Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Den andra Samuels Bok

←  Samuels Böcker << Den första Samuels Bok

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Den andra Samuels Bok

De twå Konunga-Böckerna  →

Den andra Samuels Bok.

Denna bok anses wara skrifwen af profeterna Nathan och Gad. Se Inledningen till första Samuels Bok.

1. Capitel.

Sauls död bådad. Budet dräpet. Davids klagowisa.

Efter Sauls död, då David igenkommen war ifrån de Amalekiters slagtning, och hade blifwit twå dagar i Ziklag:* *1 Sam. 30: 17, 26.

Ziklag hade således blott till en del blifwit uppbrändt.

2. Si, på tredje dagen kom en man ifrån Sauls här med sönderrifna kläder och jord på hans hufwud. Och som han kom till David, föll han ned på jorden och tillbad.

3. Men David sade till honom: Hwadan kommer du? Han sade till honom: Ifrån Israels här hafwer jag flytt.

4. David sade till honom: Säg mig huru tillgånget är. Han sade: Folket är flydt af striden, och mycket folk är fallet; dertill är ock Saul död och hans son Jonathan.

5. David sade till den ynglingen, som detta bådade: Hwaraf wet du, att Saul och hans son Jonathan äro döde?

6. Ynglingen, som detta bådade, sade: Jag kom oförwarandes upp på Gilboa berg; och si, Saul böjde sig neder på sitt spjut; och wagnar och resenärer jagade efter honom.

7. Och han wände sig om och fick se mig, och kallade mig; och jag sade: Här är jag.

8. Och han talade till mig: Ho är du? Jag sade till honom: Jag är en Amalekit.

9. Och han sade till mig: Kom hit till mig, och dräp mig; ty ångest hafwer begripit mig, ty mitt lif är ännu allt helt i mig.

10. Så gick jag till honom och drap honom; förty jag wisste wäl, att han icke skulle kunna lefwa efter hans fall: och jag tog kronan af hans hufwud och armsmidet af hans arm, och hafwer burit det hit till dig, min herre.

Man wet icke huru mycket af denna Amalekitens berättelse är sannt rörande Sauls död. Det är möjligt att Sauls lif icke helt och hållet utsläcktes derigenom, att han störtade sig på sitt swärd, fastän wapendragaren trodde att han war död, 1 Sam. 31: 5. Amalekiten wille nu sätta sig i gunst hos David, antingen genom en sann eller diktad berättelse om att han gifwit Saul dödsstöten. I hwilket fall som helst wisar hans tal ett förädiskt sinne.

11. Då fattade David sina kläder* och ref dem sönder; och alla de män, som när honom woro; *2 Sam. 3: 31; cap. 13: 31.

12. Och jemrade sig, och greto, och fastade allt intill aftonen öfwer Saul och Jonathan, hans son: och öfwer HERrans folk och öfwer Israels hus, att de genom swärd fallne woro.

Davds ädla tänkesätt wisar sig här i sorg och tårar öfwer den olycklige konungens fall och öfwer den trogne Jonathan. Så hade nu Gud sjelf kommit till sin tjenares räddning från Sauls förföljese.

13. Och David sade till ynglingen, som honom det bådat hade: Hwadan är du? Han sade: Jag är en främlings, en Amalekiters son.

14. David sade till honom: Hwi hafwer du icke fruktat dig komma din hand wid HERrans smorda till att dräpa honom?* *1 Sam. 24: 7. Ps. 105: 15.

15. Och David sade till en af sina unga män; Fram och slå honom. Och han slog honom, att han blef död.

16. Då sade David till honom: Ditt blod ware öfwer ditt hufwud; ty din mun hafwer talat emot dig sjelf och sagt: Jag hafwer dräpit HERrans smorda.

David tog Amalekiten på orden. Han hade sjelf gjort den bekännelse, som gjorde honom döden wärd. Det war också nödwändigt, att folket genom detta exempel skulle lära att hafwa en tillbörlig wördnad för Herrans smorda, både i lif och död. Den unge Amalekitens fader war bosatt i Juda land och war troligen en af dem, som Saul emot Guds befallning hade skonat. Om nu Saul just af en Amalekits hand fick sitt sista dödsstyng, så låg äfwen häruti en märkwärdig skickelse, som wisar, huru förunderligt sammanhanget ofta uppenbarar sig emellan en synd och straff, mellan menniskors öfwerträdelser och Herrans domar.

17. Och David klagade denna klagan öfwer Saul och Jonathan hans son;

Utom folket i Jabes, 1 Sam. 31: 11, och Sauls närmaste anhörige, funnos knappt några i folket, som af uppriktig kärlek sörjde öfer den fallne konungens olycka, och kanske ingen så djupt, som den ädle David, hwilken så länge warit ett föremål för Sauls hat och förföljelse.

18. Och befallde att man skulle lära Juda barn bågen: si, det är skrifwet uti den redliges bok;* *Jos. 10: 13.

Den klagosång, som här följer, hwilken David qwad öfwer Saul och Jonathan, kallades bågen eller bågsången, och blef en stående krigssång, isynnerhet för bågskyttarne i hären. Den Redliges bok, se Jos. 10: 13, innehöll således en samling af de märkwärdigaste händelser.

19. De ädlaste i Israel äro slagne på dina berg; huru äro de hjeltar fallne!

Så börjar denna märkwärdiga sång, som är en af de allra skönaste, hwilka någonsin slutit ur ett af kärlek genomglödgat hjerta. David sjunger ingen glädjesång öfwer sin fiendes död, han fröjdar sig icke deröfwer, utan han sörjer, han minnes ingenting ondt om Saul, han minnes endast det, som en gång war ädelt och godt. Nu har David glömt sina faror, sina sorger, sina bekymmer och huru han blifwit jagad såsom stengetterna på bergen.

20. Bebåder det icke i Gath; förkunner det icke på gatorna i Askelon; på det att de Philisteers döttrar sig icke fröjda skola, att de oomskurnas döttrar icke glädjas skola.* *Mich. 1: 10.

Det war brukligt, att unga qwinnor firade sitt folks seger öfwer fienderna med dans och fröjdesånger.

21. I Gilboa berg, komme på eder hwarken dagg eller regn, icke heller ware åkrar, der häfoffer af kommer; förty der är de hjeltars fröjd afslagen; Sauls sköld, likasom han icke hade warit smord med olja.

Den fromme sångarne uppmanar sjelfwa naturen att deltaga i sorgen öfwer Sauls död och att tillbakahålla fruktbarhetens wälsignelse från Gilboa berg, der den med helig olja smorda konungen hade funnit en neslig död. Se Job 3: 3–9. Jer. 20: 14–16.

22. Jonathans båge felade icke, och Sauls swärd kom aldrig fåfängt igen ifrån de slagnas blod och ifrån de hjeltars fetma.* *1 Sam. 14: 6, 47.

23. Saul och Jonathan, ljuflige och täcke, medan de lefde, äro också icke åtskilde i döden: raskare än örnar och starkare än lejon.

Så berömmer David icke blott sin fallne wän Jonathan, utan äfwen sin förföljare Saul. Se Matth. 5: 44–48.

24. I Israels döttrar, gråter öfwer Saul, den eder klädde med rosenfärg i kräselighet och prydde eder med gyldene klenoder på edra kläder.

Af krigsbytet hade Saul utdelat icke blott egodelar åt männerna, utan purpurkläder och gyldene smycken åt qwinnorna, såsom en konungslig fader åt sina döttrar. Saul war i sina bättre dagar ädelmodig och frikostig och en utmärkt hjelte. I kräselighet: kosteligen.

25. Huru äro de hjeltar så fallne i striden! Jonathan är slagen på dina högar.

26. Jag sörjer om dig, min broder Jonathan: du hafwer warit mig mycket kär; din kärlek war mig närmare än qwinnokärlek.

Närmare än qwinnokärlek, d. ä.: högre än den kärlek, som qwinnor hafwa till sina män och sina barn.

På många ställen i den Heliga skrift framställes David såsom en förebild af den Israels Konung, som utlofwad war, nemligen af Messias, den andlelige konungen. Saul deremot kan anses såsom en träffande bild af allt det werldsliga herrawälde, som under otrons och affallets tider förföljer Christi kyrka och hafwer makten i händerna till dess HErrans stund är kommen att taga denna makt tillbaka och gifwa riket åt den konung, som är insatt af ewighet och dertill för länge sedan med den högsta konungsliga smörjelsen inwigd, såsom Davids blef delaktig af smörjelsen långt förr än han kom på thronen. Och han måste uthärda en lång wäntetid, en tid af outsägliga faror, swåra förföljelser, djupa bedröfwelser och många slags pröfningar och lidanden. Såsom David icke war utan fel, så är icke heller Christi kyrka, som är Hans andeliga kropp, utan fel; men den uppfostras och tuktas strängt under Herrans styrelse i lidandets skola, den upplyses och ledes af Herrans Ande och får alltid ångra och begråta sina fel och sjunga botpsalmer såsom David. Såsom David med kärlek, mildhet och tålamod öfwerlämnade sig i Herrans hand och förtröstade på Hans hjelp, så måste Christi församling, som också är bestämd till ett härligt konungarike, förbida Herran och aldrig bjuda till att lyfta swärdet eller armen emot Sauls swärd. Saul skall bringas på fall genom sitt eget affall ifrån Gud och ändtligen genom Philisteerna, men omkomma genom sitt eget swärd. Lyfter någon sitt swärd emot Saul, så är det en Philistee eller en Amalekit, som snart måste sjelf genom swärd förgås.

27. Huru äro de hjeltar fallne, och wapnen borta blifne!

2. Capitel.

David smord. Sauls graf. Abners uppror, strid, dråp. Stillestånd.

Sedan detta skedt war, frågade* David HERran, och sade: Skall jag draga upp uti någon af Juda städer? Och HERren sade till honom: Drag dit upp. David sade: Hwart? Han sade: till Hebron? *1 Sam. 30: 7.

Frågan skedde såsom wanligt genom öfwerste presten, som hade embetsskölden med Urim och Thummim. Fastän nu Davids häftigaste fiende war undanröjd, så försökte dock David icke att gå sin egen wäg, utan han wille fortfarande låta leda sig af den allwise Gudens hand.

2. Så drog då David dit med sina twå hustrur, Abinoam den Jisreelitiskan, och Abigail, Nabals den Carmelitens hustru.* *1 Sam. 25: 40, 43.

3. Dertill hade han ock de män upp med sig, som när honom woro, hwar och en med sitt hus: och bodde i Hebrons städer.* *Jos. 21: 11.

4. Och de män af Juda kommo och smorde der David till konung öfwer Juda hus.

Och då David wardt bådadt, att de af Jabes i Gilead hade begrafwit Saul;* *1 Sam. 31: 13.

Nu skedde den offentliga smörjelsen, till bekräftelse af den, som genom Samuel war werkställd, 1 Sam. 16: 13. Då han sedan blef konung öfwer alla stammarne i Israel, skedde smörjelsen för tredje gången.

5. Sände han bud till dem och lät säga dem: Wälsignade waren I HERranom, att I denna barmhertighet hafwen gjort på eder herre Saul, och begrafwit honom.

6. Så göre nu HERren med eder barmhertighet och trohet; och jag skall ock desslikes göra eder godt, att I detta gjorden.

7. Så ware nu edra händer trösta, och står faste; efter eder herre Saul är död, så hafwer nu Juda hus smort mig till konung öfwer sig.

Med detta budskap erkände David Sauls konungawärdighet högtidligen, och han ådagalade med sin wänliga önskan och wälsignelse sitt hjertas tacksamhet, att folket i Jabes hade bewisat sin konung den sista äretjänsten.

Grt.: Så ware nu edra händer starka, och warer tapperhetens söner. ”Häri ligger en uppmaning att bistå honom, att han, såsom Sauls rättmätige efterträdare, måtte winna hela riket.”

8. Men Abner, Ners son, som Sauls härhöfwitsman war, tog Isboseth, Sauls son, och förde honom genom Mahanaim:

Isboseth kallas i 1 Chrön. 8: 33 Esbaal.

9. Och gjorde honom till konung öfwer Gilead, Assuri, Jisreel, Ephraim, BenJamin, och öfwer hela Israel.

10. Och Isboseth, Sauls son, war fyratio år gammal, då han blef konung öfwer Israel; och regerade i tu år: men Juda hus höll med David.

Under dessa twå år war folket deladt under twå konungars spira. Sauls son Isboseth regerade twå år i konungsligt anseende. Derefter uppstod kriget, v. 12; derpå förlorade sig hans anseende, och många af hans undersåtare wände sig till David. Under fem års tid, v. 11, hade Isboseth nästan ingenting mer än titel af konung.

