, grt. såsom en gjuten spegel. I forntiden brukades blott gjutna metallspeglar.

19. Låt oss höra, hwad wi skola säga honom: förty wi räcka icke intill Honom för mörker.* *Ps. 18: 12.

I wårt förstånds naturliga mörker kunna wi ju icke fatta Herrans werk, wi kunna ju icke förstå Hans under i naturens rike, och ännu mindre i Hans konungsliga werldsstyrelse!

20. Ho skall förtälja Honom, hwad jag talar? Om någon talar, han warder uppslukad.

Så ofullkomligt är mitt tal inför Gud, att jag måste bäfwa för anklagelse och wedergällning; jag måste frukta förderf, om Gud efter mitt tal skulle wedergälla mig. Detta säger Elihu exempelwis om sig sjelf, för att wisa, att Job hade ännu mera orsak att bäfwa för en sådan dom.

21. Nu ser man icke ljuset, som inom skyn lyser; men när wädret blåser, göres det klart.

Grt.: Och nu ser man ju icke en gång på ljuset, som glänser i skyarna, då winden far deröfwer och gör det klart. Det swaga, menskliga ögat kan ju icke ens blicka in i den klara solen, då molnen skingras af winden; huru mycket mindre kan det menskliga förnuftets swaga öga skåda in i det ewiga ljuset!

22. Ifrån nordan kommer guld den förskräcklige Gudi till lof;

Grt.: Ifrån norden kommer guld: hos Gud är förskräckligt majestät. Från jordens dunkla gömmor kan det jordiska guldet framdragas, men ho will från det fruktanswärda majestätets fördoldheter framdraga Hans förborgade wishets skatter, som bor uti ett otillgängligt ljus!

23. Men den Allsmäktige kunna de icke finna, den så stor är i makten; ty Han måste ingen räkenskap göra* af sin rätt och rättfärdiga saker; *Job 33: 13.

Grt.: Den Allsmäktige, som är så hög i makt kunna wi icke fatta. Men Han är stor i dom och rättfärdighetsfullhet, och Han förtrycker icke. (Han gör dig icke orätt.)

24. Derföre måste menniskorna frukta Honom; och Han fruktar inga wisa.* *Es. 40: 13, 14.

Så har nu Elihu framställt Guds outransaklighet och dermed welat wisa, huru orätt Job hade gjort, då han liksom fordrat räkenskap af Gud för sitt lidande och önskat, att Gud skulle deröfwer gifwa honom en förklaring. Men äfwen detta tal af Elihu, ehuru han talat wisare än Jobs wänner, war icke tillräckligt att lösa den swåra frågan, som afhandlades mellan Job och hans wänner, och derföre täcktes Gud sjelf genom uppenbarelse gifwa den förklaring, som Hans tjenare Job hade önskat.

38. Capitel.

Gud straffar Job, prisar sin makt.

Och HERren swarade Job uti ett wäder,* och sade: *1 Kon. 19: 11. Job 40: 1. Hes. 1: 4.

Detta wäder hade redan börjat cap. 36: 27, 33; cap. 37: 1, 5. Hwad Job flera gånger hade önskat, nemligen att Gud sjelf måtte uppenbara sig, det skedde. Fastän Herren nu icke uppenbarar sig i Nya Testamentet på samma utomordentliga sätt, så uppenbarar Han sig dock andeligen för hwarje hjerta, som beder derom. För den menniskan, som kommit till tro på Jesum och således lefwer det fördolda lifwet med Christo i Gudi, Col. 3: 3, är hela skapelsen en [ band II, 60 ]uppslagen bok med både stjereskrift och blosterskrift och mångfaldiga annat slags skrift om himlens och jordens HErre, som skapat och upphåller allting. Men isynnerhet är den Heliga Skrift för den pånyttfödde menniskan ett lefwande ord, hwaruti Herren sjelf talar till hennes hjerta. Ofta får den menniskan genom särdeles lefwande intryck af något ställe i Skriften likasom ett nytt ljus, en ny uppenbarelse. För den menniskan wisar sig också Herrans uppenbarelser uti sådana skickelser, hwaruti andra menniskor se endast en slump eller en händelse. Men någon slump finnes icke, och händelserna styras af den himmelska konungahanden. Matth. 10: 29. I Gamla Testamentet war kunskapen om Gud och om Hans underbara wägar icke så klar, som den blifwit igenom Evangelii ljus i Nya Testamentet. Men äfwen i Nya Testamentet måste Herrans trogna med ödmjuk öfwerlåtenhet åt Herran bekänna, att de icke kunna fatta Hans outransakliga styrelse i den enskilda händelsernas gång, och ännu mera war en sådan ödmjuk öfwerlåtenhet nödwändig uti Gamla Testamentet. Barnaskapets klara blick i den himmelske Fadrens stora hushållning war icke möjlig, så länge det fulla barnaskapets tilgång till Fadren i enfödde Sonen ännu icke war så öppnad. Se Joh. 1: 12. Joh. 15: 15.

2. Hwilken är den, som i sina tankar så fela will, och talar så med oförnuft?

Herren wänder först sitt tal till Job och gifwer honom swar, såsom han hade önskat. Detta swar är en outsägligt nådig tillrättawisning. Job hade felat i sitt tal, och nu blifwer han underwisad af Herran sjelf. Den, som beder Herran om upplysning, blifwer också af Honom upplyft. Att Job hade syndat med sina ord hindrade icke Herran ifrån denna underbara tillrättawisande uppenbarelse. Häraf se wi både Guds rättfärdighet och barmhertighet. Wi lära också, huru försigtig man bör wara uti hwarje ord man talar, isynnerhet då, när utan talar om Herran, om Hans ord och om Hans wägar. För hwart och ett fåfängt ord, som menniskorna tala, skola de göra räkenskap på domedag. Matth. 12: 36.

3. Gjorda dina länder såsom en man: jag will fråga dig? säg, är du så klok?

Gjorda dina länder m. m., d. ä. rusta dig till striden. Se cap. 9: 32; cap. 31: 35.

4. Hwar war du, då jag grundade jorden?* Säg mig: *Ords. 8: 29.

Denna och alla de följande frågorna skola wisa både Job och oss alla, att wårt förnuft och wår insigt äro långt ifrån tillräckliga att kunna fatta Guds werldsregering och hela sammanhanget af Hans skickelser. Äfwen om en menniska uppnår en hög ålder, så är hon likwäl såsom ett barn i jemförelse med werldens ålder. Det föregående af Guds werldsregering har ingen sett; ty ifrån begynnelsen har ingen menniska warit närwarande; hwad som skall följa kan icke heller någon se, ty framtiden och ewigheten äro för menniskan förborgade, så att hon icke wet mera derom, än hon får weta af Guds ord. Och äfwen af det närwarande kan menniskan icke öfwerskåda mer än en liten fläck af werldens stora skådeplats. Huru högst otillbörligt är det derföre, att den kortlifwade, korttänkta och kortsynta menniskan wågar att fälla sjelfkloka omdömen om den allsmäktige Gudens alltomfattande styrelse.

