Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Propheten Jona

←  Propheten ObadJa
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Propheten Jona
Propheten Micha  →


[ band II, 717 ]

Propheten Jona.

Emellan år 840 och 784 f. Chr. f.

Inledning.

Man förmodar, att propheten Jona propheterade i Jerobeam den andres tid, hwarefter han sändes till Nineve, sedan den Assyriska konungen Phul hade underkufwat Israels konung Menahem. Den underbara händelse, som tilldrog sig med propheten Jona, bekräftas af wår Frälsare sjelf, som förklarar, att prophetens warande i hwalfiskens buk war en förebild af Christi warande i grafwen. Allahanda sagor ibland hedningarna hade sin grund i denna underbara händelse. Ännu underbarare, än att prophetens lif blef räddadt på ett sådant sätt, är den omständighet, att han af Gud fick befallning att begifwa sig till Nineve, hufwudstaden i den tidens mäktigaste rike, för att der predika i Herrans namn. Redan hade Assyrien fått herrawälde öfwer Israels rike, men genom Jona wisar Herren, att Israel slutligen skall hafwa ett andeligt herrawälde öfwer hedningarna, och att detta herrawälde skall grunda sig på Christi död och uppståndelse, hwaraf Jona war en förebild. Matth. 12: 39–41. Denna förebild gäller också Christi kyrka, att den skall blifwa till det yttre anseendet öfwerwunnen och likasom död och begrafwen och uppstå igen, innan den blifwer i full mening en predikerska för hedningarna, så att folken göra bättring och bekänna sig till Jesum, såsom sin Herre och Konung. I sitt eget wäsende är Jona en bild af det motsträfwiga Judafolket och af den förderfwade menniskonaturen, men i allt det, som Herren har gjort för honom och med honom, är han en bild och ett exempel af Christi kyrkas medlemmar och en förebild af Christus. Judiska uttolkare anse honom såsom en bild af uppståndelsen ifrån de döda. Denna prophets exempel wisar, att äfwen Herrans tjenare kunna begå swåra synder och olydnad emot Gud, och han är derföre för alla trogna en mäktig warning, men också ett tröstande exempel på Guds outsägliga långmodighet och barmhertighet.

1. Capitel.

Jona kallas, flyr.

HERrans ord skedde till Jona,* Amitthai son, och sade: *2 Kon. 14: 25.

2. Upp, och gack in uti den stora staden Nineve,* och predika derinne; förty hans ondska är kommen upp för mig.† *1 Mos. 10: 11. Jona 3: 3. †1 Mos. 18: 20; cap. 19: 13.

Denna sändning af en Herrans prophet till den tidens mäktigaste hedningafolk förebildade, att det andeliga Israel, det till Herran omwända Judafolket skall blifwa ett missionsfolk för hedningarna. Se Es. 66: 19–24.

3. Men Jona stod upp, och flydde ifrån HERran, och wille ut till hafs, och kom neder till Japho;* och då han fann ett skepp, som till hafs fara wille, gaf han skeppslön, och steg deruti, på det han skalle fara med dem till hafs ifrån HERran. *2 Chrön. 2: 16. Ap.G. 9: 36.

Japho eller Joppe, nu Japha, stad med hamn wid Medelhafwet. Se Ap.G. 9: 36. Jona wille undfly det uppdrag, Gud gaf honom. — Ut till hafs, grt.: till Tarschis eller Spanien.

4. Då lät HERren komma ett stort wäder uppå hafwet, och en stor storm upphof sig på hafwet, så att man mente, att skeppet skulle söndergå.

5. Och skeppsmännerna fruktade sig, och ropade hwar och en till sin gud; och kastade de tyg, som i skeppet woro, uti hafwet, att det skulle lättare warda;* men Jona war stigen neder i skeppet, låg och sof. *Ap.G. 27: 18, 19.

Hwar och en till sin gud, nemligen till sina afgudar. På de stora Tarschisskeppen tjente sjömän af allahanda folk, såsom Sidonier, Canaaniter, Moabiter o. s. w.

