Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Tredje Boken Mose

←  Andra Boken Mose

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Tredje Boken Mose (Leviticus)

Fjerde Boken Mose >> Kort öfwersigt  →

LEVITICUS.

Tredje Boken Mose.

Inledning

Denna bok kallas Leviticus af Levi, som war den presterliga stammen i Israel; emedan bokens innehåll består af föreskrifter och stadgar angående gudstjensten, prestembetet och den kyrkliga inrättningen bland Israels folk. Hwad tiden beträffar, så omfattar denna bok blott histrien af en månad, nemligen från tabernaklets upprättande till folkets räkning, eller från början af andra året efter Israels utgång ur Egypten, intill andra månaden samma år. I de sju första capitlen innehållas föreskrifter angående offergudstjensten; cap. 8–10 handla om prestembetet; cap. 11–22 innehålla lagar angående folkets och presternas reningar, och de fem sista capitlen handla om de årliga högtiderna, löften, tionde m. m.

1. Capitel.

Brännoffers lag.

Och HERren kallade Mose och talade med honom utur wittnesbördets tabernakel och sade:

De följande föreskrifterna om offer äro således inga menskliga uppfinningar. Emedan offren, isynnerhet de blodiga, skulle afbilda Messias och Hans blodiga försoningsoffer, Eph. 5: 2. Ebr. 5: 9, 10, så bestämmer Gud sjelf allt på det nogaste. Efter det första löftet om Messias togo de sin början, 1 Mos. 4: 3, 4, och snart efter Christi ankomst upphörde de. Dan. 9: 27.

2. Tala med Israels barn och säg till dem: Hwilken ibland eder will göra HERranom ett offer, han göre det af boskap, af fä och får.

Offer, grt. här gåfwa, brukas om alla slags offer. Här nämnas blott de wanligaste slag af offerdjur.

3. Will han göra ett bränneoffer af oxar, så offre en stutkalf, den ingen brist hafwer, inför dörren af wittnesbördets tabernakel, att det skall warda HERranom tacknämligt af honom:

Bränneoffer, grt. uppstigande offer, kallades heloffer, emedan det skulle helt och håller uppbrännas (utom skinnet). Bränneoffren woro de heligaste och allmännaste offren, 1 Mos. 22: 2.

4. Och lägge sin hand på bränneoffrets hufwud, så warder det tacknämligt och försonar honom.* *2 Mos. 29: 10.

Den offrande lade sin skuld på det oskyldiga offerdjuret medelst handens påläggning; han liksom inlade sin syndiga själ uti offerdjuret och förklarade, att det skulle wara inwigdt till offerdöd i hans ställe. I känslan af sin syndaskuld och med åstundan att återförenas med Gud, slagtade han han offerdjuret wid altaret och betygade dermed, att han sjelf med sin synd hade förtjent den död, hwilken djuret led; och denna handling uttryckte tillika den önskan, att Gud måtte förlåta honom synden oc borttaga straffet. Blodet, i hwilkets djurets själ ligger, och som allena hade försonande kraft, upptogs af offerpresten uti ett kärl och stänktes mot altaret och dess horn, till tecken att Gud antagit försoningen, att blodet försonat den offrandes synd och betäckte den för Guds ansigte, så att han icke wille se deruppå. I stänkelsen ligger den betydelse, att den offrande öfwerlemnade sin själ åt Herran, och att han wille blifwa delaktig af den försoning, som åsyftades.

Offret war tacknämligt eller antagligt, emedan det syftade på Christus, och försonade den offrande derföre, att Chritus deruti nedlade försonande kraft.

5. Och skall slagta den stuten för HERran: och presterna, Aarons söner, skola bära blodet fram och stänka allt omkring på altaret, som är för dörren af wittnesbördets tabernakel.

Slagtandet förrättade den offrande, men blodstänkningen och förbränningen kunde endast presterna förrätta.

6. Och huden skall bränneoffret aftagas, och det skall huggas i stycken.

7. Och prestens Aarons söner skola föra en eld på altaret och lägga det wed uppå.

Sedan Herren första gången sjelf upptändt elden på altaret, cap. 9: 24, skulle den beständigt underhållas.

8. Och skola lägga styckena, nemligen hufwudet och kroppen på weden, som ligger på elden på altaret.

9. Men inelfworna och fötterna skall man twå med watten, och presten skall allt detta uppbränna på altaret till ett bränneoffer. Detta är ett offer, som wäl luktar för HERran.* *2 Mos. 29: 25.

10. Will han göra bränneoffer af får eller getter, så offre det mankön är, det ingen brist hafwer.

11. Och skall slagta det utmed sidan af altaret, som norrut är för HERran. Och presterna, Aarons söner, skola stänka dess blod på altaret allt omkring.

12. Och man skall hugga det i stycken. Och presten skall lägga hufwudet och kroppen på weden och elden, som på altaret är.

13. Men inelfworna och fötterna skall amn twå med watten. Och presten skall allt det offra och uppbränna på altaret till bränneoffer. Detta är ett offer, som wäl luktar för HERran.

14. Will han ock göra HERranom ett bränneoffer af fåglar, så göra det af turturdufwor eller af unga dufwor.

Gud fordrade offren uttryckligen, men Han inrättade dem efter hwars och ens timliga omständigheter, och gör äfwen häruti ett mildt afseende på de fattiga.

15. Och presten skall hafwa det fram till altaret och först wrida det halsen af, att det må uppbrännas på altaret, och låt utblöda blodet på altarets wägg.

16. Och dess kräfwa med fjädrarne skall man kasta wid altaret österut på askohopen.

17. Och skall bryta dess wingar sönder men icke rifwa dem ifrån. Och alltså skall presten uppbränna det på altaret på weden och elden till ett bränneoffer. Detta är ett offer, som wäl luktar för HERran.

Denna wällukt betydde Christi förtjenst, som tron anammar och frambär, samt håller sig fast wid Christi försoningoffer och deruti liksom uppstige till himmelen.

2. Capitel.

Spisoffers lag.

Will en själ göra HERranom ett spisoffer, så skall det wara af semlomjöl; och skall gjuta olja uppå och lägga rökelse deruppå:

Ordet själ är ett ganska wanligt uttryck i Hebreiskan och betyder ofta detsamma som personen eller hela menniskan.

Spioffren offrades antingen särskildt, eller förenades med andra offer, hwilket war det wanligaste. Deras offer kunde bestå af fint jöl, eller af kakor, eller af stekta och stötta ax af förstlingsfrukterna. I alla tre fallen måste olja wara med, som betydde den Helige Andes närwaro, och den del af offret, som brändes åt Herran, måste beströs med rökelse, som betydde, att offret måste offras med tro och bön, werkade af den Helige Ande.

2. Och bära det så till presterna, Aarons söner. Då skall presten taga sin hand full af detsamma semlomjölet och oljan samt med allt rökelse och bränna det upp på altaret till en åminnelse. Detta är ett offer som wäl luktar för HERran.

Åminnelse: den offrande skulle dermed liksom påminna Herren om den skedda försoningen och åberopa sig den, samt sjelf påminna sig, att han tillhörde Herren, och att hela hans lif skulle offras åt Honom.

3. Det öfwer är af spisoffret, skall höra Aaron och hans söner till. Det skall wara det allraheligaste af HERrans offer.

Det öfriga af spisoffren bestämdes till näring åt presterna, men de fingo icke äta det hemma, utan på heligt rum, emedan det war ett mycket heligt offer.

4. Men will han göra ett spisoffer af det i ugn bakas, så tage kakor af semlomjöl, osyrade, beblandade med olja, och osyrade tunnkakor, smorda med olja.

5. Men är ditt spisoffer af något det som bakadt är i panna, så skall det wara af osyradt semlomjöl, beblandadt med olja.

6. Och du skall dela det i stycken, och gjuta der olja uppå; så är det ett spisoffer.

7. Är och ditt spisoffer något det på halster bakadt är, så skall du göra det af semlomjöl med olja.

8. Är och det spisoffer, som du af sådant will göra HERranom, det skall du bära till presten; han skall hafwa det fram till altaret.

9. Och häfoffra detsamma spisoffret till en åminnelse och bränna det upp på altaret. Det är ett offer, som wäl luktar för HERran.

10. Det öfwer är skall höra Aaron och hans söner till. Det skall wara det allraheligaste af HERrans offer.

11. Allt spisoffer, som I wiljen offra HERranom, skolen I göra utan surdeg: ty ingen surdeg eller honing skall der ibland uppbränd warda HERranom för offer.

Wid alla friwilliga spisoffer fick hwarken någon surdeg (jäst bröd) eller honing wara med. Surdegen är en bild af synden, och honingen öfwergår mycket lätt i jäsning. Den afbildar de naturliga känslornas föränderlighet och all sådan sötma, som har sin rot i menniskans sinnliga wäsende. Allt sådant måste från friwilliga offer uteslutas. Wid de skyldiga tackoffren, cap. 7: 13, och wid förstlingsoffren woro de tillåtna, men fingo icke komma på Herrans altare.

12. Men till en förstling skolen i offra dem HERranom; men på intet altare skola de komma till en söt lukt.

Orsaken, hwarföre surdeg och honing wid skyldiga tackoffer och förstlingsoffer woro tillåtna, ligger uti dessa offers betydelse. Äfwen den naturliga menniskan är skyldig att offra åt Herran; kyrkans medlemmar äro alla pligtige att i yttre måtto tjena Honom, och att bidraga till gudstjenstens widmakthållande m. m. Men deras hjertan, som icke blifit omwände af Herrans Ande och genomeldade af Hans nåd, hafwa både syndens surdeg och de naturliga känslornas och egenrättfärdighetens honing i sitt wäsende, och kunna icke befria sina offer derifrån. Detta gäller alltid så länge, som menniskan blott af pligtkänsla tjenar Gud och betraktar gudstjensten och goda gärningar blott såsom en skyldighet. Men dessa på en gång syrade och honingssöta offer blifwa icke emottagne på Herrans altare, utan tjena blott till den yttre inrättningens widmakthållande.

Wid alla friwilliga offer har deremot tron redan blifwit upptänd i hjertat; den werkar i kärleken och åstadkommer nödwändigt ett bemödande att, med Guds hjelp, både utrota syndens surdeg och från alla offer, som frambäras åt Herran, aflägsna alla naturliga böjelsers, sinnlighetens och egenrättfärdighetens honing.

13. Allt ditt spisoffer skall du salta. Och ditt spisoffer skall aldrig wara utan din Guds förbunds salt; ty uti allt ditt offer skall du offra salt.* *Marc. 9: 49.

Offergudstjensten war det medel, hwarigenom Guds förbund med den syndiga menniskan upprätthölls, hwilket förbund hwilade på den utlofwade Messias, Christus allena. Saltet är ett medel att från förderf bewara många ting, samt att göra mat smaklig och helosam. Det är en bild af waraktighet, beständighet, fasthet och allwar; det är honingens motsats. Det skulle uttrycka förbundets beständighet, trofastheten å Guds sida och den af Guds Ande werkade redliga, fasta wiljan å menniskans sida. Ett salt-förbund betyder ett beständigt förbund, 2 Chrön. 13: 5.

14. will du göra ett spisoffer HERranom af första frukterna, skall du torka de gröna axen wid eld och stöta dem små och så offra spisoffer af dina första frukter.

Genom sådan beredning erhölls ett slags gryn.

15. Och skall låta der olja uppå och lägga rökelse deruppå; så är det ett spisoffer.

16. Och presten skall taga af det stötta och af oljan med allt rökelset, och uppbränna det till en åminnelse. Det är HERranom ett offer.

3. Capitel.

Tackoffers lag.

Om hans offer är ett tackoffer af fä, antingen oxe eller ko, skall han offra för HERran det utan wank är.

Tackoffren woro antingen lofoffer, då man tackade Gud för Hans godhet och wälgerningar, Ebr. 13: 15, eller löftesoffer, då man utlofwade något offer med bön om en wälgerning, som man åstundade, eller friwilliga offer, hwilka man al alldeles fri wilja frambragte.

Wid tackoffren kunde offerdjuren äfwen wara honkön, men icke wid bärnneoffren, cap. 1: 3. Deremot måste syndoffren i wissa fall uttryckligen wara honkön, cap. 4: 32.

2. Och skall lägga sin hand på dess hufwud och slagta det för dörren af wittnesbördets tabernakel. Och presterna, Aarons söner, skola stänka blodet på altaret allt omkring.

3. Och skall ofra af det tackoffret HERranom, nemligen allt det feta på inelfworna.* *2 Mos. 29: 13, 22.

4. Och båda njurarne med det feta, som derpå är wid länderna, och det nätet öfwer lefren med njurarne.

Allt detta innebär icke blott, att de bästa delarne af offren skulle förbrännas på altaret, utan dessa inre delar, isynnerhet njurarne, äro en bild af menniskans innersta naturliga böjelser. Gud utransakar hjerta och njurar, d. ä. Han utforskar och ser menniskans innersta tankar, känslor och böjelser. Att offrets njurar och hwad dertill hörde uppgick i offerlågan, skulle således betyda, att den offrande måste åt Herran uppoffra sin själs innersta, sitt hela wäsende, äfwen de fördoldaste tankar och önskningar.

5. Och Aarons söner skola det uppbränna på altaret för ett bränneoffer på weden, som ligger på elden. Det är ett offer, som wäl luktar för HERran.* *2 Mos. 29: 25. 3 Mos. 6: 12.

Dagligen offrades bränneffret först, och då det war uppbrändt, offrades tackoffren.

6. Men will han göra HERranom ett tackoffer af små boskap, antingen gummar eller gymmer, så skall det wara utan all wank.

Gummar: gumse. Gymmer: tacka.

7. Är det ett lam, så skall han hafwa det fram för HERran.

8. Och skall lägga sin hand på dess hufwud och slagta det inför wittnesbördets tabernakel. Och Aarons söner skola stänka dess blod på altaret allt omkring.

9. Och alltså offra HERranom af tackoffret, nemligen dess feta, hela stjerten med ryggen, det feta, som är öfwer inelfworna, samt med allt det feta, som inwärtes är.

10. Och båda njurarne med allt det feta, som derpå är wid länderna, och det nästet om lefren med njurarne.

11. Och presten skall uppbränna det på altaret till offrens spis HERranom.

”Det skall förtäras af elden, och denna eld på altaret genom sådane offer underhållas till Guds ära, hwarföre offren också ofta kallas ”Guds bröd.” Offren woro offereldens spis. ”Emedan det skedde Gudi till ära, så tillegnar Gud sig det.” Cap. 21: 6, 8, 21.

12. Är hans offer en get, och bär henne fram för HERran:

13. Skall han lägga sin hand på hennes hufwud och slagta henne för wittnesbördets tabernakel. Och Aarons söner skola stänka hennes blod på altaret allt omkring.

14. Och skall deraf offra ett offer HERranom, nemligen det feta, som är omkring inelfworna, och allt det feta som inwärtes är.

15. Båda njurarne med det feta, som derpå är wid länderna, och nätet öfwer lefren med njurarne.

16. Och presten skall uppbränna det på altaret till offrets spis, till en söt lukt. Allt det feta hörer HERranom till.

Se cap. 7: 23, 25.

17. Det ware en ewig sed med edra efterkommande uti alla edra boningar, att I intet fett eller blod äten.* *1 Mos. 9: 4. 3 Mos. 7: 24; cap. 17: 10; cap. 19: 26. 5 Mos. 12: 16, 23; cap. 15: 23. Apg. 15: 20.

Äfwen då de i sina boningar slagtade sådana djur, som kunde offras, war det förbjudet att äta det feta af inelfworna, se cap. 7: 23.

4. Capitel.

Syndoffrens lag.

Och Herren talade med Mose och sade:

2. Tala med Israels barn och säg: Om en själ syndar af omedwetenhet emot något HERrans bud, som hon icke göra skulle:

3. Nemligen, om en prest, som smord är, syndar, så att han förargar folket; han skall för sin synd, som han gjort hafwer, bära fram en ung stut, den utan wank är, HERranom till ett syndoffer.

En prest, som är med smörjelse inwigd, nemligen öfwerstepresten, som han med lära eller lefwerne råkar att (utan föresats) gifwa folket orsak till synd och skuld, så är ett sådant syndoffer nödwändigt. Det war högst wigtigt och maktpåliggande, att öfwerstepresten hade akt uppå sig sjelf och uppå läran; ty då han syndade, så hade det inflytande på hela folket, minskade wälsignelsen för hela menigheten och ådrog församlingen en skuld. Församlingen fick bära en följd af skulden, men så gällde ock det framburna syndoffret Herranom äfwen för den; och jemte den felande, men försonade presten får ock församlingen wälsignelse af försoningen. Ps. 40: 13. Rom. 8: 3. 2 Cor. 5: 21. Gal. 3: 13.

4. Och skall hafwa stuten fram för HERran inför dörren af wittnesbördets tabernakel, och lägga sin hand på hans hufwud och slagta honom för HERran.

5. Och presten, som smord är, skall taga af hans blod och bära in uti wittnesbördets tabernakel.

6. Och skall doppa sitt finger uti blodet och stänka dermed sju resor för HERran inför förlåten i det heliga.

7. Och skall af samma blod stryka på hornen af rökaltaret, som står för HERran inuti wittnesbördets tabernakel, och gjuta allt blodet på bottnen af bränneoffrets altare, som står för dörren till wittnesbördets tabernakel.* *3 Mos. 5: 9; cap. 9: 9.

8. Och allt det feta af syndoffret skall han häfoffra; nemligen det feta som är öfwer inelfworna, och allt det feta som inwärtes är:

9. Båda njurarne med det feta som derpå är wid länderna, och det nätet öfwer lefren med njurarne:

10. Såsom man häfoffrar i tackoffret af oxen; och skall uppbränna det på bränneoffrets altare:

11. Men huden af stuten med allt köttet, samt med hufwudet och fötterna och inelfworna och goret;* *2 Mos. 29: 14. 4 Mos. 19: 5.

12. Det skall han allt utföra utur lägret på ett rent rum, dit man slår askan, och skall uppbränna det på wed i eld.* *3 Mos. 9: 11. Ebr. 13: 11.

13. Om en hel menighet i Israel försåge sig, och gerningen wore fördold för deras ögon, så att de gjort hade emot något HERrans bud, det de icke göra skulle, och worde så brottlige:* *4 Mos. 15: 24.

14. Och förnumme så sedan sin synd, som de gjort hade; så skola de hafwa en ung stut fram till syndoffer och ställa honom för dörren af wittnesbördets tabernakel:

Se 4 Mos. 15: 24.

15. Och de äldste af menigheten skola lägga deras händer på hans hufwud för HERran och slagta den stuten för HERran.

De äldsta föreställa hela församlingen.

16. Och presten, som smord är, skall bära blodet af stuten in uti wittnesbördets tabernakel:

17. Och doppa der in med sitt finger och sin resor stänka för HERran inför förlåten.

Förlåten mellan det heliga och det allraheligaste.

18. Och skall stryka af blodet på hornen af altaret, som står för HERran uti wittnesbördets tabernakel: och allt det andra blodet gjuta på bottnen af bränneoffrets altare, som står för dörren af wittnesbördets tabernakel.

Rökaltaret i det heliga skulle först stänkas.

19. Allt hans feta skall han häfoffra och uppbränna på altaret.

20. Och skall göra med denna stuten, såsom han gjorde med syndoffersstuten. Och alltså skall presten försona dem, och det warder dem förlåtet.

Såsom v. 4.

21. Och skall föra stuten utur lägret och bränna honom upp, såsom han uppbrände den förra stuten. Det skall wara syndoffret för menigheten.

22. Om en förste syndar och något gör emot HERans sin Guds bud, det han icke göra skulle, och warder brottlig owetande:

”En förste: den som i sin slägt eller i krigståg eller eljest wore ypperst aktad.”

23. Och förnimmer sin synd, som han gjort hafwer; han skall frambära till offers en getabok utan all wank:

24. Och lägga sin hand på bockens hufwud och slagta honom på det rum, der man slagtar bränneoffer för HERran: det ware hans syndoffer.

25. Sedan skall då presten taga af syndoffrets blod med sitt finger och stryka det på hornen af brännoffers altaret och det andra blodet gjuta på bottnen af bränneoffrets altare.

26. Men allt hans feta skall han uppbränna på altaret, lika såsom det feta af tackoffret: och alltså skall presten försona hans synd, och det warder honom förlåtet.

27. Om en själ af meniga folket syndar owetande, så att hon owetande gör emot något HERrans bud, det hon icke göra skulle, och blifwer så brottslig:

28. Eller förnimmer sin synd, som hon gjort hafwer; hon skall bära fram för ett offer en get utan wank för synden, som hon gjort hafwer.

29. Och skall lägga sin hand på syndoffrets hufwud och slagta det på bränneoffrets rum.

30. Och presten skall taga af blodet med sitt finger, och stryka på hornen af bränneoffrets altare, och allt blodet gjuta på bottnen af altaret.

31. Allt hennes feta skall hon aftaga, såsom man aftager det feta af tackoffret, och skall uppbränna på altaret till en söt lukt HERranom: och alltså skall presten försona henne, och det warder henne förlåtet.* *2 Mos. 29: 18. 3 Mos. 3: 14.

32. Men bär han fram ett får till syndoffer, så bäre en gymmer utan wank:

33. Och lägge sin hand på syndoffrets hufwud och slagte det till ett syndoffer på det rummet, der man slagtar bränneoffret.

34. Och presten skall taga af blodet med sitt finger och stryka på hornen af bränneoffrets altare och gjuta allt blodet på bottnen af altaret.

35. Men allt dess feta skall man aftaga, såsom han aftager det feta af tackoffrets får, och skall det uppbränna på altaret tlll ett HERrans offer. Och alltså skall presten försona hans synd, den han gjort hafwer, och honom warder det förlåtet.

Syndoffren hade afseende på enskilda bestämda synder; men icke kunde dermed synder emot sedebuden försonas; ty för sådane öfwerträdelser fastställde lagen hwarken syndoffer, ej heller öppnade den någon utwäg till förlåtelse, utan förkunnade bestämda straff. Syndoffren åsyftade endast öfwerträdelser och synder emot den kyrkliga inrättningen i Israel; men äfwen sådane öfwerträdelser kunde blott då genom syndoffer försonas, när de icke skett med afsigt och föresats, utan af okunnighet och swaghet. Hwarje öfwerträdelse af den ordning och inrättning, som Gud hade gifwit folket, ådrog det en skuld, och hwarje skuld fordrade en försoning, på det lagens helighet måtte erkännas. Det årliga stora syndoffret skedde på försoningsdagen. Ändamålet med syndoffret war icke försoning i allmänhet och själens öfwerlemnande åt Gud, såsom wid bränneoffret, utan försoning af den särskilda skulden. Bränneoffren motswarade både den stora försoningen i Christo Jesu i allmänhet och tillika menniskans rättfärdiggörelse genom tron på denna försoning, samt den nya födelsen, hwarigenom menniskan i sitt inre förwandlads af Guds Andes kraft och blifwer en ny skapelse, 2 Cor. 5: 17, som i nådens eld uppstiger till himmelen, hwilken eld för den gamla menniskan, för köttet och dess lustar, är dödande och förtärande. Deremot hade syndoffren sin motswarighet i Guds barns dagliga bättring, hwaruti alla swaghetssynder, fel och brister blifwa framburna till Försonaren och i Hans blod aftwagna och förlåtna. Med syndoffren offrades aldrig spisoffer. Detta har sin grund deruti, att försoningen måste wara skedd, innan trons frukter, som afbildas genom spisoffren, möjligen kunna åstadkommas.

5. Capitel.

Skuldoffers lag.

Om en själ syndar, så att hon hörer några bannor, och hon är dess wittne eller det sett eller förfarit hafwer, och icke hafwer tillsagt; hon är brottslig till en missgerning.

Bannor: swordomsröst, eller missbrukande af Guds namn, eller falsk ed.

2. Eller om en själ kommer wid något orent, antingen ett as af ett orent djur,* eller af boskap, eller af maskar, och wisste det icke, hon är oren och är brottslig. *3 Mos. 11.

Den som genom widrörande af någon död kropp blifwit sålunda oren, fick icke deltaga i gudstjensten eller infinna sig i helgedomen utan föregående rening.

3. Eller om hon kommer wid en oren menniska i hwad som helst orenhet, der menniskan kan med oren warda, och wisste det icke och förnimmer det sedan; den är brottslig.

Se cap. 11–17.

4. Eller om en själ swär, så att henne går af munnen att göra illa eller wäl, såsom en menniska wäl händer att swärja, och wisste det icke, och förnimmer det sedan; den warder brottslig på ett af detta.

5. När nu händer, att hon brottslig är på ettdera och bekänner, att hon derpå syndat hafwer:

Har en menniska gjort ett löfte att göra illa, antingen hon lofwat det med swordoms bekräftelse och ed eller icke, så måste, då hon kommer till insigt om att hon lofwat något syndigt, detta löfte brytas; ty det är större synd att hålla det än bryta det, men likwäl war sjelfwa löftet syndigt och fordrar bekännelse och afbön inför Gud samt allwarlig bättring.

6. Så skall hon för detta hennes synds brott, som hon gjort hafwer, bära fram HERranom af hjorden ett får eller en get, som foster haft hafwer, till syndoffer; så skall presten försona henne hennes synder.

7. Förmår hon icke ett får, så bäre HERranom för sitt brott, som hon brutit hafwer, twå turturdufwor eller twå unga dufwor; en till syndoffer, den andra till bränneoffer.

8. Och bäre dem till presten; han skall den första göra till syndoffer och wrida halsen sönder af henne och dock icke rifwa hufwudet ifrån.* *3 Mos. 1: 15.

9. Och stänka med syndoffrets blod på altarets wägg och låta det blodet, som öfwer är, utblöda på altarets botten: det är syndoffret.

10. Den andra skall han göra till bränneoffer efter dess rätt: och alltså skall presten försona henne hennes synd, som hon gjort hafwer, och det warder henne förlåtet.

11. Förmår hon icke twå turturdufwor eller twå unga dufwor, så bäre fram sitt offer, för sin synd, en tiondel af ett epha semlomjöl till syndoffer; men ingen olja skall han låta deruppå, eller rökelse låta komma deruppå: ty det är ett syndoffer.* *3 Mos. 1: 14.

Epha se 2 Mos. 16: 36; cap. 29: 40. 3 Mos. 27: 16. Man räknade detta offer till omkring 3 skålpund mjöl.

12. Och han skall bära det till presten, och presten skall taga deraf en hand full till åminnelse och bränna det upp på altaret HERranom till ett offer: detta är ett syndoffer.* *3 Mos. 4: 35.

13. Och presten skall så försona honom hans synd, som han gjort hafwer, och det warder honom förlåtet. Och det skall höra presten till såsom ett spisoffer.

Nemligen det öfriga, som icke fick offras, skulle tillhöra presten.

14. Och HERren talade med Mose och sade:

15. Om en själ förtager sig, så att hon med owetenhet syndar på något, som HERranom wigdt är; skall hon bära HERranom skuldoffer, en wädur af hjorden utan wank, den twå siklar silfwer är wärd, efter helgedomens sikel, till skuldoffer.

T. ex. om någon hade glömt att frambringa förstlingsoffren eller något annat, som skulle offras åt Herran enligt lagen, så war det en skuld, som med skuldoffer måste försonas. Men om man med wett och wilja försummade att offra åt Herran hwad föreskrifwet war, så skulle den menniskan utrotas. 4 Mos. 15: 30.

Presten skulle efter helgedomens sikel wärdera offret och derefter bestämma, om det war antagligt eller icke.

16. Dertill hwad han syndat hafwer på det wigda, skall han det igen gifwa, och ändå gifwa femtedelen derutöfwer. Och skall gifwa det till presten; han skall försona honom med skuldoffrets wädur, så warder det honom förlåtet.

17. Om en själ syndar och gör emot något HERrans bud, det hon icke göra skulle, och wisste det icke, hon är brottslig och är skyldig åt den missgerningen.* *3 Mos. 4: 2.

18. Och skall bära en wädur af hjorden utan wank, den ett skuldoffer wärd är, till presten. Han skall försona honom hans owetenhet, den han gjort hafwer och wisste det icke, så warder det honom förlåtet.

19. Det är skuldoffret, till hwilket han HERranom brottslig är.

Skuldoffren woro föreskrifna wid sådana synder, som blefwo begångna af okunnighet, swaghet och förseelse, och wid hwilka en yttre ersättning war möjlig. Syndoffren deremot woro föreskrifna, då ingen sådan ersättning war möjlig.

Då en menniska blifwer fattad af Guds nåd och förd till allwarlig bättring, så fordrar både Guds ord och det wäckta samwetet, att hon icke blott skall inför Gud bekänna och afbedja sina synder, utan också, så widt hon möjligen kan, bemöda sig att upphäfwa och omintetgöra alla skadliga följder af begångna synder; att hon skall ersättta skadan, om hon skadat sin nästa, så framt ersättning står i hennes förmåga, och att hon skall bedja den förolämpade nästan om förlåtelse, så framt den förolämpade är så sinnad, att han kan förstå Guds Andas werk. I annat fall skulle en sådan afbön endast gifwa anledning till smädelse. Utan ett allwarligt öfwergifwande af synden och utan redligt bemödande att godtgöra hwad man kan, och att upphäfwa följderna af förut begångna synder, är ångern icke sann.

Hwad de trognas swaghetssynder beträffar, så är det icke nog med att de i daglig bättring framgå till nådens thron, för att inför Herran förödmjuka sig och bedja om förnyad förlåtelse och nåd, utan, då de hafwa felat, så att Herrans ära derigenom blifwit wanhelgad, så måste de på allt sätt bemöda sig att godtgöra felet och bedja Gud om den rätta wisheten derwid. Hafwa de på något sätt skadat sin nästa, så måste, så widt möjligt är, full ersättning tillwägabringas. Har man i någon sak haft orätt, så måste det med ödmjukhet erkännas; har man sårat någons hjerta och känslor, så måste med uppriktighet och wänlighet full upprättelse gifwas. Allt med den wishet och försigtighet, som Guds Ande gifwer dem, hwilka bedja derom, och som den christliga kärleken fordrar. Sådan ersättning och upprättelse äro skuldoffrens motswarighet i det yttre lifwet i det Nya Testamentets tid.

6. Capitel.

Bränne-, Spis-, Wigelse- och Syndoffer.

Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Om en själ syndar och förtager sig för HERran, så att han nekar sin nästa, det han honom befallt hafwer, eller det han honom i god tro handfått hafwer, eller det han med wåld tagit* eller med orätt under sig slagit hafwer: *4 Mos. 5: 6.

3. Eller det tappadt war funnit hafwer, och säger der nej till med en falsk ed, och hwad det helst kan wara, det en menniska emot sin nästa bryter;

4. När nu sker, att han så syndar och sig förbryter, så skall han igen gifwa, hwad han så med wåld tagit hafwer eller med orätt under sig slagit, eller det honom befaldt war, eller det han funnit: hafwer:

Se 4 Mos. 5: 7.

5. Eller der han den falska eden öfwer gjort hafwer; det skall han alltsammans igen gifwa, och ändå gifwa femtedelen, deröfwer, honom som det tillhörde, på den dagen han sitt skuldoffer gifwer.* *2 Mos. 22: 7. 3 Mos. 5: 16.

6. Men för sin skuld skall han bära HERranom till presten en wädur af hjorden utan wank, den ett skuldoffer wärd är.

7. Så skall presten försona honom för HERran; så warder honom förlåtet allt det han gjorde, der han sig med förbröt.

8. Och HERren talade med Mose och sade:

9. Bjud Aaron och hans söner och såg: Detta är bränneoffrets lag. Bränneoffret skall brinna på altarets eldstad all natten intill morgonen; och allena altarets eld skall derpå brinna.