5. Wet du, ho henne hafwer satt sitt mått; eller ho hafwer dragit något snöre öfwer henne?

6. Eller hwaruppå står hennes fotafäste; eller ho hafwer henne en hörnsten lagt?

7. Då morgonstjernorna tillsammans lofwade mig; och alla Guds barn* fröjdade sig. *Job 1: 6: cap. 2: 1.

Då Gud skapade werlden, fröjdade sig morgonstjernorna och lofwade Herran. De prisade Honom för den nya skapelsen, som de då fingo skåda. Med morgonstjernorna menas ljusets englar, den himmelska skapelsens innewånare, hwilka här äfwen kallas Guds barn, emedan de i den stora pröfningen, som öfwergick englawerlden, blefwo beståndande, då djefwulen och hans englar föllo. Genom denna ståndaktighet uppstod hos dem den fria kärleken till sin himmelske Fader, den fria lydnaden och det fulla, fria himmelska lif, hwarigenom de kommo i åtnjutande af den stora härligheten, som war nådelönen för deras fria kärlek och lydnad. De blefwo derigenom för alltid stadfästade i sanningen.

8. Ho hafwer tillslutit hafwet med sina dörrar,* då det utbrast såsom utur moderlifwet? *Job 26: 10. Ps. 104: 9.

I v. 5—7 beskrifwes skapelsen under bilden af ett hus, som uppbygges; men här öfwergår bilden till en annan liknelse, hwaraf wi kunna finna, att hafwet först war inneslutet i jordens sköte såsom i ett moderlif. Se 1 Mos. 1: 2. 2 Petr. 3: 5. 1 Mos. 7: 11.

9. Då jag klädde det med skyar; och inwefwade det i töcken, såsom i lindakläder;

Detta syftar på andra skapelsedagen. 1 Mos. 1: 68, och cap. 2: 6.

10. Då jag förtog det dess stod med min damm; och satte det bom och dörrar före;* *1 Mos. 1: 9. Ps. 33: 7. Jer. 5: 22.

Här åsyftas isynnerhet tredje skapelsedagens werk.

11. Och sade: Allt här intill skall du komma och icke widare; här skola dina stolta böljor sätta sig.

12. Hafwer du i din tid budit morgonen; och wisat morgonrodnaden sitt rum?

13. Att jordens ändar måga fattade warda; och de ogudaktige der utskuddade blifwa?

Jorden, som om natten är inwecklad i mörker, blifwer af morgonrodnaden liksom fattad [ band II, 61 ]och utskakad ur dess dunkla gömmor, och de ogudaktige, som frukta ljuset, blifwa utskuddade, bortdrifne ifrån mörkrets gerningar och nödsakade att gömma sig undan.

14. Inseglet skall sig förwandla såsom ler, så att de skola blifwa såsom ett kläde:* *Es. 51: 8.

Grt.: Då hon förwandlar sig såsom inseglets ler och framställer sig såsom i en klädnad. Då morgonens ljus utbreder sig öfwer jorden, så synes hon uti sin gestalt såsom signetets bilder, och inskrift wisar sig i leret, hwarpå signetet har blifwit aftryckt. Till försegling brukades på den tiden lera i stället för lack, som är en senare uppfinning. I morgonljusen synes jordens hela klädnad.

15. Och dem ogudaktigom skall deras ljus förtaget warda; och de högfärdigas arm skall sönderbruten warda.

De ogudaktigas ljus är mörkret, och nattens mörker, som är deras ljus, blifwer för dem borttaget, så snart morgonrodnaden uppgår, v. 13; då komma deras onda gerningar i dagen och deras arm, deras makt blifwer krossad. Detta eger redan sin fulla tillämpning här i tiden både i egentlig och bildlig mening, och fullkomligt uppfyllas dessa ord en gång, då ewighetens morgonrodnad framskakar ur sin mantelflik allt det onda, som skett under syndens natt på jorden, och framlägger det i den klaraste dag.

16. Hafwer du kommit uti hafwets grund, och wandrat uti djupets fjät?

17. Hafwa dödens dörrar* någon tid upplåtit sig för dig; eller hafwer du sett dörrarna at mörkret? *Ps. 9: 14.

Hafwets djup har du icke genomwandrat och ännu mindre har du haft tillträde till afgrundens rymder. Dödens och mörkrets dörrar betyda dödsrikets ingång.

18. Hafwer du förnummit, huru bred jorden är? Låt höra, wet du allt detta?* *Pred. 8: 17.

Sedan den tiden har man kunnat uträkna det egentliga måttet af jordens storlek, men det är blott siffrorna menniskan wet, under det jordrymdens mångfaldiga innehåll likwäl är till större delen förborgadt. Ju mera menniskan forskat i naturens riken, destomera har man funnit, att man ännu knappt wet någonting, och att äfwen i denna rigtning målet för wetenskapen om Herrans werk är oändligt, såsom Han sjelf.

19. Hwilken är wägen dit, der ljuset bor; och hwilket är mörkrets rum?

Både ljuset och mörkret äro obegripliga. Solen är blott ljusbärare: den himlakropp, som bär ljuset till jorden. 1 Mos. 1: 16.

20. Att du måtte aftaga dess gräns; och märka stigen till dess hus?

Grt.: Att du må föra dem till sitt mål och weta stigarna till deras hus. Du wet hwarken ljusets ursprung eller mörkrets gräns, huru skulle du kunna regera dag och natt, eller bestämma öfwer sorgliga och glada dagar för menniskorna!

21. Wisste du, att du skulle på den tiden född warda; och huru många dina dagar blifwa skulle?

22. Hafwer du der warit, dädan snön kommer? Eller hafwer du sett, hwadan haglet kommer?

Grt.: Har du kommit till snöns wisthus? Hafwer du sett haglets skattkammare?

23. Hwilka jag bewarat hafwer intill bedröfwelsens dag; intill stridens och örligets dag:* *2 Mos. 9: 18. Jos. 10: 11.

Se Uppb. 11: 19. Uppb. 16: 21. Jfr Hes. 38: 22.