6. Då gick skepparen till honom, och sade till honom: Hwi sofwer du? Statt upp, åkalla din Gud, att Gud tilläfwentyrs wille tänka uppå oss, att wi icke förgås.

[ band II, 718 ]Denne skepparen kände icke den sanne Guden, men han wisste dock, att Israels Gud hade stor makt, och han förmanar Jona att åkalla Honom.

7. Och den ena sade till den andra: Kommer, wi wilje kasta lott, att wi förfara måge, för hwilkens skull oss så illa går. Och då de kastade lotten, råkade det på Jona.* *Ords. 16: 33.

Nu styrde Gud dessa hedningars lottkastning likasom i Josua tid. Se Jos. 7: 18. Ordspr. 18: 18.

8. Då sade de till honom: Säg oss, hwarföre går oss så illa? Hwad är din handel, och hwadan är du kommen? Utaf hwad land är du, och af hwad folk är du?

De förmoda, att han begått någon missgerning, som war orsak till denna storm.

9. Han sade till dem: Jag är en Ebreer, och fruktar HERran Gud af himmelen, som hafwet och det torra gjort hafwer.

10. Då fruktade männerna storligen, och sade till honom: Hwi hafwer du då detta gjort? Ty de wisste, att han flydde ifrån HERran: ty han hade sagt dem det.

Då dessa hedningar fingo weta, att Jona war en tillbedjare af Israels Gud, som de måhända icke säkert wisste (v. 6), blefwo de ännu mera förskräckta, så snart han nu också hade sagt dem, att han flydde ifrån Herran.

11. Då sade de till honom: Hwad skola wi då göra med dig, på det hafwet måtte oss stilla warda? Ty hafwet gick fast uppå dem.

Af fruktan för Israels Gud wågade de icke att förgripa sig på propheten, utan frågade honom hwad de skulle göra. Huru mycket större gudsfruktan hos dessa hedningar, än hos många, som kallas Christna!

12. Han sade till dem: Tager, och kaster mig i hafwet, så stillas eder hafwet; ty jag wet, att sådan stor storm öfwer eder kommer för min skull.

Icke blott efter sitt samwetes röst, utan efter en prophetisk ingifwelse, gaf Jona en sådan befallning. Guds afsigt härmed war icke blott att göra ett underwerk med Jona, utan ock att förhärliga sitt namn ibland dessa hedningar.

13. Och männerna rodde, att de måtte åter komma till lands igen; men de kunde icke, ty hafwet gick swårligen uppå dem.

14. Då ropade de till HERran, och sade: Ack HERre, låt oss icke förgås för denna mannens själs skull, och räkna oss icke oskyldigt blod till;* ty du, HERre, gör såsom dig täckes. *Dom. 9: 24.

Förut hade de åkallat hwar och en sin gud, men nu åkallade de gemensamt Herran, Israels Gud. Så bedja de Honom ock förlåta och icke tillräkna dem, om de nu åtlydde prophetens råd, för att rädda sig ur faran. Äfwen häruti wisar sig en naturlig mildhet och fruktan för den allsmäktige Guden hos dessa hedningar.

15. Och de togo Jona, och kastade honom i hafwet; då wände hafwet igen af sin storm.

16. Och männerna fruktade HERran storligen, och gjorde HERranom offer och löfte.

Att hafwet plötsligt lugnades och stormen stannade, så snart de hade åtlydt befallningen, war ett bewis på Guds stora makt och att det war Han, som hade sändt stormen, och Han, som stillade den. Huruwida dessa löften blott syftade på widare offer eller om de lofwade att omwända sig till Israels Gud, är icke klart, men ordet menar troligen det sednare.

2. Capitel.

Jona uppslukas beder, utsprutas.

Och HERren förskaffade en stor fisk till att uppsluka Jona; och Jona war i fiskens buk tre dagar och tre nätter.* *Matth. 12: 40; cap. 16: 4. Luc. 11: 30.

