Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Femte Boken Mose

←  Fjerde Boken Mose
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Femte Boken Mose (Deuteronomion.)
Kort öfwersigt  →


[ band I, 327 ]
DEUTERONOMION.


Femte Boken Mose.

Inledning.

Deuteronomion betyder den andra lagen. Israeliternas långa wandring är nu fulländad, de fiender, som stängde ingången till Canaans land äro besegrade, och en del af Israel är redan i besittning af sitt land. Nu skall folket snart gå öfwer Jordan och intaga det land, som Herren lofwat åt Abraham. Josua är redan wald till anförare i Mose ställe, och de män äro utnämnda, som skola dela landet mellan stammarne. Lagstiftningen är med Fjerde Mose Bok slutad. Lagstiftaren, Herren sjelf, wille icke öfwergifwa sitt folk; men Mose, som war en trogen tjenare i Herrans hus, hade nu fulländat sitt stora och wigtiga kall, och det högtidliga afskedet, förestod. Han måste skilja sig ifrån sitt folk, innan de kommo i besittning af Canaans land, likasom Christus genom döden skildes ifrån sina lärjungar, innan de blifwit delaktiga af den Helige Andes gåfwa, som är likasom ett fastebref på det himmelska Canaans arfwedel. Före sin död höll wår himmelske Medlare Christus härliga tal till sina lärjungar och slutade med en högtidlig öfwerstepresterlig bön och wälsignelse, som wi hufwudsakligen finna upptecknade i Joh. 13: Joh. cap. 1317. I dessa afskedsord af wår Frälsare är hela saligetswägen i korthet framlagd, bestrålad af ett outsägligt ljus, som framlyser ur Medlarens hjerta. Så framlägger nu Mose i några tal till det folk, från hwilket han snart skall skiljas, hufwudsumman af lagen ånyo, dels i kraftiga och trängda sammandrag, dels med några utwidgningar och tillägg, hwarigenom särskilda förordningar förklaras, dels inwäfwas påminnelser om särskilda tilldragelser, hwarigenom folket skall wäckas att tänka på Herrans underbara ledning och deras hjertan manas till trohet, kärlek, tacksamhet och frimodighet. Ändtligen belyser Mose Israels framtid med en förskräckligt warnande och härligt tröstande prophetisk ljusblick. Han hänwisar Israel till den ende sanne Propheten, Frälsaren och Ledsagaren, på whilken hela lagen och gudstjensten syftade, samt förmanar folket, att med tro och lydnad höra Honom, då Han skulle komma. Sedan slutar han med en innehållsrik wälsignelse.

Mose tal kunde kallas lagpredikningar. Det första eller inledningstalet, räcker från cap. 1 till cap. 4: 40. Det andra innehåller lagens återupprepande och förnyade inskärpning, från cap. 4: 44 till och med cap. 26. Det tredje, cap. 2730, är en uppmaning att hålla Guds förbund samt löfte om wälsignelse, om de hålla lagen, och hotelse med förbannelse, om de öfwerträda den. Den sista afdelningen af denna bok, cap. 3134, innehåller Mose afsked, lofssång, testamente och prophetiska wälsignelse, samt sist berättelsen om hans död, som af Josua blifwit bifogad. Dessa tal har Mose hållit till folket under den sista månaden af sitt lif.

1. Capitel.

Mose tal. Folkets resor, domare, spejare, lydnad, straff.

Desse äro de ord, som Mose talade till hela Israel på hinsidan Jordan i öknen, på den marken emot Röda hafwet, emellan Baran och Tophel, Laban, Hazeroth, och Disahab:

Hinsidan betyder här öster om Jordan, emedan Mose war med sin ande i Canaan, då han skref, och hans böcker woro bestämda för Canaans land. Öknen betyder den kala marken wid norra ändan af Döda hafwet öster om Jordan. Denna ödsliga trakt sträcker sig söder ut ända till Röda hafwet eller Rörhafwet.

2. Elfwa dagresor ifrån Horeb, den wägen om Seirs berg, in till Kades Barnea.

Då elfwa dagars tid hade således Israel kunnat komma från Horebs berg till det Moabitiska landet, men till straff för deras otro och olydnad warade deras wandring derifrån i 38 år.

3. Och det skedde i fyrtionde året, på första dagen i den elfte månaden; då talade Mose med Israels barn allt det HERren honom till dem budit hade.

Se 5 Mos. 34: 6. Således skedde det, som nu berättas, omkring en månad före Mose död.

[ band I, 328 ]4. Sedan att han hade slagit Sihon,* de Amoreers konung, som i Hessbon bodde; dertill Og,† konungen i Basan, som i Astaroth och i Edrei bodde. *4 Mos. 21: 24. †4 Mos. 21: 33.

5. På Hinsidan Jordan i de Moabiters land begynte Mose utlägga denna lagen och sade:

Här angifwes hufwudinnehållet af 5:te Mose Bok. Mose har nu ett nytt slägte framför sig och will nu i deras hjertan ingrafwa och inskärpa lagen. Ordet utlägga, hebr. beer, betyder ingrafwa, inrikta, uthugga i sten eller ingrafwa i metall. Det är ett uttrycksfullt ord, som wisar huru Herrans ord måste djupt ingrafwas i wåra hjertan och der stå outplånligt skrifna.

6. HERren wår Gud talade med oss på Horebs berg och sade: I hafwen länge nog warit wid detta berget:

7. Wänder eder, och drager åstad, att I mågen komma till de Amoreers¨ berg och till alla deras grannar, till mark, på berg och i dalar, söder ut och emot hafwets hamn i Canaans land, och till berget Libanon, allt intill den stora elfwen Phrath.* *2 Mos. 23: 31.

Se 1 Mos. 15: 18.

8. Si, jag hafwer gifwit eder landet, som för eder ligger; går der in, och intager det, såsom HERren edra fäder, Abraham, Isaac och Jacob swurit hafwer, att Han dem och deras säd efter dem det gifwa wille.* *1 Mos. 15: 18; cap. 17: 8.

På detta Herrans ord kunde Israel bygga med så stor wisshet, att de kunde betrakta Canaan såsom en skänk, som de endast behöfde taga i besittning. Härmed war seger öfwer fienderna utlofwad. Guds befallningar äro tillika löften. Då Gud befaller något, så lofwar Han dermed tillika, att Han will gifwa nåd och kraft dertill, om menniskan will lyda i förtröstan på Honom. Då Herren befaller oss att wända om ifrån syndens wäg och tro på Jesum Christum, att wi, må blifwa frälste, så lofwar Han dermed tillika, att gifwa oss nåd och kraft att ingå genom den trånga porten, att öfwerwinna de andeliga fienderna och att intaga det himmelska Canaan.

9. Då sade jag till eder på samma tiden: Jag förmår icke allena* utstå med eder: *2 Mos. 18: 18.

10. Förty HERren eder Gud hafwer förökat eder, så att I på denna dag ären såsom stjernornas tal på himmelen:

11. HERren edra fäders Gud göre eder ännu mång tusen mer, och wälsigne eder, såsom Han eder sagt hafwer.

12. Huru kan jag allena sådan möda och tunga, och trätor draga af eder?

Trätor: twister, som Mose skulle såsom domare afgöra.

13. Tager utaf eder wisa och förståndiga män, de som ibland edra slägter bekände äro, dem will jag uppsätta eder för höfwitsmän.

14. Då swaraden I mig och saden: Det är en god ting, der du om talar, att du göra will.

15. Så tog jag de yppersta af edra slägter, wisa och bekända män, och satte dem öfwer eder till höfwitsmän öfwer tusende, öfwer hundrade, öfwer femtio, öfwer tio, och embetsmän i edra slägter.

16. Och böd edra domare på samma tid, och sade: Förhörer edra bröder, och dömer rätt* emellan hwar man och hans broder, och främligen. *Joh. 7: 24.

Dessa domare, som folket då walde och Mose stadfästade, hade nu den borgerliga lagskipningen om händer, och endast swåra fall skulle hänskjutas till Mose.

17. I skolen ingen person anse i domen; utan skolen höra den lilla såsom den stora, och icke hafwa försyn för någon mans person; ty domsembetet hörer Gud till.* Om någon sak warder eder för swår, den låter komma till mig, att jag må den höra. *3 Mos. 19: 15. 5 Mos. 16: 19. 2 Chrön. 19: 6. Ords. 24: 23. Jac. 2: 9.

18. Alltså böd jag eder på den tiden allt det I göra skullen.

19. Så drogo wi ut ifrån Horeb och wandrade genom den hela öknen, den stor och gruflig är, såsom I sett hafwen, uppå den wägen till de Amoreers berg, såsom HERren wår Gud oss budit hade; och kommo intill Kades Barnea.

20. Då sade jag till eder: I ären komne in till de Amoreers berg, det HERren wår Gud oss gifwa skall.

21. Si, landet före dig, hwilket HERren din Gud dig gifwit hafwer; drag dit upp, och tag det in, såsom HERren dina fäders Gud dig sagt hafwer; frukta dig icke, och grufwa dig icke.

22. Så kommen I till mig alle och saden: Låt oss sända några män framför oss, som bespeja oss landet och säga oss igen, hwilken wäg wi skola draga der in, och de städer, der wi inkomma skola.

[ band I, 329 ]Det war således på folkets begäran Herren befallde att sända spejarne till Canaans land, på det folket måtte blifwa fullt öfwertygadt om landets förträfflighet. I folkets begäran låg wisserligen otro till grund, men Herren kommer på ett förwånande sätt menniskors swaghet till mötes, såsom då Jesus tog den blinde wid handen och lede honom, emedan mannen för sin otro skull icke genast kunde få sin syn. Marc. 8: 23.

23. De nöjde mig wäl; och tog utaf eder tolf män, utaf hwart slägte en.

24. Då de samme gingo åstad och drogo upp på berget och kommo till den bäcken Escol, så skådade de det,* *4 Mos. 13: 324.

25. Och togo landets frukt med sig, och buro ned till oss, och bådade oss igen, och sade: Landet är godt, som HERren wår Gud oss gifwit hafwer.

26. Men I willen icke draga dit upp, och blefwen HERrans eder Guds ord ohörsamme;

27. Och knorraden* i edra tjäll, och saden: HERren är oss hätsk, derföre hafwer Han fört oss utur Egypti land, på det Han skall gifwa oss i de Amoreers händer, till att förgöra oss. *4 Mos. 13: 29.

28. Hwad skulle wi der uppe? Wåra bröder hafwa förfärat wåra hejrtan, och sagt: Det folket är större och högre än wi; städerna äro stora och bemurade upp till himmelen; dertill hafwa wi sett der Enakims barn.* *4 Mos. 13: 29.

Hwad skulle wi der uppe, grt: Hwart skulle wi gå upp, hwar skulle wi intränga i landet, då det har så starka förswar? Så klagade folket i sin förtwiflan och tänkte icke på förlossningen utur Egypti land.

29. Och jag sade till eder: Grufwer eder icke, och frukter eder icke för dem:

30. HERren eder Gud drager för eder, och Hans skall strida för eder, såsom Han hafwer gjort med eder i Egypten för edra ögon;

31. Och i öknen, der du sett hafwer huru HERren din Gud dig burit hafwer såsom en man bär sin son, i all den wäg, der I wandrat hafwen, intill dess I till detta rummet komne ären.

32. Men I skötten der intet om, att I måtten trott HERran eder Gud;

33. Den för eder gick till att wisa eder de rum, der I eder lägra skullen, om natten i eld, att Han skulle wisa eder wägen, den I gå skullen, och om dagen i molnskyn.* *2 Mos. 13: 21. 4 Mos. 10: 34.

Detta klagorop war icke något ångerrop, och innebar icke någon bättring eller ett botfärdigt sinne. Det liknade Esaus tårar, hwilka icke flöto från ett bedjande hjerta, och kunde derföre icke föra till delaktighet af den andliga wälsignelsen. Sådana klagorop härröra af otro och ett knotande sinne, som dermed wanärar och ohelgar Guds namn. Israels andra stora synder, som woro många, uteslöto det icke från Canaans land; men denna synd förtörnade Herren aldra mest och wållade, att Han med en ed förklarade, att de icke skulle ingår i löftets land. Så är det ock otron, som utgör det enda hindret för saligheten; ty andra synder kunna förlåtas, då menniskan gör bättring och tror på Herren Jesum. Se Joh. 16: 9.

34. Då nu HERren hörde edert rop, wardt Han wred och swor och sade:

35. Ingen af detta onda slägtet skall få se det goda landet,* som jag swurit hafwer att gifwa deras fäder: *4 Mos. 14: 23; cap. 26: 65. 5 Mos. 2: 14. Ps. 95: 11.

36. Förutan Caleb, Jephunne son, han skall se det; honom will jag gifwa det landet, der han på stigit hafwer, och hans barn; derföre att han hafwer troliga efterföljt HERran.

37. Och wardt HERren wred på mig för eder skull, och sade: Du skall icke heller komma derin.* *4 Mos. 20: 12, cap. 27: 14. 5 Mos. 3: 26, 27; cap. 4: 21; cap. 34: 4.

Mose och Aarons misströstan wäcktes således genom folkets halsstarrighet.

38. Men Josua, Nuns son, som din tjenare är, han skall komma der in; styrk honom, ty han skall utskifta Israel arfwet.

Som din tjenare är. grt.: Som står för ditt ansigte. 1 Mos. 18: 8.

39. Och edra barn, om hwilka I saden: De skola blifwa till ett rof,* och edra söner, som på denna dag hwarken weta godt eller ondt, de skola komma der in; dem skall jag gifwa det, och de skola taga det in. *4 Mos. 14: 3.

40. Men wänder I om, och drager åt öknen, den wägen åt Röda hafwet.

41. Då swaraden I och saden till mig: Wi hafwa syndat emot HERran, wi wilja dit upp och strida,* såsom HERren wår Gud oss budit hafwer. Som I nu redo woren hwar i sitt harnesk, och skullen draga upp på berget: *4 Mos. 14: 40, 41.

[ band I, 330 ]42. Sade HERren till mig: Säg dem, att de icke draga dit upp, ej heller strida: ty jag är icke med eder; att I icke warden slagne för edra fiender.

43. Då jag detta sade eder, lydden I icke, och worden HERrans ord ohörsamme, och worden öfwerdådige, och drogen upp på berget;

44. Så drogo de Amoreer ut, som på berget bodde, emot eder, och jagade eder, såsom bin göra, slogo eder i Seir allt in till Horma.* *4 Mos. 14: 45.

Amoreerna, såsom det mäktigaste, hedningafolket, nämnes stundom, ensamt, fastän andra Canaanitiska stammar och Amalekiterna deltagit i striden.

45. Då I nu igen kommen och greten för HERran; wille HERren icke höra eder röst, och böjde sina öron icke till eder.

46. Så blefwen I uti Kades en lång tid.

2. Capitel

Edom, Moab, Ammon skonas. Sihon slagen.

Då wände wi om och drogo ut i öknen, på den wägen till Röda hafwet, såsom HERren sade till mig: och drogo omkring Seirs berg, en lång tid.

Detta war öknen söder om Döda hafwet, wester om Seirs berg.

2. Och HERren sade till mig:

3. I hafwen nu nog dragit kring om detta berget; vänder eder norr ut.

4. Och bjud folket, och säg: I skolen draga genom edra bröders Esaus barns gränser,* som bo i Seir, och de skola frukta för eder: men förwarer eder granneligen. *4 Mos. 20: 14, [et]c.

5. Slår icke uppå dem: ty jag skall icke gifwa eder en fot bredt uti deras land: förty Esau barn hafwer jag gifwit Seirs berg till att besitta.* *1 Mos. 36: 8.

Edomiterna skulle icke nu underkufwas, deras tid war ännu icke kommen, men den kom sednare. 1 Sam. 14: 47. 2 Sam. 8: 14.

6. Maten skolen I köpa af dem för edra penningar, den I äten; och wattnet skolen i köpa af dem för penningar, som I dricken.

7. Ty HERren din Gud hafwer wälsignat dig i alla dina händers gerningar: Han hafwer lagt på hjertat ditt resande genom denna stora öknen: och HERren din Gud hafwer i fyrtio år warit när dig, så att dig intet hafwer fattats.

Edoms folk war nu förskräckt för Isreliterna, då de kommo från ett annat håll, der Esaus land, icke war skyddat af berg, såsom på andra sidan. Nu skulle Israels folk icke begagna Esaus barns fruktan, för att göra dem skada, utan betänka, att Herren sjelf hade gifwit Seirs berg till besittning åt Esau. 1 Mos. 27: 39, och cap. 36: 8. Widare skulle Israel komma ihåg, huru Herren hade genom det långa resandet genom den stora öknen likasom burit hela Israels folk på sitt hjerta. Det skulle derföre wara barmhertigt mot sina stamförwandter, emedan Herren warit så barmhertig emot dem. Innan folket nu får ingå i Canaan, måste det lära försonlighet och broderlig kärlek. Mycket kunna wi lära af den föreskrift, som Herren nu gaf sitt folk. Esaus barn woro woro wida åtskilde ifrån Israel både i lära, tänkesätt och lefwerne; men likwäl skulle Israel behandla dem broderligt och icke tänka på, att Edomiterna gjorde motstånd med en fiendtlig här, då Israel från söder wille intränga i Canaans land. Så skola ock wi wara kärleksfulla äfwen mot de menniskor, som icke hafwa samma tänkesätt som wi, utan snarare stå oss emot. Wi måste fördraga dem, så länge de förgragas af Gud, och aldrig gå Hans straffande hand i förwäg, ej heller ingripa, då Han straffar dem, likaså litet som wi wilja, att de skola lägga sten på börda, då wi lida aga och pröfningar. Han befallde att Canaaniterna skulle utrotas, men Han befallde, att Edom skulle skonas. Någon sådan befallning att utföra en Herrans straffdom gifwer Gud aldrig i Nya Testamentet åt någon enskild menniska, som är ett Guds barn, likasom Herren Jesus sjelf icke under sin synliga wistelse på jorden uppträdde såsom domare och lät straffdomar öfwergå de ogudaktiga, utan twärtom, då Jacobus och Johannes i kärleksfull ifwer frågade: Herre, will du, så wilje wi säga, att elden måtte komma ned af himmelen, och förtära dem, såsom ock Elias gjorde? så näpste Jesus dem och sade: ”I weten icke hwars Andas (barn) I ären, ty menniskones Son är icke kommen till att förderfwa menniskornas själar, utan till att frälsa dem”. Luc. 9: 54–56. Så har också Jesus sjelf icke gifwit åt sin kyrka och församling någon befallning att utföra straffdomar öfwer Hans rikes finder, utan Hans befallning lyder annorlunda: I hafwen hört att det är sagdt: Du skall älska din nästa, och hata din fiende. Men jag säger eder: älsker edra owänner, wälsigner dem, som eder banna: görer wäl emot dem, som eder hata: beder för dem, som göra eder skada, och förfölja eder. Matth. 5: 43, 44. Denna befallning är bindande för alla sanna christna. Hwad åter beträffar de krig, hwaruti någon gång äfwen sanna christna måste deltaga till trons förswar, så är att märka, att detta deltagande icke får ske utan twingande nödwändighet. Något krig kan icke börjas af styresmän med christerligt sinne. De kunna blott af yttre omständigheter twingas [ band I, 331 ]att uppträda till undersåtares förswar. Ännu mindre kan kyrkan uppträda med förföljelse emot otrogna utan att rakt fram öfwerträda Jesu bud. Och allraminst har en enskild menniska tillåtelse att förfölja en annan för olikhet i tro, öfwertygelse och tänkesätt. Allt detta gäller ända till den tid, då Herren skall strida sjelf mot sitt rikes fiender med sin muns tweegade swärd, i hwilken strid äfwen Hans härar skola deltaga. Zach. 9: 14–16 och cap. 12: 6. Uppb. 19: 15. Till dess har Han gifwit hwarje lärjunge denna befallning: stick ditt swärd uti skidan. Blott med trons sköld och andans swärd, som är Guds ord, och med bönens och kärlekens makt skall nu en Jesu lärjunge föra striden, och seger winnes endast geniom de heligas tålamod och tro. Uppb. 13: 10. Huru en christen skall förhålla sig i striden mot synden och werlden läres af Eph. 6. Gal. 6: 1–5. Jac. 3: 13–18 och cap. 4: 1–3. Matth. 18: 15–17. Och i afseende på bekännelsen lärer oss Guds ord, att den icke skall afläggas i otid, men att Herrans trogna skola alltid wara rederbogne till att swara hwarjom och enom, som begärer skäl till det hopp, som i dem är, och det med saktmodighet och fruktan. 1 Pet. 3: 15.

Såsom Israels icke fick ingå i Canaans land utan att först blifwa satt på detta prof, om de wille hafwa ett försonligt och kärleksfullt sinne emot Edoms barn, så blifwa alla wandringsmän till det himmelska Canaan satte på prof, om de wilja af hjertat förlåta alla sina fiender och uppriktigt älska dem alla. Utan en sådan kärlek, försonlighet och mildhet kan ingen ingå i det himmelska fäderneslandet.

8. Då wi nu ifrån wåra bröder Esau barn dragne woro, som på Seirs berg bodde, på den wägen den markens ifrån Elath och Ezion Gaber, wände wi om och gingo den wägen genom de Moabiters öken.

Elath och Ezion Gaber ligga wid den Persiska hafswiken. De är troligt, att tabernaklet stod upplaget i Ezion Gaber öfwer trettio år.

9. Då sade HERren till mig: Du skall ingen skada göra de Moabiter eller slå uppå dem; ty jag will intet gifwa dig af deras land till att besitta: förty Lots barn hafwer jag gifwit Ar* till att besitta. *4 Mos. 21: 28.

10. De Emim hafwa i förtiden bott deruti, hwilka woro ett stort, starkt och högt folk, såsom Enakim.* *4 Mos. 13: 23.

11. Man höll dem ock för Resar såsom Enakim; och de Moabiter kalla dem ock Emim.

Dessa jättelika folkstammar lefde i Abrahams tid, men icke i Mose tid. Emim betyder förskräckliga, Samsummin (v. 20) högst ogudaktiga, och Avim (v. 23) förwända menniskor. Dessa kraftiga menniskor, som warit så trotsge i känslan af sin köttliga styrka, woro nu redan öfwerwunna och utrotade.

12. Bodde ock i förtiden de Horiter i Seir, och Esau barn fördrefwo och förlade dem för sig, och bodde i deras stad, såsom Israel sin besittnings land gjorde, det HERren dem gaf.* *1 Mos. 14: 6; cap. 36: 20.

Horiter betyder de som bo i hålor och bergsskrefwor; äfwen dessa hade blifwit utrotade. Dessa gamla folkslag nämnas här för att wisa Israels folk, att det är Herren som utrotar ett folk och i stället insätter ett annat, så snart det Honom täckes, och att Isarel nu kunde hoppas att öfwerwinna Canaaniterna lika lätt som Edoms barn fordom hade utrotat Horiterna och de kraftiga jättefolken, som förut innehade Seirs berg.

13. Så warer nu redo, och drager öfwer den bäcken Sared.* Och wi drogo deröfwer. *4 Mos. 21: 12.

14. Men tiden, medan wi drogo ifrån Kades Barnea, intill dess wi kommo öfwer den bäcken Sared, war åtta och trettio år, till dess alla stridsmän döde woro i lägret, såsom HERren dem swurit hade.* *4 Mos. 14: 29.

15. Dertill war ock HERrans hand emot dem, att de förgingos utur lägret, till dess de woro åtgångne.

16. Då alla stridsmännerne åtgångne woro, att de döde woro ibland folket;

17. Talade HERren med mig och sade:

18. I dag skall du draga genom de Moabiters landsändar wid Ar;

19. Och skall komma in mot Ammons barn, dem skall du ingen skada göra,* eller slå dem; ty jag will icke gifwa dig Ammons barns land till att besitta: förty jag hafwer gifwit det Lots barn till att besitta. *Dom. 11: 15.

20. Det hafwer ock räknadt warit för Resars land; och hafwa desslikes i förtiden Resar bott der inne. Och de Ammoniter kalla dem Samsummim:

21. De woro ett stort, starkt och högt folk, såsom Enakim: och HERren förgjorde dem för dem, och lät dem besitta dem, så att de skulle bo i deras stad;

22. Såsom Han gjort hade med Esau barn, som på Seirs berg bo, då Han förgjorde dem för de Horiter, och lät dem besitta dem, så att de hafwa bott i deras stad, allt intill denna dag.

23. Och de Caphthorim drogo utur [ band I, 332 ]Caphthor, och förgjorde de Avim, som bodde i Hazerim allt intill Gaza, och bodde i deras stad.

De Caphthorim woro af Philisteernas stam. De härstammade från Caphthor, som sannolikt war det gamla namnet på ön Creta.

24. Warer redo, och drager ut, och går öfwer den bäcken wid Arnon: Si, jag hafwer gifwit i dina händer Sihon, de Amoreers konung, i Hessbon med hans land: begynn att intaga det, och strid emot dem.

25. I dag will jag begynna, att alla folk under himmelen skola frukta och förskräckas för dig, så att, när de höra om dig, skola de bäfwa och sorg hafwa för din tillkommelse.

26. Då sände jag bud utaf öknen östan efter till Sihon,* konungen i Hessbon, med fridsamma ord,† och lät säga honom. *4 Mos. 21: 21. †5 Mos. 20: 10.

27. Jag will draga genom ditt land; och såsom wägen löper, så will jag draga: Jag will icke wika antingen på den högra eller den wenstra sidan.* *4 Mos. 21: 22.

28. Mat skall du sälja mig för penningar, att jag äter; och watten skall du sälja mig för penningar, att jag dricker: jag will allenast till fot gå derigenom:

29. Såsom Esau barn mig gjort hafwa, som bo i Seir, och de Moabiter, som bo i Ar; till dess jag må komma öfwer Jordan uti det landet, som HERren wår Gud oss gifwa skall.

30. Men Sihon, konungen i Hessbon, wille icke, att wi skulle draga derigenom:* ty HERren din Gud förhärdade hans sinne och förstockade hans hjerta, på det Han skulle gifwa honom i dina händer,† såsom du nu ser. *5 Mos. 29: 7. †Amos 2: 9.

Då Sihon icke antog de fredliga förslag, som gjordes honom, v. 26, hwilka äfwen woro fördelaktiga, så gick öfwer honom en straffdom såsom öfwer Pharao, ty nu war Amoreernas syndamått fullt. 1 Mos. 15: 16.

31. Och HERren sade till mig: Si, jag hafwer begynt att gifwa för dig Sihon och hans land; begynn till att intaga och besitta hans land.

32. Och Sihon drog ut emot oss med allt sitt folk till strid till Jahza.

33. Men HERren wår Gud gaf honom för oss, att wi slogo honom med hans barn och allt hans folk.

34. Så wunno wi på samma tiden alla hans städer, och till spillo gåfwo alla städer, både män, qwinnor och barn, och läto ingen igen blifwa:

En del af Amoreerna flydde undan och utgjorde äfwen sedan ett folk. Jos. 10: 5. Det hörde till straffdomen, att Sihon nu blef förblindad och förhärdad, likasom fordom Pharao.

35. Utan boskapen togo wi för oss och det byte af städerna, som wi wunno.

36. Ifrån Aroer, som ligger på stranden utmed den bäcken wid Arnon, och ifrån den staden i dalen allt intill Gilead, ingen stad war, som sig kunde beskydda för oss: HERren wår Gud gaf alltsamman för oss.

En annan stad Aroer låg i Gads stam, långt nordligare.

37. Utan till Ammons barns land kom du icke, eller till något det som war wid den bäcken Jabbok, eller till de städer på berget, eller till något, det HERren wår Gud oss förbjudit hade.

Se 1 Mos. 32: 22.

3. Capitel.

Ogs rike. Rubens, Gads, Manasse lott Mose begär.

Och wi wände om och drogo upp den wägen till Basan: Och Og, konungen i Basan, drog ut emot oss med allt sitt folk, till att strida wid Edrei.* *4 Mos. 21: 33. 5 Mos. 29: 7.

2. Men HERren sade till mig: Frukta dig icke för honom; ty jag hafwer gifwit honom i dina händer, och allt hans folk med hans land, och du skall göra med honom, såsom du gjorde med Sihon, de Amoreers konung, den i Hessbon satt.* *4 Mos. 21: 24.

3. Alltså gaf HERren wår Gud ock konung Og i Basan i wåra händer, med allt hans folk,* så att wi slogo honom, till dess honom intet igen blef. *4 Mos. 21: 35.

4. På samma tid wunno wi alla hans städer, och war ingen stad, den wi honom icke aftogo; sextio städer, hela den ängden Argob, i Ogs rike, som war i Basan.

På den tiden woro dessa länder tätt bebodda och mycket uppodlade. Nu äro de nästan öde.

5. Alla dessa städer woro fasta med höga murar, portar och bommar, förutan andra ganska många små städer, som ingen mur hade.

[ band I, 333 ]6. Och gåfwo dem till spillo, såsom wi med Sihon, konungen i Hessbon, gjort hade: alla städer gåfwo wi till spillo, både med män, qwinnor och barn.

7. Men all boskapen och rofwet af städerna togo wi för oss.* *5 Mos. 20: 14.

8. Alltså togo wi i den tiden landet utur de twå Amoreers konungars händer på hinsidan Jordan ifrån den bäcken wid Arnon allt intill det berget Hermon;

Detta berg Hermon war en del af Gileads berg, sammanhängande med Libanon, hwaraf en hög spets är det egentliga Hermon, och derifrån utskjuter såsom en särskild arm denna bergssträcka till Gileads-trakten.

9. Hwilket de Zidonier Sirion kalla; men de Amoreer kalla det Senir.

Sirion betyder Harnesk. Sådana berg utgöra likasom skyddande harnesk för innewånarne emot fienderna. Senir betyder ljus eller lykta; för den snöbetäckta spetsens skull, som ofta af solen fick en stark glans, hade den detta namn.

10. Alla de städer på slätten och hela Gilead och hela Basan allt intill Salcha och Edrei, som äro städer i Ogs rike i Basan.

11. Ty allena konung Og i Basan war ännu igen utaf de Resar; Si, hans säng af jern är här i Rabbath, som hörer Ammons barn till, nio alnar lång och föra alnar bred, efter ett mans armbåge.

Storleken af Ogs säng bewisar icke mannens storlek, ty såsom det hörde till en konungs stat att hafwa stora palats och en storartad thron, så kunde äfwen denna säng hafwa en sådan storlek för pråls skull, men utan twifwel hade somliga menniskor på den tiden en jättelik gestalt. Då nu Israel i Herrans kraft hade öfwerwunnit sådana mäktiga och starka konungar, som Sihon och Og, så skulle de icke frukta för de starka folken på andra sidan Jordan, bland hwilka dock inga så starka Resar funnos. (Alnen war då så lång som en mans arm från armbågen till längsta fingerspetsen, omkring 34 af wår aln.)

12. Så togo wi då landet in på den tiden ifrån Aroer, som ligger när bäcken wid Arnon;* och halfwa landet af Gileads berg med dess städer gaf jag de Rubeniter och Gadditer.† *Jos. 12: 1. †4 Mos. 32: 33. 5 Mos. 29: 8. Jos. 13: 8.

13. Men det öfwer war i Gilead och hela Basan af Ogs rike gaf jag den halfwa slägten Manasse; den hela ängden Argob med hela Basan, som kallas de Resars land.

14. Jair, Manasse son, fick den hela ängden Argob allt intill Gessuri och Maachathi landsändar; och kallade Basan efter sitt namn Havoth Jair* allt intill denna dag. *4 Mos. 32: 41.

Orden ”allt intill denna dag” brukades såsom ett ordspråk, då något berättades, utan afseende på om det som berättades skett en lång eller en kort tid förut. Havoth Jair, d. ä. Jairs byar.

15. Men Machir gaf jag Gilead.* *4 Mos. 32: 39.

16. Och de Rubeniter och Gadditer gaf jag en del af Gilead, allt intill bäcken wid Arnon, midt i bäcken, der landamäret är, och allt intill den bäcken Jabbok, der landamäret är för Ammons barn:

Gränsskillnaden war alltså midt i bäcken, så att halfwa bäcken tillhörde Rubeniterna och Gadditerna och den andra hälften Amoreerna.

17. Dertill den slättmarken och Jordan, den landamäret är, ifrån Cinereth intill hafwet wid slättmarken: nemligen salthafwet nedan wid berget Pisga öster ut.* *4 Mos. 34: 11, 12.

Cinereth war namnet på sjön Genesareth. Salthafwet, d. ä. det Döda hafwet.

18. Och jag böd eder på samma tiden, och sade: HERren eder Gud hafwer gifwit eder detta landet att intaga det; så drager nu wäpnade för edra bröder Israels barn, alle I som stridsamme ären:* *4 Mos. 32: 17.

Rubens, Gads och halfwa Manasse stammar fingo af Mose denna befallning i öfwerensstämmelse med deras eget anbud. 4 Mos. 32: 17–21.

19. Förutan edra hustrur, barn och boskap, ty jag wet, att I hafwen mycken boskap; låter dem blifwa uti edra städer, som jag eder gifwit hafwer;

20. Till dess HERren låter ock edra bröder komma till rolighet såsom eder, att de ock intaga det land, som HERren deras Gud dem gifwa skall på hinsidan Jordan; sedan skolen I omwända* till eder besittning, den jag eder gifwit hafwer. *Jos. 22: 4.

21. Och jag böd Josua* på samma tiden och sade: Dina ögon hafwa sett allt det, som HERren eder Gud dessa twå konungar gjort hafwer, så warder HERren ock görande alla konungariken, dit du drager: *4 Mos. 27: 1822.

22. Frukter eder icke för dem, ty HERren eder Gud strider för eder.

23. Och jag bad HERren på den tiden och sade:

[ band I, 334 ]24. HErre, HERre, du hafwer begynt wisa din tjenare din härlighet och din starka hand: ty hwilken är den Gud i himmelen eller på jorden, som förmår efter dina werk och din makt göra?* *Ps. 86: 8. Ps. 89: 7.

25. Låt mig gå och se det goda landet på hinsidan Jordan; de goda berg och Libanon.

Mose bad, att han skulle få se Canaan, så att han finge ingå i detta land, dit han så länge hade längtat.

26. Men HERren wardt wred på mig* för eder skull och bönhörde mig icke: utan HERren sade till mig: Låt blifwa det; tala intet mer derom för mig. *4 Mos. 20: 12. 5 Mos. 1: 37; cap. 4: 21; cap. 31: 2; cap. 34: 4.

Mose hade så ofta blifwit bönhörd, men nu blef han icke hörd. Hans synd war förlåten, men han fick icke ingå i Canaans land. Detta afslag skulle först och främst werka såsom en förödmjukande och kraftig botpredikan på folket, som i denna synd, hwilken Mose begått, hade den största skulden. Herren wisade också med detta afslag af Mose bön, att ingen ofullkomlighet war tillåten hos folkets medlare, om han skulle kunna införa dem i Canaans land. Mose hade genom sin synd wisat sin ofullkomlighet, och dermed war det äfwen ådagalagdt, att den lag, som genom honom hade blifwit gifwen, icke kunde göra någon fullkomlig. Mose sjelf föreställer lagen, och lika så litet som Mose fick införa folket i Canaans land, lika så litet kan lagen eller någon slags rättfärdighet, som är af lagen, eller som är menniskans egen, införa någon i det himmelska Canaan. Mose bad förgäfwes att få inkomma i Canaan. Den som arbetar under lagen och icke blifwer delaktig af Christi rättfärdighet, beder förgäfwes att få ingå i himmelriket och klappar en gång förgäfwes. Matth. 7: 21, 22. Herren befallde Mose att icke ens tala derom och icke widare bedja denna bön. Lika så litet will Herren höra deras böner, som icke hafwa någon annan rättfärdighet än lagens att stödja sig på. Mose blef sjelf salig, men han blef icke salig genom lagen, utan genom Evangelium, genom den evangeliska salighetslära, som i offergudstjensten afspeglades, och således genom tron på det rätta försoningsoffret, Christus. Josua, som war en förebild af Christus, såsom hans namn äfwen innebär, fick införa Israel i Canaans land. Så är det Christus, men icke Mose, så är det evangelium, men icke lagen, som införer de trogna i det himmelska fäderneslandet.

Wi lära äfwen af denna vers, att då en bön icke kan blifwa hörd, så will Herren icke att man skall bedja den; och detta erfara Guds barn ofta på det sätt, att deras hjerta förlorar all frimodighet till en sådan bön. Bönens ande drager sig undan, och kraften att bedja samma bön förswinner. Då bör man ingalunda bjuda till att arbeta sig till bönhörelse, utan ödmjukt sluta med en annan bön: Fader, ske din wilje!

27. Stig upp på höjden af berget Pisga, och häf dina ögon upp wester ut och norr ut och söder ut och öster ut, och se det med ögonen; ty du skall icke gå utöfwer denna Jordan:

Pisga war den högsta spetsen af Nebos berg. Såsom Mose, innan han samlades till sina fäder, blef benådad med en fröjdande och stärkande åsyn af Canaans land, så få Guds barn med trons öga skåda in i det himmelska Canaan, för att uppmuntras och stärkas till sin hädanfärd, men utan att dö kunna de icke inkomma der; ty kött och blod kunna icke ärfwa Guds rike. 1 Cor. 15: 50.

28. Utan bjud Josua, att han är tröst och frimodig; förty han skall gå öfwer Jordan för folket, och skall utskifta dem landet,* som du seende warder. *Jos. 14: 1.

29. Så blefwo wi då i den dalen in mot Peors hus.

Peors hus, grt. Beth Peor, war namnet på detta ställe, som så kallades efter afguden Peor, 4 Mos. 25: 3, likasom många ställen hade sina namn efter afgudars namn eller af afgudiska bruk.

4. Capitel.

Lydnads och afguderis lön. Tre fristäder.

Och nu hör, Israel, de bud och rätter, som jag eder lärer, att I dem göra skolen, på det I mågen lefwa och inkomma och intaga landet, som HERren edra fäders Gud eder gifwer.

På det I mågen lefwa betyder hufwudsakligen Guds barns inre saliga lif, det ewiga lifwet i denna werlden och i den tillkommande. Att lefwa och ingå i det jordiska Canaan war för Israel en bild utaf att andeligen lefwa och ingå i det himmelska. Se Rom. 10: 5. Gal. 3: 12.