24. Genom hwilken wäg delar sig ljuset? Och östanwäder uppkommer på jorden?

Att ljuset utsprider sig öfwer hela werlden, att luften såsom ett haf omgifwer jorden, hwaruti windarne såsom strömmar frambrusa och dela jorden sig emellan, är lika underbart för menniskan, som skapelsens öfriga under. Östanwädret är i Österlanden wanligtwis det starkaste och nämnes här exempelwis.

25. Ho hafwer utskiftat åt regnskuren sitt lopp *; och åt ljungelden och dundret wägen? *Amos 4: 7.

26. Så att det regnar uppå jorden, der ingen är; i öknen, der ingen menniska är;

27. Att det skall uppfylla ödemarken och öknen; och kommer gräset till att wäxa?* *Ps. 107: 35.

28. Ho är regnets fader? Ho hafwer födt daggens droppar?

29. Utur hwars lif är isen utgången? Och ho hafwer födt rimfrosten under himmelen?

Regnets fader och isens moderlif äro liknelser, som innebära, att alla skapelsens werk bero på lefwande krafter.

30. Att wattnet skulle fördoldt warda såsom under stenar; och djupet blifwer ofwan uppå ståndande?

Grt.: Såsom under sten gömma sig wattnen och djupens yta sammandrages (till is).

31. Kan du binda tillsammans sjustjernornas band; eller upplösa Orions band?* *Job 9: 9. Amos 5: 8.

Kan du lösa eller binda stjernorna efter ditt behag och regera årets tider.

32. Kan du hemta morgonstjernorna fram i sin tid; eller föra wagnen på himmelen öfwer sina barn?

Öfwer sina barn, grt. med sina barn. Wagnen betecknar den samling (konstellation) af klara stjernor på norra himmelen, som af sin [ band II, 62 ]likhet med en wagn blifwit kallad Carlawagnen eller Stora Björn. Barn kallas de smärre stjernorna omkring dessa klara.

33. Wet du, huru himmelen skall regeras*; eller kan du sätta ett herradöme öfwer Honom på jorden? *Jer. 31: 35.

Grt.: Wet du himmelens lagar, och kan du bestämma Hans herrawälde öfwer jorden?

34. Kan du föra dina dunder högt uppe i skyarna, att wattnets myckenhet dig öfwertäcker?

35. Kan du utsläppa ljungeldar, att de fara åstad, och säga: Här äro wi?

36. Ho hafwer satt wisdomen uti det fördolda; Ho hafwer gifwit tankarna förstånd?* *Job 32: 8.

Ho hafwer gifwit dig en sådan wishet, att du skulle kunna förstå dessa fördolda ting? Ho hafwer nedlagt wishet i menniskans inre och inplantat förstånd i hennes tankar?

37. Ho är så wis, att han skyarna räkna kan? Ho kan förstoppa wattuleglarne i himmelen,

Grt.: Ho räknar skyarna med wishet och utgjuter himmelens wattuleglar.

38. När stoftet är wått wordet, så att det tillhopa löper, och klimparna låda tillsammans.

39. Capitel.

Guds wishet, gerningar, regering. Jobs swar.

Kan du gifwa lejoninnan hennes rof i jagten? Och mätta de unga lejonen:* *Ps. 104: 21.

Talet öfwergår här till den delen af naturens rike, der lifwet wisar sig ännu underbarare, och der Herrans beständiga och särskilda omsorg om hwarje lefwande wäsende i sin skapelse ådagalägges.

2. Så att de lägga sig uti sitt rum, och stilla ligga i kulan på wakt?* *Ps. 10: 9.

3. Ho reder åt korpen mat*, när hans ungar ropa till Gud och weta icke, hwar deras mat är? *Ps. 145: 15. Ps. 147: 9. Matth. 6: 26.

Djuren på marken, fiskarne i hafwet och fåglarne i luften ropa hwar på sitt sätt till sin Skapare, som försörjer dem alla. Och för allas rop är Hans öra öppet. Han hörer dem alla, Han wårdar dem alla, till dess det behagar Honom att låta dem warda till stoft igen.

4. Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafwer du märkt, när hindarne gå hafwande?

5. Hafwer du räknat deras månader, när de fulle warda; eller wet du tiden, när de skola föda.

6. De böja sig, när de föda, och rifwa sig, och låta ut sina ungar.

7. Deras ungar warda fete, och wäxa ute; de gå ut, och komma icke till dem igen.

8. Ho hafwer låtit wildåsnan så fri gå? Ho hafwer wildåsnans band upplöst?* *Job 24: 5. Jer. 2: 24. Os. 8: 9.

Wildåsnan är ett djur, som har likhet med den tama åsnan, men skyr menniskors närhet mer än andra djur.

9. Hwilken jag marken till hus gifwit hafwer, och öknen till boning.

10. Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han icke.

11. Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker, hwar grönt är.

12. Menar du, att enhörningen* skall tjena dig, och skall blifwa wid din krubba? *4 Mos. 24: 8.

Se 4 Mos. 23: 22.

13. Kan du binda honom oket uppå i dina fåror, så att han efter dig plog drager i dalarna?

14. Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?

15. Kan du betro honom, att han drager dig din säd hem igen, och församlar henne i din lada?

16. Påfågelns wingar äro skönare än storkens eller strutsfågelns wingar:

Grt.: Strutsfågelns winge swingar sig glädtigt; månne det är storkens winge och fjäder? Strutsfågeln har så små wingar, att han icke kan flyga, men swingar ändå sin winge och springer, såsom om han han flöge.

17. Som sina ägg lägger i jorden, och låter heta jorden utkläcka dem.

I de hetaste trakterna på jorden (inom wändkretsarna) lägger strutsfågeln sina ägg i sanden, men ligger icke deröfwer, utan låter solwärmen alstra och utkläcka ungarna. Men utom wändkretsarna, der det är kallare, ligger strutsfågeln på sina ägg och utkläcker dem såsom andra fåglar. Äfwen dessa märkwärdiga egenheter hos fåglarne och djuren wittna om den oändliga rikedomen i Skaparens tankar.

18. Han förgäter, att de måga warda trampade, och något wilddjur sönderslår dem.

19. Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke woro hans*: han aktat icke, att han arbetar fåfängt, *Klagow. 4: 3.

[ band II, 63 ]20. Ty Gud hafwer förtagit honom wisdom, och hafwer intet förstånd gifwit honom.

Bland Araberna nämnes strutsfågeln ordspråkswis såsom en bild af dumhet.

21. På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.* *Ps. 33: 17. Ps. 147: 10.

Strutsfågeln är mycket stor, och då han uppreser hufwudet, är han högre än en reslig man, Med wingarna, som äro för små till flygt, underlättar han sitt löpande, så att ingen häst kan springa så fort. Strutsfågelns ägg är omkring ett qwarter långt och i tjocklek såsom en stor mans arm. Strutsfågelns stora, mjuka och yfwiga fjädrar brukas till prydnader.