11. Och den tiden, som David war konung i Hebron öfwer Juda hus, war sju år och sex månader.* *2 Sam. 5: 5.

12. Och Abner, Ners son, drog ut med Isboseths, Sauls sons, tjenare, utur Mahanaim till Gibeon.

Mahanaim (som betyder twå härar) war den ort, der Jacob hade sett de twå Englahärarne. 1 Mos. 32: 2, och låg i Gads stam, Jos. 13: 26.

13. Och Joab, ZeruJa* son, drog ut med Davids tjenare, och de mötte hwarannan wid dammen i Gibeon: och lade sig, dessa på denna sidan wid dammen, och de andre på den andra sidan. *1 Chrön. 2: 16.

14. Och Abner sade till Joab: Låt de unga män stå upp och spela för oss. Joab sade: Det må wäl wara.

Detta spel war en kamp på lif och död. I forntiden brukades stundom en twekamp mellan flera par skulle afgöra striden mellan twänne härar, och detta kallades ofta ett spel.

15. Så stodo de upp, och gingo fram tolf i talet utaf BenJamin på Isboseths, Sauls sons, sida; och tolf af Davids tjenare.

16. Och hwardera tog den andra wid halsen, och stötte honom swärdet i hans sida; och föllo den ene med den andra; deraf det rummet kallas Helkath Hazurim, hwilket i Gibeon är.

Helkath Hazurim bet. hjeltarnas fält, ett namn, som sedan förwarade minnet af denna strid.

17. Och begyntes en ganska hård strid på den dagen: men Abner och de män af Israel wordo slagne för Davids tjenare.

18. Och tre ZeruJu söner woro der, Joab, Abisai och Asahel: men Asahel war snar till fötter såsom en rå på marken.

19. Han jagade efter Abner, och wek icke, hwarken på den högra sidan eller den wenstra, ifrån Abner.

20. Då wände Abner sig om, och sade: Är du Asahel? Han sade: Ja.

21. Abner sade till honom: Gif dig ifrån mig, antingen på högra sidan eller den wenstra, och tag dig före någon af de unga karlar, och tag honom harnesket af. Men Asahel wille icke wika ifrån honom.

Bewisa ditt mod på en af soldaterna: Abner wille med dessa ord förödmjuka Asahel.

22. Då sade Abner ytterligare till Asahel: Gif dig ifrån mig; hwi will du, att jag skall slå dig till marken? Och huru skulle jag töras häfwa mitt ansigte upp för din broder Joab?

23. Men han wille ingalunda wika. Då stack Abner honom bakom sig med ett spjut i hans buk,* så att spjutet gick bak ut, och han föll, och blef der död för honom. Och hwilken som kom till det rummet, der Asahel låg död, han stod der stilla. *2 Sam. 3: 27, 30.

Bakom sig med ett spjut, grt.: med bakändan af spjutet. Spjutet hade äfwen på bakändan en spets, för att kunna stötas i marken.

24. Men Joab och Abisai jagade efter Abner, intill solen gick ned: och de kommo på det berget Amma, som ligger för Giah, på den wägen till Gibeons öken.

25. Då församlade sig BenJamins barn bak för Abner, och wordo till en hop, och gingo öfwerst på en hög.

26. Och Abner ropade till Joab och sade: Skall då swärdet fräta utan ända? Wet du icke, att det will på sistone skarpt warda? Huru länge will du icke säga folket, att de låta af förfölja sina bröder?

27. Joab sade: Så sannt som Gud lefwer, hade du bittida i dag sagt detta till mig, folket hade wäl aflåtit att förfölja hwar och en sin broder.

28. Och Joab blåste i basunen, och allt folket blef stilla ståndande, och jagade icke mer efter Israel; och stridde ej heller mer.

Härarne sammandrabbade, emedan man icke ansåg twekampen, v. 24, för afgörande, ty alla hade stupat.

29. Men Abner och hans män gingo den hela natten öfwer slättmarken, och drogo öfwer Jordan, och wandrade genom hela Bithron, och kommot till Mahanaim.

30. Men Joab wände sig ifrån Abner, och församlade hela folket. Och der saknades af Davids tjenare nitton män och Asahel.

31. Och Davids tjenare hade slagit af BenJamin och Abners män, så att trehundrade och sextio män woro döde blifne.

32. Och de togo Asahel upp, och begrofwo honom i hans faders graf i Bethlehem. Och Joab med sina män gingo den hela natten, och kommo i morgonlysningen till Hebron.

3. Capitel.

Davids förkofran. Sauls aftagande. Abners affall, död, begrafning.

Och det war ett långt örlig emellan Sauls hus och Davids hus: men David gick och förkofrades, och Sauls hus gick tillbaka och förminskades.* *1 Sam. 13: 14; cap. 15: 23, 28.

Gick och förkofrades, d. ä.: fortfor att förkofras i wälstånd och makt.

2. Och David wordo födde barn i Hebron:* hans förstfödde son Amnon utaf Ahinoam den Jisreelitiskan; *1 Chrön. 3: 1, [et]c.

3. Den andre Chileab, utaf Abigail, Nabals hustru, den Carmelitens; den tredje Absalom, Maacha son, Thalmai dotters, konungens i Gesur;

Gesur låg på andra sidan Jordan, 5 Mos. 3: 14.

4. Den fjerde Adonia, Haggith son; den femte SephatJa, Abital son;

5. Den sjette Jithream, utaf Egla, Davids hustru. Desse äro födde David i Hebron.

6. Som nu örlig war emellan Sauls hus och Davids hus, förstärkte Abner Sauls hus.

7. Och Saul hade en frilla, benämnd Rizpa,* Aja dotter; och Isboseth sade till Abner: Hwi sofwer du när min faders frilla? *2 Sam. 21: 8.

8. Då wardt Abner ganska wred af dessa Isboseths ord och sade: Är jag då ett hundhufwud, jag som emot Juda gör barmhertighet på din fader Sauls hus och på hans bröder och wänner, och hafwer icke gifwit dig i Davids händer; du räknar mig i dag en ogerning till för en qwinnas skull?

9. Gud göre med Abner det och det, om jag icke gör, såsom HERren David swurit hafwer;

Abner war således fullt öfwertygad om, att Herren wille gifwa konungariket åt David, men hade likwäl af egennytta och ärelystnad så länge gjort motstånd, till dess hans egenkärlek nu af Isboseth blef sårad.

10. Att riket skall tagas ifrån Sauls hus; och Davids stol skall uppsatt warda öfwer Israel och Juda ifrån Dan allt intill BerSaba.* *Dom. 20: 1. 1 Sam. 3: 20.

11. Och han kunde icke mer swara honom ett ord; ty han fruktade honom.

12. Och Abner sände bud för sig till David, och lät säga honom: Hwem hörer landet till? Och sade: Gör ditt förbund med mig, si, min hand skall wara med dig, så att jag will wända till dig hela Israel.

Hwem hörer landet till, d. ä.: är icke landet ditt?

13. Han sade: Ja wäl, jag will göra förbund med dig; men ett beder jag af dig att du icke ser mitt ansigte, förr du förer till mig Michal, Sauls dotter, när du kommer till att se mitt ansigte.

Isboseths anseende såsom konung war redan förloradt. Att David antog Abners anbud war icke förräderi emot Sauls son, utan ett steg af klokhet, som icke kunde undwikas; ty eljest hade Abner sjelf störtat Isboseth i större olycka än den, som nu drabbade honom i blotta afsättningen från konungawäldet, hwartill han icke war wuxen, v. 11..

14. Sände ock David bud till Isboseth, Sauls son, och lät säga honom: Få mig min hustru Michal, den jag mig fäst hafwer med hundrade Philisteers förhudar.* *1 Sam. 18: 25, 27.

Här nämnes icke det antal David hade lemnat, utan det antal som Saul sjelf hade begärt.

15. Isboseth sände åstad, och lät taga henne ifrån mannen Phaltiel, Lais son:* *1 Sam. 25: 44.

16. Och hennes man gick med henne och gret efter henne allt intill Bahurim. Då sade Abner till honom: Wänd om och gack dina färde. Och han wände om igen.

17. Och Abner hade ett tal med de äldsta i Israel, och sade: I hafwen länge tillförene åstundat David, att han måtte wara konung öfwer eder;

18. Så görer ock så nu; förty HERren hafwer sagt om David: Jag skall frälsa mitt folk Israel genom min tjenares Davids hand utur de Philisteers hand och utur alla deras fienders hand,

19. Talade ock Abner för BenJamins* öron; och gick desslikes bort till att tala för Davids öron i Hebron allt, det Israel och hela BenJamins hus täcktes. *1 Chrön. 12: 29.

20. Då nu Abner kom till David i Hebron och tjugu män med honom, gjorde David dem ett gästabud.

21. Och Abner sade till David: Jag will stå upp och gå bort till att församla hela Israel till min herre konungen, och att de skola göra ett förbund med dig; på det du må wara en konung, såsom din själ det begär. Så lät då David Abner gå ifrån sig med frid.

32. Och si, Davids tjenare och Joab kommo ifrån krigsfolket, och hade ett stort rof med sig; men Abner war icke nu qwar när David i Hebron, utan han hade låtit honom ifrån sig, så att han med frid bortgången war.

23. Då nu Joab och hela hären med honom war kommen, wardt honom sagdt, att Abner, Ners son, war kommen till konungen, och han hade låtit honom ifrån sig, så att han war med frid bortgången.

24. Så gick Joab in till konungen, och sade: Hwad hafwer du gjort? Si, Abner är kommen till dig; hwi hafwer du släppt honom ifrån dig, så att han är bortgången?

25. Känner du icke Abner, Ners son? Ty han är kommen till att bedraga dig, att han må bespeja din utgång och ingång, och få weta allt, det du gör.

26. Och som Joab utgick ifrån David, sände hon bud efter Abner, att de skulle hemta honom igen ifrån BorHasira: och David wisste der intet af.

27. Som nu Abner igenkom till Hebron, hade Joab honom midt uti porten, att han skulle tala med honom enskildt: och stack honom der i buken,* så att han blef död, för hans broder Asahels blods skull. *2 Sam. 20: 10. 1 Kon. 2: 5.

Denna blodshämnd war i detta fall ett mord, ty Asahel hade icke blifwit mördad utan fallit i en kamp, hwartill han sjelf utfordrat Abner.

28. När nu David detta hörde, sade han: Jag är oskyldig och mitt rike för HERranom ewinnerligen för Abners, Ners sons, blod;

29. Men det komme öfwer Joabs hufwud* och öfwer hela hans faders hus; och wände icke åter i Joabs hus den som en etterflöd och spetelska hafwer, och den som slända håller, och den genom swärd faller, och den som bröd fattas. *1 Kon. 2: 5, 6, 29, 30.

Slända håller, d. ä.: går med staf för swaghets skull. David förutsåg, huru Herren sjelf skulle straffa detta mord på Joab och hans hus. David kände sig ännu icke mäktig nog att sjelf straffa Joab, som war en af Israels störste hjeltar.

30. Alltså dråpo Joab och hans broder Abisai Abner; derföre att han slog deras broder Asahel ihjäl i striden wid Gibeon.* *2 Sam. 2: 23.

31. Men David sade till Joab och allt folket, som med honom war: Rifwen edra kläder sönder, och dragen säckar uppå eder, och jemren eder för Abners skull. Och konungen gick efter båren.

Så måste äfwen mördaren bära sorgedrägt efter den mördade fältherren.

32. Och då de begrofwo Abner i Hebron, upphof konungen sin röst och gret wid Abners graf; gret ock desslikes allt folket.

Af Davids sorg kunde hela folket se, att David war oskyldig till det begångna mordet på Abner.

33. Och konungen beklagade sig öfwer Abner, och sade: Abner är icke död, såsom en dåre dör.

34. Dina händer woro icke bundna; dina fötter woro icke satte i fjettrar: du är fallen, såsom man faller för arga skalkar. Då begret folket honom än mer.

Davids rättskänsla och ädla sinne bewisar sig äfwen deruti, att han icke ansåg Abner såsom förrädare, utan räknade det honom till ära att han hade blifwit trogen mot Sauls son.

35. Då nu allt folket kom in med David till att äta, och ännu bittida dags war, swor David, och sade: Gud göre mig det och det, om jag bröd eller något annat smakar, förr än solen neder går.

Detta fastande war ett ytterligare sorgetecken, hwarmed David bewisade sin oskuld.

36. Och allt folket wisste det, och det behagade dem wäl allt det goda, som konungen gjorde för hela folkets ögon.

37. Och allt folket och hela Israel märkte på den dagen, att det war icke af konungen, att Abner, Ners son, wardt dräpen.

