Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Kort öfwersigt

←  Första Boken Mose << Andra Boken Mose << Tredje Boken Mose << Fjerde Boken Mose << Femte Boken Mose

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Kort öfwersigt

Josua Bok  →

Kort öfwersigt.

Då wi öfwerblicka innehållet af de fem Mose böcker, så finna wi, att det hufwudsakligen kan betraktas såsom trefaldigt.

1:o Har Herren derigenom för oss uppenbarat sig såsom den allsmäktige Skaparen, Uppehållaren och Heliggöraren; och i berättelsen om skapelsen, uppehållelsen, försoningen och helgelsen innehålles tillika werldens och menniskoslägtets historia, dels så, att de historiska grunddragen äro med klarhet och wisshet för oss framlagda, dels så, att hela menniskoslägtets historia afspeglar sig i wissa enskilda personer och folk. Huru Gud skapat och uppehåller werlden och menniskorna och med outsäglig faderskärlek ledsagat och wårdat det folk, Han utwalt, är genom klara och lärorika berättelser och exempel för oss framstäldt.

2:o Innehålles i dessa böcker en utförlig berättelse om Herrans helgedom i Israel och om Hans uppenbarelser för sitt folk samt de nådeanstalter, genom hwilka den fallna menniskan med Gud måste försonas.

3:o Har Herrans Ande genom Mose för oss uppenbarat sin wiljas heliga lag såsom den klara spegel, hwaruti wi kunna skåda Hans fullkomliga helighet och rättfärdighet samt wår ohelighet, wår orättfärdighet och wårt syndaförderf, och deraf finna nödwändigheten att blifwa med Gud försonade och af Hans Ande helgade; ty uti Hans heliga lag uttalar sig den sanningen, att syndens lön är döden och att utan helgelse får ingen se Herran.

Hufwudinnehållet af de fem Moseböckerna kan således hänföras till de tre trons artiklar i wår christliga lära, till hwilken grunden redan är lagd af Herran genom Mose. Den synliga werldens skapelse är icke blott i och för sig sjelf en uppenbarelse af Guds allmakt, wishet, godhet och andra fullkomliga egenskaper, utan tillika en spegel af Guds andliga skapelse. Berättelserna om syndafallet genom ormens list, om utdrifwandet ur paradiset, om Cherubim wid Edens port, om syndaflodens, om Guds förbund med Abraham och det folk, Han i honom af nåd utwalde, om detta folks underbara utgång ur Egypten, wandring genom öknen och ingång i Canaan hafwa icke blott till ändamål att för oss kungöra det, som sålunda skett, utan hwarje berättelse har tillika en andlig betydelse och afspeglar något andligt förhållande, någon sanning, som för själ och hjerta är wigtig och lärorik.

Betrakta wi den delen af Guds uppenbarelse genom Mose, som närmast har afseende på försoningen, så är den framställd i hela ordningen af den härliga gudstjenst och de inrättningar, som Guds föreskref sitt folk. Tabernaklet war den kärna eller medelpunkt, hwarmed gudstjenstens och försoningens alla inrättningar stodo i ett oupplösligt sammanhang. Från Gud är människan skild genom synden; men Gud will af oändlig kärlek blifwa återförenad med den fallna menniskan, och dertill behöfwes den frälsning, som wi i dess rätta klarhet hafwa lärt känna genom Evangelium, men hwilken redan genom Mose i betydelsefulla afmålningar blef meddelad åt Israels folk och åt alla, som wille med tron omfatta dessa uppenbarelser. Wår Frälsares namn är Immanuel, som betyder Gud med oss, och detta namn innebär och innefattar hela djupet af försoningens hemlighet. Guds nådesförbund med menniskan i enfödde Sonen, i hwilken Gud på det högsta uppenbarat sig, i hwilken gudomlig och mensklig natur äro förenade, och om hwilken står skrifwet: Gud war i Christo och försonade werlden med sig sjelf: dessa höga sanningar afspeglades och förebildades genom Tabernaklet och dess inrättning.

Tabernaklet war Guds boning på jorden, sätet för Hans högsta uppenbarelse på den tiden bland menniskorna; det afbildade icke blott Hans härlighets boning i den högsta himmelen, utan äfwen det högsta lefwande tempel, hwaruti Han uppenbarat sig för werlden, nemligen Jesus Christus: ty i Honom bor all Gudomens fullhet lekamligen, och Han kallade sig sjelf ett tempel, det icke med händer uppbygt är. Dermed antydde Han, att det tempel, i hwilket förlåten remnade, då Han uppgaf sin anda på korset, icke war något annat än en afbild af Honom sjelf, och af Hans höga embete till menniskors frälsning. Men icke blott Christus sjelf, såsom hufwudet för församlingen, som är Hans kropp, utan hela de heligas samfund, som i Christo uppbygges till ett lefwande tempel, till ett tempel af lefwande stenar, som en gång skall fullkomnas och förklaras, afbildades genom tabernaklet. Hela de heligas samfund, församlingen, som kallas Christi brud, utgör i Christo den härliga helgedom, om hwilken Skriften säger: si, Guds tabernakel ibland menniskorna. Detta tabernakel, denna lefwande boning, i hwilken Gud skall på det högsta uppenbara sin härlighet (Uppb. 21: 2, 3; cap. 22: 3), är ännu icke fulländadt; det håller på att fulländas; skaparen och byggmästaren är Gud sjelf, dess grundwal och innersta kärna är Christus. Detta tabernakel afbildades i Israel först genom det flyttbara tempeltält, som bereddes i öknen. Det nya Jerusalem, som är det stora, det nya, det fulländade tabernaklet, har tolf grundwalar och tolf portar. Tolf woro stamfäderna af Israels stammar, och tolf woro Christi församlings apostlar. På ett wäsendligt sätt ingick tolftalet i tabernaklets byggnad. Fyra gånger tolf war antalet af dess bräder eller pelare. Tolf är ett tal af bildlig betydelse, hwari innefattas de likaledes betydelsefulla talen tre och fyra. Tre är Gudomens tal, och fyra är det tal, som betecknar Gudomens uppenbarelse genom skapelsen och i sina skapade werk. Då tre och fyra sammaläggas, så uppkommer talet sju, hwilket är af så hög betydelse i den Heliga Skrift. Talet sju betecknar Guds förbund med menniskan i Christo: den ewiga kärlekens werksamhet till den fallna menniskans försoning och upprättelse. Tio är fullkomlighetens tal, det innefattar odelad helhet oc fulländning; och fem såsom hälften deraf, är äfwen betydelsefullt såsom uttyckande liksom ett sträfwande efter fullkomligheten. Tio war talet för tabernaklets höjd, tre gånger tio war talet för dess längd, och det allraheligaste war en fullkomlig fyrkant till längd, bredd och höjd, hwars tal på alla sidor war tio. Fem war talet för bränneoffersaltarets höjd, och fem war äfwen talet för höjden af förgårdens omgifning.