22. Kan du gifwa hästen kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?

Gnäggande, grt. den fladdrande mahnen.

23. Kan du förfära honom såsom gräshoppor? Hwad förfärligt är, det är hans nos pris.

Grt,: Kan du göra att han springer såsom gräshoppor? Hans präktiga frustande är förfärligt. Det är så långt ifrån, att menniskan kunnat gifwa åt hästen dessa egenskaper, att hon fastmer häpnar derför.

24. Han rifwer jorden, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den wäpnade.

25. Han bespottar räddhågan, och förfäras icke; och flyr icke för swärd;

26. Det ännu kogret emot honom skallrade; och glimmade både glafwen och sköld.

27. Han skälfwer och rasar, och trampar jorden; och tror icke, att trumpeten ljuder.

Tror icke, d. ä. aktar icke.

28. När trumpeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af striden lång wäg, förstarnas rop och fröjd.

Stridshästens stolta kraft och mod måste ju wittna om en wida högre makt hos Skaparen; ty menniskan hade icke ens i sina tankar kunnat föreställa sig ett sådant djur, om hon aldrig hade sett det.

29. Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina wingar söder ut?

Söderut, d. ä. äfwen mot det starka sunnanwädret går denna snabba flygt obehindrad.

30. Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjden?

31. I bergsklippan bor han, och blifwer i bergskrefwor, och i fasta rum.

32. Dädan af skådar han efter mat; och hans ögon se långt bort.

33. Hans ungar supa blod; och hwar en åtel är, der är han.* *Matth. 24: 28. Luc. 17: 37.

Se Jer. 49: 16. Obad. v. 4.

34. Och HERren swarade Job, och sade:

35. Den som will träta med den Allsmäktige, skulle han draga sig undan? Och den som will straffa Gud, måste han icke swara?

Af dessa många, stora under i naturens riken har Job redan blifwit djupt förödmjukad och ångrar sina djerfwa, förhastade ord. Job swarade icke, då Herren gaf honom tid dertill, utan Herren swarade sjelf.

Grt. (v. 35): Will ännu tadlaren gå till rätta med den Allsmäktige? Den som welat lära Gud, månne han ännu will swara? Denna fråga ställer nu Herren till den redan förödmjukade och ångerfulle mannen, för att föra honom till full inre klarhet och till full seger öfwer att sjelfklokhet och egenwilja.

36. Job swarade HERran, och sade:

37. Si, jag hafwer bannats, hwad skall jag swara? Jag will lägga min hand uppå min mun.* *Job 29: 9. Ps. 39: 2.

Si jag hafwer bannats, grt.: si jag hafwer warit obetänksam m. m.

38. Jag hafwer en gång talat, derföre will jag icke mer swara; på en annan tid will jag icke göra det mer.

40. Capitel.

Behemoth. Guds makts prof.

Och HERren swarade Job utur ett wäder*, och sade: *Job 38: 1.

2. Gjorda dina länder som en man*: jag will fråga dig, och säg du mig: *Job 38: 3.

3. Skulle du göra min dom om intet; och fördöma mig*, på det du skall wara rättfärdig? *Ps. 51: 6. Rom. 3: 4.

Fördöma, d. ä. döma. I det föregående har Gud af Job fordrat räkenskap för hans klagan öfwer den gudomliga werldsregeringen, samt wisat honom genom flera exempel, huru högst otillräcklig en menniskas insigt är, för att kunna upphäfwa sig till domare öfwer det, som Herren gör. Nu wänder Herren sig till den andra punkten, nemligen Jobs twifwelaktiga ord om den gudomliga rättfärdigheten. Guds rättfärdighet är oskiljaktig från Hans allmakt och i det Herren framställer ännu flera bewis på sin makt, bewisar Han också sin oändliga rättfärdighet. Sanning och rättfärdighet äro makt; men lögn [ band II, 64 ]och orättfärdighet äro alltid wanmakt och föra till undergång, såsom hos de fallne englarne.

4. Och hafwer du en arm* såsom Gud; och kan du med lika röst dundra, såsom Han gör? *Ps. 79: 11.

5. Bepryd dig med härlighet, och upphäf dig; kläd dig med lof och ära.* *Ps. 93: 1.

Tror du, att du kan döma om den Allsmäktiges rättfärdighet, så måste du hafwa gudomliga egenskaper, och om du hafwer dem, så bewisa dem, bepryd dig med härlighet, kufwa de högmodiga och hjelp dig sjelf!

6. Strö ut din grymhets wrede; se uppå alla högmodiga, och böj dem:

7. Och förtryck de ogudaktiga, der de äro.

8. Begraf dem tillsammans i jorden; och försänk deras prål uti det fördolda.

9. Så will jag ock bekänna dig, att din högra hand dig hjelpa kan.

10. Si, Behemoth, den jag bredwid dig gjort hafwer, han skall äta hö såsom en oxe.

De twå wäldiga och förskräckliga djur, som nu beskrifwas, finnas båda i Egypten. Behemoth, Nilhästen, är större än Elephanten. Den kan wara från 6 till 8 fot hög, och från 13 till 18 fot lång. Detta djur har ett mycket stort och långt, nedtryckt hufwud, mahn såsom en häst, och wida näsborrar, utur hwilka det utblåser brusande strömmar af watten. Fötterna äro jemförelsewis korta och huden så tjock och hård, att afskjutna kulor stötas tillbaka, såsom om de blifwit skjutna emot jern. Han skall äta hö, grt.: han äter gräs. Om dagen uppehåller sig detta djur i wattnet, men om natten betar det på fälten.

11. Si, hans kraft är uti hans länder; och hans förmåga i hans buks nafle.

12. Hans stjert sträcker sig ut såsom en ceder; hans höftsenor äro förwecklade.

13. Hans ben äro såsom kopparrör; hans benläggar såsom jernstafrar.

14. Han är begynnelsen af Guds wägar; den honom gjort hafwer, han öfwerfaller honom med sitt swärd.

Den honom gjort hafwer har gifwit honom hans swärd. Detta swärd är de förskräckliga tandraderna med de stora huggtänderna.

15. Bergen bära honom gräs, och alla wilddjur spela der.

Redan detta wittnar om en förundranswärd wishet och godhet i djurrikets skapelse. Detta djur med det förskräckliga gapet äter gräs på bergen och låter de andra wilddjuren leka der i trygghet.