38. Och konungen sade till sina tjenare: Weten I icke, att på denna dag är en förste och stor man fallen i Israel?

39. Och jag är ännu späd, och en smord konung; men de män ZeruJa söner äro mig allt för hårde; HERren wedergälle honom, som illa gör, efter hans ondska.* *Ps. 62: 13. Ps. 125: 5.

Med de sista orden här uttrycker David sin öfwertygelse, att Herren sjelf skulle straffa den begångna synden, och öfwerlemnar saken uti Hans domarehand.

4. Capitel.

MephiBoseths fall. Isboseth dräpen, hämnad.

Då nu Sauls son hörde, att Abner war död i Hebron, föll honom händer ned, och hela Israel wardt bedröfwadt

Föll honom händer ned, d. ä.: han blef handfallen, han förlorade allt mod, och alla hans anhängare blefwo förskräckte; ty deras stöd war nu förloradt. De hade troligen hoppats att genom Abners bemedling på fredligt sätt blifwa Davids undersåtare.

2. Så woro twå män höfwitsmän öfwer krigsfolket under Sauls son: den ena hette Baana, den andre Rechab, Rimmons den Beerothitens söner, utaf BenJamins barn; ty Beeroth wardt ock räknad under Benjamin;

3. Och de Beerothiter woro flydde* till Gittaim och der främlingar wordne allt intill denna dag. *1 Sam. 31: 7.

4. Hade ock Jonathan, Sauls son, en son;* han war ofärdig i fötterna, och war fem år gammal, då tidenden kommo om Saul och Jonathan utaf Jisreel:† och hans amma tog honom upp, och flydde; och i det hon hastade och flydde, föll han och wardt halt; och han hette MephiBoseth. *2 Sam. 9: 3. †1 Sam. 29: 1, 11.

MephiBoseth war näst efter Isboseth Sauls enda arfwinge och kunde för sin ofärdighets skull icke blifwa konung; derföre måste nu regeringen tillfalla David, som redan till en del war erkänd såsom konung.

5. Så gingo nu Rimmons den Beerothitens söner Rechab och Baana bort, och kommo till Isboseths hus, då dagen war hetast; och han låg på sin säng om middagen och sof.

6. Och de kommo i huset till att hemta hwete; och stungo honom i buken, och rymde sin wäg.

7. Ty då de kommo i huset, låg han på sin säng i sin sängkammare, och de stungo honom ihjäl, och höggo honom hufwudet af, och togo hans hufwud och gingo bort den wägen på slättmarken i den hela natten.

8. Och buro Isboseths hufwud till David i Hebron, och sade till konungen: Se, der är Isboseths hufwud, Sauls sons, din fiendes, som stod efter din själ; HERren hafwer i dag hämnat min herre konungen på Saul och hans säd.

Någon orsak till detta nedriga mord angifwes icke, men troligt är, att dessa män hoppades att af David få en belöning för det de undanröjt hans medtäflare. De missräknade sig lika så mycket, som förut den Amalekiten, som sade, att han mördat Saul.

9. Då swarade David och sade till dem: Så wisst som HERren lefwer, som min själ utur all bedröfwelse frälst hafwer;

10. Den som mig bådade och sade: Saul är död, och mente att han war ett godt budskap, den tog jag fatt, och drap honom i Ziklag, den jag skulle tidendeslön gifwit;* *2 Sam. 1: 15.

Tidendeslön, lön för det i hans tanke goda budskapet.

11. Och desse ogudaktige männerna hafwa ihjälslagit en oskyldig man, uti hans hus på hans säng? Ja, skulle jag icke utkräfwa hans blod utur edra händer och taga eder utaf jorden?

Isboseth war en rättfärdig man, i jemförelse med dessa mördare, fastän han hade försyndat sig emot Herran och äfwen emot David, i det han lät göra sig till konung efter Saul, ehuru han wisste, att Herren hade lofwat riket åt David.

12. Och David böd sina unga män, och de slogo dem ihjäl, och höggo dem händer och fötter af och hängde dem wid dammen i Hebron; men Isboseths hufwud togo de, och begrofwo det i Abners graf i Hebron.* *2 Sam. 3: 32.

Med det stränga straffet wille David både wisa sin afsky för det stora brottet och tillika derigenom sätta ett warnande exempel för alla, som kunde komma i frestelse att begå en sådan illgerning.

5. Capitel.

David smord. Jebus wunnet. Hirams bud. Davids barn, seger.

Och alla Israels slägter kommo till David i Hebron, och sade: Si, wi äro af ditt ben och ditt kött.

David war en Israelit, såsom i lagen till konungaembete fordrades, 5 Mos. 17: 15.

2. Dertill ock tillförene, när Saul war konung öfwer oss, förde du Israel ut och in; så hafwer nu HERren sagt dig:* Du skall wakta† mitt folk Israel, och skall wara en höfwitsman öfwer Israel. *1 Sam. 16: 13. 1 Chrön. 11: 1, 2. †2 Sam. 7: 7. Ps. 78: 71.

3. Och alla äldste i Israel kommo till konungen i Hebron; och konung David gjorde med dem ett förbund i Hebron för HERranom; och de smorde David till konung öfwer Israel.

Wakta, grt.: föda, sköta, wårda, såsom en herde hafwer wård om sin hjord. Så kommo nu Davids motståndare friwilligt och hyllade honom, bedjande att få wara under hans spira och trogna herdawård. Så styrde den mäktige och rättfärdige Guden, att riket kom i Davids händer, utan att han behöfde föra krig med sina motståndare i Israel och befläcka sina händer med sitt folks blod. Såsom riket småningom genom Herrans styrelse kom i Davids händer, efter många pröfningar och lidanden, så skall också Davids Son, wår himmelske konung, ändteligen blifwa hyllad och erkänd, ärad och tillbedd i hela sin församling, och Hans herrawälde skall sträcka sig intill werldens ändar, icke blott i allmaktens, utan i nådens rike, Ps. 2: 8. David war sitt folks herde; så är Jesus den gode herden, som gaf sitt lif för fåren, och som lofwat så styra, att det skall warda ett fårahus och en herde, Joh. 10: 11, 16. Detta war nu tredje gången David undfick den konungsliga smörjelsen.

4. Trettio år gammal war David, då han konung wardt, och regerade i fyratio år.

5. I Hebron regerade han i sju år och sex månader öfwer Juda;* men i Jerusalem regerade han i tre och trettio år öfwer hela Israel och Juda.† *1 Sam. 2: 11. †1 Kon. 2: 11. 1 Chrön. 3: 4.

6. Och konungen drog bort med sina män till Jerusalem emot de Jebuseer, som bodde der i landet. Men de sade till David: Du skall icke komma här in, utan blinde och halte skola drifwa dig af. Och deras mening war, att David skulle icke komma der in.

Jebusiterna innehade det starka bergfästet på Zion, Jos. 15: 63, och trotsade så på sin starka fästning, att de sade till David: blinde och halte skola drifwa dig af, d. ä.: om wi än icke hade några andra krigare, än wåra blinde och halte till att förswara fästningen, så kunde du dock icke komma härin.

7. Men David wann borgen Zion; det är Davids stad.

Zions borg blef sedan kallad Davids stad.

8. Då sade David på den dagen: Den som slår de Jebuseer,* och kommer upp till takrännorna;† de halta och blinda, hwilka Davids själ hatar. Deraf säger man: Låt ingen blind eller halt komma i huset. *Jos. 15: 63. †1 Chrön. 11: 6.

Takrännorna,' grt.: wattenledningarne. Forntidens wattenledningar gingo ofta ganska högt, då wattnet skulle föras från en höjd till en annan öfwer en dal. Emedan man på den tiden icke hade rör, så måste man lägga rännorna i behörig jemnhöjd, och dertill fordrades, då de skulle gå öfwer dalar och fördjupningar, ofta höga bryggor på hwalfbågar, och stundom flera rader hwalfbågar öfwer hwarandra, för att uppnå den rätta höjden. Wattenledningarne hörde derföre i forntiden, till de kostsammaste byggnader, som uppfördes. Öfwer dessa rännor eller kanaler hade man stundom tak på somliga ställen, för att skydda dem. Davids tal, för att uppmuntra sin här till anfallet, är afbrutet, men innebär ett löfte till dem, som kunde komma upp till wattenledningarne. Han kallar nu alla Jebusiterna halta och blinda. Sedan blefwo de i allmänhet på spe så kallade, och afwisades ofta med det uttryck, som blef ett ordspråk: låt ingen blind eller halt komma i huset, d. ä.: låt ingen Jebusit, ingen afgudadyrkare komma in i Israels hus. I samma ordspråk ligger äfwen för oss christna en wigtig lärdom. Wi måste wara på wår wakt, att inga hedningar insmyga sig i wåra hjertan, inga syndiga tankar, lustar och begär, som tillsluta ögonen för sanningen och halta på båda sidor, 1 Kon. 18: 21.

9. Så bodde då David på borgen, och kallade henne Davids stad. Och David byggde omkring ifrån Millo och innanföre.

David gjorde Zions borg till sin bostad och uppförde flera byggnader. Millo war en höjd nära Zion.

10. Och David gick och förkofrade sig; och HERren Gud Zebaoth war med honom.

11. Och Hiram, konungen i Tyro, sände bud till David och cederträ till wäggar och timmermän och stenhuggare, att de skulle bygga David ett hus.* *1 Chrön. 14: 1.

12. Och David förmärkte, att HERren hade stadfäst honom för en konung öfwer Israel, och upphöjt hans rike för sitt folk Israels skull.

13. Och David tog ännu flera hustrur och frillor* i Jerusalem, sedan han war kommen ifrån Hebron: och honom wordo ännu flere söner och döttrar födde.† *1 Chrön. 3: 9; †cap. 14: 3.

14. Och detta är deras namn, som honom födde woro i Jerusalem: Sammua, Sobab, Nathan, Salomo;* *1 Chrön. 3: 5; cap. 14: 4.

15. Jibehar, Elisua, Nepheg, Japhia;

16. Elisama, Eljada, Eliphalet.

17. Och då de Philisteer hörde, att man hade smort David till konung öfwer Israel, drogo de alle upp till att söka David.* Då David det förnam, drog han neder till en borg. *1 Chrön. 14: 8.

Philisteerna wille nu försöka att qwäfwa Davids makt, innan han kunde hafwa tid att winna anseende hos hela folket.

18. Men de Philisteer kommo, och lade sig neder i den dalen Rephaim.* *Jos. 15: 8.

19. Och David frågade HERran, och sade: Skall jag draga upp emot de Philisteer, och will du gifwa dem i min hand? HERren sade till David: Drag dit upp, jag will gifwa de Philisteer i din hand.* *1 Sam. 23: 2; cap. 30: 7, 8.

David frågade Herran i ödmjuk förtröstan på Honom och i djupt misstroende till sig sjelf. Denna förtröstan och ödmjukhet war grunden till hans seger.

20. Och David kom till BaalPerazim, och slog dem der, och sade: HERren hafwer förskingrat mina fiender för mig ifrån hwarannan, såsom wattnen förskingras. Deraf kallar man detsamma rummet BaalPerazim.* *Es. 28: 21.

Perez betyder remna och Perazim remnor. Baal betyder herre. En afgud hade detta namn. Afguden på detta ställe blef en sönderrifnings Baal; ty der blef Philisteernas här söndersliten, och stället blef sedan så kalladt, för att förwara minnet af segren och wisa afgudens wanmakt.

21. Och de läto der deras afgudar; men David och hans män togo dem bort.* *1 Chrön. 14: 12.

22. Men de Philisteer drogo åter upp, och lade sig neder i Rephaims dal.

23. Och David frågade HERran. Han sade: Du skall icke draga dit upp; utan kom bak uppå dem, så att du kommer uppå dem in mot päronträden.

24. Och när du får höra, att det ruskar öfwerst uppe i skatarna af päronträden, så war wid ett friskt mod; ty HERren är då utgången för dig till att slå de Philisteers här.

Af detta märkwärdiga swar, som Herren gaf genom öfwerste presten, finna wi tydligt, att genom Urim och Thummim gåfwos swaren icke så, som då något slags lottning skedde. Det omnämnda tecknet, nemligen susningen i mullbärsträdens toppar, är ganska märkwärdigt och för Herrans folk uppmuntrande. Det är en härlig, träffande bild af Guds Andes närwarelse. Såsom David skulle gifwa akt på denna underbara rörelse i trädens toppar, så skola de troende gifwa akt på Guds Andes blåsande, och då de förnimma det, tillbedja inför Honom och rusta sig till striden mot alla andeliga fiender. Och då winna wi seger i Guds kraft, såsom David wann seger öfwer Philisteerna. Att det ruskar, grt.: gångens röst, såsom om det wore ljudet af Herrans framgående. Ett dylikt ljud af Herrans framgående få Guds barn ofta förnimma både i sina hjertan och i underbara skickelser, då de som aldramest behöfwa tröst och wederqwickelse i sina strider och pröfningar.