De ämnen, hwaraf tabernaklet bestod, woro äfwen såsom sinnebilder betydlesefulla. Med guld, som är den ädlaste metall, skulle tabernaklets fasta delar, dess bräder eller pelare, wara betäckta, och äfwen förbundets ark, rökofferaltaret och skådobrödsbordet. Nådastolen och Cherubim samt ljusstaken skulle helt och hållet bestå af guld. — Guldet är oförbränneligt och oförstörbart, en bild af ljus och oförgänglighet, isynnerhet af det ljus, hwaruti Herren uppenbarar sig, liksom en strålglans af Hans wäsende. Silfwer war tabernaklets grundwal: rättfärdighet och dom är Hans stols stadfästelse, Ps. 97: 2. Ps. 45: 7. Stolparna och stängerna till omgifningen af tabernaklets förgård woro äfwen af silfwer: af rättfärdighet och helighet måste Herrans församling wara omgifwen och deruti iklädd eller omswept. Likasom denna förgårdens omgifning omgaf alla, som i förgården woro församlade, så äro alla Herrans trogna inneslutna inom den silfwerklara omgifningen af Christi förtjenst, rättfärdighet och helighet, som är deras fullkomlighet, fastän de ännu äro i den ofullkomlighet, som widlåder dem, under det de här i tiden befinna sig i förgården till det ewiga tabernaklet, och hafwa att kämpa med många fel och brister. Koppar är en bild af fasthet, med en glans, som närmar sig till guldet. Koppar betäckte bränneoffersaltarets wäggar. Altaret betydde den syndiga jorden, ty det war uppfyldt med jord, som måste försonas, nemligen det fallna menniskoslägtet, som har förlorat Guds beläte och ådragit sig den dom, att det skulle warda åter, till jord igen, ty du är af jord, och till jord skall du åter warda. Den återlösta församlingen, som behöfde försoning och förlossning ifrån synden och döden, måste bestänkas med ett offerblod af oändligt wärde, såsom bränneofferaltarets i tabernaklets förgård bestänktes med de förebildliga offrens blod. Men detta altare war omgifwet af ett slags träd, som är otroligt fast, ädelt och waraktigt, och detta betydde de lifskrafter, hwarmed Christus omsluter och omhuldar sin församling, och kopparen derutomkring kan betraktas såsom en bild af de fasta och sammanhållande yttre inrättningar, hwarigenom kyrkan har en yttre bestämd form i tid och rum, såsom predikoembetet, sakramenterna m. m. Äfwen twättekaret war af koppar och stod i förgården. Den yttre reningen genom twagning afbildade den andliga reningen, som måste ske genom tron på Christus. Den sanna reningens grundwal är Christi försoning, Hans offerdöd, och Hans blod, hwarigenom den som anammar Honom och tror på Hans namn, blifwer rentwagen, får syndernas förlåtelse och den Helige Andes renande, förnyande och helgande nåd och kraft att kunna aflägga och skilja sig wid det orent är och strida mot alla frestelser. Af samma träd, som bränneofferaltaret, bestodo äfwen tabernaklets wäggar eller pelare, och likaså förbundets ark, skådobrödsbordet och rökofferaltaret, och således hafwa wi i hela helgedomens inrättning, från förgården till det allraheligaste, samma sinnebild af oförgänglig lifskraft, som af Herran meddelas och utgör församlingens innersta wäsende. Detta träd war således äfwen en sinnebild af det andeliga lifwet, såsom i 1 Mos. 2: 9 lifsens träd midt i lustgården omtalas. Den, som hafwer lust i Herrans lag, är såsom ett träd planteradt wid wattubäckar, hwilket sin frukt bär i sinom tid, Ps. 1: 3. De som blifwa klädde i rättfärdighetens sköna kläder, kallas rättfärdighetens träd, Herrans plantering till pris, Es. 61: 3, och wid den klara elfwen i det nya Jerusalem stå lifsens träd, bärande tolffald frukt, Upp. 22: 2.

Den heliga boningens inre betäckning hade fyra färger, hwilka äfwen måte wara betydelsefulla, ty föreskriferna derom äro noggranna och utförliga. Hufwud- eller bottenfärgen war skönt glänsande himmelsblått, och betydde sjelfwa himmelen, det ljus, hwaruti Herren bor, den klädnad, hwaruti Han uppenbarar sig. Den andra färgen war den majestätiska, dunkelröda purpurfärgen, som wi kunna anse såsom en sinnebild af Guds allmakt såsom werldens Skapare och Herre. I purpur klädde sig konungar och furstar, och den war ett tecken till deras makt. Den tredje färgen war lysande högrödt, som är en sinnebild utaf lif, lifskrafter och lefwande werksamhet. Den fjerde färgen war glänsande hwit, en sinnebild af renhet, helighet och rättfärdighet. Dessa fyra färger afmålade således, på hwar sitt sätt, några af Guds wäsendes egenskaper. Hans himmelska majestät uppenbarades i sådant ljus, som menniskor kunna fatta och fördraga. Hans skapande, uppehållande och regerande allmakt, wishet och kärlek; Hans lefwande wäsende och lifgifwande och pånyttfödande krafter; Hans rättfärdigörande och helgande nåd woro liksom afmålade i helgedomen, såsom uti Hans skapelse, hwilken är Hans stora tempel. Gud har äfwen uppenbarat sig under fyra wäsendtliga namn. Jehovah (HERren, den warande, eller Han är,) är det namn, under hwilket Han uppenbarat sig såsom kärlekens Gud, till det fallna menniskoslägtets återupprättelse. Han utwalde Abraham och Israel och upprättade ett ewigt förbund med detta folk såsom deras Herre och Gud. Såsom Jehovah uppenbarar Hans sig i återlösningens och försoningens föbund med hela de trognas församling, och förändrar deras hjertan, som Honom annamma, så att de blifwa Hans tempel; Han skapar i nådens rike en himmel på jorden. Han kommer till den arma werlden med hela himlens fullhet och härlighet. Det andra namnet är Adonai, som betyder HErre, Konung, Herrskare, och syftar derpå, att Han är skaparen, uppehållaren, egaren och konungen, af hwilken allt måste underkasta sig och lyda. Det tredje namnet är Elohim, ElChai, den lefwande Guden, det wäsende, som har sjelfstädigt lif utan begynnelse och ända; som icke är underkastad någon förgänglighet eller föränderlighet, af hwilken alla lefwande wäsenden hafwa sitt lif, och utan hwilken intet lif och ingen lifskraft kan finnas, den lefwande, från hwilken allt både naturligt och andeligt lif är gifwet. Det fjerde namnet är Kadosch, helig, den helige och rättfärdige, som är upphöjd öfwer all ofullkomlighet, som icke kan lemna någon synd ostraffad, ej heller utan försoning benåda fallna och syndiga wäsenden. Men samma namn innebär tillika, att Han är den, som till den fallna menniskans försoning, rättfärdiggörelse och helgelse inrättat nådesanstalter, som redan i Gamla Testamentet togo sin början och fulländades genom Jesum Christum, om hwilken skriften betygar: Med ett offer hafwer Han ewinnerligen fullkomnat dem, som helige warda.