Det dagliga, wanliga bränneoffret, som måste offras hwarje morgon och afton, samt det tillfälliga, skulle så delas, att offerelden underhölls beständigt natt och dag, nemligen samma eld, som först nedkom af himmelen, cap. 9: 24.

Så skall trons eld alltid brinna i de trognas hjertan, och dess beständiga näring är Christus och Hans försoningsoffer. All uppriktig bön tillegnar sig detta offer och frambär det dagligen ånyo inför Gud, och dermed offras tillika den bedjandes hjerta och hela wäsende; ty Christus och den trogna själen kunna icke åtskiljas, utan att trons eld utsläckes.

10. Och presten skall kläda på sig sin linna kjortel och det linna nederklädet på sin kropp; och skall upptaga askan, som af bränneoffrets eld kommer uppå altaret, och lägga den jemte wid altaret.

Askan af de förbrända offren skulle hwarje morgon borttagas. Daglig sjelfpröfning, daglig rening, dagligt bortskaffande af allt det, som hindrar en förnyad andakt, är för alla trogna nödwändigt.

11. Och skall kläda sig af och kläda sig i andra kläder och bära askan ut om lägret på ett rent rum.* *3 Mos. 4: 12.

12. Elden på altaret skall brinna och aldrig utsläckas. Presten skall hwar morgon upptända weden deruppå och ställa bränneoffret der uppå och bränna deruppå det feta af tackoffret.

13. Alltid skall elden brinna på altaret och aldrig utsläckas.

Se Neh. 10: 34.

14. Och detta är spisoffrets lag, det Aarons söner offra skola för HERran på altaret.* *3 Mos. 2: 1, 14. 4 Mos. 15: 4.

15. Man skall häfoffra sin hand full af semlomjöl, af spisoffret och dess olja och allt rökelset, som ligger på spisoffret; och skall upptända det på altaret till en söt lukt, HERranom till åminnelse.* *3 Mos. 2: 9.

16. Det öfwer är, skall Aaron och hans söner förtära: och skola äta det osyradt på heligt rum, i gården till wittnesbördets tabernakel.

17. De skola intet baka med surdeg: ty det är deras del, den jag dem af mitt offer gifwit hafwer: det skall wara dem det allraheligaste, lika såsom syndoffret och skuldoffret.

18. Det mankön är ibland Aarons barn skola det äta.* Det ware edra efterkommande en ewig rätt om HERrans offer. Ingen skall komma der wid, utan han är wigd.† *4 Mos. 18: 9, 10. †2 Mos. 29: 37.

19. Och HERren talade med Mose och sade:

20. Detta skall wara Aarons och hans söners offer, som de skola offra HERranom på deras wigelsedag. Tiondedelen af ett epha semlomjöl till ewigt spisoffer, hälften om morgonen och hälften om aftonen.* *2 Mos. 16: 36.

21. Uti panna skall du göra det med olja, och bära det bakadt fram; och i stycken skall du det offra HERranom till en söt lukt.

22. Och presten, som af hans söner i hans stad smord warder, han skall göra det. Detta är en ewig rätt HERranom. Det skall allt uppbrändt warda.

23. Ty allt spisoffer, som för en prest sker, skall förtäras af eld och icke ätas.

24. Och HERren talade med Mose och sade:

25. Tala till Aaron och hans söner och säg: Detta är syndoffrets lag: på den staden, der du slagtar bränneoffret, der skall du ock slagta syndoffret för HERran; det är det allraheligaste.

På den staden: på det stället.

26. Presten, som syndoffret offrar, skall det äta på heligt rum, uti gården till wittnesbördets tabernakel.

27. Ingen skall komma wid dess kött, utan han är wigd. Och den som en klädnad stänker af dess blod, han skall twå sig på heligt rum.

28. Och krukan, der det uti kokadt är, skall sönderslås.* Är det en koppargryta, så skall man skura henne och skölja. med watten. *3 Mos. 11: 33.

Denna föreskrift wisar, huru sorgfälligt allt, som war helgadt åt Herran, skulle wårdas, att det icke på något sätt ohelgades, och att icke den minsta qwarlefwa deraf skulle kunna blanda sig uti något annat, som kokades i samma kärl.

29. Det mankön är ibland presterna, de skola äta deraf; ty det är det allraheligaste

30. Men allt det syndoffer, hwars blod buret warder in uti wittnesbördets tabernakel till försoning i det heliga, det skall man icke äta; utan uppbränna det med eld.* *3 Mos. 4: 5. Ebr. 13: 11.

7. Capitel.

Prestens del af skuld- och andra offer. Fett, blod.

Och detta är skuldoffrets lag, och det är det allraheligaste.

2. På det rummet, der man slagtar bränneoffret, skall man ock slagta skuldoffret, och stänka dess blod på altaret allt omkring.

3. Och allt dess feta skall man offra; stjerten och det feta som är på inelfworna:

4. Båda njurarne med det feta som derpå är wid länderna, och nätet Öfwer lefren med njurarne.

5. Och presten skall uppbränna det på altaret HERranom till ett offer. Det är ett skuldoffer.

6. Det mankön är ibland presterna, skola det äta på heligt rum; ty det är det allraheligaste.

7. Såsom syndoffret, så skall ock skuldoffret wara; bägges deras skall en lag wara. Och skall höra presten till, som derigenom försonar.

8. Den prest något bränneoffer offrar, honom skall tillhöra huden af bränneoffret, som han offrat hafwer.

9. Och allt spisoffer, som i ugn eller på halster eller uti panna bakadt warder, skall höra presten till, som det offrar.

Icke hela offret, utan den bestämda delen deraf skall tillhöra den offrande presten.

10. Och allt spisoffer, som med olja blandadt eller torrt är, det skall alla Aarons barn tillhöra, så det ena som det andra.

11. Och detta är tackoffers lag, det man HERranom offrar.

12. Wilja de göra ett lofoffer, så skola de offra osyrade kakor, blandade med olja, och osyrade tunnkakor, bestrukna med olja, och i panna bakade semlokakor, blandade med olja.

Lofoffren förenades med tackoffren, v. 13, 15. ”Dessa tu offren, lofoffer och tackoffer, äro räknade uti ett; tackoffer heter det då, när man slagtar får, oxar m. m., lofoffer, när man lägger dertill tunnkakor och kakor såsom spisoffer.” L.

13. Och sådana offer skola de göra på en kaka af syradt bröd till sitt tackoffers lofoffer.

Se cap. 2: 11.

14. Och ett af det allt skall offras HERranom till häfoffer, och skall höra presten till, som stänker tackoffrets blod.

15. Och lofoffrets kött i sitt tackoffer skall ätas på samma dagen, som det offradt warder, och intet låtas qwar intill morgonen.

16. Och ehwad det är ett löfte eller friwilligt offer, så skall det på samma dagen ätet warda, som det offradt är: om något qwar blifwer till den andra dagen, skall man ändå äta det.

17. Men hwad qwar blifwer af offradt kött intill tredje dagen, det skall uppbrännas i eld.

”De skulle äta det wälsmakande och icke genom långsamt sparande förderfwa det eller låta se någon misströstan om Guds dagliga omsorg.”

18. Och om någon äter på tredje dagen af det offrade köttet af hans tackoffer, så blifwer han icke tacknämlig, som det offrat hafwer; det skall icke heller warda honom tillräknadt, utan det blifwer en styggelse. Och hwad själ som deraf äter, han är brottslig till en missgerning.

”Den som skulle på tredje dagen deraf äta, han wore att anse såsom den der ej trodde, att Christus war på den dagen uppstånden.” Det war en otro af lika beskaffenhet som otro på Guds Sons uppståndelse.

19. Och det kött, som kommer wid något orent, det skall icke warda ätet, utan uppbrändt i eld. Den der ren är till lekamen, han skall äta det köttet.

20. Och den själ som äter af tackoffrets kött, det HERranom tillhörer, hennes orenhet ware öfwer henne, och han skall warda utrotad utur sitt folk.

21. Och om en själ kommer wid något det orent är, ware sig oren menniska, boskap, eller hwad eljest styggeligt är;* eller ock äter af tackoffrets kött, det HERranom tillhörer: den skall utrotad warda utur sitt folk. *3 Mos. 11.

Till deltagande i offermåltiderna fordrades nödwändigt en sådan renhet, som i lagen war föreskrifwen. Den som war oren och likwäl wågade deltaga i offren, skulle utrotas. Till ett wärdigt deltagande i Herrans måltid fordras, att menniskan skall skilja sig wid allt hwad orent är, synden och dess lustar, så att själen icke med wilja hyser syndiga tankar och begär eller i ord och gerning syndar uppsåtligen. Es. 1: 16–18. 1 Cor. 11: 27–31.

22. Och HERren talade med Mose och sade:

23. Tala med Israels barn, och säg: I skolen intet fett äta af fä, lam och getter.* *3 Mos. 3: 17; cap. 9: 10.

24. Men det feta af ett as, och hwad af wilddjur rifwet är, bruker eder till allahanda nytta; men icke skolen I äta det.

25. Ty den som äter det feta af den boskap, som HERranom till offer gifwen är, den samma själen skall utrotad warda utur sitt folk.

26. I skolen ock intet blod äta, antingen af boskap eller af fåglar, der I bon.* *3 Mos. 17: 10, 14; cap. 19: 26. 5 Mos. 12: 16, 23. Apg. 15: 20, 29; cap. 21: 25.

27. Hwilken själ som äter något blod, hon skall utrotad warda utur sitt folk.

28. Och HERren talade med Mose och sade:

29. Tala med Israels barn, och säg: Den som HERranom sitt tackoffer göra will, han skall ock bära med hwad som HERranom till ett tackoffer tillhörer.

Den offrande sjelf skulle frambringa sitt tackoffers gåfwa åt Herren; det bestämda stycket deraf skulle offras, innan han och andra fingo äta af offret.

30. Han skall med sin hand bära det fram till HERrans offer, nemligen, det feta på bröstet skall han frambära samt med bröstet, att de skola warda ett weftoffer för HERran.

Den offrande skulle bringa offret med egen hand inför Herren. Inför Gud kan icke den ena menniskan träda i den andras ställe, ingen kan wara den andras medlare; ty det är en Gud och en medlare mellan Gud och menniskor, nemligen den menniskan Christus Jesus, 1 Tim. 2: 5, och ingen annan kan wara medlare, se Ps. 49: 8, 9.

Det är således ett bewis på stor okunnighet och tanklöshet, då en menniska tror, att hon kan taga på sig en annans synd eller lägga sin synd på någon annan, såsom man ofta hörer: ”den synden tager jag på mig — den synden får du taga på dig”, och dylika uttryck, som äro helt och hållet hedniska. Bland hedningarne äro sådane meningar icke owanliga, men de äro stridande mot christendomen.

Den willfarelsen, att en from menniska skulle kunna af sin fromhet liksom dela med sig åt en annan, och hwilken willfarelse i den katholska kyrkan föranledt helgonens tillbedjande, har sin grund uti samma hedniska okunnighet, som den förstnämnde.

31. Och presten skall uppbränna det feta på altaret. Och bröstet skall höra Aaron till och hans söner.

32. Och den högra bogen skola de gifwa presten till häfoffer af deras tackoffer.

Jfr v. 30, 31. 1 Sam. 9: 24.

33. Och hwilken ibland Aarons söner offrar blodet af tackoffret och det feta; han skall ock hafwa den högra bogen på sin del.

34. Ty weftebröstet och häfwebogen hafwer jag tagit af Israels barn, af deras tackoffer, och hafwer gifwit det presten Aaron och hans söner till en ewig rätt.* *2 Mos. 29: 24.

Se 1 Cor. 9: 13. 2 Mos. 35: 22.

35. Detta är Aarons och hans söners wigelse af HERrans offer på den dagen, då de öfwerantwardade wordo till att wara HERranom prester.

Nemligen denna rättighet hade presterna i kraft af sin inwigning till embetet.

36. Då HERren bjöd på den dagen då Han dem wigde, hwad dem af Israels barn gifwas skulle, till en ewig rätt för alla deras efterkommande.

37. Och detta är bränneoffrets lag, spisoffrets, syndoffrets, skuldoffrets, fylleoffrets och tackoffrets.

Denna vers syftar på hela innehållet af dessa sju capitel, som omfatta hufwudsumman af offerlagen.

38. Det HERren på Sinai berg Mose böd den dagen, då Han böd honom till Israels barn, att de skulle offra deras offer HERranom uti den öknen Sinai.* *3 Mos. 26: 46; cap. 27: 34.

8. Capitel.

Presterna och tabernaklet smörjas, wigas.

Och HERren talade med Mose och sade:

2. Tag Aaron och hans söner med honom samt med deras kläder och smörjooljan och en stut till syndoffer; twå wädrar och en korg med osyradt bröd.* *2 Mos. 28: 2; cap. 29: 1.

3. Och församla all menigheten inför dörren af wittnesbördets tabernakel.

4. Mose gjorde såsom HERren honom böd, och församlade menigheten inför dörren af wittnesbördets tabernakel;

5. Och sade till dem: Detta är det, som HERren budit hafwer att göra.

6. Och tog Aaron och hans söner och twådde dem med watten.

7. Och drog honom den linna kjorteln uppå och band bältet omkring honom och klädde på honom den gula silkeskjorteln* och fick honom lifkjorteln uppå och gjordade honom öfwer lifkjorteln.† *2 Mos. 28: 31. †2 Mos. 29: 5, [et]c.

8. Och satte på honom skölden, och i skölden Ljus och Fullkomlighet.* *2 Mos. 28: 30.

9. Och satte honom hatten på hans hufwud och satte på hatten ofwanför hans änne ett gyldene spann på den heliga kronan: såsom HERren Mose budit hade.* *2 Mos. 28: 36, 39.

10. Och Mose tog smörjooljan* och smorde tabernaklet med allt det deruti war, och wigde det. *2 Mos. 30: 25.

11. Och stänkte dermed sju resor på altaret, och smorde altaret med all sin redskap, twättekaret med sin fot, att det skulle warda wigdt.

Wigningssmörjelsen skedde icke med bestrykning, utan med stänkning.

12. Och göt af smörjooljan på Aarons hufwud och smorde honom, att han skulle warda wigd.

13. Och hade Aarons söner fram och drog dem linna kjortlar uppå, och gjordade dem med bälten och band dem hufwor uppå; såsom HERren honom budit hade.

14. Och lät hafwa fram till sig en stut till syndoffer. Och Aaron och hans Söner lade sina händer på hans hufwud.* *2 Mos. 29: 10.

15. Sedan slagtades han. Och Mose tog af blodet och strök med fingret på hornen af altaret allt omkring och skärade altaret och göt blodet på altarets botten och wigde det, att han skulle försona det.

Då både tabernaklet och dess tillbehör tillika med bränneofferaltaret i särskilda afseenden föreställde hela församlingen såsom Herrans lefwande helgedom, i hwilken Han sjelf wille wara närwarande, så war det nödwändigt, att alla dessa ting skulle genom wigningen försonas och helgas till sina bestämda ändamål.

16. Och tog allt det feta af inelfworna; nätet öfwer lefren och båda njurarne med det feta derpå är och uppbrände det på altaret.

17. Men stuten med hans hud, kött och träck, brände han upp i eld utanför lägret; såsom HERren honom budit hade.* *2 Mos. 29: 14.

Emedan Mose icke war till prestembetet kallad, utan på Herrans befallning förrättade detta embete wid ett utomordentligt tillfälle, och werkställde inwigningen, så bar han icke blodet in uti helgedomen, såsom det eljest war föreskrifwet wid de wanliga syndoffren, cap. 6: 30, ej heller anwände han en del af köttet till spis, cap. 6: 26.

18. Och hade en wädur fram till bränneoffer: och Aaron med hans söner lade sina händer på hans hufwud.

19. Sedan slagtades han. Och Mose stänkte af blodet på altaret allt omkring:

20. Högg wäduren i stycken och brände upp hufwudet och styckena:

21. Och twådde inelfworna och fötterna med watten och brände så hela wäduren upp på altaret. Det war ett bränneoffer till en söt lukt, ett offer HERranom; såsom HERren honom budit hade.

22. Han hade ock fram den andra, wäduren, som är fylleoffrets. Och Aaron med hans söner lade sina händer på hans hufwud.

23. Sedan slagtades han. Och Mose tog af hans blod och strök på högra örontippen af Aaron och uppå tummen af högra handen och på den största tån af hans högra fot.

24. Och hade fram Aarons söner, och strök af blodet på deras högra örtipp och på tummen af deras högra hand och på största tån af deras högra fot: och stänkte blodet på altaret allt omkring.

25. Och tog det feta och stjerten och allt det feta på inelfworna, och nätet på lefren, bada njurarne med det feta deruppå är och den högra bogen.

26. Dertill tog han utaf korgen, der det osyrade brödet uti war för HERran, en osyrad kaka, och en kaka af det oljade brödet och en tunnkaka, och lade det på det feta och på högra bogen.

27. Och fick allt detta Aaron och hans söner på händerna och weftade det för ett weftoffer för HERran.

28. Och tog det allt igen af deras händer och brände det upp på altaret ofwan uppå bränneoffret; ty det är fylleoffer till en söt lukt, ett offer HERranom.

29. Och Mose tog bröstet, och weftade det till ett weftoffer för HERran af fylleoffrets wädur: den kom Mose på hans del; såsom HERren honom budit hade.

30. Och Mose tog af smörjooljan* och af blodet på altaret och stänkte på Aaron och hans kläder, på hans söner och deras kläder och wigde så Aaron och hans kläder, hans söner och deras kläder med honom. *3 Mos. 10: 7.

31. Och sade till Aaron och hans söner: Koker köttet för dörren af wittnesbördets tabernakel; och äter det der, dertill med brödet i fylleoffrets korg, såsom mig budet är och sagdt, att Aaron och hans söner skulle äta det.

32. Hwad öfwer blifwer af köttet och brödet, det skolen I uppbränna på eld.

33. Och I skolen icke utgå i sju dagar ifrån dörren af wittnesbördets tabernakel allt intill den dagen, då edra fylleoffersdagar äro ute; ty i sju dagar äro edra händer fyllda:

I dessa sju dagar skulle wigningshögtidligheterna räcka.

34. Såsom det på denna dag skedt är: HERren hafwer så budit att göra, på det I skolen wara försonade.

35. Och I skolen blifwa för dörren af wittnesbördets tabernakel dag och natt i sju dagar långt. Och skolen taga wara på HERrans wakt, att I icke dön: ty så är mig budet.

36. Och Aaron med hans söner gjorde allt det Herren genom Mose budit hade.

I detta capitel beskrifwes werkställandet af allt det, som Herren förut hade föreskrifwit, 2 Mos. 28: 1. 2 Mos. 29: 1, 2.

9. Capitel.

Aarons första offer. Eld af himmelen.

Och på åttonde dagen kallade Mose Aaron och hans söner och de äldsta i israel;

Sedan inwigningens sju dagar woro tilländalupne, så förrättade Aaron och hans söner offentligen sitt embete på den åttonde dagen.

2. Och sade till Aaron: Tag till dig en ung kalf till syndoffer och en wädur till bränneoffer, båda utan wank, och haf dem fram för HERran.* *2 Mos. 29: 1.

3. Och tala med Israels barn och säg: Tager en getabock till syndoffer och en kalf och ett får, båda årsgamla och utan wank, till bränneoffer:

4. Och en oxe och en wädur till tackoffer, att wi offra för HERran; och ett spisoffer blandadt med olja: förty i dag skall HERren låta eder se sig.

5. Och de togo det Mose budit hade inför dörren af wittnesbördets tabernakel: och hela menigheten gick fram och stod för HERran.

6. Då sade Mose: Detta är det HERren budit hafwer, att I göra skolen; så warder HERrans härlighet sig se låtande.

7. Och Mose sade till Aaron: Gack fram till altaret, och gör ditt syndoffer och ditt bränneoffer, och försona dig och folket. Derefter gör folkets offer och försona desslikes dem; såsom HERren budit hafwer.

Med det första syndoffret måste öfwerstepresten försona sig och folket gemensamt, hwilket wisar att af prestens synder en skuld widlåder församlingen. Med det andra syndoffret försonade han folket särskildt.

8. Och Aaron gick fram till altaret och slagtade kalfwen till sitt syndoffer.

9. Och hans söner buro blodet till honom, och han doppade med sitt finger i blodet och strök på hornen af altaret och göt blodet på bottnen af altaret:

Se cap. 8: 15. Här berättas korteligen werkställandet af det, som befalldes cap. 4: 7.

10. Men det feta och njurarne och det nätet på lefren af syndoffret brände han upp på altaret; såsom HERren hade budit Mose.

Den himmelska elden upptände först folkets syndoffer, v. 24. Aaron begagnade här till sitt offer densamma eld, hwarmed Mose hade antändt offren.

11. Och köttet och skinnet brände han upp på eld utanför lägret.

12. Sedan slagtade han bränneoffret, och Aarons söner buro blodet till honom, och han stänkte det på altaret allt omkring.

13. Och de buro bränneoffret till honom styckadt, och hufwudet: och han brände det upp på altaret.

14. Och han twådde inelfworna och fötterna och brände det upp ofwanpå bränneoffret på altaret.

15. Derefter bar han fram folkets offer och tog bocken, folkets syndoffer, och slagtade honom och gjorde ett syndoffer deraf, såsom det förra.

16. Och bar bränneoffret fram och gjorde såsom det sig borde.

17. Och bar fram spisoffret dertill, och tog sin hand full och brände det upp på altaret förutan morgonens bränneoffer.

18. Sedan slagtade han oxen och wäduren till folkets tackoffer: och hans söner buro honom blodet; det stänkte han på altaret allt omkring.

19. Men det feta af oxen och wäduren, stjerten och det feta som war öfwer inelfworna, och njurarne och nätet öfwer lefren:

20. Allt detta feta lade de på bröstet, och brände det feta upp på altaret.

21. Men bröstet och den högra bogen weftade Aaron till ett weftoffer för HERran; såsom Mose budit hade.

22. Och Aaron hof sin hand upp till folket och wälsignade* dem; och gick neder, sedan han syndoffret, bränneoffret och tackoffret gjort hade. *4 Mos. 6: 23.

Wälsignelsen uttalades från den upphöjda altarplatsen, till hwilken man uppgick på trappsteg.

23. Och Mose och Aaron gingo in uti wittnesbördets tabernakel. Och då de gingo åter ut igen, wälsignade de folket. Då lät HERrans härlighet se sig för allt folket.

Det är ifrån Herran sjelf all wälsignelse kommer. Mose och Aaron gingo in i helgedomen inför Herran och undfingo der den wälsignelse, som de sedan, då de kommo ut, meddelade åt folket. Så är Christus, wår himmelske Öfwersteprest, ingången uti den himmelska helgedomen, och har undfått wälsignelse och gåfwor utan mått, hwilka han dagligen utdelar bland sina återlösta och meddelar daglig wälsignelse, Ps. 68: 19. Eph. 4: 8. Hans hand är beständigt uträckt öfwer församlingen, och från den uträckta presterliga handen nedströmma oupphörligt wälsignelser, af hwilka hwarje hjerta blifwer delaktigt i den mån det will emottaga dem. De, som wilja emottaga, blifwa deraf delaktige, såsom jorden indricker regnet; från dem, som icke wilja emottaga, bortflyter all andelig wälsignelse, och går för dem förlorad, likasom regnet bortflyter från hälleberget. Es. 45: 8.

Herrans härlighet uppenbarade sig sannolikt genom en himmelsk glans, som utgick af molnstoden och omgaf och uppfyllde tabernaklet.

24. Ty eld kom ut ifrån HERran och förtärde bränneoffret och det feta på altaret.* Då allt foIket såg detta, fröjdade det sig, och föllo på deras anlete. *1 Mos. 4: 4. 1 Kon. 18: 38. 2 Chrön. 7: 1.

Elden, som förtärde bränneoffret, kom antingen från den klara, ljusa molnstoden, eller omedelbarligen från himmelen, såsom en ljungeld. Dermed wisade Herren, att Han såg täckeligt till dessa offer såsom till Abels offer. Han gaf dermed tillkänna, att hela denna inrättning och gudstjenst war öfwerensstämmande med Hans heliga wilja och föreskrift, och denna eld war bönhörelsen af många böner, ett swar från himmelen på många suckar från ångerfulla och nådehungriga hjertan. Så swarar Gud ännu alltid med nådens eld på hwarje uppriktig bönesuck, som uppsändes till Honom, fastän detta swar icke alltid sker på ett sådant sätt, att det förnimmes. Denna eld war en förebild af den Helige Andes eld, som Christus åt menniskorna förwärfwat, och som på Pingstdagen och wid andra tillfällen kom ned öfwer lärjungarne och öfwer alla, som med tron hörde ordet förkunnas. Apg. 2: 1–11. Joel 2: 30–32. Apg. 10: 44–47. Först nedkom den Helige Ande öfwer Christus sjelf wid Hans dop, och Fadrens röst af himmelen förklarade: Denne är min käre Son, i hwilken jag hafwer ett godt behag. Då Gud i Gamla Testamentet genom eld från himmelen förklarade sitt wälbehag till församlingens offer, så skedde detta för Christi skull; och elden hade således samma betydelse som rösten af himmelen wid Jesu dop, såsom om Gud med denna eldsröst wille säga: Jag antager dessa offer för edra synder för min Sons skull, i hwilken jag hafwer ett godt behag. Man tror, att det war aftonbränneoffret, som förtärdes af denna himmelska eld, sedan dagen hade blifwit tillbragt, och många offer framburna i lydnad för Herrans bud och stadgar. Sedan denna eld blifwit tänd, fick den icke slockna. Det antages såsom sannolikt, att den blef underhållen ända till dess den på nytt upptändes wid inwigningen af Salomos tempel, 2 Chrön. 7: 1. Derefter blef den underhållen, till dess den afgudiske konungen Manasse lät den slockna; och derefter tändes den aldrig mer. Men trons och kärlekens eld i fromma hjertan fortfor att brinna, ända till dess Christus kom, såsom Jesu moder sjelf och Simeon och Hanna wisade; och sedan blef denna eld i större klarhet upptänd i den christna församlingen och brinner ännu, fastän till en stor del i det fördolda, i Christi kyrka. Rom. 12: 11. Col. 3: 3. Eph. 4: 30. 1 Thess. 5: 19.

10. Capitel.

Nadabs, Abihus död. Folkets klagan. Win förbjudes. Prestens del.

Och Aarons söner, Nadab och Abihu, togo hwar sitt rökelsekar och lade eld deruti och lade rökwerk deruppå och buro främmande eld fram för HERran, det Han dem icke budit hade.

Elden till denna rökelse blef således icke tagen af den eld, som Herren sjelf hade upptändt på bränne-offeraltaret; utan de togo i det stället annan eld twärt emot Guds föreskrift. Se cap. 9: 24. 4 Mos. 16: 46. Wi weta icke, antingen de gjorde det i ond afsigt, för att fresta Gud, huruwida lagen i alla stycken måste uppfyllas; eller om de gjorde det af tanklöshet.

2. Då kom en eld ut ifrån HERran och förtärde dem, så att de blefwo döde för HERran.* *3 Mos. 16: 1. 4 Mos. 3: 4; cap. 26: 61. 1 Chrön. 24: 2.

Antingen från altaret, der Herren hade upptändt elden, eller utur molnstoden (2 Mos. 16: 10.) utfor en eldstråle, som utsläckte deras lif.

3. Då sade Mose till Aaron: Detta är det HERren sagt hafwer: Jag skall warda helgad på dem som nalkas mig, och för allt folk skall jag härlig hållen warda.* Och Aaron teg stilla. *2 Mos. 29: 43.

Dessa Herrans ord blefwo sannolikt just wid detta tillfälle åt Mose meddelade, att han skulle förehålla Aaron detta eftertryckliga återupprepande af samma föreskrift, som förut war gifwen, 2 Mos. 19: 22. 3 Mos. 8: 35. Detta stränga straff skedde till en warning både för alla presterna i Guds församling och för hela menigheten. Elden på bränne-offeraltaret war nemligen en sinnebild af nådens eld, som Guds Ande upptänder i de trognas hjertan, således af den Helige Andes werksamhet och inneboende. Den främmande elden är då en bild utaf all den egna eld, som en menniska har, de egna tankarne, inbillningarne och känslorna, den egna wiljan, lustarne, den egna rättfärdigheten, med ett ord, en bild af den gamla menniskan och af den brand, som mörkrets ande deruti har upptändt. Att träda inför Herran med denna eld, att framgå till Honom med sin egen wilja och i förtröstan på den egna rättfärdigheten och den eld, som är af jordiskt och naturligt ursprung, eller som blifwit upptänd af blixtar från afgrunden, måste således wara en stor förbrytelse, ty det är att trotsa Herran. Man understår sig då att sjelf bestämma medel och sätt, huru menniskan skall tjena Gud, likasom då Cain bestämde sitt offer och frambar det i otro och olydnad.

Nadab och Abihu blefwo dödade för denna förbrytelse, till en warning för oss alla. Christna äro kallade till medlemmar af det andliga presterskapet. Hwar och en som will tjena och tillbedja Gud utan ånger och bättring, utan lefwande tro på Försonaren, utan den Helige Andes rättfärdiggörande, pånyttfödande och helgandenåd, syndar på samma sätt som Nadab och Abihu, och har efter nådetidens slut, om ingen omwändelse sker, samma dom att wänta. Guds straffdomar ådagalägga Guds helighet och rättfärdighet. Es. 5: 16.

4. Men Mose kallade till sig Misael och Elzaphan, Usiels* söner, Aarons faderbroders, och sade till dem: Går fram och bärer edra bröder här ut af helgedomen, ut för lägret. *2 Mos. 6: 18. 4 Mos. 3: 19.

5. Och de gingo fram och buro dem med deras linnekjortlar ut för lägret; såsom Mose sagt hade.

6. Då sade Mose till Aaron och hans söner Eleazar och Ithamar: I skolen icke blotta edra hufwuden, icke heller rifwa edra kläder, att I icke dön, och wrede kommer öfwer hela menigheten: låter edra bröder af hela Israels hus gråta öfwer denna branden, som HERren gjort hafwer.

Aaron och hans twå öfriga söner kunde icke deltaga i begrafningen, ty de skulle derigenom blifwit förorenade. Icke heller war det dem tillåtet att offentligen wisa tecken till sorg. Att blotta hufwudet war ett af sorgetecknen i Österlanden. Ännu i dag brukas det aldrig i Österländerna, att man i sällskap eller wid gudstjensten eller andra tillfällen om dagen aflägger hufwudbonaden. Att sönderrifwa kläderna war också tecken till sorg.

7. Men I skolen icke gå ut igenom dörren af wittnesbördets tabernakel: annars kunden I dö: ty HERrans smörjoolja är på eder. Och de gjorde, såsom Mose sade:

8. Men HERren talade med Aaron och sade:

9. Du och dina söner med dig skolen icke dricka win eller starka drycker, när I gån in uti wittnesbördets tabernakel, att I icke skolen dö.* Det ware en ewig rätt för alla edra efterkommande. *Hes. 44: 21. 1 Tim. 3: 3. Tit. 1: 7.