16. Han ligger i skuggan fördold; i rör och i träck.

17. Busken öfwertäcker honom med sin skugga; och pilträd wid bäckar öfwertäcka honom.

18. Si, han uppslukar strömmen, och grufwar sig icke; han låter sig tycka, att han will uttömma Jordanen med sin mun.

Äfwen för Jordanflodens häftiga strömdrag skulle detta starka djur icke frukta sig, om det brusade öfwer honom.

19. Likwäl griper man honom med sina egna ögon; och med snöre genomborrar man honom hans näsa.

Grt.: Kan man fånga honom för hans ögon? Kan man med streck genomborra hans näsa? Ehuru detta stora djur är fredligt, så är det dock nästan omöjligt att fånga det.

20. Kan du draga Leviathan med en krok; och fatta hans tunga med ett snöre?* *Es. 27: 1.

Leviathan är krokodilen, som finnes i Nilfloden i Egypten och på många andra ställen i warma länder. Det är ett stort och mycket rofgirigt wattendjur, som till sin gestalt har likhet med en ödla. Krokodilen kan blifwa 15 alnar lång och derutöfwer. Dess tänder och swalg, då gapet uppspärras, äro fasansfulla. Detta djur är det andra exemplet, hwarmed Gud will wisa menniskans wanmakt. Ingen kan fånga krokodilen med krok och metref.

21. Kan du sätta honom en ring i näsan, och borra honom hans kindben igenom med en syl?

22. Menar du, att han skall mycket bedjas före; eller smeka dig?* *Jer. 50: 44.

Om du hade fångat krokodilen, skulle du kunna sätta en ring i hans näsa eller genom hans kindben och binda honom i säfwen, såsom fiskare i wattnet fastbinda den fisk de fångat, att den må lefwa, till dess de behöfwa den? Månne han skall mycket bedja dig och ödmjukt tigga om sitt lif?

23. Menar du, att du kan göra ett förbund med honom, att du må hafwa honom till en träl ewinnerligen?

Tror du, att du skall kunna tämja honom och bruka honom som ett arbetsdjur?

24. Kan du spela med honom såsom med en fågel? eller binda honom åt dina pigor?”

Kan du binda honom åt dina flickor till att leka med?

25. Menar du, att sällskapet skola skära honom sönder, att han blifwer utdelad ibland köpmännerna?

26. Kan du fylla en not med hans hud; och någon fiskryssja med hans hufwud?

[ band II, 65 ]Kan du fylla hans hud med taggar och hans hufwud med fiskarehakar.

27. När du kommer din hand wid honom, så kom ihåg, att det en strid är, den du icke uthålla kan.

Grt.: Lägg din hand på honom! kom då ihåg, att det är din sista kamp.

28. Si, hans hopp skall fela honom, och han skall uppenbarligen fördrifwen warda.

Si, hans hopp är bedraget; sjunker han icke ned, då han ser honom! d. ä.: Den, som hoppas att kunna fånga krokodilen, han sjunker ned wid blotta åsynen af det förskräckliga djuret.

41. Capitel.

Leviathan beskrifwes.

Ingen är så dristig, att han honom uppwäcka tör; ho är då den, som för mig bestå kan?

Är menniskan så wanmäktig, att hon icke en gång kan bestå emot dessa skapade djur, utan måste digna ned af förskräckelse, huru mycket mindre kan då den swaga menniskan bestå inför Skaparen, om han wågar att sätta sig upp emot Honom!

2. Ho hafwer något gifwit mig tillförene, att jag må honom det wedergälla?* Mitt är allt det under hela hjmmelen är.† *Rom. 11: 35. †2 Mos. 19: 5. Ps. 24: 1. Ps. 50: 12. 1 Cor. 10: 26.

Den allsmäktige Herren och Skaparen är tillika all tings egare, och Han kan derföre i sin ting och med det honom tillhörer göra, såsom Honom täckes, utan att det wore någon orättfärdighet; ty Han har inga förbindelser eller skyldigheter mot de skapade tingen. Allt godt, de hafwa, hafwa de fått af Honom, och detta allt wittnar om Hans godhet, men det är ingen orättfärdighet, om Han tager det tillbaka. Sålunda stå Hans allmakt och rättfärdighet uti ett oupplösligt sammanhang.

3. Jag will icke förtiga hans kraft; ej: heller hans makt, eller huru wälskapad han är.

Leviathan eller krokodilen blifwer nu widare beskrifwen. Att han är wälskapad will säga, att hela den ofantliga kroppen med sina otaliga yttre och inre delar är wäl inrättad för djurets natur.

4. Ho kan upptäcka honom hans kläde? Eller ho tör wåga det att fatta honom i tänderna?

Ho kan taga af honom hans kläde, d. ä. hud, pansar? Hans hud är tjock och hård såsom ben, hängande tillhopa med otaliga, täta, böjliga fogningar.

5. Ho kan öppna hans anletes kindben? Förskräckliga stå hans tänder allt omkring.

6. Hans fjäll äro likasom sköldar sammanfästade hwar i annan.

7. Det ena hänger in i det andra, så att wädret icke går der emellan;

8. Det hänger hwar i annan, och hålla sig tillsammans, så att de icke kunna skiljas åt.

Se v. 4.

9. Hans nysande är såsom ett glimmande ljus; hans ögon äro såsom morgonrodnadens ögnahwarf.

Grt.: Hans nysande utstrålar ljus m. m. Då djuret nyser, så glänsa wattenstrålarne, som han utblåser, i solens glans. Ögonen äro stora och röda och liknas wid morgonrodnaden.

10. Utaf hans mun fara bloss och eldbränder.

Då han flåsar, så är det såsom om rök och eld komme ur hans gap och näsa.

11. Utaf hans näsa går rök, såsom utaf heta grytor och kittlar.

12. Hans ande är glödande kol; och utur hans mun går låge.

Krokodilens starka och heta andedrägt liknas wid eldslåga. Djuret älskar hettan och plägar ligga med gapet uppspärradt mot den heta solen.

13. Han hafwer en stark hals; och det är honom lust, då han något förderfwar.

Grt: Hans hals är styrkans herberge, och framför honom dansar ångesten, d. är: hwart han wänder sig, wäcker han förskräckelse. Lefwande wäsen bäfwa och fly med plötsliga språng såsom i dans.

14. Hans kötts ledamöter hänga wid hwart annat; de äro fäste i honom, att han icke rörd warder.

Hans kötts ledamöter, d. ä. de köttstycken, som på andra djur hänga mjuka och lösa, äro på krokobilen fasta, och hela hans kropp är betäckt med en tjock fast hud, så att han icke kan känna något intryck utifrån.