2. I skolen intet lägga dertill, som jag eder binder; och skolen ej heller taga der något ifrån:* på det I mågen bewara HERrans eder Guds bud, som jag bjuder eder. *5 Mos. 12: 32. Jos. 1: 7. Ords. 30: 6. Uppb. 22: 18, 19.

Lika så strängeligen som det war förbjudet att förändra något i lagen, lika strängt förbjudet är det att ändra något i Evangelii lära. Då en menniska icke noga aktar på det hela och på hwarje del af Guds ord, så blifwer det till slut taget ifrån henne, om hon icke will lyda sanningen.

3. Edra ögon hafwa sett, hwad HERren gjort hafwer med BaalPeor: ty alla de, som efterföljde BaalPeor, dem hafwer HERren din Gud förgjort ibland eder.* *4 Mos. 25: 3, 4. Jos. 22: 17.

4. Men I, som höllen eder intill [ band I, 335 ]HERran eder Gud, I lefwen alla på denna dag.

5. Si, jag hafwer lärt eder bud och rätter, såsom HERren min Gud mig budit hafwer, att I så göra skolen i landet, der I inkommande warden till att intaga det.

6. Så behåller det nu, och görer det: ty så warder eder wishet och förstånd berömd för alla folk, när de hörande warda alla dessa bud, så att de skola säga: Si, hwilket wist och förståndigt folk detta är, och ett härligt folk.

Israel skulle således för hela den öfriga werlden wara ett presterligt folk, Herrans ljusbärare, ett brinnande och skinande ljus i tidens mörker. Till en del blef denna bestämmelse motswarad, och Israel war ett ljus för folken redan i Gamla Testamentets tid. Men hufwudsakligen och egentligen är det det andeliga Israel i det Nya Testamentet, som är Herrans ljusbärare och sprider salighetens kunskap omkring sig. I Israel föddes werldens Frälsare, som kallades werldens ljus, Joh. 8: 12, och hedningarnas ljus, Es. 49: 6. Israel hade ett stort inflytande på de hedniska folken, och man finner många spår deraf, att hedningarna förnummit mycket af Herrans uppenbarelser, som blifwit gifna åt Israel. Både i Egypten och i den Babyloniska fångenskapen samt genom andra beröringar med hedningarne blef sådan kunskap meddelad. Derigenom hade de wisa i österlanden fått kunskap om stjernan af Jacob och om den underbara stjernans betydelse, så att de gingo för att uppsöka och tillbedja den nyfödde Judakonungen, Matth. 2: 2.

7. Ty hwad folk är så härligt, hwilket gudarne så nalkas, såsom HERren wår Gud, så ofta som wi åkalla Honom?* *Ps. 145: 18. Ps. 147: 19, 20.

För de trogna i Israel war Gud alltid närwarande, och ännu mera är Han i Christo närwarande hos de trogna i Nya Testamentet. De få umgås med Honom dagligen såsom med sin högsta och bästa wän. För andra deremot är Gud en okänd Gud; de hafwa Honom på ett afstånd lika långt som himlens höjd ifrån jorden. De tala wäl någon gång om en Gud i himmelen, men weta icke af den Guden, som alltid är närwarande på jorden. Hedningarne hafwa wäl sina gudar, såwäl som werldens barn i allmänhet hafwa sina gudar, nemligen afgudar, på jorden, men en trogen själs saliga gemenskap med Gud är för dem en okänd sällhet. Det trofasta löftet om bönhörelse, så ofta wi åkalla Honom, är en outtömlig källa af tröst och hopp och glädje.

8. Och hwar är något så härligt folk, som så rättfärdiga seder och bud hafwer, såsom all denna lagen, som jag eder på denna dagen föregifwer?

9. Så förwara dig nu och din själ granneligen, att du icke förgäter hwad för dina ögon skedt är, och att det icke går utur ditt hjerta i alla dina lifsdagar: och du skall förkunna dina barn och dina barnabarn:* *5 Mos. 6: 7.

10. Den dagen då du stod för HERran din Gud wid berget Horeb, och HERren till mig sade: Församla mig folket, att jag skall låta dem höra mina ord, och lära frukta mig i alla deras lifsdagar på jorden, och lära sina barn.

11. Och I gingen fram, och stoden neder under berget, och berget brann halfwägs upp till himmelen; och der war mörker, moln och töcken.* *2 Mos. 19: 16.

Halfwägs upp till himmelen, ordagrannt: ända till himmelens hjerta. Den heliga lågan spridde sitt sken till det högsta af himlahwalfwet, ty det war en låga på jorden, som Gud sjelf hade upptändt. Ingen annan eld än den, som Herren upptänder i en menniskas hjerta, räcker upp till himmelens hjerta. All annan eld i den fallna menniskan flammar icke åt höjden, utan åt djupet; lågan slår nedföre, i stället för att wända sig uppåt till ljusets ursprung. Äfwen snillets eld stannar wid jorden, då Herrans heliga låga icke brinner deri. Mörkret, molnen och töcknet under elden på Sinai afbildade det mörker, hwaruti jorden genom synden är inswept, och det är tillika en bild af det mörker, hwaruti hwarje menniskohjerta af naturen är inhöljdt, hwilket mörker icke lagen utan allena Evangelii ljus kan förskingra.

12. Och HERren talade med eder midt utur elden: hans ords röst hörden I, men ingen liknelse sågen I, utan rösten.

13. Och Han förkunnade eder sitt förbund, det Han eder böd att göra; nemligen de tio ord, och skref dem på twå stentaflor.* *2 Mos. 31: 18; cap. 34: 28.

14. Och HERren böd mig på samma tiden, att jag skalle lära eder bud och rätter, att I derefter göra skullen uti det land, der I indragen till att intaga det.

15. Så förwarer nu edra själar wäl; ty I hafwen ingen liknelse sett på den dagen, då HERren talade med eder utur elden på berget Horeb:

I hafwen icke sett Herren under någon bild eller gestalt på den dagen [et]c.

16. På det I icke skolen förderfwa eder och göra eder något beläte,* det en man likt är, eller qwinna; *2 Mos. 20: 4.

17. Eller djur på jorden, eller fågel under himmelen;* *5 Mos. 5: 8.

18. Eller mask, som kräker på jorden, eller fisk i wattnet under jorden.

[ band I, 336 ]19. Och att du icke heller upphäfwer dina ögon till himmelen, och ser solen och månan och stjernorna, hela himmelens här, och faller af och tillbeder dem och tjenar dem, hwilka HERran din Gud förskickat hafwer allom folkom under hela himmelen.

I dessa verser warnar Herren åter för det mångahanda slags afguderi, som redan då war wanligt. Egyptierna tillbådo djur och fåglar, v. 17. Philisteernas afgud Dagon hade till en del gestalten af en fisk. Hedningarne kallade solen Baal eller Ham och tillbådo den såsom en Gud. Men på hebreiska heter solen tjenare, såsom ett skapadt ting i Herrans tjenst. ”Himlarne förtälja Guds ära.”

20. Men eder hafwer HERren upptagit och fört eder utur jernugnen; nemligen utur Egypten, att I skullen wara Hans arffolk, som det ock är i denna dag.

Jernugn är en bild af odräglig träldom, i hwilken bedröfwelsens hetta kan omåttligt stegras såsom hettan i en jernugn. Jernugnen kan också anses för en bild af syndens och förödelsens brand, hwarifrån Herren återlöst och förlossat sitt folk.

21. Och HERren wardt wred på mig för edra gerningars skull, så att Han swor, att jag icke skulle komma öfwer Jordan eller i det goda landet,* som HERren din Gud dig till arfwedel gifwa skall: *4 Mos. 20: 12. 5 Mos. 1: 37; cap. 3: 26; cap. 34: 4.

22. Utan jag måste dö i detta land, och skall icke gå öfwer Jordan: men I skolen gå deröfwer och intaga det goda landet.

23. Så tager eder nu wara, att I HERrans eder Guds förbund icke förgäten, det Han med eder gjort hafwer; och icke gören beläte till någrahanda liknelse, såsom HERren din Gud dig budit hafwer.

24. Förty HERren din Gud är en frätande eld* och en nitälskande Gud. *5 Mos. 9: 3. Ebr. 12: 29.

Guds rättfärdiga och heliga wäsende är för det onda frätande och förstörande, såsom allting brännbart förtäres af elden. Ordet nitälskande betyder, att Gud är rädd om sin ära; Han will ensam ega menniskans hjerta och hela kärlek. Hans förbund med sitt folk liknas wid ett äktenskapligt förbund; och likasom en brudgum icke kan wara nöjd med brudens halfwa hjerta eller halfwa kärlek, och det wore ett bewis på kärlekslöshet och likgiltighet, om han kunde tåla en medtäflare; så kan den nitälskande Gudens brinnande kärlek icke bredwid sig tåla afgudar som röfwa ifrån Honom Hans folks kärlek och draga ifrån Honom brudens hjerta.

25. När I nu föden barn och barnabarn; och bon på landet, och förderfwen eder och gören eder beläte till någrahanda liknelse, så att I gören illa för HERran eder Gud och förtörnen Honom:

26. Så kallar jag i denna dag himmel och jord till wittne* öfwer eder, att I skolen snart förgås utaf landet, uti hwilket I ingån öfwer Jordan, till att intaga det; I skolen icke länge blifwa deruti; utan skolen förgjorde warda:† *5 Mos. 30: 19. †3 Mos. 26: 14, [et]c. 5 Mos. 28: 15, [et]c.

Allt hwad edra ögon skåda på jorden eller i himlarymden skall wara eder till wittne och påminna eder om förbundet med Gud och det straff, som wäntar eder, om I bryten förbundet. Gud sjelf och alla heliga äro wittnen i himmelen, och alla fromma på jorden, och Herrans ord och Hans tempel, och nådens alla inrättningar, ja, hela skapelsen wittnar emot dem som öfwergifwa Herran och bryta Hans förbund.

27. Och HERren skall förströ eder ibland folk, och I warden ett föga folk* qwarblifwande ibland hedningarna, dit HERren eder drifwande warder. *5 Mos. 28: 62.

28. Der skall du tjena afgudar, som mennisko handawerk äro, stock och sten, hwilka hwarken se eller höra eller äta eller lukta.* *Ps. 115: 4, [et]c. Ps. 135: 15, [et]c.

Genom umgänge med hedniska folk skall du blifwa förförd eller twungen att dyrka afgudar.

29. Om du då der söker* HERran din Gud, så skall du finna Honom; om du söker Honom af allt hjerta och af att själ. *Os. 3: 5. Wish. 1: 2.

Att söka Herran är att med hjertat wända sig till Honom och längta efter Honom, att söka i ordet och anropa Honom med bön och åkallan. Att öfwergifwa synden och wandra i rättfärdighet följer på detta sökande, ty den som söker, han finner. I Christo Jesu finner menniskan Herran sin Gud och får syndernas förlåtelse, lif och salighet. Och Han söker alltid oss genom sin Andas nåd. Outsägligt trösteligt är detta löfte, att Israel skulle finna Herran i hwilka länder de än woro, då de sökte Honom; ehuru just deras fångenskap war ett bewis på deras stora öfwerträdelse. Så finner den ångerfulle sin Gud och Frälsare, så snart hjertat söker Honom, ehuru syndigt detta hjerta är, och ehuru ofta det har brutit emot Honom. Men ingen finner Honom utan att söka af allt hjerta och af all själ.

30. När du bedröfwad warder, och dig alla dessa tingen uppå komma i de yttersta dagar, så skall du wända dig [ band I, 337 ]till HERran din Gud och skall höra Hans röst:

31. Förty HERren din Gud är en barmhertig Gud; Han warder dig icke öfwergifwande eller förderfwande: och skall Han icke förgäta det förbund med dina fäder, som Han dem swurit hafwer.

De yttersta dagar betyda i allmänhet Nya Testamentets tid. Judafolket syndade emot Gud och råkade i djupt affall den ena gången efter den andra både under domarenas och konungarnes tider, och blefwo straffade med träldom eller fångenskap under hedniska folk. Men de ropade till Herran, och då hörde Han dem och förlossade dem utur nöden. Likwäl följde aldrig någon allmän och allwarlig hjertats omwändelse, derföre blef aldrig förlossningen fullständig, och ifrån den babyloniska fångenskapen återwände blott ett ringa antal af de twå stammarna. Det prophetiska ordet talar om en tid i de yttersta dagar, då detta folk i den långa fångenskap, hwari det nu är, skall wända sig till Herran sin Gud med sann omwändelse till den Messias, som de så länge förkastat. Då skola de höra Hans röst, och Han skall höra deras bön. Ty Han är en barmhertig Gud och har icke öfwergifwit dem; Hans förbund med deras fäder står ännu fast. Zach. 12: 10. Rom. 11: 26, 27.

32. Befråga efter förtiden, som för dig warit hafwer, ifrån den dagen, då Gud skapade menniskan på jorden ifrån den ena himmelens ända till den andra, om någon tid en sådan stor ting skedd, eller dess like någon tid hörd är?

33. Att något folk hade hört Guds röst talande utur elden,* såsom du hört hafwer, och likwäl lefwer? *2 Mos. 19: 18, 19.

34. Eller om Gud försökt hafwer att ingå och taga sig ett folk midt utur ett folk, genom frestelse, genom tecken, genom under, genom strid och genom mäktig hand och genom uträckt arm och genom stora syner, såsom HERren eder Gud allt detta med eder gjort hafwer för dina Ögon uti Egypten?

Frestelse: försök, om icke Pharao och hans folk kunde genom dessa uppenbara tecken och under föras till besinning och omwändelse. Sådana försök gör Gud äfwen med de största syndare wid många tillfällen, så att de en gång äro utan ursäkt, om deras ändalykt blifwer sådan som de Egyptiers, att de uppslukas af förderfwets djup.

35. Du hafwer sett det, på det du skall weta, att HERren är allena Gud, och ingen annan.* *5 Mos. 32: 39.

36. Af himmelen hafwer Han låtit dig höra sin röst, att Han skulle lära dig; och på jorden hafwer Han låtit dig se sin stora eld, och utur elden hafwer du hört Hans ord:

Samma röst från himmelen och samma tecken på jorden tala ännu och wittna om Herren för hwarje hjerta, som derpå will gifwa akt. Dessa wittnesbörd innehållas uti Hans ord; och äfwen nu upptänder Herren sin eld i hjertat hos den menniska, som will tro på Hans ord, likasom lärjungarnes hjertan blefwo brinnande, då den uppståndne Frälsaren talade med dem i wägen, Luc. 24: 32, och såsom den Helige Ande föll på dem, som ordet hörde, Apg. 10: 44. Lagens werkan att föra menniskan till sjelfkännedom, ånger och syndasorg, kan jemföras med Sinai brand, och i trons och kärlekens eld uppenbarar sig derpå i hjertat den Helige Andes närwarelse, då själen blifwer genom tron rätt delaktig af Jesu försoning och med Honom förenad.

37. Derföre att Han dina fäder älskat, och deras säd efter dem utwalt hafwer: och fört dig utur Egypten med sitt ansigte genom sin stora makt:* *2 Mos. 13: 16.

Ansigte: Guds Son, se 2 Mos. 13: 21. 4 Mos. 6: 25, 26.

38. På det Han skulle för dig fördrifwa stora folk och starkare än du är, och föra dig derin, och gifwa dig deras land till arfwedel, såsom det tillstår i denna dag.

39. Så skall du nu weta i dag och lägga det på hjertat, att HERren är en Gud ofwan i himmelen och nedre uppå jorden, och ingen annan:

40. Att du håller Hans rätter och bud, som jag i dag bjuder dig, så warder dig och dina barn efter dig wäl gåendes, att ditt lif skall länge wara i landet, som HERren din Gud dig gifwer ewärdeligen.

Ett långt och lyckligt lif i Canaans land war en bild af det ewiga lifwet, och löftet syftade icke blott på denna jordiska afbild, utan på dess himmelska urbild eller motswarighet, himmelen.

41. Så afskilde Mose tre städer* hinsidan Jordan, öster ut: *4 Mos. 35: 6. 5 Mos. 19: 2. Jos. 20: 28.

42. Att dit fly skulle, ho som sin nästa ihjäl sloge med wåda, och tillförene icke hade warit hans owän; den skulle fly in uti en af de städer, på det han måtte blifwa wid lif.

43. Bezer i öknen på den slättmarken ibland de Rubeniter, och Ramoth i Gilead ibland de Gadditer, och Golan i Basan ibland de Manassiter.

Här nämnas de tre fristäderna, som bestämdes på östra sidan om Jordan. Bezer betyder fast borg, Ramoth högt tecken, Golan [ band I, 338 ]utwandring. Bezer kan hafwa en andelig syftning på den fasta borg, som är en fristad för syndare. Ramoth wisar till korsets höga tecken, som står till folks banér. Es. 11: 10. Och namnet Golan skall påminna oss, att wi andeligen måste utwandra såsom Abraham, wända sinnet och hjertat ifrån synden och werlden, och begifwa oss till den rätta fristaden. Alla namn hade bland Israels folk någon betydelse.

44. Detta är den lag, Som Mose Israels barn föregaf:

45. Och detta är wittnesbördet och bud och rätter, som Mose sade Israels barn, då de utur Egypten dragne woro;

46. Hinsidan Jordan uti den dalen in mot Peors hus, uti Sihons land, de Amoreers konungs, som i Hesbon bodde, hwilken Mose och Israels barn slogo,* då de utur Egypten komne woro: *4 Mos. 21: 24. 5 Mos. 1: 4.

47. Och togo hans land in; dertill Ogs land, konungens i Basan,* de twå Amoreers konungars, som på hinsidan Jordan woro, öster ut: *5 Mos. 3: 3.

48. Ifrån Aroer, hwilken på den bäckens strand wid Arnon ligger, intill berget Sion, det är Hermon;

49. Och allt släta landet hinsidan Jordan österut allt intill hafwet på slätten nedanför Berget Pisga.* *5 Mos. 3: 17.

Dessa verser utgöra inledningen till det följande återupprepandet af Lagens hufwudsumma.

5. Capitel.

Horebs förbund. Tio bud. Folkets förpligtning.

Och Mose kallade hela Israel och sade till dem: Hör, Israel, de bud och rätter, som jag i dag talar för edra öron, och lärer dem, och behåller dem, att I gören derefter.

Hela menigheten war församlad, och de äldsta och hufwudmännen för folkens stammar stodo närmast Mose.

2. HERren wår Gud hafwer gjort ett förbund med oss i Horeb;* *2 Mos. 19: 5.

3. Och HERren hafwer icke gjort detta förbundet med wåra fäder, utan med oss, som nu här äro på denna dag, och alla lefwa.

De fromma fäderna, Abraham, Isaac och Jacob, woro afsomnade utan att det förbund, som Gud med dem hade gjort, blifwit till hela sitt innehåll werkstäldt. Men nu skall förbundet gå i fullbordan, och nu skall folket ingå i förbundets land. Wi måste också af dessa ord lära, att hela Guds ord och Hans nådesinrättningar äro alla ämnade för oss och icke blott för dem som lefde, då dessa uppenbarelser skedde; ty dem gäller det nu icke.

4. Ansigte mot ansigte hafwer HERren talat med oss utur elden på berget.

5. Jag stod på den tiden emellan HERren och eder, att jag skulle föra HERrans ord till eder; förty I fruktaden eder för elden* och gingen icke upp på berget, och Han sade: *2 Mos. 19: 16; cap. 20: 18.

Mången gång talar också Herren ännu utur elden till hwarje menniskas samwete och gifwer hwar och en wittnesbörd om sig sjelf. I stället för att då träda Herran närmare förorsakar den räddhåga, som otron och synden medföra, att man will hålla sig undan och om möjligt slippa att höra Herrans lag; ty dess fordringar äro stränga och hotelserna förskräckliga. Ebr. 12: 19. 2 Mos. 20: 19. Gal. 3: 10. Nu inskärpas på nytt de tio budorden, och till en del bifogas förklaringar af Herren sjelf.

6. Jag är HERren din Gud, som dig utur Egypti land fört hafwer, utur träldomens hus.* *2 Mos. 20: 2.

7. Du skall inga andra gudar hafwa för mig.* *Ps. 81: 10. Ps. 97: 7.

8. Du skall intet beläte göra dig efter någrahanda liknelse, antingen det ofwan i himmelen är eller nedre på jorden eller i wattnet under jorden.

9. Du skall icke tillbedja dem eller tjena dem: ty jag är Herren din Gud, en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgerningar öfwer barnen, intill tredje och fjerde led, deras som mig hata:* *2 Mos. 34: 7. Jer. 32: 18.

10. Och bewisar barmhertighet på många tusen, som mig älska och mina bud hålla.

11. Du skall icke missbruka HERrans din Guds namn; ty HERren skall icke låta blifwa honom ostraffad, som Hans namn missbrukar.

12. Sabbathsdagen skall du hålla, att du honom helgar; såsom HERren din Gud dig budit hafwer.

13. Sex dagar skall du arbeta och göra alla dina werk;

14. Men på sjunde dagen är HERrans din Guds Sabbath:* då skall du intet arbete göra; ide heller din son eller din dotter eller din tjenare eller din tjenarinna eller din oxe eller din åsna eller all din boskap eller [ band I, 339 ]främlingen, som inom dina portar är; på det att din tjenare och tjenarinna måga hafwa ro, såwäl som du. *1 Mos. 2: 2. Hes. 20: 12. Ebr. 4: 4.

15. Förty du skall ihågkomma, att du war ock en träl uti Egypti land, och HERren din Gud förde dig derut med mäktig hand och uträckt arm: derföre hafwer HERren din Gud budit dig, att du skall hålla Sabbathsdagen.

I 2 Mos. 20: 11 anföres Herrans hwilande af sina werk på sjunde dagen såsom grund till Sabbathens firande, men här anföres folkets utförande utur Egypten äfwen såsom en grund att helga Sabbathen. Sabbathen är ett förbundstecken; genom Sabbathens helgande aflägges den bekännelsen, att man will tillhöra Herran och stå fast i Hans förbund. Utförandet ur Egypten war likasom en ny skapelse eller ny födelse för Israels folk, och genom denna förlossning blefwo de Hans folk, som frälsat dem. Så är det igenom den nya födelsen och förlossningen ur syndens fångenskap, som menniskan i ett rätt nådeförbund förenad med Gud, och i detta nya lif skall själen hafwa sin umgängelse i himmelen och att sin fröjd, ro och wederqwickelse i Gud. Denna Sabbathsro i Gud är Sabbathens betydelse och ändamål. Sådan Sabbathsro kan själen icke åtnjuta, så länge hon är fången i syndens träldom, utan hon måste först förlossas.

16. Du skall hedra din fader din moder,* såsom HERren din Gud dig budit hafwer; på det att du må länge lefwa, och att dig må wäl gå uti det land, som HERren din Gud dig gifwa skall. *2 Mos. 20: 12. Syr. 3: 9. Matth. 15: 4. Marc. 7: 10. Eph. 6: 2.

17. Du skall icke dräpa.* *2 Mos. 20: 13. Matth. 5: 21. Rom. 13: 9.

18. Du skall icke göra hor.* *2 Mos. 20: 14. Matth. 5: 27. Luc. 18: 20.

19. Du skall icke stjäla.* *2 Mos. 20: 15.

20. Du skall icke bära falskt wittnesbörd emot din nästa.

21. Du skall icke hafwa lust till din nästas hustru.

Du skall icke begära* din nästas hus, åker, tjenare, tjenarinna, oxe, åsna, eller hwad som helst honom tillhörer. *Rom. 7: 7.

Ordet åker tillägges här till 2 Mos. 20: 17. Hafwa lust är att med lust hysa ett syndigt begär och detta är redan werksynd. Begära är arfsyndens begär i dess innersta rot. I det femte budet menas hufwudsakligen det sista af syndens tre grunddrag, det högfärdiga lefwernet, då menniskan på något sätt upphäfwer sig emot sin nästa, i förakt, wrede, hat, afund, bitterhet, hårdhet m. m. I det sjette budet framstår förnämligast folkets begärelse och i det sjunde ögonens begärelse, 1 Joh. 2: 16; således har syndens träd tre stora grenar, begäret att emot Guds ordning herrska, njuta, ega, och i de tre sista buden sättes yxan till sjelfwa rötterna af dessa tre grundsynder.

22. Dessa äro de ord, som HERren talade till all eder menighet uppå berget utur elden och molnet töcknet med stor röst; och lade der intet till; och skref dem på twå stentaflor och fick mig dem.

De tio buden talade Herren sjelf med hög röst. Det öfriga af lagen kungjorde Han för Mose allena, och Mose kungjorde det för folket.

23. När I hörden rösten utur mörkret, och berget brinna i eld, gingen I fram till mig, alle öfwerstar i edra slägter och edra äldste;

24. Och saden: Si, HERren wår Gud hafwer låtit oss se sin härlighet och sitt majestät, och wi hafwa hört Hans röst utur elden: I dag hafwa wi sett, att Gud talade med menniskor, och de blefwo wid lif.* *2 Mos. 19: 19. 5 Mos. 4: 33.

25. Och nu, hwi skola wi dö, så att den stora elden förtärer oss? Om wi oftare höra HERrans wår Guds röst, så måste wi dö.

26. Förty hwad är allt kött, att det höra må lefwande Guds röst tala utur elden, såsom wi, och kan lefwa?* *Dom. 13: 22.

Kött betyder här, såwälsom på många andra ställen, menniskor, och detta ord står för att beteckna menniskans swaghet och dödlighet samt förgängligheten af allt lekamligt.

27. Gack du fram, och hör allt det HERren wår Gud säger; och säg oss det. Allt det HERren wår Gud med dig talar, det wilja wi höra och göra.

28. Då HERren hörde rösten af edra ord, som I taladen med mig, sade HERren till mig: Jag hafwer hört detta folks ord, som de med dig talat hafwa: det är allt godt, som de sagt hafwa.

29. Ack! det de ett sådant hjerta hade till att frukta mig och till att hålla alla mina bud i deras lifsdagar; på det att dem måtte gå wäl, och deras barn ewinnerligen.* *Ps. 81: 14.

Här talar den ewiga brinnande kärleken, och dessa ord låta oss blicka djupt in i Guds fadershjerta. Gud will och önskar innerligen, att menniskan måtte tro och Hans lyda ord, på det hon måtte blifwa lycklig ewinnerligen. Han wille, att det måtte gå dem wäl och deras barn. Ingen [ band I, 340 ]kan så högt älska sina barn, som Gud älskar dem. Derföre kunna föräldrar ingenting bättre göra, för att åstadkomma sina barns lycka och wälfärd, än uppfostra dem genom Herrans bistånd till sann fromhet, föra dem till honom och öfwerlemna dem i Hans händer.

Folket hade nu beredwilligt lofwat att hålla Herrans bud, men de lofwade wida mer, än de kunde hålla; de tänkte icke på sin swaghet och oförmåga och på sina falska, syndiga hjertan. Derföre will Herren med denna uppenbarelse af sin kärlek wisa dem nådens wäg. Häraf kan man ock lära den tröstande sanningen, att så snart menniskans motstånd blir öfwerwunnet, och hon will lyda Herrans ord, så gifwer Han ett nytt hjerta, nytt lif och kraft att hålla Hans förbund i Christo.

30. Gack och säg dem: Går hem i edra tjäll.

31. Men du skall stå här för mig, att jag talar med dig all lag och bud och rätter, som du dem lära skall, att de göra derefter uti landet, som jag dem gifwa skall till att intaga.

32. Så behåller det nu, att I mågen göra, såsom HERren eder Gud eder budit hafwer; och wiker icke hwarken på högra sidan eller wenstra:

33. Utan wandrer i alla de wägar, som HERren eder Gud eder budit hafwer; på det I mågen lefwa, och eder skall wäl gå, och I länge lefwen i landet, som I intaga skolen.

6. Capitel.

Gud bör älskas och fruktas: barnen läras.

Desse äro nu de lag och bud och rätter, som HERren eder Gud budit hafwer, att I dem lära och göra skolen i landet, dit I indragen till att intaga det.

2. Att du fruktar HERran din Gud, och håller alla Hans rätter och bud, som jag bjuder dig, du och dina barn och dina barnabarn, i alla edra lifsdagar, på det I skolen länge lefwa.

Fruktan för Herran, fruktan för att göra Gud emot, måste uppfylla menniskans hjerta, om hon skall kunna lära of Hans Anda. Gudsfruktan är wishetens begynnelse. Med helig bäfwan skola de trogna taga sin tillflykt till Gud hwarje gång, då en frestelse anfaller dem. Icke träldomens kärlekslösa räddhåga, som blott fruktar straffet, såsom slafwen fruktar gisseln, utan kärlekens ömma fruktan att göra emot Guds wilja, såsom ett godt barn rädes att göra emot älskade föräldrars wilja, är den fruktan, som lagen fordrar.

3. Israel, du skall höra och behålla det, så att du gör ock så, att dig wäl går, och warder mycket förökad, såsom HERren dina fäders Gud dig tillsagt hafwer ett land, der mjölk och honung uti flyter.

4. Hör, Israel: HERren wår Gud ät en enig HERre.* *5 Mos. 4: 35. Marc. 12: 29.

Ordagrannt: Hör, Israel: Herren är wår Gud, Herren den ende. Uttryckligen läres här Guds enhet, likasom det på mänga ställen klart antydes, att i Gudomens enhet äro flera personer, såsom 1 Mos. 1: 26. Cap. 2: 22. o. s. w.

5. Och du skall älska din Gud af allt hjerta, af all själ, af all förmåga.* *Matth. 22: 37. Marc. 12: 30. Luc. 10: 27.

Närmare: Af allt ditt hjerta och af all din själ och af all din förmåga. Kärleken är lagens fullbordan. Utan fullkomlig kärlek kan lagen omöjligen rätt hållas. Men någon sådan kärlek finnes ej hos någon menniska, sedan synden inkom i werlden, och således finnes ingen, som kan uppfylla Guds lag. Så länge menniskan lefwer i tanklös säkerhet, så har hon ingen räddhåga för Gud, men icke heller kärlek till Honom. Så snart hon blifwer uppwäckt utur säkerheten och börjar tänka öfwer sitt andeliga tillstånd, så uppfylles hon af fruktan och räddhåga för syndens följder. Ehuru mycket menniskan i detta tillstånd arbetar att hålla Guds lag, så kan hon dock icke hålla den, och icke en gång fatta dess högsta mening, ty den fordrar kärlek, och sådan kärlek har hon icke, ty räddhågan utdrifwer kärleken. Tillståndet under lagen är derföre ett träldomstillstånd i räddhåga och kärlekslöst twångsarbete. Men så snart menniskan blifwer upplyst genom Evangelium och kommer till tro på Guds Son och får syndernas förlåtelse af nåd genom tron på Hans namn, så blifwer hjertat uppfyldt af tacksamhet och kärlek, och kärleken utdrifwer räddhågan. 1 Joh. 4: 18. Luc. 7: 47. Denna kärlek är då den rätta grunden till en from wandel. Men denna kärlek kan ingen menniska hafwa, så länge hon icke har syndernas förlåtelse och frid med Gud; utan hon bäfwar för Hans rättfärdighet och för syndens straff, som hon wet sig hafwa förtjent. Rättfärdiggörelse genom tron på Christum är således den nödwändiga grundwalen för en sann kärlek till Gud; derföre kan denna kärlek aldrig finnas utan i förening med sann tro. Då nu lagen fordrar denna kärlek, så är den hufwudsakligen just härutinnan en tuktomästare till Christum. I det lagen fordrar sådan kärlek, som den sjelf icke kan i hjertat åstadkomma och inplanta, will den wisa oss, ja nödga till Honom, som af kärlek led döden för oss syndare, att förwärfwa rättfärdighet och frid med Gud, och föda oss till den sanna kärlekens nya lif. Då den pånyttfödda menniskan i Christi kärlek will älska Gud öfwer allt och sin nästa som sig sjelf, så ligger i denna kärlek innerlig wilja och redligt allwar att iakttaga allt det, som länder till Herrans ära och medmenniskors bästa. Derföre säger wår Frälsare: På dessa tu buden hänger all lagen och propheterna, Matth. 22: 40. Denna kärlek är också grunden till det alltid [ band I, 341 ]wäxande sträfwandet efter tillwäxt i det goda, som alltid måste finnas hos alla trogna. Och efter som de hafwa den högsta kärlekens bud för ögonen, så äro de aldrig nöjda med sig sjelfwa, utan ödmjuka, wetande med sig sjelfwa många fel och brister, och hafwa ingen rättfärdighet i sig sjelfwa, utan i Christo allena.

Af allt hjerta skall menniskan älska Herran; halfwa hjertat will Han icke hafwa; ingen kan tjena twå herrar. — I kunnen icke tjena Gudi och mammon, Matth. 6: 24.

6. Och dessa ord, som jag bjuder dig i dag, skall du lägga på hjertat.

Lagen måste med kärlekens andeskrift stå skrifwen i hjertat, eljest kan menniskan icke wandra deruti. I den nya födelsen blifwer kärlekens heliga lag af Guds Anda sjelf i hjertat inskrifwen. Innan detta skett, wandrar menniskan icke deruti, utan såsom en slaf derunder.

7. Och skall skärpa dem dina barn och derom tala, när du sitter i ditt hus eller går uppå wägen; när du nederlägger dig eller uppstår:

Att sålunda inskärpa Herrans ord i barnens hjertan är icke blott å föräldrars och uppfostrares sida en helig pligt, utan det är äfwen nödwändigt till barnens sanna wälfärd både i detta lifwet och i det tillkommande. ”Du skall alltid drifwa och öfwa (dessa Guds ord), att de icke rostas, ej heller blifwa mörka, utan alltid såsom nya och klarskinande blifwa i minne och tal; ty ju flitigare man handlar med Guds ord, ju klarare och nyare blir det; och må wäl heta, ju längre, ju kärare; men om man det ej drifwer, så blifwer det snart förglömdt och hos oss utan werkan.” L. — Ordet skärpa betyder, att Guds ord genom betraktelse, öfning och förklaring skall hållas skarpt, så att det må kunna såsom ett tweeggadt swärd intränga i hjertats innersta, såsom en domare öfwer tankar och hjertans uppsåt, och bortskära och frånskilja hwad syndigt är. Om Guds ord icke flitigt och med bön begagnas, så kan det icke rätt werka på menniskans hjerta eller hålla de trognas samweten rätteligen wakna. Wid en rätt barnauppfostran måste Guds ord nödwändigt stå i första rummet.

8. Och skall binda dem för ett tecken på din hand, och skola wara dig till en åminnelse för dina ögon:* *2 Mos. 13: 16. 5 Mos. 11: 18. Ordsp. 3: 3; cap. 6: 21; cap. 7: 3.

9. Och skall skrifwa dem på ditt hus’ dörrträd och uppå dörren.

Judarna taga dessa ord bokstafligen och skrifwa dessa ord af lagen på små rimsor, som sammanwikas och läggas uti små lådor af läder, till gestalt och storlek liknande en tärning. Då de göra bön, bindes en sådan tänkesedel öfwer ögonen och en annan på högra armen. Men den rätta andeliga meningen af detta bud är den, att Guds ord måste wara det andeliga Israels sol och ledstjerna, att man skall hafwa det för ögonen alltid samt tänka efter och pröfwa, huruwida det, som man för händer hafwer, icke strider emot Guds ord. Förståndets öga skall hafwa Guds ord till rättesnöre, handen skall af förståndet i trons ljus sättas i werksamhet att göra det godt är, och i de trognas hus och stånd, i deras enskilda och offentliga lif skall Herrans Ande wara rådande, och Hans ord utgöra den högsta lagen. På den tiden hade man icke tryckta böcker, och det war icke så lätt att erhålla ett fullständigt skrifwet exemplar af Herrans lag; derföre war det nyttigt, att tänkespråk prydde dörrposterna af Israeliternas boningar.

10. När nu HERren din Gud låter dig lomma uti landet, som Han dina fäder Abraham, Isaac och Jacob swurit hafwer dig att gifwa, stora och sköna städer, som du icke byggt hafwer;* *Jos. 24: 13.

11. Och hus fulla med allt godt, dem du icke uppfyllt hafwer; och uthuggna brunnar, dem du icke uthuggit hafwer; och wingårdar och oljoberg, som du icke planterat hafwer, att du må äta och mätt warda.* *5 Mos. 8: 10.

Bland Canaaniterna woro bildning och framsteg i konster och yrken ganska betydliga. Dessa folk hade för Israel odlat landet, byggt städer och grafwit eller i klipporna uthuggit brunnar, så att Israels folk kom i besittning af många stora förmåner.

12. Så tag dig wara, att du icke förgäter HERran, som dig utur Egypti land, utur träldomens hus, fört hafwer;

13. Utan skall frukta HERran din Gud och tjena Honom,* och swärja wid Hans namn. *5 Mos. 10: 1220; cap. 13: 4. Matth. 4: 10. Luc. 4: 8.

14. Och skall icke följa andra gudar efter, det folks, som omkring eder bo:

15. Ty HERren din Gud är en nitälskande Gud ibland dig; att HERrans din Guds wrede icke skall förgrymma sig öfwer dig, och förgöra dig af jorden.

Tacksamhet för den stora wälsignelsen i det goda landet skulle bidraga att hos Israels folk wäcka och underhålla en rätt kärlek till Gud; i denna kärlek skulle de frukta att göra Honom emot och tillika komma ihåg Hans nitälskan, som icke kan tåla någon afgud.

16. I skolen icke försöka* HERran eder Gud, såsom I försökten Honom i Massa:† *Matth. 4: 7. Luc. 4: 12. †2 Mos. 17: 7.

17. Utan skolen hålla HERran eder Guds bud och Hans wittnesbörder och Hans rätter, som Han budit hafwer.

18. Att du gör det rätt och godt är för HERrans ögon, på det dig må gå wäl, och du inkommer och intager det [ band I, 342 ]goda landet, som HERren swurit hafwer dina fäder;

19. Att Han skall fördrifwa alla dina fiender för dig, såsom HERren sagt hafwer.

20. När nu din son i dag eller i morgon frågar dig och säger: Hwad är detta för wittnesbörder, bud och rätter, som HERren wår Gud eder budit hafwer?

De måste lägga på hjertas, att Mose så ofta förmanar att gifwa barnen en grundlig underwisning om Herran och Hans stora under både uti skapelsen och återlösningen. Hela offerlagen war en lära om återlösningen.