Äfwen rökelsen, som brändes på rökofferaltaret, hade fyra beståndsdelar. Rökwerk begagnas i den Heliga Skrift på flera ställen såsom en bild af bönens offer, offrade af den bedjande församlingen. Men bönens offer äro werkningar af bönens ande, och bönens ande meddelas af Guds Helige Ande. Menniskan kan icke bedja, menniskan har intet bönoffer att frambära, utan det som den Helige Ande werkar. Rökelsens förbränning kan derföre betraktas såsom en bild af Guds Andas werksamma nåd, för att på menniskans hjerta tillämpa Jesu försonings nåd och göra själen delaktig deraf. Lukten af rökwerket betyder då nådens ljufliga sötma och lifgifwande krafter, hwarigenom själen får lif och helsa och kommer i gemenskap med den lefwande Guden i Christo Jesu, och då börjar i menniskosjälen bönens tal med Gud. Själen bön är ingenting annat än swar på Guds Andas tal, en werkan af Honom sjelf, liksom jordens blommor med sin wällukt äro swar på solens tal till jorden, nemligen werkningar af dess ljusa, warma, lifgifwande strålar. Och den sol, som gifwer andligt lif, är Christus, rättfärdighetens sol; och rökwerket är Hans dyra förtjenst och Hans lifgifwande och pånyttfödande kraft, som genom den Helige Andes nåd blifwit åt menniskan gifwen, så att hon blifwer en lefwande ande, som kan tala med sin Gud och Frälsare i bönen; se Uppb. 8: 3, 4, 5. Mycket ljus öfwer detta ämne gifwer Uppb. 5: 8, der de sista orden på grundspråket lyda sålunda: Gyldene skålar, fyllda med rökwerk, hwilka äro de heligas böner. Bönerna woro blott skålarne, men icke rökwerket. Bedja wi i Jeus namn, det är i tron på Honom, med tillegnande af Hans förtjenst, så äro wåra böner gyldene offerskålar, i hwilka Christi eget rökwerk brinner och sprider wällukt, som uppstiger såsom ett täckeligt offer och en söt lukt inför rättfärdighetens Gud. Rökwerkets förbränning betydde således de trognas umgängelse i himmelen, under hjertats såwäl fördolda som uppenbara samtal med Gud, och denna umgängelse är icke ett werk af menniskans egen werksamhet, utan af Herrans Ande, som lif gifwer.

Ljusstaken med de sju lamporna afbildade den Helige Andes upplysande nåd, och sjutalet är deruti af djup betydelse såsom det tal, hwilket ofta brukas i Skriften, för att antyda Herrans förbund med sitt folk och tillika såsom syftande på den Helige Ande och det andliga ljusets sjufaldiga uppenbarelse, såsom wi läsa om de sju Guds Andar, Uppb. 1: 4; cap. 5: 6. I Uppb. 4: 5 står skrifwet om Herrans thron i himmelen: sju eldslampor brunno för stolen, hwilka äro de sju Guds Andar. Äfwen det skapade ljuset, som ofta brukas såsom en bild af det oskapade, är sjufaligt, hwilket wisar sig i den sjufaldiga glansen af förbundets båge i skyn. Men dessa grundfärger sammansmälta till den fullkomligaste enhet i ljusets wanliga skinande hwithet, som således är den fullkomligaste bild af ett oupplösligt förbund. På ljusstakens stam och armar woro mandelblommor och knoppar, och hela ljusstaken hade någon likhet med gestalten af ett träd. Denna gestalt och ännu mera blommorna beteckna det andliga lif, som werkas genom den Helige Andes ljus; ty både träd och blommor äro wanliga sinnebilder af lif, tillwäxt, skönhet, wällukt och fruktbarhet, och allt detta werkas i församlingen af Herrans Ande. Såsom solens ljus framkallar lif på jorden, så framkallar Guds Andas ljus ett högre lif, det lyser och wärmer och föder på nytt till ewinnerligt lif. Detta sker genom Herrans uppenbarade ord, och i ordet är i församlingen den heliga ljusstaken för oss uppsatt. Det är derföre särdeles betecknande och betydelsefullt, att ljusstakens mandelknoppar woro 22 till antalet, lika som antalet af bokstäfwer i det hebreiska alphabetet, eller a b c. Guds ord är både ljusstaken och lifsens träd i församlingen, emedan det himmelska ordet Guds Son, Joh. 1: 1, är i det skrifna ordet. 2 Pet. 1: 19. Ljus och lif stå i oskiljaktig förening med hwarandra. Om det ewiga personliga ordet säger den Heliga Skrift: I det war lifwet, och lifwet war menniskornas ljus, Joh. 1: 4. I Hans ljus se wi ljus, och af Hans lif lefwer den trogna själen och tillwäxer i nåden och bär frukt för ewigheten.