10. Att I mågen åtskilja hwad heligt och oheligt, hwad rent och orent är;

11. Och att I mågen lära Israels barn alla rätter, som HERren till eder genom Mose sagt hafwer.

Ett märkwärdigt Herrans bud möter oss här, som enligt Guds wilja bör wara en ewig rätt för alla Israels efterkommande, för alla medlemmar af det andliga Israel. Gud, som kände menniskohjertats arghet, illfundighet och swaghet, påbjuder här en fullkomlig försakelse af berusande dryck för presterna, då de gingo att förrätta sitt heliga embete; på det att ingen prest måtte blottställas för faran att duka under för rusdryckens makt. Alla skäl, som föranledde stiftandet af denna lag för Gamla Testamentets presterskap, qwarstå i det Nya; och andra hafwa tillkommit. Ingen dag är, på hwilken icke presten i det Nya Testamentet kan blifwa kallad att förkunna Herrans rätter och utdela sjelfwa sakramentet, då han således behöfver samma redighet, urskilning och sans. Dessutom måste den starke försaka för den swages skull. Presten skall wara hjorden en föresyn i all ting, Tit. 2: 7; så äfwen häruti.

12. Och Mose talade med Aaron och med hans återlefda söner Eleazar och Ithamar: Tager det öfwerblifwet är af spisoffret af HERrans offer, och äter det offradt wid altaret; ty det är det allraheligaste.* *3 Mos. 2: 3; cap. 6: 16.

13. Och I skolen äta det på ett heligt rum, ty det är din rätt och dina söners rätt af HERrans offer: ty så är mig budet.

14. Weftebröftet* och häfwebogen skall du och dina söner och dina döttrar med dig äta på rent rum: ty denna rätten ar dig och dina söner gifwen till israels barns tackoffer. *2 Mos. 29: 24.

15. Ty häfwebogen och weftebröftet med det fetas offer skola inbäras, att de skola warda weftade till weftoffer för HERran. Derföre är det ditt och dina barns till en ewig rätt; såsom HERren budit hafwer.

16. Och Mose sökte efter syndoffrets bock*, och fann honom wara uppbränd. Och han wardt wred öfwer Eleazar och Ithamar, Aarons söner, de ännu igenlefde woro; och sade: *3 Mos. 9: 3.

17. Hwi hafwen I icke ätit syndoffret på heligt rum, efter det är det allraheligaste, och han hafwer gifwit eder det, på det I skolen bära menighetens missgerningar och försona dem för HERran?

Se 2 Mos. 28: 38. ”Så skulle presterna taga till sig af folkets syndoffer, till en afmålning, att Christus, wår rätte Öfwersteprest, hafwer burit alla werldens synder”. På syndoffren lågo folkets synder, och genom ätandet skedde liksom en wäsensförening mellan presterna och sjelfwa syndoffren, så att presterna på detta sätt buro folkets synder. På detta sätt framställdes i sinnebild och förebild Christus, den sanne Öfwerstepresten, som tillika sjelf är syndoffret för alla werldens synder, hwilken bar wår krankhet och lade uppå sig wår sweda. Es. 53: 4.

18. Si, hans blod är icke kommet in uti det heliga: I skullen hafwa ätit det in i det heliga, såsom mig budet är.* *3 Mos. 6: 26.

”Efter hans blod icke war buret in i det heliga, skulle det offret icke warda alls uppbrändt, utan ätet; men hwilkas blod inburet wardt, det måtte man icke äta, utan allt uppbränna.” L.

Det heliga betecknar gården utanför tabernaklet, som synes af cap. 6: 26.

19. Men Aaron sade till Mose: Si, i dag hafwa de offrat deras syndoffer och deras bränneoffer för HERran: och mig är så gånget, som du ser. Skulle jag i dag äta af syndoffer, och wara wid godt mod för HERran?

I den djupa sorg, som uppfyllde Aarons fadershjerta öfwer hans söners död, kunde han icke wara glad, och ansåg sig derföre icke skicklig till denna offermåltid, hwarwid hjertat skulle fröjdas för försoningens skull.

20. Då Mose det hörde, war han till frids.

11. Capitel.

Rena och orena djur.

Och HERren talade med Mose och Aaron och sade till dem:

2. Taler med Israels barn och säger: Desse äro de djur, som I äta skolen ibland alla djur på jorden.* *5 Mos. 14: 4. Apg. 10: 14.

Grunden till åtskilnaden emellan rena och orena djur angifwes i 3 Mos. 20: 24–26. Jfr Apg. 10: 10–16. Såsom Herren åtskilt Israel från andra folk, att det skulle wara ett heligt folk för Honom, så skulle till beständig åtanka af denna skilnad Israels folk skilja de rena djuren ifrån de orena. Israel skulle således genom sin dagliga mat och dryck påminnas om den stora barmhertighet, som Gud bewisat dem, att Han hade af alla folk utwalt dem till den höga kallelsen att wara Hans egendomsfolk, samt om deras pligt att icke wara hedningarne like. Djurwerlden är liksom en afspegling af menniskoslägtet i dess mångfaldiga egenskaper och förhållanden, och isynnerhet i afseende på de twå wäsendtligen motsatta rigtningarne, som tillkännagifwas med de twå uttrycken: Guds barn och menniskors barn. De som med tron fasthålla sig wid Herran, äro derigenom rena; de som hålla sig till denna werlden, hafwa syndens orenlighet till dess makt och wäsende qwar i sina hjertan. Somliga djur äro liksom lefwande uttryck af wissa syndiga egenskaper och böjelser bland menniskorna. I motsats mot Israels folk war således hela hednawerlden oren, så länge som hedningarnes ljus ännu icke war kommet, nemligen Christus och Hans Evangelium, Luc. 2: 32. Så snart detta ljus war kommet och hedningarne skulle upptagas i Guds rike, så uppenbarades Guds wilja härutinnan för Aposteln genom en syn, i hwilken orena djur wisades för honom. Han fick befallning att äta deraf med den förklaring, att Herren sjelf hade gjort dem rena, Apg. 10: 11–15. Af denna syn förstod Aposteln, att tiden war kommen, som i Guds ord war förutsagd, då hedningarne, så wäl som Israels folk, skulle blifwa renade från sina synder genom Jesu blod. Den skilnad emellan rena och orena djur, som är gjord i Mose lag, är således i Nya Testamentet upphäfwen; ty medelbalken är nedbruten, Eph. 2: 14. Men i sjelfwa naturen ligga orsaker, hwarföre alla bildade folk undwika att äta wissa djurarter. Äfwen häraf kan man finna, att hela naturen för syndens skull i mer eller mindre mån ligger under den förbannelse hwarom läses i 1 Mos. 3: 17. Det prophetiska ordet gifwer också en och annan wink derom, att en stor förändring skall ske i djurwerlden, då Guds rike blifwer upprättadt på jorden i sin fulla kraft. Es. 11: 6–8; cap. 65: 25.

3. Allt det som ibland djuren twåklöfwadt är och idisslar, det skolen I äta.

4. Men det som idisslar och är klöfwadt, dock icke twåklöfwadt, såsom kamelen, det är eder orent, och I skolen icke äta det.

5. Kuniler idissla wäl; men de äro icke twåklöfwade; derföre äro de orene.

6. Haren idisslar ock; men han är icke twåklöfwad: derföre är han eder oren.

7. Och swinet är wäl twåklöfwadt; men det idisslar icke: derföre är det eder orent.

Se Es. 65: 4. Es. 66: 3, 17.

8. Af dessas kött skolen I icke äta, och icke komma wid deras as: ty de äro eder orena.

Att bortskaffa ett dödt, orent djur war nödwändigt, emedan det förorsakade orenhet.

9. Detta skolen I äta ibland det som i wattnet är: allt det som spol och fjäll hafwer i floder, i hafwet och i bäckar; det skolen I äta.* *5 Mos. 14: 9.

10. Men allt det som icke hafwer spol och fjäll i hafwet och i bäckar, ibland allt det som röres i wattnet, och allt det som lefwer i watten, det skall wara eder en wederstyggelse;

11. Att I icke äten af dess kött: och skyr wid deras as:

12. Ty allt det som icke hafwer spol och fjäll i wattnet, der skolen I sky wid.

13. Och detta skolen I sky wid ibland fåglarne, att I icke äten dem:* örnen, höken, falken, *5 Mos. 14: 12.

14. Gamen, gladan och det af deras art är:

15. Och alla korpar med deras art:

16. Strutsfågeln, ugglan, göken, sparfhöken med sin art:

17. Stenugglan, swanen, ufwen:

18. Flädermusen, rördrommen:

19. Storken, hägern, skrikan med sin art: widhöfden och swalan.

20. Och allt det sig rörer ibland fåglarne och går på fyra fötter, det skall wara eder en wederstyggelse.

21. Dock detta skolen I äta af fåglar, det sig rörer och går på fyra fötter, hwilkas knän stå tillbaka, der det med hoppar på jorden:

22. Deraf mån I äta, såsom är Arbe med sin art och Saleam med sin art och Hargol med sin art och Hagab med sin art.

Här menas wissa slags stora gräshoppor, som det war lofligt att äta.

23. Allt det eljest hafwer fyra fötter ibland fåglarne, det skall wara eder en wederstyggelse.

24. Och I skolen räkna dem orena. Den som kommer wid deras as, han skall wara oren allt intill aftonen.* *3 Mos. 5: 2.

25. Och den som någon deras as bär, han skall twå sina kläder och skall blifwa oren allt intill aftonen.

26. Derföre allt det djur, som klöfwadt är och icke twåklöfwadt och idisslar icke, det skall wara eder orent: den som kommer derwid, han blifwer oren.

Härigenom woro således flerklöfwade djur, såsom hundar, lejon m. fl. samt de, som hafwa hel klöf (hof), såsom häftar, åsnor m. fl. förbjudna.

27. Och allt det, som går på händer ibland djuren, som gå på fyra fötter, det skall wara eder orent: den som kommer wid deras as, han skall wara oren allt intill aftonen.

28. Och den som deras as bär, han skall twå sina kläder och wara oren allt intill aftonen; ty allt sådant är eder orent.

29. Desse skola ock wara eder orena ibland de djur, som krypa på jorden: lekatten, musen, paddan, hwart efter sitt slag:

30. Igelkotten, molken, ödlan, stellion, mullwaden:

31. De äro eder orena ibland allt det som kryper; den som kommer wid deras as, han skall wara oren intill aftonen.

32. Och allt det som ett sådant dödt as påfaller, det warder orent: ware sig allahanda träkäril eller kläder eller skinn eller säck, och all sådan redskap, der man något med gör, skall man låta i watten, och det blifwer orent intill aftonen; så warder det rent.

33. Allahanda lerkäril, om ett sådant as deruti faller, warder allt orent, som deruti är, och skall sönderslås.

34. All mat som man äter, om det wattnet kommer der uti, den är oren: och all dryck, som man dricker af allahanda sådana käril, är oren.

Om någon göte rent watten deröfwer, för att rena denna mat, så förblef den dock oren.

35. Och allt det som ett sådant as på faller, det blifwer orent, ware sig ugn eller kittlar, det skall man slå sönder; ty det är orent och skall wara eder orent.

36. Dock brunnar, fällor och dammar äro rene: den som kommer wid deras as, han är oren.

37. Och om ett sådant as fölle på säd, som man sått hafwer, så är hon dock ren.

38. Men gjuter man watten på s äden, och sedan fölle sådant as deruppå, så worde hon eder oren.

39. Om ett djur dör, det I äta mågen; den som kommer wid det aset, den är oren intill aftonen.

40. Den som äter af sådant as, han skall twå sina kläder och skall blifwa oren intill aftonen: så ock den som bär ett sådant as, han skall twå sina kläder och blifwa oren intill aftonen.

Då någon owetande genom sådant ätande blifwit oren, så kunde han sålunda renas; men hade han med wett och wilja ätit det orena, så skulle han utrotas, emedan det war en uppsåtlig olydnad emot den Heliges bud.

41. Det som krälar på jorden, skall wara eder en wederstyggelse, och man skall icke äta det.

42. Och allt det som går på buken, och allt det som går på fyra eller flere fötter, af allt det som krälar på jorden, det skolen I icke äta; ty det skall wara eder en wederstyggelse.

43. Görer edra själar icke till styggelse, och besmitter eder icke deruppå, så att I blifwen orene.

44. Ty jag är HERren eder Gud: derföre skolen I helga eder, att I blifwen helige; ty jag är helig: och I skolen icke orena edra själar på något krälande djur, som på jorden krälar.

I skolen genom lydnad mot mina bud och stadgar wisa, att I ären ett folk, som tillhör den ende, rene och helige Guden.

Israeliterna woro således förpligtade att taga sig till wara för ganska mycket, som förorenade, och hwarigenom menniskan blef ur stånd att nalkas Herren och att hafwa gemenskap med rena menniskor. Genom denna beständiga uppmärksamhet, som war föreskrifwen, skulle de lära att taga sig till wara för syndens mångfaldiga orenligheter, som genom de orena djuren afbildades.

Wi böra äfwen märka, att bland hedningarne woro wissa djur och fåglar särskildt egnade åt wissa afgudar och ansågos såsom deras tillhörighet. Sålunda war t. ex. swinet ansedt såsom helgadt åt den afgud, som kallades Venus, kärlekens gudinna, som afbildades såsom en skön qwinna. Wid denna slags afgudadyrkan war otuktssynden wanlig. Swinet war således en passande sinnebild af all köttslig orenlighet och ansågs alltid af Judarne med största afsky.

45. Ty jag är HERren, som hafwer fört eder utur Egypti land, att jag skall wara eder Gud: derföre skolen I wara helige, ty jag är helig.* *3 Mos. 19: 2; cap. 20: 7. 1 Pet. 1: 16.

46. Detta är lagen öfwer djur och fåglar och allahanda krälande djur i wattnet och allahanda djur som kräla på jorden:

47. Att I skolen weta åtskilnad på hwad orent och rent är, och hwad djur man äta och hwad man icke äta skall.

12. Capitel.

Barnaföderskors renselse.

Och HERren talade med Mose och Sade:

2. Tala med Israels barn, och säg: När en qwinna undfår säd och föder piltebarn, då skall hon wara oren i sju dagar, så länge hon lider sin krankhet.* *3 Mos. 15: 19. Luc. 2: 22.

Genom födelsen fortplantas synden i menniskoslägtet; med hwarje födelse framkommer en menniska, som är af synden förgiftad, och med synden står döden i oupplösligt sammanhang. Mellan födelsen och döden ligger synden, som i så mångfaldiga hänseenden uppfyller hela menniskolifwet, och särdeles djupt har synden fattat rotfäste i menniskoslägtets könsförhållanden. Nu föreskrifwer Mose lag wissa reningar, såsom nödwändiga efter hwarje födelse. Att barnaföderskan af lagen förklarades oren under en wiss tid, efter hwilken ett laglig rening måste ske, skulle påminna hela folket derom, att menniskan aflas och födes i synd, att hon kommer syndig till werlden, och att försoning och rening behöfwas. Si, jag är af syndelig säd född, och min moder hafwer mig i synd aflat. Ps. 51: 7. Den födde kan ej wara af annan beskaffenhet än säden, hwaraf han född är.

3. Och på åttonde dagen skall man omskära hans förhuds kött* *1 Mos. 17: 12. Luc. 2: 21. Joh. 7: 22.

4. Och hon skall hemma blifwa tre och trettio dagar uti hennes renselseblod. Intet heligt skall hon komma wid, och till helgedomen skall hon icke komma, till dess hannes renselsedagar äro ute.

5. Föder hon pigebarn, så skall hon wara oren i twå weckor, så länge hon lider sin krankhet, och skall sex och sextio dagar hemma blifwa i hennes renselseblod.

I denna föreskrift ligger en påminnelse derom, att genom qwinnan synden först inkom i werlden.

6. Och när hennes renselsedagar äro ute efter son eller dotter, skall hon bära fram ett årsgammalt lam till bränneoffer och en ung dufwa eller turturdufwa till syndoffer prestenom för dörren till wittnesbördets tabernakel.

Genom bränneoffret skulle barnaföderskan på nytt ingå i gemenskap med Gud och gifwa sitt hjerta åt Honom. Genom syndoffret försonades synden, och hon renades derigenom från allt det syndiga, som med barnafödelsen hade warit förknippadt. Det war en bekännelse och afbön tillika, en bön om förlåtelse för det hon sjelf war syndig, och om förlåtelse för det hon icke kunnat föda till werlden en syndfri menniska efter Guds wilja, utan hade födt ett syndigt barn. I dessa offer ligger således en bekännelse af det syndiga hos menniskan, som genom födelsen fortplantas, och i försoningen genom dessa offer är den sanningen framställd, att genom det stora allmänna syndoffret, Christus, all synd, icke blott werksynden, utan äfwen arfsynden, försonas och aftwages. Genom omskärelsen woro fadren och gossebarnet renade och upptagne i förbundet med Herran, och genom reningsoffren helgades modren och fick åter tillträde till Herrans helgedom.

7. Der skall han offra det för HERran och försona henne, så warder hon ren af sin blodgång. Detta är lagen för den som föder piltebarn eller pigebarn.

8. Om hennes hand icke förmår ett får, så tage twå turturdufwor eller twå unga dufwor,* den ena till bränneoffer, den andra till syndoffer: få skall presten försona henne, att hon skall warda ren. *Luc. 2: 24.

13. Capitel.

Spetelskans art, tecken.

Och HERren talade med Mose och Aaron och sade:

2. Om en menniska något kommer på hennes kötts hud, eller warder skabbig, eller etterhwit, såsom der wille spetelska komma på hans kötts hud, skall man hafwa honom till presten Aaron eller till en af hans söner ibland presterna.

3. Och när presten ser sårnaden på köttets hud, att håren äro förwandlade till hwitnad, och rummet är så påseende, som det djupare är än den andra huden af hans kött, så är det förwisso spetelska; ty skall presten bese honom och döma honom oren.* *4 Mos. 12: 10.

Spetelskan är en förskräcklig sjukdom; den är en bild af menniskans syndaförderf; den har sitt fäte i menniskans blod: den är obotlig; den är en bild af döden, som då hos menniskan wisar sig, medan hon ännu lefwer. Denna sjukdom omtalas också såsom ett särskildt straff för synden, 5 Mos. 24: 8, 9. Spetelskan kan ofta i många år ligga fördold i kroppen, såsom ett djupt inrotadt gift, som slutligen utbryter i utslag; den är smittosam och går äfwen i arf från föräldrar till barn. Sjukdomen kan wara i tjugu års tid och ännu längre. Wanligtwis börjar den med en liten swullnad på kroppen; der wisar sig en fläck, som utwidgar sig, och snart uppstår en frätande röta. Nedslagenhet, orolig sömn, ängsliga drömmar, smärta och hopplöshet pina den sjuke; lederna angripas; tår och fingrar och delar af ansigtet frätas bort; fötter och ben blifwa i ett slags spetelska likasom tjocka trädstammar betäckta med en grof, skroflig bark. I ansigtet synas stundom de blottade benen, så att ögonen tyckas rulla i en dödskalle. En sådan olycklig menniska är en förskräcklig bild af den ewiga döden; beständiga dödsqwal, ett dödens och förruttnelsens tillstånd, en stinkande kropp med själen qwar, ett lefwande lik! Spetelskan war derföre icke blott ganska förskräcklig, så att beständig aktsamhet emot denna sjukdom war nödwändig, utan den war också en högst träffande bild af fyndens orenlighet. Genom föreskrifterna angående denna sjukdom och de nödwändiga försigtighetsmått och reningar, som ålades, skulle folket beständigt påminnas om nödwändigheten att akta sig för all syndasmitta. De spetälske woro icke blott uteslutne ifrån Herrans helgedom, utan de woro äfwen uteslutne ifrån gemenskapen med friska menniskor och måste bo utanför lägret. Så är den menniskan, som lefwer utan trons gemenskap med Christus, andeligen spetelsk; syndens gift grasserar i hennes själ och i hennes kropp; hon kan icke med tro och bön hafwa sin umgängelse i himmelen; hon är utesluten ifrån de heligas samfund; och om en menniska går ur tiden med fyndens spetelska ännu qwar i sin själ, så kan hon icke ingå i himmelen; ty der skall intet inkomma, som besmitteligt är. Uppb. 21: 27.

4. Om något etterhwitt är på hans kötts hud, och är dock icke rummet så påseende, att det djupare är än den andra huden på köttet, och håren äro icke förwandlade till hwitnad, så skall presten lycka honom inne i sju dagar:

5. Och på sjunde dagen bese honom; om sårnaden synes för hons ögon såsom tillförene, och hafwer icke widare ätit sig ut på huden, så skall presten åter sluta honom inne i sju dagar.

6. Och när han beser honom andra gången på sjunde dagen och finner då, att sårnaden är förswunnen och hafwer icke widare ätit sig på huden, så skall han döma honom ren; ty det är en skabb: och han skall twå sina kläder, och så är han ren.

7. Om nu skabben widare äter sig på huden, sedan han af presten besedd och ren sagd wardt; och warder nu annan tid besedd af presten:

8. Ser då presten, att skabben hafwer widare ätit sig i huden, skall han döma honom oren; ty det är wisserligen spetelska.

9. Om någon spetelska sårnad warder på en menniska, den skall man hafwa till presten.

10. När han ser och finner, att en hwitnad är kommen på huden, och håren äro hwita wordne, och rått kött är i såret:

11. Så är det wisserligen en gammal spetelska på hans kötts hud; derföre skall presten döma honom oren och icke sluta honom inne; ty han är allaredan oren.

12. Om spetelskan förwidgas på ' huden och går utöfwer hela haden ifrån hufwudet ned till fötterna, allt det presten för ögonen wara kan;

13. När nu presten beser det och finner, att spetelskan är gången öfwer hela köttet, då skall han döma honom ren, efter det allt på honom förwandladt är till hwithet; ty han är ren.

Detta utslag kallas rent; ty en frisk kropp afsöndrar på detta sätt sjukliga wätskor. Äfwen detta stadgande är betydelsefullt i afseende på synden, som med spetelskan afbildas. Så snart en menniska har blifwit andeligen helbregdagjord af den himmelske läkaren, så är hon i hjertat renad och afsöndrar då ifrån sig och skiljer sig wid det som är syndigt och orent. Swaghetssynder kunna förekomma, som falla i ögonen såsom det utslag, som här nämnes, men de öfwerwinnas och förswinna ändtligen för den yttre åskådningen; ty uppsåtet och wiljan har skilt sig derwid och strider deremot, såsom en frisk kropp afsöndrar allt, som är osundt.

14. Men är der rått kött den dagen, då han besedd warder, så är han oren.

15. Och när presten ser det råa köttet, skall han döma honom oren; ty han är oren och är wisserligen spetelsk.

16. Om det råa köttet förwänder sig igen och förwandlas till hwitnad, så skall han komma till presten.

17. Och när presten ser och finner, att den sårnaden är förwandlad till hwitnad, skall han döma honom ren: ty han är ren.

18. Om någon kommer på hans kötts hud en böld och läkes åter igen:

19. Och derefter på samma rummet uppkommer något hwitt, eller rödligt etterhwitt warder, skall han warda besedd af presten.

20. När presten ser, att det rummet är lägre än den andra huden, och håret är förwandladt till hwitnad, få skall han döma honom oren; ty det är wisserligen wordet en spetelsko sårnad af den bölden.

21. Men ser presten och finner, ar: håren icke äro hwita, och är icke lägre än den andra huden, och är förswunnet, så skall han sluta honom inne i sju dagar.

22. Äter det sig widare i huden, så skall han döma honom oren; ty det är wisserligen en spetelsko sårnad.

23. Men blifwer den etterhwitnaden så ståndande och äter sig icke widare, så är det ärret efter bölden; och presten skall döma honom ren.

24. Ont någon mans kött warder sårt på huden af eldbränning, och brännsårnaden är rödlig eller hwit:

Eldbränning: brandartadt sår.

25. Och presten beser honom och finner håret förwandladt till hwitnad, der bränningen war, och är lägre till anseende än den andra huden; så är wisserligen spetelska worden af den bränningen: derföre skall presten döma honom oren; ty det är en spetelsko sårnad.

26. Men ser presten och finner, att håret på bränningen icke är förwandladt till hwitnad, och icke lägre än den andra huden, och är dertill förswunnet; skall han skuta honom inne i sju dagar:

27. Och på sjunde dagen skall han bese honom: hafwer det widare ätit sig ut på huden, så skall han döma honom oren; ty det är spetelska.

28. Men är det blifwet ståndande på bränningen, och icke hafwer widare ätit sig ut på huden, och är dertill förswunnet, så är det ett sår efter bränningen, och presten skall döma honom ren; ty det är ett ärr efter bränningen.

29. Om en man eller qwinna warder skabbig på hufwudet eller på skägget:

30. Och presten beser sårnaden och finner, att det är lägre till anseende än den andra huden, och håret dersammastädes warder gulaktigt och tunnt, så skall han döma honom oren; ty det är en spetelsko skabb på hufwudet eller skägget.

31. Men ser presten, att skabben icke är lägre till anseende än den andra huden, och håret icke är blackt; skall han sluta honom inne i sju dagar.

Blackt: swartaktigt.

32. Och när han på sjunde dagen ser och finner, att skabben icke hafwer ätit sig widare, och intet gult hår på färde är, och skabben är icke lägre till anseende än den andra huden:

33. Skall han raka sig, dock att han icke rakar skabben; och presten skall åter sluta honom inne i sju dagar.

34. Och när han på sjunde dagen beser honom och finner, att skabben hafwer icke widare ätit sig i huden, och är icke lägre till anseende än den andra huden, så skall presten säga honom ren, och han skall twå sina kläder; ty han är ren.

35. Om skabben äter sig widare i huden, sedan han ren sagd war;

36. Och presten ser och finner, att skabben hafwer ätit sig widare på huden, få skall han icke mer fråga efter om håren äro gulaktiga; ty han är oren.

37. Är det ock för ögonen, att skabben hafwer stått stilla, och der äro blacka hår uppgångne, så är skabben läkt, och han är ren: ty skall presten säga honom ren.

38. Om en man eller qwinna något etterhwitt kommer på hans kötts hud;

39. Och presten ser, att det etterhwita något förswinner, så är det en hwit skabb, uppkommen på huden; och han är ren.

40. Om en man hufwudhåret affaller, så att han warder skallig, han är ren.

41. Faller det honom framman af hufwudet, så är det en framskallig; och han är ren.

42. Men warder der någon hwit eller rödlig sårnad uppå det skalliga eller framskalliga, så är der spetelska uppgången på samma skalliga eller framskalliga.

43. Derföre skall presten bese honom, och när han finner den hwita eller rödliga sårnaden upplupen på hans skalliga eller framskalliga, att det synes såsom eljest spetelska på huden;

44. Så är han spetelsk och oren: och presten skall säga honom oren för sådan sårnad skull på hans hufwud.

45. Den som spetelsk är, hans kläder skola wara rifne och hufwudet blott, munnen skyld, och skall allstinges oren kallas.

(Allstinges: alldeles.)

Grt.: han (sjelf) skall ropa: oren, oren, för att gifwa tillkänna, att ingen skall nalkas honom. Jer. Klag. 4: 15. Es. 52: 11.

46. Och så länge den sårnaden på honom är, skall han wara oren; bo allena, och hans boning skall wara utom lägret.* *4 Mos. 5: 2. 2 Kon. 15: 5.

47. Om på ett kläde kommer en spetelsko sårnad, ware sig yllet eller linnet;

Denna spetelska i kläder har ännu icke kunnat förklaras: den består deruti, att ett frätande på en fläck uppstår, och har troligen sin grund uti ett slags insekter, som äro så små, att de äro osynliga för blotta ögat, eller uti någon slags skärpa, som förderfwar wäfnaden. Emedan dessa fläckar, som tilltaga, hafwa likhet med spetelskans fläckar, så benämnas de med samma namn och äro äfwen en bild utaf syndens orenlighet, för hwilken menniskan skall akta sin själs kläder. Uppb. 3: 4; cap. 16: 15.

48. På warp eller wäft, ehwad det är linnet eller yllet, eller på ett skinn eller på allt det af skinn gjordt är:

49. Och när den sårnaden warder blek eller rödlig på kläde eller på skinn eller på warp eller wäft eller på något ting, som af skinn gjordt är, det är wisst en spetelsko sårnad.

50. Derföre skall presten bese det, och när han ser sårnaden, skall han sluta det inne i sju dagar.

51. Och om han på sjunde dagen ser, att sårnaden hafwer widare ätit sig på klädet, på warpen eller wäften, på skinn, etter hwad af skinn gjordt är; så är det en inbiten spetelsko sårnad, och det är orent.

52. Och klädet skall brännas upp, eller warpen, eller wäften, ehwad det är yllet eller linnet, eller allahanda skinnwerk, der sådan sårnad uppå är: ty det är en spetelsko sårnad; och skall brännas upp på eld.

53. Om presten ser, att sårnaden icke hafwer widare ätit fig på klädet eller på warpen eller wäften eller allahanda skinnwerk;

54. Så skall han bjuda, att man twår, der sårnaden är, och skall skuta det inne i andra sju dagar.

55. Och när presten ser, sedan sårnaden twagen är, att sårnaden icke förwandlad är för hans ögon och ej heller hafwer widare ätit sig, så är det orent, och skall uppbrännas på eld; ty det är djupt inätet och hafwer befrätit det.

56. Om presten ser, att sårnaden något förswunnet är, sedan han wardt twagen; så skall han rifwa det af klädet, af skinnet, af warpen eller wäften.

57. Synes det ändå sedan på klädet, på warpen, på wäften, eller allahanda skinnwerk; så är det en fläck, och skall det uppbrännas med eld, der den sårnaden uti är.

58. Men klädet eller warpen eller wäften eller allahanda skinnwerk, som twaget är, och sårnaden afgången är, skall man på nytt twå, och så är det rent.

59. Detta är lagen om spetelsko sårnåd på kläder, ehwad de äro ylle eller linne; på warp eller wäft, och allahanda skinnwerk, till att säga dem rena eller orena.

14. Capitel.

Spetelskans rening, försoning.

Och HERren talade med Mose och sade:

2. Detta är lagen om den spetelske, när han skall renad warda. Han skall komma till presten:* *Matth. 8: 4. Marc. 1: 44. Luc. 5: 14; cap. 17: 14.

3. Och presten skall gå utur lägret, och bese huru spetelsko-sårnaden är på den spetelske hel worden;

Ehuru man icke wet något botemedel för spetelskan, och denna sjukdom således är obotlig, så kunde dock Gud sjelf göra sådana sjuka helbregda, så att de åter blefwo friska och rena genom Hans barmhertighet. Då någon spetelsk sålunda blef ren, så skulle han göra efter de föreskrifter, som här gifwas.

4. Och skall bjuda honom, som renas skall, att han tager twå lefwande fåglar, de som rene äro, och cederträ, och rosenfärgad ull och isop.* *3 Mos. 11: 13.

5. Och skall bjuda att slagte den ena fågeln uti ett lerkäril wid rinnande watten.

6. Och skall taga den lefwande fågeln med cederträdet, rosenfärgade ullen och isopen och doppa uti den slagtade fågelns blod wid rinnande watten.

7. Och stänka på honom, som af spetelskan renas skall, sju resor; och rena honom alltså, och låta den lefwande fågeln flyga i fria marken.