21. Så skall du säga din son: Wi woro Pharaos trälar i Egypten; och HERren förde oss utur Egypten med mäktig hand.

22. Och HERren gjorde stora och onda tecken och under öfwer Egypten och Pharao och allt hans hus för wåra ögon;

23. Och förde oss dädan, på det Han skulle införa oss och gifwa oss det land, som Han wåra fäder swurit hade.

24. Och böd HERren oss att göra efter alla dessa rätter, att wi skola frukta HERran wår Gud, att oss wäl går i alla wåra lifsdagar, såsom det tillgår i denna dag.

Mose talar icke på samma sätt som den nya tidens dygdelärare, som yrka, att dygden måste älskas och utöfwas för sin egen skull, utan afseende på belöning och straff. Mose kände menniskan bättre; ty genom honom talade Herren, som wäl känner det fallna menniskohjertat. Den fallna menniskan kan wisserligen inse och uppställa den riktiga pligtläran, ”att man af kärlek skall göra det goda för dess egen skull; ty ser man på lönen, så inblandar sig egennyttan, och tänker man på straffet för det ondas utöfning eller det godas försummelse, så inblandar sig fruktan, och hwarken egennytta eller räddhåga äro tillåtna, om dygden skall wara ren” m. m. Men denna dygdelära swäfwar i molnen och har ingen grundwal att hwila på; den glömmer, att menniskan är fallen i synd; den antager, att menniskan är i stånd att af egen kraft uppfylla dessa fordringar, såsom om syndafallet aldrig hade skett, och såsom om syndaförderfwet icke funnes till i menniskans hjerta. Derföre har en sådan tom menniskolärdom ännu aldrig kunnat uträtta något godt. Men Han, som wäl wet hwad i menniskan är, Joh. 2: 25, talar till menniskan sådan som hon är, och Han talar på otaliga ställen både om belöning och straff. Den sanna kärleken får menniskan då, när hon blifwer i tron förenad med sin Frälsare. Då kan hon både i skapelsen och i werldsstyrelsen och uppehållelsen och ännu mera i Guds uppenbarade ord och hela nådesinrättning, ja, äfwen i sitt eget hjerta, som blifwit förwandladt till den Helige Andes tempel, läsa den höga sanningen, tecknad med lefwande andeskrift: Gud är kärleken! I Guds kärlek kan man älska Gud, som är det högsta goda. Kärleken kommer ofwan ifrån, och kan icke åstadkommas af den fallna menniskonaturen; likasom det är solens eget ljus, hwaruti man kan se henne, men jorden har af sig sjelf icke ljus och wärme, som kan genomtränga werldsrymden och hinna till solen. Hos en pånyttfödd menniska är således kärlek till det goda för Herrans skull, men denna kärlek är Hans werk. Och denna kärlek, som har utkorade barns anda och beder Abba fader, är utan räddhåga, ty räddhåga är icke i kärleken, 1 Joh. 4: 18; och den är utan egennytta, ty kärleken söker icke sitt, 1 Cor. 13: 5. Den rena dygden, som måste härflyta af kärlek till det goda, utan egennytta och utan räddhåga, utan traktande efter belöning och utan fruktan för straff, är fåledes en trons frukt, som wäxer och mognar i ljuset och wärman af rättfärdighetens sol. Att försöka framalstra denna frukt af egen kraft är likaså förgäfwes, som att wilja odla fikon i jordens inre, mörka, kalla hålor.

25. Och det skall wara oss till rättfärdighet för HERran wår Gud, om wi hålla och göra alla dessa buden, såsom Han oss budit hafwer.

Äfwen dessa ord, då de rätt begrundas, skulle wisa Israel. att ingen salighet är möjlig genom lagens gerningar, emedan ingen kan hålla och göra alla dessa buden och derigenom blifwa rättfärdig. Derföre skulle lagen drifwa dem att söka nåd wid försoningens altare, hwilket Herren upprättat ibland dem, såsom en förebild af Christi försoning.

7. Capitel.

Canaan utrotas, Israel wäljes, wälsignas. Fruktan förbjudes.

När HERren din Gud förer dig in uti det land, der du inkomma skall, till att intaga det, och nederlägger mycket folk för dig:* de Hetheer, Girgaseer, Amoreer, Cananeer, Phareseer, Heveer och Jebuseer; sjuhanda folk, de som större äro och mäktigare än du; *5 Mos. 31: 3.

I 1 Mos. 15: 19–21, nämnas tio folkstammar, men de tre första woro egentligen blott talrika familjer.

2. Och när HERren din Gud gifwer dem för dig, att du slår dem; så skall du gifwa dem till spillo, och intet förbund med dem göra, eller någon gunst bewisa dem:* *2 Mos. 23: 32; cap. 34: 12. 5 Mos. 20: 16, 17.

Israeliterna besegrade dessa folk, det ena efter det andra, v. 22, Jos. 11: 3–12. Angående det hårda straffet se 3 Mos. 27: 28. [ band I, 343 ]Befallningen att först erbjuda frid åt de städer, mot hwilka Israel skulle strida, cap. 20: 10, angick endast de städer, som lågo utom gränsen af Canaans land.

3. Och skall icke befrynda dig med dem: edra döttrar skall du icke gifwa deras söner, och deras döttrar skolen I icke taga edrom sönom.* *Jos. 23: 12.

4. Förty de warda dragande edra söner ifrån mig, så att de tjena andra gudar: Så warder då HERrans wrede förgrymmande sig öfwer eder, och snarligen förgör eder.

5. Utan alltså skolen I göra med dem: deras altaren skolen I nederrifwa, deras stoder nederbryta, deras lundar afhugga, och deras afgudar uppbränna med eld.* *2 Mos. 23: 24; cap. 34: 13. 5 Mos. 12: 2.

Med lundar menas troligen äfwen ett slags afgudisk inrättning i gestalt af ett träd med solen på toppen samt månan och planeterna på lika så många grenar, hwilka woro rörliga, få att himlakropparnes olika ställning till hwarandra kunde wisas, och af denna slags inrättning brukade hedningarne spå. Isynnerhet gaf man wid ett barns födelse noga akt på himlakropparnes ställning till hwarandra i födelsestunden, och deraf trodde man sig kunna förutsäga den personens tillkommande lefnadshändelser. Både solen och planeterna dyrkades af hedningarne såsom afgudar.

6. Ty du är ett heligt folk HERranom dinom Gud; dig hafwer HERren din Gud utwalt till att du skall wara Hans eget folk, utaf alla de folk, som på jorden äro.* *2 Mos. 19: 5. 5 Mos. 14: 2; cap. 26: 18. 1 Pet. 2: 9.

7. Icke hafwer HERren upptagit och utwalt eder, derföre att I större på talet ären än annat folk; ty du är minst i alla folk:

8. Utan derföre att HERren älskade eder, och att Han skulle hålla sin ed, som Han edra fäder swurit hade,* hafwer HERren utfört eder med mäktig hand; och hafwer frälst dig utur träldomens hus, utur Pharaos hand, konungens i Egypten. *5 Mos. 10: 15.

9. Så skall du nu weta, att HERren din Gud är en Gud, en trofast Gud, hållande förbund och barmhertighet dem som älska Honom och hålla Hans bud, i tusende leder;* *2 Mos. 20: 6; cap. 34: 7. 5 Mos. 5: 9, 10.

10. Och wedergäller dem som hata Honom, för sitt ansigte, så att Han förgör dem; och skall icke fördröja det, att Han dem wedergäller för sitt ansigte, som hata Honom.

För sitt, grt.: för deras ansigte, som hata honom, så att de måste se och upplefwa sådana straff.

11. Så behåll nu de bud och lag och rätter, som jag dig bjuder i denna dag, att du gör derefter.

12. Och när I dessa rätter hören och hållen dem och gören derefter,* så warder HERren din Gud ock hållande det förbund och barmhertighet, som Han dina fäder swurit hafwer. *3 Mos. 26: 3, [et]c. 5 Mos. 28: 1, [et]c.

13. Han skall älska dig, wälsigna och föröka; och skall wälsigna ditt lifs frukt och ditt lands frukt, din säd, win och olja, frukten af dina kor och frukten af dina får på landet, som Han dina fäder swurit hafwer, att gifwa dig.

14. Wälsignad warder du utöfwer alla folk: ingen ibland dig skall wara ofruktsam,* ej heller ibland din boskap. *2 Mos. 23: 26.

15. HERren skall taga ifrån dig all krankhet, och skall icke lasta dig någon de Egyptiers onda sjukdom* uppå, hwilka du förnummit hafwer; men Han skall kasta dem på alla dem, som dig hata. *2 Mos. 9: 14; cap. 15: 26.

De Egyptiers onda sjukdom är isynnerhet pesten och ett särdeles swår ögonsjukdom. Pesten omtalas i den Heliga Skrift ofta såsom ett Herrans plågoris, hwarmed Han straffar stora synder. Denna sjukdom är både straff och tillika ett träffande bild af syndaförderfwet, som är en dödlig pest för menniskans själ, emedan den förstör själens sanna lif, lifwet i Gud.

16. Du skall uppfräta allt det folk, som HERren din Gud dig gifwande warder: du skall icke skona dem, och icke tjena deras gudar: ty det worde dig till en snara.* *2 Mos. 23: 33.

17. Om du säger i ditt hjerta: Detta folk är mer än jag, huru kan jag fördrifwa dem?

18. Så frukta dig icke för dem; tänk uppå hwad HERren din Gud gjorde Pharao och alla Egyptier;

19. Med stor försökelse, som du med ögonen sett hafwer, och med tecken och under och genom mäktig hand och uträckt arm, med hvilken HERren din Gud dig utförde:* alltså skall HERren [ band I, 344 ]din Gud göra åt alla folk, som du fruktar för. *5 Mos. 4: 34; cap. 29: 3.

20. Dertill skall HERren din Gud sända ibland dem getingar,* intill dess förgjordt warder hwad som qwar är, och sig för dig förgömmer. *2 Mos. 23: 28. Jos. 24: 12.

I wissa trakter af österlanden komma stundom så talrika swärmar af plågsamma insekter, att menniskor och boskap måste fly upp på bergen, der wind och friskare luft afhåller dessa förstörande yrfän. Somliga af dessa yrfän öro giftiga, så att boskap och menniskor dö af stynget.

21. Grufwa dig icke för dem: ty HERren din Gud är ibland dig, den store och förfärlige Guden.

22. Han, HERren din Gud, skall utrota dessa folken för dig med tiden, det ena efter det andra:* du kan icke hastigt förgöra dem, på det att djuren icke skola förökas emot dig på marken. *2 Mos. 23: 30.

Wisserligen hade Gud kunnat på en gång utrota fienderna, och widare genom ett nytt under förhindra wilddjurens tillwäxt; men alla onödiga underwerk äro stridande emot Hans wishet. Hans uppfostringssätt både med enskilda trogna och med hela sim församling samt äfwen med menniskoslägtet är derföre så beskaffadt, att de under Hans styrelse i naturens ordning, genom inwerkningen af de mångfaldigaste orsaker, skola winna erfarenhet och utweckla sina själskrafter, och att de pånyttfödda derigenom under den dagliga ledningen af Hans Anda skola tillwäxa i nåden och småningom komma i besittning af de stora andeliga egodelar, som Christus förwärfwat dem. Somliga uppriktiga christna hafwa ofta länge att kämpa mot swåra frestelser, så att det stundom förekommer dem, såsom om Gud icke hörde deras bön om förlossning derifrån. De böra då komma ihåg orsaken, hwarföre Gud icke på en gång utrotade Canaans folk för Israels barn. Wilddjuren på marken skulle då hafwa tagit öfwerhand. Så skulle andeligt högmod, egenrättfärdighet och annat ondt lätteligen taga öfwerhand, om Gud på en gång genom nådens under befriade sina trogna ifrån sådana frestelser, som de lättare kunna se och undwika, och som icke gömma sig i kryphål och endast härja i mörkret, såsom wilddjuren.

23. HERren din Gud skall gifwa dem för dig, och skall slå dem med stort slag, intill dess Han förgör dem:

24. Och skall gifwa deras konungar i dina händer, och du skall förgöra deras namn under himmelen:* ingen skall kunna dig emotstå, till dess du förgör dem. *Jos. 10: 22, [et]c.; cap. 11: 12; cap. 12: 7, [et]c.

25. Deras afgudars beläten skall du bränna upp i eld;* och skall intet begära utaf silfret eller guldet, som deruppå är, eller taga det till dig, på det att du icke skall förtaga dig derutinnan:† ty sådant är HERranom dinom Gud en styggelse. *5 Mos. 12: 3. †Jos. 7: 121.

26. Derföre skall du icke föra den styggelsen in uti ditt hus, att du icke warder till spillo gifwen, såsom ock det är:* utan du skall hafwa en vämjelse och styggelse der wid; ty det är till spillo gifwet. *5 Mos. 13: 17.

Den som tog undan något af det till spillo gifna begick en stöld emot Herran sjelf, och skulle stenas och brännas, såsom det till spillo gifna, Jos. 7. Detta betyder, att den som will behålla något af synden, måste med synden förgås.

8. Capitel.

Öknens år. Landets fetma. Förmätenhets straff.

Alla de bud, som jag bjuder dig i dag, skolen I hålla, att I gören derefter, på det I mågen lefwa och förökas, och komma in och intaga det land, som HERren edra fäder swurit hafwer.

2. Och skall tänka på att den wäg, genom hwilken HERren din Gud dig; ledt hafwer i dessa fyrtio åren i öknen, på det Han skulle späka och försöka dig, att kunnigt skulle warda, hwad i ditt hjerta war; om du hölle Hans bud eller ej.

Gud känner noga hwarje menniskas innersta, men för henne sjelf och för andra måste hennes hjertas tankar uppenbarade warda.

3. Han späkte dig och lät dig hungra, och spisade dig med Man,* det du och dina fäder icke känt hade; på det Han skulle låta dig weta, att menniskan lefwer icke allenast af bröd, utan af allt det af HERrans mun går.† *2 Mos. 16: 35. 4 Mos. 11: 7. †Matth. 4: 4. Luc. 4: 4.

Gud kan uppehålla menniskans lif på annat sätt än genom den dagliga födan, ty Han är icke sjelf bunden wid naturlagarne. Detta himmelsbröd skulle icke blott ådagalägga Guds allmakt, utan isynnerhet wisa, att menniskans andeliga lif måste hafwa sin näring af det ord, som går af Guds mun, och själen spisas från himmelen.

4. Dina kläder äro icke förslitna på dig, och dina fötter äro icke swullnade i dessa fyratio år.* *5 Mos. 29: 5. Neh. 9: 21.

[ band I, 345 ]På wandringen hade Gud uppehållit deras helsa och äfwen försörjt dem med kläder, så att de icke behöft begagna gammal utsliten klädnad.

5. Så finner du ju i ditt hjerta, att HERren din Gud dig lärt hafwer, såsom en man lärer sin son.

6. Så håll nu HERrans din Guds bud, att du wandrar i Hans wägar, och fruktar Honom.

7. Ty HERren din Gud förer dig uti ett godt land; i ett land, der bäckar och brunnar och djup uti äro, hwilka utmed bergen och in på slätten flyta;

8. Ett land, der hwete, korn, winträd, fikonträd och granatäpplen uti äro; ett land der oljoträd och honung uti wäxer;

9. Ett land, der du skall hafwa bröd nog till att äta, der ock intet fattas;* ett land, hwilkens stenar äro jern; der du ock koppar utur bergen hugger. *5 Mos. 6: 11.

Landets berg och stenar bestå på somliga ställen af basalt, en swart stenart, som innehåller mycket jern.

10. Och när du ätit hafwer och är mätt, att du då lofwar HERran din Gud för det goda land, som Han dig gifwit hafwer.

Att tacka Gud wid åtnjutandet af Hans gåfwor iakttogs af alla fromma i Israel, och wår Frälsare helgade detta bruk med sitt exempel, Marc. 8: 6; cap. 14: 23. Luc. 22: 19. Joh. 6: 11, m. m. Att uraktlåta att tacka Gud för Hans gåfwor är en bekännelse, att man icke will bero af Honom, utan försörja sig sjelf. Men det står skrifwet: Jorden är Herrans och hwad derpå är. Will menniskan försörja sig sjelf och icke tacka Gud, så är hon pligtig att sjelf skapa sig sin föda, ty allt hwad på jorden finnes är Herrans tillhörighet.

11. Så tag dig nu wara, att du icke förgäter HERran din Gud, dermed att du icke håller Hans bud och Hans lag och rätter, som jag bjuder dig i dag:

12. Att när du ätit hafwer och är mätt och bygger sköna hus, der du uti bor;

13. Och ditt fä och får och silfwer och guld och allt, det du hafwer, förökas;

14. Att ditt hjerta då icke upphäfwes, och du förgäter HERran din Gud, som dig utur Egypti land fört hafwer, utur träldomens hus;

15. Och hafwer ledt dig igenom denna stora och förskräckliga öknen, der brännande ormar,* och skorpion och torrhet och platt intet watten war; och lät dig utgå watten af hårda hälleberget;† *4 Mos. 21: 6. †2 Mos. 17: 6. 4 Mos. 20: 11. Ps. 78: 16.

16. Och spisade dig med Man i öknen, der dina fäder intet af wetat hade;* på det Han skulle späka och försöka dig, och framdeles göra wäl emot dig. *2 Mos. 16: 15.

17. Annars måtte du säga i ditt hjerta: min kraft och mina händers starkhet hafwer mig denna förmågan gjort.

18. Utan tänk på HERran din Gud: ty Han är den som kraft gifwer till att komma detta åstad; på det Han skulle fullkomna sitt förbund, som Han dina fäder swurit hade, såsom det tillgår i denna dag.

19. Men om du förgäter din Gud, och följer andra gudar efter, och tjenar dem, och tillbeder dem; så betygar jag i dag öfwer eder, att I skolen slätt förgås.

20. Likasom hedningarne, hwilka HERren förgör för edert ansigte, så skolen ock I förgås; derföre att I icke ären HERrans eder Guds röst hörige.

9. Capitel.

Landet skänkt af nåd. Folkets synd. Mose ifwer, förbön.

Hör, Israel: I dag skall du gå öfwer Jordan, att du kommer till att intaga de folk, som större och starkare äro än du; stora städer, murade upp till himmelen:

I dag, grt.: denna dag, betyder här snart.

2. Ett stort högt folk, Enakims barn, som du känt hafwer, af hwilka du ock hört hafwer: kan stå emot Enaks barn?* *4 Mos. 13: 2934.

3. Så skall du weta i dag, att HERren din Gud går framför dig, en förtärande eld,* Han warder dem förgörande och nederläggande för dig, och skall fördrifwa dem, och omintetgöra dem snarligen, såsom HERren dig sagt hafwer. *5 Mos. 4: 24. Ebr. 12: 29.

4. Då nu HERren din Gud dem utdrifwit hafwer för dig, så säg icke i ditt hjerta: HERren hafwer mig här infört till att intaga detta landet för min rättfärdighets skull; ändock HERren [ band I, 346 ]fördrifwer hedningarna för dig för deras ogudaktighets skull.* *1 Mos. 15: 16.

5. Ty du kommer icke in i landet till att besitta det för din rättfärdighets eller för ditt hjertas fromhets skull; utan HERren din Gud fördrifwer dessa hedningarna för deras ogudaktighets skull, på det Han skall fullkomna det ord, som HERren dina fäder Abraham, Isaac och Jacob swurit hafwer.* *1 Mos. 12: 7; cap. 13: 15; cap. 28: 13.

Hedningarne blefwo för sin ogudaktighets skull straffade, men icke fick Israel Canaan till arfwedel för sin rättfärdighets skull, utan af Guds blotta nåd och barmhertighet. Så blifwa ock de obotfärdige en gång ewigt straffade för sina synders skull, men de, som blifwa salige, undfå icke saligheten för någon egen rättfärdighets skull, utan för Christi tillfyllestgörelses skull, af Guds oförskylda nåd och förbarmande. Se Rom. 9. I Canaaniternas utrotande och Israels seger bewisar Gud både sin rättfärdighet och sin barmhertighet.

6. Så wet nu, att HERren din Gud icke gifwer dig detta goda landet till att intaga för din rättfärdighets skull; efter du är ett halsstyft folk.

7. Kom ihåg, och förgät icke, huru du HERran din Gud förtörnade i öknen; ifrån den dagen att du drog utur Egypti land, till dess I komne ären till detta rum, hafwen I warit HERranom ohörsamme.* *2 Mos. 14: 11; cap. 16: 2.

8. Förty i Horeb förtörnaden I HERran, så att HERren för wredes skull wille förgöra eder.* *2 Mos. 32: 10.

9. Då jag gången war på berget, till att anamma de stentaflor, förbundets taflor, som HERren gjorde med eder, och jag blef på berget fyrtio dagar och fyrtio nätter, och åt intet bröd och drack intet watten.* *2 Mos. 24: 18; cap. 34: 28.

10. Och HERren fick mig de twå stentaflorna, beskrifna med Guds finger,* och derutinnan alla ord, som HERren med eder utur elden på berget† talat hade, på församlingens dag. *2 Mos. 31: 18. †2 Mos. 19: 18. 5 Mos. 4: 11.

11. Och efter de fyrtio dagar och fyrtio nätter fick mig HERren de twå förbundets stentaflor.

12. Och HERren sade till mig: Statt upp; gack snart ned hädan; ty ditt folk, som du utfört hafwer af Egypten, hafwer förderfwat det; de äro snarligen trädde ifrån den wägen, som jag hafwer budit dem; de hafwa gjort sig ett gjutet beläte.* *2 Mos. 32: 7.

Förderfwat det, d. w. s. förderfwat sig.

13. Och HERren sade till mig: Jag ser, att detta folket är ett halsstyft folk.

14. Låt mig betämma, att jag förgör dem och utskrapar deras namn under himmelen: Jag will göra ett starkare och mäktigare folk af dig, än detta är.

Låt mig betämma: låt mig wara! upphör med dina böner för dem, att jag må förgöra dem [et]c.

15. Och som jag omwände mig, och gick ned af berget, som brann i eld, och hade de twå förbundets taflor i båda mina händer:

16. Då såg jag, och si, då haden I syndat emot HERran eder Gud, så att I haden gjort eder en gjuten kalf, och woren snarligen trädda ifrån den wägen, den HERren eder budit hade.

17. Så tog jag båda taflorna, och kastade dem bort utur båda händerna, och slog dem sönder för edra ögon;

18. Och föll ned för HERran, såsom tillförene i fyrtio dagar och fyrtio nätter; och åt intet bröd och drack intet watten för alla edra synders skull, som I gjort haden; i det I sådant ondt gjorden för HERran till att förtörna Honom.

19. Ty jag fruktade för den wrede och grymhet, der HERren på eder med förtörnad war, så att Han wille förgöra eder. Och HERren hörde mig än i den gången.

20. War ock HERren storligen wred på Aaron, så att Han wille förgöra honom: men jag bad ock för Aaron på samma tiden.

Denna omständighet, som i 2 Mos. cap. 32 icke nämndes, anföres här för att wisa folket, att inga af de stora nådesförmåner, som Gud gifwit dem, kunde rädda dem ifrån förderf och undergång, om de afföllo ifrån Herran, emedan till och med Aarons öfwerstepresterliga embete icke kunde skydda honom ifrån straff för hans synd, utan han blef skonad genom Guds nåd.

21. Men eder synd, kalfwen som I gjort haden, tog jag och brände upp i eld, och slog sönder honom, och sönderstötte, till dess han wardt stoft; och kastade stoftet i bäcken, som flyter utaf berget.* *2 Mos. 32: 20.

22. Sammalunda förtörnaden I ock [ band I, 347 ]HERran i Thabeera,* och i Massa,† och wid de Lustgrifter.** *4 Mos. 11: 13. †2 Mos. 17: 7. **4 Mos. 11: 33, 34.

23. Och då HERren sände eder ifrån Kades Barnea, och sade: Går dit upp, och tager landet in, som jag eder gifwit hafwer;* woren I HERrans eder Guds mun ohörsamme, och trodden icke på Honom, och lydden icke Hans röst: *4 Mos. 13: 3, 27, [et]c.

24. Ty I hafwen warit HERran ohörsamme, så länge som jag eder känt hafwer.

25. Då föll jag neder för HERran fyrtio dagar och fyrtio nätter, som jag der låg;* ty HERren sade, att Han wille förgöra eder. *2 Mos. 32: 1131; cap. 34: 8. 4 Mos. 14: 13.

Här och i v. 18, samt i cap. 10: 10, påminner Mose folket derom, att Gud af nåd för förbönens skull hade skonat dem. Denna förbön stödde sig på Herren sjelf, och således på Christus, som Mose i Andanom wäl kände.

I hela detta capitel warnar Mose eftertryckligen för egenrättfärdighetens farliga synd, och påminner derföre folket om deras många synder. Så måste alla Herrans trogna ofta påminna sig och betänka sina synder, fel och swagheter, på det de må blifwa mera ödmjuka och waksamma och bewarade ifrån egenrättfärdighetens och högmodets dödande snara. Huru farlig denna snara är, wisar en daglig erfarenhet, ty man finner beklagligtwis nästan allmänt, att de, som wilja söka himmelriket, äro splittrade uti partier, af hwilka hwart och ett gerna will anse sig ypperst och i besittning af det mesta ljuset, och wågar att i sådan inbillning dömma hårdt öfwer alla dem, som tänka annorlunda.

26. Men jag bad HERran och sade: HERre, HERre, förderfwa icke ditt folk, och din arfwedel, hwilket du genom din stora makt förlorat och med mäktig hand utur Egypten fört hafwer.

27. Kom ihåg dina tjenare Abraham, Isaac och Jacob: se icke på detta folkets hårdhet och detta folkets ogudaktighet och synd:

28. Att det landet, der du oss utfört hafwer, icke skall säga: HERren kunde icke föra dem uti det land, som Han dem lofwat hade; och hafwer fördenskull fört dem derut, att Han war wred på dem, att Han skulle dräpa dem i öknen.* *4 Mos. 14: 16.

29. Förty de äro ditt folk och din arfwedel, som du med din stora makt och med din uträckta arm utfört hafwer.

Då de trogna en gång komma i full besittning af ett oförgängligt arf, så är det genom Guds nåd och kraft allena, som de hafwa öfwerwunnit alla hinder. Det är genom Lammets blod de hafwa wunnit seger, det är i Lammets blod de hafwa twagit sina kläder, derföre uppstämma de en ewig lofsång till Hans ära. Uppb. 5: 9–13; cap. 7: 9—17; cap. 12: 10, 11.

10. Capitel.

Nya taflor. Aarons död. Levi wal och arf. Guds äskan, dyrkan.

På samma tiden sade HERren till mig: Uthugg dig twå stentaflor såsom de första,* och kom till mig på berget och gör dig en ark af trä: *2 Mos. 34: 1.

Befallningen om arken war gifwen förut, 2 Mos. 25: 10, men nämnes här tillika med befallningen om taflorna, emedan arken war gjord för taflornas skull.

2. Så will jag skrifwa på taflorna de ord, som på de första woro,* hwilka du sönderslagit hafwer;† och du skall lägga dem i arken.** *5 Mos. 9: 10. †2 Mos. 32: 19. **2 Mos. 25: 1621.

3. Så gjorde jag då en ark af furuträ och uthögg twå stentaflor, sådana som de första woro, och gick upp på berget, och hade de twå taflorna i mina händer.

4. Då skref Han på taflorna, såsom den första skriften war, de tio ord, som HERren talade till eder utur elden på berget, på församlingens dag: och HERren fick mig dem.* *2 Mos. 32: 16.

5. Och jag wände om och gick af berget och lade taflorna i arken, som jag gjort hade, att de skulle der blifwa, såsom HERren mig budit hade.

6. Och Israels barn drogo ut ifrån Beeroth BeneJaakan till Moserah:* der blef Aaron död och wardt der begrafwen;† och hans son Eleazar wardt prest för honom.** *4 Mos. 33: 30. †Cap. 33: 38. **Cap. 20: 28.

Moserah war sannolikt namnet på en hel trakt omkring berget och Moseroth ett särskildt ställe i samma trakt (4 Mos. 33: 30). Aarons död, som inträffade långt sednare än Israeliterna woro i Moseroth, nämnes här, emedan folket åter war i närheten af samma ort, då Aaron dog, De tågade af och an i öknen, och då lägerställen nämnas i olika ordning, så har det afseende på olika tider.

7. Dädan drogo de ut till Gudgoda: ifrån Gudgoda till Jothbath, ett land der bäckar äro.

[ band I, 348 ]8. På den tiden afskilde HERren Levi slägte* till att bära HERrans förbunds ark och till att stå för HERran, till att tjena Honom och lofwa Hans namn allt intill denna dag. *4 Mos. 3: 5, [et]c.; cap. 8: 5, [et]c.

9. Derföre skulle de Leviter ingen del eller arf hafwa med sina bröder: ty HERren ar deras arf, såsom HERren din Gud dem sagt hafwer.* *4 Mos. 18: 20. 5 Mos. 18: 1. Jos. 18: 7.

10. Och jag stod på berget, såsom tillförene, fyrtio dagar och fyrtio nätter, och HERren bönhörde mig än i den gången, och HERren wille icke förgöra dig.* *2 Mos. 32: 14; cap. 34: 28. 5 Mos. 9: 25.

11. Men HERren sade till mig: Statt upp, och gack åstad, att du går för folket, att de inkomma och intaga landet, som jag deras fäder swurit hafwer dem att gifwa.

12. Nu Israel, hwad äskar HERren din Gud af dig, utan att du skall frukta HERran din Gud, att du wandrar i alla Hans wägar och älskar Honom och tjenar HERran din Gud af allt hjerta och af all själ;

13. Att du håller HERrans bud och Hans rätter, dem jag dig bjuder i denna dag, på det att dig må wäl gå?

14. Si himmelen, och alla himlars himlar och jorden och allt, det deruti är, är HERrans din Guds:* *1 Kon. 8: 27. Ps. 24: 1.

Med de flera himlar, som här nämnas, antydas alla de werldar af ljus och fullkomlighet, der Herren i sin härlighet uppenbarar sig, såsom Guds ord äfwen omtalar många särskilda himmelska wäsen och himmelska riken. Eph. 1: 21; cap. 3: 10. Col. 1: 16.

15. Dock likwäl hafwer HERren allena haft wilja till dina fäder, så att Han älskade dem, och hafwer utwalt deras säd efter dem, nemligen eder, utöfwer allt folk,* såsom det ock tillgår på denna dag. *2 Mos. 19: 5.

Att Gud utwalde Israel att wara hans folk, war ett nådawal, se Rom. 9, ty det skedde af nåd. På detta skulle Israel alltid tänka, och alla christna böra alltid betänka, att hwarje förmån och wälsignelse, isynnerhet i andeliga ting, beror på ett sådant nådawal i Christo. Till delaktighet af detta nådawal kallar Herren oss alla genom sitt ord. Då menniskan motstår denna kallelse, så gör hon för sin del detta nådawal om intet, likasom de Israeliter, som för sin otros skull föllo i öknen och icke inkommo i Canaans land, ehuru de hörde till det utwalda folket.

16. Så omskärer nu edert hjertas förhud,* och warer icke mer halsstyfwe. *5 Mos. 30: 6. Jer. 4: 4. Apg. 7: 51. Rom. 2: 29. Col. 2: 11.

Omskärelsen war förbundets tecken, och om den försummades, så war förbundet med Herran brutet. Med omskärelsen afbildades menniskans befrielse från synden och det medfödda onda, som är ett arf från Adam. Då menniskan genom nådens förbund blifwer förenad med Gud genom Christum, så är hon född till ett nytt lif, synden är förlåten, och Andans sinne till beständig strid emot det onda är i hjertat inplantadt. Således afbildade omskärelsen den nya födelsen och äfwen helgelsen, som af den nya födelsen är en beständig werkan. Med Guds ords tweeggade swärd skall den andeliga omskärelsen ske och alla syndiga begärelser från hjertat bortskäras. Den andeliga omskärelsen är smärtsam för den gamla menniskan, likasom tecknet war smärtsamt. 2 Mos. 4: 25.

17. Förty HERren eder Gud är en Gud öfwer alla gudar, och en Herre öfwer alla herrar, en stor Gud, mäktig, och förfärlig, den ingen person aktar, och tager inga mutor.* *2 Chr. 19: 7. Job 34: 19. Apg. 10: 34. Rom. 2: 11. Gal. 2: 6. Eph. 6: 9. Col. 3: 25. 1 Pet. 1: 17.

18. Och skaffar de faderlösa och enkor rätt, och älskar de främmande, så att Han gifwer dem föda och kläder.

19. Derföre skolen I ock älska de främmande: ty I hafwen ock warit främmande uti Egypti land.

Den rätta menniskokärleken kan icke läras, utan den måste upptändas af kärlekens Gud, som är barmhertig och tänker på faderlösa, enkor och främlingar och på alla wärnlösa. Warer barmhertige, såsom eder himmelske fader barmhertig är.

20. HERran din Gud skall du frukta; Honom skall du tjena; till Honom skall du hålla dig, och swärja wid Hans namn.* *5 Mos. 6: 13; cap. 13: 4. Matth. 4: 10. Luc. 4: 8.

21. Han är ditt lf och din Gud,* den med dig så stora och förfärliga ting gjort hafwer, såsom dina ögon sett hafwa. *2 Mos. 15: 2.

Han är ditt lof: Honom skall du lofwa det är din högsta ära, att Han är din Gud.

22. Dina fäder foro neder uti Egypten med sjuttio själar;* men nu hafwer HERren din Gud förökat dig såsom stjernorna på himmelen.† *1 Mos. 46: 27. 2 Mos. 1: 5. †1 Mos. 15: 5.

[ band I, 349 ]

11. Capitel.

Tecknen påminte. Landet berömdt. Lydnads, olydnads lön.

Så skall du nu älska HERran din Gud och hålla Hans lag, Hans seder, Hans rätter och Hans bud, så länge du lefwer.

Åter påminnes Israel, att kärleken till Gud är hufwudsumman af lagen. Se cap. 6: 5.

2. Och förnimmer i dag det edra barn icke weta, eller sett hafwa, nemligen HERrans eder Guds tuktan, Hans härlighet och hans mäktiga hand och uträckta arm;

Ännu lefde flera of de äldre i Israel, som warit åsynawittnen till Herrans största under.

3. Och Hans tecken och werk, som Han gjorde ibland de Egyptier, på Pharao, konungen i Egypten, och på allt hans land:

4. Och hwad Han gjorde på de Egyptiers makt; på deras hästar och wagnar, då Han lät komma wattnet af det Röda hafwet öfwer dem, när de foro efter eder, och HERren förgjorde dem allt intill denna dag:* *2 Mos. 14: 23, [et]c.

Egyptens makt war ännu förswagad af det stora nederlaget, som skett fyrtio år förut.

5. Och hwad Han eder gjorde i öknen, intill dess I nu till detta rummet komne ären:

6. Hwad Han gjorde Dathan och Abiram, Eliabs söner, Rubens sons; huru jorden öppnade sin mun, och uppswalg dem med deras folk och tjäll och alla deras egodelar, som under dem woro, midt i hela Israel.* *4 Mos. 16: 31; cap. 26: 10; cap. 27: 3. Ps. 106: 17.

7. Ty edra ögon hafwa sett de stora HERrans gerningar, som Han gjort hafwer.

8. Derföre skolen I hålla alla de bud, som jag bjuder eder i dag, på det I skolen styrkte warda till att komma in, och intaga landet, dit I faren till att intaga det:

9. Och att du skall länge lefwa i landet, som HERren edra fäder swurit hafwer, att gifwa dem och deras säd ett land, der mjölk och honung uti flyter.

10. Ty det landet, som du kommer till att intaga, är icke såsom Egypti land, der I utdragne ären, der man sår säd och bär dit watten till fots, såsom till en kålgård:

Fältwattningen i Egypten war ofta ganska mödosam. Der regnar icke, utan Nilflodens watten måste dels bäras till fälten, dels upparbetas och spridas genom trampmachiner och kanaler.

11. Utan det hafwer berg och slättmarker,* hwilka regn af himmelen wattna måste: *5 Mos. 8: 7.

12. Om hwilket land HERren din Gud låter sig wårda, och HERrans din Guds ögon se alltid deruppå ifrån begynnelsen på året intill ändan.

I Egypten berodde skörden mindre på wäderleken än i Canaan. Nu skulle Israel lära att helt och hållet söka wälsignelsen hos Herren.

13. Om I nu hören mina bud, som jag bjuder eder i dag, att I älsken HERran eder Gud och tjenen Honom af allt hjerta och af all själ;

14. Så skall jag gifwa edert land regn i sinom tid, arla och serla,* att du skall inberga din säd, ditt win och din olja. *5 Mos. 28: 12. Jer. 5: 24.

Här lofwar herren att äfwen gifwa wälsignelse på marken, om Israel wille wandra i Hans bud. Gudaktigheten är nyttig till all ting och hafwer löfte om detta lifwet och det tillkommande, 1 Tim. 4: 8.

Arlaregn war det som föll på den nysådda säden om hösten, och Serlaregn det som föll om wåren, för att gifwa säden wäxt och frodighet.

15. Och skall gifwa din boskap gräs på din mark, att I mågen äta och warda mätte.

16. Men tager eder wara, att edert hjerta icke låter draga sig dertill, att I afträden och tjenen andra gudar och tillbedjen dem:

17. Och HERrans wrede förgrymmar sig då öfwer eder, och lycker himmelen till, att intet regn kommer, och jorden icke gifwer sin wäxt, och I snarligen förgås utaf det goda landet, som HERren eder gifwit hafwer.

18. Så fatter nu dessa orden i hjertat och i edra själar, och binder dem för ett tecken på eder hand, att de äro till en åminnelse för edra ögon;* *5 Mos. 6: 8.

19. Och lärer dem edra barn, så att du talar derom, när du sitter i ditt hus eller går på wägen, när du lägger dig neder, och när du uppstår;* *5 Mos. 4: 9; cap. 6: 7.

[ band I, 350 ]20. Och Skrif dem på dörrträden i ditt hus och på din dörr:

21. Att du och dina barn mågen länge lefwa i landet, som HERren dina fäder swurit hafwer att gifwa dem, så länge dagarne af himmelen på jorden wara.

Såsom jordens dagar bero af himmelen, så är också menniskan beroende af himmelen hwarje dag hon lefwer, och från himmelen kommer all både andelig och lekamlig wälsignelse.