Skådobröden heta på grundspråket egentligen Ansigtsbröd, således bröd, som äro framlagda för Herrans ansigte. Gud är den, som icke blott skapat utan äfwen uppehåller hwad Han skapar, och den uppehållande kraften utgår från Hans ansigte. Hans ansigte gifwer ljus och lif och fröjd och salighet. Det är Guds Son, den andre personen i Gudomen, som kallas Guds Ansigte, Genom Honom har Gud skapat allt, genom Honom uppehåller Gud hwad Han skapat, i Honom uppenbarar Han sig och genom Honom frälsar Han den fallna werlden. I Sonen lära wi känna Fadren; den som ser Sonen, han ser Fadren; och den som nekar Sonen, han hafwer icke heller Fadren, 1 Joh. 2: 23. Sonen kallas också Ansigtets Engel. Han kallar sig sjelf lifwets bröd, det lefwande brödet, som af himmelen nedkommer och gifwer werlden lif. Hela Hans person och de krafter Han meddelar äro lifwets bröd. de werka ewinnerligt lif hos alla, som Honom anamma. Skådobröden ombyttes hwarje sabbath; presterne åto de bröd som borttogos, och nya lades i stället. Således woro skådobröden en afbild af lifwets bröd, som Herrans trogna få åtnjuta, både genom trons dagliga umgänge med sin Frälsare och isynnerhet i den Heliga Nattwarden. Endast presterne fingo äta deraf. Så är Christi lekamen och blod gåfwor till ewinnerligt lif endast för de trogna; endast för dem är Han ett lifwets bröd. De som icke hafwa tron, undfå wisserligen i Nattwarden Hans lekamen och blod, men icke såsom lifwets bröd, då få icke dermed ewinnerligt lif. Det war på Sabbathen skådobröden skulle förtäras. Så kunna wi icke annorlunda blifwa rätt delaktige af wår Frälsare, än då själen i stilla andakt och helig sabbathsro är wänd till Gud obh hwilar i Honom. På skådobrödsbordet war äfwen win, och på bröden låg rökwerk. Bröden woro lagda i twå högar, sex i hwardera högen. Hwad winet betydde har redan blifwit antydt; brödet och winet betydde isynnerhet Altarets Sakrament, och rökwerket betydde den Heliga Andes nåd, som alltid är nödwändig till trons lif, och utan tron är ingen förening med Gud möjlig, ej heller något åtnjutande af lifwets bröd till ewinnerligt lif. I det nu Herren mättar sitt folk, sin trogna församling, det andliga presterskapet med sitt hus’ rika håfwor, gifwer Han dem det lif och de krafter, hwarigenom de kunna frambära sig sjelfwa såsom lefwande offer åt Honom. Genom delaktighet af lifwets bröd blifwa de införlifwade med Honom, som är Guds Ansigte: och de tolf skådobröden åsyfta således äfwen den af Guds ansigte bestrålade och af lifwets bröd lefwande trogna församlingen, de tolf stammarne af det andliga Israel, med hwilka Gud igenom sitt Ansigte gjort ett ewigt förbund, och hwilka alltid wandra inför Hans ansigte och frambära sig sjelfwa såsom osyrade offerbröd inför Honom till beständigt åskådande, Ps. 139: 7. Rom. 12: 1. I Herrans altare hafwa wi ännu skådebrödsbordet uppsatt i Christi församling. Der få wi åtnjuta Hans högsta gåfwor, och der skola wi äfwen offra oss sjelfwa samt alla andans frukter, som trons lif i oss frambringar.

I det allraheligast war förbundets ark, och deröfwer den skifwa af klart guld, på hwilken de twå Cherubimsgestalterna stodo, och deröfwer, mellan dessa Cherubim, uppenbarade sig Guds härlighet. I förbundets ark woro de twå taflor, hwilka liksom utgjorde det egentliga förbundskontraktet. Aposteln säger oss uttryckligen, att nådastolen betydde Christus, hwilken Gud hafwer satt för en nådastol genom tron i Hans blod, Rom. 3: 25, jfr. Ebr. 4: 16. Förbundets ark betecknade således Guds församling, de heligas samfund, som genom tron står i förbund med Gud i Christo Jesu; de äro af Herrans Ande genom ordet födda till nytt lif, så att Guds wiljas heliga lag är inskrifwen i deras hjertan, såsom lagens taflor woro i arken. Men hela förbundsfolket är i sig sjelft syndigt, alla hafwa brutit Guds heliga lag, så att de äro wredens barn, stadde under den förbannelse, som lagen uttalar öfwer alla öfwerträdare. De hafwa således icke i sig sjelfwa någon rättfärdighet och helighet, utan behöfwa att försonas och fortfarande öfwerskylas och betäckas inför den rättfärdige och helige Guden. Detta betecknades dermed, att nådastolen betäckte förbundets ark, så att Guds härlighet icke skulle se ned i arken, utan på nådastolen. Så ser Gud icke på sitt folk, såsom det af naturen är, utan såsom betäckt af nådastolen Chistus och Hans förtjenst. Nådastolen war helt och hållet af klart och skinande guld. Så är Christi rättfärdighet, som betäcker Hans trogna församling, fullkomlig och af oändligt wärde; den är ock det skinande silket, som är helgonens rättfärdighet. I arken war tillika ett kärl fullt af manna, och Aarons staf, som blomstrat hade. Med detta manna betecknas de fördolda lifskrafter, hwarmed Herren dagligen wederqwicker sina trogna, så att de kunna wandra i Jesu fotspår, följa Honom och bära Hans kors, älska Honom och winnlägga sig att hålla Hans bud och blifwa trofaste intill ändan. 2 Cor. 7: 1. Det war med manna och wattnet ur klippan, som Herren uppehöll sitt folk under wandringen genom öknen. Det är med andligt manna från himmelen och med det lefwande wattnet, som Jesus lofwade sina trogna, det är med dessa nådegåfwor Han uppehåller sitt folk, till dess de få ingå i det rätta fäderneslandet, der detta löfte skall fullbordas: Den der winner, honom will jag gifwa äta af det fördolda manna, Uppb. 2: 17. Den blomstrande mandelstafwen, som war nedlagd i arken, war ett tecken till den himmelske Medlarens ewiga presterskap. Att den torra mandelstafwen blomstrade och bar frukt, betecknade, att Christus i det fallna menniskoslägtets liflösa och förtorkade stam skulle inplanta nya lifskrafter och deraf uppwäcka ett lefwande folk, en helig församling, ett andeligt presterskap. Och såsom den förtorkade stafwen åter fick ett friskt blomstrande wäxtlif på en enda natt, så att den om morgonen hade blommor och frukter, så har äfwen Jesus efter sin död uppstått ur grafwen med en förklarad lekamen, och meddelar alla sina trogna ewinnerligt lif, så att de en gång blifwa delaktige af lifwets uppståndelse till oförgänglig klarhet, frid, fröjd och salighet. Lif, uppståndelse och oförgänglighet betecknades således med den presterliga, blomstrande stafwen, och det är Christus, den rätte öfwerstepresten, som meddelar dessa himmelska gåfwor och gifwer makt att blifwa Guds barn åt alla, som Honom anamma, dem som tro på Hans namn. De Cherubim eller englawäsen, som stodo på nådastolen, betecknade Herrans thronenglar, hvilka äfwen på andra ställen i den Heliga Skrift omtalas, t. ex. Hes. 1: Uppb. 4: m. m. Men isynnerhet märkwärdigt är, att dessa Cherubim bestodo af samma guldstycke som sjelfwa nådastolen, så att de icke woro särskilda stycken wid nådastolen fästade, utan likasom uppwuxna derutur, såsom grenen utaf den stam, på hwilken den wäxer. Wi kunna derföre måhända betrakta dessa Cherubim såsom sinnebilder af den förklarade, den himmelska församlingen, som Christus föder och uppfostrar för härlighetens rike, den frälsta, förklarade, saliga skara, som en gång skall komma Guds ansigte närmare än sjelfwa englarne, emedan denna församling är delaktig af enfödde Sonens förklarade wäsende, grenar som wuxit på detta lefwande winträd, en brud tagen och beredd af Hans eget wäsende, såsom den första qwinnan, menniskoslägtets stammoder, blef tagen af mannen. Den Heliga Skrift gifwer oss tillräcklig grund för denna djerfwa förklaring, denna outsägligt härliga förhoppning. ”Christus älskade församlingen och hafwer utgifwit sig sjelf för henne, på det han henne helga skulle, och hafwer gjort henne ren i wattnets bad genom ordet, på det Han skulle beställa sig sjelf en församling, den härlig är, den ingen fläck eller skrynka hafwer, eller annat sådant; utan att hon skulle wara helig och ostrafflig. — — Ty wi äro ledamöter af Hans kropp, af Hans kött och af Hans ben — — Denna hemlighet är stor, men jag talar om Christo och församlingen”, Eph. 5: 25–27, 30, 32. Redan här i tiden äro de trogna lefwandes Guds tempel, såsom Gud säger: Jag will bo uti dem och wandra uti dem, och jag will wara deras Gud, och de skola wara mitt folk, 2 Cor. 6: 16. Men ett sådant löfte äfwen om Hans ewiga förening med sina trogna läsa wi i Uppb. 21: 3, Och jag hörde en stor röst af himmelen säga: Si Guds tabernakel ibland menniskorna, och Han skall bo med dem, och de skola wara Hans folk, och sjelfwer Gud med dem skall wara deras Gud. I Christus bodde Gudomen sjelf i högsta mening ibland oss här på jorden, såsom det står: Ordet wardt kött och bodde ibland oss. Ordet bo på grundspråket betyder: Han bodde såsom i ett tält ibland oss. Hans kropp, som war Guds högsta tempel, liknade det flyttbara tabernaklet eller tempeltältet i öknen, och i den saliga ewigheten skall hela den förklarade församlingen blifwa den andliga kropp, som uppbygges nu för att blifwa Hans ewiga lefwande tempel. Eph. 2: 19–22. Wi kunna derföre anse förbundets ark såsom betecknande Guds förbunds folk på jorden, som af Christus betäckes och omgifwes, ty guld omgaf arken på alla sidor; och Cherubim såsom den förklarade församlingen i himmelen, öfwer hwilken Herren sjelf thronar i sitt himmelska majestät; och denna församlings lifsgrund är Christus sjelf, som med sitt ljus, med sitt lif och med sin anda uppfyller alla de saliga.