15. Hans hjerta är hårdt såsom sten; och så fast, som ett stycke af understenen i qwarnen.

Hos wissa djur är hjertat mycket hårdt och fast och slår mycket långsamt. Denna hårdhet uttrycker också krokodilens oförskräckthet.

16. När han reser sig, förfära sig de starke; och när han får dem fatt, är der ingen nåd.

När han får dem fatt m. m., grt.: När han framrusar, blifwa de utom sig (af förskräckelse).

17. Om man will till honom med [ band II, 66 ]swärd, så rörer han sig icke; eller med spets, skott och harnesk.

Grt.: Om utan will till honom med swärd, kan det icke bestå, ej heller skott, spett och harnesk. Såsom berg motstår krokodilens hårda kropp både swärd och spjut.

18. Han aktar jern såsom strå; och koppar såsom ruttet trä.

19. Ingen skytt förjagar honom; slungostenar äro honom såsom agnar.

20. Hammaren aktar han såsom strå; han bespottar de bäfwande spetsar.

21. Han kan ligga på skarpt grus; han lägger sig uppå det skarpt är, såsom på gyttja.

22. Han gör, att djupa hafwet sjuder såsom en gryta; och rörer det ihop, såsom man blandar en salva.

23. Efter honom är wägen ljus; djupet aktar han såsom en gammal gråhårig.

Grt.: Han gör wägen efter sig ljus, man tycker floden wara hwitt hår. Hans wäg i wattnet blifwer hwit af fradga och skum.

24. På jorden kan ingen liknas honom; han är gjord till att wara utan fruktan.

25. Han föraktar allt det högt är; han är konung öfwer alla högmodiga.

Grt. Han är konung öfwer alla stolthetens söner (både wilddjur och stolta menniskor).

Det war en djup förödmjukelse inför det himmelska Majestätet, som behöfde werkas hos Job, och denna förödmjukelse har nu skett derigenom, att Gud genom denna tafla af skapelsens stora under wisat honom, huru ringa menniskan är emot den Guden, som skapat och uppehåller allt detta. Menniskan är så swag, att hon äfwen måste frukta för djuren; huru mycket mera bör hon då frukta för Skaparen! Menniskan är så kortsynt och förnuftet så inskränkt, att hon icke kan fatta Guds skapade werk och förklara naturens lagar; huru mycket mindre kan hon fatta Skaparens oändliga wishet! Och kan menniskan icke fatta Honom, så höfwes det henne, att med ödmjukhet och helig wördnad tillbedja Honom äfwen i de ting, som hon icke förstår, och i hwilka allt för henne är swårt och dunkelt. Detta måste Job nu besinna. Med denna djupa förödmjukelse har Job nu kommit till insigt, huru oförståndigt han talat, då han war nära att twifla på Guds rättfärdighet i Hans skickelser. Gud fann i sin wishet icke för godt att tala med Job från rättfärdighetens synpunkt. Detta war icke förenbart med det gudomliga Majestätets oändliga höghet. Det hade då warit, såsom om Skaparen wore skyldig att förswara sin rättfärdighet och förklara skälen till sina skickelser i werldsstyrelsen. Med förödmjukelsen blef också förklaringen öfwer Guds wishet och rättfärdighet åt Job gifwen. Han hade nu blifwit helad ifrån den fördolda egenkärlek och egenrättfärdighet, som oaktadt hans stora fromhet widlådde honom. Han war nu öfwertygad om, att Herren, den Allsmäktige, gör allting wäl, fastän menniskan icke alltid kan fatta det. Genom tuktan och Herrans tal fördes Job till rätt ödmjukhet och lefwande tro. Förut hade Job stundom talat ifrån lagens synpunkt och haft att göra med Gud såsom sin domare, inför hwilken wandel, förtjenst och wedergällning påtänktes. Men nu will den förödmjukade och af nådens ljus upplyste mannen hafwa att göra med Gud såsom Fader och helt och hållet bero af Hans wishet och faderskärlek. Han älskade sanningen; och Evangelii sanning, som han redan kände (cap. 19), blef nu genom förödmjukelsen mera klar och lefwande i hans själ.

Af Guds härliga tal till Job böra wi äfwen lära, att alla Hans skapade werk böra så betraktas, att de för oss predika om Gud och himmelska sanningar. Hwarje ting i naturen, allt ifrån stjernorna ända ned till hafwets djup, talar om Honom och will lära oss något om Honom. Hwarje skapadt ting är ursprungligen en Guds tanke, fastän genom synden och förbannelsen så mycket blifwit wanstäldt. Fåglarne under himmelen, fiskarne i hafwet och liljorna på marken predika om skapelsen och uppehållelsen, om Guds allmakt, wishet och godhet Matth. 6: 2530.

42. Capitel.

Job bekänner, beder, wälsignas.

Och Job swarade HERran, och sade:

2. Jag wet, att du all ting förmår;* och ingen tanke är för dig fördold.† *Ps. 115: 3. Es. 40: 26. †Ps. 38: 10.

3. Det är en fåwitsk man, som menar fördölja sitt råd; derföre hafwer jag owisligen talat, det mig för högt är, och det jag icke förstår.

4. Så hör nu, låt mig tala; jag will fråga dig, lär mig.

Job tyckte sig förut wara wis, och han hade i sanning undfått stort ljus af Herran; men nu har han undfått ännu mera ljus, så att han rätt ser sin egen ringhet, bekänner och afbeder sin synd och längtar efter mera upplysning af Herran. Då menniskan kommit till sann ödmjukhet och lefwande tro, så har hon fortfarande hunger och törst efter mera ljus och mera nåd från Herran.

5. Jag hafwer hört dig med öronen; och mina ögon se dig ock nu.

På samma sätt som Job fick höra och se Herran i Hans uppenbarelses tecken, få wi nu icke höra och se Honom; men wi få höra och se Honom i ordet och i trons umgänge med Honom. Phil. 3: 20. Wi få höra och se Honom äfwen i Hans skapade werk, så snart wi låtit Hans Ande öppna wåra öron och ögon.

[ band II, 67 ]6. Derföre gifwer jag mig skuld;* och gör bot i stoft och aska.† *1 Cor. 11: 31. †Jon. 3: 6.

Se v. 4.

7. Då nu HERren dessa orden med Job talat hade, sade HERren till Eliphas af Thema: Min wrede är förgrymmad öfwer dig, och öfwer dina twå wänner; förty I hafwen icke rätteligen talat om mig, såsom min tjenare Job.