22. Ty om I alla dessa buden hållen, som jag bjuder eder, och derefter gören, så att I älsken HERran eder Gud, och wandren i alla Hans wägar, och hållen eder intill Honom;

23. Så skall HERren fördrifwa allt detta folket för eder, så att I skolen intaga större och starkare folk, än I ären.

24. Alla rum, som eder fot på träder, skola wara edra:* ifrån öknen och ifrån berget Libanon, och ifrån elfwen Phrath allt intill det yttersta hafwet skall edert landamäre wara.† *Jos. 1: 3; cap. 14: 9. †2 Mos. 23: 31. 4 Mos. 34: 2, [et]c.

25. Ingen skall kunna stå eder emot; eder räddhåga och förfärelse skall HERren låta komma öfwer alla de land, der I inresen, såsom Han eder sagt hafwer.

Eder räddhåga och förfärelse, d. w. s. räddhåga och förfärelse för eder.

26. Si, jag lägger eder före i dag wälsignelse och förbannelse:

27. Wälsignelse, om I lyden HERrans eder Guds bud, som jag bjuder eder i dag:* *5 Mos. 28: 2.

28. Förbannelse, om I icke lyden HERrans eder Guds bud, och afträden ifrån den wägen, som jag bjuder eder i dag,* så att I wandren efter andra gudar, dem I icke kännen. *5 Mos. 28: 15.

29. När HERren din Gud förer dig in i det land, der du inkommer till att intaga det, så skall du låta tala wälsignelsen på det berget Grisim, och förbannelsen på det berget Ebal;* *5 Mos. 27: 12, 13. Jos. 8: 34.

De twå bergen Grisim eller Garizim och Ebal lågo i Ephraims land; emellan dem låg Sichem, Dom. 9: 6, 7. Det som här befalles, werkställdes af Josua, Jos. 8: 33–35. Garizim, som ligger söder om Sichem, är mycket fruktbart, och war med sin yppiga grönska och blomsterdrägt en bild af wälsignelsen, som der förkunnades. Ebal, som låg norr om Sichem, war med sin swarta ofruktbara kalhet, en träffande bild af förbannelsen, som uttalades der. Märkwärdigt är, att Evangelii wälsignelser först hafwa utbredt sig öfwer jordens nordliga länder, under det nästan alla söderländer ännu äro betäckta af mörker.

Mellan wälsignelse och förbannelse fick Israel wälja. Den som wäljer Herran, wäljer wälsignelsen; den som öfwergifwer Honom, wäljer förbannelsen. Förbannelsen består just uti menniskans skilsmessa ifrån Gud. Deruti är allt elände och all osalighet inbegripen.

30. Hwilka äro på hinsidan Jordan, på den wägen westerut i de Cananeers land, som bo på den slättmarken in emot Gilgal, wid den lunden More.* *1 Mos. 12: 6.

31. Ty du måste gå öfwer Jordan, att du inkommer, och tager landet in, som HERren eder Gud eder gifwit hafwer, att I det intaga och deruti bo skolen.

32. Så ser nu till att I gören efter alla de bud och rätter, som jag eder i dag förelägger.* *5 Mos. 5: 32.

Nära lunden More, der Herren uppenbarade sig för Abraham, 1 Mos. 12: 6, 7, skulle nu förbundet med hela folket förnyas.

12. Capitel.

Afgudalundar. Offrens rum, art. Blod förbjudet.

Desse äro de bud och rätter, som I hålla skolen, så att I gören derefter uti landet, som HERren dina fäders Gud dig gifwit hafwer till att intaga, så länge I på jorden lefwen.

2. Förgörer alla de rum, der hedningarne, som I intagen, sina gudar tjent hafwa, ware sig på höga berg, på backar eller under gröna träd.* *5 Mos. 7: 5.

3. Och bryter neder deras altaren, och slår sönder deras stoder; och deras lundar uppbränner med eld och deras afgudabeläten kaster bort, och tager bort deras namn utur det rummet.

Lundar, se cap. 7: 5. Ombyten af namn woro nödwändiga derföre, att hedniska städer merändels hade namn efter någon afgud.

4. I skolen icke så göra HERranom eder Gud.

5. Utan på det rum, som HERren eder Gud utwäljer af alla edra slägter, att Han will låta sitt namn der bo, der skolen I fråga och dit komma;* *2 Mos. 20: 24.

Ehwar de woro, skulle de tillbedja och tjena Herran i själ och hjerta, men icke utöfwa den egentliga gudstjensten annorstädes, än wid [ band I, 351 ]Herrans helgedom, på det sätt Han sjelf föreskrifwit. I sin helgedom wille Herren på ett högre sätt än eljest uppenbara sig. Att förakta helgedomen och gudstjensten och att blifwa borta derifrån war att öfwergifwa Herran sjelf och utträda ur Hans förbund.

6. Och göra edert bränneoffer och edra andra offer och eder tionde och edra händers häfoffer och edra löften och edra friwilliga offer och förstfödingen af edert fä och får.

7. Och der skolen I äta för HERran eder Gud och wara glade öfwer allt det I och edra hus förwärfwen, der HERren din Gud dig uti wälsignat hafwer.

Genom offren kommo de trogna i gemenskap med Herran och bibehöllos i denna gemenskap, och i offermåltiderna blefwo de spisade wid Hans bord. I tron blefwo de andeligen delaktiga af nådens gåfwor. I Nya Testamentet blifwa Herrans trogna spisade på ett ännu högre sätt wid Herrans bord, 1 Cor. 10: 16, såsom den högsta salighet omtalas den stora Nattwarden i himmelen, då de frälsta blifwa delaktiga af de högsta gåfworna i härlighetens helgedom.

8. I skolen intet göra af det wi i dag här göra, hwar och en som honom tycker rätt wara;

I öknen war det icke möjligt att efterlefwa alla de stadgar, som syftade på gudstjensten, ty somliga woro sådane, att de icke förr än i Canaans land kunde uppfyllas.

9. Ty I ären ännu här till dags icke komne till ro eller till arfwedelen, som HERren din Gud dig gifwa skall:

10. Men I måsten gå öfwer Jordan, och bo i det landet, som HERren eder Gud eder till arfs utskiftande warder; och Han skall låta eder få ro för alla edra fiender omkring eder, och I skolen bo trygge.

11. När nu HERren din Gud utwäljer ett rum, att Hans namn der bo skall,* dit skolen I bära allt det jag bjuder eder; edert bränneoffer, edra andra offer, eder tionde, edra händers häfoffer, och alla edra fria löften, som I HERranom lofwen; *1 Kon. 8: 29. 2 Chr. 7: 1216.

12. Och skolen wara glade för HERran eder Gud, I och edra söner och edra döttrar och edra tjenare och edra tjenarinnor och Leviterna, som i edra portar äro: förty de hafwa ingen lott eller arfwedel med eder.* *4 Mos. 18: 24. 5 Mos. 10: 9; cap. 18: 1.

Allt godt är en gåfwa af Gud, och detta skola wi på det sätt erkänna, att wi nedlägga allt för Hans altare, med uppriktig wilja och beredwillighet att offra det i Hans tjenst, när och huru som helst det Honom täckes, samt gifwa till Hans ära och wår nästas wälfärd hwad wi kunna, då Han genom sina skickelser öppnar tillfälle dertill. Tionden war liksom det helas hufwudsumma, och dermed erkändes Herren såsom det helas egare. Då menniskan sålunda gifwer allt åt Herran såsom Hans tillhörighet, så blifwer det genom Hans wälsignelse helgadt, och hon får då med innerlig glädje åtnjuta Hans gåfwor, såsom ett barn i fadrens hus. Men då man glömmer, att Han är gifwaren, och otacksamt anwänder Hans gåfwor efter eget godtycke, så har man liksom röfwat det ifrån fadershuset, från hwilket man med hjertat är skild; och då fattas både den rätta wälsignelsen och den sanna glädjen. Allmänna föreskrifter wid åtnjutandet af allt hwad Gud gifwer äro dessa: Warer tacksamme i all ting, 1 Thess. 5: 18. Hwad I nu äten eller dricken, eller hwad I gören, så görer allt Gudi till ära, 1 Cor. 10: 31.

13. Tag dig wara, att du icke offrar ditt bränneoffer i alla de rum, som du ser:

14. Utan i det rum, som HERren utwäljer uti någon af dina slägter, der skall du offra ditt bränneoffer och göra allt det jag bjuder dig.

15. Dock må du slagta och äta kött i alla dina portar efter all din själs begärelse, efter HERrans din Guds wälsignelse, som Han dig gifwit hafwer: både rena och orena måga det äta, såsom en rå eller en hjort.

16. Men blodet skall du icke äta;* utan gjuta det på jorden såsom watten. *1 Mos. 9: 4. 3 Mos. 3: 17; cap. 19: 26. 5 Mos. 15: 23.

17. Men icke må du äta i dina portar utaf tionden af din säd, ditt win, din olja, ej heller af den förstföding af ditt fä, af dina får, eller af något ditt löfte, som du lofwat hafwer, eller af ditt friwilliga offer eller af din hands häfoffer;

18. Utan för HERran din Gud skall du sådant äta på det rum, som I HERren din Gud utwäljer, du och dina söner, dina döttrar, dina tjenare, dina tjenarinnor och Leviten, som i dina portar är: och skall wara glad för HERran din Gud öfwer allt det du dig företager.

Äfwen i helgedomens förgård fingo Israeliterna icke äta af något manligt förstfödt af boskapen, ty det tillhörde presterna, 4 Mos. 18: 15. Här menas således förstfödingar, som woro honkön.

19. Och tag dig wara, att du icke [ band I, 352 ]öfwergifwer Leviten,* sålänge du lefwer på jorden. *5 Mos. 14: 27.

20. När nu HERren din Gud warder förwidgande dina landsändar, såsom Han dig sagt hafwer,* och du säger: Jag will äta kött, efter din själ lyster äta kött, så ät kött efter all din själs begärelse. *1 Mos. 28: 14. 5 Mos. 19: 8.

21. Är rummet långt ifrån dig, som HERren din Gud utwalt hafwer, att Han der will låta bo sitt namn, så slagta af ditt fä eller får, som HERren dig gifwit hafwer, såsom jag dig budit hafwer, och ät det i dina portar efter all din själs begärelse.

Är rummet långt ifrån dig, d. w. s. är du långt skild ifrån det rum [et]c.

22. Såsom man äter en rå eller en hjort, må du äta det: både rena och orena måga lika wäl äta det.

23. Allenast wakta, att du icke äter blodet:* ty blodet är själen, derföre skall du icke äta själen med köttet:† *3 Mos. 7: 26. †cap. 17: 11.

24. Utan skall gjuta det på jorden såsom watten.

25. Och skall fördenskull icke äta det, att dig må wäl gå och dina barn efter dig, deraf att du gjort hafwer det som rätt är för HERran.

26. Men när du helgar något det ditt är, eller lofwar, så skall du taga det och bära till det rum, som HERren utwalt hafwer:

27. Och göra ditt bränneoffer med kött och blod på HERrans din Guds altare: blodet af ditt offer skall du gjuta på HERrans din Guds altare, och äta köttet.

28. Se till, och hör alla dessa orden, som jag bjuder dig; på det dig må wäl gå och dina barn efter dig till ewig tid, deraf att du gjort hafwer det rätt är och HERranom dinom Gud behagligt.

29. När HERren din Gud utrotar hedningarna för dig, der du inkommer till att intaga dem, och du dem intagit hafwer och bor i deras land:

30. Så tag dig wara, att du icke faller i snaran efter dem, sedan de fördrifne äro för dig; och att du icke söker efter deras gudar, och säger: Såsom detta folk hafwer tjent deras gudar, så will jag ock göra.* *5 Mos. 18: 9. Jos. 23: 7. Ps. 106: 35, 36.

31. Du skall icke således göra HERranom dinom Gud: förty de hafwa gjort sinom gudom allt det HERran stygges wid, och det Han hatar: ty de hafwa ock uppbränt i eld sina söner och döttrar till sina gudar.

32. Allt det jag bjuder eder, det skolen I hålla, så att I gören derefter. I skolen intet lägga dertill, och intet taga derifrån.* *5 Mos. 4: 2. Jos. 1: 7. Ords. 30: 6. Uppb. 22: 18, 19.

13. Capitel.

Falske propheters, förförares, förfördas straff.

Om en prophet eller drömmare uppkommer ibland eder, och han gifwer dig ett tecken eller under:

2. Och det tecken eller under sker, der han dig af sade, och säger: Låt oss wandra efter andra gudar, de som I icke kännen; och tjenom dem:

3. Så skall du icke höra den prophetens eller drömmarens ord; ty HERren din Gud försöker eder, att Han må förfara, om I af allt hjerta och af all själ älsken HERran eder Gud.

Med drömmare menas en som föregifwer, att han genom drömmar får gudomliga uppenbarelser. Om någon föregaf sig hafwa uppenbarelser, och det han förkunnade war stridande mot Guds ord, som blifwit Israel meddeladt, så skulle de icke tro en sådan person, äfwen om han gjorde underwerk. Mose förutsäger här, att detta skulle ske, och att Herren skulle tillåta sådana falska under för att pröfwa sitt folks tro. Falska under kunna wara antingen skenbara eller werkliga. Skenbara äro de då, när de bero på en sådan kunskap om naturens förborgade krafter, som folket icke känner eller kan begripa; werkliga äro de då, när de ske genom tillhjelp af satans makt. Äfwen i Nya Testamentet förutsäges, att sådana falska under skola ske i den antichristiska tiden. Falske propheter skola göra stora tecken och under, Matth. 24: 24. Om syndens menniska säges, 2 Thess. 2, att hans tillkommelse sker efter satans werkan med alla lögnaktiga krafter och tecken och under, och med att förförelse till orättfärdighet ibland dem, som förtappade warda; derföre, att de icke anammade kärleken till sanningen, att de måtte salige wordet. Fördenskull skall Gud sända dem kraftig willfarelse, så att de skola tro lögnen: på det de skola alla dömde warda, som icke hafwa trott [ band I, 353 ]sanningen, utan hafwa lust till orättfärdigheten. Herren tillstädjer då dessa falska under, och derigenom blifwer willfarelsen kraftig att ännu mera förblinda och förhärda dem, som hata sanningen och hafwa lust till orättfärdigheten. Så blefwo i Egypten falska under tillåtna att förblinda Pharao och hans folk, derföre att Pharao hatade sanningen och wille förhärda sitt hjerta. Men Herren wakar med faderlig omsorg öfwer dem, som älska sanningen; ingen blifwer förförd och bedragen af lögnens och mörkrets makt, utan att wilja blifwa det.

4. Ty HERran eder Gud skolen I följa, och frukta Honom, och hålla Hans bud, och höra Hans röst, och Honom tjena, och hålla eder intill Honom.* *5 Mos. 10: 20.

5. Men den propheten eller drömmaren skall dö, derföre att han lärde afträdelse ifrån HERran eder Gud,* som eder utur Egypti land fört, och dig utur träldomens hus förlossat hafwer, på det han skulle komma dig utaf den wägen, som HERren din Gud budit hafwer, till att wandra deruppå; på det att du skall skilja den onda ifrån dig. *5 Mos. 18: 20.

Herren war icke blott sitt folks Gud utan äfwen Konung i Israel. En förförisk lära, för att förleda folket till att tillbedja afgudar, war både att röfwa äran ifrån Gud och den saliggörande sanningen ifrån folket, och det war tillika öppet uppror emot Konungen i Israel. Denna swåra synd skulle derföre genast straffas med döden. Men man finner icke, att Israels folk någonsin sålunda utrotade någon falsk prophet, ehuru så många falska propheter uppträdde ibland dem. Deremot stenade de somliga af Herrans sanne propheter, de korsfäste Herran Jesum sjelf på grund af denna lag, och stenade Hans wittne Stephanus, ehuru propheterna och Herren Jesus aldrig talade emot lagen, utan yrkade, att den skulle fullbordas. Man kan deraf se, huru stor Israels blindhet war, isynnerhet under Gamla Testamentets sednare tider. Så har det också warit i den christna kyrkan; mörker och kärlek till orättfärdigheten har ofta förorsakat förföljelse just emot dem som älskat sanningen. Merändels hafwa de förföljda warit sanningens bekännare, och de förföljande warit lögnens kämpar.

6. Om din broder, din moders son, eller din son eller din dotter eller hustrun, som är i din famn, eller din wän, den dig är såsom ditt hjerta, råder dig hemligen, och säger: Låt oss gå och tjena andra gudar, hwilka du icke känner, ej heller dina fäder;

7. De gudar, som ibland folken allt omkring eder äro, ehwad de äro när eller fjerran, ifrån den ena jordens ända intill den andra:

8. Så samtyck det icke, ej heller lyd honom; och skall ditt öga icke skona honom, och skall icke förbarma dig öfwer honom eller fördölja honom:

9. Utan skall dräpa honom, din hand skall wara den första öfwer honom, att han dräpes; och därnäst hela folkets hand.* *5 Mos. 17: 7.

10. Man skall stena honom ihjäl: ty han for efter att han skulle komma dig ifrån HERran din Gud, den dig utur Egypti land ifrån träldomens hus fört hafwer:

11. På det att hela Israel skall det höra och befrukta sig, och icke mer taga sig sådant ondt före ibland eder.* *5 Mos. 17: 13.

12. Om du får höra i någon stad, som HERren din Gud dig gifwit hafwer till att bo uti, att man säger:

13. Någre Belials barn äro utgångna ibland dig, och hafwa förfört deras stads inbyggare, och sagt: Låt oss gå och tjena andra gudar, som I icke kännen:

Belial betyder förderfware. Satan kallas Belial, 2 Cor. 6: 15. Han har med synden störtat menniskan i förderf, och fortfar att påskynda det ondas tillwäxt och mognad. Alla som låta leda sig af honom, äro Belials barn, Jos. 8: 43, 44.

14. Så skall du granneligen söka, ransaka och befråga, om sanningen finnes, att så wisst är, att denna styggelsen ibland eder skedd är:

15. Så skall du slå den stadens inbyggare med swärdsegg, och dem till spillo gifwa med allt det, som der inne är, och deras boskap med swärdsegg.

16. Och allt deras rof skall du tillhopa bära midt uppå gatan, och bränna upp i eld både staden och allt hans rof, det ena med det andra, HERranom din Gud; att han till en hög blifwer i ewig tid, och aldrig uppbyggd warder.

Detta straff skulle således wara strängare än det, som war befaldt emot afgudadyrkare i allmänhet. Den som har warit upplyst af sanningens ljus, men affaller derifrån, har ett wida swårare straff att wänta än den, som icke haft någon sådan upplysning, Ebr. 10: 26.

17. Och låt intet blifwa i din hand af det, som till spillo gifwet är; på det att HERren skall wändas ifrån sin wredes grymhet, och gifwa dig barmhertighet, och förbarma sig öfwer dig, och föröka dig, såsom Han dina fäder swurit hafwer:

[ band I, 354 ]18. Derföre att du HERrans din Guds röst lydt hafwer, till att hålla alla Hans bud, som jag dig bjuder på denna dag, att du skall göra det, som rätt är för HERrans din Guds ögon.

I Nya Testamentet är ingen förföljelse tillåten äfwen emot de menniskor, som wisa Herran Jesum och Hans ord ifrån sig, eller andeligen korsfästa Honom. Då Samariterna icke undfingo Jesus, så frågade Jacobus och Johannes i sin wälmenta ifwer: Herre, will du, så wilja wi säga, att elden måtte komma ned af himmelen och förtära dem, såsom ock Elias gjorde? Men Jesus wände sig om och näpste dem, sägande: I weten icke hwars Andas I ären; ty menniskones Son är icke kommen till att förderfwa menniskornas själar, utan till att frälsa dem, Luc. 9: 5456. Och då Petrus, i lika oförståndig ifwer, wille förswara sin himmelske Mästare med swärdet, så sade Jesus till honom: Stick ditt swärd uti skidan. All förföljelse är skadlig isynnerhet för dem, som förfölja; ty det stämplar dem med benämning af mandråpare, 1 Joh. 3: 15. Äfwen owilja och smädelse är förföljelse. Saktmodighetens och förbönens Anda måste finnas hos Jesu efterföljare. Huru de skola kunna undfly förförelse och willfarelse, lärer v. 4. Men öppen hädelse måste efter Herrans ord af öfwerheten straffas.

14. Capitel.

Plätt. Rena, orena djur. As. Tionde. Levi del.

I ären HERrans eder Guds barn: skärer eder icke, och görer eder icke skalliga öfwer edert änne för någon död.* *3 Mos. 19: 28; cap. 21: 5.

Se 3 Mos. 19: 28.

2. Ty du är ett heligt folk HERranom dinom Gud; och HERren hafwer utwalt dig, att du skall wara Hans eget, utaf alla folk, som på jorden äro.* *2 Mos. 19: 5. 5 Mos. 7: 6; cap. 26: 18.

3. Du skall ingen styggelse äta.

4. Men desse äro de djur, som i äta skolen:* fä, får, get, hjort: *3 Mos. 11: 2, 3.

5. Rå, buffel, stenbock, enhörning, urnöt och elgen.

6. Och alla djur, som twåklöfwade äro och idissla, skolen I äta.

7. Men det skolen I icke äta, som idisslar och icke twåklöfwadt är: kamelen, haren, kunilen; de som idissla och icke twåklöfwade äro, de skola wara eder orena.

8. Swinet, ändock det twåklöfwadt är, så idisslar det dock icke, det skall wara eder orent: af dess kött skolen I icke äta, och wid dess as skolen I icke komma.

9. Detta är det I äta skolen utaf allt det i wattnet är: allt det som spol och fjäll hafwer, det skolen I äta:* *3 Mos. 11: 9.

10. Men det som intet spol eller fjäll hafwer, det skolen I icke äta; ty det är eder orent.

11. Alla rena fåglar äter.

12. Desse af dem äro de, som I icke äta skolen: örnen, höken, falken;

13. Fiskagjusen, gladan, gamen med sin art;

14. Och alla korpar med deras art:

15. Strutsfågeln, ugglan, göken, sparfhöken med sin art:

16. Stenugglan, ufwen, flädermusen:

17. Rördromen, storken, swanen;

18. Hägern, skrikan med sin art: widhöfden och swalan.* *3 Mos. 11: 19.

19. Och alla fåglar, som krypa, skola wara eder orena, och I skolen icke äta dem.

20. De rena fåglar skolen I äta.

Se 3 Mos. 11.

21. I skolen intet as äta; främlingen, som i din port är, må du gifwa det, att han det äter, eller sälj det åt en främmande: ty du är ett heligt folk HERranom dinom Gud. Du skall icke koka kidet, medan det ännu diar sin moder.* *2 Mos. 23: 19; cap. 34: 26.

Se 2 Mos. 23: 19; och cap. 34: 26. Somliga hedningar brukade, då årets gröda war inbergad, att koka ett kid i sin moders mjölk med allahanda widskepliga ord, och derefter bestänkte de med denna mjölk sina åkrar och fruktträd, för att öka fruktbarheten. Hinduerna koka risgryn i mjölk och bestänka dermed sina åkrar en wiss dag om året för samma ändamål.

22. Du skall alla år afskilja tionden af all din säds frukt, som utaf din åker kommer;* *3 Mos. 27: 30. 5 Mos. 12: 6.

23. Och skall äta den för HERran din Gud, på det rum, som Han utwäljer,* att Hans namn der bo skall; nemligen af tionden utaf din säd, ditt win, din olja och förstfödingen af ditt fä och dina får; på det du skall lära frukta HERran din Gud i alla dina lifsdagar. *5 Mos. 12: 18.

24. Om wägen är dig för lång, att du icke kan komma det dit, derföre att [ band I, 355 ]det rummet är dig för långt ifrån, som HERren din Gud utwalt hafwer, att Han will låta sitt namn bo der; ty HERren din Gud hafwer wälsignat dig:

25. Så sälj det allt för penningar, och tag penningarne i din hand, och gack till det rum, som HERren din Gud utwalt hafwer;

26. Och köp för penningarne allt det din själ lyster, ware sig fä, får, win, stark dryck eller allt det din själ begär; och ät det der för HERran din Gud, och war glad, du och ditt hus.

27. Och Leviten, som i dina portar är, honom skall du icke förgäta: förty han hafwer ingen lott eller arf med dig.* *5 Mos. 12: 1219.

Förgäta, d. w. s. öfwergifwa.

28. Efter tre år skall du afsöndra all tionde af din säd i det året, och skall lägga henne i dina portar.* *5 Mos. 26: 12.

I 4 Mos. 18 förordnade Gud tionde till presternas och Leviternas underhåll, emedan de icke hade någon fast egendom. Folket gaf tionde åt Leviterna, och Leviterna skulle af sin tionde gifwa tionde till Herran såsom häfoffer. De skulle, då de icke woro prester, gifwa tionde åt presterna af den tionde de fått, såsom om de skördat den. Denna tionde utgjorde presternas underhåll. Men nu omtalas här en annan tionde, och denna tillsammans med tionden till Leviterna utgjorde femtedelen af afkastningen, likasom i Egypten under Joseph, 1 Mos. 47: 26. Deruti bestod Israels skatt. Denna andra tionden skulle twå år å rad föras till helgedomen, der den anwändes till offer och offermåltider, hwaruti folket sjelf fick deltaga. Det tredje året skulle denna tionde blifwa hemma och anwändas till barmhertighetswerk mot Leviter, främlingar, enkor och faderlösa. I tredje och sjette året efter Sabbatsåret tillföll således denna tionde hufwudsakligen de fattige och behöfwande, på det alla gemensamt skulle fröjda sig inför Herran och tacka Honom. Genom detta bud war folket förenadt med den broderliga kärlekens och wälwiljans brödraband, så framt de icke blott hade Lagens bokstaf, utan Herrans Anda. Anden, som lif gifwer, hade de trogna äfwen i Gamla Testamentet, ty utan Honom kan icke tro och lif upptändas i menniskohjertat. Men det mar icke lagen, utan Evangelii morgonrodnad under Lagen, som gaf dem ljus och lif. Broderlig kärlek och omsorg för de fattiga såwäl som allmännelig kärlek fordras såsom trons frukter, 2 Pet. 1: 7, och kallas äfwen gudstjenst, Jac. 1: 27, men omtalas aldrig såsom bidragande till en menniskas rättfärdiggörelse inför Gud.

29. Så skall Leviten komma, som ingen lott eller arf hafwer med dig,* och främlingen och den faderlöse och enkan, som i dina portar äro, och äta och mätta sig; på det HERren din Gud dig wälsigna skall i alla dina händers gerningar, som du gör.* *4 Mos. 18: 24. †5 Mos. 28: 2.

15. Capitel.

Friår. Fattiga. Lån. Trälar. Förstfödt.

Efter sju år skall du hålla ett friår.* *2 Mos. 23: 10, 11. 3 Mos. 25: 3, 4, 10.

2. Och så skall det tillgå med samma friår: hwilken man något ifrån sin hand sinom nästa borgat hafwer, han skall icke kräfwa det in af sin nästa eller af sin broder, förty det heter friår HERranom.

3. Utaf en främmande må du det inkräfwa; men dinom broder skall du tillgifwa det.

Friåret eller Sabbatsåret war dels en borgerlig inrättning, hwarmed Jehovah, Israels Konung wille fortfarande förhärliga sitt namn, enär hwarje sådant Sabbathsår innebär ett stort underwerk. Widare skulle genom Sabbatsårets lag mildhet och kärlek hos folket inplantas, och hufwudändamålet med Sabbatsåret war att bereda Israel för återlösningens stora friår. Mellan bröder och främmande göres här en skilnad, likasom äfwen i Nya Testamentet.

4. Och skall alls ingen fattig wara ibland eder: ty HERren warder dig välsignande uti landet, som HERren din Gud dig till arfs gifwa skall till att intaga:

Om Israel hade wandrat i tro och gudsfruktan, så hade detta löfte blifwit uppfyldt, och de hade sluppit fattigdom och nöd. All fattigdom skulle derföre påminna dem om deras synder och otrohet emot Gud. För denna otrohets skull behöfdes föreskrifterna, att sörja för de fattiga. Denna vers innebär äfwen, att ingen skulle bidraga till att göra sin nästa fattig genom något slags hårdhet, bedrägeri eller obarmhertighet, och de som woro fattiga, skulle man bjuda till att hjelpa och befria från fattigdomen.

5. Allenast att du lyder HERrans din Guds röst och håller alla dessa buden, som jag bjuder dig i denna dag, att du gör derefter.

6. Ty HERren din Gud skall wälsigna dig, såsom han dig sagt hafwer: så skall du låna mycket folk; men af ingen skall du till låns taga:* du skall blifwa rådande öfwer mycket folk; men öfwer dig skall ingen rådande blifwa. *5 Mos. 28: 12.

7. Om din broder i någon stad är fattig i ditt land, som HERren din Gud [ band I, 356 ]dig gifwande warder, så skall du icke förhärda ditt hjerta, eller tillycka din hand för din fattiga broder:* *3 Mos. 25: 35.

8. Utan skall upplycka henne honom, och låna honom, efter som honom fattas.* *Matth. 5: 42. Luc. 6: 34.

9. Wakta dig, att i ditt hjerta icke ligger ett Belials ord, så att du säger: Det kommer snart sjunde året, som är friåret; och ser så illa på din fattiga broder, och får honom intet; så warder han ropande öfwer dig till HERran, och det warder dig till synd.

En sådan frestelse till ohjelpsamhet, derföre att friåret nalkades, då inga skulder fingo indrifwas, kallas här ett belialsord, en tanke ingifwen af mörkrets ande. Kärlekslösheten och obarmhertigheten åstadkomma de beträngdas suckande och ropande till Herran, och dessa suckar hörer Han. Ohjelpsamhet är således en stor synd.

10. Utan du skall låta honom få det, och ditt hjerta skall icke förtryta, att du får honom det: ty fördenskull skall HERren din Gud wälsigna dig i alla dina gerningar och i allt det du företager.

Matth. 5: 42. 2 Cor. 9: 7. Rom. 12: 8. 1 Tim. 6: 17, 18. Allt godt, som en menniska gör emot sin nästa för Herrans skull, blifwer af nåd belönadt med wälsignelse, då deremot kärlekslöshet och obarmhertighet förr eller sednare bestraffas; ty dom utan barmhertighet skall öfwergå honom, som barmhertighet icke gjort hafwer, Jac. 2: 13. Icke blifwer någon salig för sin wälgörenhets skull, men de, som äro wälgörande utan att hafwa en lefwande tro på Christus, undfå wälsignelse i denna werlden; de få det de önska, de hafwa fått sin lön, Matth. 6: 5.

11. Fattige skola wäl alltid wara i landet:* derföre bjuder jag dig, och säger, att du skall upplycka din hand för din broder, som trängd och fattig är i ditt land. *Matth. 26: 11. Joh. 12: 8.

12. Om din broder, en Ebreisk eller Ebreiska, säljer sig dig, så skall han tjena dig i sex år: i sjunde året skall du gifwa honom fri lös.* *2 Mos. 21: 2. 3 Mos. 25: 39, 40. Jer. 34: 14.

13. Och när du gifwer honom fri lös, skall du icke låta honom gå med tomma händer ifrån dig;

14. Utan du skall få honom med sig af dina får, af din lada, af din press, så att du gifwer honom af det, som HERren din Gud dig med wälsignat hafwer.

15. Och tänk uppå, att du ock war en träl i Egypti land, och HERren din Gud förlossade dig: derföre bjuder jag dig detta i denna dag.

16. Säger han till dig: Jag will icke fara ut ifrån dig, ty jag unnar dig och ditt hus godt; efter han mår wäl när dig;* *2 Mos. 21: 5, 6.

17. Så tag en syl, och borra honom genom hans öra wid ditt hus dörr; och låt honom blifwa din träl i ewig tid. Med din trälinna skall du ock så göra.

Ewig tid betyder här till Jubelåret.

18. Och låt dig icke tycka tungt wara, att du gifwer honom fri lös; förty han hafwer tjent dig såsom en dubbel legodräng i sex år: så skall HERren din Gud wälsigna dig i allt det du gör.

En träl hade swårare arbete än en legodräng och hade icke alltid natten fri såsom den legde.

19. Allt förstfödt, som ibland ditt fä och får födt warder, det mankön är, det skall du helga HERranom dinom Gud:* du skall icke arbeta med förstfödningen af ditt fä, och icke klippa förstfödningen af dina får: *2 Mos. 13: 2; cap. 34: 19. 3 Mos. 27: 26. 4 Mos. 3: 13; cap. 8: 17.

20. För HERran din Gud skall du äta dem årligen, på det rum, som HERren utwalt hafwer, du och ditt hus.

21. Om det hafwer någon brist, så att det haltar eller är blindt eller eljest någon ond wank hafwer, så skall du icke offra det HERanom dinom Gud:* *3 Mos. 22: 20. 5 Mos. 17: 1. Mal. 1: 813.

22. Utan i din port skall du äta det, ehwad du är ren eller oren, såsom en rå eller hjort.

23. Allenast att du icke äter af dess blod, utan gjuter det på jorden såsom watten.* *3 Mos. 17: 10. 5 Mos. 12: 16.

Se 3 Mos. 17: 10.

16. Capitel.

Påska-, Pingst-, Löfhyddo-högtidsdag. Domare. Lundar.

Håll den månaden Abib, att du gör HERranom dinom Gud Passah: förty uti Abibs månad hafwer HERren din Gud fört dig utur Egypten om natten.* *2 Mos. 12: 2; cap. 13: 4; cap. 23: 15.

[ band I, 357 ]2. Och du skall slagta HERranom dinom Gud Passah, får och fä,* på det rum, som HERren utwäljande warder, att Hans namn der bo skall. *2 Mos. 12: 5.

Här menas icke blott Påskalammet, utan ock påskahögtidens öfriga offer.

3. Du skall intet syradt bröd äta i den högtiden. I sju dagar skall du äta osyradt bedröfwelsens bröd: förty med hast gick du utur Egypti land; på det att du skall ihågkomma den dagen,* som du drog utur Egypti land, i alla dina lifsdagar. *2 Mos. 12: 14, 15; cap. 34: 18. 3 Mos. 23: 6. 4 Mos. 9: 2; cap. 28: 16.

Det osyrade brödet war ett ständigt minne af den underbara förlossningen; det war icke wälsmakande, men närande och hade en hög betydelse. Så äro icke heller nådens gåfwor och sanningens och renhetens osyrade bröd wälsmakande för den naturliga menniskan, men en helsosam näring för själens lif.

4. I sju dagar skall intet syradt bröd sedt warda i alla dina landsändar: och skall intet af köttet, som på första dagen om aftonen slagtadt wardt, blifwa qwar öfwer natten intill morgonen.* *2 Mos. 12: 10; cap. 34: 25.

5. Du kan icke slagta Passah någorstädes* i dina portar, Som HERren din Gud dig gifwit hafwer: *2 Chrön. 35: 1.

6. Utan på det rum, som HERren din Gud utwäljande warder, att Hans namn der bo skall,* der skall du slagta Passah om aftonen, när solen nedergången är, wid den tiden, som du utur Egypten drog. *2 Chrön. 6: 10.

I Egypten slagtades påskalammet i Israeliternas hus, men sedan måste detta alltid ske wid helgedomen. Hwarje hudfader kunde dock sjelf göra det.

7. Och du skall koka det och äta det på det rum, som HERren din Gud utwäljande warder: och sedan om morgonen wända dig och gå hem i dina hyddor.

Koka det, grt.: steka det, 2 Mos. 12: 9. Det hebreiska ordet betyder i allmänhet bereda wid elden.

De högtidsgäster, som icke woro hemma i Jerusalem, återwände om morgonen till sina herbergen eller tält, och stadens innewånare till sina boningar.

8. I sex dagar skall du äta osyradt, och på sjunde dagen är HERrans din Guds församling, då skall du intet arbete göra.* *3 Mos. 23: 8.

9. Sju weckor skall du räkna dig, och begynna räkna ifrån den dagen, när man kastar lian i säden.

10. Och skall hålla weckohögtid HERranom dinom Gud, att du gifwer din hands friwilliga gåfwa, efter som HERren din Gud dig wälsignat hafwer.* *3 Mos. 23: 16. 4 Mos. 28: 26.

11. Och du skall wara glad för HERran din Gud, du och din son, din dotter, din tjenare, din tjenarinna och Leviten som är i dina portar, främlingen, den faderlöse och enkan, som ibland dig äro, på det rum, som HERren din Gud utwäljande warder, att Hans namn der bo skall.

12. Och tänk uppå, att du hafwer warit en träl uti Egypten, att du håller och gör efter dessa buden.

13. Löfhyddohögtid skall du hålla i sju dagar,* när du hafwer insamlat af din loge och af din press. *3 Mos. 23: 34.

14. Och skall wara glad på din högtid, du och din son, din dotter, din tjenare, din tjenarinna, Leviten, främlingen, den faderlöse och enkan, som i dina portar äro.

15. I sju dagar skall du hålla den högtiden HERranom dinom Gud på det rum, som HERren din Gud utwäljande warder: ty HERren din Gud skall wälsigna dig i allt det du inbergar och i alla dina händers gerningar: derföre skall du wara glad.

16. Tre resor om året skall allt det mankön är ibland dig komma fram för HERran din Gud* på det rum, som Han utwäljande warder, på osyrade bröds högtiden, på weckohögtiden, och på löfhyddohögtiden: icke skall han tomhändt komma fram för HERran.† *2 Mos. 23: 17; cap. 34: 23. 3 Mos. 23: 4, [et]c. †2 Mos. 34: 20.

17. Hwar och en efter sin hands gåfwa, efter den wälsignelse, som HERren din Gud dig gifwit hafwer.

Angående de tre stora högtiderna, se 2 Mos. 23. 3 Mos. 23. 4 Mos. 29.

18. Domare och embetsmän skall du sätta dig i alla dina portar, som HERren din Gud dig gifwande warder ibland dina slägter, att de måga döma folket med rätt dom.

[ band I, 358 ]19. Du skall icke böja rätten, och skall ock ingen person anse, eller mutor taga: förty mutor förblinda de wisa och förwända de rättfärdigas saker.* *2 Mos. 23: 8. 3 Mos. 19: 15. 5 Mos. 1: 17. Ordspr. 15: 27.