25. David gjorde, som HERren honom budit hade, och slog de Philisteer ifrån Geba allt intill dess man kommer till Gaser.

6. Capitel.

Arken hemtas. Usa slås. David dansar. Michal föraktar.

Och David samlade åter alla de unga män i Israel, trettio tusen;* *1 Chrön. 13: 5.

2. Och stod upp, och gick bort med allt det folk, som när honom war af Juda män, att han skulle hemta dädan Guds ark, hwilkens namn heter: HERrans Zebaoths namn bor deruppå öfwer Cherubim.* *2 Mos. 25: 22. 1 Sam. 4: 4.

Med namnet menas här sjelfwa betydelsen och bestämmelsen af förbundets ark, nemligen att den är Herrans Zebaoths thron, 1 Sam. 4: 4. 2 Mos. 25: 22.

3. Och de satte Guds ark uppå en ny wagn, och hemtade honom utur AbiNadabs hus, som bodde i Gibea; men Usa och Ahio, AbiNadabs söner, drefwo den nya wagnen.* *4 Mos. 4: 15. 1 Sam. 6: 7; cap. 7: 1.

Ahio dref de förspända kreaturen, och Usa gick wid sidan för att gifwa akt på wagnen. I hela detta förfarande försummades lagens föreskrift, och derföre blef utgången så olycklig. Arken skulle bäras af prester.

4. Och de förde honom med Guds ark uti AbiNadabs hus, som i Gibea bodde: och Ahio gick framför arken.

5. Då spelade David och hela Israels hus för HERranom med allahanda strängaspel af granträ, med harpor och psaltare och trummor och bjellror och cymbaler.

Granträ, grt.: Cypressträd, ett wälluktande mycket waraktigt trädslag.

6. Och då de kommo till Nachons lada, tog Usa till, och höll Guds ark: ty oxarne gingo afsides utaf wägen.* *1 Chrön. 13: 9.

7. Då förgrymmade sig HERrans wrede öfwer Usa, och Gud slog honom der för hans öfwerdådighets skull, så att han blef der död wid Guds ark.

Både Usa och folket i allmänhet synas hafwa glömt Herrans lag och huru helig denna helgedom skulle hållas. Usa kan anses såsom en bild af alla sådana menniskor, som i wälmening, men i okunnighet, sjelfförtroende och egen wishet företaga sig att hjelpa och förswara Herrans sak. Det länder ofta till deras andliga undergång och förderf, till förskräckelse för Herrans folk och till skada för den sak, de wilja förswara eller befrämja. Så länge wi arbeta i egen kraft, egen wishet och egen wilja, så kunna wi icke tjena Gud.

8. Då war David bedröfwad, att HERren så sönderref Usa: och wardt detsamma rummet kalladt PerezUsa allt intill denna dag.

David war till en del skuld till Usas död, ty han hade oförsigtigt och utan att fråga Herran egenmäktigt wågat detta stora företag, och nu blef han dels upprörd af wrede öfwer sitt eget och Usas fel, dels uppfylld af bedröfwelse och förskräckelse. PerezUsa, d. ä. Usas remna.

9. Och David fruktade sig för HERran på den dagen, och sade: Huru skall HERrans ark komma till mig?

10. Och wille icke låta bära honom till sig in i Davids stad; utan lät bära honom uti ObedEdoms, den Gitthitens hus.* *1 Chrön. 13: 13.

Gitthiten: han kallas så, emedan han war från Gath Rimmon, en Levitstad, Jos. 21: 24, 25. Man ser af 1 Chrön. 26: 4, 5, m. m., att han war en Levit.

11. Och då HERrans ark blef i tre månader uti ObedEdoms den Gitthitens hus, wälsignade HERren honom och allt hans hus.

12. Och det wardt sagdt konung David, att HERren hade wälsignat ObedEdoms hus och allt, det han hade, för Guds arks skull: då gick han bort, och hemtade Guds ark utur ObedEdoms hus upp uti Davids stad med fröjd.

13. Och som de woro framgångne wid sex tren med HERrans ark, offrade man en oxe och ett fett får.

Den stora förskräckelsen förde till en helsosam bättring; man tänkte nu på Herrans lag, och prestembetet återwann sitt anseende. Man offrade, under det Leviterna framgingo med arken. Wid sex tren, d. ä.:. sex steg.

14. Och David dansade med all makt för HERranom:* och hade klädt uppå sig en linne lifkjortel. *Ps. 84: 3.

Huru David dans war beskaffad, se 2 Mos. 15: 20. Ps. 149: 3. Ps. 150: 4. Jer. 31: 13. Man dansade chorwis, männerna särskildt och qwinnorna särskildt. Det war en högtidlig gång efter en wiss musik, för att uttrycka sin glädje wid högtidliga tillfällen. Se 1 Sam. 18: 6; 19: 20. David aflade sin konungsliga drägt och hade på sig en hwit linnerock, såsom Leviterna, till tecken af förödmjukelse inför Herran.

15. Och David samt med hela Israel förde HERrans ark upp med trumpeter och basuner.* *1 Chrön. 15: 16.

16. Och då HERrans ark kom in uti Davids stad, såg Michal, Sauls dotter, ut genom fönstret, och såg konung David springa och dansa för HERranom; och föraktade honom i sin hjerta.* *1 Chrön. 15: 29.

Michal föraktade David för denna förödmjukelses skull. Hon hade älskat hjelten, men en ödmjuk Herrans tjenare war henne widrig. Så finnes också i wår tid och i alla tider mången Michal, som föraktar den sanna fromheten och den rätta ödmjukheten.

17. När de nu buro HERrans ark in, satte de honom på sitt rum midt i tabernaklet, som David för honom uppslagit hade;* och David offrade bränneoffer och tackoffer för HERranom. *1 Chrön. 15: 1; cap. 16: 1.

Tabernaklet war ännu i Gibeon, och således hade David nu låtit uppsätta ett annat tempeltält, cap. 7: 2, för att deruti förwara arken. Se 1 Chrön. 21: 29.

18. Och då David hade utoffrat bränneoffer och tackoffer, wälsignade han folket i HERrans Zebaoths namn.* *1 Chrön. 16: 2, 3.

19. Och utskifte åt allt folket och Israels menighet, både man och qwinna, hwarjom och enom ett bröd och ett stycke kött och ett mått win; sedan gick allt folket sin wäg, hwar och en i sitt hus.

20. Men då David igen kom till att wälsigna sitt hus, gick Michal, Sauls dotter, ut emot honom och sade: Huru härlig hafwer Israels konung warit i dag, som sig blottat hafwer för sina tjenares tjensteqwinnor, såsom lösaktiga menniskor sig blotta!

Michal söker i sin wrede, till följe af den presterliga axelklädnaden, v. 14, att wrida saken så, som om deruti legat något anstötligt; men den egentliga orsaken till hennes wrede war, att David gjorde gemensam sak med Leviterna, ty hennes stolta sinne, som war så fjerran ifrån Gud, kunde hwarken tåla prester eller Leviter.

21. Men David sade till Michal: Jag skall spela för HERranom, den mig utwalt hafwer hellre än din fader och hellre än allt hans hus, så att Han hafwer mig befallt wara en förste öfwer HERrans folk, öfwer Israel; ja, för HERranom will jag spela;

22. Och will ännu ringare warda än så, och will nedrig wara i mina ögon, och med de tjensteqwinnor, som du af sagt hafwer, till ära komma.

David gifwer på Michals förebråelser det rätta swaret, han förödmjukar sig ännu djupare inför Herran, han wredgas icke öfwer hennes ord, han talar blott om Herrans barmhertighet, och söker inför Herren ingen annan ära, än den han kan hafwa gemensam med de föraktade tjensteqwinnorna.

23. Och Michal. Sauls dotter, hade intet barn intill hennes dödsdag.

Så straffade Herren Michal för hennes högmod och det förakt hon wisat för Hans helgedom. Andligen ofruktbara blifwa alla Guds ords föraktare och afskäras slutligen såsom torra grenar från stammen af Herrans församling, ehuru de genom dopet en gång deruti blifwit inympade. Joh. 15.

7. Capitel.

Templet ämnas. Säden lofwas. David prisar, beder Gud.

Då nu konungen satt i sitt hus, och HERren hade honom ro gifwit för alla hans fiender allt omkring,

2. Sade han till den propheten Nathan: Si, jag bor uti cederhus, och Guds ark bor under tapeter.* *2 Sam. 6: 17. 1 Chrön. 17: 1.

Cederhus: Huset war af sten, men inwändigt woro rummens wäggar betäckta med panelning af cederbräder. Under tapeter: i tält.

3. Nathan sade till konungen: Gack, allt det du hafwer i ditt hjerta, det gör; ty HERren är med dig.

Propheten Nathan gaf detta swar efter sin egen tanke och hade icke Herrans uppdrag dertill. Wi se äfwen häraf, att propheterna icke beständigt woro i åtnjutande af det högre ljus, som bestod i Guds Andes ingifwelse; detta ljus hade de blott då, när ett högt ändamål fordrade det, och Herrans Ande kom öfwer dem. Jfr 1 Sam. 16: 6, 12.

4. Men om natten kom HERrans ord till Nathan, och sade:

Äfwen här talas om Herrans ord såsom en kommande person. Se Joh. 1: 1.

5. Gack och säg till min tjenare David: Detta säger HERren: Skulle du* bygga mig ett hus, att jag deruti bo skulle?† *1 Chrön. 22: 6, [et]c. †Es. 66: 1.

Davids föresats, som kom af kärlek och tacksamhet för Guds stora nådebewisningar, war icke Herren misshaglig, men David war icke den person, som Herren hade bestämt till templets byggande. Några af orsakerna finna wi v. 7. 1 Kon. 5: 3.

6. Hafwer jag dock icke bott i något hus ifrån den dag jag förde Israels barn utur Egypten allt intill denna dag; utan jag hafwer wandrat i tabernakel och hyddor,* *2 Mos. 26: 1. 1 Kon. 8: 16.

Jag har till min närwarelses uppenbarelse i så lång tid icke behöft något tempel. Du skall således icke tro, att din föresats är så nödwändig, att den genast måste werkställas.

7. Ehwart jag med alla Israels barn wandrade, hafwer jag ock någon tid talat med någon Israels slägt, den jag befallt hafwer att föda mitt folk, och sagt: Hwi hafwen I icke byggt mig ett cederhus?

I allt, som rörer Herrans sak, skall menniskan alltid fråga Herren sjelf, innan hon wågar företaga något.

8. Så skall du nu säga min tjenare David: Detta säger HERren Zebaoth: Jag hafwer tagit dig utaf marken, der du gick efter fåren, att du skulle wara en förste öfwer mitt folk Israel.* *1 Sam. 16: 11, 12. Ps. 78: 70.

9. Och hafwer warit med dig,* ehwart du gått hafwer; och hafwer utrotat alla dina fiender för dig, och hafwer gjort dig ett stort namn, såsom de storas namn på jorden. *2 Sam. 8: 6.

10. Och jag will sätta åt mitt folk Israel ett rum, och plantera det så, att det skall der blifwa, och icke yttermera rördt warda:* och orättfärdighetens barn skola icke mera tränga det, såsom tillförena; *2 Mos. 15: 17.

11. Och ifrån den tid jag skickade domare öfwer mitt folk Israel: och jag skall gifwa dig ro för alla dina fiender. Och HERren förkunnar dig, att HERren will göra dig ett hus.* *1 Kon. 8: 20.

Innan David kunde åt Herran bygga ett tempel, war det nödwändigt, att Herren sjelf skulle bygga ett hus åt David: stadfästa honom på thronen och skaffa hans folk trygghet och ro för fienderna. Innan wi kunna göra något till Herrans ära, måste Han först hjelpa oss till ära, så att wi blifwa frälste från wåra andeliga fiender och syndens fångenskap, blifwa Guds barn och komma till delaktighet af den andeliga konungawärdigheten, såsom Guds arfwingar och Christi medarfwingar, 1 Pet. 2: 9. Innan wi kunna deltaga i den andeliga tempelbyggnaden, måste Herren först göra sig ett tempel i wåra hjertan och plantera oss i sina gårdar, Ps. 92: 14. Innan wi kunna tjena Herran och arbeta i Hans sak, är det nödwändigt, att Guds Andas nådesarbete får full framgång i wåra hjertan, så att wi blifwa Guds barn, som hafwa barnaskapets ande, frid med Gud, kraft emot fienderna och ett rätt Salomos-sinne. Det war Salomo, och icke David, som skulle uppbygga det stora fasta templet åt Herran.