Ehuru dessa tre wänner hade uttalat många sköna sanningar, så hade de dock gjort en orätt sammanställning och tillämpning deraf. Man kan hålla en predikan, som innehåller idel sanning och är mycket wacker, men likwäl i sammanhang och tillämpning så oriktig, att den leder åhörarne till den ewiga döden, om de rätta sig derefter. Guds utlåtande öfwer dessa mäns tal bör lära oss att alltid tänka på den allwetande domarens öra, som hörer alla wåra ord. Äfwen med talet kan menniskan ganska swårt försynda sig, och stundom är talet brottsligare än sjelfwa de syndiga gerningarne.

8. Så tager nu sju stutar, och sju wädrar, och går bort till min tjenare Job, och offrar bränneoffer för eder, och låter min tjenare Job bedja för eder; förty honom will jag anse, så att jag icke skall låta eder se, huru I hafwen bedrifwit en dårhet; förty I hafwen icke rätt talat, såsom min tjenare Job.

Ehuru Job också hade talat owisligt, så hade han dock talat med sanningskärlek och mera rätt än hans wänner. Märkwärdig är Herrans befallning om detta försoningsoffer och att de skulle låta Job bedja för sig. Härmed hänwisas de den rätte Medlaren och Förebedjaren från himmelen, som utlofwad war. På Honom syftade offren, af Honom woro de heliga menniskor i Gamla Testamentet, som Gud benådade med bestämmelse, på ett eller annat sätt förebilder, och äfwen Job war en förebild af Honom. Det presterliga i Jobs ställning, sedan han nu af Herran blifwit så rikt benådad, framträder här ännu mera än i cap. 1. Se 1 Pet. 2: 59 och Jac. 5: 16.

9. Då gingo bort Eliphas af Theman, Bildad af Suah, och Zophar af Naema, och gjorde såsom HERren dem sagt hade; och HERren såg till Jobs person;* *1 Mos. 19: 21.

10. Och HERren wände Jobs fängelse, då han bad för sina wänner; och HERren gaf Job dubbelt så mycket, som han tillförene haft hade.

Jobs swåra sjukdom och lidande hade warit såsom ett fängelse, hwarutur han nu blef förlossad. De orden: då han bad för sina wänner, äro isynnerhet märkwärdiga, och wisa, att i sann kärlek till nästan och uppriktig förbön ligger alltid den största wälsignelsen för den menniskan sjelf, som utöfwar denna kärlek. Ju längre en menniska kommer i en sann tro och kärlek till nästan, desto mera andeligt och äfwen lekamligt godt får hon af Herran, i den mån Herren ser, att det länder till hennes wälfärd. Se Matth. 19: 29.

11. Och till honom kommo alla hans bröder, och alla hans systrar, och alla de honom tillförne kände, och åto med honom i hans hus, och wände sig till honom, och hugswalade honom öfwer allt det onda, som HERren hade låtit komma öfwer honom; och hwardera gaf honom ett stycke penningar och ett gyllene klenodium.

12. Och HERren wälsignade Job mer än tillförene, så att han fick fjortontusen får, och sextusen kameler, och tusen par oxar, och tusende åsnor.

13. Och fick sju söner, och tre döttrar;

14. Och kallade den första Jemina; den andra Kezia, och den tredje KerenHappuch.

Jeminaä bet. klar som dagen, Kezia wälluktande ört, och KerenHappuch sminkhorn. Alla tre namnen skola antyda skönhet, behag och ädla egenskaper.

15. Och wordo icke funna så dägeliga qwinnor i all land, såsom Jobs döttrar; och deras fader gaf dem arfwedel med deras bröder.

16. Och Job lefde derefter hundrade och fyratio år, så att han fick se sina barn och barnabarn,* allt intill fjerde led. *Ords. 17: 6.

17. Och Job blef död, gammal och mätt af lefwande.* *1 Mos. 25: 8; cap. 35: 29.

Herrans, Herrans Ande är med mig; derföre hafwer Herren smort mig; Han hafwer sändt mig, till att predika dem eländom, till att förbinda de förkrossade hjertan, till att predika de fångar förlossning, och dem bundnom öppning: — — Till att skaffa de sörjande i Zion, att dem skall prydning för aska, glädjeolja för sorg, och sköna kläder för en bedröfwad ande, gifwen warda, att de skola kallas rättfärdighetens träd, Herrans plantering till pris. Es. 61: 13. Denne predikaren från himmelen, Christus, som är rättfärdighetens och salighetens wäg för den fallna menniskan, uppenbarades ifrån begynnelsen och under alla tider för sådana hjertan, som icke stodo emot Guds Anda. Åt Job hade Han redan gifwit mycken nåd, mycket ljus och en innerlig längtan efter den rättfärdighet, som [ band II, 68 ]innehålles i Evangelii hemlighet; men det war icke förr än i det swåra lidandet Herren behagade på ett underbart sätt så predika för honom, att ben kunskap om rättfärdigheten genom tron, som han redan förut egde (cap. 19), blef klar och lefwande i hans hjerta. Det swåra lidandet upptäckte för honom, att han, oaktadt all sin fromhet, på ett så fint sätt, att han sjelf icke märkte det, sökte återupprätta sin egen rättfärdighet. Den innerliga och djupa hjertats förkrosselse, hwarigenom menniskan drifwes ifrån sig sjelf helt och hållet till Herran och Hans nådelöften, fulländades hos Job egentligen genom lidandet och igenom Herrans uppenbarelse och predikan. Wisserligen är denna predikan, som af den himmelske predikaren synes så owäntad och underbar, icke wid första påseendet ett Evangelium för den bedröfwade själen; men Job kände förut sjelfwa grunden af Evangelii innehåll, Herrans löften om Frälsaren och försoningen. Job behöfde blott en djupare insigt om Herrans oändliga makt och rättfärdighet och om sitt eget intet, för att nu såsom en arm syndare med mera angelägenhet än förut taga emot syndernas förlåtelse, nåd och rättfärdighet af Guds blotta förbarmande. Herren wisade honom detta. Job war förut rättfärdig (cap. 1: 8), men blef nu stadfästad i denna rättfärdighet, som är af tron allena. Under de swåraste frestelserna hade han stundom råkat under lagen. Job förödmjukade sig nu och bad om nåd, han bekände sin fåwitskhet, cap. 42: 3, gaf sig sjelf skuld och gjorde bot i stoft och aska, cap. 42: 6. Och då gaf Herren honom rätt, hwad han hade talat blef rätt, så snart han kom i en rätt ställning till Herran, cap. 42: 8. Det syndiga blef förlätet och borttaget, men det rätta stod qwar och kom på sin rätta plats. Att Herren nu gaf honom rätt, bewisar ock, att han blef rättfärdiggjord genom tron på Medlaren, som utlofwad war. Så länge menniskan icke är rättfärdiggjord af Herran, så innehålles alltid något orätt i allt hwad hon tänker, i allt hwad hon talar och i allt hwad hon gör; emedan hjertat ännu icke är i rätt ställning till Gud. Syndens kraft, ormens hufwud är då i den menniskan ännu icke krossadt, utan sprider en giftblandning, en blandning af lögn öfwer de bästa tankar, ord och gerningar, som menniskan kan åstadkomma. Men så snart Herren får wända menniskans hjerta till Evangelii sanning, så blifwer han sann både i sitt wäsende, i sitt tal och i sitt lefwerne. Således kunna wi af Jobs bok lära rättfärdighetens wäg. Ps. 32: 1, 2.