20. Du skall fara efter det rätt är; på det du må lefwa och besitta det land, som HERren din Gud dig gifwande warder.

21. Du skall icke någon lund af någrahanda träd plantera wid HERrans din Guds altare, som du dig gör.

Se cap. 7: 5.

22. Du skall ingen stod uppresa, hwilket HERren din Gud hatar.* *3 Mos. 26: 1.

17. Capitel.

Domare. Offer. Affall. Prestalydnad. Konungs wal.

Du skall icke offra HERranom dinom Gud något nöt eller får, det någon brist eller något ondt på sig hafwer: förty det är HERranom dinom Gud en styggelse.* *3 Mos. 22: 21. 5 Mos. 15: 21. Mal. 1: 813.

2. Om någon funnen warder i någon af dina portar, som HERren din Gud dig gifwande warder, man eller qwinna, den som illa gör för HERrans din Guds ögon, så att hon öfwerträder Hans förbund,

3. Och går bort och tjenar andra gudar och tillbeder dem, ware sig sol eller måne, eller någon himmels här, det jag icke budit hafwer:

4. Och det warder dig sagdt, och du hörer det, så skall du granneligen fråga derefter: och när du finner, att det wisserligen sannt är, att sådan styggelse skedd är i Israel;

5. Så skall du utföra densamma mannen eller densamma qwinnan, som sådant gjort hafwa, till dina portar, och skall stena dem ihjäl.

6. Efter tu eller tre wittnens mun skall den dö, som döden wärd är; men efter ett wittnes mun skall hon icke dö.* *4 Mos. 35: 30. 5 Mos. 19: 15. Matth. 18: 16. Joh. 8: 17. 2 Cor. 13: 1. Ebr. 10: 28.

7. Wittnenas hand skall den första wara till att dräpa honom, och sedan allt folkets hand;* på det att du låter den onda ifrån dig.† *5 Mos. 13: 9; †cap. 19: 19.

Icke blott de, som förförde andra till afguderi, skulle stenas, utan äfwen de förförda, se cap. 13. Affall ifrån tron på Gud är således en fasansfull förbrytelse.

8. Om någon sak i rätta warder dig för swår, emellan blod och blod, emellan handel och handel, emellan skada och skada, och hwad twädrägtiga saker äro i din port, så skall du stå upp och gå upp till det rum, som HERran din Gud utwäljande warder;* *5 Mos. 21: 5. 2 Chrön. 19: 10.

Mellan blod och blod: Det skulle lagligen utrönas, om ett dråp skett af wåda eller uppsåt. Likaså skulle laglig ransakning hållas i andra twistemål. Jfr Matth. 5: 21–41. 1 Cor. 6: 7.

9. Och till presterna, Leviterna, och till domaren, som den tiden är, och fråga af dem: de skola säga dig domen af.* *Mal. 2: 7.

Den öfwerste synliga domaren i Israel war öfwerstepresten. Hans dom skulle grunda sig dels på lagen, dels på Herrans särskilda uppenbarelse i de fall, då mensklig ransakning icke kunde utröna målet eller bestämma, huru lagen skulle tillämpas. Jfr 2 Mos. 18: 25, 26.

10. Och du skall göra efter som de säga dig före i det rum, som HERren utwäljande warder, och skall hålla det så, att du gör efter allt det, som de dig lära.

11. Efter lagen, som de lära dig, och efter rätten, som de säga dig före, skall du hålla dig, så att du icke wiker derifrån, antingen på den högra sidan, eller på den wenstra.

12. Och om någon wore öfwerdådig, så att hon icke wille lyda presten, som der i HERrans din Guds embete står, eller domaren; han skall dö: och du skall borttaga den onda af Israel;

13. Att allt folket skall höra det och rädas, och icke mer öfwerdådige wara.

14. När du kommer uti landet, som HERren din Gud dig gifwa skall, och tager det in, och bor der, och warder sägande: Jag will sätta en konung öfwer mig,* såsom alla folk omkring mig hafwa: *1 Sam. 8: 10.

15. Så skall du den sätta för konung öfwer dig, som HERren din Gud utwäljer: du skall en af dina bröder sätta [ band I, 359 ]öfwer dig för konung: du kan icke sätta en främmande öfwer dig, den icke din broder är.

Gud befaller icke, att Israel skulle wälja en konung: ty Han sjelf wille wara Israels Konung. Men Gud förutsäger, att folket framdeles skulle begära en konung, ehuru mot Hans wilja, och derföre gifwas här föreskrifter, som folket och konungen då skulle iakttaga.

16. Allenast att han icke håller många hästar, och förer folket åter in i Egypten för de många hästars skull; efter HERren eder sagt hafwer, att I icke mer genom den wägen komma skolen.

Hwarken till ståt skulle konungen hålla många själar, emedan de woro en onödig börda för landet; ej heller till krig, emedan det wore att sätta kött sig till arm och wisa med sitt hjerta ifrån Herran, enär Israels folk stod under Herrans särskilda beskydd.

17. Han skall ock icke taga sig många hustrur, att hans hjerta warder icke afwändt: och skall ej heller mycket silfwer eller guld församla.

De hedniska konungarnes exempel kunde lätt förleda Israels konungar att göra på samma sätt; derföre warnar Herren för denna farliga snara. Se 1 Kon. 11: 1–11.

18. Och när han nu sittande warder på sitt rikes stol, skall han taga denna andra lagen af presterna, Leviterna, och låta den skrifwa uti en bok:

Konungen skulle hafwa en egen afskrift af lagen, för att så mycket lättare kunna forska deruti och lefwa derefter; ty i konungens hjerta och tankar måste framför allt Herrans lag wara skrifwen och den högste Konungens bud alltid swäfwa för hans ögon.

19. Hon skall wara när honom, och han skall deruti läsa i alla sina lifsdagar; på det att han skall lära frukta HERran sin Gud, att han håller alla denna lagens ord och dessa rätter, att han gör derefter:* *Jos. 1: 7, 8.

20. Han skall icke förhäfwa sitt hjerta utöfwer sina bröder; och skall icke wisa ifrån budet, hwarken på den högra sidan eller på den wenstra: på det han skall förlänga sina dagar i sitt regemente; han och hans barn i Israel.

18. Capitel.

Prestarätt. Spådom. Den store Propheten, de falske.

Presterna, Leviterna och hela Levi slägt skola ingen lott eller arf hafwa med Israel: HERrans offer och Hans arfwedel skola de äta.* *4 Mos. 18: 20. 5 Mos. 10: 9; cap. 12: 12; cap. 14: 27, 29. 1 Cor. 9: 13.

2. Derföre skola de intet arf hafwa ibland deras bröder: ty HERren är deras arf, såsom Han dem sagt hafwer.

3. Och detta skall wara presternas rättighet af folket och af dem, som offra, ehwad det är fä eller får, att man skall gifwa presten bogen och båda kindbenen och wåmben;

4. Och förstlingen af ditt korn och din must och din olja; och förstlingen af bina fårs klippning.

5. Förty HERren din Gud hafwer utwalt honom utur alla dina slägter, att han stå skall i tjensten i HERrans namn; han och hans söner ewärdeligen.

6. Om en Levit kommer utaf någon dina städer eller eljest af hela Israel, der han en gäst är, och kommer af all hans själs begärelse till det rum, som HERren utwalt hafwer;

7. Att han will tjena i HERrans sin Guds namn, såsom alle hans bröder Leviterna, som der stå för HERran:

8. De skola få lika del till att äta, förutan det han hafwer af sina fäders sålda gods.

9. När du kommer uti landet, som HERren din Gud dig gifwande warder, så skall du icke lära göra det folkets styggelser:* *3 Mos. 18: 26. 5 Mos. 12: 31, 32.

10. Att ingen ibland dig warder funnen, som sin son eller dotter låter gå igenom eld, eller den som är en spåman, eller en dagwäljare, eller den som på fåglalåt aktar, eller trollkarl;* *3 Mos. 18: 21; cap. 19: 31; cap. 20: 27. 1 Sam. 28: 7, [et]c.

Se 3 Mos. 18: 21.

11. Eller beswärjare, eller en swartkonstig, eller en tecknatydare, eller den der någon död frågar.* *Es. 8: 19.

Ibland hedningarna brukas ännu allahanda mörka konster, för att derigenom utröna hemligheter, bota sjukdomar, åstadkomma lycka, förutsäga tillkommande ting m. m. Sådana konster bestodo uti att gifwa akt på himlakropparnes ställning, molnens beskaffenhet, fåglars flygt och läten, ormars rörelser, offerdjurs inelfwor, eller beswärjning af döda, som man trodde sig kunna se och rådfråga m. m. Allt sådant är i Herrans lag på det strängaste förbjudet, antingen det [ band I, 360 ]består i tomt bedrägeri, eller uti werklig förening med mörkrets andemakter.

12. Ty den, som sådant gör, han är HERranom en styggelse; och för sådana styggelsers skull fördrifwer dem HERren din Gud för dig.

13. War utan wank inför HERran din Gud.

14. Ty detta folket, som du intaga skall, lyda de dagwäljare och spåmän; men du skall icke så göra HERranom dinom Gud.

15. En Prophet såsom mig skall HERren din Gud uppwäcka dig utaf dig och utaf dina bröder, Honom skolen I lyda.* *Joh. 1: 45; cap. 5: 39, 46; cap. 6: 14. Apg. 3: 22; cap. 7: 37.

Denna vers är ett tydligt löfte om Christus, den högste propheten. Denne prophet skall icke bero af den uppenbarelse, som genom Mose är gifwen, utan sjelf stå i gemenskap med Gud, likasom Mose fick tala med Gud ansigte mot ansigte. Ja, denne prophet skulle sjelf wara Guds ansigte. Alla propheter, som kommo emellan Mose och Messias, hänwisade till Mose och den utlofwade stora Propheten. Detta löfte innebär, att den prophet, som Mose omtalar, skulle uppfylla hela lagen och fullända allt. Han skulle tillika wara af Israels folk (utaf dina bröder), 4 Mos. 24: 17. Till denna Prophet hänwisar Mose sitt folk, och förmanar det att lyda Honom. I Honom finnes den rättfärdighet, som lagen fordrar, och Han gifwer åt sitt folk den rättfärdighet och fullkomlighet, som lagen kräfwer, men som lagen icke hos någon kan åstadkomma. Han är tillika sitt folks ljus, så att alla, som wilja wandra i Hans ljus, blifwa ledsagade af Hans Ande, och behöfwa aldrig taga sin tillflykt till mörkrets konster, för hwilka Mose så kraftigt warnar. Genom Mose blefwo Urim och Thummim, ljus och fullkomlighet, gifna åt Israel. Så gifwer Christus, i ordens fulla mening, ljus och fullkomlighet åt sitt folk, och fulländar Guds förbund med Abraham — trons förbund, hvarigenom syndaren blifwer rättfärdiggjord, födes till ett ljusens barn och göres delaktig af Christi fullkomlighet.

Prophet betyder egentligen lärare; och Christus är icke blott wår frälsare, utan Han är sjelf wår högste lärare, ty Han har både borttagit döden och framburit lifwet och ett oförgängligt wäsende i ljuset genom Evangelium, 2 Tim. 1: 10. Han är Propheten och Aposteln från himmelen, som kungjort oss Guds wilja och råd om wår salighet.

16. Såsom du beddes af HERran din Gud i Horeb på församlingens dag* och sade: Jag will icke mer höra HERrans min Guds röst, och icke mer se den stora elden, att jag icke skall dö.† *5 Mos. 9: 10. †2 Mos. 20: 19.

17. Och HERren sade till mig: De hafwa wäl sagt:

18. Jag skall uppwäcka dem en Prophet, såsom du är, utaf deras bröder, och gifwa mina ord i Hans mun; Han skall tala till dem allt, det jag Honom bjuda will.

En omedelbar umgängelse med den helige Guden kan den fallna dödliga menniskan icke fördraga. Derföre war Mose folkets medlare, och nu är Christus den rätte Medlaren, en menniska såsom Mose, men utan synd.

19. Och den som mina ord icke hörer, som Han i mitt namn talande warder, af honom will jag utkräfwa det.

Se Ebr. 10: 29–31.

20. Dock om någon prophet djerfwes tala i mitt namn, det jag honom icke befallt hafwer att tala: och den som talar i andra gudars namn, den propheten skall dö.* *5 Mos. 13: 5. Jer. 14: 15.

21. Om du nu säga will i ditt hjerta: huru kan jag märka, hwilket ord HERren icke talat hafwer?

22. När den propheten talar i HERrans namn, och der warder intet af, och sker intet, så är det det ord, som HERren icke talat hafwer; den propheten hafwer det talat af öfwerdådighet; derföre skall du icke frukta dig för honom.* *Jer. 28: 9.

”Här talar Mose om propheter, som utöfwer den gamla läran lära något nytt. Sådana skall man utan tecken ej tro; ty Gud stadfäster alltid sitt ord med nya tecken. Men tillförene (cap. 13: 2) talar han om de propheter, som predika emot den gamla bekräftade läran: dem skall man icke tro, äfwen om de gjorde tecken.” L.

19. Capitel.

Fristäder, råmärkens, wittnens lag.

När HERren din Gud hafwer utrotat folket, hwilkets land HERren din Gud dig gifwa skall, att du dem intager och bor i deras städer och hus;* *5 Mos. 12: 29.

2. Så skall du afskilja dig tre städer i landet, som HERren din Gud dig gifwa skall till att intaga.

Tre fristäder woro redan bestämda öster om Jordan; nu skulle också tre på westra sidan bestämmas. Se 4 Mos. 35. 5 Mos. 4: 41.

3. Och skall utwälja belägna rum och skifta ditt lands gränser, som HERren din Gud dig utdelande warder, i tre [ band I, 361 ]delar; att dit må fly den som ett mandråp gjort hafwer.* *2 Mos. 21: 13. 4 Mos. 35: 11. 5 Mos. 4: 41, [et]c. Jos. 20: 2, [et]c.

Hwarje fristad skulle tillhöra en bestämd krets af landet, och wäl banade wägar skulle föra dit från alla håll. Så hafwa wi ock till den rätta fristaden, till korset, en säker och banad wäg.

4. Och det skall wara saken, att dit skall fly den, som ett mandråp gjort hafwer, att han må lefwa: om någon slår sin nästa icke med wilja och hafwer tillförene intet hat haft till honom:

5. Utan såsom någon ginge med sin nästa i skogen till att hugga wed, och hofwe med handen yxan upp till att hugga weden, och jernet fölle af skaftet, och råkade hans nästa, så att han blefwe död: den skall uti en af dessa städerna fly, och så lefwa.

6. På det blodhämnaren icke skall fara efter dråparen, medan hans hjerta förbittradt är, och få fatt på honom, om wägen är lång, och slå hans själ; ändock han till döds icke brutit hafwer, efter han tillförene intet hat till honom haft hade.

7. Derföre bjuder jag dig, att du afskiljer tre städer.

8. Och om HERren din Gud dina landsändar utwidgande warder, såsom Han dina fäder swurit hafwer, och gifwer dig allt det landet, som Han dina fäder lofwat hafwer att gifwa:* *5 Mos. 12: 20.

9. Om du annars håller alla dessa buden, att du gör derefter, som jag dig bjuder i denna dag, att du älskar HERran din Gud, och wandrar i Hans wägar i dina lifsdagar, så skall du ännu tre städer lägga till dessa tre städer:* *Jos. 20: 7.

10. På det oskyldigt blod icke skall utgjutet warda i ditt land, som HERren din Gud dig till arfs gifwa skall, och blodsskulder komma öfwer dig.

11. Men om någon hafwer hat emot sin nästa och waktar efter honom*, och han går åstad och slår honom hans själ ihjäl, och flyr uti en af dessa städer: *4 Mos. 35: 20.

12. Så skola de äldste i hans stad sända dit och låta hemta honom dädan, och få honom i blodhämnarens händer, att han skall dräpas.

13. Dina ögon skola icke skona honom, och du skall borttaga oskyldigt blod af Israel; på det att dig må wäl gå.

14. Du skall icke din nästas råmärken flytta*, hwilka förfäderna satt hafwa i din arfwedel, den du ärfwer i landet, som HERren din Gud dig gifwit hafwer, att intaga. *5 Mos. 27: 17. Ords. 22: 28; cap. 23: 10.

15. Intet wittne skall ensamt framträda emot någon om någon missgerning eller synd, ehwad missgerning det är, som man göra kan: utan i twägge eller tregge wittnens mun skola alla saker stå.* *4 Mos. 35: 30. 5 Mos. 17: 6. Matth. 18: 16. Joh. 8: 17. 2 Cor. 13: 1. Ebr. 10: 28.

16. Om ett wrångt wittne går fram emot någon till att wittna öfwer honom någon öfwerträdning:

17. Så skola de båda männerna, som saken på gäller, stå för HERran fram för presterna och domarena, som på den tiden äro:* *5 Mos. 17: 9.

18. Och domarena skola wäl ransaka det. Och om det falska wittnet hafwer burit falskt wittnesbörd emot sin broder:

19. Så skolen I göra honom, såsom han hade aktat göra sin broder;* på det att du skall skilja den onda ifrån dig. *Ords. 19: 5.

20. Och andra skola det höra, och rädas, och icke mer taga sig före sådant ondt stycke göra ibland dig.

21. Ditt öga skall icke skona honom; själ för Själ, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot.* *2 Mos. 21: 23. 3 Mos. 24: 20. Matth. 5: 38.

Ett falskt wittne wille med sådant wittnesbörd bringa sådana lidande öfwer sin nästa, och skulle derföre efter wedergällningslagen dömas att sjelf lida detsamma; ty Gud ser till uppsåtet och till wiljan. 1 Joh. 3: 15.

20. Capitel.

Krigsreglor för hären, prester, förlofwade. Om belägring, fruktsam träd.

När du drager till örlig emot dina fiender, och får se hästar och wagnar, det folks, som är större än du; så frukta dig icke för dem:* ty HERren din Gud, som dig utur Egypti land fört hafwer, Han är med dig. *Jos. 8: 1.

2. När I nu kommen till strids, så [ band I, 362 ]skall presten träda fram och tala med folket;

3. Och säga till dem: Israel, hör härtill: I gån i dag till striden emot edra fiender; edert hjerta ware icke blödigt; frukter eder intet, bäfwer icke, och grufwer eder icke för dem:

4. Ty HERren eder Gud går med eder, att Han skall strida för eder mot edra fiender, och hjelpa eder.

Förtröstan på Gud skulle således hos Israels folk upprätthålla sann frimodighet och wäcka det rätta hjeltemodet emot hwarje fiende. Men Israel skulle blott föra krig i Herrans namn och med Hans tillåtelse. Huru prestens tal till hären skulle wara beskaffadt, bestämmer lagen här. Herren sjelf war deras konung och härförare, Herren Zebaoth.

5. Men embetsmännerna skola tala med folket och säga: Hwilken som ett nytt hus byggt hafwer, och hafwer ännu icke wigt* det, han gånge sina färde och blifwe hemma: på det han icke skall blifwa död i striden, och en annan wiger det. *Neh. 12: 27. Ps. 30: 1.

Embetsmännerna, heb. Schoterim, skrifware, besörjde folkförteckningarna och stamtaflorna, skattskrifningar, utskrifningar m. m. Då hären samlades, skulle de frånskilja sådana personer, som antingen woro rädda eller med särdeles ömma band fästade wid hemmet. Blott frimodiga och friwilliga stridsmän skulle utgå i striden.

6. Hwilken som hafwer plantat en wingård och hafwer icke ännu gjort honom menlig*, han gånge sina färde och blifwe hemma: på det han icke blifwer död i striden, och en annan gör honom menlig.† *3 Mos. 19: 23, [et]c. †5 Mos. 28: 30.

Gjort honom menlig, d. w. s. kunnat njuta af hans frukt. Se 3 Mos. 19: 23–25.

7. Hwilken sig en hustru trolofwat hafwer, och hafwer icke ännu hemtat henne hem, den gånge sina färde och blifwe hemma:* att han icke dör i striden, och en annan hemtar henne hem. *5 Mos. 24: 5.

8. Och embetsmännerna skola ytterligare tala med folket och säga: Hwilken som rädd* är och förskräckt hjerta hafwer, han gånge sina färde och blifwe hemma: på det han ock icke skall göra sina bröders hjerta förskräckt, såsom hans hjerta är. *Dom. 7: 3.

9. Och när embetsmännerna uttalat hafwa med folket, så skola de skicka höfwitsmännerna för folket främst i spetsen.

Således blefwo höfwitsmännen af dessa embetsmän tillsatte.

10. När du drager för ett stad till att bestrida honom, så skall du först bjuda dem frid till.

Ett sådant fredsanbud skulle göras, då staden låg utom Canaans gränser.

11. Swara de dig fredligt, och låta upp för dig, så skall allt det folk, som der inne är, wara dig skattskyldigt och underdånigt.

12. Men wilja de icke fredligt handla med dig och wilja örliga med dig, så belägg dem.

13. Och när HERren din Gud gifwer dem dig i händer, så skall du slå allt mankön, som der inne är, med swärdsegg.

14. Utan qwinfolk, barn och boskap och allt det i staden är, och allt rofwet skall du byta emellan dig,* och skall äta af dina fienders byte, som HERren din Gud dig gifwit hafwer. *Jos. 8: 2.

15. Alltså skall du göra med alla städer, som fast långt ifrån dig ligga, och icke äro af dessa folks städer.

16. Men i dessa folks städer, som HERren din Gud dig till arf gifwa skall, skall du intet låta lefwa, det som anda hafwer:

17. Utan skall gifwa det till spillo, nemligen de Hetheer, Amoreer, Cananeer, Phereseer, Heveer och Jebuseer; såsom HERren din Gud dig bjudit hafwer:* *2 Mos. 23: 32; cap. 34: 12. 5 Mos. 7: 2. Jos. 23: 12.

Se Jos. 24: 11.

18. På det att de icke skola lära eder göra alla de styggelser, som de göra deras gudar, och I synden emot HERran eder Gud.

19. Om du måste länge ligga för en stad, emot hwilken du strider till att intaga den, så skall du icke förderfwa träden, så att du låter yxan komma på dem; förty du kan äta deraf, derföre skall du icke afhugga dem: är det dock ett träd på marken, och icke menniska, och kan icke komma i bolwerk emot dig.

”Det är träd på marken och icke i staden, det gör dig ingen skada utan är dig nyttigt.” L. Att nedhugga fruktträden på marken war en stor grymhet, emedan det icke blott skadade landet för tillfället, utan röfwade bergningen från innebyggarne för många kommande år.

[ band I, 363 ]20. Men de träd, som du wet, att man icke äter deraf, dem skall du förderfwa och afhugga, och gör bolwerk emot staden,* som med dig örligar, till dess du honom öfwermäktig warder. *Jer. 6: 6.

21. Capitel.

Obekant dråp. Fången qwinna. Förstfödslorätt. Olydig son. Hängd kropp.

Om någon dräpen man finnes i landet, som HERren din Gud dig gifwa skall till att intaga, och ligger på marken, och man icke wet, ho honom dräpit hafwer:

2. Så skola dina äldste och domare gå derut, och mäta ifrån den dräpna in till de städer, som deromkring ligga.

3. Hwilken staden, som der näst är, hans äldste skola taga af boskapen en ung ko, der man intet med arbetat hafwer, och den intet ok hafwer dragit:

Då ett mord blifwit i hemlighet begånget, och mördaren icke kunde upptäckas, så skulle af närmaste stad blodskuldens försonande efter denna lag föranstaltas.

4. Och de skola leda henne in på en stenig dal, den icke hafwer brukad warit, ej heller besådd, och der i dalen hugga henne halsen af.

Såsom mördaren förtjent att lida döden i en ödslig mark (3 Mos. 16: 22), så skulle der blodet af denna ko utgjutas, för att wisa, att man wille så straffa honom, om man kunde finna honom. Denna ko war icke något syndoffer eller försoningsoffer för brottet, ty för ett mord tillstadde icke lagen något syndoffer.

5. Så skola presterna gå fram, Levi söner; ty HERren din Gud hafwer utwalt dem, att de skola tjena Honom och lofwa HERrans namn:* och efter deras mun skola alla saker och alla slagsmål handlade warda:† *5 Mos. 10: 8. †cap. 17: 8, 9.

6. Och alla äldste af den staden skola gå fram till den dräpna, och twå sina händer öfwer den unga kon, som i dalen halshuggen är;

7. Och skola swara och säga: Wåra händer hafwa detta blodet icke utgjutit; hafwa ej heller wåra ögon sett det:

8. War nådelig dino folke Israel, som du, HERre, förlossat hafwer: lägg icke detta oskyldiga blodet på ditt folk Israel. Så skola de wara försonade för det blodet.

9. Alltså skall du lägga ifrån dig oskyldigt blod, att du skall göra det rätt är inför HERrans ögon.

De äldste skulle genom denna bekännelse ådagalägga sin oskuld och tillika sin afsky för det begångna brottet, samt wisa sig willige att straffa missdådaren och bortskaffa blodskulden från landet.

10. När du drager i strid emot dina fiender, och HERren din Gud gifwer dem i dina händer, att du förer dem fångna bort:

11. Och du ser ibland de fångar en dägelig qwinna, och dig faller lust till henne, att du måtte taga henne till hustru:

Denna tillåtelse gäller blott om fångar, som togos utom Canaans land. Canaaniterna skulle utrotas, och det war icke lofligt för Israeliterna att taga Canaanitiska qwinnor till äkta.

12. Så för henne i ditt hus, och låt raka henne håret af, och omskära hennes naglar;

Detta skulle ske både såsom sorgetecken och såsom rening. Hedningarne brukade att hafwa hår och naglar skurna på flere olika sätt, till afgudarnes ära, likasom ännu i dag i hedniska länder. De som skulle införlifwas med Israels folk måste renas ifrån allt, som kunde påminna om afgudarne.

13. Och lägga de kläder af, der hon uti fången war; och låt henne sitta i ditt hus och gråta i en månad sin fader och sin moder; sedan sof när henne, och tag henne till äkta, och låt henne wara din hustru.

14. Om du sedan hafwer icke lust till henne, så skall du låta henne fara, hwart hon will, och icke sälja henne för penningar eller försätta henne; derföre att du hafwer förnedrat henne.

Då denna förbindelse war ett af lagen tillåtet äktenskap, så war qwinnan icke mera trälinna, utan hustru. Att hafwa mer än en hustru eller att skilja sig från sin hustru, utan den enda lagliga grunden, tillstaddes blott för deras hjertas hårdhets skull, Matth. 19: 8, 9; men ingalunda war det öfwerensstämmande med Guds heliga wilja. Sammanlefnad af man och qwinna utom lagligt äktenskap war på intet wilkor tillåten.

15. Om någon hafwer twå hustrur, en som han kär hafwer, och en som han hatar, och de föda honom barn, både den kära och den okära, så att det förstfödda är den okäras;

16. Och tiden kommer, att han skall sinom barnom utskifta arfwet, så kan han icke göra den käras son till förstfödd son före den okäras förstfödda son:

[ band I, 364 ]17. Utan han skall bekänna den okäras son för förstfödda sonen, så att han gifwer honom dubbelt af allt det på färde är:* förty densamme är hans första kraft, och honom hörer förstfödslorätten† till. *1 Chrön. 5: 1. †1 Mos. 49: 3.

18. Om någon hafwer en sjelfswyrding och ohörsam son, som faders och moders röst icke lyder, och när de tukta honom, lyder han dem icke:

Sjelfswyrding: sjelfswåldig, sjelfrådig.

19. Så skola hans fader och moder taga honom fatt, och hafwa honom fram för be äldsta i staden, och till porten åt samma rum;

I porten höllos offentliga rådplägningar och öfwerläggningar. Port står således ofta i stället för rådstuga eller tingssal.

20. Och säga till de äldsta i staden: Denne wår son är en sjelfswyrding och ohörsam, och lyder icke wår röst, och är en frossare och drinkare;

21. Så skall allt folket i staden stena honom ihjäl: och alltså skall du skilja den onda ifrån dig, att hela Israel skall det höra och rädas.

22. När någon hafwer bedrifwit en synd, den döden wärd är, och warder så dödad, att man hänger honom upp i träd:

23. Så skall hans lekamen icke blifwa på trädet öfwer natten; utan I skolen begrafwa honom på den samma dagen: ty förbannad är den för Gud, som hängder är;* på det att du icke skall orena ditt land, som HERren din Gud gifwer dig till arfs. *Gal. 3: 13.

Hängning war icke ett af lagen befaldt dödsstraff bland Judarne, utan missdådaren skulle först stenas eller på annat sätt dödas, och derefter skulle i wissa fall liket upphängas, såsom ett tecken till ben förbannelse, som brottet medförde. Dermed skulle i sinnebildlig handling antydas förbannelsens upplyftande ifrån jorden och fastknytning wid trädet. Apostlarne anwända denna lagbestämmelse på det stora försoningsoffer, genom hwilket werldens syndaskuld och förbannelse blifwit fästad wid korsets träd, Gal. 3: 13. 1 Pet. 2: 24. Från det förbjudna trädet kom synd och förbannelse öfwer jorden, men borttogos och fastnaglades wid ett annat träd, på hwilket Guds Lam, som borttager werldens synder, burit wår förbannelse och förwandlat korset till lifsens träd, hwars frukt befriar från synden och döden och gifwer ewinnerligt lif.

I hängningen låg den betydelsen, att den hängde war så brottslig, att han icke war wärd att wara på jorden, som är Guds fotapall, likasom himlen är Hans stol. Sedan denna bekännelse just genom hängningen blifwit af menigheten aflagd, så skulle liket begrafwas. Förbannelsen skulle borttagas, på det icke landet måtte blifwa förorenadt.

Den gamla menniskan måste med Christo begrafwas, på det wi må blifwa befriade ifrån förbannelsen och lefwa i Christus, som för fullbordat fullkomlig tillfyllestgörelse, då Han, som af ingen synd wisste, för oss blef gjord till synd (till ett syndoffer, belagdt med lagens högsta straff), på det wi skulle warda Guds rättfärdighet genom Honom. 2 Cor. 5: 21.

22. Capitel.

Fynd. Klädnad. Fågelbo. Blandsäd. Klutar. Jungfruskap. Hor. Wåldtägt.

När du din broders oxe eller får ser wilse fara, så skall du icke draga dig derifrån; utan skall drifwa dem till din broder igen.* *2 Mos. 23: 4.

2. Om din broder icke bor när, och du känner honom icke, så skall du taga dem in uti ditt hus, att de blifwa när dig, till dess din broder söker efter dem, och då får du honom dem igen.

3. Sammalunda skall du göra med hans åsna, med hans kläde, och med allt det som tappadt är, det din broder mist hafwer, och du finner det: drag dig icke derifrån.

4. Om du ser din broders åsna eller oxe falla på wägen, så skall du icke draga dig derifrån, utan skall hjelpa honom upp.* *Matth. 12: 11. Luc. 13: 15; cap. 14: 5.

Detta är en förklaring af den lag, som står 2 Mos. 23: 4. Der står owän, här står broder. Den som är din owän, skall du dock älska såsom en broder.

5. En qwinna skall icke bära mans tyg, och en man skall icke draga qwinnokläder uppå: ty den som det gör, är HERranom din Gud en styggelse.

Förklädning är alltid förenad med lättsinnighet eller onda afsigter, och derföre syndig. Men detta förbud syftar isynnerhet på wissa styggelser, som herrskade i somliga afgudars dyrkan. Rom. 1: 26, 27.

6. Om du råkar på wägen ett fågelbo, på ett träd eller på jorden, med ungar eller med ägg: och modren sitter på ungarna eller på äggen, så skall du icke taga modren med ungarna:

7. Utan skall låta modren flyga, och taga ungarna; att dig må gå wäl, och du må länge lefwa.

[ band I, 365 ]Äfwen emot djuren befalles barmhertighet af Skaparen, som räknar och gifwer akt på alla sina skapade werk. Obarmhertighet mot djuren är en fräckhet emot Skaparen, och man har många exempel på, huru strängt Han sjelf bestraffar sådan obarmhertighet. Menniskans inre beskaffenhet wisar sig ofta såsom en spegel i hennes beteende mot djuren. Då en sparf icke faller på jorden den himmelske fadrens wilja förutan, och då Han med särskild lag har tänkt på fåglarna under himmelen, så skola wi deraf lära att förtrösta på Honom såsom den allsmäktige Fadren, hwilken både will och kan försörja och beskydda oss.

8. När du bygger ett nytt hus, så gör såsom ett wärn ofwan omkring på taket, att du icke indrager blod på ditt hus, om någon faller deraf.

Denna försigtighet war nödwändig, emedan taken i Österlanden äro jemna såsom ett golf, och det är brukligt att der tillbringa någon stund i aftonens swalka. 1 Sam. 9: 25.

9. Du skall icke så din wingård med mångahanda,* att du icke helgar till fyllelse sådan säd, som du fått hafwer ibland wingårdens frukt. *3 Mos. 19: 19.

10. Du skall icke plöja tillhopa med en oxe och med en åsna.

11. Du skall icke utikläda dig en klädning, som af ull och lin tillsammans kommen är.

Se 3 Mos. 19: 19.

12. Du skall göra dig klutar* i fyra hörnen på din mantel, som du hafwer på dig. *4 Mos. 15: 38. Matth. 23: 5.

Se 4 Mos. 15: 38.

13. Om någon tager en hustru, och sedan han henne belägrat hafwer, får leda till henne;

14. Och kastar henne något slemt före, och förer henne ett rykte uppå, och säger: Denna qwinnan hafwer jag tagit, och när jag ingick till henne, fann jag att hon icke war jungfru:

15. Så skola fader och moder åt qwinnan taga henne, och bära fram qwinnans jungfruskap inför de äldsta i staden, som i porten sitta.

Tecknet till qwinnans jungfruskap skulle hennes föräldrar förwara.

16. Och qwinnans fader skall säga till de äldsta: Jag hafwer gifwit denna mannen min dotter till hustru; nu är han henne worden hätsk:

17. Och kastar henne skamliga ting före, och säger: Jag hafwer icke funnit din dotter jungfru: Detta är min dotters jungfruskap: och de skola utbreda klädet för de äldsta i staden.

18. Så skola de äldste i staden taga mannen och näpsa honom;

19. Och sakfälla honom till hundrade siklar silfwer, och gifwa dem qwinnans fader; derföre att han hafwer beryktat en jungfru i Israel: och han skall hafwa henne till hustru, så att han icke skall öfwergifwa henne i alla sina lifsdagar.

20. Är det ock sannt, att qwinnan icke är funnen jungfru:

21. Så skall man föra henne ut för hennes faders husdörr, och folket i staden skola stena henne till döds; derföre att hon hafwer bedrifwit en galenskap i Israel, och hafwer bolat i hennes faders hus: och du skall bortkasta det onda ifrån dig.

Denna lag måste nödwändigt både hos föräldrar och barn hafwa wäckt den yttersta sorgfällighet att wara på sin wakt, att ingen sådan synd måtte blifwa begången. Denna lag kan också wisa oss, huru afskywärda dessa synder äro inför Gud. Man kan icke tala om framskridande i upplysning m. m., utan om återgång till gammal hedendom, på en tid såsom wår, då sådana synder betraktas med likgiltighet och kunna begås utan straff, ja, ofta utan wanära!

22. Om någon warder befunnen, att han ligger när en hustru, som en äkta man hafwer, så skola de båda dräpas,* mannen och qwinnan, som han när legat hafwer: och du skall taga bort det onda af Israel. *3 Mos. 20: 10.

23. Om en piga är en man trolofwad, och någon kommer i färd med henne i staden, och ligger när henne:

24. Så skall du föra dem båda ut till stadsporten, och skall stena dem båda till döds; pigan för den skull, att hon icke ropade, efter hon war i staden; mannen för den skull, att han sin nästas hustru skämt hafwer: och du skall kasta det onda bort ifrån dig.

25. Om någon finner en förlofwad piga på marken, och tager henne fatt, och ligger när henne; så skall mannen allena dräpas, som låg när henne;

26. Och pigan skall du intet göra: ty hon hafwer ingen synd gjort, som döden wärd är; utan likasom någon hofwe sig upp emot sin nästa, och sloge hans själ ihjäl, så är detta ock:

27. Ty han fann henne på marken, [ band I, 366 ]och den förlofwade pigan ropade, och ingen war som henne halp.

28. Om någon kommer till en jungfru, som icke trolofwad är, och får henne fatt, och ligger när henne, och det warder funnet:

29. Så skall han, som när henne låg, gifwa hennes fader femtio siklar silfwer, och skall hafwa henne till hustru, derföre att han hafwer förnedrat henne: han må icke öfwergifwa henne i hans lifsdagar.* *2 Mos. 22: 16.

30. Ingen skall taga sin faders hustru, och icke upptäcka sin faders täckelse.* *3 Mos. 18: 8. 5 Mos. 27: 20.

Stjufmoder. Jemf. 1 Cor. 5: 1.

23. Capitel.

Snöpt. Oäkta. Krigslägren. Träls flykt. Skökolön. Ocker. Löfte. Axplockning.

Ingen förbråken eller snöpt skall komma in uti HERrans församling.

En stympad menniskas uteslutande från församlingen har den andeliga betydelsen, att ingen är en sann medlem af Herrans folk, utan att wara i Herranom fullkomlig, född af Herrans Ande till nytt lif och iklädd Christi fullkomliga rättfärdighet. Den i Christo rättfärdige bär andligen frukt; det snöpta tillståndet är en bild utaf sjelfförwållad owerksamhet, falsk andelighet och ofruktbarhet för Guds rike. Att stympa menniskor och göra dem i lekamligt afseende oförmögna till aflelse war i Österlanden brukligt bland hedningarne. Somliga afgudaprester måste underkasta sig detta. Det brukas ännu både såsom straff och för ett och annat ändamål i hoflifwet. Detta onaturliga bruk skulle icke finnas i Israel. Men då en sålunda misshandlad menniska omwände sig till Herran, så skulle han stå i andelig gemenskap med Guds folk, Es. 56: 3–6, och hafwa tillträde till gudstjensten.

2. SkalI ock ingen skökolön komma i HERrans församling, ja ock efter tionde led; utan skall platt intet komma i HERrans församling.

3. De Ammoniter och Moabiter skola icke komma in i HERrans församling; ja, ock efter tionde led: aldrig skola de komma in i HERrans församling:* *Neh. 13: 1.