Här står icke hwad slags fisk detta warit, men det finnas flera slag af fiskar, som äro så stora och hafwa ett så widt gap, att de med lätthet kunna sluka en menniska. Men det underbara i denna händelse består deruti, att prophetens lif blef bewaradt i detta stora sjödjur. — Tre dagar och tre nätter kan hafwa den betydelsen, att det icke war tre fulla dygn; utan en del af det första samt hela det andra och en del af det tredje dygnet. Matth. 12: 39–41.

2. Och Jona bad till HERran sin Gud i fiskens buk;

3. Och han sade: Jag ropade till HERran i min ångest, och Han swarade mig; jag ropade utur helwetets buk, och du hörde min röst.* *Ps. 77: 3, 4. Ps. 120: 1. Ps. 130: 1.

Fisken war för Jona liksom en lefwande graf. Med helwete menas här graf, och denna graf war för propheten en förfärlig bild af afgrunden; han kände förebråelser i sitt samwete och syndens och dödens förskräckelse, men icke förtwiflans ångest, utan han fick nåd att ropa till Gud utur djupet, och han blef bönhörd och fick äfwen tröst i sin stora nöd.

4. Du kastade mig uti djupet midt i hafwet, så att floderna kommo omkring [ band II, 719 ]mig; alla dina wågor och böljor gingo öfwer mig.

Både hafwets wågor och dödens förskräckelser, som på somliga ställen i ordet liknas wid en brusande flod, gingo öfwer honom under denna swåra pröfningstid. Se Ps. 69: 2, 3. Ps. 42: 8. Ps. 88: 8.

5. Jag tänkte, att jag bortkastad war ifrån dina ögon; men jag skall ännu få se ditt heliga tempel.

Dessa ord wisa, huru förskräckelse, twifwel och hopp omwexlade i prophetens själ under den stora bedröfwelsen.

6. Wattnen omhwärfde mig allt intill mitt lif; djupet omgrep mig, sjöhwassen öfwertäckte mitt hufwud.* *Ps. 69: 2.

7. Jag sank neder till bergsgrunden, jorden hade beslutit mig med sina bommar ewinnerligen; men du hafwer fört mitt lif utur förderfwet, HERre min Gud.

Bommar betyder här jordens djupa bergfästen. Propheten tyckte sig wara så fast omsluten i hafwets djup af dessa bergfästen, såsom om han warit innestängd i den starkaste fästning eller fängelse.

8. Då min själ öfwergaf sig, tänkte jag uppå HERran, och min bön kom till dig, uti ditt heliga tempel.

Då min själ öfwergaf sig, d. ä. då jag wille försmäkta i min stora nöd. Så berättar här propheten, huru hans själ bäfwade, men bad och hoppades på Gud, under det han war lefwande begrafwen. Han tänkte på Herran och Hans helgedom.

9. Men de som förlåta sig uppå sina gerningar, hwilka dock intet äro, de akta intet om nåden.

De, som förlåta sig uppå sina gerningar, grt.: de, som förlita sig på lögnens fåfängligheter, d. ä. på någon afgud eller på sina egna gerningar. De öfwergifwa Guds nåd, som är den enda grunden till hopp om räddning i all nöd. All slags egenrättfärdighet är en lögnens fåfänglighet.

10. Men jag will offra med tacksägelse; mina löften will jag betala* HERranom, att Han mig hulpit hafwer.† *Ps. 50: 14. Ps. 116: 7. †Ps. 3: 9.

Under den djupa ångesten hade prophetens själ fattat goda föresatser att lyda Herran och offra Honom lof och tackoffer, och dessa löften wille han efter sin räddning uppfylla. Allt detta ifrån v. 2 innehåller det wäsendtliga af prophetens bönerop i hwalfiskens buk, med de tillägg, som efter den förunderliga räddningen blefwo gjorda, och denna bön är ett offer af tacksägelse, som han offrade, likasom Noah, då han gick ur arken, offrade brännoffer och tackoffer.