Emedan mycket uti dessa reningsbruk kan jemföras med wår rening igenom Christi blod. 1 Pet. 1: 2, 19. 1 Joh. 1: 7, ifrån den andeliga spetelskan, synden; alltså hafwa någre af fäderna hållit de twenne rena fåglar för en afmålning af Christi försoning före och efter uppståndelsen, så att genom den slagtade fågeln betecknades Christi död och blodsutgjutelse, Ebr. 9: 22, och genom den lefwande, att Christus efter sin uppståndelse genom ordet och sakramenterna gifwer oss sina förwärfwade wälgerningar. För den offrade fågelns skull blef den andra lössläppt, till tecken att försoningen war skedd. Båda fåglarne tillsamman utgöra ett helt och måste tänkas såsom en och samma fågel, såsom om den offrade fågeln hade fått lif igen och warit fri, emedan han blifwit offrad och således försonat den synd, som blifwit honom pålagd. Så är Christus uppstånden ifrån de döda och ingången i ewig frihet och härlighet, Sedan försoningswerket war fulländadt. Genom sin offerdöd och uppståndelse har Christus åt menniskan förwärfwat syndernas förlåtelse, frihet från synden och uppståndelse till andeligt och ewigt lif. Genom tron förenas menniskan med Christus och blifwer sålunda satt i Hans ställe, så att hans försoningsdöd kommer henne tillgodo, såsom om hon sjelf hade kunnat lida en tillfyllestgörande död för sina synder: hon är död med Christus, 2 Cor. 5: 14, uppstånden med Honom till andeligt lif och till frihet från synden, Rom. 7: 6; cap. 6: 11. Denna död och uppståndelse med Christus genom tron afbildades här med de twå fåglarne. Den trogne blifwer delaktig af Christi död och af Hans lif och uppståndelse ifrån de döda. Det rinnande wattnet betyder det heliga dopet och Guds ord såsom det andeliga reningsmedlet, hwarigenom den nya födelsen sker, Tit. 3: 5. 1 Pet. 1: 23. Jac. 1: 18, och således Guds Andes renande och pånyttfödande kraft genom ordet.

Bestänkningen med isopsqwasten betydde försoningens tillämpning genom Guds Andes nådewerkningar. Wi kunna anse cederträdet eller skaftet af qwasten såsom en bild af Christi kropp och den rosenfärgade ullen såsom en bild utaf Hans blod. Isopen, som är en wälluktande ört, kan anses såsom en bild utaf den Helige Andes krafter, som woro Honom gifna utan mått efter den menskliga naturen. Och genom sin Heliga Ande werkar Han hos menniskorna, då de icke stå Honom emot, ånger, bättring (sinnesändring) och tro, genom hwilken de blifwa delaktige af Hans försoningsnåd och renade ifrån alla synder.

Den lössläppta fågelns frihet är en bild af den pånyttfödda menniskans andliga frihet, friheten från syndens skuld och lagens förbannelse.

8. Men. den renade skall twå sina kläder och raka allt sitt hår af och bada sig i watten, och så är han ren. Sedan gånge han in i lägret, dock skall han blifwa utanför sitt tjäll i sju dagar.* *4 Mos. 12: 14.

9. Och på sjunde dagen skall han raka allt sitt hår af hufwudet, skägget och ögonbrynen, så att allt hår blifwer afrakadt: och skall twå sina kläder och bada sitt kött i watten, och så är han ren.

Med dessa föreskrifter antyddes, att den pånyttfödda och renade menniskan skall öfwergifwa och skilja sig ifrån det gamla syndiga wäsendet, så att det må kunna sägas med full sanning: Det gamla är förgånget, si, all ting äro ny wordne. 2 Cor. 5: 17.

10. Och på åttonde dagen skall han taga tu lam, de utan wank äro, och ett årsgammalt får utan wank, och tre tiungar semlomjöl till spisoffer, blandadt med olja, och ett log olja.

11. Då skall presten ställa den renade och dessa ting fram för HERran, för dörren af wittnesbördets tabernakel:

12. Och skall taga det ena lammet, och offra det till ett skuldoffer med den log olja; och skall sådant weftoffra för HERran;* *2 Mos. 29: 24.

Med detta offer aflades den bekännelse, att synden är skuld till all krankhet, och i detta offer låg tillika en bön om försoning och förlåtelse för offrets skull, i kraft af dess betydelse och Herrans löfte.

Log är ett litet mått, nära ett halfstop.

13. Och sedan slagta lammet, der man slagtar syndoffret och bränneoffret, som är på heligt rum; ty såsom syndoffret, så hörer ock skuldoffret presten till; ty det är det allraheligaste.* *3 Mos. 7: 7.

14. Och presten skall taga af skuldoffrets blod och stryka på högra örtippen af den renade och på tummen af hans högra hand och på största tån af hans högra fot.

Härigenom blef den renade förbunden till att höra och lyda Herrans ord, göra hans wilja och wandra på Hans wäg. Försoningsblodets stänkelse werkar i menniskans hjerta kärleksfull lydnad och en from wandel.

15. Sedan skall han taga af oljan utur logen, och gjuta den i sin wenstra hand:

16. Och doppa med sitt högra finger i oljan, den i hans wenstra hand är, och stänka oljan med sitt finger sju refor för HERran.

17. Men det öfwer blifwer af oljan i hans hand, skall han gjuta på den högra örtippen af honom som renad är, och på den högra tummen och på den stora tån af hans högra fot, ofwan uppå skuldoffrets blod.

18. Det qwar är af oljan i hans hand, skall han slå på hans hufwud, som renad är, och försona honom för HERran.

Såsom wi weta, att oljan betyder den Helige Andes gåfwor, så betydde denna begjutning med olja den Helige Andes utgjutelse öfwer menniskan i den nya födelsen. Blod och olja begagnades båda wid reningen; blodet betydde försoningen och syndernas förlåtelse, menniskans rättfärdiggörelse inför Gud, förlåtelse för alla synder, som hon med ögon, öron och alla lemmar förut begått. Oljan betyder den nya födelsen, werkad af den Helige Ande, således det nya sinnet, den nya wiljan, det nya lefwernet, som Guds Ande i och efter den nya födelsen hos menniskan werkar. Såsom blodet och oljan widrörde hwarandra, så kunna icke heller rättfärdiggörelsen och den nya födelsen åtskiljas.

19. Och skall göra syndoffer och försona den renade för hans orenlighets skull. Och skall sedan slagta bränneoffret.

20. Och skall offra det på altaret samt med spisoffret och försona honom, så är han ren.

Härmed förklarade nu den offrande, att han helt och hållet wille tillhöra Herran, gifwa sig sjelf till ett offer åt Honom och bewara sig obesmittad af werlden.

21. Är han fattig, och icke så mycket förwärfwar med sin hand, så tage ett lam för sitt skuldoffer, till att weftoffra, till att försona honom, och en tiung af semlomjöl, blandadt med olja till spisoffer, och en log olja:

22. Och twå turturdufwor, eller twå unga dufwor, dem han med sin hand förwärfwa kan; den ena ware till ett syndoffer, den andra till ett bränneoffer:

23. Och bäre dem till presten på åttonde dagen efter hans renselse inför dörren af wittnesbördets tabernakel för HERran.

24. Då skall presten taga skaldoffrets lam och den log olja, och skall det allt weftoffra för HERran.

25. Och slagta skuldoffrets lam och taga af samma skuldoffers blod och stryka ben renade på hans högra örtipp och på tummen af hans högra hand och på den stora tån af hans högra fot.

26. Och gjuta oljan i sin wenstra hand:

27. Och stänka med sitt högra finger oljan, som i hans wenstra hand är, sju resor för HERran.

28. Det qwar blifwer i hans hand, skall han låta på högra örtippen af den renade och på tummen af hans högra band och på stora tån af hans högra fot, ofwan uppå skaudoffrets blod.

29. Det qwar är i hans hand af oljan, skall han låta på hufwudet af den renade, till att försona honom för HERran.

30. Och sedan göra ett syndoffer utaf den ena turturdufwan eller unga dufwan, såsom hans hand hafwer kunnat förwärfwa:

31. Utaf den andra ett bränneoffer samt med spisoffret. Och alltså skall presten försona den renade för HERran.

32. Detta ware lagen för den spetelske, som icke kan med sin hand förwärfwa det till hans renselse hörer.

33. Och HERren talade med Mose och Aaron och sade:

34. När I kommen in uti Canaans land, det jag eder till besittning gifwa skall, och jag der i något eder besittnings hus en spetelsk sårnad gifwer;

Om spetelskan på hus gäller detsamma, som sades om spetelska på kläder, cap. 13: 47. Den är ock en bild af synden, som widlåder menniskan i hennes lefnadsförhållanden, i hennes hus och i hennes företag. Och såsom ett sådant hus sönderfrätes af en hemlig orsak, af en skärpa, som sönderfräter och söndersmular sjelfwa stenen, så fräter synden och döden på menniskans kropp, som är själens hus; derföre är försoning och rening och förlossning från synden nödwändig. Genom denna underliga, frätande skada, som war såsom en sjukdom i sjelfwa huswäggarne, och genom dessa föreskrifter skulle Israels folk äfwen påminnas om nödwändigheten af att gå ut ifrån all slags gemenskap med det, som orent är. Så som en sådan boning skulle nedrifwas och bortrensas, så måste all oren gemenskap öfwergifwas, och syndakroppen skall warda om intet. Rom. 6: 6. Det syftar på samma föreskrift, som är de trogna gifwen: Hwar och en af eder skall behålla sitt fat i helgelse och ära. 1 Thess. 4: 4.

35. Så skall han, som huset tillhörer, komma, underwisa det presten och säga: Det synes såsom en spetelsko-sårnad är i mitt hus.

36. Då skall presten säga dem, att de skola rymma utur huset, förr än presten går der in till att bese sårnaden: på det att allt det i huset är, icke skall warda orent. Sedan skall presten gå in till att bese huset.

37. När han nu ser sårnaden, och finner, att på husets wäggar gula eller rödletta gropar äro, och deras anseende djupare in är, än wäggen eljest är:

38. Så skall han gå utur huset genom dörren och igenlycka huset i sju dagar.

39. Och när han på sjunde dagen igenkommer och ser, att sårnaden hafwer ätit sig widare på wäggen af huset:

40. Så skall han bjuda dem utbryta stenarne, der den sårnaden uti är, och kasta det ut för staden på ett orent rum.

41. Och huset skall man skrapa innantill allt omkring, och kasta det afskrapade stoftet ut för staden på ett orent rum:

42. Och taga andra stenar och sätta dem i samma staden; och taga annan kalk och bestryka huset med.

43. Om då sårnaden igenkommer och brister ut på huset, sedan man hafwer uttagit stenarne, skrapat huset och bestrukit det på nytt:

44. Så skall presten gå der in; och när han ser, att sårnaden hafwer widare ätit sig på huset, så är det wisserligen en frätande spetelska på huset; och är orent.

45. Derföre skall man bryta huset ned, både sten och trä, och allt stoftet af huset föra ut för staden på ett orent rum.

46. Och den som går in i huset så länge det tillslutet är, han är oren intill aftonen.

47. Och den der inne ligger eller åter der inne, han skall twå sina kläder.

48. Hwar nu presten ser, då han går der in, att sårnaden icke widare hafwer ätit sig på huset, sedan huset bestruket äro så skall han säga det rent: ty sårnaden är hel worden.

49. Och skall taga till syndoffer för huset twå fåglar, cederträ och rosenfärgad ull och isop:

50. Och slagta den ena fågeln uti ett lerkäril wid rinnande watten.

51. Och skall taga det cederträdet, rosenfärgade ullen, isopen och den lefwande fågeln och doppa honom uti den slagtade fågelns blod wid rinnande watten och stänka huset sju resor.

52. Och skall alltså skära huset med fågelns blod och med det rinnande wattnet, med den lefwande fågeln, med cederträt, med isopen och med rosenfärgade ullen.

53. Och skall låta den lefwande fågeln flyga ut för staden i fria marken och försona huset; så är det rent.

54. Detta är lagen om all spetelskas och skabbs sårnad;

55. Om kläders spetelska och huses;

56. Om blemmor, skabb och ettethwitt:

57. På det man skall weta, när något orent eller rent är. Detta är lagen om spetelska.

15. Capitel.

Säds- och blodflöde, rening.

Och HERren talade med Mose och Aaron och Sade:

2. Taler med Israels barn och säger till dem:

Se 1 Mos. 1: 11.

3. Om enom man flyter hans kötts flöd, han är oren. Och då är han oren af den flöden, när hans kött förrötes, eller bortfrätes af det flytandet.

4. All säng, der han på ligger, och allt det han sitter uppå, skall wara orent.

5. Och den som kommer wid hans säng, han skall twå sina kläder och bada sig med watten och wara oren intill aftonen.

6. Och den som sätter sig der han Suttit hafwer, han skall twå sina kläder och bada sig med watten och wara oren intill aftonen.

7. Den som kommer wid hans kött, han skall twå sina kläder och bada sig med watten och wara oren intill aftonen.

8. Om han spottar på den som ren är, skall han twå sina kläder och bada sig med watten och wara oren intill aftonen.

9. Och sadeln, der han rider uppå, skall wara oren.

10. Och den som kommer wid något, som under honom warit hafwer, han skall wara oren intill aftonen. Och den sådant bär, han skall twå fina kläder och bada sig med watten och wara oren intill aftonen.

11. Och den som han wederkommer och hafwer tillförene icke twagit sina händer, han skall twå sina kläder och bada sig med watten och wara oren intill aftonen.

Wederkommer: kommer wid.

12. Kommer han wid ett lerkäril, skall man det sönderslå:* men träkäril skall man skölja med watten. *3 Mos. 6: 28.

13. Och när han warder ren af hans flytande, skall han räkna sju dagar, sedan han wardt ren, och twå sina kläder och bada sitt kött med rinnande watten, så är han ren.

14. Och på åttonde dagen skall han taga twå turturdufwor eller twå unga dufwor och bära fram för HERran inför dörren af wittnesbördets tabernakel, och få prestenom.

15. Och presten skall göra af den ena ett syndoffer och af den andra ett bränneoffer; och försona honom för HERran för hans flytandes skull.

16. När enom man hans säd utgår i sömnen, han skall bada sitt hela kött med watten och wara oren intill aftonen.

17. Och allt kläde och allt skinn, som med sådan säd befläckad är, skall twås med watten och wara orent intill aftonen.

18. En qwinna, när hwilken en sådan ligger, hon skall bada sig i watten och Wara oren intill aftonen.

19. När en qwinna hafwer sitt kötts blodflöd, hon skall wara afsides i sju dagar. Och den som kommer wid henne, han skall wara oren intill aftonen.* *3 Mos. 18: 19; cap. 20: 18. Hes. 18: 6.

20. Och allt det hon ligger uppå, så länge hon afsides är, skall wara orent. Och det hon sitter uppå, skall wara orent.

21. Och den som kommer wid hennes säng, han skall twå sina kläder och bada sig med watten och wara oren intill aftonen.

22. Och den som kommer wid något, der hon hafwer suttit uppå, den skall twå sina kläder och bada sig med watten och wara oren intill aftonen.

23. Hwad som kommer wid hennes säng, eller det hon sitter uppå, den det rörer, han skall wara oren intill aftonen.

24. Och om en man ligger när henne, den stund han afsides satt är, han skall wara oren i sju dagar; och sängen der han uppå legat hafwer, skall wara oren.

Skedde ett sådant förorenande med ömsesidig wetskap, så skulle de utrotas.

25. Om en qwinna hafwer sitt blodflöd i långan tid, icke allenast i så lång tid, som want är, utan ock utöfwer den tiden, som want är, skall hon wara oren, så länge hon flyter: såsom hon är i hennes rätta flöds tid, så skall hon ock wara oren i denna tiden.

26. All den säng, der hon uppå ligger, så länge hon då flyter, skall wara såsom den säng i hennes rätta flöds tid. Och allt det hon sitter uppå, skall wara orent, såsom i den orenheten i hennes rätta flödds tid.

27. Den som kommer wid något deraf, han skall wara oren, och skall twå sina kläder, och bada sig med watten och wara oren intill aftonen.

28. Warder hon ren af hennes flöd, så skall hon räkna sju dagar; sedan skall hon wara ren.

29. Och på åttonde dagen skall hon taga twå turturdufwor eller twå unga dufwor och bära dem till presten inför dörren af wittnesbördets tabernakel.

30. Och presten skall göra ett syndoffer af den ena; af den andra ett bränneoffer, och försona henne för HERran öfwer hennes orenlighets flöd.

31. Så skolen I förwara Israels barn för deras orenlighet, att de icke dö uti beras orenlighet, om de göra mitt tabernakel orent, det ibland eder är.* *4 Mos. 5: 2, 3.

Ingen oren fick tillträde till helgedomen; den som wågade nalkas utan rening, skulle dö genom en underbar straffdom såsom Nadab och Abihu.

32. Detta är lagen om den som hafwer en flöd, och den som i sömnen hans säd flyter, så att han warder deraf oren.

33. Och öfwer henne som hafwer sin blodsflöd, och den som en flöd hafwer, ehwad det är man eller qwinna, och när en man ligger när en oren.

Detta capitel bewisar ock huru djupt synden har inträngt uti menniskans natur. Allt det slags orenhet, som här nämnes, war också en bild utaf synden, isynnerhet af wällusten och af det köttsliga sinnet i ordets egentligaste mening, samt af arfsynden, som genom aflelsen fortplantas. Så noggranna som Israeliterna måste wara att iakttaga all yttre renhet, så skulle de ock taga sig till wara för all orenhet i hjerta och sinne, och så måste hwarje christen taga sig till wara emot all kroppens och själens besmittelse. 1 Cor. 6: 9, 20.

16. Capitel.

Försonings-högtid. Bocken.

Och HERren talade med Mose, sedan de twå Aarons söner döde woro,* då de offrade för HERran; *3 Mos. 10: 2.

2. Och HERren sade: Säg din broder Aaron, att han icke i alla tider* ingår uti den innersta helgedomen inom förlåten inför nådastolen, som på arken är: att han icke dör: ty jag will låta se mig uti ett moln på nådastolen: *2 Mos. 30: 10.

Den innersta helgedomen war det allraheligaste. Mose hade frihet att der ingå ofta. Då tabernaklet wid flyttningar skulle nedtagas och återuppsättas, fingo presterna ingå, men eljest war det icke tillåtet, utan allenast för öfwerstepresten, och det blott en gång om året. I det underbara molnet öfwer nådastolen mellan Cherubim uppenbarade sig Herrans härlighet såsom uti Jesu förklaring på berget.

3. Utan härmed skall han gå in: med en ung stut till syndoffer och med en wädur till bränneoffer.

Nemligen på den stora försoningsdagen. Med blodet af syndoffret skulle öfwerstepresten ingå: det allraheligaste.

4. Och skall kläda den heliga linneskjorteln uppå och hafwa det linnenederklädet uppå sitt kött och gjorda sig mm ett linnebälte och hafwa den linnehatten uppå: förty det äro de heliga kläderna: och skall bada sitt kött med watten och lägga dem uppå.

Han fick icke ingå med den fulla presterliga prydningen; ty han kom såsom syndare med syndoffrets blod inför Herran såsom förödmjukad och öfwer synden bedröfwad, och måste derföre bortlägga sin prydning, 2 Mos. 33: 4, 5, 6. Innan wår Frälsare hade fulländat försoningswerket, innan Han med sitt eget blod ingått i det allraheligaste i himmelen, kunde Han icke förhärligas och förklaras. Ebr. 2: 10; cap. 7—10. Phil. 2: 5–11.

5. Och skall taga utaf menigheten af Israels barn twå getabockar till syndoffer och en wädur till bränneoffer.

Å församlingens wägnar skulle dessa offer tagas.

6. Och Aaron skall hafwa fram stuten, sitt syndoffer, och försona sig och sitt hus.

7. Och sedan taga de twå bockarne och ställa dem fram för HERran inför dörren af wittnesbördets tabernakel.

8. Och skall kasta lott öfwer de twå bockarne; den ena lotten HERranom, den andra fribockenom.

Grt.: Den ena lotten åt Herran, den andra lotten till Asasel. Asasel betyder den utstötta, den förkastade, och dermed menas sannolikt mörkrets furste, menniskornas åklagare. Han är förkastad och wandrar omkring för att uppsöka de frommas synder, för att anklaga dem. Job 1: 7. 1 Pet. 5: 8. Matth. 12: 43. De rum, som torra äro, Matth. 12: 43, eller öknen, äro en bild af mörkrets rike, mörkrets område.

Båda bockarne höra tillsammans såsom ett enda offer, emedan i detta offer försoningen skulle framställas i twå afseenden. Således måste den bocken, som blef förd till öknen, anses såsom om det wore den offrade bocken, hwilken åter blifwit lefwande och fått sin frihet derigenom, att försoningen genom dess offring war skedd och synden borttagen. Genom lottningen bestämmer Herren sjelf, hwilkendera bocken skulle blifwa syndoffret för församlingen. Genom den bock, som offrades, blef folkets synd försonad, och genom den bock, som fördes till öknen, blef den försonade församlingen liksom framställd inför åklagaren, såsom rättfärdiggjord och renad, så att åklagaren förgäfwes skulle leta efter syndafläckar, för hwilka han kunde anklaga folket och göra sina anspråk gällande. Det syndiga är hans, det försonade och renade tillhörer honom icke. Den försonade menigheten war således Herrans frigjorda folk, som i strid mot mörkrets makt wandrar genom denna werldens öken till det rätta fäderneslandet. Till försoningsoffer walde Gud Christus, sin enfödde Son, och den offrade bocken betecknade detta stora offer. Den frigjorda bocken betecknade äfwen Christus, som, efter sin försoningsdöd lefwandegjord i andanom, wisade mörkrets ande, menniskornas åklagare, att menniskoslägtets synd war försonad och borttagen, och att den lefwande Christus nu wandrar sjelf med sin församling genom werldens öken, är med sin församling förenad till en lefwande kropp, för hwilken Han är hufwudet; och i denna församling finner åklagaren inga synder att inför den rättfärdige Gudens domstol framhafwa. Den är friköpt, den är återlöst, den är Herrans folk.

I det Gamla Testamentets sednare tid synes den djupa betydelsen af denna offerhandling på stora försoningsdagen hos det Judiska folket hafwa warit glömd; ty den bocken, som fördes till öknen och som afbildade den försonade och renade församlingen, ansågs likwäl wara belastad med folkets synder, och de störtade denna bock utför en brant klippa, så att djuret afbröt sin hals. De gjorde detta, på det detta djur aldrig skulle komma tillbaka med deras synder, utan att de skulle blifwa dem qwitt för alltid. Men härmed fällde de öfwer sig sjelfwa en förskräcklig dom. Ty först bekände de dermed, att ingen försoning war skedd genom den offrade bockens blod, utan att den frigjorda bocken, som betecknade folket, ännu hade synden i behåll; och för det andra fällde de dödsdomen öfwer sig sjelfwa, då de störtade den fria bocken utför klippan. Detta bruk, som berodde på okunnighet, blef betydelsefullt; ty derigenom att de förkastade Christus, fingo de behålla sina synder, och de hafwa öfwer sig sjelfwa fällt domen: syndens lön är döden.

9. Och skall offra den bocken till ett syndoffer, på hwilken HERrans lott föll.

10. Men den bocken, öfwer hwilken den frias lott föll, skall han ställa lefwande fram för HERran, att han skall försona honom och släppa den fribocken i öknen.

Denna bock ställdes Således först inför Herran och blef försonad. Härmed förklarades, att synden war försonad genom den offrade bocken.

Sedan Christus på korset hade utropat: Det är fullkomnadt, ingick han med sitt utgjutna blod i det allraheligaste i himmelen, och der inför den högsta rättfärdighetens domstol blef försoningen antagen, och Hans tillfyllestgörelse fullkomligt godkänd. Ebr. 9: 12. Sedan Han blifwit uppenbar i köttet och gifwit sitt lif till en återlösning för många, blef Han rättfärdigad i andanom, 1 Tim. 3: 16, så att werldens synder, som Han hade tagit på sig, woro alla borttagna och offrade i Hans lekamen på träd, 1 Pet. 2: 24, och ingen synd fanns qwar, som icke war försonad.

11. Och så skall han då hafwa fram sitt syndoffers stut och försona sig och sitt hus, och skall slagta honom.

Emedan hwarje öfwersteprest, som blott war en wanlig menniska, endast war en förebild af den sanne Öfwerstepresten, så woro särskilda offer för öfwersteprestens egna synder föreskrifna. Ebr. 9: 7.

12. Och skall taga en panna, full med glöd af altaret, som står för HERran, och handen full med stött rökwerk,* och bära det inom förlåten: *2 Mos. 30: 34, 35.

Denna eld skulle tagas af bränneofferaltaret.

13. Och lägga rökwerket på elden inför HERran, så att dammet af rökwerket skyler nådastolen, som är på wittnesbördet, att han icke dör.

Genom röken af detta rökwerk skulle Guds härlighet liksom inhöljas, att öfwerstepresten, som blott war en swag dödlig menniska, icke måtte dö genom åskådandet af Guds klarhet. Med denna rökelse åsyftas Christi förtjenst, som måste wara emellan Gud och menniskan, och hwaruti Guds rättfärdighet, helighet och härlighet är för oss höljd, så att Gud är oss nådelig för Christi skull.

14. Och skall taga blodet af stuten, och stänka med sitt finger upp åt nådastolen frammantill. Sju resor skall han så stänka af blodet för nådastolen med hans finger.

15. Sedan skall han slagta bocken, folkets syndoffer, och bära af hans blod der inom förlåten och skall göra med hans blod, såsom han gjorde med stutens blod, och stänka desslikes dermed frammantill uppåt nådastolen.* *3 Mos. 4: 6. Ebr. 9: 13; cap. 10: 4.

16. Och skall alltså försona helgedomen af Israels barns orenhet och ifrån deras öfwerträdelse i alla deras synder. Sammalunda skall han göra wittnesbördets tabernakel; ty de äro orene, som omkring ligga.

Hela Israel är orent och omgifwet af synder, och likwäl bor Gud bland idel syndare och helgar dem; de njuta Hans helighet och kallas helige för Hans skull.

Då tabernaklet war en bild af Christus och af församlingen såsom Herrans lefwande tempel, så åsyftades med tabernaklets och nådastolens försoning detsamma som församlingens försoning, hwilken har skett genom Christus. Nådastolen afbildade Christus sjelf, och på Honom lågo folkets synder, som genom Hans eget blod skulle försonas, ty han sjelf war äfwen offret och betäcker i himmelen församlingens synder, såsom den blodbestänkta nådastolen war emellan Guds härlighet och förbundets arf, som betecknade det af Christus öfwertäcka och försonade folket. Förbundets ark under nådastolen betydde således församlingen såsom försonad och i förbund med Gud. Rökofferaltaret betyder den bedjande församlingen som har upplysning af Guds Ande och näring af lifsens bröd, såsom ljusstaken och skådobrödsbordet woro på hwar sin sida om rökofferaltaret. Bränneofferaltaret deremot betydde den syndiga församlingen, som håller på att försonas. Och detta altare stod i förgården, ty så länge menniskan icke är försonad med Gud, tillhörer hon icke den egentliga helgedomen.

17. Ingen menniska skall wara inuti wittnesbördets tabernakel,* när han går der in till att försona i helgedomen, till dess han går ut igen; och skall alltså försona sig och sitt hus och hela israels menighet.† *Luc. 1: 10. †Ebr. 9: 7.

Christus allena är wår medlare, och ensam är Han ingången med försoningsblodet i himmelen.

18. Och när han utgår till altaret, som står för HERran, skall han försona det; och skall taga af stutens blod och af bockens blod och stryka på altarets hörn allt omkring.

Här menas först rökofferaltaret. Det bedjande hjertat, den bedjande församlingen behöfwer att försonas med stänkelseblodet, hwarmed wår Öfwersteprest ingått i det allraheligaste, och derifrån kommer Han tillbaka och bestänker med sitt försoningsblod hwarje hierta, som beder.

19. Och skall stänka af blodet med sitt finger sju resor deruppå och rensa och helga det af Israels barns orenhet.

20. Och när han fullkomnat hafwer helgedomens och wittnesbördets tabernakels och altarets försoning, skall han hafwa fram den lefwande bocken:

21. Och skall då Aaron lägga båda sina händer på hans hufwud och bekänna öfwer honom alla Israels barns missgerningar och all deras öfwerträdelse i alla deras synder, och skall lägga dem på bockens hufwud, och låta honom löpa genom någon mans hjelp, som förhanden är, i öknen:

Det är ganska märkeligt, att det ordet alla tre gånger här finnes och om alla slags synder, se 1 Kon. 8: 47, 50. Huru mycket mer är i Christo en fullkomlig syndernas förlåtelse! 1 Joh. 1: 7. Ebr. 9: 11, 12.

22. Att bocken skall bortbära alla deras missgerningar på sig uti wildmarken; och låta honom i öknen.

Folkets alla synder och missgerningar, som nu woro genom den offrade bocken försonade, blefwo genom den lefwande bocken bortburna. Så få wi genom tron lägga alla wåra synder på wår korsfäste och uppståndne Försonare, som borttager dem alla och kastar dem uti hafsens djup samt gifwer menniskan wilja och kraft att derefter icke lefwa i synden, utan wandra i rättfärdigheten.

23. Och Aaron skall gå in uti wittnesbördets tabernakel och afkläda sig de linnekläderna, som han på sig klädt hade, då han gick in uti helgedomen, och skall der låta blifwa dem:

24. Och skall bada sitt kött med watten på heligt rum och kläda sina egna kläder uppå, och gå derut och göra sitt bränneoffer och folkets bränneoffer, och försona både sig och folket:

25. Och bränna upp det feta af syndoffret på altaret.

26. Men den som förde fribocken ut, skall twå sina kläder och bada sitt kött med watten, och sedan komma igen i lägret.

Grt.: Den som förde bocken till Asasel, Se v. 8 anm. Mannen, som hade fört den, skulle twå sina kläder och bada sig med watten, emedan han haft att göra med syndoffret, men han war icke oren utan fick komma igen i lägret, ty synderna, som lågo på den lössläppta bocken, woro försonade, se v. 10. I v. 9, 10 innehålles nemligen hela hufwudsumman af det, som från v. 11 till 26 utförligare föreskrifwes.

27. Syndoffrets stut och syndoffrets bock, hwilkas blod till försoning buret wardt in i helgedomen, skall man föra utom lägret och uppbränna i eld, både deras hud, kött och träck.* *3 Mos. 6: 30. Hes. 43: 21. Ebr. 13: 11.

28. Och den, som bränner det upp, han skall twå sina kläder och bada sitt kött med watten, och sedan komma i lägret.

29. Och skall detta wara eder en ewig rätt; på tionde dagen i sjunde månaden skolen I apäka edra kroppar, och ingen gerning göra, ware sig inländsk eller utländsk ibland eder:* *4 Mos. 29: 7.

Späka edra kroppar heter i grt. späka edra själar, ångra edra synder, sörja deröfwer, och förödmjuka eder inför Gud. Härtill hörde fasta och bön.

30. Förty på den dagen sker eder försoning, så att I warden rene gjorde; ifrån alla edra synder warden I rene gjorde för HERran.* *3 Mos. 23: 27.

Detta war den största högtidsdag på hela året. Den afbildade den stora försoningsdag, då Gud i Christo försonade werlden med sig sjelf. Zach. 3: 9. Luc. 23: 42–46.

31. Derföre skall det wara eder den största Sabbath, och I skolen späka edra kroppar: en ewig rätt ware det.

32. Men den försoningen skall en prest göra, den man wigt hafwer, och hwilkens hand man fyllt hafwer till en prest i hans faders stad: och skall kläda på sig de linnekläder, som äro de heliga kläderna:

33. Och skall alltså försona den heliga helgedomen och wittnesbördets tabernakel och altaret och presterna och allt folket af menigheten.

34. Det skall wara eder en ewig rätt, att I försonen Israels barn af alla deras synder en resa om året. Och Mose gjorde, såsom HERren honom budit hade.* *2 Mos. 30: 10.