4. Derföre att de icke wille möta dig med bröd och watten på wägen, då I drogen utur Egypten; och dertill legde emot eder Bileam, Beors son, den spåmannen utaf Mesopotamien, att han skulle förbanna dig.* *4 Mos. 22: 5, 6. Jos. 24: 9.

5. Men HERren din Gud wille icke höra Bileam: och HERren din Gud förwände dig den förbannelsen uti wälsignelse; derföre att HERren din Gud hade dig kär.* *4 Mos. 22: 10, [et]c.

6. Du skall dem hwarken godt eller ära bewisa i alla dina lifsdagar ewinnerligen.

Guds församling skall wara helig, derföre skulle skökobarn uteslutas och äfwen Ammoniterna och Moabiterna. Dessa hedningar blefwo uteslutna derföre, att de förförde Israels folk till att synda efter Bileams råd, och för den kärlekslöshets skull, hwarmed de bemötte Israels folk på wandringen till Canaan. Den allmänna kärleken till nästan wille Gud ingalunda mot dessa folk hos Israel upphäfwa, utan blott förbjuda sådant wänskapligt förhållande och sådant förbund, hwarigenom Israel hade kunnat falla uti den gamla snaran. Ett skökobarn kunde icke höra till Israels folk, ty all otukt är i sig sjelf hedendom. En Israelitisk qwinna fick på intet wilkor blifwa en sköka. Kom hon i gemenskap med en man såsom ogift, så war han förbunden att taga henne till hustru, och då ansågs icke barnet såsom skökobarn. Begick en gift qwinna äktenskapsbrott, så fordrade lagen lifstraff, och ett barn födt i äktenskapsbrott war från församlingen uteslutet. Denna lag war nödwändig i Israel, ty det skulle wara ett heligt folk. Lagens fordringar måste nödwändigt wara heliga, ehuru lagen icke kan åstadkomma den helighet och fullkomlighet, som den kräfwer. Denna helighet kan endast Christus åstadkomma. Den andeliga meningen af detta förbud är, att ingen, som icke genom den nya födelfen är en rätt medlem af Christi församling, kan blifwa räknad bland Guds barns antal, Genom sann omwändelse och ny födelse kunna äfwen djupt fallna menniskor ingå i Guds rike, Matth. 21: 31, 32; och äfwen de, som haft den olyckan att blifwa födde till werlden utom äktenskap, äro derföre icke uteslutna ifrån Jesu nåderike, utan blifwa upptagna i Hans sanna församling, så snart de omwända sig till Honom, och blifwa födde af Hans Anda. Joh. 1: 12, 13.

Ammoniter och Moabiter blefwo uteslutna ifrån församlingen äfwen derföre, att de icke gåfwo bröd och watten åt Israels folk på wandringen. Så blifwa ock en gång de uteslutna ifrån den himmelska församlingen, hwilka låtit Herren wara hungrig och törstig, under det Han andeligen och osynligen warit förenad med sina trogna på deras lefnadswäg. Matth. 25: 42–45.

7. Edomeen skall du icke för styggelse hålla; ty han är din broder:* Egyptiern skall du ej heller hålla för styggelse; ty du hafwer warit en främling i hans land. *1 Mos. 25: 26.

8. De barn, som af dem födde warda i tredje led, de måga komma in uti HERrans församling.

Edomeerna och Egyptierna skulle skonsammare behandlas; Herrans folk skulle icke glömma fordna förbindelser och den gästwänskap, de åtnjutit. [ band I, 367 ]Äfwen detta påminner om Matth. 25: 35, 36, men till sådan upptagning i den andeliga och himmelska församlingen fordras sann tro, hunger och törst efter rättfärdighet, liksom det fordrades kärlek till Israels folk och åstundan efter gemenskap med detta folk, för att Edomeer och Egyptier skulle kunna kommo in uti Herrans församling. Icke Egyptens folk, utan blott de sednare af Egyptens konungar hade behandlat Israel med hårdhet; men Israel skulle komma ihåg det goda och glömma det onda, som de i Egypten erfarit. Se Rom. 12: 17–21.

9. När du utdrager ur lägret emot dina fiender, så tag dig wara för allt ondt

10. Är någon ibland dig, som icke är ren, att honom om natten något wederfaret är,* han skall gå ut för lägret och icke igen inkomma; *3 Mos. 15: 16.

11. Förr än han mot aftonen twår sig i watten; och när solen nedergången är, skall han åter komma i lägret igen.

12. Utanför lägret skall du hafwa en plats, der du ut uppå går till dina tarfwer:

13. Och skall hafwa en stake wid bältet, och när du dig der ute sätta will, skall du grafwa dermed; och när du suttit hafwer, skall du med mullen öfwerskyla det af dig gånget är.

14. Ty HERren din Gud wandrar i ditt läger, att Han skall frälsa dig, och gifwa dina fiender för dig: derföre skall ditt läger wara heligt, att ingen skam skall sedd warda ibland dig, och Han wänder sig ifrån dig.

Sorgfälligt skulle Israels folk wakta sig för lekamlig orenhet, och detta skulle alltid påminna dem att taga sig till wara för all andelig orenhet. Christus har lofwat att wara när sina trogna alla dagar intill werldens ända. Såsom Israels Gud wandrade i sitt folks läger, så är Christus närwarande i sin församling, och Hans ögon genomskåda alla hjertan. Efter wi nu hafwa sådana löften, mine käraste, så görom oss rena af all köttets och andans besmittelse, fullbordande helgelsen i Guds räddhåga. 2 Cor. 7: 1.

15. Du skall icke igen antwarda åt husbonden tjenaren, som ifrån honom flyr till dig:

16. Han skall blifwa när dig, på det rum, som honom täckes i någon af dina portar, sig till godo, och du skall icke bedröfwa honom.

Då en hednisk träl flydde från sin hedniska egare till Israels land, så skulle han icke utdrifwas. Christus säger om alla, som komma till Honom: Den till mig kommer, honom kastar jag icke ut.

17. Ingen sköka skall wara ibland Israels döttrar; och ingen bolare ibland Israels söner.

Sköka och bolare betecknas på grundspråket med ett ord, som betyder inwigd, nemligen till en afguds ära. Sådana inwigda, som dyrkade afguden med köttsliga styggelser, funnos wid alla stora afgudatempel i betydligt antal, såsom ännu i Indien, China o. s. w.

18. Du skall icke bära skökolön eller hundapenningar uti HERrans din Guds hus, af någrahanda löfte: ty båda äro HERranom din Gud en styggelse.

Genom dessa styggelser hade afgudatemplen en inkomst. Hundar kallades sådane ynglingar, som egnade sig åt onaturliga laster, och hundapenningar war den lön, som derwid förtjentes. Se 1 Cor. 6: 9. Rom. 1: 27.

19. Du skall icke ockra på din broder, antingen med penningar eller fetalia eller med någon ting, der man med ockra kan.* *2 Mos. 22: 25. 3 Mos. 25: 36. Neh. 5: 7. Ps. 15: 5. Luc. 6: 35.

Fetalia: lifsmedel. Ockrande, se 2 Mos. 22: 25. Ocker, ränta, är i Österlanden ofta orimlig, så att den, som lånar ut 100 riksdaler till en nödställd menniska, efter ett år will hafwa 150 eller 200 igen. Detta förbud syftar på den christliga brödrakärlekens fulla werkställighet, Apg. 2: 44 och cap. 4: 32, och kan anses såsom en förberedelse dertill.

20. På den främmande må du ockra, men icke på din broder; på det HERren din Gud skall wälsigna dig i allt det du företager i landet, dit du kommer titt att intaga det.

21. När du gör HERren din Gud ett löfte,* så skall du icke fördröja att hålla det: ty HERren din Gud warder det utkräfwande af dig; och det blifwer dig räknadt till synd.† *3 Mos. 27: 2. 4 Mos. 30: 3. †Pred. 5: 4.

22. Om du intet löfte lofwar, så är det dig ingen synd.

23. Hwad af dina läppar utgånget är, det skall du hålla och göra derefter, såsom du HERren din Gud med fri wilja lofwat hafwer, det du med din mun talat hafwer.

24. När du går i din nästas wingård, så må du äta af winbären så mycket dig täckes, till dess du blifwer mätt; men du skall intet taga med dig, i ditt käril.

[ band I, 368 ]25. När du går i din nästas säd, så må du afplocka ax;* men med lian skall du icke gå dertill. *Matth. 12: 1. Marc. 2: 23. Luc. 6: 1.

24. Capitel.

5kiljobref. Nygift. Menniskotjuf. Spetelska. Pant. Arbetslön. Bergning.

Om någon tager sig hustru, och äktar henne, och hon icke finner ynnest för hans ögon för någon olusts skull, så skall han skrifwa ett skiljobref,* och få henne i handen, och låta henne utur sitt hus. *Matth. 5: 31; cap. 19: 7. Marc. 10: 4.

Skilsmessa befalles ej, utan tillåtes för deras hjertas hårdhets skull. Inga ringa orsaker eller blotta misstankar woro tillräckliga att göra skilsmessa tillåten, se cap. 22: 19. Es. 50: 1. För någon olusts skull, grt.: emedan han finner hos henne något stort fel, antingen till kroppen eller till sinnet, hwilket utsläckte äktenskapskärleken. Så skall han skrifwa, grt.: och om han skrifwer m. m. Således war detta ett gammalt bruk, som lagen här icke will upphäfwa, utan inskränka genom förbudet i v. 4.

Jemf. Mal. 2: 13–16.

2. När hon utur hans hus gången är, och går till och blifwer en annan mans hustru;

3. Och den samme andre mannen warder henne ock ogunstig och skrifwer ett skiljobref och får henne i handen och låter henne utur sitt hus; eller om den samme andre mannen dör, som henne till hustru tog:

4. Så kan hennes första man, som henne utdref, icke taga henne igen, att hon blifwer hans hustru, efter det att hon är oren; ty det är en styggelse för HERran; * på det att du icke skall komma landet i synd, som HERren din Gud dig till arfs gifwa skall. *Jer. 3: 1.

Det war den frånskilda tillåtet att gifta sig med en annan man, men denna förbindelse war ett slags äktenskapsbrott mot den första mannen, och ett nytt äktenskap med den första skulle derföre både hos mannen och qwinnan hafwa bewisat en likgiltighet emot äktenskapslagens helighet. Efter Evangelii höga och rena lag är äfwen den frånskildas nya äktenskap syndigt, Matth. 5: 32.

5. Om någon hafwer nyligen tagit sig hustru, han skall icke draga ut i härfärd, och man skall intet lägga honom uppå: han skall wara fri i sitt hus ett år igenom, att han må wara glad med sin hustru, som han tagit hafwer.* *5 Mos. 20: 7.

6. Du skall icke till pant taga understenen och öfwerstenen i qwarnen: ty han hafwer satt dig själen till pant.

Qwarnstenarne woro ett nödwändigt husgeråd, som dagligen begagnades, såsom det ännu sker i Indien, der twå stenar anwändas till kornets sönderkrossande hwarje gång då en måltid beredes. Man hade på den tiden inga watten- eller wäderqwarnar, utan i hwarje hushåll en liten handqwarn. Att taga en så nödwändig sak till pant wore att taga lifwet till pant, emedan den war nödig till lifwets uppehälle. Att taga och behålla den fattiges kläder till pant förbjudes i 2 Mos. 22: 25, 26.

7. Om någon warder funnen, den som stjäl en själ utaf sina bröder, utaf Israels barn, och försätter eller säljer henne, den tjufwen skall dräpas, *att du skiljer det onda ifrån dig. *2 Mos. 21: 16. 1 Tim. 1: 10.

Slafhandeln är det afskywärdaste slag af stöld, röfweri och mord.

8. Tag dig wara för den plågan spetelskan, att du med flit håller och gör allt det, som presterna Leviterna lära dig,* och jag dem budit hafwer; der skolen I hålla och göra derefter. *3 Mos. 13: 8; cap. 14: 3.

9. Kom ihåg, hwad HERren din Gud gjorde med Mirjam* på wägen, då I drogen utur Egypten. *4 Mos. 12: 10.

Förakt emot Herrans heliga lag och emot det presterliga embetet straffades wid flera tillfällen med spetelska, såsom Mirjam blef straffad, och sedan Gehasi, 2 Kon. 5, och Usia, 2 Chrön. 26: 16–23. Israel skulle taga sig till wara för alla sådana öfwerträdelser, på det de icke måtte blifwa straffade med spetelska. Då wi påminna oss, att spetelskan är en bild af synden, så måste wi ock tänka på Jesu ord, att den som icke tror på Honom, skall dö i sina synder, emedan han föraktar den sanne Öfwerstepresten, själens läkare, som allena kan helbregda göra och gifwa ewinnerligt lif. Joh. 8: 24.

10. Om du något borgar din nästa, så skall du icke gå i hans hus och taga honom en pant af:

11. Utan du skall stå utanföre, och den som du borgat hafwer, skall bära sin pant, ut till dig.

12. Är han nödställd, så skall du icke gå och lägga dig sofwa med hans pant:

13. Utan skall gifwa honom hans pant igen, när solen nedergår,* att han må sofwa i sina kläder, och wälsigna [ band I, 369 ]dig: det warder dig räknadt för HERran din Gud till rättfärdighet. *2 Mos. 22: 26.

Barmhertighet emot den fattige räknar Herren sina trogna till rättfärdighet, nemligen såsom en frukt af tron och ett werk af Hans Ande.

14. Du skall icke förhålla lönen* för den, som torftig och fattig är ibland dina bröder; eller för främlingen, som i ditt land eller i dina portar är: *3 Mos. 19: 13.

15. Utan skall gifwa honom samma dagen sin lön, att solen dermed icke nedergår; efter han nödställd är, och dermed uppehåller sin själ, på det han icke skall ropa till HERran öfwer dig; och det warder dig till synd.

Jac. 5: 1–5. Att förhålla arbetaren dess förtjenta lön är således en synd, som ropar till himmelen emot den obarmhertige, som icke behjertat den fattiges nöd.

16. Fäderna skola icke dö för barnen; ej heller barnen för fäderna: utan hwar och en skall dö för sin synd.* *2 Kon. 14: 6. 2 Chr. 25: 4. Jer. 31: 30. Hes. 18: 20.

Bland Mohamedaner och hedningar herrskar det förskräckliga bruk, att oskyldiga straffas i den skyldiges ställe, då de höra till hans familj, och sådana grymheter blefwo derföre här uttryckligen förbjudna.

17. Du skall icke böja främlingens eller den faderlösas rätt; och skall icke taga enkan hennes kläder af till pant.* *2 Mos. 22: 21. Jer. 5: 28. Hes. 22: 29. Zach. 7: 9, 10.

18. Ty du skall ihågkomma, att du hafwer warit en träl i Egypten, och HERren din Gud hafwer dig dädan löst; derföre bjuder jag dig, att du detta gör.

Af egen nöd skall man lära att wara barmhertig; derföre skulle Israel tänka på, att de hade warit trälar i Egypten. Den som ännu icke warit i nöd, och således icke af erfarenhet wet, hwad det will säga, skall betänka, att han wäl ännu kan komma i nöd, innan han slipper ur werlden.

19. När du hafwer bergat af din åker, och du en kärfwe förgätit hafwer på åkern, så skall du icke omwända och taga honom;* utan han skall höra främlingen, den faderlöse och enkan till; på det att HERren din Gud skall wälsigna dig i alla dina händers werk. *3 Mos. 19: 9; cap. 23: 22.

20. När du afristat hafwer af ditt oljoträd, så skall du icke sedan på nytt afrista; det skall höra främlingen, den faderlöse och enkan till.

21. När du din wingård afbergat hafwer, så skall du icke sedan på nytt hemta; det skall höra främlingen, den faderlöse och enkan till.

22. Och du skall ihågkomma, att du hafwer warit en träl i Egypti land; derföre bjuder jag dig, att du detta gör.

Att Herren fann för nödigt att med så många befallningar inskärpa kärlek och ömhet för nästan, bewisar, att den rätta menniskokärleken icke uppstår af sig sjelf i det syndiga menniskohjertat, utan måste inplantas af Herrans Ande.

25. Capitel.

Rätt dom, straff. Brödrasäd. Wigt. Mått. Amalek.

Om en träta är emellan män, så skall man hafwa dem framför rätten, och döma emellan dem, och gifwa den rättfärdige rätt, och den ogudaktige fördöma.

2. Och om den ogudaktige hafwer förtjent hugg, skall domaren bjuda honom falla neder, och de skola inför honom slå honom efter det mått och tal, som missgerningen kräfwer.

3. När man honom fyratio slag* gifwit hafwer, skall man icke mera slå; på det, om man mer slår, han icke skall för mycket slagen warda, och din broder styggelig warder för dina ögon. *2 Cor. 11: 24.

4. Du skall icke binda munnen till på oxen, som tröskar.* *1 Cor. 9: 9. 1 Tim. 5: 18.

Tröskning i Österlanden sker ännu på det sätt, att säden utbredes på en slät plats och kornet uttrampas af kreatur, som deröfwer drifwas af och an, eller genom tröskwagnar eller tröskslädar, som af oxar dragas öfwer sädeslagret. Äfwen mot djuren skall menniskan wara mensklig och icke låta dem hungra, under det de för menniskan arbeta, och allraminst då de hafwa matförrådet under ögonen. Se 1 Cor. 9: 9.

5. När bröder bo tillhopa, och en dör utan barn, så skall den dödas hustru icke taga någon främmande man utantill; utan hennes swåger skall ingå till henne, och taga henne till hustru och befrynda henne.* *Matth. 22: 24. Marc. 12: 19. Luc. 20: 28.

Orsaken till det såkallade swåger-äktenskapet, som war ett bruk från äldre tider, war trefaldig: först att, om qwinnan hade fast egendom, den icke skulle kunna öfwergå till en annan stam (4 Mos. 36: 38. Ruth 4: 5), för det andra [ band I, 370 ]att en stam eller slägt icke måtte aftaga, och för bet tredje, att stammarne icke skulle med hwarandra förblandas. Befrynda: beswågra.

6. Och den förste sonen, som hon föder, skall nämnas efter hans döda broder; att hans namn icke nederlägges i Israel.

7. Om mannen icke täckes, att han tager sin swägerska,* så skall hans swägerska uppgå till porten för de äldsta och säga: Min swåger nekar sig wilja uppwäcka sinom broder namn i Israel, och will icke hafwa mig till hustru. *Ruth 4: 4, [et]c.

8. Så skola de äldste i staden låta kalla honom, och tala med honom. Om han då står och säger: Mig faller icke i sinnet att taga henne;

9. Så skall hans swägerska träda till honom inför de äldsta, och draga honom en sko af hans fötter, och spotta uppå honom, och skall swara och säga: Så skall man göra hwar och en, som sin broders hus icke uppbygga will:

Skon war i Österlandet ett tecken till herrawälde, besittning, Ps. 60: 10. Trälar och fattiga gingo utan skor. Skons aftagande skulle här wara ett tecken, att dess egare förlorat rättigheten till sin broders arfwedel, Ruth 4: 7.

10. Och hans namn skall heta i Israel: den barfotades hus.

”Den skolöses hus” blef en benämning, som alltid påminde om huru han hade förlorat sin rätt, så att han aldrig kunde göra anspråk på arfwedelen; ty den benämning, som war fästad wid hans hus, war ett wittne om att hans rätt war förlorad.

11. Om twå män träta tillhopa, och enderas hustru löper till, att hon will undsätta sin man ifrån hans hand, som honom slår, och räcker sin hand ut, och fattar honom om hans hemliga ting:

12. Så skall du hugga henne handen af, och ditt öga skall icke skona henne.

13. Du skall icke hafwa twäggehanda wigt i din säck, större och mindre:* *3 Mos. 19: 36. Ords. 20: 23. Hes. 45: 10.

14. Och i ditt hus skall icke wara twäggehanda skäppa, större och mindre.

15. De skall hafwa en full och rätt wigt och en full och rätt skäppa; på det att du skall länge lefwa på landet, som HERren din Gud dig gifwa skall:

16. Ty den som detta gör, han är HERranom din Gud en styggelse;* såsom ock alle de, som illa göra. *Ords. 11: 1.

All orättfärdighet är inför Herren en styggelse. Öfwer allt bedrägeri och alla hemliga synder hwilar alltid en förbannelse, och äfwen timliga straff uteblifwa icke, om de ock dröja.

17. Kom ihåg hwad de Amalekiter gjorde dig uppå wägen, då I drogen utur Egypten:

Amalekiterna stridde icke blott emot Israel, utan emot Gud sjelf, som ledsagade Israel och med undergörande allmakt skyddade detta folk. Amalekiterna wisste wäl, att Herren war med Israel. och deras motstånd war således en förhärdelse, liknande Pharaos. Derföre skulle de straffas med utrotande; ty Gud förutsåg, att ingen bättring ibland dem war att wänta.

18. Huru de kommo emot dig på wägen,* och slogo dina eftersta: alla de swaga, som efterst drogo, när du mödd och trött war; och de fruktade icke Gud. *2 Mos. 17: 8.

19. När nu HERren din Gud låter dig komma till ro ifrån alla dina fiender omkring dig i landet, som HERren din Gud dig gifwer till arfs till att intaga, så skall du utskrapa de Amalekiters åminnelse under himmelen:* det förgät icke. *1 Sam. 15: 2, 3.

Denna föreskrift gifwer icke det minsta stöd åt sjelfhämnd. Det war Gud sjelf, som gaf denna föreskrift i detta särskilda fall; men sådan befallning eller tillåtelse gifwer Han nu aldrig. Rom. 13: 14 handlar om den lagliga öfwerhetens makt. Domen öfwer Amalek gick i fullbordan, 1 Sam. 15.

26. Capitel.

Första frukten. Tionde-år. Förbundet hålles.

När du kommer in i landet, som HERren din Gud dig till arfs gifwa skall, och du tager det in och bor der:

2. Så skall du taga allahanda landets första frukter,* som af jorden komma, som HERren din Gud dig gifwer, och skall lägga dem uti en korg, och gå bort på det rum, som HERren din Gud utwäljande warder, att Hans namn der bo skall. *2 Mos. 23: 19; cap. 34: 26. 3 Mos. 2: 14. 4 Mos. 15: 20. 5 Mos. 16: 10.

3. Och skall gå till presten, som på den tiden är, och säga till honom: Jag förkunnar på denna dag HERranom din Gud, att jag är kommen in uti det land, som HERren wåra fäder swurit hafwer till att gifwa oss.

4. Och presten skull taga korgen utur [ band I, 371 ]din hand, och sätta honom ned för HERrans din Guds altare.

Alla goda gåfwor komma ifrån den högste gifwaren i himmelen, och detta skall menniskan med ödmjuk tacksamhet erkänna och af gåfworna frambära till gifwaren de offer, som den sanna kärleken fordrar, 1 Cor. 13. 2 Pet. 1: 7.

5. De skall swara och säga för HERran din Gud: De Syrer wille förgöra min fader;* han drog neder i Egypten,† och war der en främling med föga folk; och wardt der ett stort, starkt och mycket folk. *1 Mos. 31: 23. †cap. 46: 5.

Grt.: Min fader, en irrande Syrer, drog neder i Egypten. Jacob kallas en Syrer, emedan hans stamfader Abraham war från Syrien, såwäl som hans moder och hela hans slägt. Han uppehöll sig tjugu år i Syrien, hade Syriska hustrur, och der föddes hans barn. Wid åtnjutandet af Herrans wälsignelserika håfwor i Canaan skulle Israel ihågkomma sin fattiga stamfader, som war en främling i landet och af nöden blef twungen att wandra i Egypten.

6. Men de Egyptier handlade illa med oss, och twingade oss, och lade en hård träldom på oss.* *2 Mos. 1, [et]c.

7. Då ropade wi till HERran wåra fäders Gud, och HERren hörde wårt rop, och såg wårt elände, ångest och nöd.* *2 Mos. 2: 23, 24.

8. Och HERren förde oss utur Egypten med wäldig hand och uträckt arm, och med stor förfärelse genom tecken och under;

9. Och förde oss på detta rummet, och gaf oss detta landet, der mjölk och honung uti flyter.

10. Och derföre bär jag nu här fram landets första frukt, som du, HERre, mig gifwit hafwer. Och så skall du låta det der för HERran din Gud, och tillbedja för HERran din Gud;

11. Och wara glad öfwer allt det goda, som HERren din Gud hafwer gifwit dig och ditt hus, du och Leviten och främlingen, som när dig är.

Ännu mera skola Jesu egendomsfolk med glada och lofsjungande hjertan tacka Honom för alla wälgerningar, emedan Han fört dem utur syndens Egypten till nådens Canaan, ur träldomens mörker till sitt förunderliga ljus.

12. När du hafwer tillhopasamlat all tionden* af din årswext i tredje året, hwilket är ett tionde-år, så skall du gifwa Leviten, främlingen, den faderlöse och enkan, att de måga äta i din port† och warda mätte. *3 Mos. 27: 30. †Se 5 Mos. 14: 28.

13. Och skall säga för HERran din Gud: Jag hafwer här framburit det, som helgadt är af mitt hus, och hafwer gifwit det Leviten, främlingen, den faderlöse och enkan, efter allt ditt bud, som du mig budit hafwer: jag hafwer icke gått utöfwer ditt bud eller förgätit det:

14. Jag hafwer icke ätit deraf i min sorg; jag hafwer intet tagit deraf i orenlighet; jag hafwer intet deraf gifwit till de döda: jag hafwer warit HERrans min Guds röst hörig, och hafwer gjort allt det du mig bjudit hafwer.

Herrans lofoffer skola frambäras med glädje och wara rena och heliga. Hedningarne brukade på den tiden, såsom nu, offra åt afgudar och åt de döda. Guds folk skall blott offra åt sin Gud. Liken woro efter lagen i hög grad orena, derföre fick intet af det som war Herranom helgadt, anwändas till begrafningar.

15. Se här neder af din helga boning af himmelen,* och wälsigna ditt folk Israel och landet, som du oss gifwit hafwer, såsom du wåra fäder swurit hafwer, ett land, der mjölk och honung uti flyter. *Es. 63: 15. Bar. 2: 16.

Med tacksägelsen får Herrans folk förena bön om widare wälsignelse; Guds nåds rikedomar kunna aldrig uttömmas. I Jesu nåderike flyter mjölk och honung till riklig näring för alla undersåtare i detta rike.

16. I dag hafwer HERren din Gud bjudit dig, att du efter alla dessa bud och rätter göra skall, så att du håller dem och gör derefter af allt hjerta och af all själ.

17. HERranom hafwer du det tillsagt i denna dag, att Han skall wara din Gud, och du skall wandra i Hans wägar och hålla Hans lag, bud och rätter, och lyda Hans röst.

18. HERren hafwer dig tillsagt i dag, att du skall wara Hans eget folk, såsom Han dig sagt hafwer,* att du skall hålla alla Hans bud: *2 Mos. 19: 5. 5 Mos. 7: 6; cap. 14: 2.

19. Och Han skall göra dig det högsta,* och du warder prisad, lofwad och ärad, öfwer allt folk, som Han gjort hafwer; på det du skall wara HERranom din Gud ett heligt folk, såsom Han sagt hafwer.* *5 Mos. 28: 1.

[ band I, 372 ]

27. Capitel.

Lagens stenar. Altaret. Grisims, Ebals berg.

Och Mose samt med de äldsta i Israel böd folket och sade: Behåller alla de bud, som jag bjuder eder i dag.

2. Och på den tiden, när I öfwer Jordan dragen in i landet, som HERren din Gud dig gifwande warder, skall du uppresa stora stenar och plåstra dem med kalk;* *Jos. 8: 30, [et]c.

3. Och derpå skrifwa alla denna lagens ord, när du deröfwer kommer: på det du skall komma i landet, som HERren din Gud dig gifwa skall, ett land, der mjölk och honung uti flyter; såsom HERren dina fäders Gud dig sagt hafwer.

4. När I gån öfwer Jordan, så skolen I sådana stenar uppresa,* om hwilka jag eder i dag bjuder, på det berget Ebal; och plåstra dem med kalk. *Jos. 4: 3.

5. Och du skall dersammastädes uppbygga HERranom. din Gud ett altare af sten, der intet jern kommer wid.* *2 Mos. 20: 25.

6. Af hela stenar skall du bygga det altaret HERranom din Gud och offra deruppå bränneoffer HERranom din Gud:

7. Och skall offra tackoffer och dersammastädes äta och wara glad för HERran din Gud.

8. Och skall skrifwa på stenarna alla denna lagens ord, klarligen och ljusligen.

9. Och Mose samt med presterna Leviterna talade med hela Israel och sade: Märk och hör till, Israel; på denna dagen är du worden HERrans din Guds folk;

10. Att du skall lydig wara HERrans din Guds röst, och göra efter Hans bud och rätter,* som jag bjuder dig i dag. *5 Mos. 26: 17.

Med föregående capitel har Mose slutat den sammanfattning af lagen, som nu war nödig; och nu skulle lagens egentliga kärna, de Tio Buden, inristas på stenar, djupt, tydligt och outplånligt. På de twå taflorna i förbundets ark woro dessa bud skrifna, men de woro der undangömda för folkets ögon. Samma bud skulle Israel också hafwa klarligen och ljusligen för ögonen. Icke blott i församlingens hjertan, utan också i hela det yttre lefwernet och i gudstjensten skall lagen wara skrifwen. Detta är betydelsefullt; ingen gudsdyrkan, inga offer, inga goda gerningar gälla något inför Herran, så framt icke Herrans eget ord ligger till grund derför. Widare bewisar detta altare med lagens bud, hwilken war densamma som i det allraheligaste, att samma ord, som i den Heliga Skrift ligget klart och uppenbart för wåra ögon, äfwen står skrifwet i det allraheligaste i himmelen. Hela lagen måste fullkomnas; den är fullkomnad i Christo Jesu, och den måste fullkomnas i församlingen, på det sätt, att församlingen göres helig och fullkomlig genom Christi Anda. Denna helighet och fullkomlighet, som utgår från Herran Jesus och Hans beständiga öfwerstepresterliga werksamhet, inplantas småningom i församlingen och i de trognas hjertan, och når sin fullbordan i de rättfärdigas uppståndelse, då synden och döden fullkomligt öfwerwinnas. Genom offrandet på detta altare, som innehöll Guds lag, beseglades på nytt Guds förbund med folket. Guds ord är grunden till Guds förening med menniskan; det skrifna ordet hwilar på det ewigt lefwande ordet, Guds Son, som är wår Medlare. Sedan lagens ord blifwit på dessa stenar inristade, skulle de öfwerstrykas med kalk, på det denna skrift icke skulle genom luftens och wattnets inwerkan utplånas.

Äfwen under affallets tider och under den Babyloniska fångenskapen skulle dessa stenar wittna emot Israel. Troligen framkomma dessa wittnesbörd och wittnesbördet i Jordan, Jos. 4, äfwen en gång i framtiden. Namnet Ebal. v. 4, förfalskade Samaritanerne i sin afskrift af lagen; de satte Grisim i stället för Ebal och stödde derpå och på v. 12 det påstående, som wi läsa i Joh. 4: 20. Att detta altare war bygdt på Ebals berg skulle äfwen warna folket för den förbannelse, som wäntade dem, om de öfwergåfwo förbundet med Herran och öfwerträdde Hans lag. Se Gal. 3: 10.

11. Och Mose bjöd folket på samma dagen, och sade:

12. Desse skola stå på berget Grisim till att wälsigna folket, när I öfwer Jordan gångne ären: Simeon, Levi, Juda, Isaschar, Joseph och Benjamin.* *5 Mos. 11: 29. Jos. 8: 33, 34.

13. Och desse skola stå på det berget Ebal till att förbanna: Ruben, Gad, Asser, Sebulon, Den och Naphthali.

I Jos. 8: 33, läsa wi, att folket stod inwid bergen Grisim (Garizim) och Ebal. Hela den stora folkmängden fick icke rum på bergen, utan större delen stod nedanföre. De stammar, som stodo på Garizim, woro de, som Jacob hade gifwit den största wälsignelsen; de hade ett företräde framför de öfriga. De som stodo på Ebal woro, utom Ruben, den fallne förstfödde, och Sebulon, de fyra som härstammade från tjensteqwinnornas söner.

14. Och Leviterna skola begynna, och säga till hwar man af Israel med klar röst:

Nemligen presterna af Levi stam, v. 9.

[ band I, 373 ]15. Förbannad ware den, som gör en afgud eller gjutet beläte, HERrans styggelse; ett werk, som konstnärs händer gjort hafwa, och sätter det hemligen: och allt folket skall swara och säga: Amen.

16. Förbannad ware den, som bannar sin fader eller moder:* och allt folket skall swara och säga: Amen. *2 Mos. 21: 17. 3 Mos. 20: 9. Ords. 20: 20. Matth. 15: 4.

17. Förbannad ware den, som flyttar sin nästas råmärke: och allt folket skall säga: Amen.

18. Förbannad ware den, som låter en blind fara wilse på wägen: och allt folket skall säga: Amen.

19. Förbannad ware den, som böjer främlingens, den faderlöses och enkans rätt: och allt folket skall säga: Amen.

20. Förbannad ware den, som ligger när sin faders hustru, att han upptäcker sin faders täckelse:* och allt folket skall säga: Amen. *3 Mos. 18: 8. 5 Mos. 22: 30. Hes. 22: 10.

21. Förbannad ware den, som beligger någon fänad: och allt folket skall säga: Amen.

22. Förbannad ware den, som ligger när sin syster, den hans faders eller moders dotter är: och allt folket skall säga: Amen.

23. Förbannad ware den, som ligger när sin swära: och allt folket skall säga: Amen.

24. Förbannad ware den, som slår sin nästa hemligen: och allt folket skall säga: Amen.

25. Förbannad ware den, som tager mutor, att han en oskyldigs blods själ slå skall: och allt folket skall säga: Amen.

De särskilda synder, som här nämnas, äro isynnerhet sådana hemliga styggelser, som lättast kunde draga sig undan deras kännedom, som skulle handhafwa lagen och straffa öfwerträdare.

26. Förbannad ware den, som icke fullkomnar alla denna lagens ord, så att han gör derefter:* och allt folket skall säga: Amen. *Jer. 11: 3. Dan. 9: 11. Gal. 3: 10.

Med detta hufwudord uttalar lagen förbannelse öfwer hwar och en som icke fullkomnar den. Således är hela det fallna menniskoslägtet hemfallet under lagens förbannelse, emedan ingen är i stånd att fullkomna lagen. Då nu wår Frälsare tog uppå sig wåra synder, så underkastade Han sig i wårt ställe den förbannelse, som lagen uttalar öfwer alla syndare, och förlossade oss ifrån lagens förbannelse, då Han wardt en förbannelse för oss. Genom sitt Amen stadfästade församlingen detta förbund; ordet Amen utgör församlingens underskrift.

28. Capitel.

Lydnads wälsignelse. Olydnads förbannelse.

Och om du HERrans din Guds röst lydig är, att du behåller och gör alla Hans bud, som jag bjuder dig i dag; så skall HERren din Gud göra dig högst öfwer allt folk på jorden.* *2 Mos. 26: 3.

2. Och alla dessa wälsignelserna skola komma öfwer dig och drabba på dig, derföre att du hafwer warit HERrans din Guds röst hörig.

3. Wälsignad skall du wara uti staden; wälsignad på åkern:

4. Wälsignad skall wara ditt lifs frukt, ditt lands frukt, och frukten af din boskap, frukten af ditt fä, frukten af dina får;

5. Wälsignad warder din korg och dina öfwerlefwor.

I förening med Gud ligger all möjlig wälsignelse, ty Han sjelf är all wälsignelses ursprung. Korg betyder sädesförråd, emedan korn wanligtwis bars i korgar, se cap. 26: 2, 4. Öfwerlefwor, grt.: baktråg, d. ä. äfwen i baktråget skall mjölet wara wälsignadt. Jfr 1 Kon. 17: 14–16.

6. Wälsignad skall du wara, när du ingår; wälsignad, när du utgår.* *Ps. 121: 8.

7. Och HERren skall dina fiender, som sig emot dig resa, låta falla för dig: på en wäg skola de komma ut emot dig, och på sju wägar fly för dig.

8. HERren skall bjuda wälsignelsen, att hon är med dig i ditt wisthus och i allt, det du företager; och skall wälsigna dig i landet, som HERren din Gud dig gifwit hafwer.

9. HERren skall upprätta dig sig till ett heligt folk, såsom Han dig swurit hafwer: derföre att du HERrans din Guds bud håller och wandrar i Hans wägar:

10. Att alla folk på jorden skola se, att du nämnd är efter HERrans namn; och skola frukta dig.

Jordens folk skola se, att du på ett särdeles sätt tillhör Herran, den högste Guden (se 3 Mos. 26: 12); att du är Hans, såsom barn tillhöra sin fader.

11. Och HERren skall göra, att du skall öfwerflöda i alla egodelar; i din [ band I, 374 ]lifsfrukt, i din boskaps frukt, i din åkers frukt* på landet, som HERren dina fäder swurit hafwer dig till att gifwa. *5 Mos. 30: 9.

12. Och HERren skall öppna dig sina goda håfwor, himmelen, att Han skall gifwa ditt land regn i sinom tid, och att Han skall wälsigna alla dina händers werk: och du skall låna mycket folk, och du skall taga till låns af ingen.

13. Och HERren skall göra dig till hufwud, och icke till stjert; och du skall alltid swäfwa ofwan uppå, och icke underligga: derföre att du är lydig HERrans din Guds bud, som jag dig bjuder i denna dag, till att hålla och göra:

I föreningen med Herran tigger äfwen den högsta kraften, och dermed förenas under wissa förhållanden äfwen timlig makt och inflytelse. Jfr Es. 9: 1415.

14. Och hafwer icke wikit ifrån något det ord, som jag bjuder dig i dag, hwarken på den högra sidan eller på den wenstra, så att du efterföljde andra gudar till att tjena dem.

15. Om du ock icke lyder HERrans din Guds röst, så att du håller och gör alla Hans bud och rätter, som jag bjuder dig i dag, så skola alla dessa förbannelserna komma öfwer dig och drabba på dig.* *3 Mos. 26: 14. Klagow. 2: 17. Dan. 9: 11. Mal. 2: 2.

16. Förbannad skall du wara i staden; förbannad på åkern:

17. Förbannad skall wara din korg, och dina öfwerlefwor:

Se versen 5.