11. Och HERren sade till fisken, och han utsprutade Jona in uppå landet.

Sannolikt blef Jona uppkastad på landet nära det ställe, der han hade begifwit sig på skeppet, på det detta under måtte blifwa så mycket större och härligare inför hela Juda och Israels folk. Enligt dessa twå capitels innehåll är Jona sjelf en lefwande predikan om Christus och om Christi kyrka, om Christus i grafwen och i uppståndelsen, och om Christi kyrka i dess swåraste pröfningar, i helwetets ångest, i dess förlossning ur nöden, i dess bönerop, förtröstan och tacksägelser, och i dess uppståndelse ifrån de döda. Men Jona nöd är ock en lefwande afbild af trogna själars ångest och qwal i djupa och swåra anfäktningar, då de tycka sig wara liksom omslutne af syndens och afgrundens djup. I detta tillstånd omwexlar hos dem twifwel, ångest, klagan, bön och förtröstan; de släppa icke Herran, fastän allt hopp synes wara utdödt. Och äfwen om de hafwa med olydnad emot Gud ådragit sig lidandet, så är detta en ökad orsak till ångest, men de förtrösta dock på Guds förbarmande. Kaster icke bort eder tröst, den en stor lön hafwer! Ebr. 10: 35.

3. Capitel.

Jona sändes, går. Nineve bot.

Och HERrans ord skedde annan gång till jona, och sade:

2. Statt upp, och gack in uti den stora staden Nineve, och predika honom den predikan, som jag dig säger.

Statt upp! Med detta ord kallade Herren Jona på nytt och gaf honom nåd och kraft och mod att gå åstad och predika i Nineve.

3. Då stod Jona upp, och gick bort till Nineve,* såsom HERren sagt hade; men Nineve war en Guds stad, tre dagsresor stor. *Jona 1: 2.

En Guds stad, d. ä. en mycket stor och skön stad, och hvilken Gud hade gifwit utomordentlig makt och framgång. Tre dagsresor stor, eller, såsom det berättas, 480 stadier eller nära 8 mil i omfång, med omkring 2 millioner menniskor. Se cap. 4: 11. Såsom Jona efter sin räddning från döden predikade, så sände Christus efter sin uppståndelse sina apostlar att predika Evangelium. Jona räddning blef också Nineves räddning. Så ligger i Christi död och uppståndelse och i Hans Evangelium frälsning och salighet för den syndiga werlden.

4. Och då Jona begynte ingå en dagsresa in i staden, predikade han, och sade: Det år ännu fyratio dagar, och så skall Nineve förgås.

Nineve fick af Herran en bestämd bättringstid, såsom Gud icke plägar straffa, utan föregående warningar. Äfwen Sodoms folk hade blifwit förut warnadt genom Loth.

5. Då trodde de Ninevitiske män* uppå Gud, och läto predika fasta,† och [ band II, 720 ]drogo säckar uppå sig, både stora och små. *Matth. 12: 41. Luc. 11: 32. †Joel 2: 15.

Nineves folk trodde prophetens predikan, de förödmjukade sig inför den sanne Guden och föranstaltade en allmän bot- och bättringstid med fasta och böner. Orden wisa tydligt, att i Nineve war då uppriktigare bot och bättring och mera bönerop, än nu i ogudaktiga christna städer.

6. Och då det kom för konungen i Nineve, stod han upp af sitt säte, och lade af sitt purpur, och tog en säck omkring sig, och satte sig i aska;* *Job 2: 8. Matth. 11: 21. Luc. 10: 13.

7. Och lät utropa och säga i Nineve, af konungens och hans wäldigas befallning, alltså: Det skall hwarken menniska eller djur, hwarken fä eller får något smaka; och man skall icke hafwa dem i bet, eller låta dem watten dricka;

8. Och skola taga säckar om sig, både folk och fä, och ropa stadeligen till Gud; och hwar och en wände sig ifrån sin onda wäg, och ifrån sina händers ondska;

9. Ho wet? Gud måtte omwända sig, och ångra det,* och wända sig ifrån sin grymma wrede, att wi icke förgås. *Jer. 18: 8. Joel 2: 14.