Denna försoning måste årligen ske på nytt; ty den war blott en sinnebild af den rätta försoningen, men nu är försoningen en gång för alla fullkomnad i Christo Jesu och behöfwer icke rörnyas, utan tillämpas på menniskan, så att hon genom tron blifwer delaktig deraf och derigenom försonad med Gud. Ebr. 9: 24–28.

17. Capitel.

Hwarest och hwilkom offras bör. Blod, as.

HERren talade med Mose och sade:

2. Tala med Aaron och hans söner och alla Israels barn, och säg till dem: Detta är det HERren budit hafwer:

3. Hwilken af Israels hus, som i lägret eller utanför lägret slagtar en oxe eller lam eller get:

4. Och icke bär fram för dörren af wittnesbördets tabernakel det, som HERranom för ett offer buret warder inför HERrans boning, han skall för blod brottslig wara, såsom den som blod utgjutit hafwer; och sådan menniska skall utrotad warda utur sitt folk.

Det war folket tillåtet att slagta hwarhelst de wille, om det djur, som slagtades, endast war bestämdt till föda; men war det bestämdt till offer, så skulle nödwändigt offerdjuret föras till tabernaklet och slagtas framför bränneofferaltaret. Att Samuel (1 Sam. 7: 9), David (2 Sam. 24: 18, 25) och Elias (1 Kon. 18: 19) offrade på andra ställen, skedde af den förste i ett nödfall, af den andre på gudomlig befallning, och af den tredje wid ett utomordentligt tillfälle, hwarwid han säkert hade en klar inre befallning från Gud sjelf. Om någon twärt emot Herrans bud slagtade ett offerdjur annorstädes än wid helgedomen, så war det en lika stor synd, som ett mord, och blod eller en blodsskuld skulle den mannen tillräknad warda. ”Här ser man, att Gud icke wille hafwa den gudstjenst, som man sjelf af eget godtycke har utwalt; utan allenast den Han sjelf förordnat hafwer; derföre kallar Han en sådan offrare en mördare, såsom ock Esaias kallar dem i cap. 66: 3.” L.

Då offerdjuren afbildade Christi försoningsoffer, så begicks en synd, som innebar en blodskuld emot Christus sjelf, af den menniskan, som slagtade ett offerdjur annorstädes än wid Herrans helgedom.

5. Derföre skola Israels barn deras offer, som de på fria marken offra wilja, bära fram för HERran inför dörren af wittnesbördets tabernakel till presten och der offra deras tackoffer HERranom.

Det will säga: Derföre skola Israels barn deras offer, som de (hittills) på fria marken offra, bära fram m. m. Sedan tabernaklet och altaret blifwit upprättade, fingo de icke, såsom förut, offra annorstädes. Tackoffren woro de wanligaste offer och nämnas derföre särskildt, så att alla offer skulle framhafwas inför Herran. Wisserligen är Gud allestädes närwarande, och man kan tjena och tillbedja Honom på hwarje ort, Joh. 4: 24, men de bestämda föreskrifter, som Han har gifwit om den gudstjenst, hwarmed Han will dyrkad warda, måste noga åtlydas, och all godtycklig gudstjenst är fåfäng, såsom Cains offer.

6. Och presten skall stänka blodet på HERrans altare inför dörren af wittnesbördets tabernakel, och bränna upp det feta HERranom till en söt lukt.* *2 Mos. 29: 18. 3 Mos. 4: 31.

7. Och ingalunda mer offra djeflomen deras offer, med hwilka de hor bedrifwa. Det skall dem wara en ewig rätt i deras efterkommande.* *5 Mos. 32: 17. 1 Cor. 10: 20.

Djeflomen, grt.: Seirim, bockarne eller de ludne. Bockar dyrkades i Egypten i wissa tempel såsom fältets gudomligheter, och äfwen andra hedningar hade sina fältgudar. I staden Mendes i Egypten war den afgud, som dyrkades, en lefwande bock; äfwen underhöllos der qwinnor till afgudens ära, och de tjenade honom med sådana styggelser, som icke kunna beskrifwas. Af dessa afgudiska bruk har den sagan uppstått, som ännu i christenheten bibehållet sig, att trollpackor påsknatten foro till Blåkulla och köttsligen beblandade sig med den onde under gestalten af en bock. Att alla afgudar, som dyrkades, både döda och lefwande, woro afbilder af djefwulen och hans englar, och att hedningarnes offer och dyrkan egnades åt mörkrets makt, säger Apostelen uttryckligen 1 Cor. 10: 20, 21.

Allt slags afguderi är en andelig hordomssynd, en otrohet emot Gud, åt hwilken menniskan är skyldig att gifwa hela sitt hjerta; blott i förening med Honom kan hon wara säll och lycklig.

Ifrån hedendomen härleda sig äfwen en mängd andra folksagor och widskepelser, som i christenheten fortfarit ända till wår tid. Hedningarne inbillade sig, att en särskild afgud (Neptun) rådde öfwer wattnet, och att i wattnet funnos många qwinliga gudomliga wäsen, som hade olika namn t. ex. Nereider (i hafwet), Najader (i källor), Potamider (i floder), Limnader (i sjöar). Häraf komma sagorna om necken, om sjörån, hafsfruar m. m. Hedningarne trodde ock, att i skogarne funnos en mängd qwinliga gudomligheter, som de kallade Dryader m. m. Deraf härleda sig wåra sagor om skogsrån. Enligt hedningarnes tanke woro äfwen bergen befolkade med gudomligheter, och deraf hafwa uppstått wåra sagor om bergtroll. I många dylika sagor ljuder ännu i wårt christna land ett starkt echo af den gamla hedendomen — ett echo så starkt, att wåra predikningar och wår kyrkogång på tusen års tid icke förmått nedtysta det, utan det lefwer ännu och fortfar att ljuda icke blott i tusende munnar, utan i tusende hjertan. Ja, man kan utan fara för öfwerdrift påstå, att antalet af de menniskor i wårt land, som ännu tro på dessa ting, är wida större än antalet af sanna och lefwande christna ibland oss. Detta kommer deraf, att Guds ord så litet begagnas, och att det icke alltid förkunnas i andans och kraftens bewisning.

8. Derföre skall du säga dem: Hwilken menniska af Israels hus eller ock en främling, den ibland eder är, som gör ett offer eller bränneoffer:

9. Och bär det icke inför dörren af wittnesbördets tabernakel att han gör det HERranom, den skall utrotad warda utur hans folk.

Om menniskor icke straffade denna synd, så wille Gud sjelf genom sina straffdomar werkställa denna hotelse.

10. Och hwilken menniska, ware sig af Israels hus eller en främling ibland eder, äter något blod: emot honom skall jag sätta mitt anlete, och skall utrota honom utur hans folk:* *3 Mos. 3: 17; cap. 7: 26. 5 Mos. 12: 16. Apg. 15: 20, 29.

Emot honom skall jag sätta mitt anlete m. m. Den menniska, som försyndade aig emot offerlagen, gjorde sig dermed till fiende mot Christus, som är Guds ansigte, och fick derföre Honom emot sig.

11. Ty kroppens lif är uti blodet, och jag hafwer gifwit eder det till altaret, att edra själar skola dermed försonade warda; förty blodet är försoning för lifwet.* *Ebr. 9: 22.

Ordagrannt: kroppens själ är i blodet m. m., förty blodet försonar genom själen, d. ä. själen, som är i blodet, är lösepenningen eller försoningsmedlet. Wi hafwa i denna vers en wink om offerblodets djupaste betydelse. Offrens ändamål är försoning för synden. Synden födes af begärelsen, och begärelsen har sitt säte och ursprung i själen, Jac. 1: 14, 15. Men själen är uti blodet, således utgår synden af blodet; derföre rigtas också straffet först och främst emot blodet, såsom själens egentliga boning eller klädnad. Men straffet emot blodet är dess utgjutelse. Detta är det närmaste straff, som själen för syndens skull är wärd att lida, nemligen menniskosjälen såsom syndig. Lagen fordrar syndens straff och tillintetgörande, och detta innebär döden. Derföre kan ingen förlåtelse ske utan blodsutgjutelse. Men af oändelig kärlek will Gud rädda den syndiga menniskan från synden, döden och fördömelsen. Derföre war redan före skapelsen det försoningsblod bestämdt, som allena kan borttaga menniskans synder, frälsa från döden och gifwa henne ewinnerligt lif, 1 Pet. 1: 19, 20. Till underwisning och en beständigt afmålande påminnelse om detta försoningsoffer woro det Gamla Testamentet offren föreskrifna. Djuroffren och deras blod hade i sig sjelfwa ingen kraft att försona synden och utwerka förlåtelse, utan dessa offers kraft och werksamhet berodde derpå, att de syftade på Christus, och att kraften och tillfyllestgörelsen af Christi offerblod sakramenterligt inlades i offrens blod, så att det derigenom fick tillfyllestgörande kraft och ett oändeligt wärde. Jesu blod har oändeligt wärde derföre, att Hans heliga själ war deruti, och Hans själ och menskliga ande woro på det innerligaste förenade med det ewiga Ordet, Guds Son af himmelen. Detta blod har Han utgifwit till en lösepenning för syndare, och genom Hans förklarade blod blifwa de, som tro på Hans namn, födde på nytt, födde till gemenskap med Honom. Han blifwer deras stamfader, de blifwa Hans slägte, 1 Pet. 2: 9, och blifwa delaktige af Hans rättfärdighet och härlighet genom delaktigheten af detta heliga blod.

Fastän menniskans själ står i närmaste förbindelse med blodet, som utgör bindemedlet mellan själ och kropp, så kan dock häraf ingalunda ett bewis tagas för den willfarelse, att menniskosjälen icke är något särskildt andewäsen, som kan fortfara att lefwa sedan kroppen är död. Den fortfar efter döden, men dess förening med kroppen är då upplöst.

Blodet blef igenom dess höga betydelse uti offren tillika ett försoningsmedel mellan Gud och den offrande själen. Så är ock Christi blod försoningsmedlet mellan Honom och Hans församling. I Christi blod är Christi ande, och genom Hans blod är Hans ande förenad med Hans kropp, som är församlingen. Såsom själen bildar menniskans kropp och är kroppens lif, så länge menniskan lekamligen lefwer, så bildar Christus såsom lifgifvande ande (1 Cor. 15: 45) sin kropp, som är församlingen, och Han sjelf är församlingens lif och ande, som allt i allom uppfyller. Således består försoningen icke blott deruti, att Hans blod är utgjutet för wåra synder, utan också deruti, att Hans förklarade blod är de trognas lifskraft, hwarigenom Hans ande lefwer i dem.

12. Derföre hafwer jag sagt Israels barn: Ingen själ ibland eder skall äta blod, och ingen främling som ibland eder bor.

13. Och hwilken menniska, ware sig af Israels hus, eller en främling ibland eder, som tager ett djur eller fågel i jagt, det man äter, han skall utgjuta dess blod och öfwertäcka honom med jord:* *3 Mos. 11: 13.

Med sådan wördnad skulle hwarje Israelit betrakta blodet, att äfwen blodet af ett willebråd Skulle nedgräfwas, på det intet annat djur måtte förtära det.

14. Ty kroppens lif är i sitt blod. Och jag hafwer sagt Israels barn: I skolen ingen kropps blod äta; ty kroppens lif är i sitt blod. Den det äter, han skall utrotad warda.* *1 Mos. 9: 4.

Den som förtärde blod, wisade wanwördnad för försoningsläran, såsom den i offerlagen war framställd; en sådan menniska war redan i sitt inre andeligen skild ifrån Guds folk, och det yttre utrotandet, som Herren sjelf werkställde, war blott den inre skilsmessans fullbordan. Dylika Herrans domar gå äfwen öfwer många christna, som förakta försoningsblodet, Ebr. 10: 29, ehuru det sällan wisar sig såsom en straffdom inför menniskors ögon. (jfr 10: 30.)

15. Och hwilken själ som äter ett as, eller det af wilddjur rifwet är, ware sig en inländsk eller utländsk, han skall twå fina kläder och bada sig med watten och wara oren intill aftonen, så warder han ren.* *2 Mos. 22: 31.

Om någon owetande eller af oförsigtighet förtärt något sådant kött, hwarifrån blodet icke blifwit skildt på tillbörligt sätt, så skulle han rena sig genom twagning, 3 Mos. 11: 39, 40.

16. Om han icke twår sina kläder, eller sig icke badar, skall han bära sin missgerning.

Att bära sin missgerning betyder, att den hwilar på menniskan såsom en syndoskuld, och att straffet är att wänta, ehuru länge det än må blifwa uppskjutet, under det Guds tålamod wäntar på menniskans bättring. Dessa straff har Herren förbehållit sig sjelf, och Han utförer dem på många sätt och i olika grader, äfwen nu i Nya Testamentets tid, då de, som äro medlemmar af Hans rätta församling, försumma att iakttaga Hans heliga bud och stadgar. Äfwen Evangelium innehåller bud, som de trogna skola lyda. Joh. 14: 21, 23, 24. Joh. 15: 10. Om genom waksamhet och bön wåra ögon wore mera öppnade och klarsynta till att urskilja Herrans skickelser, så skulle wi finna, att många af wåra motgångar och lidanden icke blott äro pröfningar, utan en helsosam aga, tillskickad af den kärleksfulla fadershanden. Ebr. 12: 5–12.

18. Capitel.

Förbjudna leder och beblandelser.

Och HERren talade med Mose och sade:

2. Tala med Israels barn, och säg till dem: Jag är HERren eder Gud.

Såsom grunden till de föreskrifter Gud gifwer, stå dessa ord, som innefatta så mycket: Jag är Herren eder Gud, Jag har såsom Gud bewisat eder utomordentlig nåd, I skolen wara mitt folk och icke besmitta eder med hedniska seder och grundsatser. Dessa lagar äro en helgande skyddsmur omkring familjelifwet och omkring Israels hela samhällslif.

3. I skolen icke göra efter som göres i Egypti land, der I bott hafwen; och icke efter som göres i Canaans land, der jag dig införa skall; I skolen icke heller hålla eder wid deras sätt;

I Egypten och andra hedniska länder war blodskam en wanlig synd, och giftermål emellan syskon och andra nära anförwandter woro lagligen tillåtna. Detta härledde sig af deras gudalära, der sådana förbindelser omtalades emellan gudar och gudinnor, som sades wara syskon eller nära slägt.

4. Utan efter mina rätter skolen I göra och mina stadgar skolen I hålla, att I wandren derutinnan: ty jag är HERren eder Gud.

5. Derföre skolen I hålla mina stadgar och mina rätter; ty hwilken menniska dem gör, han skall derigenom lefwa: ty jag är HERren.* *Hes. 20: 11. Rom. 10: 5. Gal. 3: 12.

Hwilken menniska som håller Herrans bud skall derigenom lefwa. Att hålla Herrans bud förutsätter, att menniskan skall lefwa i Gud; ty eljest kan hon icke hålla Hans bud. Wore menniskan fullkomligt utan synd, så kunde han hålla Hans bud, och hon wore då derigenom salig. (Jfr Hes. 20: 11. Rom. 10: 5.) Men efter nu ingen menniska kan fullkomligt hålla lagen, emedan alla äro syndare, så är ingen wärd att emottaga någon wälgerning af Gud och ännu mindre det ewiga lifwet. Derföre måste hwar och en, som will salig warda, taga sin tillflykt till Guds nåd och Jesu Christi tillfyllestgörelse.

6. Ingen skall gå in till sin nästa blodsfränka till att blotta hennes blygd: ty jag är HERren.

Blodsfränka bet. nära anförwandt. Grt.: Kötts kött eller beslägtadt kött. Orden Jag är Herren tilläggas åter, för att inskärpa i folkets hjertan deras pligt att wara ett heligt folk och att Herren sjelf wille straffa all öfwerträdelse. Här förbjudes icke blott köttslig gemenskap i allmänhet, utan också äktenskaplig förbindelse emellan nära anförwandter. Detta förbud framställes utförligare i det följande.

7. Du skall din faders och din moders blygd icke blotta: hon är din moder, derföre skall du icke blotta hennes blygd.* *3 Mos. 20: 11. 5 Mos. 27: 20. Hes. 22: 10. 1 Cor. 5: 1.

8. Du skall icke blotta din faders hustrus blygd: ty det är din faders blygd.

Således är giftermål förbjudet med en styfmoder, som är enka eller med hwilken fadren warit förlofwad.

9. Du skall icke blotta din systers blygd, den din faders eller din moders dotter är, hemma eller ute född.* *2 Sam. 13: 14.

Det är att märka, att här ett sådant äktenskap förbjudes, som Abrahams med Sara, från hwilken Israels folk härstammade. 1 Mos. 20: 12. Äfwen detta bewisar, att då något, som är orätt, i den Heliga Skrift omtalas, man icke alltid får wänta, att det skall nämnas med ogillande uttryck, ej heller får man sluta till att allt det, som i Skriften omtalas, är rätt och lofligt blott derföre, att det på ett ställe omtalas utan att uttryckligen ogillas.

Genom detta förbud är icke äktenskap förbjudet emellan personer, som haft olika både fader och moder, fastän en person af hwardera föräldraparet ingått äktenskap med hwarandra.

10. Du skall icke blotta din sonadotters eller din dotterdotters blygd: ty det är din blygd.

”Dina barn äro ditt kött, och dina barnbarn äro ditt kötts kött.”

11. Du skall icke blotta din faders hustrus dotters blygd, den dinom fader född är och din syster är.

”Denna versens skillnad ifrån den 9:de är kanhända den, att fadrens rätta son af andra giftet icke får gifta sig med en styfsyster utur fadrens första gifte. Dessa äktenskap woro bland hedningarne wanliga.” Jfr 1 Mos. 20: 12.

12. Du skall icke blotta din fadersysters blygd; ty det är din faders nästa blodsfränka.* *3 Mos. 20: 19.

13. Du skall icke blotta din modersysters blygd; ty hon är din moders nästa blodsfränka.

14. Du skall icke blotta din faderbroders blygd, så att du tager hans hustru; ty han är din swägerska.

Således icke heller en morbrors hustru eller en broder- eller systerdotter eller son är det tillåtet att taga till äkta. Men äktenskap emellan syskonbarn är icke förbjudet, likwäl wisar erfarenheten, att äktenskap i slägten i flera leder har en förswagande och försämrande inflytelse på barnen, så att det är såsom om naturen hämnades sådana äktenskap, hwilka wanligtwis ske mera efter allehanda beräkningar, hwarwid ömsesidig böjelse icke tages i betraktande.

15. Du skall icke blotta din sonhustrus blygd; ty hon är din sons hustru, derföre skall du icke blotta hennes blygd.* *1 Mos. 38: 16. 3 Mos. 20: 12.

16. Du skall icke blotta din broders hustrus blygd; ty hon är din broders blygd.* *3 Mos. 20: 21. Marc. 6: 18.

Detta bud gällde så länge brodren lefde, eller om han dog och efterlemnade barn. Efter en broders död, som dog utan arfwingar, war af särskild grund den efterlefwande äldste brodren förbunden att äkta sin broders enka, 5 Mos. 25: 5. Detta bruk war urgammalt, men bekräftas i Mose lag.

17. Du skall icke blotta din hustrus samt med hennes dotters blygd; ej heller taga hennes sons dotter eller dotterdotter till att blotta hennes blygd; ty hon är hennes nästa blodsfränka; och det är en last.

Här menas styfbarn och styfbarns barn.

18. Du skall ock icke taga din hustrus syster, till att blotta hennes blygd henne emot, medan hon ännu lefwer.

Här förbjudes det slags äktenskap, hwaruti Jacob lefde, nemligen med twänne systrar; åter ett bewis, att mycket, som före lagens utgifwande ansågs lofligt, genom lagen blifwit förbjudet. Efter en hustrus död är det icke förbjudet att taga hennes syster till äkta; men wäl bör i all sådan slägtskap betänkas hwad som står i Rom. 14: 21, 23. 1 Cor. 6: 12; cap. 8: 10—13; cap. 10: 23, 1032.

19. Du skall icke gå in till qwinnan, så länge hon hafwer sin sjuka i sin orenhet, till att blotta hennes blygd.* *3 Mos. 20: 18.

Detta förbud har isynnerhet sin grund deruti, att detta tillstånd hos qwinnan i lagen framställes såsom en bild af synden. ”Detta bud förbjuder ett ofog, som missbrukar äktenskapet.” ”Det har blifwit anmärkt, att ett sådant missbruk åstadkommer kärlekslöshet och kallsinnighet mellan makar.”

20. Du skall ock icke ligga när din nästas hustru, till att beblanda dig med henne, dermed du orenar dig på henne.* *2 Sam. 11: 4.

Här förbjudes äktenskapsbrott i allmänhet. Christus kallar det också äktenskapsbrott att gifta sig med en qwinna, som blifwit skild ifrån sin man, så länge den frånskilda mannen lefwer.

21. Du skall ock icke gifwa af din säd, att det skall uppbrännas för Molech, att du icke ohelgar din Guds namn; ty jag är HERren.* *3 Mos. 20: 2. 2 Kon. 23: 10. Jer. 32: 35.

Denna Ammonitiska afgud, 1 Kon. 11: 7, kallades äfwen Moloch, Milcom, Baal, m. m. Åt denna afgud offrades barn, och derigenom wille man sprida ett heligt skimmer öfwer skörlefnaden, då dess frukt tjente till offer åt afguden. Äfwen äkta barn blefwo ofta offrade. Stundom blefwo barnen icke uppbrända, utan skyndsamt förda genom lågor, eller måste de springa öfwer ett lager af glödande kol. Man föreställde sig detta såsom ut slags eldsdop och trodde, att elden åstadkom en luttring och utwerkade för barnen och för föräldrarne lycka och wälgång. Detta berodde utan twifwel på en misstydning af den eldens betydelse, hwarmed den sanne Guden wid flere tillfällen hade uppenbarat sig. En helig sanning ligger således till grund för dessa afskywärda grymheter och styggelser. Ju heligare något är, desto mera blifwer det af mörkrets ande ofta wanstäldt och ohelgadt Gud will rena och lyckliggöra menniskan med sin Andes heliga eld, men ofta offrar menniskan både sig sjelf och det käraste hon eger åt fyndens och afgrundens lågor. Äfwen i wårt christna land offras många olyckliga barn åt Moloch.

22. Du skall icke ligga när drängar, såsom när en qwinna; ty det är en styggelse.* *3 Mos. 20: 13. Rom. 1: 27.

Sodomiternas styggelse, hwilken äfwen begicks i afgudatempel till somliga afgudars ära. I Astartes tempel underhöllos dertill bestämda männer. 5 Mos. 23: 17. 1 Kon. 14: 24.

23. Du skall ock icke ligga när något djur, att du dermed orenar dig: och ingen qwinna skall skaffa hafwa med något djur; ty det är en styggelse.* *2 Mos. 22: 19. 3 Mos. 20: 15. 5 Mos. 27: 21.

Dessa slags styggelser förekommo wid afgudatjensten uti Egypten och annorstädes. 3 Mos. 17: 7. Christna skola icke en gång weta, ännu mindre eftertänka eller efterfråga, huru dessa styggelser utöfwas. Rom. 1: 26. 1 Cor. 6: 9. 1 Tim. 1: 10. Christna skola icke en gång tala derom. För sådana styggelsers skull blefwo Cananiterne utspydde af det land, som de hade ohelgat.

24. I skolen uti intet af detta orena eder: förty uti allt detta hafwa hedningarne orenat sig, hwilka jag skall härut drifwa för eder.

25. Och landet är derigenom orenadt: och jag skall söka deras missgerningar på dem, så att landet skall utspy sina inbyggare.

Dessa uttryck wisa, huru förfärliga alla dylika lastar äro, för hwilkas skull landets innewånare icke woro wärde, att Guds gröna jord längre fick bära och försörja dem.

26. Derföre håller mina stadgar och rätter, och görer intet af denna styggelsen, antingen inländske eller utländske ibland eder:

27. Ty all sådan styggelse hafwa landets folk gjort, som för eder woro, och hafwa orenat landet:

28. På det att landet ock icke utspyr eder, då I det orenen, likasom det hafwer utspytt hedningarne, som för eder woro.

29. Förty de som göra denna styggelsen, deras själar skola utrotade warda utur deras folk.

30. Derföre håller mina stadgar, att I icke gören efter de styggeliga seder, som för eder woro, att I icke dermed orenade warden: ty jag är HERren eder Gud.

På ett kyskt lefwerne, och derpå att äktenskapet hålles heligt och obesmittadt, beror både familjelifwets lycka, sällhet och trefnad, och äfwen samhällets och statens wälfärd. Uppwäxa i en familj wanartiga barn eller äro de komna till werlden så beskaffade, att de göra föräldrarne sorg eller föga förhoppning, så kunna orsakerna wara många, hwilka det ofta är omöjligt att känna; men will man eftertänka dem, så ligger alltid den frågan främst, huruwida föräldrarne hållit sig fria från skörlefnad och föra ett rent och troget äktenskap. Känner man förhållandet noga, så skall man i de flesta fall finna, att då barnen arta sig illa, så står det illa till i det äktenskapliga lifwet, på samma sätt förhåller det sig med hela stater och samhällen. Wi lefwa i en tid, då det ser ut såsom om de christna länderna ledo djupa ihållande skakningar för att liksom utspy eller i djupet nedspy folkskaror, som oskärat de länder, hwilka så owärdigt bära det christna namnet. Orsakerna äro flera, men en af de djupaste orsakerna till tidens stormar ligger säkert uti den fräcka sedeslöshet och skörlefnad, som på så många ställen har tagit öfwerhand och griper omkring sig såsom en kräftskada bland alla samhällsklasser, så att dessa lasters allmänhet till och med gjort Herrans bud om intet ända till den grad, att många anse sådana synder wara föga skamliga och mena, att en man kan wara bra och aktningswärd, fastän han besmittar sig och samhället med skörlefnad.

Det finnes knappt någon annan synd, hwilkens straff så snart och tydligt kommer öfwer barnen, som alla slags synder, hwilka innebära köttslig orenlighet. Det finnes också knappt någon synd, som så mycket skadar menniskans innersta wäsende. Jfr 1 Cor. 6: 18.

19. Capitel.

Helighetsreglor.

Och HERren talade med Mose, och Sade:

2. Tala med hela menigheten af Israels barn och säg till dem: I skolen wara helige; ty jag är helig, HERren eder Gud.* *3 Mos. 11: 44, 45.

3. Hwar och en frukte sin moder och sin fader;* håller mina helgedagar; ty jag är HERren eder Gud.* *2 Mos. 20: 12.

4. I skolen icke wända eder till afgudar, och skolen icke göra eder gjutna gudar; ty jag är HERren eder Gud.* *2 Mos. 31: 13; cap. 34: 17.

5. Och när I wiljen göra HERranom tackoffer, så skolen I offra det, att det må wara Honom täckt:* *3 Mos. 7: 11.

Här menas ett friwilligt tackoffer. ”Görer det såsom Han befaller i sitt ord, icke såsom eder tyckes eller efter eget behag, efter egen andakt. Ty Han will ingalunda dyrkas på ett sätt, som menniskan sjelf upptänker och wäljer. Derföre ser till, att I offren så, att det må behaga Honom, på det Han icke må förtörnas genom eder egenwilja.”

6. Och skolen det äta på samma dagen, då I offren det, och på den andra dagen. Hwad qwar blifwer till tredje dagen, det skall man bränna upp i eld.* *3 Mos. 7: 16.

7. Äter der någon af på tredje dagen, så är han en styggelse, och warder icke tacknämlig:* *3 Mos. 7: 18.

8. Och den samme ätaren skall bära sin missgerning, att han HERrans helgedom hafwer ohelgat; och den själen skall utrotad warda utur sitt folk.

9. När du uppskär af ditt land, skall du icke skära intill ändan allt omkring, och icke noga allt afhemta.* *3 Mos. 23: 22. 5 Mos. 24: 19.

Ordagrannt: Och när I uppskären säden af edert land, skall du icke fullt afskära hörnet på din åker, och det som affaller af ditt skärande, skall du ej samla.

10. Sammalunda skall du ej heller noga berga din wingård eller upphemta de affallna bären: utan skall det blifwa låta för de fattiga och främlingar; ty jag är HERren eder Gud.

I dessa twå bud inskärpes äfwen hos folket en barmhertig omtanka om de fattiga, som ingenting hade att skörda, på detta sätt fingo de fattiga deltaga både i arbetet och wälsignelsen och kunde derigenom föranledas till mera tacksamhet både mot Gud och åkerns egare. Härigenom uppstad äfwen ett närmare och bättre förhållande mellan de förmögnare och de fattigare, än om en föreskrift i allmänhet hade blifwit gifwen, att de fattige skulle nödwändigt försörjas på hwad sätt som helst, antingen de sjelfwe med arbete och omtanka wille bidraga dertill eller icke.

11. I skolen icke stjäla eller ljuga eller handla falskeligen den ene med den andra.* *2 Mos. 20: 15, [et]c. 1 Thess. 4: 6.

12}. I skolen icke swärja falskt wid mitt namn, och ohelga din Guds namn; ty jag är HERren.* *2 Mos. 20: 7. 5 Mos. 5: 11. Matth. 5: 33, 34. Jac. 5: 12.

De orden: ty jag är Herren, hwilka så ofta tilläggas, för att gifwa dessa föreskrifter en full kraft, skulle påminna folket, att Herren, som stiftade dessa lagar, både wille gifwa wälsignelse åt alla, som höllo dem, och bestraffa öfwerträdarne.

13. Du skall icke göra din nästa orätt eller röfwa honom. Din dagakarls lön skall icke blifwa när dig intill morgonen.* *5 Mos. 24: 15. Jac. 5: 4.

Dessa föreskrifter äro en utförligare framställning af det sjunde budet, som förbjuder allt slags orätt emot nästan, antingen denna orätt begås hemligen eller uppenbarligen eller med smicker eller wåld. Att förhålla arbetaren den förtjenta dagspenningen, eller fördröja dess betalande, då arbetaren behöfwer den, är en synd, på hwilken kärlekens Gud gifwer särskild akt, och den fattiges suckar äro icke förgäfwes inför Honom.

14. Du skall icke banna den döfwe. Du skall icke sätta för den blinde något, der han kan stöta sig uppå;* utan du skall frukta din Gud: ty jag är HERren. *5 Mos. 27: 18.

Dessa föreskrifter, så wäl som de öfriga i lagen, syfta på menniskans sinnelag, hjerta och tänkesätt, och dessa fall, som här nämnas, stå såsom exempel, för att wisa, att det aldrig är tillåtet att begagna sin nästas hjelplösa tillstånd, för att deraf draga någon egen fördel, ej heller är det tillåtet, att med förakt betrakta sin nästas lyten eller att dermed drifwa något gyckel eller gäckeri. Härwid tillägges särskildt: du skall frukta din Gud. Den blinde och den döfwe, den lame och hjelplöse stå under Hans faderliga wård; den som försyndar sig emot dem, trotsar och föraktar deras beskyddare, och Han skall icke lemna det ostraffadt. I Österlanden finnas bland hundrade menniskor omkring tjugo blinda eller döfwe.

15. I skolen icke handla orätt i dom; och du skall icke skona den ringe, och icke ära den mäktige; utan skall döma din nästa rätt.* *2 Mos. 23: 3. 5 Mos. 1: 17; cap. 16: 19. Ordspr. 24: 24. Jac. 2: 9.

16. Du skall icke wara en bakdantare ibland ditt folk. Du skall ock icke stå emot din nästas blod:* ty jag är HERren. *2 Mos. 23: 1.