12. När nu din tid förliden är, att du afsomnad är med dina fäder, skall jag uppwäcka din säd efter dig, som af ditt lif komma skall; honom skall jag stadfästa hans rike:* *1 Chrön. 17: 11.

Herren lofwade att göra åt David ett hus, och dermed menas, att Davids efterkommande skulle blifwa stadfästade i konungawäldet. Löftet är så beskaffadt, att det har både en närmare och aflägsnare betydelse. Det syftar först på Salomo, Davids son och närmaste efterträdare på thronen, och sedan på den store Konungen i Israel, som skulle wara en af Davids efterkommande och som i högre mening kallas Davids son, den rätte Davidssonen, som skall för ewigt upprätta Israels rike. I honom är det med Salomo begynta löftet fulländadt.

13. Han skall bygga åt mitt namn ett hus:* och jag skall stadfästa hans rikes stol till ewig tid. *1 Kon. 5: 5; cap. 6: 12.

Salomo war bestämd att bygga det förgängliga templet i Jerusalem. Detta war blott en förebild af det andliga, det oförgängliga templet, det tempel af lefwande stenar, som den rätte Davidssonen Christus uppbygger, och som är Hans församling, hwilande på Honom sjelf, den ewiga lefwande grundstenen, 1 Pet. 2: 4–6. Salomos säd blef icke länge på thronen, och i timligt afseende blef icke hans rikes stol stadfästad till ewig tid, utan denna stadfästelse skedde i andelig mening; den är uppfylld och fortfar att uppfyllas i Christus, hwilkens rike är ewigt, det icke förgås.

14. Jag skall wara hans fader, och han skall wara min son:* Om han gör något illa, skall jag straffa honom med menniskoris och med menniskors barns hugg; *1 Chrön. 22: 10. Ps. 89: 27. Ebr. 1: 5.

15. Men min barmhertighet* skall icke ifrån honom wänd warda, såsom jag wände henne ifrån Saul, den jag för dig borttagit hafwer. *Luc. 1: 72.

Såsom löftet till David har både en inskränktare och widsträcktare, en timlig och en ewig betydelse, så att det omfattar både Salomo och hans efterträdare på thronen och tillika Jesus Christus, som kallas Davids son, så äro dessa ord lätta att förstå. Herren förklarar härmed, att om Salomo och hans efterträdare försynda sig, så skulle de blifwa straffade såsom med menniskoris, med timliga straffdomar, straffade genom menskliga fiender o. s. w., men icke förkastade från thronen, såsom Sauls hus blifwit förkastadt; de skulle af Herran blifwa behandlade med faderlig skonsamhet och, då det behöfdes, hemsökta med faderlig aga; men för Hans skull som icke blott är Davids son, utan Guds Son, och om hwilken Herren i högsta mening säger: Jag skall wara hans fader, och han skall wara min Son, skulle Davids öfriga säd beständigt blifwa af Herran omfattad med barmhertighet. Detta löfte gäller också Christi församling, de trogna, som äro en andelig Davids säd. Då de synda, så blifwa de slagne med menniskoris och agas af den trogna fadershanden, men Herren tager likwäl icke sin barmhertighetshand ifrån denna Davids säd, utan betraktar dem såsom sina barn i enfödde Sonen, och säger icke blott om Honom utan om alla som Honom tillhöra: Jag skall wara hans fader, och han skall wara min son.

16. Men ditt hus och ditt rike skall blifwa ståndande för dig ewinnerligen, och din stol skall stadig blifwa till ewig tid.* *2 Kon. 8: 19. 2 Chrön. 6: 10.

I Messias, i Christus Davids son, fortfar Davids hus, Davids rike och Davids thron. Se Jer. 23: 5. Matth. 1: 1. Ps. 45: 7. Ebr. 1: 8. Ps. 110: 1. Joh. 12: 34. Luc. 1: 33. Se äfwen Hes. 37: 24, 25.

17. Då nu Nathan hade sagt David alla dessa orden och all denna synen;

18. Kom konung David och satte sig för HERranom och sade: Ho är jag, HErre, HERre? Och hwad är mitt hus, att du hafwer låtit mig komma härtill?* *1 Chrön. 17: 16.

19. Dertill hafwer det icke tyckts dig wara nog, HErre, HERre; utan du hafwer ock talat till din tjenares hus om tillkommande ting i längden: är det menniskorätt, HErre, HERre?* *1 Chrön. 17: 17.

I det höga löftet låg för David också ett högre ljus; detta löfte war en sol, som lät sitt ljus skina in i hans hjerta, så att han i detta ljus fick se en skymt af den ewige konungen, som här menas. Detta är ju icke menniskorätt eller menniskolag, o Herre! d. ä.: ett sådant ewigt konungarike öfwerstiger allt menskligt och måste syfta på den utlofwade qwinnosäden, hjelten och konungen, som skall wara mer än menniska. ”Du talar med mig om ett sådant ewigt rike, der ingen kan wara konung, utan att Han är Gud och menniska: efter Han skall wara min son och dock likwäl konung till ewig tid, hwilket Gudi allena tillhörer.” L.

20. Och hwad skulle David mer tala med dig? Du känner din tjenare, HErre, HERre.* *Ps. 139: 1.

Du, o Herre! Herre! känner min owärdighet, du känner mitt innersta, du känner ock min åstundan.

21. För ditt ords skull och efter ditt hjerta hafwer du alla dessa stora tingen gjort, att du det din tjenare förkunna wille.

För ditt löftes skull och efter ditt hjertas fria nåd och barmhertighet har du förkunnat öfwer mig och mitt hus dessa outsägliga wälgerningar.

22. Derföre är du ock mycket aktad, HERre Gud: ty det är ingen såsom du, och är ingen Gud utan du,* efter allt det wi med wåra öron hört hafwa. *5 Mos. 3: 24; cap. 4: 35; cap. 32: 39. 1 Sam. 2: 2. Ps. 83: 19. Ps. 86: 10. Es. 44: 6; cap. 45: 21. Marc. 12: 29, 32.

Herrans uppenbarelser allena lära oss att rätt känna Herran Gud. Hans uppenbarelser äro icke blott den skapade werlden och Hans allsmäktiga, wisa och kärleksfulla werldsregering, utan isynnerhet Hans uppenbarelser i nådens rike genom sina under, sitt ord, sitt försoningswerk och sin Andas werksamhet i församlingen.

23. Förty hwar är ett folk på jorden, såsom ditt folk Israel?* För hwilkets skull Gud är gången till att förlossa sig ett folk, och göra sig ett namn, och göra sådana stora och förskräckliga ting på ditt land för ditt folk, som du dig förlossade utur Egypten ifrån hedningarna deras gudar. *5 Mos. 4: 7; cap. 33: 29. Ps. 147: 19, 20.

24. Och du hafwer tillredt dig ditt folk Israel, dig till folk i ewig tid: och du, HERre, är deras Gud worden.

25. Så stadfäst nu, HERre Gud, ordet i ewighet, det du öfwer din tjenare och öfwer hans hus sagt hafwer, och gör, såsom du sagt hafwer.

26. Så blifwer ditt namn stort i ewighet, så att man skall säga: HERren Zebaoth är Gud öfwer Israel; och din tjenares Davids hus warder fast för ditt ansigte.

27. Ty du, HERre Zebaoth, du Israels Gud, hafwer öppnat din tjenares öra, och sagt: Jag skall bygga dig ett hus; derföre hafwer din tjenare funnit sitt hjerta, att han denna bönen till dig bedja skulle.

Blott genom Guds ord och löften, blott genom Hans Andas nåd finner menniskan sitt hjerta, så att hon kan wända sig till Herran med trons bön. Så länge Gud icke funnit menniskan, så har menniskan icke funnit sig sjelf och icke heller Gud.

28. Nu, HErre, HERre, du är Gud, och dina ord skola wara sanning. Du hafwer detta goda talat öfwer din tjenare.

29. Så tag nu till och wälsigna din tjenares hus, att det blifwer ewigt för dig: ty du, HErre, HERre, hafwer det talat; och med din wälsignelse skall din tjenares hus wälsignadt warda till ewig tid.

8. Capitel.

Davids segrar och embetsmän.

Och det begaf sig derefter, att David slog de Philisteer, och förnedrade dem, och tog träldomsbetslet utur de Philisteers hand.* *1 Chrön. 18: 1.

Träldomsbetslet, grt.: Metheg Haamma. Metheg betyder tygel, Amma war ett fäste, cap. 2: 24, wid Gath. Philisteerna hade hittills innehaft denna ort, 1 Sam. 21: 10, och derigenom hållit Israeliterna i tygeln. David tog ifrån dem denna ort och de ställen, hwarifrån de beherrskat Israels land.

2. Han slog ock de Moabiter så till jorden, att han twå delar drap, och en del lät lefwande blifwa. Alltså wordo de Moabiter David underdånige, så att de förde skänker till honom.

Fordom måste Moabiterna skonas, 5 Mos. 2: 9, men sedan hade de bewisat sig såsom hätske fiender mot Israel, och fortsatte denna fiendskap i alla tider (4 Mos. 22: cap. 25. Dom. 3: 14). Det war en grym sed på den tiden, att besegrade fiender måste nederlägga sig på marken tätt wid hwarandra, och det stycke jord, som de betäckte, mättes med snöre, hwarefter åter en bestämd del afmättes, och de som lågo på denna del skulle dödas och de andra fingo lefwa. Orden lyda här i grt.: han slog ock de Moabiter och mätte dem med snöre, i det han lät dem nedlägga sig på jorden, och mätte twå delar till att dödas och en del till att lefwa. För att kunna förstå detta stränga förfarande, måste man känna forntidens krigsbruk och krigslagar, och tillika Moabiternas glödande hat till Israels folk, som de bewisat i den långwariga träldom, hwari de hållit Israels folk, och de grymheter de begått, så att detta war en wedergällning för begångna brott och hopade blodskulder.

3. David slog ock HadadEser, Rehobs son, konungen i Zoba, då han drog ut till att hemta sin makt igen wid den elfwen Phrath.

David drog åstad att möta HadadEsers infall, för att stadfästa eller taga igen sin makt wid elfwen Euphrat efter Guds löften, 1 Mos. 15: 18.

4. Och David fångade af dem tusen och sjuhundrade resenärer och tjugutusen fotfolk: och hasade alla wagnshästar, och behöll qwar hundrade wagnar.* *Jos. 11: 6. 1 Chrön. 18: 4.

Hasade, d. ä.: fotsenorna blefwo afskurna. Detta war ett bruk i forntiden.

5. Så kommo de Syrer af Damascon till att hjelpa HadadEser, konungen i Zoba; och David slog de Syrer, tu och tjugu tusen män:

6. Och lade folk till Damascon Syrien. Alltså wardt Syrien David underdånigt, så att de förde skänker till honom; ty HERren halp David, ehwart han drog.

7. Och David tog de gyldene sköldar, som HadadEsers tjenare tillhört hade, och förde dem till Jerusalem.

8. Men ifrån Bethah, och Berothai, HadadEsers städer, tog konung David ganska mycken koppar.

Dessa twå städer kallas, 1 Chrön. 18: 8, Tibhath och Chun.

9. Då Thoi, konungen i Hemath, hörde, att David hade slagit all HadadEsers makt,* *1 Chrön. 18: 9.

10. Sände han Joram sin son till David till att helsa honom wänligen, och wälsigna honom, att han hade stridt med HadadEser och slagit honom; ty Thoi hade örlig med HadadEser, och han hade med sig silfwer och gyldene och koppartyg;

11. Hwilka konung David ock helgade HERranom samt med det silfwer och guld, som han helgade af alla hedningar, dem han under sig twingade:

12. Af Syrien, af Moab, af Ammons barn, af de Philisteer, af Amalek, af HadadEsers rof, Rehobs sons, konungens i Zoba.

13. Och gjorde David sig ett namn, då han igen kom och slog de Syrer i Saltdalen, aderton tusen.* *1 Chrön. 18: 12. Ps. 60: 2.

Af Syrerna hade han förut slagit 22,000 man. En del Syrer synas hafwa slagit sig till Edomiterna, och af den gemensamma hären slog han i Saltdalen 18,000 man. Saltdalen är dalen söder om det Döda hafwet.