På tapeterna, som betäckte det inre af tabernaklet, woro äfwen gestalter af Cherubim och tillika af blommor och palmträd, såsom sedermera i templet. Palmerna och blommorna betecknade den fullhet af lifskrafter, som utgår från Gudomens wäsende både i den synliga och i den andliga och osynliga skapelsen. De Cherubim, som öfwerallt i helgedomen funnos, betecknade, att Herren i hela sin skapelse har sina Englar, sina tjensteandar, sina härar, öfwer hwilka Han herrskar såsom Herren Zebaoth, härskarornas Herre. Dermed betecknades äfwen, att tabernaklet tillika afbildade Hans himmelska tempel. Bland dessa englagestalter befunno sig således presterna, som ingingo i helgedomen, för att der tjena Herran. Detta war en wäsendtlig framställning af Apostelns ord: wår umgängelse är i himmelen. Alla Herrans trogna, hwarje medlem af de heligas samfund, af det andliga presterskapet, är således omgifwen af Herrans englar, hwilka äro tjensteandar, utsände till deras tjenst, som saligheten ärfwa skola. I tron inträda Herrans prester, alla rätte bedjare, ofta i den himmelska heIgedomen inför Guds thron och Lammets, omgifna af himmelska härskaror. Och på hela sin lefnadswäg hafwa de Guds englar med sig och omkring sig.

I förgården offrades dagligen flera slags offer. De betecknade först och främst den fallna menniskans försoning med Gud genom denna nådesanstalt, som af Herren war inrättad. Ehuru i Gamla Testamentets tid Guds folk i allmänhet icke kunde hafwa någon klar insigt i offrens djupaste betydelse, så blefwo de dock derigenom, då de trodde på Herrans löften, och höllo sig wid de medel, som Han hade föranstaltat, på ett sakramenterligt sätt delaktige af försoningsnåden, och blefwo i nådens förbund försonade och med Gud förenade. Offerblodet war lösen för den fallna och åt döden hemfallna menniskan. I blodet är själen; i offerblodet war offrets lif och själ, som trädde i stället för den offrandes lif och själ, och offret led den död, som den offrande förtjent att lida. Offrets förbränning betydde den förwandling, som menniskan måste undergå genom nådens eld, genom den Heliga Andas eldsdop, genom den nya födelsen och helgelsen, och ändtligen genom döden och uppståndelsen, för att kunna ingå i härlighetens rike. Allt detta förebildligt.

Offrets himmelsfärd i lågan betydde således Guds barns dagliga delaktiggörelse af den Helige Andes omskapande och förklarande nåd, som tillika åstadkommer den gamla menniskans dagliga dödande; ty den gamla menniskan, med alla synder och onda lustar, måste dagligen förstöras och förbrännas i nådens eld, korsfästas och begrafwas med Christo. Rom. 6. Gal. 2: 19; cap. 5: 24.