Baktalaren gör sin nästa mera ondt än tjufwen, ty ett godt namn och rykte är af högre wärde än alla egodelar. Här förbjudes ock att stå emot eller att stå efter sin nästas blod med falsk anklagelse eller med falskt wittnesbörd. Den som hatar sin broder han är en mandråpare.

17. Du skall icke hata din broder i ditt hjerta; utan du skall straffa din nästa*, på det du icke skall lida skuld för hans skull. *Matth. 5: 22; cap. 18: 15. Luc. 17: 3. 1 Joh. 2: 9, 11; cap. 3: 15.

Utan att weta eller wilja det kan man hata sin broder, då man icke i kärlek och ödmjukhet söker warna honom för hans fel, ty wår nästas fel äro wår nästas största fiender, och för dessa fiender böra wi warna, likasom det är wår pligt att warna för mordbrännare och röfware. Warnar man icke, så har man på sitt samwete en del af sin nästas skuld, och då kan man äfwen få lida med.

18. Du skall icke hämnas* och icke behålla någon owilja emot ditt folks barn. Du skall älska din nästa såsom dig sjelf†: ty jag är HERren. *Rom. 12: 19. 1 Thess. 5: 15. 1 Pet. 3: 9. †Matth. 5: 43, 44; cap. 22: 39. Rom. 13: 9. Gal. 5: 14. Jac. 2: 8.

19. Mina stadgar skolen I hålla, att du icke låter din boskap hafwa beblandning med andra djur; och icke sår din åker med blandad säd: och att ingen klädnad kommer på dig, som af ull och lin tillhopa kommen är:* *5 Mos. 22: 9–11.

Genom det första förbudet i denna vers will Gud förebygga menniskors konstlade försök att mästra och förändra Hans skapelse. Förbudet att så blandad säd på åkren har sin grund dels deruti, att någonting sålunda blandadt icke fick föras till helgedomen; dels wille Gud härmed förbjuda sitt folk all misströstan om Herrans wälsignelse till grödan på marken. Det brukas mycket i Österlanden att så en blandsäd af twå sädesarter, hwaraf den ena wäxer bäst i torrår, den andra bäst i wåta år, så att hurudant året blifwer, man må kunna wänta en någorlunda god gröda. Gud hade lofwat att wara sitt folks Gud och att hafwa omsorg om dem; derföre förbjuder Han alla konstiga åtgärder, som wisa misströstan om Hans godhet, förbudet angående kläder af blandade ämnen skulle förebygga menniskans böjelse till fåfänglighet och praktsjuka. Men hufwudsakligen åsyftades med dessa bud en bildlig framställning af Herrans wilja, att menniskan icke skall söka förena och sammanblanda i andligt afseende det som Han har åtskilt; att Hans folk skulle hålla sig oblandadt och skildt ifrån hedningarne, och att de icke skulle i sitt enskilda eller offentliga lif inblanda hedniska bruk, ej heller med willfarelser och menskliga tillsatser eller förändringar uppblanda Hans rena ord, utan bewara det oförfalskadt såsom Han gifwit det.

20. Om en man ligger när en qwinna och beblandar sig med henne, och hon är en trälinna, och är af en annan kränkt, dock är icke löst, eller frihet fått hafwer, det skall straffadt warda; men icke skola de dö: ty hon hafwer icke warit fri.

Om qwinnans herre eller hans son icke will hafwa henne till äkta, 2 Mos. 7: 28, och hon icke heller är fri, så att hon med någon annan kunnat ingå äktenskap, så skulle denna förbrytelse icke straffas med döden, såsom cap. 20: 10.

21. Men han skall frambära HERranom för sin skuld en wädur till skuldoffer inför dörren af wittnesbördets tabernakel.

22. Och presten skall försona honom med skuldoffret för HERran, för den synd som han gjort hafwer: så warder honom Gud nådelig öfwer hans synd, som han gjort hafwer.

En sådan förbrytelse war dock en synd, hwarigenom syndaren brutit sitt förbund med Gud och behöfde derföre att åter med Gud försonas.

23. När I kommen i landet och planteren allahanda träd, der man af äter, skolen I afskära deras förhud med deras frukt; i tre år skolen I hålla dem för oomskurna, så att I icke äten dem.

”Att omskära förhuden, är här så mycket som tre år töfwa, såsom Han sjelf tyder det ut, och säger: tre år skolen I hålla dem för oomskurna (orena).” L.

24. Men i fjerde året skall all deras frukt wara helgad och prisad HERranom.

Under de tre första åren, som ett nyplanteradt träd bar frukt, skulle frukten afskäras och icke begagnas, och i fjerde året skulle den föras till helgedomen såsom ett tackoffer för Herrans godhet.

25. I femte året skolen I äta frukten, och samla henne in: ty jag är HERren eder Gud.

Jag är Herren eder Gud, som äfwen är herre öfwer träden på marken och kan gifwa eder så mycket mera wälsignelse.

26. I skolen intet äta med blod:* I skolen icke akta på fåglarop; eller wälja några dagar. *3 Mos. 3: 17; cap. 17: 10. 5 Mos. 12: 16. Apg. 15: 20.

Intet rått kött och intet förqwafdt eller sjelfdödt fick ätas. Cap. 17. 1 Sam. 14: 33, 34.

Att spå af fåglars flygt och läten, af ormars rörelser och molnens beskaffenhet, samt andra mörka och widskepliga konster woro bland hedningarne brukliga, och allt sådant warder här förbjudet. I spådomar är det icke Gud, utan djefwulen man frågar; och med trolldom och widskepelse söker menniskan icke hjelp af Gud, utan af mökrets makt. Guds folk skall fråga sin Gud och förtrösta på Honom allena. Es. 8: 19.

27. I skolen icke skära någon plätt på edert hufwud och icke allstinges raka edert skägg af.* *3 Mos. 21: 5.

Äfwen detta förbud syftar på hedningarnes bruk till sina afgudars ära, såsom t. ex. Hinduerna hafwa hela hufwudet rakadt och blott en enda hårtofs qwar ofwanpå hufwudet.

28. I skolen icke skära något märke på eder kropp öfwer en död; eller skrifwa bokstäfwer på eder:* ty jag är HERren. *5 Mos. 14: 1.

Här förbjudas äfwen hedniska bruk.

På Söderhafsöarne består folkets största fåfänga uti att inrista allahanda figurer på kroppen, för att smycka den, och genom inristade afgudiska tecken anse de sig stå under sina gudars särskilda wård. Men de som blifwit omwända till christendomen, wilja aldrig weta af detta bruk.

Uttrycket: öfwer en död, gifwer tillkänna, att inskärningen begagnades såsom ett sorgetecken wid anförwandter och wänners död.

29. Du skall icke hålla din dotter till boleri; på det att landet icke skall bedrifwa boleri, och warda fullt med laster.

För winnings skull brukade hedningarne sända sina döttrar till afgudatemplen, der de kallades helgade, och på detta sätt förskönades både lasten och winningslystnaden. Tempeltärnorna bland hedningarne woro offentliga. På intet sätt skulle någon sådan styggelse bedrifwas i Israel, 5 Mos. 23: 18.

30. Håller mina helgedagar och frukter för min helgedom: ty jag är HERren.

Med helig fruktan skulle de nalkas Herrans helgedom och icke tillåta sig att inträda med falska hjertan och syndiga tankar.

31. I skolen icke wända eder till spåmän, och fråger intet af de tecknatydare,* att I icke warden orenade på dem: ty jag är HERren eder Gud. *3 Mos. 20: 6, 27. 1 Sam. 28: 7.

Tecknatydare äro sådane personer, som föregifwa, att de genom allahanda tecken kunna utforska mera, än en menniska genom blotta förståndet kan weta, se v. 26. Till spådomskonsten hörde äfwen att beswärja och fråga de döda, se 1 Sam. 28. Es. 8: 19, 20.

32. För ett grått hufwud skall du uppstå och ära de gamla; ty du skall frukta din Gud: ty jag är HERren.

33. Om en främling warder boende när eder i edert land; den skolen I icke öfwerfalla.* *2 Mos. 22: 21; cap. 23: 9.

34. Han skall bo när eder såsom en inländsk ibland eder, och du skall älska honom såsom dig sjelf: förty I woren ock främlingar i Egypti land. Jag är HERren eder Gud.

Till mildhet och kärlek emot främlingar förmanar Herren ofta sitt folk. Detta war behöfligt både för det naturliga högmods skull, hwarmed ett folk så lätt will förhäfwa sig öfwer och hysa hat mot andra folk, och i synnerhet derföre att Gud hade bewisat sitt folk så otaliga wälgerningar, hwaraf de kunde taga sig mycken anledning att med ett stolt förakt behandla hedniska folk och wara hårdhjertade och känslolöse mot främlingar.

35. I skolen intet olika handla i dom, med aln, med wigt, med mått.* *5 Mos. 25: 13, [et]c. Ordspr. 11: 1; cap. 16: 11; cap. 20: 10.

Olika, d. w. s. orätt.

36. Rätt wåg, rätt pund, rätt skäppa, rätt kanna skall wara när eder: ty jag är HERren eder Gud, som hafwer fört eder utur Egypti land:

Skäppa, epha; kanna, hin; se 2 Mos. 16: 36; cap. 29: 40.

37. Att I skolen hålla och göra alla mina stadgar, och alla mina rätter: ty jag är HERren.

20. Capitel.

Molechs offer. Spåmäns, blodskams straff.

Och HERren talade med Mose och sade:

2. Säg Israels barn: Hwilken af Israels barn eller en främling, som bor i Israel, gifwer af sin säd Molech, han skall döden dö; folket i landet skall stena honom.* *3 Mos. 18: 21. Ps. 106: 37.

Se cap. 18: 21. Molechs afgudabild war ett stort beläte af koppar, som hade ett oxehufwud med horn samt utsträckta armar, i hwilka barnen kastades, som skulle offras; och då offringen skedde, war belätet uppeldadt till glödande hetta. Barnens jemmerrop öfwerröstades af folkets skrän samt ljudet af cymbaler och pipor.

3. Och jag skall sätta mitt anlete emot sådan menniska, och skall utrota honom utur hans folk: derföre att han af sin säd gifwit hafwer Molech, och orenat min helgedom och ohelgat mitt heliga namn.

Allt slags afguderi är ett förorenande af Guds helgedom, och då någon i sitt hjerta hyser någon afgud och älskar någonting högre än Gud, så blifwer hjertat, som är Guds helgedom, derigenom besmittadt och Guds namn ohelgadt.

4. Och om folket i landet ser genom finger med den menniskan, som af sin säd hafwer gifwit Molech, så att de icke dräpa honom:

5. Så will jag dock sätta mitt anlete emot den menniskan och emot hans slägt, och skall utrota honom och alla dem, som efter honom med Molech hor bedrifwit hafwa, utur deras folk.

Se cap. 17: 7, 10.

6. Om en själ wänder sig till spåmän och tecknatydare, så att hon hor bedrifwer efter dem; så will jag sätta mitt anlete emot den samma själen, och will utrota henne utur hennes folk.* *3 Mos. 19: 31. 5 Mos. 18: 11.

Att wända sig till spåmän och tecknatydare war ett öppet affall ifrån Gud och en förklaring, att den frågande hade mera förtroende till mörkrets makt än till Herren, se Es. 8: 19, 20.

7. Derföre helger eder, och warer helige: ty jag är HERren eder Gud.* *3 Mos. 11: 44; cap. 19: 2. 1 Pet. 1: 16.

Skiljer eder ifrån afgudar och afgudadyrkare och från alla mörkrets gerningar.

8. Och håller mina stadgar och görer dem: ty jag är HERren, den eder helgar.

Herren hade från den öfriga werlden afsöndrat och utwalt detta folk. De skulle wara Honom en lefwande helgedom, och med sin Andas nåd och ledning wille Han fortfarande helga dem.

9. Den som bannar sin fader eller sin moder, han skall döden dö; hans blod ware öfwer honom, att han sin fader eller moder bannat hafwer.* *2 Mos. 21: 17. 5 Mos. 27: 16. Ordsp. 20: 20. Matth. 15: 4.

Hans blod ware öfwer honom, det är: Han sjelf är skulden till sin död, emedan han bannat sin fader eller moder. Så stor är inför Gud denna synd, som dock nu så ofta begås. Derföre är också werlden i wår tid så full af uppror; upprorsanden börjar redan i barnasinnet. Brist på gudsfruktan, brist på bön, brist på andelig omsorg om barnen, är å föräldrarnes sida skulden till detta onda. Då barnen icke lära att frukta och älska Gud, så kunna de icke heller lära att hålla det fjerde budet.

10. Den som hor bedrifwer med någon mans hustru, den skall döden dö, både horkarlen och horkonan: derföre att han med sin nästas hustru hor bedrifwit hafwer.* *Matth. 5: 27. Joh. 8: 4, 5.

Ordagrant: Den som hor bedrifwer med en mans hustru, den som hor bedrifwer med sin nästas hustru: så skall döden dö både horkarlen och horkonan. Ordens upprepande tillkännagifwer den fasa och afskywärdhet, hwarmed denna synd bör anses, då den nämnes.

11. Om någon ligger när sin faders hustru, så att han sin faders blygd blottat hafwer, de skola båda döden dö; deras blod ware öfwer dem.* *3 Mos. 18: 8. 5 Mos. 27: 20.

12. Om någon ligger när sin sonhustru, så skola de båda döden dö: förty de hafwa gjort en skam; deras blod ware öfwer dem.* *3 Mos. 18: 15.

13. Om någon ligger när en dräng, såsom när en qwinna, de hafwa gjort en stygghet, och skola båda döden dö; deras blod ware öfwer dem.* *3 Mos. 18: 22.

14. Om någon tager en hustru och hennes moder dertill, han hafwer gjort en last:* man skall bränna honom upp i eld, och de båda med, att ingen last blifwer ibland eder. *3 Mos. 18: 17.

15. Om någon hafwer skaffa med oskäliga djur, han skall döden dö; och djuret skall man dräpa.* *3 Mos. 18: 23.

16. Om en qwinna låter sig in till något oskäligt djur, så att hon dermed hafwer skaffa, den skall du dräpa, och djuret desslikes: döden skola de dö; deras blod ware öfwer dem.

Alla dessa förbrytelser skulle med döden bestraffas genom domare-embetets åtgärder. Deremot betyda orden: utrotad warda, hwilka så ofta förekomma, att Herren sjelf wille werkställa straffdomen.

17. Om någon tager sin syster, sin faders dotter eller sin moders dotter, och skådar hennes blygd, och hon åter hans blygd, det är en skam; de skola förgöras inför deras slägtes folk: ty han hafwer blottat sin systers blygd; han skall bära sin skuld.* *3 Mos. 18: 9.

Förgöras inför deras slägtes folk betyder, att de skulle straffas offentligen till warning för andra.

18. Om en man ligger när en qwinna i hennes krankhets tid, och blottar hennes blygd, och upplåter hennes brunn, och hon blottar sin blods brunn; de skola båda förgjorde warda utur deras folk.* *3 Mos. 18: 19.

Då detta bud öfwerträddes med wett och wilja, så följde utrotande såsom straff.

19. Din modersysters blygd och din faderssysters blygd skall du icke blotta; ty en sådan hafwer sin nästa blodsfränka blottat; och de skola bära deras skuld.* *3 Mos. 18: 12, 13.

20. Om någon ligger när sin farbroders hustru, den hafwer sin farbroders blygd blottat: de skola bära deras synd; utan barn skola de dö.* *3 Mos. 18: 14.

Här hotar Herren med ett särskildt straff, som endast Han sjelf och icke domaren skulle werkställa.

21. Om någon tager sin broders hustru, det är en skamlig gerning: de skola wara utan barn; derföre att han hafwer sin broders blygd blottat.* *3 Mos. 18: 16.

Nemligen till hustru efter hennes mans död. Så äfwen v. 20. Om mannen lefde, war det äktenskapsbrott. Se v. 10.

22. Så håller nu alla mina stadgar och mina rätter och görer dem, på det landet icke utspyr eder,* der jag eder införer, att I deruti bo skolen. *3 Mos. 18: 25, 28.

23. Och wandrer icke uti hedningarnes stadgar, hwilka jag skall utdrifwa för eder: ty allt sådant hafwa de gjort, och jag hafwer haft en styggelse wid dem.

24. Men eder säger jag: I skolen besitta deras land; ty jag skall gifwa eder ett land i arf, der mjölk och honing uti flyter: Jag är HERren eder Gud, den eder afskild hafwer ifrån annat folk:

25. Att I ock skilja skolen den rena boskapen ifrån den orena: och orena fåglar ifrån de rena, och orena edra själar på boskap, på fåglar, och på allt det på jorden kryper, det jag eder afskild hafwer, att det skall wara orent.* *3 Mos. 11: 2. 5 Mos. 14: 4.

26. Derföre skolen I wara mig helige; ty jag HERren är helig, den eder afskild hafwer ifrån annat folk, att I skolen höra mig till.

27. Om någon man eller qwinna warder en spåman eller en tecknatydare, de skola döden dö; man skall stena dem; deras blod ware öfwer dem.* *5 Mos. 18: 10. 1 Sam. 28: 7.

Ännu finnes i christenheten mången qwarlefwa af dessa hedniska styggelser. Det förfärliga straffet läses i Uppb. 21: 8; cap. 22: 15.

Dessa tre capitel inskärpa den sederenhet, som måste finnas i Israel såsom ett Guds folk. I skolen wara mig helige, ty jag Herren är helig, utgör den djupaste grunden till dessa föreskrifter. Utan helighet kan ingen gemenskap ega rum med den helige Guden — utan helgelse får ingen se Herran.

21. Capitel.

Prestreglor.

Och HERren sade till Mose: Tala till presterna, Aarons söner, och säg till dem: En prest skall icke orena sig på någon död af sitt folk:* *4 Mos. 6: 6.

2. Utan på sin skyldman, den honom näst tillkommer, såsom på sin moder, på sin fader, på sin son, på sin dotter, på sin broder;

De wanliga presterna hade tillåtelse att ådraga sig den orenhet, som beröringen af lik medförde, wid de sju närmaste anförwandternas dör I det fall, som berättas i 3 Mos. 10: 1, 2. blef det särskildt af Herran förbjudet.

3. Och på sin syster, den ännu en jungfru och ingen mans hustru warit hafwer; den hans nästa skyldman är, på dem må han orena fig.

4. Eljest skall han icke orena sig på någon, som honom är wederkommande ibland hans folk, så att han sig ohelgar.

Såsom döden är en följd af fynden, så skulle dessa förbud antyda, att Guds folk sorgfälligt måste undwika allt det, som syndigt är. Då någon warit i ett likrum eller widrört en död, så war han enligt lagen oren och hade icke tillåtelse att nalkas Herrans helgedom utan föregående rening. Häruti ligger den wigtiga sanningen afmålad, att ingen, som är andeligen död, kan ingå i Herrans helgedom i himmelen eller nalkas Gud med uppriktigt hjerta. Gud är de lefwandes Gud; i Honom lefwa alla, som tillhöra Honom. Döden är den fiende, som Christus, lifsens furste, kom i werlden att öfwerwinna; genom gemenskapen och föreningen med Christus blifwer själen andeligen lefwande och andeligen ren. Detta lif och denna renhet äro nödwändiga till den rätta gudstjenstens utöfning; utan detta lif och denna renhet kan ingen höra till de heligas samfund, det andeliga presterskapet. Detta wille Gud lära sitt folk genom bildliga föreskrifter, då Han gaf dessa lagar angående widröring af döda. Döden medförer alltid förskräckelse, sorg och smärta. Så skall Guds folk förskräckas för synden och sörja öfwer den; så skall hwar och en, som åkallar Herrans namn, tänka på synden, då han ser en död. Det är såsom om den döde ropade ur sin likkista eller ur sin graf: Syndens lön är döden.

För presterna woro dessa föreskrifter strängare; ty de skulle i sitt embete tjena Gud i Hans helgedom, och dertill woro de oskicklige, så länge den orenhet warade, som här omtalas. Den Som hade ingått i ett likrum eller widrört en död, war oren i sju dagar.

5. Han skall ock ingen plätt göra på sitt hufwud eller afraka sitt skägg, och på hans kropp intet märke skära.* *3 Mos. 19: 27. Hes. 44: 20.

6. De skola sinom Gudi helige wara, och icke ohelga sin Guds namn; Förty de offra HERrans offer, deras Guds bröd; derföre skola de wara helige.

Se cap. 3: 11. Med Guds bröd menas icke blott skådobröden i tabernaklet, utan alla offer, som offrades Herranom. Guds rättfärdighet och helighet hungrade efter försoningsoffer. Emedan nu offren syftade på Jesu försoningsoffer, så woro de bröd för Guds rättfärdighet, och derigenom blef rättfärdigheten mättad, tillfredsställd, fröjdad. Guds kärlek hungrar efter gemenskap med menniskors hjertan. Då nu offren tillika afbildade, att de offrandes hjertan gåfwo sig sjelfwa till offer åt Herran, så woro de bröd för Hans hungrande kärlek, och med tackoffren war äfwen förenad en dryck för den törstande barmhertigheten. Herren hungrar och törstar efter menniskans själ wida mer, än menniskan kan hungra och törsta efter Honom. Själens längtan kan wara stark och brinnande. ”Såsom hjorten ropar efter friskt watten, så ropar min själ Gud till dig, min själ törstar efter dig, efter den lefwande Gud”, Ps. 42. Huru mycket starkare måste då Guds kärlek wara! Huru brinnande Hans barmhertighet. Hans hunger och törst efter den fallna menniskan, som Han will frälsa! Alla bedjande hjertan frambära Christi offer såsom bröd åt Guds rättfärdighet, och de frambära allt det, som Guds Ande hos dem werkat, tron och kärleken och trons frukter och hela sin innersta wilja såsom bröd åt Guds hungrande kärlek. Detta bröd måste wara rent och frambäras med rena händer inför den helige Guden. Derföre måste det andeliga presterskapet, alla Herrans rätte tillbedjare, sorgfälligt wakta sig för all orenhet, såsom rentwagne i Lammets blod. 1 Joh. 1: 7.

7. Han skall icke taga någon sköka eller en förkränkt eller den som af sin man bortdrifwen är: ty han är helig sinom Gudi.

Ingen slags fläck eller lyte fick finnas på dem, som Woro Herrans prester. Så skola Herrans trogna wakta sig för all närmare gemenskap med sådana menniskor, som hafwa förlorat sitt goda namn och rykte.

8. Derföre skall du räkna honom helig; ty han offrar din Guds bröd. Han skall wara dig helig: ty jag är helig, Herren, som eder helgar.

9. Om en prests dotter begynner till att bola, den skall man uppbränna i eld; ty bort hafwer skämt sin fader.

En prests dotter, om hon föll i synd, bragte wanära öfwer hans hus och öfwer det heliga embetet, och derföre föreskrifwer lagen detta stränga straff. Enligt Judiska uttolkare skulle en sådan fallen dotter först strypas, och liket sedan brännas, och den, som med henne försyndat sig, skulle äfwen jemte henne strypas.

10. Hwilken öfwersteprest är ibland hans bröder, på hwilkens hufwud smörjooljan gjuten är, och hans hand fylld är, så att han med kläderna iklädd warder, den skall icke blotta sitt hufwud och icke skära fina kläder sönder:* *3 Mos. 10: 6.

11. Och skall till ingen död komma och skall icke orena sig, hwarken öfwer fader eller moder.* *4 Mos. 6: 7.

12. Utur helgedomen skall han icke gå, att han icke ohelgar sin Guds helgedom. Ty wigelsen, hans Guds smörjoolja, är på honom: Jag är HERren.* *2 Mos. 28: 35.

13. En jungfru skall han taga sig till hustru:* *Hes. 4: 22.

14. Men ingen enka eller bortdrifwen eller förkränkt eller sköka; utan en jungfru af sitt folk skall han taga till hustru:

15. På det han icke skall ohelga sin säd ibland sitt folk: ty jag är HERren, som honom helgar.

Öfwerstepresten war i Christi ställe bland Guds folk, han föreställde den himmelske Öfwerstepresten; och alla jordiska förhållanden, som kunde förorena honom, skulle han derföre undwika. Wigelsen: wigoljan och kronan, på hwilken stod skrifwet: Herrans helighet, hade han på sitt hufwud, och skulle derföre i hela sitt lefwerne wara helig inför Herran. Han skulle icke heller taga en enka till hustru, ty hans äktenskap afbildade Christi förening med församlingen, och Christi församling måste genom hans rättfärdighet och helgande nåd wara och blifwa en ren jungfru. 2 Cor. 11: 2.

16. Och HERren talade med Mose, och sade:

17. Tala med Aaron och säg: Om någon wank är på någon af din säd, uti edert slägte, den skall icke gå fram, att han offrar sin Guds bröd:

18. Förty hwar och en, den någon wank hafwer, skall icke gå fram, ware sig blind, halt, med en stygg näsa, med oskickeliga lemmar:

19. Eller den som hafwer en sönderbruten fot eller hand:

20. Eller kroppig är, eller hinna på ögonen hafwer, eller windögd eller maslig eller skabbig eller förbråken är.

Kroppig: puckelrygg; maslig: skorfwig.

21. Den som nu af presten Aarons säd hafwer en wank uppå sig, han skall icke gå fram till att offra HERrans offer: ty han hafwer en wank, derföre skall han icke nalkas in till sin Guds bröd, att han dem offrar.

Sådana kroppsliga lyten skulle hafwa ohelgat embetet i folkets ögon. Men hufwudorsaken, hwarföre ingen, som hade ett sådant lyte, fick deltaga i de presterliga förrättningarne, är den, att Gud derigenom wille wisa, att själen måste wara fri från fläckar och lyten hos alla Herrans prester. De måste wara utan wank, de få icke wara andeligen blinde och okunnige, icke halta på båda sidor och wackla af och an emellan himmelriket och denna werlden, icke hafwa näsa och ansigte wanställda af rusdrycker och syndiga böjelser, icke hafwa en sönderbruten fot, att de icke kunna wandra på rättfärdighetens wäg. Prestens hand får icke wara förlamad eller sönderbruten af någon synd, ty han måste kunna i bön och förbön uppräcka rena, heliga, kraftiga händer inför Herran. Hans själ får icke wara befläckad med syndens ärr; ingen skötesynd får wara en hinna öfwer hans ögon, som hindrar honom att se den rena klara sanningen uti allt; han får icke wara andeligen windögd, han får icke kasta lustans skelande blickar hit och dit, utan med den sanna redlighetens öppna blick se på sin Frälsare och sin höga kallelse. Han måste inför församlingen tjena Herran med obefläckad själ och med ett redligt hjerta; han får icke wara förbråkad och oduglig att föda andeliga barn och föra dem till sin Herre och Frälsare; han måste wara ostrafflig, kysk, wakande, nykter, sedig, gästfri, läraktig, ingen drinkare, icke bitter, icke sniken efter slem winning; utan mild, icke trätosam, icke girig m. m. 1 Tim. 3: 2–7.

22. Dock skall han äta af sin Guds bröd, både af det heliga, så ock af det allraheligaste.

23. Men dock skall han icke komma in till förlåten, ej heller nalkas altaret, så länge sådan wank på honom är; att han icke ohelgar min helgedom: ty jag är HERren, som helgar dem.

Då de, som hade sådana kroppsliga lyten, likwäl kunde hafwa ett redligt sinne, och detta förutsätter, så länge de icke försyndat sig på något sätt emot Herrans lag, så skulle de försörjas af offren såsom de tjenstförrättande presterna. Äfwen härutinnan ligger en tröstelig lärdom. Herren fördrager och försörjer med sin rikeliga nåd äfwen de swagaste och mest föraktade medlemmarne i sin församling. Äfwen de som ännu icke äro andeligen helbregdagjorde och från alla fläckar befriade, men längta efter befrielse, stå under himmelsk läkarewård och försörjas af Guds rika bord.

24. Och Mose sade detta till Aaron och till hans söner och till alla Israels barn.

22. Capitel.

Lag om offers ätande och art.

Och HERren talade med Mose och sade:

2. Säg Aaron och hans söner, att de hålla sig ifrån Israels barns heliga, hwilket de mig helga, och icke ohelga mitt heliga namn, ty jag är HERren.

Om Herrans prester icke woro efter Herrans lag rena, så fingo de icke äta af offren eller tjena Herran i helgedomen. Så kan icke heller någon menniska rätt tjena Herran eller till wälsignelse för sitt hjerta anamma Christi lekamen och blod, förr än Guds Ande fått föra henne till Christus och i hennes hjerta werka hat till synden, tro på Guds Son och ett presterligt sinne.

3. Säg dem nu till, och deras efterkommande: Hwilken af eder säd går till det heliga, som Israels barn helga HERranom, och orenar sig så på det, hans själ skall utrotad warda för mitt anlete: ty jag är HERren.

4. Hwilken af Aarons säd är spetelsk eller hafwer en flöd, den skall icke äta af det heliga, till dess han warder ren. Den som kommer wid någon oren kropp, eller den som hans säd afgår i sömnen:* *3 Mos. 15: 2, 16.

5. Eller den som kommer wid en mask, den honom oren är, eller en menniska, som honom oren är, och allt det honom orenar:

6. Hwilken själ kommer wid något deraf, den är oren intill aftonen och skall icke äta af det heliga; utan skall först bada sin kropp med watten.

7. Och när solen är nedergången, och han ren worden är, då må han äta deraf, ty det är hans spis.

8. Ett as, och hwad af wilddjur rifwet är, skolen I icke äta, att I icke skolen warda orene deruppå: ty jag är HERren.* *Hes. 44: 31.

9. Derföre skola de hålla mina stadgar, att de icke skola lägga synd uppå sig och dö deröfwer, när de ohelga sig: ty jag är HERren, som dem helgar.

Se 1 Cor. 11: 30.

10. Ingen annan skall äta af det heliga, ej heller prestens husman, ej heller någon dagakarl.

11. När presten köper en själ för sina penningar, den må äta deraf. Och det i hans hus födt är, det må ock äta af hans bröd.

Lifegenskapen war då ännu icke förbjuden, men milda och skyddande lagar föreskref Gud sjelf angående de lifegna. Se 2 Mos. 21: 2–11. Alla som på ett eller annat sätt hörde till prestens husfolk, fingo äta af hans bröd. Så få äfwen de allraringaste af Christi återlösta, som wilja tjena i Hans hus, åtnjuta Hans nådegåfwor.

12. Om prestens dotter warder en främmandes hustru, skall hon icke äta af det heligas häfoffer.

13. Warder hon en enka eller utdrifwen, och hafwer ingen säd, och kommer igen till sin faders hus, så skall hon äta af sin faders bröd, såsom då hon ännu piga war; men ingen främmande skall äta deraf.* *3 Mos. 10: 14.

14. Hwilken som eljest äter af det heliga owetande, han skall lägga femte delen dertill och gifwa presten med det heliga:* *3 Mos. 5: 16.

15. På det att de icke skola ohelga Israels barns heliga, som de häfoffra HERranom:

16. Att de icke skola lägga missgerning och skuld på sig, när de äta af deras heliga: ty jag är HERren, som dem helgar.

17. Och HERren talade med Mose och sade:

18. Säg Aaron och hans söner, och alla Israels barn: Hwilken Israelit eller främling i israel will göra sitt offer, ware sig af löfte, eller af fri wilja, att de wilja göra HERranom ett bränneoffer, det Honom skall wara tacknämligt af eder:

19. Det skall wara ett mankön och uran wank, af fä, lam eller getter.

20. Allt det som något fel hafwer, skolen I icke offra: förty det warder icke tacknämligt för eder.* *5 Mos. 15: 21; cap. 17: 1.