14. Och han lade krigsfolk i hela Edomea; och hela Edom war David undergifwen:* ty HERren halp David, ehwart han drog. *2 Kon. 8: 20, 22.

15. Alltså wardt David konung öfwer hela Israel: och han skaffade rätt och rättwisa åt allt folket.

16. Joab, ZeruJa son, war öfwer hären; men Josaphat, Ahiluds son, war kansler.* *2 Sam. 20: 23. 1 Chrön. 18: 15.

Kansler, grt: erinrare, upptecknare, föredragare af wigtiga angelägenheter.

17. Zadoch, Ahitobs son, och Ahimelech, AbJathars son, woro prester; Seraja war skrifware:

Skrifware, den som skref och afsände konungens förordningar.

18. Benaja, Jojada son, war öfwer Crethi och Plethi; och Davids söner woro prester.* *1 Kon. 1: 38. 1 Chrön. 18: 17.

Crethi och Plethi kallades Davids lifwakt, ett blandadt folk. Se 1 Sam. 30: 14.

Prester, grt: Cohanim, är ett ord som betyder både prester och ministrar, nemligen tjenare antingen i Herrans tjenst eller i konungens.

9. Capitel.

MephiBoseth och Ziba.

Och David sade: Mån ock någon wara qwar af Sauls hus, att jag måtte göra barmhertighet med honom för Jonathans skall?

De flesta af Sauls söner hade fallit, 1 Sam. 31: 2, Isboseth war mördad, Cap. 4: 7, och Mephi-Boseth hade snart efter sin faders död flytt till Lodebar på andra sidan Jordan, emedan han fruktade David. David kände nu icke, huru härmed förhöll sig.

2. Så war en tjenare af Sauls hus, benämnd Ziba, den kallade de till David; och konungen sade till honom: Är du Ziba?* Han sade: Ja, din tjenare. *2 Sam. 16: 1.

3. Konungen sade: Är ännu någon till af Sauls hus, att jag måtte göra Guds barmhertighet* med honom? Ziba sade till konungen: Det är ännu en till, Jonathans son, ofärdig i fötterna.† *1 Sam. 20: 14. †2 Sam. 4: 4.

Guds barmhertighet, d. ä.: barmhertighet för Guds skull.

4. Konungen sade till honom: Hwar är han? Ziba sade till konungen: Si han är i Lodebar, i Machirs hus, Ammiels sons.

5. Då sände konung David bort och lät hemta honom ifrån Lodebar, utur Machirs hus, Ammiels sons.

6. Då nu MephiBoseth, Jonathans son, Sauls sons, kom till David, föll han på sitt ansigte och tillbad. Och David sade: MephiBoseth. Han sade Här är jag, din tjenare.

7. David sade till honom: Frukta dig intet; ty jag will göra barmhertighet på dig, för Jonathans din faders skull, och will gifwa dig alla din fader Sauls åkrar igen; men du skall dagligen äta bröd wid mitt bord.

8. Han tillbad och sade: Ho är jag, din tjenare, att du wände dig till en död hund,* såsom jag är? *1 Sam. 24: 15. 2 Sam. 3: 8.

9. Då kallade konungen Ziba, Sauls tjenare, och sade till honom: Allt det Saul hafwer tillhört och hans hela hus hafwer jag gifwit din herres son.

10. Så bruka nu honom hans åker, du och dina barn och tjenare, och låt det komma in, att det skall wara din herres sons bröd, att han må föda sig; men MephiBoseth, din herres son,* skall dagligen äta bröd wid mitt bord. Och Ziba hade femton söner och tjugo tjenare. *2 Sam. 16: 3.

11. Och Ziba sade till konungen: Allt det min herre konungen hafwer budit sin tjenare, det skall hans tjenare göra. Och MephiBoseth äte wid mitt bord, såsom ett af konungsbarnen.

MephiBoseth skulle för sin stat såsom prins hafwa inkomst af godset, men sjelf äta wid konungens bord.

12. Och MephiBoseth hade en liten son, som hette Micha; men allt det i Ziba hus bodde, det tjente MephiBoseth.

13. Och MephiBoseth bodde i Jerusalem: ty han åt dagligen wid konungens bord; och haltade på båda sina fötter.

'Och haltade, d. ä.: ehuru han haltade; konungen föraktade honom icke, fastän han war ofärdig. Så bewisade David sin kärlek på den siste af Sauls ätt.

10. Capitel.

Nahas död. Hanums gabberi. Ammon, Syrer slagne.

Och det begaf sig derefter, att Ammons barns konung blef död, och hans son Hannu wardt konung i hans stad.* *1 Chrön. 19: 1.

2. Då sade David: Jag will göra barmhertighet på Hanun, Nahas son, såsom hans fader hafwer gjort barmhertighet med mig. Och sände bort, och lät genom sina tjenare hugswala honom öfwer hans fader. Och Davids tjenare kommo i Ammons barns land.

3. Då sade de öfwerste öfwer Ammons barn till sin herre Hanun: Menar du, att David hedrar din fader för dina ögon, att han hafwer sändt hugswalare till dig? Menar du icke, att han fördenskull hafwer sändt sina tjenare till dig, att han skall utspana och bespeja staden och förstöra honom?

4. Då tog Hanun Davids tjenare och lät raka dem halfwa skägget af; och skar halfwa kläderna af på dem allt intill bältet, och lät så gå dem.

Skäggets och klädernas afskärande war en swår skymf, hwarmed Hanun i sändebuden skymfade David och hans rike. Skäggets afskärande war emot lagen, 3 Mos. 19: 27. Ännu i dag pläga österländningar swärja wid sitt skägg, och man kan icke göra dem en större skymf än om man antastar deras skägg.

5. Då det war bådadt David, sände han emot dem; förty männerna woro ganska mycket skämde. Och konungen lät säga dem: Blifwer i Jericho, till dess edert skägg wäxer, och kommer så igen.

6. Då nu Ammons barn sågo, att de woro illa luktande* wordne för David, sände de bort och lejde sig de Syrer af Rehobs hus och de Syrer i Zoba, tjugutusen män fotfolk, och af konung Maacha tusen män, och af Istob tolftusen män. *1 Mos. 34: 30. 1 Chrön. 19: 6.

Rehobs hus, grt.: Beth Rehob, 4 Mos. 13: 25, war hufwudstaden uti ett landskap i Syrien.

7. Då David det hörde, sände han Joab med hela hären af krigsfolket.

Joab och hela de hjeltars här. David hade twå krigshärar. Den ena war en stående öfwad armé, som bestod både af Israeliter och främmande. Den andra war en större här af uppbådadt manskap af hela Israel, som sammankallades i högsta nödfall. Den förra hären är bet som här menas.

8. Och Ammons barn drogo ut, och skickade sig till strid ut för stadsporten; men de Syrer af Zoba, af Rehob, af Istob, och af Maacha woro allena i marken.* *1 Chrön. 19: 7.

Ammoniterna ställde sig i slagtordning wid sin hufwudstad Rabba, och de främmande trupperna woro uppställda på afstånd.

9. Då nu Joab såg, att striden war ställd på honom både bak och före, utwalde han utaf alla de unga män i Israel, och skickade sig emot de Syrer.

Joab såg nu, att han war inspärrad emellan twå krigshärar, och han blef derföre nödsakad att dela sin här, för att göra anfall åt twänne håll.

10. Och det andra folket lät han under sin broders hand Abisai, och han skickade sig emot Ammons barn;

11. Och sade: Om de Syrer warda mig för mäktige, så kom mig till hjelp: om Ammons barn warda dig öfwermäktige, så will jag komma dig till hjelp.

12. War wid god tröst, och låt oss stå fasta för wårt folk och för wår Guds städer; men HERren göre, hwad Honom täckes.

Joab war en af sin tids störste hjeltar, men han wågar ingenting företaga utan förtröstan på Gud, och bekänner öppet, att af Herrans styrelse beror seger och nederlag. Israels här war endast då mäktig och segerrik, när den kämpade under banéret af Israels Gud. Herren göre, hwad Honom täckes, uttrycker samma anda och öfwerlåtenhet i Herrans wilja, som äfwen innefattas i den bön wi hafwa lärt af Jesus sjelf: Ske din wilje.

13. Och Joab drog åstad med det folk, som när honom war, till att strida emot de Syrer; och de flydde för honom.

14. Och då Ammons barn sågo, att de Syrer flydde, flydde de ock för Abisai, och drogo in i staden: så wände Joab om ifrån Ammons barn och kom till Jerusalem.

15. Och då de Syrer sågo, att de woro slagne för Israel, församlade de sig tillhopa.

16. Och HadarEser sände bort, och lät utkomma de Syrer på hinsidan elfwen; och lät deras makt inkomma; och Sobach, HadarEsers härhöfwitsman, drog för dem.

17. Då det war bådadt David, församlade han tillhopa hela Israel, och drog öfwer Jordan, och kom till Helam; och de Syrer skickade sig emot David till att strida med honom.

18. Men de Syrer flydde för Israel; och David slog ihjäl de Syrer, sju hundrade wagnar och fyratio tusende resenärer: dertill slog han Sobach härhöfwitsmannen, så att han blef der död.* *1 Chrön. 19: 18.

700 wagnar, som förde 7000 man, 10 på hwarje wagn. 1 Chrön. 19: 18.

19. Då nu de konungar, som woro under HadarEser, sågo, att de slagne woro för Israel, gjorde de frid med Israel, och wordo dem underdånige. Och de Syrer fruktade sig mer hjelpa Ammons barn.

11. Capitel.

Rabba belägring. Davids hor, mord, hustru.

Och då året led, att konungar pläga utdraga, sände David Joab och sina tjenare med honom och hela Israel. att de skulle förderfwa Ammons barn, och de belade Rabba; men David blef i Jerusalem.* *1 Chrön. 19: 8; cap. 20: 1.

Rabba war hufwudstaden i Ammons land.

2. Och det begaf sig, att David om aftons tid stod upp af sin säng, och gick uppå taket af konungshuset, och såg af taket en qwinna twå sig; och qwinnan war ganska dägelig.

Om aftons tid, d. ä.: på eftermiddagen, då hettan aftager. I österlandet är det sed att hwila under de hetaste middagstimmarna. Taken äro flata, med ett wärn rundtomkring, och der pläga innewånarne tillbringa en del af aftonen t friska luften.

3. Och David sände bort, och lät fråga efter qwinnan, och sade: Är icke detta BathSeba, Eliams dotter, Uria den Hetheens hustru?

Uria war en Hethee till härkomsten, men hade sannolikt antagit den Judiska religionen.

4. Och David sände bort bud, och lät hemta henne: och då hon kom in till honom, sof han när henne; men hon renade sig sfrån sin orenlighet,* och gick hem igen till sitt hus. *3 Mos. 15: 18, 19.

5. Och qwinnan wardt hafwande och sände bort och lät förkunna det David och säga: Jag är hafwande worden.

6. Så sände David till Joab, och sade: Sänd till mig Uria den Hetheen. Och Joab sände Uria till David.

7. Och då Uria kom till honom, frågade David, om det stod wäl till med Joab och med folket och med striden.

8. Och David sade till Uria: Gack af i ditt hus, och twå dina fötter. Och då Uria gick utur konungens hus, följde honom straxt efter konungens gåfwa.

9. Och Uria lade sig till att sofwa för dörren af konungens hus, der alla hans herres tjenare lågo, och gick icke neder i sitt hus.

10. Då nu David sagdt wardt: Uria är icke afgången i sitt hus, sade David till honom: Är du icke kommen af marken? Hwi är du icke afgången i ditt hus?

11. Men Uria sade till David: Arken och Israel och Juda blifwa i tjäll,* och Joab, min herre, och min herres tjenare ligga i marken; och jag skulle gå i mitt hus till att äta och dricka och ligga när min hustru? Så sannt som du lefwer och din själ lefwer, jag gör det icke. *4 Mos. 31: 6. 1 Sam. 4: 4.

12. David sade till Uria: Så blif ännu i dag här; i morgon will jag låta dig gä. Så blef Uria i Jerusalem i den dagen och den andra dertill.

13. Och David bjöd honom, att han skulle med honom äta och dricka, och gjorde honom drucken: och om aftonen gick han ut, och lade sig till att sofwa i sin säng med sin herres tjenare, och gick icke af i sitt hus.

Uria beskrifwes såsom en rättskaffens man, hwilken war sin herre fullkomligt tillgifwen, och det drag, som om honom berättas, att han icke framför de andra i hären wille hafwa någon förmon, är ganska rörande. Så mycket wärre och orättwisare war således Davids beteende emot honom.