Offerblodets stänkelse war den hufwudsakligaste och wigtigaste offerhandlingen. Dermed skulle den offrande blifwa förenad med Gud och försonad med Honom. Den offrande hade lagt sina synder på offret, och offret hade för dessa synder gifwit sitt blod, sitt lif, hwilket genom stänkelsen inför Herran framfördes. Det war såsom om den offrande, som lagt sina synder på offret, hade lagt sin själ i detta blod, för att af detta blod betäckas och försonas. Derigenom att blodet kom i beröring med Herrans altare och Hans helgedom, blef det helgadt och uppfyldt af den himmelska kraft, hwarigenom det på ett sakramenterligt sätt kunde tillföra den offrande försoning och syndernas förlåtelse; ty uti detta offerblod lade Herren då kraften af sina löften, och således kraften och wärdet af den utlofwade Medlarens försoningsdöd. Således war genom offerblodet icke blott en lösen erlagd i den offrandes ställe, utan samma offerblod blef ett medel att förena den offrande med Herran, så att den offrandes själ liksom nalkades Herran i detta blod och blef af försoningsnåden delaktig, samt tillika delaktig af andligt lif och andliga krafter.^[1]

Utom bränneoffer, syndoffer och skuldoffer, som dagligen offrades inför Herran i helgedomens förgård, offrades äfwen tackoffer, reningsoffer m. m. Tackoffer betecknade trons frukter, och äfwen dessa äro den himmelske öfwersteprestens egna werk, och åstadkommas och werkas af Hans Ande i de trognas hjertan och deras lefwerne. Herren sjelf försonade församlingen genom offren. Han sjelf gaf dem gåfwor att offra såsom tackoffer och friwilliga offer, och gaf dem äfwen wilja dertill. Han sjelf werkade reningen genom reningsoffren. Allt detta bewisade tydligt nog, att de offrande icke hade någon grund att tänka på att sjelfwe göra sig rättfärdige inför Gud; det hela berodde på Herrans egna anstalter och bud, på Hans gåfwor och på Hans nådewerkningar.

Öfwerstepresten war en förebild af den himmelske Öfwerstepresten, wår Frälsare sjelf, såsom wi lära af många ställen i den Heliga Skrift, isynnerhet i Episteln till de Ebreer. Och presterskapet i gamla förbundets tid afbildade det andliga presterskapet, alla sanna trogna i Guds församling. I detta afseende äro både öfwersteprestens embete och det lägre presterliga embetet lärorika och betydelsefulla, och likaså den presterliga embetsdrägten. De hufwudsakliga och största försoningsoffren offrades af öfwerstepresten, som med deras blod ingick i det allraheligaste på den stora försoningsdagen. Så är Christus med det ewigt gällande offerblodet en gång för alla ingången i det allraheligaste i himmelen, och en ewig förlossning är derigenom förwärfwad och wunnen. Med det heliga stänkelseblodet kom öfwerstepresten ut ur det allraheligaste, och meddelade genom stänkelse delaktighet af den skedda försoningen åt det församlade folket. Så kommer Christus genom sin Heliga Andas nåd fortfarande från det allraheligaste i härligheten till sin församling på jorden och meddelar genom sitt försoningsblod syndernas förlåtelse och ewinnerligt lif åt alla, som till Honom församlas. Öfwerstepresten war medlare emellan Gud och folket, genom Honom talade Gud och uppenbarade sin wilja. Så är Herren Jesus wår Medlare och Försonare, och har kungjort oss sin himmelske Faders wilja och råd om wår salighet, och bragt lifwet och ett oförgängligt wäsende i ljuset genom Evangelium. Det lägre presterskapets bestämmelse war dels att tjena Herran i helgedomen och offra folkets frambragta offer, dels att underwisa folket i Herrans lag. Så är det andliga presterskapet kalladt att offra böner, åkallan, förböner och tacksägelser för alla menniskor, 1 Tim. 2: 21, och att i ord och gerningar låta sitt ljus lysa för menniskorna och söka att upprätthålla och utwidga Christi rike. Matth. 5: 16.

Den presterliga embetsdrägten predikade äfwen. Presterna woro klädda i fotsida kläder af skinande hwithet af rutigt tyg, som dock icke hade någon annan färg än den hwita. Denna rutiga beskaffenhet skulle framställa denna drägt såsom fullsatt af ädelstenar. Ädelstenar beteckna ljus och klarhet, och således war dermed antydt, att dessa kläder föreställde en ljusdrägt, och att Herrans tjenare således måste wara klädda i Hans ljus, i Hans renhet och helighet. De kroppsdelar, som påminna om den fallna menniskans naturliga förderf och dess ärftlighet i menskligheten, måste wara på särskildt sätt betäckta, och dermed betecknades, att Herrans tjenare skulle wara angelägna om hjertats renhet, och icke nalkas heIgedomen med obetäckta, det är med oförlåtna synder, eller tillåta sig någonting syndigt i tankar, ord eller gerningar. Gördeln, hwarmed embetsdrägten sammanhölls, hade samma fyra heliga färger som det inre af tabernaklet, och betecknade således de omgjordade såsom helgedomens tjenare, såsom egnade åt Herrans tjenst och inwigda för himmelen. Deras hufwudbonad hade gestalten af en utslagen mandelblomma. Blomman är en bild af lif och fruktbarhet, och denna hufwudbonad war derföre äfwen en sinnebild af lifsens krona, som de trogna en gång undfå i himmelen, den owanskliga krona, som blifwer åt alla segerwinnare beskärd. 2 Tim. 4: 8. Det war dock härmed närmast antydt, att Herrans tjenare nödwändigt måste hafwa andligt lif och andliga lifskrafter, för att kunna sjelfwa lefwa och blomstra i Herrans gårdar och för att kunna åt andra meddela af Herrans pånyttfödande och lifgifwande kraft. Att denna hufwudbonad betecknade det andliga lifwet, kunna wi finna af åtskilliga ställen i Skriften, isynnerhet af Ps. 92: Den rättfärdige skall grönskas såsom ett palmträd; han skall wäxa såsom ett cederträd på Libanon: de der planterade äro uti Herrans hus, de skola i wår Guds gårdar grönskas. Och om de än gamle warda, skola de likwäl blomstra, fruktsamme och färske wara: att de förkunna skola, att Herren så from är, min tröst, och intet orätt är i Honom. Och om det andliga presterskapet säger Apostelen: I ären det utwalda slägtet, det konungsliga presterskapet, det heliga folket, och det egendomsfolket, att I skolen kungöra Hans dygd (kraft), som eder kallat hafwer af mörkret till sitt underliga ljus. 1 Pet. 2: 9.