”Öfwer detta klagas, Mal. 1: 8, mycket hårdt; ty det som intet dugligt eller godt är, det gifwer man Gudi och hans tjenare och will då nidskas. Men Gud fördömer dock likwäl sådant såsom otacknämligt; ty Han älskar en glad gifware.” L.

21. Och hwilken ett tackoffer HERranom göra will, ett besynnerligt löfte eller af fri wilja, af fä eller får, det skall wara utan wank, att det må warda tacknämligt. Det skall hafwa ingen wank.* *Mal. 1: 8, 13.

22. Är det blindt eller brutet eller sargadt eller förtwinadt eller masligt eller skabbigt; så skola de icke sådant offra HERranom och intet offer deraf gifwa på HERrans altare.

Herren will icke hafwa andra offer än de, som äro fullkomliga, nemligen Christi offer. Herrans trogne äro och blifwa genom detta offer fullkomnade och från alla lyten befriade.

23. En oxe eller får, som oskickeliga eller lytta lemmar hafwer, må du offra af en fri wilja; men icke warder det tacknämligt för ett löfte.* *3 Mos. 21: 18.

Ett sådant offer, som blott war tillåtet, då det war ett friwilligt offer, fick likwäl icke komma på altaret till eldoffer.

24. Du skall ock icke offra HERranom något det förkramadt eller förstött eller förslitet eller utskuret är: och skolen sådant icke göra i edert land.

Förslitet, grt. afrifwet; naturkraften skulle icke på något sått wara förstörd eller bruten hos offerdjuren, och att på något sådant sätt stympa kreaturen war förbjudet i Israel. Det är menniskan icke tillåtet att åstadkomma förstöring i Guds skapelse.

25. Du skall ock icke offra något sådant af en främlings hand, med eder Guds bröd; ty det duger icke, och hafwer en wank; derföre warder det icke tacknämligt för eder.

26. Och HERren talade med Mose och sade:

27. När en kalf eller lam eller get född är, så skall det wara när sin moder i sju dagar; på åttonde dagen och derefter må man offra det HERranom, så är det tacknämligt.

28. Ware sig nöt eller får, så skall man icke slagta det med sin unge på en dag.* *5 Mos. 22: 6.

Äfwen emot djuren skall menniskan wara barmhertig.

29. När I wiljen göra Herranom ett lofoffer, det för eder tacknämligt skall wara:

30. Så skolen I äta det på samma dagen och skolen intet behålla qwar intill morgonen*: ty jag är HERren. *3 Mos. 7: 15.

31. Derföre håller mina bud, och görer dem: ty jag är HERren.

32. Att I icke ohelgen mitt heliga namn, och att jag må helgad warda ibland Israels barn*: ty jag är HERren, den eder helgar: *3 Mos. 10: 3.

33. Den eder utur Egypti land fört hafwer, att jag skulle wara eder Gud: Jag HERren.

23. Capitel.

Årliga högtiders lag.

Och HERren talade med Mose och sade:

2. Tala till Israels barn, och säg till dem: Desse äro HERrans högtider, som I skolen kalla heliga och mina högtider, då I samman kommen.

3. Sex dagar skall du göra ditt arbete; men den sjunde dagen är den stora heliga sabbathen, då I tillhopa kommen: intet arbete skolen I göra på honom, förty det är HERrans sabbath, ehwar I bon.* *2 Mos. 20: 9; cap. 23: 12. 5 Mos. 5: 12, [et]c. Luc. 13: 14.

Icke blott i helgedomen utan i alla edra boningar skall sabbathen helgas; det är Herrans dag så wäl i edert hem, som i Hans tempel. Och helgas den rätteligen, så blifwer äfwen hemmet ett tempel, der Gud sjelf will bo. Se 2 Mos. 20: 8, 9.

4. Dessa äro de HERrans högtider, dem I skolen kalla heliga högtider, då I samman kommen:

Ordagrannt: Desse äro Herrans högtider, de heliga sammankallelser, hwilka I skolen utropa i deras bestämda tider.

5. På fjortonde dagen i första månaden om aftonen är HERrans Passah.* *2 Mos. 12: 18; cap. 23: 15. 4 Mos. 28: 16. 5 Mos. 16: 1.

6. Och på den femtonde i samma månaden är HERrans osyrade bröds högtid: då skolen I äta osyradt bröd i sju dagar.

7. Den första dagen skall kallas helig ibland eder, då I samman kommen: då skolen I intet tjenstearbete göra:

8. Och offra HERranom i sju dagar. Den sjunde dagen skall ock helig kallas, då I tillhopa kommen: på honom skolen I ock intet tjenstearbete göra.

9. Och HERren talade med Mose, och sade:

10. Tala till Israels barn, och säg till dem: När I kommen i landet, som jag eder gifwa skall, och I skolen uppskära, så skolen I föra till presten en kärfwe, förstlingen af eder säd:

11. Då skall den kärfwen warda weftad för HERran, att det skall blifwa tacknämligt af eder. Och detta skall presten göra på den andra dagen näst efter sabbathen.

På den andra dagen efter den stora högtidsdagen, den 16:de dagen af månaden Nisan. På den dagen uppstod Christus ifrån de döda. (Jrf 1 Cor. 15: 20.) Påskalammet war en bild af Jesu försoningsoffer, och weftekärfwen afbildade Hans uppståndelse; Han är uppståndelsens förstling. Se 2 Mos. 23.

12. Och skolen på den dagen, då eder kärfwe weftad warder, göra HERranom ett bränneoffer af ett lam, det utan wank och årsgammalt är:

13. Samt med spisoffret, twå tiungar semlomjöl, blandadt med olja, till en söt lukts offer HERranom; dertill dryckoffer, en fjerding af ett hin win.

Om epha och gomer, se 2 Mos. 16: 36.

14. Och skolen intet äta af det nya, hwarken bröd, torkadt ax eller korn, intill den dagen, då I bären eder Gud offer. Det skall wara en ewig rätt till edra efterkommande, ehwar I bon.

15. Sedan skolen I räkna ifrån den andra sabbathsdagen, då I buren weftekärfwen fram, sju hela sabbather:* *5 Mos. 16: 10.

Sju hela sabbather, sju weckor, eller fyrtionio dagar.

16. Intill den andra dagen efter det sjunde sabbathen: det är, femtio dagar skolen I räkna, och offra HERranom nytt spisoffer:

Denna dag motswarade wår pingstdag, den femtionde dagen efter wår Frälsares uppståndelse. På den dagen utgafs lagen på Sinai, och på den dagen blef den Helige Ande utgjuten öfwer den nya församlingen, och frihetens fullkomliga lag inskrifwen i deras hjertan. Anden, som lif gifwer, werkade andelig uppståndelse och börjar´n till det ewiga lifwet.

17. Och skolen offra det af alla edra boningar, nemligen, tu weftebröd af twå tiungar semlomjöl, syradt och ba!ad: HERranom till en förstling.

18. Och skolen frambära med edert bröd sju årsgamla lam utan wank och en ung stut och twå wädrar: det skall wara HERrans bränneoffer, spisoffer och dryckoffer: det är en söt lukts offer HERranom.

Dessa förstlingsoffer afbildade både den andeliga uppståndelsen i församlingen genom den Helige Andes nådewerkningar, Rom. 6, och den första uppståndelsen ifrån de döda, Uppb. 20: 4–6, de rättfärdigas uppståndelse, Luc. 14: 14, hwilka äro, näst förstlingen Christus, de förstlingsoffer från jorden, till hwilka Herren ser med den försonade rättfärdighetens och den brinnande kärlekens wälbehag.

19. Dertill skolen I göra en getabock till syndoffer och tu årsgamla lam till tackoffer.

20. Och presten skall wefta det med förstlingsbrödet för HERran, till de tu lammen: och skall wara HERranom heligt och höra presten till.

Syndoffren woro nödwändiga, för att göra förstlingsfrukterna behagliga inför Herran. Så äro de trogna, som genom den Heliga Anda blifwit uppwäckte från den andeliga döden, behagliga offer inför Gud för det heliga offerlammets skull, som för dem är offradt. Rom. 12: 1. 2 Cor. 5: 21.

21. Och I skolen utropa denna dagen: ty han skall kallas helig ibland eder, då I samman kommen: intet tjenstearbete skolen I göra. En ewig rätt skall det wara till edra efterkommande, ehwar I bon.

22. När I uppskären säden i edert land, skolen I icke allt uppskära på åkern, och icke alltför noga upphemta: utan skolen det låta dem fattigom och främlingom. Jag är HERren eder Gud.* *3 Mos. 19: 9. 5 Mos. 24: 19.

23. Och HERren talade med Mose och sade:

24. Tala med Israels barn och säg: På första dagen i sjunde månaden skolen I hålla blåsandets heliga Sabbath till åminnelse, då I samman kommen:* *4 Mos. 29: 1.

Med denna månad, som kallas Tisri, började det borgerliga året. Den första dagen i denna månad war således nyårsdag och tillkännagafs med blåsande i basuner. Denna basunaklang skulle återkalla i folkets minne den barmhertighet och faderliga huldhet, hwarmed Herren hade förlossat sitt folk utur Egypti land, ledsagat och uppehållit dem på deras wandring genom öknen och fört dem till det land, som Han utlofwat åt deras fäder. Detta basunaljud skulle tillika upplifwa folkets tro på Herrans löften om frälsning och förlossning från synd och allt ondt, så att en ny tid, ett andeligt nyår här på jorden genom Evangelii ord, och ett ewigt nyår i härligheten war att förwänta. På tionde dagen i denna månad war den stora försoningsdagen. Detta är betydelsefullt: nytt lif och ewig nyårsglädje får menniskan blott genom försoningen i Christo Jesu. Utan honom är menniskan fången i sitt gamla tillstånd och i sitt gamla wäsende. Hon har intet basunaljud i sin själ, hon har icke något lofsjungande hjerta, hwarmed hon kan nalkas Gud, och ingen Engel kan öfwer en sådan själ uppstämma en fröjdesång. Men då menniskan gör bättring, tror på Guds Son och blifwer rättfärdiggjord genom Hans försoningsdöd, så kan hon med ett gladt hjertas basunaljud fira nyårshögtid, och i himmelen warder glädje öfwer en syndare, som sig bättrar.

25. Då skolen I intet tjenstearbete göra; och skolen göra HERranom offer.

26. Och HERren talade med Mose och sade:

27. På tionde dagen i denna sjunde månaden är försonedagen; den skall ibland eder kallas helig, att I tillhopa kommen. Då skolen I späka edra kroppar och offra HERranom:* *3 Mos. 16: 30. 4 Mos. 29: 7.

Se 3 Mos. 16: 29, 30. Ånger öfwer synden, hjertats förkrosselse och förödmjukelse inför Herren skulle gifwa sig tillkänna genom dessa yttre tecken till sorg. Men icke blef någon försonad med Gud för sin egen ånger och förödmjukelses skull, utan endast för Försonarens skull, som war utlofwad och som i tidens fullbordan med sitt försoningsblod ingick i det allraheligaste i himmelen och förwärfwade en ewig förlossning. Ebr. 9: 12, 24.

28. Och skolen intet arbete göra på denna dagen: ty det är en försonedag, att I skolen försonade warda för HERran eder Gud.

29. Ty hwilken icke späker sin kropp på denna dagen, den skall utrotad warda utur hans folk.

Utan ånger, bättring och omwändelse blir menniskan icke delaktig af Jesu försoning, ty hon begär ingen försoning, emedan hon icke förstår sitt behof deraf, icke känner sina synder, sin förtappelse och hjelplöshet, utan tror på sin egen rättfärdighet mer eller mindre. Utan försoning kan hon icke heller tillhöra Jesu andeliga kropp, de heligas samfund, utan blifwer derifrån utrotad, uppryckt med roten och bortkastad såsom ett ofruktbart träd. Joh. 15: 1–6.

30. Och hwilken på denna dagen något arbete gör, den skall jag förgöra utur hans folk.

31. Derföre skolen I intet arbete göra. Det skall wara en ewig rätt till edra efterkommande, ehwar I bon.

32. Det är eder stora sabbath, att I skolen späka edra kroppar. På nionde dagen i månaden om aftonen skolen I hålla denna sabbath, ifrån aftonen och åter intill aftonen.

Märkwärdigt är, att den stora försoningsdagen icke skulle firas under påskahögtiden, wid hwilken tid försoningen skedde på Golgatha, då Christus, det rätta påskalammet, offrades för werldens synder. Att försoningsdagen föll på den tionde dagen i första månaden af det borgerliga året, skulle säkert antyda den stora och trösterika sanningen, att försoningens fortgående werkningar utgöra grundwalen och grundlagen för Guds werldsregering, så länge jorden står. Försoningens grund är lagd, och den är fullkomnad af Herran Jesus sjelf, men den måste nu tillkämpa sig segren under tusenåriga strider i den syndiga werlden och genom Christi Andas fortsatta nådesarbeten tillämpas på menniskor och bana sig wäg i deras hjertan, till dess alla menniskor, som kunna frälsas, hafwa blifwit insamlade, och de utwaldas skara är fulländad. Då är också försoningen i ordets högsta mening fulländad; då är det gamla förgånget; då äro allting ny wordne; då uppfylles de rättfärdigas wäntan efter nya himlar och en ny jord; då ingår ewighetens nyår, då inga omwexlingar och ingen förgänglighet mera ega rum. Detta är den fulla förlossningen, som Christus åt sin församling förwärfwat och som de trogna här i tiden icke i dess högsta fullhet kunna åtnjuta. Christus är oss af Gudi gjord till wisdom och till rättfärdighet och till helgelse och till förlossning. 1 Cor. 1: 30. Detta få de trogna dagligen i sina hjertan erfara, men i högsta grad få de erfara det, då striden är utkämpad och kronan är wunnen.

33. Och HERren talade med Mose och sade:

34. Tala med Israels barn och säg: På femtonde dagen i denna sjunde månaden är löfhyddohögtid i sju dagar HERranom.* *4 Mos. 29: 12. Joh. 7: 2, 37.

Se 2 Mos. 23: 16.

35. Den första dagen skall kallas helig, att I samman kommen; intet tjenstearbete skolen I göra.

36. I sju dagar skolen I offra HERranom. Den åttonde dagen skall ock kallas helig, att I samman kommen: och I skolen göra edert offer HERranom; ty det är samlingsdag: intet tjenstearbete skolen I göra.

37. Desse äro HERrans helgedagar, dem I skolen heliga hålla, att I samman kommen, och gören HERranom offer, bränneoffer, spisoffer, dryckoffer och andra offer, hwart efter sin dag:

38. Förutan det HERrans sabbath och edra gåfwor och löften och friwilliga gåfwor äro, som I gifwen HERranom:

39. Så skolen I nu på femtonde dagen i sjunde månaden, när I hafwen i hus samlat årswäxten af landet, hålla HERrans högtid i sju dagar. På första dagen är sabbath, och på åttonde dagen är ock sabbath.

40. Och I skolen på första dagen taga frukt af sköna träd, palmtelningar, och qwistar af tjockqwistadt träd och pilträd; och wara glade i sju dagar för HERran eder Gud.* *Neh. 8: 14, [et]c.

41. Och skolen alltså hålla HERranom den högtiden om året i sju dagar: det skall wara en ewig rätt till edra efterkommande, att de så skola hålla helg uti den sjunde månaden.

42. Sju dagar skolen I bo i löfhyddor. Den en inländning är i Israel, han skall bo i löfhyddor:

43. Att edra efterkommande skola weta, huru jag hafwer låtit Israels barn bo i hyddor, då jag förde dem utur Egypti land. Jag är HERren eder Gud.

Under denna högtid skulle således Israeliterna bo i löfhyddor, till en åminnelse af de hyddor, i hwilka de bodde på wandringen från Egypti land, då Herren med sin härlighets närwarelse ledsagade dem. Men dessa löfhyddor afbildade tillika Christi församlings glädjefulla segerhögtid efter stridens fullbordan. Palmtelningarne, v. 40, äro segertecken; qwistar af lummiga löfträd äro tecken till den wederqwickande swalka, som Herrans trogna på wandringen få erfara, under det de skyddas och betäckas af den Allsmäktiges skugga, Ps. 91: 1–10. Pilträd wäxa mycket fort och behöfwa watten. De skulle påminna Guds folk, att icke glömma helsobrunnen, den lefwande wattukällan, som följde dem i öknen, hwilken de nödwändigt behöfde för att kunna wara en Herrans plantering, Ps. 1: 3. Es. 61: 3. Folkets boningar woro under denna högtid en swalkande och grönskande predikan af samma innehåll, som Ps. 92: 13, 14. Den rättfärdige skall grönskas såsom ett palmträd; han skall wäxa såsom ett cederträd på Libanon. De der planterade äro uti Herrans hus, de skola i wår Guds gårdar grönskas. Dessa gröna hyddor predikade tillika för Israel om de många boningarne i Fadrens hus, i hwilka Guds folk en gång med ewigt gröna segerpalmar få lofwa och prisa Herren, Uppb. 7: 9; ty då äro deras kläder rentwagne i Lammets blod och kunna icke mera befläckas, då hafwa de ingen synd och nöd mera att begråta, då blifwa alla tårar aftorkade af deras ögon.

Dessa högtider hade således alla en trefaldig betydelse. Menniskan lefwer sitt själslif både i det förflutna, det närwarande och det tillkommande, och hennes sabbather och högtider skola således motswara detta trefaldiga behof för hennes inre lif. Sabbathen skulle påminna om skapelsen och Herrans hwila samt den höga betydelse, som deruti är antydd. Den skulle tillika för själen wara en hwila i Gud och gifwa henne tillfälle att hemta ljus och wederqwickelse för sitt hjerta ifrån Herran sjelf. För det tredje skulle sabbathen bereda menniskan till den himmelska sabbathsro, som är Guds folk utlofwad. Påskahögtiden war en åminnelsefest af utgången ur Egypten; den war för hwarje trogen Israelit en förnyelse af förbundet med Gud, en förnyad utgång från syndens träldom, en förnyad räddning genom Guds underbara nåd och en bekräftelse af Herrans höga löfte om Christus, på hwilken påskalammet syftade. Förstlingskärfwen skulle både wara ett tacksägelseoffer och tillika afbilda Christi uppståndelse, hwarom Guds Ande utan twifwel upplyste de frommaste af Israels folk. Weckohögtiden war både ett åminnelse af lagens utgifwande på Sinai och manade hwarje from Israelit mäktigt till ett troget bemödande att hålla denna lag i hwarje närwarande ögonblick, och den afbildade den stora högtid, som komma skulle, den Helige Andes utgjutelse, hwarigenom nytt lif och nya krafter skulle nedkomma från himmelen och en ny församling bildas. Förstlingskärfwarne wid denna högtid woro både tackoffer för wälsignelsen på marken och tillika en predikan om de trognas pligt att alltid offra sig åt Herran, samt tillika ett härligt löfte om att blifwa insamlade en gång i Guds härliga rike genom en salig uppståndelse. Försoningsdagen syftade äfwen både på det förslutna, det närwarande och det tillkommande. Den påminte om all förutgången nåd, den satte den trogna själen på nytt i fridens gemenskap med Gud och upplifwade tron samt hoppet om den utlofwade Försonaren. Herren hade sjelf föreskrifwit de inrättningar, genom hwilka folkets försoning med Honom hade blifwit werkställd och beständigt förnyades, hwilande på den fasta grunden af den försoning genom Christus, som war bestämd i Guds ewiga rådslut. Löfhyddorna påminte om folkets frihet, glädje och trygghet efter förlossningen utur Egypti land. De uppmanade folket att lofwa och tacka Gud både för den lekamliga wälsignelsen, som Han under året hade gifwit och som nu war helt och hållet insamlad; men i synnerhet att tacka Honom för den härliga försoning, som just hade blifwit fullbordad. Tillika afbildade löfhyddorna och den festliga fröjden den ewiga fridens ewinnerliga hyddor, i hwilka de trogna blifwa insamlade, då allt är fulländadt. Luc. 16: 9.

44. Och Mose sade israels barnom om denna HERrans helg.

24. Capitel.

Lyseolja, skådobröd. Bannors, skadas straff.

Och HERren talade till Mose och sade:

2. Bjud Israels barn, att de bära till dig klar stött bomolja till lysning, hwilken dagligen skall slås upp i lamporna,* *2 Mos. 27: 20.

Stött, d. w. s. pressad.

3. Utanför wittnesbördets förlåt i wittnesbördets tabernakel. Och Aaron skall sköta det både afton och morgon för HERran dagligen. Det skall wara en ewig rätt med edra efterkommande.

Aaron skulle hafwa tillsyn och bestyr om hela gudstjensten, men hans söner, de öfriga presterna, skulle deltaga i förrättningarne. 2 Mos. 27: 21.

4. Och skall han pynta till lamporna på den sköna ljusstaken för HERran dagligen.

5. Och du skall taga semlomjöl och baka deraf tolf kakor; en kaka skall hålla twå tiungar* *2 Mos. 25: 30. Matth. 12: 4.

Skådobröden skulle wara tolf, efter antalet af stammar i Israel. En tiung: det samma som gomer. Se 2 Mos. 16: 36.

6. Och skall lägga dem ju sex i hwar hop på det sköna bordet för HERran.

7. Och skall lägga på dem ren rökelse, att det skall wara åminnelsebröd till ett offer HERranom.

Se 2 Mos. 25: 30, cap. 30: 34. Skådobröden lågo på skådobrödsbordet hela weckan, och på sabbathen blefwo de af presterna borttagna och förtärda, och nya skådobröd lagda i stället. De woro åminnelsebröd inför Herran och antydde, att hela folket, alla Israels stammar, skulle offra sig sjelfwa tillika med bönens rökelse såsom ett beständigt spisoffer åt Herran. Men så snart menniskan helt och hållet öfverlemnar sig åt sin Gud och Frälsare, så blifwer hon sjelf mättad med lifsens bröd, och derföre betyda skådobröden äfwen den andliga näring, som Herrans trogna, hela det andeliga presterskapet, af Honom får åtnjuta; de blifwa mättade med Hans huses rika håfwor. Denna andeliga Spis blifwer på det högsta och underbaraste sätt gifwen wid Herrans bord, Joh. 6. 1 Cor. 11: 26. Skådobröden skulle liksom påminna Gud om Christus, som är lifsens bröd, på det Han beständigt skulle tänka på sitt nådelöfte att alltid wederqwicka sin församling med andelig mat och dryck. Nu är wår Frälsare och Försonare sjelf wårt offer och åminnelsebröd inför Gud; Han beder för oss, och är sjelf en beständig lefwande påminnelse om sitt försoningswerk i sin församlings ställe, och derföre kan Gud aldrig glömma att tänka på sin Sons återlösta, isynnerhet dem, Som hungra och törsta efter rättfärdighet. Löftet står fast för Christi skull, att de skola blifwa mättade.

8. På hwar sabbathsdag skall han pynta dem till HERranom alltid af Israels barn till ett ewigt förbund.

9. Och skola höra Aaron och hans söner till, de skola äta dem på heligt rum; ty det är hans allraheligaste af HERrans offer till en ewig rätt.* *2 Mos. 29: 32. 3 Mos. 8: 31. 1 Sam. 21: 6.

På Sabbathen skall Guds folk isynnerhet bedja om nåd att gifwa sitt hjerta åt Herran och att för själen hemta näring utur Hans helgedom.

10. Och en man utgick, en Israelitisk qwinnas son, den en Egyptist mans son war ibland Israels barn, och trätte med en Israelitisk man i lägret:

11. Och nämnde namnet och bannades. Då hade de honom fram för Mose. Och hans moder hette Selomith, Dibri dotter af Dans slägte:

Detta namn som är öfwer alla namn, namnet Jehovah, missbrukades således af denna man, som till sin härkomst war till hälften en hedning.

12. Och de lade honom i fängelse, till dess dem worde wissa swar gifna genom HERrans mun.* *4 Mos. 15: 34.

13. Och HERren talade med Mose och sade:

14. För honom ut för lägret, som bannats hafwer, och låt alla dem, som det hörde, lägga sina händer på hans hufwud, och låt hela menigheten stena honom.* *5 Mos. 17: 7.

Wittnena skulle lägga händerna på missdådarens hufwud till tecken, att de hade sagt sanning, och att missgerningsmannens blod skulle wara på hans hufwud, och att han sjelf war skulden till sin död.

Wi se af detta exempel, att Gud är en nitälskande Gud, som icke låter gäcka sig. Han är långmodig och wäntar på syndarens bättring, men wäntar Han förgäfwes, så står hotelsen fast: Herren skall icke låta honom blifwa ostraffad, som Hans namn missbrukar.

15. Och säg Israels barn: Hwilken som bannar sin Gud, han skall bära sin synd.

16. Hwilken som HERrans namn nämner, han skall döden dö: hela menigheten skall stena honom. Såsom utländningen, så skall ock inländningen wara: om han nämner det namnet, så skall han dö.

Hwilken som Herrans namn nämner, nemligen försmädar eller missbrukar.

17. Om någon slår en menniska, han skall döden dö.* *2 Mos. 21: 12.

18. Men den som slår någon boskap, han skall betala det kropp för kropp.

19. Och den som gör sin nästa skada, honom skall man göra såsom han gjorde:* *2 Mos. 21: 24. 5 Mos. 19: 21.

20. Skada för skada, öga för öga, tand för tand: såsom han hafwer gjort en menniska skada, få skall man göra honom igen.* *Matth. 5: 38.

21. Så att den som slår någon boskap, den skall betala det: men den som slår ett menniska, han skall dö.

22. Samma rätten skall wara ibland eder så för utländningen som för inländningen;* ty jag är HERren eder Gud. *2 Mos. 12: 49.

Dessa lagar, som redan förut blifwit gifna, upprepas här för att wisa, att de äfwen måste tillämpas på främlingar, som wistades bland Israels folk.

23. Och Mose sade detta för Israels barn, och förde honom, som bannats hade, ut för lägret, och stenade honom. Och alltså gjorde Israels barn såsom HERren Mose budit hade.

25. Capitel.

Helg-klang-fri-år.

Och HERren talade med Mose på Sinai berg och sade:

2. Tala med Israels barn, och säg till dem: När I kommen in uti det land som jag eder gifwande warder, skolen hålla landets helg HERranom:* *2 Mos. 23: 10.

Landets helg, grt.: landet skall hwila sabbath Herranom — landet skall hafwa ett sabbathsår.

3. Så att du i sex år sår din åker, och i sex år skär din wingård, och samlar in frukten:

4. Men på sjunde året skall landet hålla HERranom sin stora helg, i hwilken du icke skall så din åker eller berga din wingård.

Sabbathsåret började utan twifwel med det borgerliga året om hösten. Genom denna förordning wisade Gud på det tydligaste, att Han war landets Herre och egare. Denna inrättning medförde flera härliga förmåner. Den war ett fullkomligt bewis att lagen war gifwen af den allsmäktige Guden, som har makt öfwer jorden, luften, wäderleken och alla naturens krafter, och som derföre war mäktig att hålla sitt löfte om en dubbelt wälsignad gröda på det år, som gick näst före sabbathsåret. Folket kunde också öfwas uti tron och förtröstan på sin Herre och Konung derigenom, att de så ofta fingo se sådana bewis af Hans trofasthet, faderliga omwårdnad och undergörande allmakt. De skulle lära att med hela hjertat lyda Hans ord och låta Honom bära all omsorg. Äfwen för de hedniska folken tjenade denna inrättning, som war förenad med ett fortsatt stort underwerk, till ett kraftigt bewis, att israels Gud war mäktigare än alla afgudar.

Menniskor och kreatur kunde under detta år samla förnyade krafter, och landet blef genom hwilan fruktbärare. Sabbathsåret skulle, såwäl som sabbathsdagen, föra de trogna till närmare gemenskap med Gud, gifwa dem tillfälle att mera sörja för själens wälfärd och att tänka på den ewiga sabbathen i det himmelska fäderneslandet. Uppb. 14: 13. Sabbathsåret wittnade äfwen om Herrans barmhertiga omsorg om de fattiga, och folket skulle deraf lära barmhertighet, ömhet och kärlek till nästan.

5. Och hwad af sig sjelf wäxer efter din afbergning, skall du icke berga. Och de windrufwor, som utan ditt arbete wäxte äro, skall du icke afhemta, efter det är landets helgår.

6. Utan landets helgår skall du fördenskull hålla, att du skall äta deraf, din tjenare, din tjenarinna, din dagakarl, din husman, din främling när dig:

Grt: Och landets sabbath skall wara till för dig och din tjenare m. m. Det som wäxer på sabbathsåret af sig sjelf, skall stå hwar och en fritt att efter behof åtnjuta.

7. Din boskap och djuren i ditt land: allt det der wäxer skall wara till mats.

Se 2 Mos. 23: 11.

8. Och du skall räkna sju sådana helgår, så att sju år skola sju resor täljde warda; och den sju helgårs tiden gör nio och fyrtio år.

9. Då skall du låta blåsa i basunen öfwer allt edert land, på tionde dagen i sjunde månaden, rätt på försonedagen.* *3 Mos. 23: 27.

10. Och I skolen helga det femtionde året, och skolen kalla det ett friår i landet allom dem, som bo der inne: ty det är edert klangår. Så skall hwar och en när eder komma till sina egor igen och till sin slägt.

Klangåret eller jubelåret hade detta namn, emedan dess början tillkännagafs med basuners blåsande öfwer hela landet. Det Hebreiska ordet Jubel betyder basunaklang, och deraf kommer ordet jubel i wårt språk. Det börjades med det borgerliga året om hösten på stora försoningsdagen. Samma år war det fyrtionionde kyrkliga året, hwilket slutades wåren derpå; men det war det femtionde borgerliga året, hwilket icke slutade förr än om hösten derefter. Jubelåret war ett allmänt återställnings- och frigifningsår; all grundegendom, som under de fyrtionio åren blifwit såld, återställdes nu till sina första egare eller arfwingar. Egentligen kunde således ingen fast egendom uti landet säljas utan endast grödan under de åren, som föregingo jubelåret. Fattiga Israeliter som hade kommit i träldom och friwilligt eller twungna af fattigdom qwarblifwit i träldomen öfwer sabbathsåret, då de kunnat få sin frihet, eller som kommit i träldom emellan näst föregående Sabbathsåret och jubelåret, återfingo nu sin frihet. Under jubelåret hwilade landet och folket såsom på sabbathsåret. Då nu det fyrtionionde året war sabbathsår och det femtionde war jubelår, så följer deraf, att en trefaldig gröda af landets Herre blef gifwen på det fyrtioåttonde året.

Jubelåret war ett fröjdeår i Israel; det afbildade det Nya Testamentets härliga tid, de trognas förlossning från syndens fångenskap, samt jordens förlossning ifrån all förbannelse och alla Syndens följder, Rom. 8: 19. Alla Jesu återlösta, som genom tron på Hans namn blifwit förlossade från syndens skuld och herrawälde, få i sina hjertan förnimma något af den andeliga basunaklang, den glädje och fröjd, som Evangelii frihet medförer. Men de wänta på ett ännu härligare jubelår. Han som är kommen till att predika de fångar förlossning och de bundne öppning, till att predika ett nådeligt Herrans år (Es. 61: 1, 2), Han har ock lofwat åt sitt folk en glädjens tid, ett waraktigt jubelår, Es. 35: 9, 10; cap. 51: 11. Jubelåret war liksom kronan på alla sabbather och alla sabbathsår, och dess basunaljud skulle wara liksom ett genljud på jorden af den lofsång i himmelen, hwarmed de fullkomligt fria och saliga prisa Herran, och hwarpå alla trogna på jorden wänta. Så snart wi genom sann tro blifwa förenade med Christus, så komma wi åter till wår slägt, ty wi blifwa då födde af den nye stamfadren, och Guds beläte, som genom synden är förloradt, blifwer i wårt hjerta återstäldt, träldomen upphörer, och wi blifwa fria undersåter i Jesu andeliga rike. Då komma wi också åter i besittning af wår egendom, den himmelska arfwedel, som genom syndens fattigdom och elände för oss war förlorad. Det war på försoningsdagen jubelåret började, det är genom försoningen, som den härliga friheten för oss är förwärfwad. Under de fyrtionio åren blef Israels folk genom gudstjensten och Herrans ord underwisade om försoningen, men på jubelåret predikades genom basunaklang och allmän fröjd om försoningens fullmogna, härliga frukter i en salig ewighet. Det Hebreiska ordet Olam betyder ofta jubelåret och ofta betyder det ewigheten. Äfwen deraf kan man se, att jubelåret isynnerhet skulle för Israel afbilda Guds barns fullkomliga förlossning, frihet och salighet efter det omwexlande jordiska lifwets slut, hwilket icke warar mer än några weckor af år.