Dylika allmänna påbud om fasta och bön skedde stundom i Österlanden äfwen bland hedningarna, och äfwen husdjuren måste på sitt sätt deruti deltaga. I stället för ståtliga täcken skulle de hästar, åsnor eller kameler, som af de förnäma anwändes, nu täckas med säcktyg, swart groft hårtyg. Man måste förundra sig öfwer, att i Nineve både konung och folk trodde den fattige propheten från Judalandet, ehuru han icke gjorde underwerk. Bättringen war allwarlig och bestod icke blott i de yttre tecknen; men huru länge någon werkan deraf qwarblef, berättas här icke. O, huru mäktigt werkar Guds ord, då det förkunnas i sin renhet och åtföljes af Herrans kraft! Måtte dock alla trogna predikanter, som blifwa modfällda för swårigheterna i sitt embete, trösta sig med denne prophets exempel, hwilken hade ännu större swårigheter för sig!

10. Då nu Gud såg deras gerningar, att de omwände sig ifrån sin onda wäg, ångrade Gud* det onda, som Han talat hade, att Han dem göra wille; och gjorde det icke. *1 Mos. 6: 6.

Om Guds ånger, se 1 Mos. 6: 6. Detta betyder den förändring, som skedde i förhållandet mellan Gud och Nineves folk, då de gjorde bättring. Han uppsköt straffet öfwer Nineve i många år, och hade bättringen blifwit waraktig, så hade det kunnat frälsas från undergång, men en lång tid derefter förstördes Nineve, emedan folket åter fallit i ogudaktighet och synd. Det förstördes af Cyaxares och NebucadNezars förenade härar. En gång sände Herren till dem en prophet, men icke ännu en gång. Hwarje menniska och hwarje folk har sin nådetid, då det af Herran sökes. Lycklig den, som aktar derpå! Men Herren Jesus sjelf gret öfwer Jerusalem, emedan det icke känna kunde den tid, i hwilken det sökt war. — Jona predikan i Nineve och dess stora werkan war en kraftig förödmjukelse för Israels folk, efter Herrans ord: ”Jag skall reta dem igen på det som icke är folk; med ett galet (hedniskt) folk skall jag förtörna dem.” 5 Mos. 32: 21.

4. Capitel.

Jona wrede, kurbits, straff.

Det förtröt Jona ganska storligen, och wardt wred;

Jona fruktade nu, att folket kunde hålla honom för en lögnprophet; detta war klentro och brist på ödmjukhet, att han icke öfwerlemnade Herrans sak åt Herran sjelf.

2. Och bad till HERran, och sade: Ack HERre, det är det som jag sade, då jag ännu war i mitt land; derföre jag ock wille det förekomma och fly till hafs; ty jag wet, att du är en nådelig Gud, barmhertig, långmodig, och af stor mildhet,* och låter dig ångra det onda. *2 Mos. 34: 6. Neh. 9: 17. Ps. 86: 5. Ps. 103: 8. Ps. 145: 8. Joel 2: 13.

3. Så tag då nu min själ ifrån mig, HERre; ty jag will heldre wara död, än lefwa.

Detta war wisserligen ett knot emot Herran, och deruti låg en synd. Men ingen af Guds helige är i sig sjelf syndfri här i tiden, och så war icke heller Jona utan synd. Men sedan Jona hade predikat bättring för Nineve, så predikar nu Gud sjelf bättring för Jona.

4. Men HERren sade: Menar du att du skäligen wredgas?

5. Och Jona gick utur staden, och satte sig östan för staden; och gjorde sig der en hydda; der satte han sig neder i skuggan, till dess han måtte se, hwad staden wederfaras skulle.

Då den tid nalkades, hwarom Jona hade propheterat, eller den fyrationde dagen, så gick han ut för att afwakta hwad som skulle ske.

6. Men HERren Gud förskaffade en kurbits, den wäxte öfwer Jona, att hon skulle skugga öfwer hans hufwud, och wederqwicka honom i hans wedermöda. Och Jona gladdes fast öfwer den kurbitsen.

Kurbits, grt.: kikajon, en planta, som wäxer utomordentligt fort, med stora skuggrika blad. [ band II, 721 ]Denna skugga war för propheten en ljuflig swalka mot solhettan.