Utom den wanliga embetsdrägten bar öfwerstepresten en himmelsblå lifrock utanpå den hwita, men kortare, och öfwer denna blåa lifrock en ännu kortare klädnad, som måste hafwa haft likhet med en mässhake, bestående af twå stycken, sammanhäftade på båda axlarne, och sammanhållna om lifwet med en gördel, hwilken, såwäl som denna korta ”lifkjortel”, war af silke och af samma fyra färger, som det inre af tabernaklet. På bröstet glänste embetsskölden med de tolf ädelstenarne, på hwilka woro namnen på de tolf Israels slägter, och på axlarne woro twå stora ädelstenar med sex namn af Israels stammar på hwardera ädelstenen. På öfwersteprestens hufwudbonad war en guldkrona med de orden: Herrans helighet. Det har redan blifwit anmärkt, att öfwerstepresten war en förebild af Christus, och den kostliga öfwerstepresterliga embetsdrägten syftade på wår Frälsares gudomliga och menskliga natur, på Hans prophetiska, öfwerstepresterliga och konungsliga embeten. Han är Gud och menniska, Han är i himmelen och på jorden, Hans herradöme är uppå Hans axlar, Han gör sitt folk rättfärdigt, och herrskar i rättfärdighet såsom konung öfwer sitt folk ewinnerligen. Han bär sin återlösta församling på sitt bröst, såsom deras Medlare inför Gud och Fadren, Han är deras förebedjare, Han är försoningen för deras synder och har deras namn outplånligt tecknade i oförgängligt ljus, Ebr. 7: 25. 1 Joh. 2: 1, 2. Hans rättfärdiggjorda och helgade församling utgör tillika Hans härliga, ewiga prydnad, och skall för ewigt wara Hans hjerta närmast.

Af en djup och widtomfattande betydelse äro den gudomliga lagens föreskrifter om Sabbatherna och de årliga högtiderna. Sabbathslagen utwidgar sig i allt större och större omfång. Hwar sjunde dag är sabbathsdag; den sjunde månaden i kyrkoåret är sabbathsmånad, hwart sjunde år är sabbathsår, och ändtligen kommer Jubelåret efter sju weckor af år eller sju sabbathsår, så att jubelåret omfattar alla andra sabbather. Sjutalet är det heliga tal, som betecknar förbundet emellan Herran och Hans folk; detta förbunds lif och kärna är folkets förening med Herran. Denna förening kan icke rätt åstadkommas, utan genom själens hwila från jordisk werksamhet och genom umgängelse med Gud, hwilken umgängelse är högsta wederqwickelse och hwila. Denna hwila är således ett återwändande till Herran; då skall hjertat tillslutas för jordiska omsorger och arbeten och för tidens oro samt öppna sig mer för Herrans Ande och wara helt och hållet wändt till himmelen. Då will ock Herren wara wänd till menniskan, så att hwarje sabbath är en ny förmälningsdag mellan Herran och Hans församling, en förnyelse, bekräftelse och utwidgning af det nådesförbund, hwaruti Gud med menniskan ingått, och en rikligare delaktiggörelse af de nådegåfwor, som genom förbundet äro åt menniskan utlofwade. Dessa nådegåfwor winnas genom ordet och sakramenterna, genom stilla betraktelse, ödmjuk andakt, waksamhet och bön. Det är alltså tydligt, att ingen blott yttre hwila eller upphörande med jordiskt arbete utgör en rätt sabbathsro. Många afhålla sig på Herrans dag från arbete och gå till kyrkan m. m., utan att helga hwilodagen; ty de mottaga ingen nåd till helgelse i sina hjertan. Att Sabbathsmånadens början firades med basunaklang, betecknade Herrans särskilda och mäktigare werksamhet till förbundets återupprättelse och folkets återställelse till ett rätt förhållande till sin Gud och Frälsare. Då Gud skapade werlden, så talade Han, och Hans tal war skapelse. I Uppenbarelseboken finna wi, att Guds mäktigaste werkningar och uppenbarelserna af Hans allmakt, wishet och rättfärdiga domar till sin församlings ledning och slutliga frälsning, samt straffen öfwer fienderna och Hans rikes seger förebådas och framkallas genom klangen af sju basuner. På Guds mäktigaste werkningar, icke blott i allmaktens, utan isynnerhet i nådens rike, syftade basunljudet i sabbatsmånaderna och i klangåret. I sabbatsmånaden på den tionde dagen inföll den stora försoningsdagen, som war den wigtigaste dagen för Israels folk, och innefattade sjelfwa kärnan af Herrans förbund med sitt folk; ty på försoningen beror föreningen med Gud; och just denna månads första dag war basunafest och det borgerliga årets nyårsdag. Då Herrans Ande wäcker menniskan till nytt lif, så höres i själen Hans ord såsom med basunaröst och är icke längre tyst såsom i det andeligen döda tillståndet. Såsom lagen uttalades på Sinai under basunaklang, så får den ännu en wäldig basunaklang för den enskilda menniskan, så snart hjertat öppnas för Herrans röst. Både i werldens historia och isynnerhet i Guds rikes utweckling på jorden inträffa på wissa tider de mäktigaste omhwälfningar och förändringar, som af ingen menniska kunnat förutses eller beredas. Stundom äro de werkningar af den fördolda makt, som är Guds och menniskornas fiende, men alltid regerar den allsmäktige Konungen och styrer allting så, att Hans wilja slutligen segrar och Hans folks sanna wälfärd befrämjas. I jubelåret eller klangåret skulle allting återställas till sitt ursprungliga skick; de som hade förlorat sin arfwedel i Israel skulle återfå den, och de som kommit i träldom blefwo derifrån befriade. Det war ett fröjdeår, en härlig förebild af Guds folks slutliga, fulländade förlossning och salighet. Aposteln säger oss, att uppståndelsen och den saliga fulländningen och föreningen med Herran i Hans rike sker genom en sådan mäktig uppenbarelse af den allsmäktige Guden, som betecknas med basunaklang, 1 Cor. 15: 52. 1 Thess. 4: 16; och wår Frälsare säger oss: Han skall utsända sina englar med hög basunaröst, och de skola församla Hans utwalda ifrån de fyra wäder, ifrån den ena himmelens ända till den andra. Matth. 24: 31.