14. Om morgonen skref David ett bref till Joab, och sänd det med Uria.

15. Och i brefwet skref han alltså: Skicka Uria i striden, der hon allra hårdast är; och wänder eder tillbaka ifrån honom, att han måtte warda slagen och blifwa död.

16. Som nu Joab låg för staden, skickade han Uria på det rum, der han wisste, att stridsamme män woro.

17. Och då männerna slogo utur staden, och stridde emot Joab, föllo somlige af folket. Davids tjenare; och Uria den Hetheen blef ock död.

18. Så sände Joab bort, och lät säga David all stridens handel,

19. Och befallde budet och sade: När du hafwer uttalat all stridens handel med konungen,

20. Och du får se, att konungen är wred, och säger till dig: Hwi hafwen I så nära trädt in till staden med striden? Weten I icke, huru man plägar skjuta af muren?

21. Ho slog AbiMelech, JeruBeseths* son? Kastade icke en qwinna ett stycke af en qwarnsten uppå honom af muren, så att han blef död i Thebez?† Hwi hafwen I trädt så nära muren? Så skall du säga: Din tjenare Uria den Hetheen är ock död. *Dom. 6: 32; †cap. 9: 53.

22. Budet gick åstad, och kom och sade David allt detta, der Joab honom om sändt hade.

23. Och budet sade till David: De män fingo öfwerhanden med oss, och föllo till oss ut på marken; men wi slogo dem tillbaka allt intill stadsporten;

24. Och de skyttar sköto af muren på dina tjenare, och dråpo somliga af konungens tjenare; dertill är ock din tjenare Uria den Hetheen död.

25. David sade till budet: Så skall du säga till Joab: Låt detta icke bekymra dig; ty swärdet uppfräter nu den ena, nu den andra; håll uppå att strida mot staden, att du må nederslå honom; och war tröst.

26. Och då Uria hustru hörde, att hennes man war död, jemrade hon sig förr sin husbondes skull.

27. Då hon utgråtit hade, sände David bort och lät hemta henne i sitt och hon wardt hans hustru, och födde honom en son; men HERranom misshagade detta ärendet, som David bedref.

Den der står, han se till, att han icke faller. Davids swåra syndafall, både såsom äktenskapsbrytare och mördare, berättas i den Heliga Skrift helt öppet, för att dermed wisa oss, att alla wåra synder äro tecknade i den allwetande Domarens stora minnesbok, och att alla en gång skola framhafwas i ljuset, antingen så, att menniskan här i tiden uppwaknar och sjelf med uppriktig bekännelse framhafwer sina synder i ljuset inför Herrans ansigte, eller, om detta icke sker, så blifwa de alla framhafda i ljuset på den stora räkenskapsdagen. Davids syndafall berättas äfwen för att wisa alla, som tro på Herran, att tron aldrig kan gifwa dem någon frihet att synda, utan Herren straffar det onda allra strängast hos dem, som blifwit delaktige af sanningens kunskap. Om de synda, så är det inför Herran wederstyggligare, och ådrager dem en swårare dom, än då de menniskor synda, som icke hafwa kommit till sanningens ljus. Stor war Davids syndaskuld, och stor blef Herrans wrede, stort blef straffet, swåra blefwo följderna af denna swåra synd, djupt blef Davids lidande, och det kostade honom outsäglig ånger, innan han åter kunde såsom ett troende Guds barn åtnjuta Guds faderskärlek. I flera af hans Psalmer uttryckes denna brännande syndasorg. Jag är så trött af suckande: jag gör min säng flytande i hela natten och mäter mitt läger med mina tårar; mitt ansigte är förfallet af sorg, o. s. w., Ps. 6. Wänd bort ditt ansigte ifrån mina synder och afplana alla mina missgerningar; skapa i mig, Gud, ett rent hjerta och gif mig en ny wis anda, Ps. 51.

Många egenrättfärdiga tala om Davids synder, utan att tänka på Davids djupa ånger, allwarliga bättring och de lidanden, hwarmed Herren hemsökte honom under hela hans lifstid för detta swåra fall. Hans syndafall ådrog honom så mycket swårare tuktan, som han war en högt uppsatt man, hwilken war skyldig att föregå sitt folk med godt exempel, i stället för att han nu ohelgade Herrans namn och gaf sitt folk ett ondt exempel. Ju högre uppsatt en menniska är, ju mera anseende och inflytande hon har, desto mera ondt åstadkommer hon, då hon försyndar sig, antingen det sker hemligt eller uppenbart. Detta syndafall berättas äfwen till warning för dem, som frukta Herran; de skola se, huru försåtlig och mäktig synden är, de skola se, huru djupt och förskräckligt äfwen en from menniska kan falla, de skola alltid tänka på Jesu förmaning: Waker och beder, att I icke fallen i frestelse!

12. Capitel.

Nathans botpredikan. Davids bot, straff, nåd, söner, seger.

Och HERren sände Nathan till David. När han kom till honom, sade han till honom: Det woro twå män uti en stad; den ene rik, den andre fattig.

En dyster, hemlig ängslighet kände den fallne konungen öfwer sin syndaskuld (Ps. 32) säkert oupphörligen, men det warade omkring tre fjerdedels år, innan han kom till någon rätt besinning och bättring. Och äfwen då hade han omöjligen kunnat upprätta sig sjelf ur sin djupa fall, om icke Herren hade förbarmat sig öfwer honom och sändt till honom propheten Nathan med ett kraftigt wäckelseord, som werkade syndens bekännande och undanröjde hindren för mottagandet af nådestillsägelsen om syndens förlåtande.

2. Den rike hade ganska mycken får och fä;

3. Men den fattige icke utan ett litet får, hans endaste, hwilket han köpt hade, och uppfödde det, att det uppwäxte när honom och bredwid hans barn; det åt af hans beta, och drack af hans drickekar, och sof i hans famn: och han höll det såsom en dotter.

4. Men då till den rika mannen kom en gäst, nändes han icke taga af sina får och fä, till att tillreda något åt den gästen, som till honom kommen war; och tog den fattige mannens får, och tedde det till för den mannen, som till honom kommen war.

Med denna liknelsen wisade Nathan, huru swårt David hade syndat på flera sätt, icke blott emot Gud, utan emot sin nästa. David satt på thronen och skulle waka öfwer, att hans folk wandrade i Herrans lag, han skalle uppmuntra till gudaktighet och fromhet, han skulle bestraffa öfwerträdelser och brott. Nu framställes i en liknelse till Israels domare ett brott, hwaruti han sjelf skulle fälla utslaget. Han blef således nödsakad att fälla domen öfwer sig sjelf, utan att han först insåg, att det gällde honom. Detta är alltid nödwändigt, så framt en menniska skall kunna komma till sann bättring och tro, han måste blifwa öfwertygad om synden, så att hon blir sin egen anklagare och fäller domen öfwer sig sjelf.

5. Då förgrymmade sig David med stor wrede emot den mannen, och sade till Nathan: Så sannt som HERren lefwer, den mannen är dödens barn, som detta gjort hafwer.

David fäller här en hårdare dom än Herrans lag, 2 Mos. 22: 1. Men han betraktar den brottslige mannen icke blott såsom en wanlig tjuf, utan såsom en girig och obarmhertig menniska. David uttalar härmed öfwer sig sjelf den wälförtjenta dödsdomen.

6. Dertill skall han betala fåret fyradubbelt igen,* efter han sådant gjort hafwer, och icke hade det fördrag. *2 Mos. 22: 1.

Bättringen wisar sig wara sann, då menniskan gör allt hwad hon kan, för att godtgöra det hon har brutit emot sin nästa, och ersätta den skada hon åstadkommit. Men på detta, som endast uttrycker hjertats botfärdighet, grundar sig icke i minsta måtto syndaförlåtelsen, utan den grundar sig allena på hwad Jesus Christus i wårt ställe har lidit och gjort, och är derföre af nåd allena.

7. Då sade Nathan till David: Du är den mannen. Så säger HERren Israels Gud: Jag hafwer smort* dig till en konung öfwer Israel, och hafwer frälst dig utur Sauls hand, *1 Sam. 16: 13.

Du är den mannen. Så måste Guds heliga lag bestämdt tillämpas på syndaren: du är den, som har syndat. Lagen säger: Du skall icke stjäla, det står icke: I skolen icke stjäla. Lagen säger: Du är skyldig, du är den mannen. Detta måste menniskan säga till sig sjelf, och således gifwa lagen rätt. Så länge det blott medgifwes, att wi äro syndare, utan att menniskan bekänner om sig sjelf: jag fattig syndig menniska, så är det ännu ingen bättring.

8. Och hafwer gifwit dig din herres hus; dertill hans hustrur i din famn, och hafwer gifwit dig Israels hus och Juda; och är det icke nog, will jag ännu det och det göra dig dertill.

Famn, grt.: skört. På den tiden brukades långa kläder både af man och qwinnor, och det war wanligt att somliga gåfwor blefwo emottagna i skörtet eller manteln. Ruth 3: 15. Således betyda orden i denna vers: jag hafwer gifwit dig allt detta såsom gåfwor. Någon tillåtelse till månggifte ligger ingalunda i denna vers, utan här menas i allmänhet de förmåner, som hörde till konungawäldet, utan att David, om han wille wandra i Herrans lag, hade någon rättighet att lefwa såsom andre konungar på den tiden.

9. Hwi hafwer du då föraktat HERrans ord, att du sådant ondt för Hans ögon göra skulle? Uria den Hetheen hafwer du slagit med swärd;* hans hustru hafwer du tagit dig till hustru; men honom hafwer du dräpit med Ammons barns swärd. *2 Sam. 11: 15, 24.

10. Nu, så skall icke swärd återwända af ditt hus till ewig tid; efter du hafwer föraktat mig, och Uria den Hetheens hustru tagit, att hon skall wara din hustru.

David hade för sin syndiga lustas skull gifwit en oskyldig man till pris åt swärdet, derföre skulle nu också det straffande swärdet alltid hänga öfwer honom och hans hus. Detta war det timliga straffet, som skulle drabba honom. Det ewiga straffet kunde afwändas, då David gjorde sann bättring, men det timliga straffet kunde icke uteblifwa; ty Davids synd war så beskaffad, att den tillskyndade hela hans folk en oberäknelig skada i timligt afseende, och följderna deraf kunde hos många i Israel sträcka sig ända in i ewigheten; derföre war det nödwändigt, att hela Israel skulle se, att Herren är en rättwis Domare, att Israels Gud är en helig och rättfärdig Gud. Det går ännu i ett eller annat afseende på samma sätt, då en menniska faller i någon swår synd. Om hon genom Guds nåd gör allwarlig bättring och tror på Guds Son, såsom försoningen för wåra synder, så får hon nåd och slipper det ewiga straffet, men synden kan medföra swåra timliga följder, allt eftersom den skada och förargelse är, som synden förorsakat.

”I sjelfwa werket war den omedelbara följden af Davids synd, att den obegränsade aktning, som ända hittills hans familj och folket hade för honom, fick en stöt, som aldrig kunde godtgöras. Ända dittills wisade sig i folket icke det ringaste upprorsförsök, ibland hans barn ingen olydnad. Men Amnons nesliga gerning war en efterhärmning af fadrens synd, cap. 13; Absalom kunde blott derigenom winna insteg hos folket, cap. 15, att fadrens anseende i följd af denna missgerning hade sjunkit, och Adonias uppresningsförsök, 1 Kon. 1, härledde sig af hat och förakt mot Bathsebas son med David. Så blef David hårdt straffad redan derigenom, att han öfwerlemnades åt de naturliga följderna af sin synd; men detta straff skulle ännu skärpas, v. 11.”

11. Detta säger HERren: Si, jag skall uppwäcka ondt öfwer dig utaf ditt eget hus;* och skall taga dina hustrur för dina ögon, och skall gifwa dinom nästa, att han skall ligga när dina hustrur om ljusa dagen.† *2 Sam. 15: 10. †5 Mos. 28: 30. 2 Sam. 16: 22.

Dessa ord syfta på Absaloms förskräckliga missgerningar, hwilka Herren förutsåg. Detta enda war förhanden, men war liksom sofwande, och hade David icke försyndat sig, så hade Gud kunnat tidigt borttaga den ogudaktiga sonen eller annorledes förhindra det onda, men till straff för David lät Han sorgebarnet lefwa och werkställa det onda, som sof i hans inre (och denna tillåtelse genom Herrans skickelser framställes här såsom straff för Davids synd), uppwäckt af Herran — märkom wäl: icke skapadt, icke föranstaltadt, utan uppwäckt. Herren förorsakar icke någon menniskas synd, men der den finnes, kan genom Hans makt antingen utbrottet hindras eller ledas i en eller i en annan riktning, så att antingen någon för en annan synd derigenom blifwer straffad, såsom Davids synd blef straffad i Absaloms synd, eller också att något annat ändamål i Guds styrelse derigenom befrämjas, utan att det onda derigenom upphörer att wara ondt. Då en orm sofwer i någon wrå af hjertat, så måste den wäckas och komma fram för att dödas, se Rom. 7: 8–25, eller för att straffa och straffas.