7. Men Gud förskaffade en mask om morgonen, då morgonrodnan uppgick; han åt kurbitsen, så att hon förtorkades.

8. Men då solen uppgången war, förskaffade Gud ett torrt östanwäder, och solen stack Jona uppå hufwudet, så att han wanmäktig wardt; då önskade han sin själ döden, och sade: Jag wille heldre wara död, än lefwande.

Detta är åter ett bewis på den menskliga swagheten, som ännu war qwar hos propheten, ehuru han hade fått erfara en så stor nåd. Den lummiga wäxten bortwissnade så hastigt, som den hade uppwäxt. Jona kände sig utmattad, och af ängslan och förtrytelse önskade han sig döden. Österns starka, heta windar förorsaka ofta en outsäglig matthet och ängslan.

9. Då sade Gud till Jona: Menar du, att du skäligen wredgas om kurbitsen? Och han sade: Jag må wäl wredgas allt intill döden.

Hwilken skilnad emellan propheten Jona i Herrans kraft, predikande wäldeligen för Nineves millioner, och propheten Jona i sin egen swaghet och otålighet, nu ledsen wid sjelfwa lifwet, och knotande mot Gud sjelf! Här wisar sig rätt tydligt, huru wanmäktig menniskan är i sig sjelf och huru också de benådade kunna försynda sig. Kan en menniska något godt uträtta, så är det i Herrans kraft. Icke oss, Herre, utan ditt namn tillkommer äran! Huru förunderlig är icke här Guds långmodighet och mildhet mot sin swage tjenare. O! huru mycket har Herren att öfwerse och fördraga äfwen hos redliga själar! Huru mycken långmodighet och nåd anwändes, för att bereda dem till en salig fulländning!

10. Och HERren sade: Du jemrar dig om kurbitsen, der du intet uppå arbetat hafwer, och hafwer ej heller låtit henne uppwäxa; hwilken i en natt wardt, och i en natt förgicks;

11. Och jag skulle icke jemra mig öfwer Nineve, en sådan stor stad, der mer uti är än hundrade tusende och tjugu tusende menniskor, som icke weta åtskilja emellan sin högra hand och den wenstra; der till ock mycket djur?

För Gud är det icke likgiltigt, när Hans werk förderfwas. Menniskorna äro Guds skapade werk. Jona hade icke planterat kurbitsen, eller underträdet, likwäl klagade han, då det wissnade. Men Gud hade genom sin skapelse och genom sin försyns styrelse gjort Nineves folk och det stora riket, och dertill icke anwändt en natt, utan många år; skulle Han då kunna låta Nineve förderfwas, om det möjligen kunde skonas? Nej! I Nineve funnos icke blott gamla syndare, hwilka dock nu wisat tecken till bättring, utan der woro mer än hundratjugutusen barn, som wäl af naturen woro syndiga menniskor, men Herren wille skona dem för Medlarens skull, fastän de icke kände Honom. Och äfwen på de otaliga djuren tänker den barmhertige Herren. Så framställer Han, såsom Skaparen, sin stora barmhertighet emot sina skapade werk och sin milda omtanka om de minsta, såwäl som om de största. O! huru mycket wänligare, huldare och barmhertigare är Herren Gud, än de bäste bland menniskors barn!

I dessa twå capitels innehåll framstår propheten Jona såsom en bild af det Judiska folket i sin kallelse att blifwa ett presterligt folk för hedningarna, och såsom en bild af den Christna församlingen i dess kallelse att bära Evangelii budskap till alla land. Prophetens exempel wisar ock, att församlingen dertill icke alltid är så willig, utan går ogerna åstad, och att i församlingen ofta är swaghet och skröplighet och många och stora brister. Och, o! huru outtröttlig är under allt detta Guds långmodighet och förbarmande och faderliga wård om alla sina swaga tjenare! Såsom kurbitsen wissnade öfwer Jona, såsom det skuggrika underträdet blef stunget af en mask och förtorkadt af östanwind, så förwissnar också snart det beskydd, som Christi kyrka till en tid fått åtnjuta af borgerlig öfwerhet och werldsliga makter. Måtte den öfwerlemna sig i Herrans wård allena, då allt sådant beskydd förswinner!

Ände på Propheten Jona.