Påskahögtiden, Wecko- eller Pingsthögtiden och Löfhyddohögtiden firades både till minne af utgången ur Egypten, af lagens utgifwande och af wandringen i öknen, då de bodde i tält, samt tillika såsom skördehögtider för att offra tackoffer åt Herran och fröjda sig inför Honom öfwer den insamlade wälsignelsen, som Han gifwit till det timliga lifwets uppehälle. Herrans underbara, utur träldom och elände förlossande, i öknen ledsagande, uppfostrande och wårdande nåd, såwäl som de årliga wälgerningar, hwilka folket fingo åtnjuta i Canaans land, woro dock förenade med motswarande och wida högre andliga wälgerningar. Dessa andliga wälgerningar och Herrans höga rådslut med sitt frälsta folk woro så beskaffade, att folket både då fingo åtnjuta dessa andliga wälsignelser och hade att wänta en ännu högre fullbordan deraf, först här i tiden och slutligen i ewigheten. Således woro samma högtider på en gång minnesfester af Guds underbara wälgerningar mot Israel, hwarigenom Han hade gjort det till sitt folk, och af fortfarande timliga wälgerningar i den dagliga och årliga uppehållelsen och wälsignelsen, samt tillika de prophetiska högtider, som förebildade försoningen genom det rätta Påskalammet Jesus Christus och den Helige Andes utgjutelse och fortfarande nåd i församlingen samt den stora glädjehögtiden wid Guds rikes fulländning, då den stora andliga skörden af alla frälsta från jorden är insamlad i himmelens boningar.

I alla dessa nådesinrättningar till folkets försoning och förening med Gud är det höga namnet Immanuel: Gud med oss, skrifwet af Herrans finger, och att bringa detta namn i dess fulla omfång och betydelse till en hel slutlig fulländning, är ändamålet med alla dessa nådesanstalter, hwilka woro liksom en sluten blomma, som innehöll wäsendet af hela försoningen och frälsningen genom Christum, ehuru denna blomma ännu icke war utslagen, så att man kunde se dess inre skönhet. De tio buden, som wisa, att menniskan är syndig, men måste wara helig, för att kunna blifwa salig, hade det dubbla ändamålet att både hos menniskan wäcka ånger öfwer synden och förödmjukelse inför Gud samt tillflykt till försoningens anstalter, och tillika att genom försoningens nåd och kraft blifwa inskrifna i själ och hjerta såsom ett beständigt rättesnöre för de trognas wandel, en spegel, hwaruti de kunna se sina ofullkomligheter, för att drifwas till daglig bättring och till allwarligt bemödande att i Herrans kraft blifwa i hjerta och lefwerne heligare och fullkomligare. Försoningens tillämpning i menniskans själ och hennes delaktiggörelse deraf, rättfärdiggörelsen genom tron, den dagliga bättringen, förnyelsen och helgelsen, samt Guds rikes utweckling, tillwäxt och slutliga fulländning både i menniskans hjerta och i Christi församling, är den Helige Andes werk, hwilket allt på flera sätt i Mose böcker framställes. Wi hafwa således redan hos Mose både Lagen och Evangelium, fastän icke det sednare i dess fulla klarhet; både tio Guds bud och trons artiklar woro redan gifna åt Israels folk. Hela innehållet af Herrans bön blef äfwen på åtskilligt sätt genom Mose framlagdt. Att Guds namn måtte warda helgadt, att Hans rike måtte komma, och att Hans wilja måtte ske, war det tydliga ändamålet, hwarpå alla Herrans uppenbarelser och nådesanstalter syftade, och derom bad både Mose och hwarje trogen själ i Israel. Bönen om dagligt bröd stod skrifwen för deras ögon i den torra ödemarken, i det dagliga himmelsbrödet, i wattnet från klippan, samt på tabernaklet och i molnstoden. Att bedja Herran både om lekamligt och andligt dagligt bröd fingo de lära på ett wida kraftigare sätt än något annat folk. Om syndernas förlåtelse, om befrielse från frestelser, om räddning från allt ondt hade de beständiga anledningar att bedja, och hela Herrans styrelsesätt med detta folk och alla Hans uppenbarelser gingo derpå ut, att lära dem bedja samt prisa och lofwa Herrans namn. — Äfwen det Nya Testamentets heliga Sakramenter, Döpelsen och Herrans Nattward, hade Herren förebildligt gifwit åt sitt folk Israel i Omskärelsen och Påskalammet, samt i de öfriga förbundsoffren. Då wi besinna allt detta, så kunna wi lätteligen finna, huru det war möjligt för nådehungriga själar i Israel att komma till en sann och lefwande, rättfärdiggörande, helgande och saliggörande tro, och att blifwa fromma menniskor i ordets rätta mening, fromma genom förening med Herran i Hans nåds förbund.

1. Måhända kan detta till någon del upplysas af en liknelse, tagen af det naturliga lifwet. Wi weta, att menniskan nödwändigt måste andas för att lefwa. Stannar andedrägten, så slocknar lifwet. Hwad är det då som andedrägten werkar i menniskan? Ännu har ingen af de lärdaste kunnat fullt beswara denna fråga, ty äfwen det naturliga lifwet är fullt af hemligheter; men så mycket wet man, att den luft, som inandas, gifwer nya lifskrafter åt menniskans blod. I lungorna, som äro fulla af fina blodkärl, kommer luften i beröring med blodet, blodet flyter omkring till alla blodkärl i hela menniskans kropp, och underhåller lif och friskhet i alla kroppens delar. Under hwarje sådant omlopp får blodet en mörkröd färg, och innehåller derefter, då det är kommet till hjertat, många delar, som icke mera hafwa något lif, utan äro liksom förbrända och döda. När detta mörka blod då omedelbarligen föres från hjertat till lungorna och kommer i beröring med luften, så får det en helt annan färg, som är frisk och ljusröd. I den inandade luften är ett lifsämne, som förenar sig med blodet, och med den luft, som utandas, förena sig de delar af blodet, som icke mera hafwa någon lifskraft. Det är således af lifsämnet i luften som lifskraften widmakthålles i menniskans blod. Wi lefwa af det lifsämne, hwaraf wi omgifwas. På samma sätt måste själen hemta andlig lifskraft från Herrans Ande, och derföre oupphörligt nalkas Honom och med Honom stå uti gemenskap. I sig sjelf är menniskan hwarje ögonblick underkastad den andliga döden, och behöfwer derföre oupphörligt att för själen hemta lif af Herrans pånyttfödande och lifgifwande Ande. Genom offrens blod som den offrandes själ i beröring med Herren, och blef sålunda delaktig af försoning och nytt lif. Genom Christi dyra blod kommer den fallna menniskan i gemenskap med Gud; det är i detta blod hon blifwer försonad och delaktig af Guds Helige Ande och ewinnerligt lif. Såsom ett barn börjar andas, så snart det är födt, så blifwer menniskan i den nya födelsen försatt i andegemenskap med Gud, och sedan är hela det inre lifwet, så länge anden icke utsläckes (1 Thess. 5:), ett umgänge med Gud. Bruket af nådens medel, hwarje tanke på Gud, hwarje bönesuck, hwarje strid mot synden och hwarje ord och gerning, som utgår af tron, kunna kallas den pånyttfödda själens andedrag.