Då hwarje Israelit åter blef förenad med sin stam i jubelåret, så kunde stammarne aldrig förblandas. Således kunde aldrig något twifwel uppstå om wår Frälsares härkomst, och det war lätt att uppgöra Hans stamtafla ända ifrån Adam, ty Guds Ande hade både genom särskilda uppenbarelser och genom lagen och den borgerliga inrättningen i Israel dragit försorg derom, att Hans stamtafla skulle blifwa fullständig.

11. Ty det femtionde året är edert klangår. I skolen intet så, ej heller uppskära det af sig sjelft wäxt är, ej heller afhemta i wingården det utan arbete wäxt är:

12. Förty klangåret skall wara heligt ibland eder. Men I skolen äta allt det som marken bär.

13. Det är klangåret, i hwilket hwar man skall komma till sitt igen.

14. Om du något säljer dinom nästa, eller något köper af honom, skall ingen besnika sin broder.* *1 Thess. 4: 6.

15. Men efter klangårets tal skall du köpa det af honom, och hwad åren sedan draga kunna, derefter skall han sälja dig det.

16. Efter som åren äro många till, så skall du låta risa köpet, och efter som de äro få till, skall du låta köpet falla; ty han skall sälja dig det efter som det draga kan.

Risa köpet, d. w. s. höja, stegra priset. — Här är fråga om köpet af jordegendom, som, i följd af klangåret, endast war ett arrende, hwars wärde skulle beräknas efter de flere eller färre fruktbärande år, som återstodo till klangåret, då egendomen återföll till säljaren.

17. Så besnike nu ingen sin nästa, utan frukta din Gud: ty jag är HERren eder Gud.

18. Derföre görer efter mina stadgar, och håller mina rätter, att I dem gören, på det I mågen tryggeligen bo i landet:

19. Ty landet skall gifwa eder sin frukt, att I skolen hafwa nog till att äta, och bo tryggeligen derinne.

20. Och om du worde sägande: Hwad skola wi äta på sjunde året, ty wi så intet och församla ingen årswäxt:

21. Så will jag bjuda min wälsignelse i sjette året öfwer eder, så att det skall göra eder tre års wäxt.

22. Det I sån på det åttonde året och af den gamla årswäxten, der äter af intill nionde året, så att I äten af det gamla, intill dess åter ny årswäxt kommer.

Det fyrtioåttonde årets gröda måste således räcka, till dess en ny gröda i det femtiondeförsta året war inbergad. Detta war det nionde året efter det fyrtiondeandra, som war sabbathsår, hwarifrån man räknade. Till det nionde årets gröda skedde utsädet näst föregående höst, således på det åttonde året, och här lofwar Herren, att förrådet ifrån det sjette året skulle räcka både till att så på det åttonde (kyrkliga) året och till föda under hela tiden.

23. Derföre skolen I icke sälja landet ewinnerligen: ty landet är mitt, och I ären främmande och gäster för mig.

Ewinnerligen, d. ä. för alltid. Se v. 10.

24. Och I skolen i allt edert land låta landet till lösen.

Äfwen före jubelåret skulle säljaren eller hans slägt kunna återköpa en försåld fastighet.

25. Om din broder warder fattig och säljer dig sina egor, och hans näste skyldman kommer till honom och will lösa det, så skall han lösa det hans Broder sålt hafwer.* *Ruth 4: 1, [et]c.

26. Om någon wore, som ingen lösare hafwer, och kan med sin hand så mycket åstadkomma, att han löser en del:

27. Då skall man räkna årtalet sedan han sålde det, och hwad igen står, gifwe honom som köpt hafwer, att han må komma till sina egor igen.

För de årens gröda, som ännu återstodo intill jubelåret, skulle den lösande återbetala till löparen det pris, som han hade erlagt.

28. Om hans hand icke kan finna så mycket, att han kan få någon del igen, så skall det, som han sålt hafwer, wara i köparens händer intill klangåret; då skall det wara ute, och han komme till sina egor igen.

29. Ho som säljer bort ett boningshus inom stadsmuren, han hafwer ett helt års frist till att lösa det igen: det skall wara tiden, inom hwilken han det lösa må.

Frist, d. w. s. anstånd.

30. Om han icke löser det, förrän hela året ute är, så skall köparen behålla det ewinnerligen, och hans efterkommande; och skall icke löst utgå i klangåret.

31. Men är det ett i sådan by, der ingen mur om är, det skall man räkna lika med marken i landet; och skall warda löst, och i klangårtet fritt utgå.

32. De Leviters städer och husen i städerna, der deras egor inne äro, må alltid löste warda.

33. Den som något löser ifrån de Leviter, den skall gå derifrån i klangåret, ware sig hus eller stad, som han besuttit hafwer: förty husen uti de Leviters städer äro deras egor ibland Israels barn.

34. Men marken för deras städer skall man icke sälja: förty det är deras egendom ewinnerligen.* *4 Mos. 35: 2.

35. Om din broder warder fattig och af sig kommer när dig, så skall du taga honom till dig såsom ett främling eller husman, att han må lefwa när dig.

Här har Herren sjelf gifwit en grundlag för en bestämd fattigwård. Härwid är att märka, att denna föreskrift icke gifwes åt staten och dess öfwerhet, utan åt hwar och en enskildt, som icke sjelf är fattig. Hwar och en, som kan, är alltså förbunden att med kärlek och ömhet draga försorg för sin fattige broder. Enligt Herrans lag skall således fattigwården icke wara ett kärlekslös twångsinrättning.

36. Och du skall icke taga ocker af honom eller winning;* utan skall frukta din Gud, att din broder må lefwa bredwid dig. *2 Mos. 22: 25. 5 Mos. 23: 19. Ords. 28: 8. Hes. 18: 8; cap. 22: 12.

37. Ty du skall icke få honom dina penningar på ocker och icke utfå din spis på fördel.

38. Ty jag är HERren eder Gud, den eder utur Egypti land fört hafwer, att jag skalle gifwa eder det landet Canaan och wara eder Gud.

39. Om din broder warder fattig när dig, och säljer sig dig, så skall du icke låta honom göra trälars arbete:* *2 Mos. 21: 2. 5 Mos. 15: 12. Jer. 34: 14.

40. Utan han skall wara när dig såsóm en dagakarl och en husman och tjena dig intill klangåret:

41. Då skall han gå lös ut ifrån dig, ar hans barn med honom; och skall komma till sitt slägte igen och till sina fäders egor.

42. Förty de äro mina tjenare, dem jag utur Egypti land fört hafwer; ty skall man icke sälja dem efter trälars fatt.

43.Och skall du icke med stränghet råda öfwer dem, utan frukta din Gud.* *Eph. 6: 9. Col. 4: 1.

44. Men will du hafwa trälar och trälinnor, så skall du köpa dem af hedningarne, som omkring eder äro:

45. Af husmän, som främlingar ibland mer äro, och af deras afkommande, som de när eder uti edert land föda, dem skolen I hafwa till egna:

46. Och skolen ega dem, och edra barn efter eder till en ewig ego; dem skolen I låta wara trälar. Men öfwer edra bröder, Israels barn, skall ingen öfwer den andra råda med stränghet.

47. Om en främling eller en husman wäxer till när dig, och din broder warder fattig när honom, och säljer sig enom främling eller husman när dig eller någon af sin slägt:

48. Så skall han rätt hafwa, sedan han såld är, att warda löst igen; och någon af hans bröder må lösa honom:

49. Eller hans faderbroder, eller faderbroders son, eller eljest någon hans nära skyldman i hans slägte;* eller om hans egen hand kan så mycket åstadkomma, så skall han lösa sig:

50. Och skall räkna med sin köpare ifrån det året, då han sålde sig, intill klangåret. Och penningarne skola räknade warda efter åratalet, sedan han såldes; och skola hans lön med inräknas för hela tiden.

Hwad han aftjenat med sitt arbete och sin tjenst skall afräknas, då han löses. Från en yttre lifegenskap kunde en broder lösa den andra, men ifrån den andeliga fångenskapen kan endast Christus återlösa och frigöra.

All lifegenskap i Israel berodde på friwillig sjelfförsäljning, och för de fattige, som genom armod dertill blifwit nödsakade, sörjde Gud genom uttryckliga skyddande lagar och satte en bestämd gräns i afseende på tiden.

En beständig skilnad göres i lagen emellan Israeliter och hedningar. Så är ock inför Herran, en stor skilnad emellan Hans fria barn och alla dem, som icke älska Honom, utan blott äro tjenare i Hans stora hushållning och mot sin wilja medwerka till att Hans wilja slutligen sker.

51. Om ännu många år äro intill klangåret, så skall han derefter desto mer gifwa för lösnen, eftersom han köpt är.

52. Äro få år qwar intill klangåret, så skall han ock derefter igengifwa till sin lösning.

53. Och skall räkna sin lön med honom år från år. Och du skall icke låta råda öfwer honom med stränghet för dina ögon.

54. Om han icke löser sig i denna måtto, så skall han i klangåret lös utgå, och hans barn med honom:

55. Förty Israels barn äro mina tjenare, dem jag utur Egypti land fört hafwer. Jag är HERren eder Gud.

26. Capitel.

Gudaktighets och ogudaktighets lön.

I skolen icke göra eder några afgudar, eller beläten, icke eller uppresa eder några stoder, icke heller någon wårdsten sätta uti edert land, till att tillbedja derför: ty jag är HERren eder Gud.* *2 Mos. 20: 4. 5 Mos. 5: 8; cap. 16: 22. Ps. 81: 10. Ps. 97: 7.

Sedan hedningarne hade börjat att uppresa och tillbedja sådana stoder såsom afgudar, så kunde dessa stoder icke längre, såsom i Patriarkernas tid, begagnas för att derwid tillbedja den sanne Guden. Men att uppresa minnestecken af Guds nåd och barmhertighet blef härmed icke förbjudet. Jos. 4: 20, 21. 1 Sam. 7: 12.

2. Håller mina sabbather, och frukter eder för min helgedom.* Jag är HERren. *3 Mos. 19: 30.

3. Om I wandren i mina stadgar och hållen mina bud och gören dem:* *5 Mos. 28: 1.

4. Så skall jag gifwa eder regn i sinom tid; landet skall gifwa sin wäxt och träden på marken bära sin frukt.

5. Och tröskotiden skall räcka intill winanden, och winanden skall räcka intill sädestiden. Och I skolen hafwa bröd nog, och skolen tryggeligen bo i edert land.

I Österlandet tröskades säden på fältet med tröskwagn eller trampning af oxar. 5 Mos. 25: 4.

Med den andeliga wälsignelsen skulle också en riklig lekamlig wälsignelse wara förenad, så framt folket wille lyda Herrans ord och wara Honom trogne. Skörden började redan wid påsktiden, och de skulle med inbergningen af den rika wälsignelsen hafwa tillräckligt arbete till dess såningstiden om hösten började.

6. Jag skall gifwa frid i edert land, att I skolen sofwa, och ingen förfära eder. Jag skall låta komma de onda djur utur edert land, och intet swärd skall gå genom edert land.

7. I skolen jaga edra fiender, och de skola falla för eder genom swärd.

8. Fem af eder skola jaga hundrade, och hundrade af eder skola jaga tio tusende; ty edra fiender skola falla för eder genom swärd.* *Jos. 23: 10.

Ett litet antal af eder skall jaga på flykten en talrik fiendtlig makt, och de skola wända sina swärd emot hwarandra. Dom. 7: 16–22. Hes. 38: 21.

9. Och jag skall wända mig till eder; jag skall föröka eder och låta eder wäxa till, och jag skall göra mitt förbund fast med eder.* *Hes. 37: 26.

10. Och I skolen äta af det gamla, så att I skolen låta det gamla fara för det nya.

11. Jag skall hafwa min boning ibland eder, och min själ skall icke förkasta eder.

Att Gud sjelf wille hafwa sin boning i Israel war den högsta wälgerning, som Han kunde bewisa dem. Guds närwarelse medför all möjlig sällhet. Säll är den, som kan med full sanning säga: Herre, när jag dig hafwer, så frågar jag efter himmel och jord intet!

12. Och jag skall wandra ibland eder, och skall wara eder Gud, så skolen I wara mitt folk.* *2 Cor. 6: 16.

13. Ty jag är HERren eder Gud, den eder utur Egypti land fört hafwer, att I icke skullen wara deras trälar. Och hafwer sönderbrutit edert ok, och hafwer låtit eder gå rätta.

Guds folk åtnjuter den sanna friheten. Det är syndens träldom, som är den allraswåraste; det är denna träldom allena, som kan taga ifrån menniskan den rätta friheten. Guds barn äro fria i sina hjertan, och själen har sin umgängelse i den fria öppna himmelen, äfwen om de yttre omständigheterna äro swåra och tryckande, ja, äfwen om kroppen wore fängslad och belagd med fjettrar och kedjor. Genom mångahanda lidanden måste Guds barns tro pröfwas, stärkas och renas, genom deras lidanden måste Guds namn förhärligas och ljuset winna seger öfwer mörkret; men Herren lofwar att alltid i det rätta ögonblicket förlossa sina trogna och sönderbryta det ok, som trycker. Denna bild, som är tagen af arbetsdjurens ok, brukas på många ställen i Guds ord, för att beteckna andelig eller lekamlig träldom. Den fulla förlossningen lofwar den store Segerwinnaren, då Hans rike skall komma med makt. Luc. 21: 28.

14. Men om I icke hören mig, och icke gören dessa buden alla:* *5 Mos. 28: 15. Klagow. 2: 17.

15. Utan förakten mina stadgar, och edra själar förkasta mina rätter, så att I icke gören alla mina bud, och låten mitt förbund tillbaka;* *Mal. 2: 2.

Rätter är allt det, som Gud i sitt ord har förklarat för rätt. Härliga löften om stora wälsignelser hade Herren gifwit åt folket, om det wille hålla Hans förbund, och här följa nu förskräckliga hotelser af swåra straffdomar, som skulle komma, om folket öfwerträdde förbundet och fortfor i obotfärdighet.

16. Så skall jag ock då göra eder detta: Jag skall hemsöka eder med förskräckelse, swullnad och skälfwo, att edra ansigten förfalla, och edra kroppar försmäkta skola: I skolen fåfängt så eder säd, och edra fiender skola äta henne.

17. Och jag skall ställa mitt anlete emot eder,* och I skolen warda slagne för edra fiender,† Och de som hata eder, skola råda öfwer eder, och I skolen fly, då ingen jagar eder.** *3 Mos. 17: 12. †Job 36: 12. Es. 1: 20. **Ords. 28: 1.

18. Om I ändå icke hören mig, så skall jag ännu sju resor mer göra det, till att näpsa eder för edra synder:

19. Att jag eder högfärd och genstörtighet nederslå skall. Och jag skall göra eder himmel såsom jern och eder jord såsom koppar.

20. Och eder möda och arbete skall förtappadt wara, så att edert land icke skall gifwa sin wäxt, och träden i landet icke bära sin frukt.

21. Och om I wandren mig emot, och icke wiljen höra mig; så skall jag ändå göra det sju resor mer, till att slå eder för edra synders skull.

22. Och skall sända wilddjur ibland eder; de skola uppäta edra barn och förderfwa eder boskap och förminska eder; och edra wägar skola warda öde.

23. Om I ändå icke dermed låten rätta eder, och wandren mig emot:

24. Så skall jag ock wandra emot eder, och skall ännu stå eder sju resor mer för edra synders skull.* *2 Sam. 22: 27. Ps. 18: 26.

25. Och skall låta komma öfwer eder ett hämndeswärd, det mitt förbund hämna skall. Och om I församlen eder uti edra städer, skall jag dock sända pestilentie ibland eder, och skall gifwa eder uti edra fienders händer.

26. Så skall jag ock förderfwa edert bröds tillråd, så att tio qwinnor skola baka sitt bröd i en ugn, och edert bröd skall man utwäga med wigt: och när I äten, skolen I icke warda mätte.

Bröds tillråd, grt. bröds staf. likasom en swag man stödjer sig på en staf, så är brödet det lekamliga stödet för menniskans lif, en staf, som hon icke kan umbära.

27. Om I dermed än icke hören mig, utan wandren mig emot:

28. Så skall jag ock i grymhet wandra emot eder, och skall sjufaldt mer näpsa eder för edra synders skull;

Gud kommer icke på en gång med sina swåraste straffdomar eller med alla tillsammans, utan försöker först att med lindrigare straff och tuktan föra menniskan till bättring. Herrans straff och tuktan werka då antingen bättring eller ökad obotfärdighet; ty menniskan kan icke blifwa sig lik under det Herren arbetar på hennes själ, och detta gör Han i hwarje hemsökelse. Derigenom blifwer menniskan antingen bättre eller wärre. Blir hon wärre, så blifwa straffdomarne allt swårare i samma mån, som obotfärdigheten och hårdheten tilltaga. I detta capitel wisar sig en ganska märkwärdig stegring i hotelserna. Om I ända icke m. m., v. 18. Så skall jag ändå [et]c., v. 21. Om I ändå icke [et]c., v. 23. Om I dermed än icke [et]c. v. 27.

29. Så att I skolen äta edra söners och döttrars kött.* *5 Mos. 28: 53. 2 Kon. 6: 29. Klag. 4: 10.

30. Och jag skall borthäfwa edra höjder, och edra* beläten utrota, och skall kasta edra kroppar uppå edra afgudar, och min själ skall wämja wid eder:* *2 Chrön. 34: 7.

31. Och skall göra edra städer öde, och edra kyrkor förlägga, och skall icke wilja lukta eder söta lukt.* *Es. 1: 13.

Den söta lukten syftar på offren, som woro Gudi behagliga, då de offrades med ett troget hjerta, men misshagliga, då de woro förenade med otro och ogudaktighet.

32. Alltså skall jag göra landet öde, att edra fiender, som bo deruti, skola grufwa sig derför.* *2 Chrön. 36: 19. Jer. 19: 8; cap. 25: 9.

Edra fiender, som bo i landet, sedan I blifwit utstötta, skola häpna för de lidanden, som örfwergått eder.

33. Men eder skall jag förskingra ibland hedningarna och draga ut swärdet efter eder, att edert land skall blifwa öde, och edra städer omkull slagne.* *Jer. 15: 7.

34. Så skall då landet behaga sin helg, så länge det öde ligger, och I ären i fienda land. Ja, då skall landet hålla helg, och dess helg det behaga.

35. Så länge det öde ligger, skall det hålla helg: derföre att det icke kunde heligt hålla, då I skullen låta det heligt hålla, då I deruti bodden.

Derföre, att folket icke wille helga sabbathen och fira sabbathsåret efter Herrans lag, wille Herren sjelf åt landet gifwa en annan sabbathshwila och låta det ligga öde och förtrampas af hedningarna; såsom nu sker intill denna dag.

36. Och de som återlefwas af eder, dem skall jag göra ett bäfwande hjerta uti deras fienders land, så att ett ruskande löf skall jaga dem; och skola fly derför, likasom ett swärd jagade dem, och falla der som ingen jagar dem.* *Es. 30: 17.

37. Och den ene skall falla på den andra, lika såsom för swärd, och dock ingen jagar dem. Och I skolen icke töra duka eder upp för edra fiender.

38. Och I skolen förfaras ibland hedningarna, och edra fienders land skall fräta eder upp.

39. De som återlefwas, skola försmäkta i deras missgerningar uti fienda land; och uti deras fäders missgerningar skola de försmäkta.

40. Så skola de då bekänna sin missgerning, och sina fäders missgerning, i hwilka de sig förtagit och emot mig wandrat hafwa.

41. Derföre will jag ock wandra emot dem och skall drifwa dem bort i deras fienders land. Då warder ju deras oomskurna hjerta sig ödmjukande. Och då skall dem behaga deras missgerningars straff.

”Såsom de hade lust till sina synder och en wämjelse till mina rätter, alltså skola de återigen hafwa behag och lust till straffet och säga: ack huru sker oss rätt; det är rätt, o gode Gud, det är rätt. Och dessa äro en allwarsam ångers och bättrings tankar och ord, som wisa, att menniskan af hjertans grund hatar och utskämmer sig sjelf. Detta behagar Gudi, att Han åter warder nådig.” L.

42. Och jag skall ihågkomma mitt förbund med Jacob och mitt förbund med Isaac och mitt förbund med Abraham; och skall tänka uppå landet,

43. Som af dem öfwergifwet är och hafwer haft ett behag till sin helg, medan det öde ligger ifrån dem, och dem behagar deras missgerningars straff, därföre att de hafwa föraktat mina rätter, och deras själ hafwer haft en wämjelse till mina stadgar.

44. Och om de än i fienda land äro, hafwer jag likwäl icke förkastat dem, och icke så wämjat wid dem, att det skulle wara ute med dem, och mitt förbund med dem skulle icke mer gälla; ty jag är HERren deras Gud.* *5 Mos. 4: 30, 31. Rom. 11: 26, 27.

45. Och jag skall för dem ihågkomma mitt första förbund, då jag förde dem utur Egypti land för hedningarnas ögon, att jag skalle wara deras Gud. Jag HERren.

Dessa nådelöften motsäga icke de föregående hotelserna. Folket öfwerträdde Herrans förbund många gånger och framhärdade i obotfärdighet. Derföre hafwa också hotelserna i olika tider och i olika grad gått i fullbordan. De woro i träldom under åtskilliga hedniska folk i domarenas tid; de ledo ofta swåra trångmål under den tid de regerades af konungar, och blefwo ändtligen utrotade ur landet och bortförda i fångenskap till Assyrien och Babylonien. De, som återwände efter den sjutioåriga fångenskapen, utstodo mångfaldigt förtryck och förskräckliga lidanden under Persernas, Grekernas, Egyptiernas och Romarnes herrawälde, och ändtligen blef detta märkwärdiga folk än en gång utrotadt ur landet, Jerusalem förstördes, en stor del af folket omkom på det ömkligaste sätt genom swärd och hungersnöd, och qwarlefworna af detta folk äro nu uti en fångenskap i främmande land, som snart har warat i 1800 år. Men ännu tänker Herren på sitt förbund med detta folk. En tid är utlofwad, då Israel skall blifwa hemsökt af Herrans Ande; en lifgifwande nådewind skall blåsa öfwer de döda benen, Hes. 37. Deras hjerta skall förödmjuka sig, de skola ångra sina synder med sorg och tårar, Zach. 12: 10–14. Och Herren skall med dem förnya nådens förbund, Rom. 11: 15, 25–33. Ty Guds gåfwor och kallelse äro sådana, att Han kan dem icke ångra.

46. Dessa äro de stadgar och rätter och lag, som HERren emellan sig och israels barn satt hafwer på Sinai berg, genom Mose hand.

27. Capitel.

Löften, förstfödt. Spilgifwet. Tionde.

Och HERren talade med Mose och sade:

2. Tala med Israels barn, och säg till dem: Om någon gör HERranom ett besynnerligt löfte, så att han skattar sig;

Ordagrannt: Om någon gör Herranom ett särskildt löfte, så skola själarne höra Herranom till efter sin skattning; d. ä.: om någon gjorde ett löfte att egna sig sjelf eller något af sin tillhörighet åt Herrans tjenst, så skulle han för sin person eller för hwad, som icke kunde till Herrans tjenst anwändas wid helgedomen, betala en lösepenning efter presternas wärdering. Sådana löften hade sin grund till en del deruti, att det Gamla Testamentets gudstjenst icke kunde åt det längtande hjertat förskaffa fullkomlig samwetsfrid, Ebr. 9: 9. Derföre wille den efter rättfärdighet hungrande och törstande menniskan ofta göra det bästa han kunde upptänka, för att komma till inre lugn och frid. Om nu någon gjorde ett löfte att med sin person tjena Herran wid helgedomen och sedan antingen icke wille personligen underkasta sig denna tjenst, eller icke dertill war anwändbar, så skulle en lösepenning betalas efter dessa föreskrifter. Denna wärdering innebar ingalunda, att den ena menniskans själ har mindre wärde inför Gud än en annans, eller att en qwinna eller ett barn äro Honom mindre wigtiga än en man, utan denna wärdering gör blott afseende på det olika arbete och den olika tjenst, Som af olika personer war att wänta.

3. Så skall detta wara skattningen: En mansperson tjugu år gammal allt intill sextio år skall du skatta på femtio silfwer siklar, efter helgedomens sikel;

4. En qwinsperson på trettio siklar.

5. Men ifrån fem år intill tjugu år; om det är en mansperson, skall du skatta honom på tjugu siklar; en qwinsperson på tio siklar.

6. Är det en månad gammalt, intill fem år; om det är en mansperson, skall du skatta det på fem silfwer siklar; en qwinna på tre silfwer siklar.

7. Men är det sextio år gammalt och derutöfwer; och är en mansperson, skall du skatta honom på femton silfwer siklar: en qwinna på tio siklar.

8. Om han är för fattig till sådan skattning, så skall han gå för presten, och presten skall skatta honom: och han skall skatta honom efter som hans hand, som löftet gjort hafwer, förwärfwa kan.

9. Om det är af boskap, det man HERranom offra må: allt det man HERranom gifwer, det är heligt.

Om löftet gäller boskap af de slag, som kunna offras åt Herran, så skulle intet ombyte ske, det lofwade offret skulle inför Herren frambäras.

10. Man skall icke wexla det eller förwandla det, ett godt för ett ondt, eller ett ondt för ett godt. Om någon wexlar det, ett djur för det andra, så skola de båda wara heliga.

11. Är det djuret orent, det man icke bör offra HERranom; så skall man hafwa det fram för presten,

12. Och presten skall skatta det, om det är godt eller ondt: och det skall blifwa wid prestens skattning.

Den boskap, som icke kunde offras, skulle lösas med en lösepenning, som tillföll tempelskatten.

13. Will någon lösa det, han skall gifwa femtedelen utöfwer skattningen.

14. Om någon helgar sitt hus, så att det skall wara HERranom heligt; så skall presten skatta det, om det är godt eller ondt. Och efter som presten skattar det, så skall det blifwa.

Om någon helgar sitt hus, d. ä. gifwer det åt Herren, till något heligt eller godt ändamål för Herrans skull.

15. Men om han, som det helgat hafwer, will det lösa, skall han gifwa den femtedelen i silfwer mer än som det skattadt är, och så skall det warda hans.

16. Om någon helgar HERranom ett stycke åker af sitt arfwegods, så skall den skatten warda efter som han bär. Bär han en homer korn, så skall han gälla femtio silfwer siklar.

En homer war 10 epha eller 100 gomer, 2 Mos. 16: 36.

17. Men helgar han sin åker straxt ifrån klangåret, så skall han gälla efter hans wärde.

18. Hafwer han helgat honom efter klangåret, så skall presten räkna honom efter de år, som tillbakastå intill klangåret, och derefter skatta honom desto ringare.

19. Will han, som honom helgat hafwer, lösa åkern, så skall han gifwa femtedelen i silfwer mer än han skattad är, och så skall han warda hans.

20. Will han icke lösa honom, utan säljer honom åt en annan, så skall han icke mer lösa honom:

21. Utan den samme åkern, när han i klangåret lös utgår, skall wara helig HERranom såsom en förspilld åker, och skall wara prestens arfwegods.

En sådan åker skulle oföränderligen förblifwa en egendom, som tillhörde helgedomen. Ifrån en stam till en annan kunde ingen egendom afyttras på längre tid än till jubelåret, men i sådana fall, som här beskrifwas, kunde egendom för alltid blifwa helgedomens tillhörighet.

22. Om någon helgar HERranom en åker, den han köpt hafwer, och icke hans arfwegods är;

23. Så skall presten räkna honom hwad han gälla kan intill klangåret, och han skall på samma dagen gifwa den skattningen ut, att hon skall wara HERranom helig.

24. Men på klangåret skall han komma till honom igen, som honom sålt hade, att han blifwer hans arfwegods i landet.

25. All skattning skall ske efter helgedomens sikel; men en sikel gör tjugu gera.* *2 Mos. 30: 13. 4 Mos. 3: 47. Hes. 45: 12.

26. Det förstfödda ibland boskapen, det HERranom eljest tillhörer, skall ingen helga, ware sig oxe eller får; ty det är HERrans.* *2 Mos. 13: 2. 4 Mos. 3: 13. Luc. 2: 23.

Det som, efter lagens bestämmelse, war Herrans redan förut, kunde icke genom löfte gifwas på nytt.

27. Är något orent på boskapen, så skall man lösa det efter sitt wärde, och derutöfwer gifwa den femte delen. Will han icke lösa det, så må det säljas efter sitt wärde.

28. Man skall intet spillgifwet sälja eller lösa, det någon HERranom till spillo gifwer af allt det hans egodelar är, ware sig menniska, boskap eller arfåker: ty allt spillgifwet är det allraheligaste HERranom.* *Jos. 6: 18, 19.

Krigsbyte och fångar woro i wissa fall tillspillogifna, d. ä.: hwad som war förstörbart skulle förstöras, hwad som lif hade skulle dödas, hwad som war oförstörbart skulle renas och anwändas till Herrans tjenst. Det Hebreiska ordet för spillgifning är cherem och betyder det som är belagdt med band, afsöndradt och bestämdt till förstörelse för Herrans skull för att wisa, att Hans rättfärdighet fordrar, att det som syndigt och orent är skall utrotas i alla de fall, då försoningen icke kan tillämpas. Här har ordet spillgifwet en mildare betydelse och antyder allt det, som någon med edligt löfte tillegnat Herran.

29. Man skall ock icke lösa någon spillgifwen menniska; utan hon skall döden dö.

Se 5 Mos. 25: 19. Jos. 6: 17. 1 Sam. 15: 3, 9, 19, 23. Här kan ock menas hwarje brottsling af Israels folk, som efter Herrans lag war dömd till döden.

30. Alla tionden i landet, både af landets säd, och af frukten af träden, höra HERranom till: och skola wara heliga HERranom.

31. Will någon lösa sin tionde, han skall gifwa femte delen utöfwer.

32. Och all tionde af fä och får, och allt det under ris går, det är en helig tionde HERranom.

Allt det under ris går witt säga det, som herden med sin staf afskiljer. Se Mich. 7: 14. Hes. 20: 37.

33. Man skall icke fråga om det är godt eller ondt; man skall icke heller wexla det. Om någon wexlar det, så skall båda wara heligt; och icke löst warda.

Såsom det föll sig, Så skulle det wara, hwart tionde får, på hwilket herden lade stafwen, war Herrans tillhörighet, antingen det war sämre eller bättre. Härmed war antydt, att Herren sjelf förbehöll sig walfriheten.

34. Dessa äro de bud, som HERren böd Mose till Israels barn på Sinai berg.

Ände på den Tredje Boken Mose.