Men äfwen sedan en menniska blifwit genom sann och lefwande tro med Herran förenad och delaktig af den rättfärdighet, som är förwärfwad genom Medlarens försoning, så widlåda syndiga böjelsen i hjertat och swaghetssynder i lefwernet, som måste bekämpas och öfwerwinnas, och om de äro fördolda, måste de uppdagas för att kunna besegras. Derföre äro bedröfwelser och lidanden nödwändiga för Jesu efterföljare såsom medel, hwarigenom Herren renar och luttrar dem, alltmera förödmjukar dem och bortbränner i lidandets ugn det qwarblifna slagg af egenrättfärdighet, sjelfwiskhet, högmod, egennytta och allt annat ondt, som welat lägga sig såsom frestelse och snara omkring deras hjertan. Genom lidandet blifwa de också mera drifna till Herran och undfå ett fullare mått af Hans nåds rikedomar. Derigenom blifwer lidandet för Guds barn medel till helgelse och tillwäxt i nåden. Se Rom. 8: 17, 18, 28. 2 Cor. 4: 16, 17. Ebr. 12. Wi lära således af Jobs bok äfwen helgelsens wäg.

Både i rättfärdiggörelsen och i helgelsen är satan menniskans motståndare och anklagare. Han står emot henne inför Guds domstol och framhåller alla hennes synder, på det han icke må wåga att tro på nåden och blifwa rättfärdiggjord, och detta motstånd får den nådesökande menniskan erfara i sitt hjerta, der han liksom får höra en röst, sägande: för dig är det för sent, du är en för stor syndare för att kunna få nåd. Se Zach. 3, som utförligt handlar om detta motstånd. Och sedan rättfärdiggörelsen har skett och menniskan blifwit ett Guds barn, så har motståndaren wisserligen förlorat sin rätt och sitt wälde öfwer den menniskan, men han följer henne med särdeles waksamhet på hennes lefnadswäg, han uppsöker alla hennes fel och brister och frambär dem såsom åklagare inför den himmelske domaren och yrkar, på grund af Guds rättfärdighet, att den menniskan för dessa synders skull icke tillhörer Guds rike, utan hans (satans) rike, emedan synden är hans. Dessa anklagelser wederläggas inför Gud genom Återlösarens fullkomliga rättfärdighet; så länge själen i tron håller sig fast wid Honom, så eger hon Hans rättfärdighet och fullkomlighet och har i Honom en förswarare när Fadren. 1 Joh. 2: 1, 2. Men det måste i hela Christi trogna församling, och hos hwar och en af dess medlemmar särskilt, ådagaläggas, att de hafwa tro på Christum, att de hafwa Christi sinne, att deras kärlek till Honom öfwerstiger egenkärleken och werldskärleken, och att Hans rättfärdighet, som igenom tron är deras, har makt att öfwerwinna synden. Derföre fick satan tillåtelse att fresta och plåga Job, och detta är blott ett enskildt exempel, hwarmed Guds Anda har welat för oss uppenbara, huru de otaliga bedröfwelser, frestelser och motgångar, som öfwergå den trogna församlingen, stå i ett djupt sammanhang med syndens upphof, som är en lögnare och en mandråpare af begynnelsen. Såsom han frestade Job, så frestar han de trogna ännu, fastän på otaliga olika sätt, och ehuru menskliga ögon icke kunna se honom. Icke wisste Job och hans wänner, hwarifrån hans lidanden kommo. Han ansåg dem såsom kommande från Herran, och detta war rätt; ty satan kunde icke göra någonting utan Herrans tillstädjelse. Genom tålamod och tro allt intill döden måste Herrans trogna i Christi Anda och kraft öfwerwinna åklagaren. Uppb. 12: 11. Satans anfall emot de trogna består stundom uti swåra själsqwal, twifwel, anfäktelser, hädiska tankar emot Gud och Hans ord, såsom glödande skott, och uti de mångfaldigaste frestelser. Se 2 Cor. 12: 7. Eph. 6: 12. 1 Pet. 5: 8 och Uppb. 12: 9, 10, der han omtalas både såsom plågare, frestare och åklagare. Stundom bestå hans anfall i andra lidanden. Se Luc. 13: 16. Redan af Jobs bok lära wi att känna den mäktige motståndaren, som Guds barn i [ band II, 69 ]denna werlden skola för Lammets blods skull och för deras wittnesbörds ords skull öfwerwinna för att upphöjas till ära och härlighet.

Såsom Job icke tillhörde Israels folk efter köttet, men war en sann medlem af det andeliga Israel genom tron på Israels Gud, så kunna wi anse honom såsom en ganska betydelsefull förebild af alla de hedniska folk, som som blifwit omwända och omwändas till christendomen, och som utgjort och utgöra den allrastörsta delen af Christi kyrka och församling. Job är en förebild af den stridande och lidande församlingen på jorden. De, som strida och lida, kunna af Jobs exempel äfwen lära, att de hafwa en härlig seger att wänta, om de genom Guds nåd blifwa beständiga i tro och tålamod. De höra härwid, till sin uppmuntran och tröst, tänka på Skriftens ord: Hwar ock nu någon kämpar, han krönes icke, utan han redligen kämpar, 2 Tim. 2: 5, och på Herrans nådiga förmaning och löfte: War trofast intill döden, så skall jag gifwa dig lifsens krona. Uppb. 2: 10. I lidanden och frestelse segrade Jobs tålamod och tro, och på samma wäg och med samma wapen måste alla Herrans trogna segra i denna strid, som de alla, hwar och en på sitt särskilda sätt, måste genomgå. Christus har öfwerwunnit synden, döden, djefwulen och all helwetets makt, och Hans andeliga kropp, som är församlingen, måste lida, strida och winna seger i Hans efterföljelse. Af Jobs bok lära wi således också känna korsets wäg. Genom förnedring till upphöjelse, genom tålamod och ståndaktighet till oförgänglig ära och ewig salighet.

Ände på Jobs Bok.