18. Förbannad skall wara ditt lifs frukt, ditt lands frukt; frukten af ditt fä, frukten af dina får:

19. Förbannad skall du wara, när du ingår: förbannad, när du utgår.

20. HERren skall sända ibland dig armod, ofrid och oråd öfwer allt, det du tager dig före att göra, till dess Han förgör dig och förderfwat dig snarligen för dina onda gerningars skull, att du mig öfwergifwit hafwer.

Oråd, grt. oro, owisshet, en pinsam, owiss sinnesstämning och willrådighet.

21. HERren skall låta pestilentia låda wid dig, till dess Han gör ända med dig på landet, dit du kommer till att intaga det.

Pestilentia är en dödlig sjukdom, som är mycket smittosam. Den består uti en förskräcklig rötfeber, i hwilket blodet upplöses och förstöres. Sjukdomens smitta fortplantas genom widröring, utdunstning och andedrägt. Ofta följer döden inom några minuter, men någon gång kan sjukdomen wara twå eller tre dagar, då den är lindrigare; i sådana fall utbryter wanligtwis en pestböld, och då är hopp om att den sjuke kan få lefwa. Nästan aldrig har pesten rasat utom bland Israels folk och sådana folk, som med Judarne warit i beröring och i denna beröring på något sätt försyndat sig emot Gud. Denna sjukdom är således ett särskildt syndastraff med afseende på Israels folk och fanns troligtwis icke förr än dödsengeln slog de förstfödda i Egypten. 2 Mos. 12: 29.

22. HERren skall slå dig med swullnad, skälfwa, hetta, bränna, torrhet och blekhet; och skall förfölja dig, till dess Han förgör dig.* *3 Mos. 26: 16.

Här nämnas sju särskilda plågor, som dels skulle träffa menniskorna omedelbarligen, dels säden på marken.

23. Himmelen, som öfwer ditt hufwud är, skall wara som koppar; och jorden under dig såsom jern.* *3 Mos. 26: 19.

24. HERren skall gifwa ditt land stoft och aska för regn af himmelen öfwer dig, till dess Han förgör dig.

Stoftet som af winden blifwit uppdrifwet i luften, skall falla ned på den torra marken i stället för regn.

25. HERren skall låta slå dig för dina fiender: på en wäg skall du draga ut till dem, och på sju wägar skall du fly ifrån dem; och skall warda förströdd kring om alla riken på jorden.

26. Din lekamen skall till mat wara för alla himmelens fåglar, och alla wilddjur på jorden, och ingen skall wara, som dem afdrifwer.

27. HERren skall slå dig med Egypti böld,* med fikbölder, med skabb och klåda, så att du icke skall kunna warda hel. *2 Mos. 9: 9.

Se v. 21. Fikbölder, hemorrhoider, se 1 Sam. 5: 6, 9, 12.

28. HERren skall slå dig med ursinnighet, blinhet och hjertans rasande.* *Rom. 1: 28.

29. Och du skall samla om middagen, såsom en blind famlar i mörkret, och skall ingen lycka hafwa på dina wägar: och skall lida wåld och orätt, så länge du lefwer, och ingen skall hjelpa dig.

30. Du skall trolofwa dig hustru; men en annan skall sofwa när henne; Du skall bygga dig hus; men en annan skall [ band I, 375 ]bo deruti: du skall plantera wingård; men du skall icke berga honom.* *5 Mos. 20: 6, [et]c.

31. Din oxe skall för dina ögon slagtad warda; men du skall intet få äta af honom: din åsna skall för dina ögon med wåld tagen warda, och skall dig icke igengifwen warda: dina får skola warda gifne åt dina fiender, och ingen skall hjelpa dig.

32. Dine söner och dina döttrar skola åt annat folk gifne warda, så att dina ögon skola se deruppå, och uppgifwas öfwer dem dagligen; och ingen starkhet skall wara i dina händer.

33. Frukten af ditt land och allt ditt arbete skall ett folk förtära, som du icke känner: och du skall orätt lida och förtryckt warda i alla dina dagar:

34. Och skall ursinnig blifwa för sådan syn, som dina ögon se skola.

35. HERren skall slå dig med en ond böld på knäna, och uppå benkalfwana, att du icke skall kunna helas ifrån fotbjellet intill hjessan.

Benkalfwana, d. ä. waderna. Ett förskräckligt slag af spetelska åsyftas i v. 35.

36. HERren skall drifwa dig och din konung, som du öfwer dig satt hafwer, till ett folk, som du icke känner, eller dina fäder; och der skall du tjena andra gudar, stockar och stenar:

37. Och skall warda till en grufwelse och till ett ordspråk och gabberi ibland alla folk, dit HERren dig drifwit hafwer.* *1 Kon. 9: 7. Jer. 24: 9; cap. 25: 9.

38. De skall mycken säd föra ut på marken, och litet införa:* ty gräshoppor skola det uppäta. *Mich. 6: 15. Hag. 1: 6; cap. 2: 17.

39. De skall plantera och bruka wingård; men icke winet dricka eller hemta; ty maskar skola förtära det.

40. Du skall hafwa oljoträd i alla dina landsändar; men du skall icke smörja dig med oljan: ty ditt oljoträd skall uppryckt warda.

41. Söner och döttrar skall du föda, och dock icke hafwa dem: ty de skola warda bortförde.

42. Alla dina träd och ditt lands frukt skall ohyra förtära.

43. Främlingen, som när dig är, skall stiga öfwer dig och alltid blifwa öfwerst: men du skall stiga neder och alltid ligga under.

44. Han skall låna dig: men du skall intet låna honom: han skall wara hufwudet, och du skall wara stjerten.

Alla dessa lidanden öfwergingo Israel på åtskilliga tider redan före Christi födelse; men nu beskrifwer Mose andra lidanden, som helt tydligen syfta på Jerusalems förstöring genom Romrarne och de långwariga lidanden, som Judafolket sedan har genomgått.

45. Och alla dessa förbannelserna skola komma öfwer dig och förfölja dig och drabba uppå dig, till dess du blifwer om intet: derföre att du HERrans din Guds röst icke hört hafwer, att du måtte hållit Hans bud och rätter, som Han dig bjudit hafwer.

46. Derföre skola tecken och under warda på dig och din säd till ewig tid.

47. Att du icke hafwer tjent HERran din Gud med gladt och lustigt hjerta, då du allahanda nog hade.

48. Och du skall tjena din fiende, som HERren dig tillskickande warder, i hunger och törst, i nakenhet och allahanda nöd: och han skall lägga på din hals ett jernok, till dess han förgör dig.

49. HERren skall låta folk komma på dig fjerran efter ifrån werldens ända, såsom en örn flyger, hwilkets mål du icke förstå kan:

De Romerska härarne hade örnar till fälttecken. Deras härar flögo öfwer många länder på plundring och förstörelse, såsom örnen på sitt rof.

50. Ett skamlöst folk, det icke skall hafwa försyn för den gamles person; ej heller mildt är för den unge:

51. Och skall förtära frukten af din boskap och frukten af ditt land, till dess han förgör dig; och skall intet låta dig qwar blifwa, i korn, win, olja, i frukt af fä eller får, tilldess han gör dig om intet:

52. Och skall tränga dig i alla dina portar, tilldess han nederlägger dina höga och fasta murar, der du på förlåter dig i allt ditt land; och du skall trängd warda i alla dina portar i hela ditt land, som HERren din Gud dig gifwit hafwer.

53. De skall äta frukten af ditt eget lif, din sons och din dotters kött,* som HERren din Gud dig gifwit hafwer, i [ band I, 376 ]den ångest och nöd, som din fiende dig uti twinga skall: *2 Kon. 6: 29. Klag. 2: 20; cap. 4: 10.

54. Så att en man, som tillförene kräsligen och i mycken wällust ibland eder lefwat hafwer, skall missunna sin broder och hustrun, som i hans famn är, och sonen, som ännu igenlefd är af hans söner,

55. Att gifwa någondera af sin sons kött, der han af äter: efter han nu intet mer hafwer af alla sina egodelar, i den ångest och nöd, som din fiende dig med twinga skall uti alla dina portar.

56. En qwinna ibland eder, som tillförene kräsligen och i wällust lefwat hafwer, så att han icke hafwer försökt sätta sin fot på jorden för kräslighets och wällusts skull; hon skall icke unna mannen, som i hennes famn är, och sin son, och sin dotter,

57. Efterbörden som emellan hennes ben utgången är; ja ock sina söner, som hon födt hafwer: förty de skola äta dem hemligen för allahanda brists skull, i den ångest och nöd, med hwilken din fiende dig twinga skall i dina portar.

58. Om du icke håller och gör alla dessa lagens ord, som i denna boken skrifne äro, så att du fruktar detta härliga och förskräckliga namnet: HERran din Gud;

59. Så skall HERren underligen hafwa sig med dig; med plåga på dig och din säd, med stora och långsamma plågor, med onda och långsamma krankheter;

60. Och skall wända till dig alla de Egyptiska sjukdomar, der du rädes före; och de skola låda wid dig.

61. Dertill alla krankheter, och alla plågor, som icke skrifna äro i denna lagbok, skall HERren låta komma öfwer dig, till dess att Han förgör dig.

62. Och föga folk skall öfwerblifwa af eder, som tillförene woren såsom stjernorna på himmelen* för myckenhets skull: derföre att du icke lydt hafwer HERrans din Guds röst. *5 Mos. 10: 22.

63. Och såsom HERren tillförene fröjdade sig öfwer eder, att Han gjorde eder godt och förökade eder; så skall HERren fröjda sig öfwer eder, att han förderfwar eder och om intet gör;* och I worden förstörde ifrån landet, der du nu indrager till att intaga det. *Ords. 1: 26. Es. 1: 24.

64. Ty HERren skall förskingra eder ibland alla folk, ifrån den ena werldens ända intill den andra;* och der skall du tjena andra gudar, som du icke känner, eller dina fäder, stock och sten. *5 Mos. 4: 27. Neh. 1: 8.

65. Och ibland de folk skall du intet wisst hemman hafwa, och dina fotbjellen skola ingen hwila få: ty HERren skall gifwa dig der ett bäfwande hjerta och wanmäktiga ögon och en förwissnad själ.

66. Så att ditt lif skall wara hängande för dig: dag och natt skall du rädas, och skall icke wara wiss på ditt lif.

67. Om morgonen skall du säga: Ack! det jag måtte lefwa till aftonen; och om aftonen skall du säga: Ack! det jag måtte lefwa till morgonen, för ditt hjertas stora räddhåga, som dig förskräcka skall, och för det, som du med dina ögon se skall.

68. Och HERren skall föra dig skeppom full åter in uti Egypten på den wägen, om hwilken jag sade: Du skall icke mer se honom:* och skolen warda sålda edra fiender till trälar och trälinnor, och der skall ingen wara som köpa will. *5 Mos. 17: 16.

Skeppom full, d. w. s. i fulla skeppslaster.

Dessa lidanden öfwergingo Israels folk, då Jerusalem förstördes, och hafwa allt sedan dess fortfarit, än i ett afseende än i ett annat, och fortfara till en det ännu i dag. Detta capitel innehåller således förutsägelser, ingifna af Herrans Ande för nära fyra tusen år sedan, och hwart enda ord deraf har under loppet af denna långa tid gått i fullbordan. Detta bewisar tydligt, att den allwetande Guden låtit genom sin tjenare Mose förkunna allt detta. Dessa prophetior innebära likwäl äfwen en stor tröst; ty lika så säkert som de hafwa gått i fullbordan, kunna wi wänta detta folks omwändelse, återupptagning och frälsning, på grund af många andra prophetior, Rom. 11, m. m.

29. Capitel.

Förbundet förnyadt.

Desse äro förbundets ord, som HERren böd Mose att göra med Israels barn uti de Moabiters land, annan gång, sedan han detsamma med dem gjort hade i Horeb.* *5 Mos. 5: 2.

Detta war icke ett nytt förbund, utan emedan ett nytt slägte hade uppwäxt, sedan [ band I, 377 ]förbundet gjordes i Horeb, så förnyas detta förbund för det nya slägtet, innan det skall ingå i Canaan.

2. Och Mose kallade hela Israel och sade till dem: I hafwen sett allt det HERren för edra ögon gjort hafwer i Egypten åt Pharao med alla hans tjenare och hela hans land;* *2 Mos. 19: 4.

Ännu lefde i folket åsynawittnen af Herrans under i Egypten.

3. De stora frestelser, som dina ögon sett hafwa; och det war stora tecken och under.* *5 Mos. 7: 19.

4. Och HERren hafwer ännu intill denna dag icke gifwit dig ett hjerta, som förståndigt wore; ögon som se kunde, och öron som höra kunde.* *Es. 6: 10.

Ett förståndigt hjerta, seende ögon och hörande öron i andeliga ting öro nådegåfwor från Herran; dessa gåfwor hade Han ännu icke gifwit detta folk. Hwarföre icke? De hade icke welat emottaga dessa Andans gåfwor, utan stått Guds nåd emot, se cap. 5: 29. Dessa gåfwor will Gud gifwa åt hwar och en, som icke står emot Guds nåd: derföre är det menniskans egen skuld, om hon icke har dessa nådegåfwor, utan wandrar i blindhet. Ps. 81: 1113. Om menniskan öppnar själens mun, då Herren tillbjuder sin gåfwa, så får hon emottaga den.

5. Han hafwer låtit eder wandra i öknen i fyrtio år: edra kläder äro icke förslitne wordne på eder, och dina skor äro icke föråldrade på dina fötter:* *5 Mos. 8: 4.

Han hafwer, grt. Jag hafwer. Herren sjelf talar så genom Mose.

6. I åten intet bröd, och intet win drucken, eller starka drycker, på det att du skulle weta, att jag är HERren eder Gud.

Se Ps. 78: 23–25. Utan wanligt bröd och utan win gaf Herren kraft åt folket, och de skulle deraf lära att uti allt förtrösta på Honom.

7. Och då I kommen på detta rummet, drog ut Sihon, konungen i Hessbon, och Og, konungen i Basan, till att strida med oss,* och wi slogo dem; *4 Mos. 21: 2333. 5 Mos. 2: 30; cap. 3: 1.

8. Och togo deras land in, och gåfwo det de Rubeniter och Gadditer och den halfwa slägten af de Manassiter till arfwedel.* *4 Mos. 32: 33.

9. Så håller nu detta förbunds ord, och görer derefter, på det I skolen wisligen handla i allt det I gören.* *5 Mos. 4: 6. Jos. 1: 7. 1 Kon. 2: 3.

10. I stån alle i dag för HERran eder Gud; de öfwerste i edra slägter, edra äldste, edra embetsmän, hwar en i Israel:

11. Edra barn, edra qwinnor, främlingen som i ditt läger är, både din wedhuggare och din wattudragare;

12. Att du skall ingå uti Herrans din Guds förbund, och i den ed, som HERren din Gud med dig gör i dag:

13. På det Han skall i denna dag upprätta dig sig till folk; och Han skall wara din Gud, såsom Han dig sagt hafwer, och såsom Han dina fäder Abraham, Isaac och Jacob swurit hafwer.

14. Ty jag gör icke detta förbundet och denna eden med eder allena:

15. Utan både med eder, som i dag här ären och stån här med oss för HERran wår Gud; och med dem, som i dag här icke med oss äro:

Ehuru ofta folket hade brutit förbundet, så bekräftas det nu åter af den barmhertige och trofaste Guden. I detta förbund woro äfwen folkets efterkommande inneslutne.

16. Förty I weten, huru wi bodde i Egypti land, och drogo midt igenom hedningarna, genom hwilka I foren:

17. Och sågen deras styggelser och deras afgudar, stock och sten, silfwer och guld, som när dem war.

18. Att tilläfwentyrs icke någon är ibland eder, man eller qwinna, eller en slägt eller ätt, som sitt hjerta i dag wändt hafwer ifrån HERran wår Gud, så att han will bortgå och tjena dessa folks gudar, och wara tilläfwentyrs en rot ibland eder, som galla och malört bär.* *Apg. 8: 23. Ebr. 12: 15.

Genom en menniskas affall och synder blifwa ofta många förförda, liksom giftiga wäxter ymnigt sprida sitt frö af sig sjelfwa, då deremot nyttiga wäxter måste planteras och wattnas. Ofta blifwer genom en ogudaktig menniska en hel omgifning neddragen i syndaelände och andeligen förgiftad.

19. Och ändock han än hörer denna förbannelsens ord, wälsignar han sig likawäl i sitt hjerta, och säger: Det warder icke än så ondt: jag will wandra, såsom mitt hjerta täckes; och warda alltså de druckne med de törstige förtappade.

”Detta är ogudaktiga menniskors ord och tankar: o! helwetet är icke så hett, det hafwer ingen nöd; djefwulen är icke så faslig, som man målar honom. Medan jag så gör och drifwer mitt afguderi, är bara lycka för handen; den som Gudi tjenar, honom går det icke wäl.” Då [ band I, 378 ]sådana ogudaktiga tänkesätt råda, så gripes ändtligen både det friska och det torra af straffdomens eld. De sista orden hafwa samma mening som det ordspråk wår Frälsare anförde, Luc. 23: 31: Är detta skedt på det färska trädet, hwad skall då ske på det torra!

20. Då skall HERren icke wara honom nådelig, utan då skall HERrans wrede och nit hämnas öfwer den mannen, och på honom skola alla dessa förbannelserna lägga sig, som i denna boken skrifne äro; och HERren skall utskrapa hans namn under himmelen.

21. Och HERren skall afskilja honom till det ondt är utur alla Israels slägter, efter alla förbundets förbannelser, som i denna lagbok skrifne äro.

22. Och så skall då eder afföda säga edra barn, som efter eder uppkomma, och de främmande, som fjerran långwägs komma, när de se detta landets plåga och de krankheter, som HERren dem med beswärat hafwer;

23. Att Han allt deras land med swafwel och salt förbränt hafwer, så att det icke kan sådt warda, ej heller wäxer, ej heller någon ört uppgår, lika såsom Sodom, Gomorra, Adama och Zeboim omstörte äro, hwilka HERren i sin wrede och grymhet omstörte.* *1 Mos. 19: 24, [et]c.

Förunderlig är ben ofruktbarhet, som man nu ser öfwerallt i det fordom så fruktbara Canaan. Såsom Döda hafwet och dess öde stränder wittna om Sodoms och Gomorras ogudaktighet, så wittnar nu Canaans torra, ofruktbara mark om Israels affall och om Guds rättfärdighet och sannfärdighet.

24. Så skola alla folk säga: Hwi hafwer HERren så gjort detta landet? Hwad är denna Hans stora grymma wrede?

25. Då skall man säga: Derföre att de hafwa gått ifrån HERrans deras fäders Guds förbund, som han med dem gjort hade, då Han förde dem utur Egypti land;* *1 Kon. 9: 9. Jer. 22: 8, [et]c.

26. Och de äro bortgångne, och hafwa tjent andra gudar, och tillbedit dem; sådana gudar, som de icke kände, och dem de icke tillhörde.

27. Derföre hafwer HERrans wrede förgrymmat sig öfwer detta land, så att Han hafwer låtit komma öfwer dem alla de förbannelser, som i denna bok skrifne stå.

28. Och HERren hafwer drifwit dem utur deras land med stor wrede, grymhet och ogunst, och kastat dem uti ett annat land, såsom det i denna dag befinnes.

29. HERrans wår Guds hemlighet är uppenbarad oss och wåra barn till ewig tid, att wi alla denna lagens ord göra skola.* *Ps. 25: 14. Ps. 147: 19, 20.

Grt. De förborgade tingen höra Herran wår Gud till, men de uppenbarade äro för oss och wåra barn [et]c. I all uppenbarelse måste finnas hemligheter, som äro för höga för menniskoförnuftet att fatta; men genom tron och ett troget fasthållande af Herrans ord är den trogna själen i besittning af Guds rikes hemligheter. Sedan Mose förkunnat för folket Herrans lag och de förskräckliga straffdomar, som en gång skulle följa på folkets affall ifrån Herran, så tillägger han denna förmaning att akta på det uppenbarade ordet, emedan framtidens hemligheter, då Gud förkunnat dem, woro lika så wissa som det närwarande, hwilket de sjelfwa kunde se och höra.

30. Capitel.

Bättrings och hårdhets lön.

När nu allt detta kommer öfwer dig, antingen wälsignelsen eller förbannelsen, som jag dig föresatt hafwer, och du begynner lägga på hjertat, huru du är ibland hedningar, dit HERren din Gud dig fördrifwit hafwer;* *3 Mos. 26: 40.

Dessa ord wisa, att ehuru wälsignelsen skulle hafwa kommit, om folket hade lydt Herrans ord, så är dock förbannelsen förutsagd såsom det wissa: och Herren will nu gifwa åt det en gång i ångrens smärta efter nåd sökande folket en uppmuntran till omwändelse och förtröstan på Hans stora barmhertighet.

2. Och du omwänder dig till HERran din Gud, så att du lyder Hans röst, du och dina barn, af allt hjerta och af all själ i allt det, som jag bjuder dig i denna dag:

3. Så skall HERren din Gud wända ditt fängelse, och förbarma sig öfwer dig, och skall åter församla dig utur alla folk, dit HERren din Gud dig förskingrat hafwer.* *Ps. 106: 45. Jer. 32: 37.

Så snart det affallna folket skulle tänka på Herrans ord och önska att återwända till Honom (såsom den förlorade sonen), så lofwar Herren att åter wända sig till sitt fångna folk.

4. Om du wore bortdrifwen allt intill himmelens ända, så skall dock [ band I, 379 ]HERren din Gud förfamla dig dädan, och hemta dig dädan.* *Neh. 1: 9.

5. Och HERren din Gud skall låta dig komma i ditt land, som dina fäder besuttit hafwa: och du skall det intaga, och Han skall göra dig godt och föröka dig öfwer dina fäder.

6. Och HERren din Gud skall omskära ditt hjerta,* och din säds hjerta, att du HERran din Gud älska skall af allt hjerta och af all själ; på det att du må lefwa. *5 Mos. 10: 16. Jer. 4: 4; cap. 32: 39. Hes. 11: 19; cap. 36: 26. Rom. 2: 29.

Till en del äro redan dessa löften uppfyllda, ty några af Judarna återkommo till Canaan utur den Babyloniska fångenskapen. Men hufwudsaken af detta löfte skall ännu gå i fullbordan, då Israels hjerta skall omskuret warda och detta folk blifwa införlifwadt med Christus genom ett ewigt förbund. Jer. 31: 31–34; cap. 32: 8–40. Hes. 37: 1–26.

7. Men dessa förbannelserna skall HERran din Gud alla låta komma uppå dina fiender och uppå dem, som dig hata och förfölja.

8. Men du skall omwända dig och lyda HERrans röst, att du gör alla Hans bud, som jag bjuder dig i dag.

9. Och HERren din Gud skall gifwa dig lycka i alla dina händers gerningar; i ditt lifs frukt, i din boskaps frukt, i ditt lands frukt, att det kommer dig till godo:* ty HERren skall wända sig, så att Han skall fröjda sig öfwer dig, dig till godo, såsom Han sig öfwer dina fäder fröjdat hafwer:† *5 Mos. 28: 11. †Jer. 32: 41.

10. Derföre att du HERrans din Guds röst lyder, till att hålla Hans bud och rätter, som skrifna äro i denna lagbok: så framt du wänder dig till HERran din Gud af allt hjerta och af all själ.

Sann omwändelse och förening med Gud medför alltid wishet om mångfaldig wälsignelse. Då motgångar, olyckor och stormar öfwergå Guds folk, så äro äfwen de ämnade att medföra wälsignelse för själen, emedan tron förökas genom pröfningar: och bedröfwelsens hetta bidrager till hjertats rening, såsom guldet luttras i elden.

11. Ty det budet, som jag bjuder dig i dag, är dig icke fördoldt* ej heller för fjerran: *Es. 45: 19.

12. Ej heller i himmelen, så att du måtte säga: Ho will fara oss upp i himmelen och hemta oss det, att wi måga böra det och göra det?* *Rom. 10: 6, 7, 8.

13. Det är icke heller på hinsidan hafwet, så att du måtte säga: Ho will fara oss öfwer hafwet och hemta oss det, att wi måga höra det och göra det?

14. Ty ordet är ganska hardt när dig, i din mun och i ditt hjerta, att du det göra må.

Meningen af dessa ord är icke att menniskan af egen kraft är i stånd att fatta och fullgöra Herrans lag, eller att lagen kan gifwa kraft dertill, utan dessa ord syfta på det nya förbundets tid, på Evangelium, hwarigenom hjertat omskäres och menniskan födes till ett nytt lif i Christo, af hwilken hon får nåd och kraft att älska Honom och winlägga sig att hålla Hans bud. Joh. 14: 15. I det föregående (v. 6) talades om hjertats omskärelse, och detta innebär det nya förbundet i Christo. Äfwen lagens förbund och inrättningar syftade på Christus och hwilade på denna enda grunden. På omwändelse till Honom syftar det budet, som Mose nu förkunnade; och Herren är icke fjerran aflägsen ifrån oss i den höga himmelen eller på hinsidan hafwet, utan närwarande; Hans namn känna wi, det är ofta i wår mun; på wåra hjertan klappar Han och låter oss förnimma sin röst för att kalla oss till sig. Evangelii lifgifwande ord förkunnas med munnen och måste med hjertat emottagas och fasthållas för att bära frukt. Till detta ord hänwisar Herren redan genom Mose.

15. Si, jag hafwer i dag satt dig före lifwet, och det goda; döden, och det onda;

16. Det jag bjuder dig i dag, att du skall älska HERran din Gud och wandra i Hans wägar och hålla Hans bud, lag och rätter, och få lefwa och warda förökad: och HERren din Gud skall wälsigna dig i landet, der du indrager till att intaga det.

17. Men wänder du ditt hjerta och lyder icke, utan låter förföra dig, så att du tillbeder andra gudar och tjenar dem:

18. Så förkunnar jag eder i dag, att I skolen förgås, och icke länge blifwa i landet, der du indrager öfwer Jordan, det att intaga.

19. Jag tager i dag himmel och jord till wittne öfwer eder; jag hafwer satt eder före lifwet och döden, wälsignelse och förbannelse,* att du skall utwälja lifwet, och du och din säd mågen lefwa: *5 Mos. 4: 26; cap. 11: 26.

Kan menniskan sjelf wälja mellan godt och ondt, mellan lif och död? Menniskan kan icke wälja det goda af egen kraft, men då Herren genom sitt ord och sin Ande förelägger menniskan detta wal och befaller henne att wälja, så werkar detta ord på menniskans hjerta och sätter henne i stånd att wälja. Då får menniskan just genom ordet kraft att wälja det goda, om hon will.

[ band I, 380 ]Men will då menniskan göra motstånd, så kan hon äfwen det, och då blifwer hon hårdare och mera död än förut. Menniskan behandlas således såsom om hon när som helst hade denna förmåga att wälja emellan godt och ondt, emellan tro och otro, emedan denna förmåga werkas af Herran genom den kallande nåden, likasom den sjuke mannen wid Bethesda, som i sig sjelf war alldeles oförmögen, fick wälja antingen han wille lyda Jesu ord och stå upp eller i otro blifwa liggande och fortfara i sitt elände. Walet förelägges hwar och en af oss; wi måste wälja emellan Christus och Barrabas, emellan lif och död, emellan salighet och fördömelse. Säll är den, som wäljer den bästa delen.

20. Att I skolen älska HERran eder Gud och lyda Hans röst och hålla eder intill Honom: Ty det är ditt lif och din långa ålder, att du må bo i landet, som HERren dina fäder Abraham, Isaac och Jacob swurit hafwer, dem att gifwa.

I förening med Herran är lif och salighet. Christus är lifwet och menniskornas ljus, och den som tror på Honom hafwer ewinnerligt lif. War redan Mose hjerta så brinnande för sitt folk, ehuru han, såsom lagens medlare och en blott menniska, icke kunde hafwa mer än en gnista af den oändliga kärlekens heliga flamma; huru outsägligt brinnande måste då den rätte Medlarens kärlek till sitt folk wara! Och Han har bewisat det, då Han gaf sitt lif till en återlösen för syndare.

31. Capitel.

Mose afsked. Lagen läst, förwarad.

Och Mose gick bort och talade dessa orden med hela Israel;

2. Och sade till dem: Jag är i dag hundrade och tjugu år gammal;* jag kan icke mer ut- och ingå: dertill hafwer HERren sagt till mig: Du skall icke gå öfwer denna Jordan.† *5 Mos. 34: 7. †4 Mos. 20: 12; cap. 27: 12, 13. 5 Mos. 3: 27; cap. 32: 52.

Mose hade nu fulländat sin kallelse, derföre lät Herren ålderdomens swaghet kännas: men hittills hade Han skänkt honom full mannakraft. Då Herren gifwer en kallelse, så gifwer Han alltid den nödiga kraften dertill, så länge det Honom behagar; och då Han drager kraften tillbaka, så skall menniskan med stilla tålamod öfwerlemna sig åt Hans wilja och låta sig nöja med en mindre, eller med en annan, eller ock med ingen yttre werksamhet, såsom i sjukdom, hög ålder, m. m.

3. HERren din Gud skall sjelf gå för dig: Han skall sjelf förgöra dessa folk för dig, så att du skull taga dem in: Josua skall gå för dig deröfwer, såsom HERren sagt hafwer.* *4 Mos. 27: 18.

Herren din Gud skall sjelf gå, Josua skall gå för dig, äro twå uttryck, som wisa, huru Herrans styrelse skulle ske. Han sjelf will wara ben osynliga anföraren, och Josua skulle wara den synliga. Så är hela Hans werldsregering, beskaffad; genom synliga redskap regerar Han sjelf i det fördolda.

4. Och HERren skall göra dem såsom Han gjort hafwer Sihon och Og, de Amoreers konungar, och deras land, hwilka Han förgjort hafwer.* *4 Mos. 21: 2435.

5. När nu HERren gifwer dem för eder, så skolen I göra dem efter alla de bud, som jag eder budit hafwer.* *5 Mos. 7: 2.

6. Warer tröste och wid godt mod: frukter eder icke, och grufwer eder icke för dem: ty HERren din Gud skall sjelf wandra med dig, och skall icke draga handen ifrån, ej heller öfwergifwa dig.* *5 Mos. 7: 21. Jos. 1: 6. Ebr. 13: 5.

7. Och Mose kallade Josua och sade till honom för hela Israels ögon: War tröst och wid godt mod; ty du skall föra detta folket i landet, som HERren deras fäder swurit hafwer dem att gifwa; och du skall utskifta det emellan dem.* *4 Mos. 27: 23. 5 Mos. 3: 28.

8. Men HERren, som sjelf går för eder, Han skall wara med dig, och icke draga handen ifrån, icke heller öfwergifwa dig; frukta dig icke, och förskräck dig icke.

9. Och Mose skref denna lagen och fick presterna, Levi söner, som buro HERrans förbunds ark, och alla Israels äldste:

Mose skref nu ett sammandrag af lagen, som står i denna bok; de fyra föregående böckerna woro skrifna förut. Af detta ord, såwäl som af v. 24, 26, ser man tydligt, att Mose skrifwit alla fem dessa böcker, hwilket skedde på Herrans befallning, 2 Mos. 17: 14. Nu blef hela lagen högtidligt öfwerlemnad åt presterna och alla de äldsta i Israel, såsom grundlag både för staten och kyrkan; och på denna grundwal skulle hela samfundsinrättningen hwila. Presternas och de äldstes anseende skulle icke gälla något utom denna lag, utan de skulle deruti underwisa folket och handleda det.

10. Och böd dem och sade: Ju efter sju år, då friåret är,* på löfhyddohögtiden; *5 Mos. 15: 1.

11. Då hela Israel kommer till att bete sig för HERran din Gud, på det rum, som Han utwäljande warder, skall du denna lagen låta utropa för hela Israel, för deras öron:* *Neh. 8: 1, [et]c.

[ band I, 381 ]12. Nemligen för folkets församling, både för män och qwinnor, barn och din främling, som i dina portar är: på det att de skola höra och lära, huru de skola frukta HERran sin Gud, och akta uppå, att de göra alla denna lagens ord:

Qwinnorna woro icke pligtiga att komma till alla de årliga högtiderna, 2 Mos. 34: 22, men på sabbathsårets löfhöddohögtid skulle de wara närwarande, för att afhöra lagbokens offentliga och högtidliga föreläsande, och alla barn skulle wara med, som kunde fatta något af lagens innehåll. Sådan offentlig bibelläsning, med korta förklaringar, skulle äfwen i Christenheten göra wida mera nytta än det menniskoord, som så ofta förkunnas i stället för Guds ord.

13. Och att deras barn, som icke weta det, måga ock höra och lära, huru de skola frukta HERren eder Gud i alla edra lifsdagar, som I på landet lefwen, dit I öfwer Jordan ingån till att intaga det.

14. Och HERren sade till Mose: Si, din dödstid är kommen; kalla Josua och går in i wittnesbördets tabernakel, att jag må gifwa honom befallning. Mose gick åstad med Josua, och trädde in i wittnesbördets tabernakel.

15. Och HERren syntes i tabernaklet uti en molnstod, och samma molnstod stod i dörren på tabernaklet.

Genom detta uppenbarande af sin härlighet stadfästade Gud Josua i embetet i stället för Mose, på det att hela folket måtte omfatta den nya anföraren med fullt förtroende och tillbörlig wördnad. Herrans härlighet wisade sig i molnstoden. Molnstoden swäfwade alltid öfwer tabernaklet, men Herrans härlighet uppenbarade sig blott wid wissa tillfällen såsom en strålande ljusglans. Med denna uppenbarelse öfwerlemnade nu Herren sjelf hela lagen åt sitt folk.

16. Och HERren sade till Mose: Si, du skall afsomna med dina fäder; och detta folket skall uppkomma, och skall löpa i horeri efter landets främmande gudar, der de inkomma, och skola öfwergifwa mig, och omintetgöra det förbund, som jag med dem gjort hafwer:

17. Så skall min wrede förgrymma sig öfwer dem på samma tiden, och jag skall öfwergifwa dem och fördölja mitt ansigte för dem, att de skola upptärde warda: och när dem då mycken olycka och ångest öfwerkommer, skola de säga: Hafwer icke allt detta onda råkat på mig, efter Gud icke är med mig?

18. Men jag skall på den tiden förskyla mitt ansigte, för allt det ondas skull, som de gjort hafwa, att de hafwa wändt sig till andra gudar.

19. Så skrifwer eder nu denna wisan, och lärer henne Israels barn; och sätter henne i deras mun, att den wisan blifwer mig ett wittne ibland Israels barn:

Denna förutsägelse, förkunnad med Herrans egen röst, måste på folket hafwa gjort ett outsägligt intryck; de få weta, att de och deras barn skulle affalla ifrån Herran och draga öfwer sig förfärliga straffdomar. Gud lemnar aldrig någon syndare utan warning.

Denna wisan bet. Mose lofsång, som står i följande capitel. Mose skref den, och Josua införde den sedan i denna bok. Den utgör ett innehållsrikt wittnesbörd om Guds trofasta nåd och barmhertighet, om folkets syndiga otrohet samt förmaning att tänka på Herrans ord.

20. Ty jag will föra dem i landet, som jag deras fäder swurit hafwer, der mjölk och honung uti flyter: och när de äta och warda mätte och fete, så warda de sig wändande till andra gudar, och tjena dem, och förhäda mig, och låta mitt förbund fara.

21. Och när dem då mycken olycka och ångest påkommer, så skall denna wisan swara dem för ett wittnesbörd, den de icke skola förgäta utur deras säds mun: ty jag wet deras tankar, som de nu allaredan med omgå, förr än jag förer dem i landet, som jag swurit hafwer.

Denna sång lärde utan twifwel hwarje person i Israel, och ingen skulle således kunna säga, att de syndat af okunnighet, och att straffet kom öfwer dem utan warning.

22. Så skref Mose denna wisan på samma tiden och lärde henne Israels barn.

23. Och befalte Josua, Nuns son, och sade: War tröst och frimodig: förty du skall föra Israels barn i landet, som jag dem swurit hafwer; och jag skall wara med dig.

24. Så Mose hade alla dessa lagens ord utskrifwit i en bok,

25. Böd han Leviterna, som HERrans wittnesbörds ark buro, och sade:

26. Tager denna lagens bok och lägger henne wid sidan på förbundets ark, HERrans eder Guds; på det att han skall wara der till ett wittne emot dig.* *2 Kon. 22: 8.

Wid sidan af förbundets ark, troligen uti en särskild låda, förwarades lagen, skrifwen i fem bokrullar. Böckerna woro icke på den tiden sådana som nu, utan man skref på breda remsor, wid [ band I, 382 ]hwilka en kafwel war fästad wid hwardera ändan. Då man läste afrullades så mycket man behöfde. I samma mån som man läste, afrullades den ena kafweln och den andra pårullades.

27. Förty jag känner din olydighet och halsstyfhet: si, medan jag ännu i dag lefwer med eder, hafwen I olydige warit emot HERran; huru mycket mer efter min död?

28. Så låt nu tillhopa komma för mig alla de äldsta i edra slägter, och edra embetsmän, att jag må tala dessa orden för deras öron, och taga himmel och jord till wittne öfwer dem.

29. Ty jag wet, att I efter min död skolen förderfwa det, och gå utaf wägen, den jag eder budit hafwer; så skall eder wederfaras olycka derefter, derföre att I hafwen illa gjort för HERrans ögon, och förtörnat Honom genom edra händers gerningar.

30. Alltså talade Mose denna wisans ord akta ut, för hela Israels församlings öron.

32. Capitel.

Mose lofsång, förmaning, död.

Akten uppå, I himlar, jag will tala; och jorden höre min muns ord.* *Es. 1: 2.

Himmel och jord tagas till wittne till dessa förbunds ord, denna högtidliga sång, i hwilken det Israelitiska folkets innersta rikslag, Herrans förhållande mot folket och folkets förhållande mot Gud under tidernas lopp, här liksom uti en prophetisk brännpunkt sammanfattas. I himmelen är hela Gudomen och alla englaskaror, och på jorden alla, som känna uppenbarelsens ord, fortfarande wittnen till detta förbund. Såsom Christna före sin första nattwardsgång högtidligen inför både himmelska och jordiska wittnen förnya sitt döpelseförbund, så hölls wid dessa tillfälle en stor confirmation med Guds folk, och denna sång kunde kallas ett confirmationstal, hållet af Herren sjelf.

2. Min lära drype såsom regn och mitt tal flyte såsom dagg; såsom regn uppå gräs, och såsom droppar uppå örter.

Herrans ord är fruktbärande såsom regn och dagg från himmelen; det gifwer lif åt det döda och kalla menniskohjertat och förwandlar det till en örtagård, som bär Andans frukter. Icke den döda bokstafwen utan Herrans Ande, som är i Hans ord, meddelar detta ljus och detta lif från himmelen.

3. Ty jag will prisa HERrans namn: gifwer wår Gud allena äran.

Herrans ära är här högsta ändamålet med all skapelse och all uppenbarelse. Himlarne förtälja Guds ära; de äro dertill skapade och för samma ändamål är menniskan skapad och återlöst; hon är skapad och ämnad till ett lefwande andeligt tempel för att uppenbara Herrans härlighet, på det hela jorden må blifwa full af Hans ära. Menniskans lif och hennes bästa gerningar hafwa ingen högre nytta och intet högre wärde, om hon icke söker Herrans ära i allt hwad hon gör. Allt annat är förgängligt, Herrans ära allena blifwer ewinnerligen.

4. Han är en klippa: Hans werk äro ostraffliga: ty allt det Han gör, det är rätt. Trofast är Gud, och utan allt argt; rättwis och from är Han.

Gud är oföränderlig i sina rådslut, en wäldig borg, en säker grundwal, ett fast beskydd. Klippan skakas ej af storm och hafwets wågor. Så är ock Gud den ewigt oföränderlige och trofaste; Han kan icke ryckas ifrån dem, som förtrösta på Honom; Han kan icke dö ifrån dem; Han kan icke förändra sin kärlek, sin rättfärdighet och sin trofasthet. ”Hos de ogudaktige måste Gud jemt hafwa orätt, de weta allt bättre görat. Hwad Gud hafwer gjort, det duger intet.” L. — Men så snart syndaren waknar ur sin säkerhet, så gifwer han Gud rätt och sig sjelf orätt och will icke längre hwila wid sig sjelf, utan flyr till Herran, den säkra, fasta grunden. Gud kallas ofta med det bildliga namnet klippa, för att beteckna Hans ewiga, oföränderliga fasthet och att allt hwilar på Honom.

5. Den afwoga och onda slägten är Honom ifrån fallen: skamfläckar äro de, och icke Hans barn.* *Es. 1: 4. Matth. 12: 39.

Grt. Det (folket) har förderfwat (sin wäg) inför Honom; de äro icke Hans barn; detta är deras skam; det är ett wrångt och arglistigt slägte.

6. Tackar du så HERran din Gud, du galna och owisa folk? Är Han icke din Fader och din Herre? Hafwer Han icke allena gjort och beredt dig?

Såsom Skapare och Återlösare, såsom Fader och Frälsare, har Gud rätt till menniskans hela hjerta.

7. Tänk uppå den förra tiden allt härtill, och betrakta hwad Han gjort hafwer med de gamla fäder? Fråga din fader, han skall förkunna det dig; dina äldsta, och de skola säga det dig.

Guds wälgerningar och nådebewisningar skola påminna menniskan både om Guds barmhertighet och rättfärdighet och om nödwändigheten att tillbedja och tjena Honom allena.

8. När den Högste utskifte folken, och utströdde menniskors barn,* då satte Han landamären till folken efter Israels barns tal. *1 Mos. 11: 8.

Grt. När den Högste gaf folken sitt arf m. m. Då Gud i sitt rådslut utdelade jordens land åt folken och beslöt, huru widt och långt de bo skulle, så gjordes denna fördelning med [ band I, 383 ]afseende på Israels folk, åt hwilket Canaans land bestämdes. Israel är genom särskild utkorelse wald till egare af det land, der Guds högsta gerningar på jorden blifwit fullkomnade. Herren bestämde Jacobs folk till sin lott, såsom sin särskilda egendom, och till en kärna, omkring hwilken jordens folk skola samlas och frälsas. Es. 60; cap. 66. Sach. 14: 16–19. Es. 49: 6. Joh. 4: 22; cap. 10: 16.

9. Ty HERrans lott är Hans folk: Jacob är snöret till Hans arf.* *2 Mos. 19: 6. 1 Pet. 2: 9.

Såsom med ett mätsnöre en egendoms gräns afmätes och bestämmes, så war Jacobs folk Hans arfwedel, så widt det sträckte sig.

10. Han fann honom i wildmarken; uti torra öknen, der styggeligt är: Han förde honom omkring, och gaf honom lag,* och bewarade honom såsom sin ögonsten. *2 Mos. 20: [et]c.

Han fann honom i öknens land, i öde och tjutande wildmarken m. m. Först war arfwedelen bestämd, och sedan blef i wildmarken Israels utkorelse werkställd; der upprättade Herren med detta folk sitt förbund och blef dess beskyddare, då det i öknen war wärnlöst såsom irrande får bland tjutande wilddjur.

11. Såsom en örn utförer sina ungar och flyger öfwer dem: så räckte Han sina wingar ut, tog dem, och bar dem uppå sina wingar.* *2 Mos. 19: 4. Es. 63: 9.

12. HERren allena ledde honom, och ingen främmande gud war med honom.

Såsom en örn, då rätta tiden är kommen, utförer sina ungar ur nästet, för att lära dem flyga; såsom han flyger, egentl. utbreder sig öfwer dem, utspänner sina wingar, fattar och bär dem på sina wingfjädrar: så ledsagade Herren Israels folk, och ingen främmande Gud war med Honom. Att örnen tager sina ungar på ryggen, då de blifwa trötta eller då någon fara nalkas, intygas af många. Det ordet: utbreder sig är på grundspråket samma ord, som i 1 Mos. 1: 2 brukas om Guds Ande, som swäfwade öfwer wattnet för att gifwa wärme, ljus och lif åt det skapade werldsämnet. Så utbredde sig nu Herrans Ande öfwer sitt folk i öknen, för att gifwa dem andligt ljus och andligt lif, och för att äfwen i lekamligt afseende försörja, ledsaga och beskydda dem. Då en örn har sina ungar på ryggen i flykten, så kan ingen pil widröra dem utan att först genomborra örnens kropp. Så war Gud sjelf ett skyddande wärn emellan sitt folk och dess fiender.

13. Han lät honom fara högt uppe på jorden, och födde honom med åkerns frukt; och lät honom suga honung utur hälleberget, och olja utur hårda stenen:

Här skildras fruktbarheten af Canaans land, der bergen woro winberg, som gåfwo drufhonung, och äfwen bland klipporna wäxte oljoträd.

14. Smör af korna och mjölk af fåren samt med det feta af lammen, och fetaste wädrar, och bockar med feta njurar, och hwete, och lät honom dricka god windrufwas blod.* *Ps. 81: 17.

Fetaste wädrar etc. grt: Wädrar af Basan och bockar och njurfett af hwete, och af drufwoblod drack du win. Njurfett af hwete betyder det bästa hwete, såsom njurarne ansågos för det bästa af ett offerdjur (3 Mos. 3: 4). Drufwoblod betecknar den ojästa drufsaften. Här omtalas således en trefaldig ymnig wälsignelse på boskap, korn och win.

15. Och då han wardt fet och mätt wardt han kåter: han är fet, tjock och stark worden, och hafwer öfwergifwit Gud, den honom gjort hade; sin helsas klippa aktade han ringa.

Grt.: Och Jeschurun wardt fet och spjernade tillaka: du wardt fet, du wardt tjock, du wardt frodig. Och han (Jacob) öfwergaf Gud, den honom gjort hade, och föraktade sin frälsnings klippa. Jeschurun är ett annat namn på Israel. Ordet Jaschar betyder rättfärdig, from, och den rättfärdige Guden hade kallat detta folk till rättfärdighet och fromhet; men Israel. som med rätta skulle bära namnet Jeschurun, beskrifwes här af Herrans Ande såsom liknande ett obändigt djur, såsom detta folk också i framtiden, under åtnjutandet af Herrans wälsignelser, blott hemtade kraft till ogudaktighet och motstånd mot Guds Ande.

16. Och retade Honom genom främmande gudar till nit: genom styggelser förtörnade han Honom.

17. De offrade åt djeflar och icke åt sin Gud:* åt de gudar, som de icke kände; åt de nya, som icke tillförene warit hade, hwilka deras fäder icke dyrkat hade. *1 Cor. 10: 20.

Djeflar, heb. Schedim, bet. onda andar, förstöringsandar, förderfware, samma betydelse som namnet Apollyon, Uppb. 9: 11. I 3 Mos. 17: 7, står ett annat ord, jfr Ps. 106: 37; 1 Cor. 10: 20. All synd är egentligen ett offer åt förderfwaren.

18. Din klippa, den dig födt hafwer, den öfwergaf du, och förgät den Gud, som dig skapat hafwer.

Grt.: Din klippa, den dig aflat hafwer, den öfwergaf du, och förgät den Gud, som dig födt hafwer. För ordet födt står i grundtexten ett uttryck, som innebär smärta och lidande. Det syftar på Guds Son, som genom smärta och lidande förwärfwat nytt lif åt den fallna menniskan. Hans lidande är för den fallna menskligheten en födslosmärta, hwarigenom Hans församling födes till ewinnerligt lif.

19. Och då HERren det såg, wardt Han wred öfwer sina söner och döttrar.

20. Och Hon sade: Jag skall förskyla mitt ansigte för dem, och will se, hwad [ band I, 384 ]dem på sistone wederfaras kan: ty det är ett afwogt slägte, och sådana barn, der ingen tro uti är.

Gud införes här talande på menniskowis, såsom wid många andra tillfällen. Han låter Mose förutse och förutsäga hwad dem wederfaras skall.

21. De hafwa retat mig på det som icke är Gud; med deras afguderi hafwa de förtörnat mig: och jag skall reta dem igen, på det som icke är folk; med ett galet folk skall jag förtörna dem.* *Rom. 10: 19.

De hafwa retat mig (till nitälskan) med det som är icke Gud; de hafwa förtörnat mig med sina afgudar, och jag skall reta dem igen (till nitälskan) med det som är icke folk, med ett dåraktigt hedningafolk will jag förtörna dem. Denna wigtiga prophetia anförer Paulus, Rom. 10: 19. Israel hade förkastat Herran och walt afgudar i stället. Ja, detta folk korsfästade slutligen härlighetens Herre. Då blef det (till en tid, som ännu är att wänta) förkastadt af Gud, och hedningafolk blefwo upptagna i Israels ställe och gjorda till ett Herrans folk, till Christi brud genom Evangelium. Israels förkastelse och hedningarnas kallelse förutsägas här uttryckligen.

22. Elden är upptänd i min wrede och skall brinna intill det nedersta helwetet:* och skall förtära landet med sin wäxt, och skall uppbränna bergsgrunden. *Jer. 15: 14; cap. 17: 4.

Denna förskräckliga hotelse sammanfattar både de straffdomar, som skulle öfwergå Judafolket i denna werlden, så att de skulle blifwa förstörda och förskingrade, och deras land likna Sodom och Gomorra, samt äfwen det straff, som deras affall skulle medföra efter döden, Marc. 9: 43–48. Juda land är nu såsom en eld hade gått deröfwer; den förtorkade, förbrända ödsliga marken, wittnar om den wredeseld, som gått deröfwer. I trakterna af Döda hafwet består marken af brännbara ämnen.

23. Jag skall samla olycka öfwer dem: Jag skall förskjuta alla mina pilar på dem.

Guds pilar äro Hans hastiga, djupt inträngande och ofta dödliga straffdomar, såsom pest, krig, hungersnöd m. m. Ps. 7: 14.

24. För hunger skola de försmäkta, och förtärde warda af skälfwa och onda sår: Jag skall låta komma till dem wilddjurs tänder och grymma ormar.

Skälfwa: feberhetta; onda sår: giftiga farsoter

25. Utwärtes skall swärdet föröda dem, och inwärtes förskräckelse; både drängar och pigor, den som diar med den gråhåriga.

”Ute skola de blifwa enkor och faderlösa; genom swärd och fängelse skolo de blifwa beröfwade män, qwinnor och barn; och de som äro inne, skola jemmerligen omkomma genom förskräckelse, pest, hunger och uppror.” Detta har wid flera tillfällen gått i fullbordan på Judafolket.

26. Jag skall säga: Hwar äro de? Jag skall borttaga deras åminnelse ifrån menniskorna.

Grt.: Jag skulle hafwa sagt: jag will bortblåsa dem m. m. Se 2 Mos. 32: 10. 4 Mos. 14: 12.

27. Om jag icke flydde för fiendernas wrede, att deras fiender icke skola warda stolte, och måtte säga: Wår höga hand hafwer allt detta gjort, och icke HERren.

Här införes åter Gud talande på menniskowis. Detta folk skulle blifwa om intet, om icke hedningarne genom detta utrotande finge anledning till högmod och smädelser. Herrans ära är den högsta synpunkt, som afses i hela Hans styrelse. Hedningarne skulle icke få anledning att säga, att deras höga hand hade gjort detta folk om intet.

28. Ty det är ett folk, der intet råd uti är, och intet förstånd är i dem.

29. O! att de wise wore, och de måtte besinna, hwad dem framdeles öfwergå skall.

30. Huru kommer det till, att en skall jaga tusen af dem, och twå skola komma tio tusen på flykten? Månne icke deras klippa hafwa sålt dem, och HERren hafwer öfwergifwit dem?

Nu angifwas orsakerna, hwarföre alla dessa straffdomar skulle öfwergå detta folk: deras affall ifrån Herran, deras otro och förblindelse. Då de öfwergåfwo Herran, så blefwo de öfwergifna af Hans beskydd och wälsignelse, på det att så många som kunde winnas måtte komma till besinning och bättring genom olyckorna och lidandet.

31. Förty wår klippa är icke såsom deras klippa: wåra fiender äro der sjelfwe domare om.

Israels klippa är icke såsom hedningarnas. Israels Gud hade lätt kunnat beskydda sitt folk, och hedningarnas afgudar hade ingen makt; detta måste hedningarne sjelfwe ofta erfara. Derföre då Israels folk besegrades af hedningar, så war orsaken den, att Israel icke längre hwilade på sin klippa, på sin trofaste Gud.

32. Deras winträd är Sodoms winträd och af Gomorras åker: deras drufwor äro galla, de hafwa bittra bär.* *Hes. 16: 49.

33. Deras win är drakaetter och grymma huggormars galle.

Det affallna Israel jemföres ofta med Sodoms och Gomorras folk; otrogna hjertan liknas wid de förbrända trakterna omkring Döda hafwet, der äpplen, drufwor, granatäpplen och andra frukter, som der wäxa, merändels förtorka och uppfyllas af ett stoft, som liknar aska i stället för att wara saftiga, wederqwickande frukter. Så äro Israels bästa frukter i affallets [ band I, 385 ]tid giftiga, och deras bästa gerningar förwandlade till aska genom otrons förtärande brand, som uttorkar all andlig lifskraft. Drakaetter är ormgift. Då Herrans Ande icke får werka i menniskans hjerta, så är det den store draken, den gamle ormen, som der werkar med sin giftiga ande, den anden, som werkar i otrons barn. Es. 59: 5. Eph. 2: 2. Uppb. 12: 9.

34. Är icke sådant fördoldt när mig och försegladt i mina håfwor?

Både affallet och syndastraffen woro ännu liksom gömda och förseglade i Guds allwetenhets bok, likasom prophetian om Christi kyrkas utweckling hemtades ur en bok, förseglad med sju insegel, Uppb. 5, som Guds Lam förwärfwat rättighet att öppna.

35. Hämnden är min; jag skall wedergälla det:* på sin tid skall deras fot slinta: deras ofärds tid är när, och det dem tillskyndar, skyndar sig. *Rom. 12: 19. Ebr. 10: 30.

36. Ty HERren warder dömande sitt folk, och öfwer sina tjenare skall Han förbarma sig:* ty Han warder anseende, att de äro slätt förgångne, och hwarken de beslutne, eller någon man är öfwerblifwen.† *2 Macc. 7: 6. †1 Kon. 14: 10.

Då deras kraft är förgången och både tjenare och frie förskingrade, då nöden är som störst, då förbarmar sig Herren; då wända sig några till Honom och längta att blifwa Hans tjenare, såsom den förlorade sonen, som återwände till sin fader och fann barmhertighet, Luc. 15.

37. Och man warder sägande: Hwar äro deras gudar? deras klippa, der de förtröstade sig uppå?

38. Af hwilkas offer de åto det feta, och drucko win af deras drickoffer: låt dem uppstå och hjelpa eder och beskärma eder.* *Dom. 10: 14.

Då de affallne i nöden och straffdomarne utan ånger och bättring skulle ropa till Gud om hjelp, så förutsäger Han här, huru Han skall swara dem; Han skall då genom sitt ord och sina tjenare, propheterna, påminna dem om de afgudar, de hafwa utwalt i Herrans ställe.

39. Sen I nu, att jag allena är det, och ingen gud är förutan mig:* jag kan döda och lefwande göra; jag kan slå och kan hela, och ingen är, som utur min hand kan fria.† *5 Mos. 4: 35. Es. 45: 5. †1 Sam. 2: 6.

I nöden skall Israel lära att inse, att Herren allena är den sanne Guden och den ende hjelparen.

40. Ty jag will lyfta min hand upp i himmelen, och will säga: Jag lefwer ewinnerligen.* *Uppb. 10: 5, 6.

D. w. s.: Så sannt jag lefwer ewinnerligen, skall allt detta ske. Denna ed i himmelen står fast, och efter denna förklaring utföres Hans werldsstyrelse, så att alla, både Hans tjenare och Hans fiender, till slut skola se, att Han är helig och sannfärdig. Phil. 2: 10, 11. Uppb. 5: 13.

41. När jag mitt swärds ljungande hwetter, och min hand tager till att straffa; så skall jag hämnas igen på mina fiender, och wedergälla dem, som mig hata.

Hwetter, hwässer; d. w. s. När jag hwässer mitt ljungande swärd etc.

42. Jag skall göra mina pilar druckna af blod, och mitt swärd skall äta kött, öfwer de slagnas blod och öfwer fängelset och öfwer fiendens blottade hufwud.

Dessa straffdomar åsyfta icke blott de ogudaktiga af Israel, utan alla Guds rikes fiender bland alla folkslag. Öfwer de slagnas blod [et]c. grt. af de slagnas blod och af de fångna; af fiendens förstars hufwud. Jfr Ps. 110: 5.

43. Fröjdens alle I, som ären Hans folk: ty Han warder hämnandes sina tjenares blod: och warder hämnandes öfwer sina fiender; och skall nådelig wara sitt folks land.* *Rom. 5: 10.

Denna vers är lika widt omfattande som de föregående. Genom Evangelium skola många folk blifwa ett andligt Israel; den Apostoliska prophetian, Rom. 11: 15–27, skall gå i fullbordan, att Christi församling, både judar och hedningar, skall fröjdas i Herranom, och lofsjungande ösa watten med glädje utur helsobrunen. Så slutar denna prophetiska sång, som innehåller grunddragen af Guds rikes utweckling på jorden genom årtusenden. I prophetisk klarhet skådar Mose framåt genom tidehwarfwen till den härliga framtid, då Herrans återlösta pånyttfödda folk skola wandra i Hans ljus på den föryngrade förklarade jorden. Es. 65: 16–25.

44. Och Mose kom, och talade alla denna wisans ord för folkets öron, han och Josua, Nuns son.

45. Då nu Mose allt detta uttalat hade till hela Israel.

46. Sade han till dem: Lägger på hjertat alla de ord, som jag betygar eder i dag, att I befallen edra barn, att de hålla och göra alla dessa lagens ord.* *5 Mos. 6: 6; cap. 11: 18.

47. Förty det är intet fåfängt* ord till eder: utan det är edert lif; och det ord skall förlänga edert lif på landet, dit I gån öfwer jordan till att intaga det. *Ebr. 4: 12.

I Guds ord är menniskans högsta lif, lif för själ och ande; ty ordet är medlet till menniskans [ band I, 386 ]gemenskap med Gud i Christo, som sjelf är lifwet och gifwer werlden lif.

48. Och HERren talade till Mose på samma dagen och sade:

49. Gack upp på berget Abarim, uppå Nebo berg, som ligger i de Moabiters land, twärt öfwer Jericho, och bese landet* Canaan, som jag Israels barn till eget gifwa skall. *4 Mos. 27: 12, 13.

50. Och blif död på berget, då du dit uppkommen är, och församla dig till ditt folk; likasom din broder Aaron blef död på det berget Hor,* och församlade sig till sitt folk. *4 Mos. 20: 25; cap. 33: 38.

51. Derföre att I hafwen brutit emot mig ibland Israels barn wid trätowattnet i Kades i den öknen Zin, att I icke helgaden mig ibland Israels barn.* *4 Mos. 20: 12; cap. 27: 14.

52. Ty du skall få se landet twärt ifrån dig, det jag Israels barn gifwer; men du skall icke komma der in.

Nu har Herrans tjenare Mose fulländat sin höga kallelse, och hans dödsstund nalkas. Under påminnelse om sin synd och ofullkomlighet kallas han till skilsmessa från denna werlden, att han såsom en ödmjuk och nådehungrig menniska skulle utgå ur tiden. Att dö utan att få ingå i Canaans land war ett straff för hans synd, men detta straff war tillika en stor nåd, ty han hade lätt kunnat falla i andligt högmod efter så många härliga uppenbarelser. Att kunna afsomna såsom en fattig syndare, med en brinnande längtan efter full delaktighet i Jesu försoningsnåd, och att så hwila med hela själen wid Hans öppnade hjerta, är den enda sanna trösten och friden i den sista stunden.

33. Capitel.

Mose testamente och prophetia.

Detta är wälsignelsen, der Mose Guds man med wälsignade Israels barn före hans död,

I föregående capitel framställas hufwudsakligen de straff, som alla öfwerträdare hade att wänta, men här följer en härlig wälsignelse öfwer hela Guds andliga Israel. Guds tjenares och fädernas hjertan i Gamla Testamentet woro fulla af en lefwande kunskap om den utlofwade Messias, och denne Messias war isynnerhet för deras ögon, då de kort före sin död wille meddela de sina den sista wälsignelsen. Ty emedan de wisste, att Messias icke blott är all wälsignelses enda källa, utan också det heliga strömdrag, genom hwilket all wälsignelse ledes och föres öfwer menniskorna, som ligga under Guds wrede och förbannelse, så riktade de wid alla sina wälsignelse-önskningar sina blickar på denne Frälsaren, för den fallna werlden, och wäntade af Honom uppfyllelsen af allt det goda, som de önskade de sina. Derföre är det klart, att Christus äfwen war kärnan och medelpunkten af Mose sista wälsignelse. Mose war i hela sitt lif en trogen Jesu Christi tjenare, med klar kunskap och brinnande kärlek till Honom.

2. Och sade: HERren är kommen af Sinai och är dem uppgången af Seir; Han är framkommen ifrån det berget Paran,* och är kommen med mång tusen heliga; på Hans högra hand är en brinnande lag för dem. *Hab. 3: 3.

Emedan bergen Sinai, Seir och Paran dels sammanhängde med hwarandra, dels wisade sig för ögat på en gång, så nämnas de här alla tre tillsammans. Då lagen utgafs på Sinai, så är det troligt, att molnet med sina ljungeldar, som stadnade öfwer Sinai, först wisade sig från fjerran öfwer Seirs berg, Dom. 5: 46, och sedan såsom en soluppgång höjde sig öfwer berget Paran och kom närmare. Detta kommande af Guds härlighet jemföres med den i sin glans uppgående solen. Ehwar Herren är, är Han omgifwen af otaliga heliga englar och saliga andar. Då lagen blef gifwen, så woro de församlade himmelska härskarorna wittnen dertill, och woro derwid såsom tjensteandar werksamma, Apg. 7: 53, Gal. 3: 19, Ebr. 2: 2. Från Hans högra hand som lagens eld till dem — den lag som utgafs i elden, 5 Mos. 4: 36. Denna omgifwande eld afbildade lagens kraftiga, smältande, brännande, upplysande och förklarande eldsord, Jer. 23: 29.

3. O! huru kär hafwer Han folken: alla hans helige äro i din hand; de skola sätta sig till dina fötter, och skola lära af dina ord.

Äfwen lagen med alla dess inrättningar wittnar om Guds outgrundliga kärlek till menniskorna. Folken bet. hela Israels folk och alla jordens folk, som genom Herrans ord skulle blifwa medlemmar af det andliga Israel. Såsom Israels slägter wid foten af berget Sinai lyssnade till Herrans ord, så skola i tidernas lopp jordens slägter sätta sig till Hans fötter. Ordagrannt lyder denna vers: O, du folks älskare, alla deras (folkens) helige äro i din hand m. m. Bland alla folk känner Herren sina heliga från begynnelsen; de äro i Hans hand, och Hans hand förer dem genom lifwets öken till det rätta Canaan.

4. Mose hafwer budit oss lagen, Jacobs menighets arf.

Lagen war det högsta arf, som Gud gaf år Jacobs folk, Ps. 119: 111. Mose talar här från folkets ståndpunkt och ur folkets mun.

5. Och Han war i konungawälde, och I förstarna för folket höll Han tillhopa, samt med Israels slägter.

Grt.: Och han wardt konung i Jeschurun, då folkets höfdingar församlade Israels [ band I, 387 ]slägter tillhopa. Då blef lagen gifwen, och då blef Gud offentligen hyllad såsom Konung i Israel.

6. Ruben lefwe och dö icke, och hans folk ware föga.

Grt.: Ruben skall lefwa och icke dö ut, ej heller hans folk blifwa ringa.

7. Detta är Juda wälsignelse; och han sade: HERre hör Juda röst, och gör honom till en regent i sitt folk, och låt hans makt warda stor, och honom warde hulpet ifrån hans fiender.* *1 Mos. 49: 8, [et]c.

Simeons stam utelemnas, troligtwis emedan denna stam allraswårast hade försyndat sig i öknen, hwilket man kan sluta deraf, att dess folkmängd wid sista räkningen befanns minskad med trettiosjutusen etthundrade. Simeons stam bodde på åtskilliga ställen, skingrad bland de andra stammarne. Synden röfwar wälsignelsen äfwen från hela folk och slägter. Juda stam war härförare både i öknen och sedan i krigen mot Canaans folk. Ur denna stam skulle Israels konungar komma.

8. Och till Levi sade han: Din rätt och ditt ljus* ware när din heliga man, den du försökte i Massa, der I trätten wid trätowattnet.† *2 Mos. 28: 30; †cap. 17: 7. 4 Mos. 20: 13.

Äfwen denna wälsignelse uttalas i bön till Gud. Om Levi sade Mose: Din rätt och ditt ljus (o Herre) ware när din heliga man (den öfwerste presten af Levi stam), som du (Israel) försökte i Massa, och på hwilken du trätte wid wattnet i Meriba. — Ware, o Levi, ditt presterliga embete wälsignelserikt! Måtte Herrans ljus och fullkomlighet (Urim och Thummim, se 2 Mos. 28: 30) aldrig wika ifrån dig!

9. Den som till sin fader och till sin moder säger: Jag ser dem icke; och till sina bröder: Jag känner dem icke; och till sin son: Jag wet icke af honom; de samma hålla dina ord, och bewara ditt förbund.

Se 3 Mos. 10: 6. Jfr 2 Mos. 32: 2628. För Herrans skull fordras att med en helig kärlek försaka äfwen fader och moder, broder och syster, då det gäller att werka Hans werk, Matth. 10: 37.

10. De skola lära Jacob dina rätter och Israel din lag: de skola bära rökwerk fram för din näsa och heloffer på ditt altare.

Här angifwas de tre hufwudsakerna af det presterliga embetet, nemligen att förkunna sanningens ord, att frambära bönens och förbönens rökwerk, samt offren på Herrans altare. Underwisningen och gudstjensten, ordet och sakramenterna, kunna blott genom Guds Andas ljus och fullkomlighet (Urim och Thummim) rätteligen skötas och förwaltas.

11. HERre, wälsigna hans förmåga, och låt hans händers gerningar behaga dig: slå deras rygg sönder, som sätta sig upp emot honom, och deras, som hata honom, att de icke skola kunna rätta sig upp.

Denna prophetiska bön är nästan det enda skydd, som lemnades åt Levi stam, hwilkens ställning ofta i framtiden blef mycket swår och förenad med stora faror, då folket förföll i hednisk ogudaktighet och halsstarrighet. Jordisk makt och jordiska förmåner gåfwos icke och hade ej warit nyttiga för den presterliga stammen; men Herren hotar att sjelf krossa kraften hos deras hatare. Samma ord gäller ännu, ty de som hata ordets tjenare, hata Herren sjelf och hafwa med Honom att göra.

12. Och till Benjamin sade han: HERrans kärkomne skola bo säkert; alltid skall Han akta uppå honom, och skall bo emellan hans axlar.

Grt.. Och om Benjamin sade han: Herrans älskade skall bo i trygghet hos Honom m. m. Jerusalem och templet war i Benjamins stam. Det ställe, der Herrans tempel låg, Jos. 18: 2128, war i Benjamins stam, och äfwen en del af sjelfwa helgedomen, 2 Chrön. 3: 1, Dom. 1: 21; men den största delen af templet war i Juda stam, Ps. 78: 68, 69. Dessa stammars gränslinea gick genom templet. Med axlar betecknas bergshöjderna i närheten af templet, Sion i wester och oljoberget i öster.

13. Och till Joseph sade han: Hans land ligger i HERrans wälsignelse:* der äro ädla frukter af himmelen, af daggen och af djupet, som under ligger: *1 Mos. 49: 25.

Ymniga källsprång wattnade Josephs arfwedel.

14. Der äro ädla frukter af solen och ädla mogna frukter af månen;

Der äro de ädlaste frukter, som i solen mogna från månad till månad året igenom.

15. Och af de höga bergen af begynnelsen och af högarna i ewig tid;

16. Och ädla frukter af jorden, och hwad derpå är: Hans nåd, som bodde i busken,* komme öfwer Josephs hufwud, och uppå Nazirs hjessa ibland hans bröder.† *2 Mos. 3: 2. Apg. 7: 30. †1 Mos. 49: 26.

Joseph kallas en Nazir bland sina bröder såsom en förebild af Christus.

17. Hans härlighet är såsom en förstfödd oxe, och hans horn äro såsom enhörnings horn:* med dem skall han stånga folken ihop intill landets ända. Detta är Ephraims tio tusende och Manasses tusende. *4 Mos. 23: 22.

Ephraim och Manasse woro hjelteslägter i Israel. Horn är en bild af makt och hjeltemod. [ band I, 388 ]Josua, den förstfödda hjelten af Josephs (Ephraims) stam.

18. Och till Sebulon sade han: Sebulon, fröjda dig af din utgång: men Isaschar, fröjda dig af dina hyddor.

Sebulon, fröjda dig af din utgång mot fienderna, Dom. 4: 6, och af din handelsrörelse.

19. De skola kalla folk uppå berget, och offra der rättfärdighetens offer: ty de skola suga hafwets ymnighet och de fördolda håfwor i sanden.

Sebulons stam wid sjön Genezareth och Isaschars stam woro grannfolk med hedningarne, hwilket kunde föranleda hedningarne att draga med till Jerusalem, till Guds berg, för att bewista den sanna Gudstjensten och wara närwarande, när rättfärdighetens offer offrades, 2 Mos. 15: 17. Es. 2: 2. Mich. 4: 1, 2. Ps. 51: 21. De fleste af Apostlarna woro från denna trakt; de woro fiskare och landtmän. Dessa stammar fingo wälsignelse ur wattnet, och utur jorden genom ymnig säd. Apostlarna blifwa kallade till menniskofiskare, att med Evangelii not i folkskarornas haf insamla själar för himmelriket och att utså ordets säd för att blifwa wattnad och wälsignad till en skörd för ewigheten, såsom sädesmannen wäntar på sitt utsädes fördolda håfwor utur sanden.

20. Och till Gad sade han: Wälsignad ware den utrymmaren Gad; han bor som ett lejon, och röfwar arm och hjessa.

Grt.: Om Gad sade han: Lofwad ware Herren, som utwidgar Gads stam. Gad erhöll ett widsträckt område i Gilead. Såsom ett lejon krossar arm och hjessa, så skulle Gad blifwa sina fiender öfwermäktig.

21. Och hon såg, att honom ett hufwud gifwet war; en lärare, som är fördold, och kom med folkens öfwerstar, och skaffade HERrans rättwisa och Hans rätter med Israel.

Grt: Han utsåg sig en förstlings del (i Gilead). Ja, der war lagstiftarens andel förwarad m. m. Gad åtföljde Israels andra stammar, för att hjelpa till att intaga Canaans land och utföra Herrans rättwisa dom öfwer Canaans folk.

22. Och till Dan sade han: Dan, ett ungt lejon; han skall flyta af Basan.

Flyta af Basan: som framspringer af Basan.

23. Och till Naphthali sade han: Naphthali skall hafwa nog, ehwad honom lyster, och skall wara full med HERrans wälsignelse: wester ut och söder ut skall hans besittning wara.

24. Och till Asser sade han: Asser ware wälsignad med söner; han ware sina bröder täck, och doppe sin fot i olja.

De sista orden beteckna ymnighet på olja.

25. Jern och koppar ware på hans skor: din ålder ware som din ungdom.

Grt.: Jern och koppar ware din rigel, och såsom dina dagar din hwila. Stammens gränser skulle mot fiender wara liksom tillbommade med jern-och kopparriglar, så att folket skulle få bo i trygghet och åtnjuta lugn och hwila i alla sina dagar.

26. Ingen gud är såsom den starkas Gud: den som sitter i himmelen, Han ware din hjelp: Hans härlighet är i skyn.* *Ps. 104: 3.

Grt.: Ingen är såsom Jeschuruns (Israels) Gud, som till din hjelp far genom himlarna och i sitt majestät i molnen.

27. Det är Guds boning af begynnelsen, och Hans armar äro här nere ewinnerligen: och Han skall utdrifwa din fiende för dig och säga: War förderfwad.

Grt.: (Din) tillflykt är hos ewighetens Gud, och under (sitt folk har Han) ewiga armar m. m. dessa allsmäktiga armar bar Han sitt folk i öknen, och på dem bäras alla Guds barn.

28. Israel skall allena trygg bo;* Jacobs brunn skall wara uppå det land, som korn och win uti är, och dess himmel skall drypa dagg. *Jer. 23: 6; cap. 33: 16.

Israels wälsignelsebrunn skulle aldrig uttorka; ewighetens källådror uttömma sig deri.

29. Wäl är dig Israel: Ho är din like? O du folk, som igenom HERran salig warder, hwilken din hjelps sköld är, och din segers swärd! Dina fiender skola fela, och du skall träda in på deras höjder.

Med löfte om seger genom Herrans kraft slutar nu wälsignelsen öfwer Israel.

Så får hela Guds andliga Israel åtnjuta wälsignelse af nådens dagg och ur en ymnig helsobrunn, och winner under den himmelske segerfurstens fana den ena segern efter den andra öfwer alla sina andliga fiender. Christi kyrka, det andeliga Israel, skall också blifwa upphöjd öfwer all werldslig makt.

34. Capitel.

Mose dör, begrafwes. Josua i stället.

Och Mose gick utaf de Moabiters mark uppå berget Nebo, uppå klinten af berget Pisga, twärt emot Jericho:* Och HERren wiste honom det hela landet Gilead allt intill Dan; *5 Mos. 3: 27; cap. 32: 49.

Med uppenbarelsens ljusblick fick nu Mose öfwerskåda Canaans sköna land från den höjd dit Herren ledsagat honom. Så blifwa ock [ band I, 389 ]Herrans trogna före den sista färden tröstade och wederqwickte med någon ljuflig trosblick in uti det himmelska Canaan.

2. Och hela Naphthali och Ephraims land och Manasse och hela Juda land allt intill det yttersta hafwet;* *5 Mos. 11: 24.

3. Och söder ut, och den breda ängden wid Jericho, palmstadens,* allt intill Zoar. *Dom. 1: 16. 2 Chr. 28: 15.

4. Och HERren sade till honom: Detta är det landet, som jag Abraham, Isaac och Jacob swurit hafwer, och sagt: jag skall gifwa det din säd:* du hafwer nu sett det med dina ögon; men du skall icke komma ditöfwer. *1 Mos. 12: 7.

5. Och så blef Mose, HERrans tjenare, der död i de Moabiters land efter HERrans ord.

6. Och Han begrof honom i dalen uti de Moabiters land, emot Peors hus: och ingen hafwer fått weta hans graf allt intill denna dag.* *Jud. Ep. v. 9.

Såsom Gud sjelf begrof sin tjenare Mose, så får icke heller någon annan än Han sjelf borttaga eller begrafwa lagen eller göra dess bindande kraft och hotelser om intet.

Då Israels folk i en framtid bedrefwo afguderi med kopparormen, så skulle de sannolikt hafwa gjort på samma sätt med Mose graf, om han hade blifwit känd. Uttrycket allt intill denna dag wisar, att Josua eller någon annan wid ett sednare tillfälle bifogat detta capitel.

7. Och Mose war hundrade och tjugu år gammal, då han blef död:* hans ögon woro icke mörka wordne, och hans kinder woro icke förfallna. *5 Mos. 31: 2.

8. Och Israels barn begreto Mose på de Moabiters mark i trettio dagar: och de gråto- och klagodagar öfwer Mose wordo fullkomnade.

9. Men Josua, Nuns son, wardt uppfylld med wishets anda;* ty Mose hade lagt sina händer på honom: och Israels barn lydde honom, och gjorde, såsom HERren budit hade Mose. *4 Mos. 27: 18. 5 Mos. 1: 38.

10. Och sedan stod ingen prophet upp i Israel, såsom Mose, den HERren kände ansigte mot ansigte:

Dessa ord bewisa, att löftet om den propheten, på hwilken Mose syftade cap. 18: 18, icke handlar om en blott menniska.

11. Till allahanda tecken och under, till hwilka HERren honom sände, att han dem göra skulle i Egypti land på Pharao och alla hans tjenare och på allt hans land;

12. Och till all den mäktiga hand och stora syner, som Mose gjorde för hela Israels ögon.

Genom Mose är lagen gifwen; nåd och sanning är kommen genom Jesum Christum! Joh. 1: 17.

Ände på de Fem Mose Böcker.