12. Ty du hafwer gjort det hemligen; men jag will detta göra för hela Israel på ljusa dagen.

Derigenom att Davids swåra straff och lidande kom för hwar mans ögon, kunde alla se, huru förskräcklig synden är, hwilka straff och lidanden den förer med sig, och huru rättfärdiga Herrans wägar äro och rättwisa Hans domar!

13. Då sade David till Nathan: Jag hafwer syndat emot HERran.* Nathan sade till David: Så hafwer ock HERren tagit din synd bort; du skall icke dö. *Ps. 51.

Nu bekänner David sin swåra synd, Ps. 32 och Nathan förkunnar på denna bekännelse: Så hafwer ock Herren tagit din synd bort; du skall icke dö; och häraf se wi, huru helsosamt ett bestämdt förkunnande af förlåtelsen i Guds namn, genom en menniska, är för det ångestfulla samwetet. Både timlig och ewig död hade David förtjent med sina synder, men David tog sin tillflykt till Guds förbarmande i försoningen med den bönen: Gud, war mig nådelig efter din godhet och afplana min synd efter din stora barmhertighet m. m., skära mig med Isop, att jag må ren warda; twå mig, att jag må snöhwit warda, Ps. 51, och hans synd blef borttagen. Så får hwarje syndare nåd och förlåtelse, som bekänner sina synder och med botfärdigt hjerta tager sin tillflykt till nådastolen. Den sin missgerning bekänner och öfwergifwer han skall få barmhertighet, Ordspr. 28: 13.

14. Men efter du hafwer med detta ärendet kommit HERrans fiender till att förhäda, skall den sonen, som dig född är, döden dö.

Guds rättfärdighet kräfwer, att synden straffas icke blott derföre att den i och för sig sjelf är wederstygglig inför Gud, utan äfwen på det Herrans fiender må få se Hans rättfärdighet. Märkom detta uttryck: de som förhäda, triumphera öfwer deras fall som frukta Herran, blifwa här kallade Herrans fiender. David straffades strängt, fienderna fingo tillswidare blifwa ostraffade; samma lag gäller ännu i Herrans styrelse.

15. Och Nathan gick hem i sitt hus. Men HERren slog barnet, som Uria hustru David födt hade, så att det wardt dödssjukt.

16. Och David bad Gud om barnet, och fastade, och gick in, och låg öfwer natten på jorden.

17. Då stodo upp de äldste i hans hus, och wille rätta honom upp af jorden; men han wille icke, och åt icke heller med dem.

18. På sjunde dagen blef barnet dödt; och Davids tjenare tordes icke säga honom, att barnet war dödt, ty de tänkte: Si, då barnet ännu war lefwande, talade wi med honom, och han hörde wår röst intet; huru mycket mer skall det göra honom ondt, om wi säga: Barnet ar dödt?

19. Och David fick se, att hans tjenare talade i mjugg, och förmärkte, att barnet war dödt; och sade till sina tjenare: Är barnet dödt? De sade: Ja.

20. Då stod David upp af jorden, och twådde sig, och smorde sig, och lade andra kläder uppå, och gick in uti HERrans hus, och tillbad: och då han kom hem igen i sitt hus, lät han komma mat upp för sig och åt.

21. Då sade hans tjenare till honom: Hwad är det för ett ting, som du gör? Då barnet lefde, fastade du och gret; men nu, sedan det dödt är, står du upp och äter?

22. Han sade: För barnets skull fastade jag och gret, då det lefde; ty jag tänkte: Ho wet, om HERren warder mig nådelig, så att barnet må blifwa wid lif.

23. Men nu sedan det dödt är, hwad skulle jag fasta? Kan jag ock hemta honom igen? Jag går wäl till honom, men han kommer icke till mig igen.

24. Och då David hade hugswalat sin hustru BathSeba, gick han in till henne och sof när henne; och hon födde en son, den kallade han Salomo;* och HERren älskade honom. *1 Chrön. 22: 9. Matth. 1: 6.

25. Och han fick honom under Nathans hand, Prophetens; han kallade honom JedidJa för HERrans skull.

Jedidja, betyder: Guds älskade.

26. Så stridde nu Joab emot Rabba Ammons barns, och wann den konungsliga staden.

27. Och sände bud till David, och lät säga honom: Jag hafwer stridt emot Rabba,* och hafwer ock wunnit wattustaden. *1 Chrön. 20: 1.

Då den delen war tagen, som försåg hela staden med watten, så war det öfriga af staden lätt att intaga, och Joab wille bereda konungen den äran att sjelf anföra hären wid stadens intagande.

28. Så tag nu tillhopa det folk, som qwar är, och belägg staden, och winn honom, på det att jag icke winner honom, och får der namnet af.

29. Alltså tog David allt folket tillhopa, och drog åstad, och stridde emot Rabba, och wann honom;

30. Och tog deras konungs krona utaf hans hufwud, hwilken hade i wigt en centner guld, och ädla stenar: och den wardt satt David på hans hufwud; och han förde ganska mycket rof utur staden.* *1 Chrön. 20: 2.

En krona af sådan wigt (83 och ett halft skålp., se 2 Mos. 25: 39) kunde icke bäras på hufwudet, utan meningen måste wara, att den war fästad öfwer konungens hufwud, då han satt på thronen, och att den sattes på Davids hufwud kan äfwen betyda öfwer Davids hufwud, till tecken att han nu hade wunnit detta konungarike.

31. Och folket derinne förde han ut, och lade dem under jernsågar och taggar och jernkilar, och brände dem upp uti tegelugnar; så gjorde han alla Ammons barns städer. Så wände då David och allt folket om igen till Jerusalem.* *1 Chrön. 20: 3.

Och brände upp dem i tegelugnar: och han förde dem genom Moloch. Ammoniterna uppbrände sina egna barn till offer åt afguden Moloch och offrade på samma sätt äfwen äldre menniskor. Krigsfångar brukade man på den tiden döda genom de allra grymmaste uppfinningar; och säkert hade Ammoniterna, under den tid Israel war i träldom under dem, plågat många Israeliter till döds på det sätt, som här nämnes. Om meningen är att Ammoniterna nu på detta sätt blefwo dödade, så måste det hafwa warit en wanlig wedergällning, hwartill deras egna straffinrättningar begagnades. Men dessa ord kunna äfwen tydas sålunda: Folket derinne förde han ut och satte dem till sågning och till tröskning med taggwalsar och till jernkilar för att hugga sten, sedan han hade låtit dem och deras konung gå under swärdet till tecken att de woro besegrade. Detta är, efter grt., ordens sannolikaste mening, och Ammoniterna kommo nu i träldom, såsom Israel förut warit i träldom under dem i aderton år. Dom. 10: 8.

13. Capitel.

Thamar kränkes. Amnon dräpes. Absalom flyr.

Och det begaf sig derefter, att Absalom, Davids son, hade en dägelig syster, den hette Thamar, och Amnon, Davids son fick henne kär.* *2 Sam. 3: 2.

Nu börja olycksmolnen att draga sig samman öfwer Davids hus.

2. Och Amnon ställde sig, såsom han war sjuk för Thamars sin systers skull: ty hon war en jungfru, och Amnon syntes icke lätt wara att göra henne något.

Då en menniska försyndat sig och gifwit ett ondt exempel, så är frimodigheten att rätt förmana och bestraffa det onda mycket förslappad; och den kraft, som en öfwerhetsperson, lärare eller fader behöfwer för att rätt handleda dem han har under sin wård, är bruten, så snart något eget fel gifwer dem rättighet att tänka: ”Du är sjelf icke bättre.” Möjligt är att David försummade sina barns uppfostran dels af blygsel, modlöshet och swaghet, dels för många embetsgöromåls skull. Och ofta werkar ett enda ondt exempel så skadligt, att inga förmaningar, ingen uppfostran, ingen underwisning förmår att motwerka det, utan det sprider sig såsom ett obotligt gift af en huggorm ifrån stynget till alla kroppens delar.

3. Men Amnon hade en wän, han hette Jonadab, Simea son, Davids broders, och densamme Jonadab war en ganska snäll man.

4. Han sade till honom: Hwi warder du så mager, du konungens son, dag från dag? Må du icke säga mig det? Då sade Amnon till honom: Jag hafwer Thamar, min broder Absaloms syster kär.

Thamar war Amnons halfsyster, men Absaloms rätta syster.

5. Jonadab sade till honom: Lägg dig på din säng och gör dig krank; när då din fader kommer till att besöka dig, så säg till honom: Käre, låt min syster Thamar komma, att hon gifwer mig äta, och reder mat för mig, så att jag ser det, och äter utur hennes hand.

6. Så lade Amnon sig, och gjorde sig krank. Då nu konungen kom till att se honom, sade Amnon till konungen: Käre, låt min syster Thamar komma, att hon reder för mig ett mos eller tu, och jag må äta af hennes hand.

7. Då sände David efter Thamar i huset, och lät säga henne: Gack i din broder Amnons hus, och red honom något mat.

8. Thamar gick åstad till sin broder Amnons hus, och han låg på sängen; och hon tog en deg och knådade, och söd den för hans ögon. och kokade honom ett mos.

9. Och hon tog den rätten, och gaf upp för honom; men han wille icke äta det. Och Amnon sade: Låt alla gå ut ifrån mig. Och alla gingo ut.

10. Då sade Amnon till Thamar: Bär maten in i kammaren, att jag må äta af din hand. Så tog Thamar moset, som hon gjort hade, och bar det till Amnon sin broder i kammaren.

11. Och som hon hade burit honom moset in, att han skulle äta, fick han henne fatt, och sade till henne: Hit min syster, och ligg när mig,

12. Men hon sade till honom: Icke så, min broder, förkränk mig icke; ty så plägar man icke göra i Israel: gör icke en sådan galenskap.* *3 Mos. 20: 17. 5 Mos. 27: 22.

Galenskap, grt.: missgerning, skändlig last.

13. Hwar skulle jag blifwa för min blygds skull? Och du worde såsom en dåre i Israel: tala hellre med konungen; hatt nekar mig dig icke.

14. Men han wille icke höra henne, utan wardt henne öfwermäktig, och förnedrade henne, och låg när henne.

15. Och han fick ett stort hat till henne, så att hatet wardt större, än tillförene kärleken war. Och Amnon sade till henne: Statt upp, och gack.

16. Men hon sade: Detta onda är större än det andra, som du hafwer gjort på mig, att du drifwer mig ut. Men han hörde icke hennes röst.

17. Utan kallade sin dräng, som hans tjenare war, och sade: Drif denna ut ifrån mig, och släng igen dörren efter henne.

18. Och hon hade en brokig kjortel uppå: ty sådana kjortlar drogo konungens döttrar, så länge de woro jungfrur. Och då hans tjenare hade drifwit henne ut, och stängt dörren igen efter henne,

19. Kastade Thamar aska på sitt hufwud, och ref den brokiga kjortelen sönder, som hon uppå hade, och lade sin hand på hufwudet,* och gick och ropade. *Jer. 2: 37.

Oren kärlek förwandlas ganska lätt till bittert hat. Hat, blygsel, sorg och grämelse äro alltid förr eller sednare syndens följder.

20. Och hennes broder Absalom sade till henne: Hafwer din broder Amnon warit när dig? Nu min syster, tig stilla, det är din broder, och lägg det ärendet icke så på hjertat. Så blef Thamar ensam i Absaloms sin broders hus.

21. Och då konung David allt detta hörde, tog han det ganska illa wid sig.

All David endast wredgades, men icke straffade den brottslige sonen, bewisar, huru swag hans själ hade blifwit genom hans eget fall (se 3 Mos. 20: 17).

22. Men Absalom talade intet med Amnon hwarken ondt eller godt; dock hatade Absalom Amnon, derföre att han hans syster Thamar förkränkt hade.

23. Efter tu år lät Absalom klippa sina får i BaalHazor, som ligger under Ephraim; och Absalom bjöd alla konungens barn,

24. Och kom till konungen och sade: Si, din tjenare hafwer fåraklippare;* jag beder, att konungen samt med sina tjenare wille gå med sin tjenare. *1 Sam. 25: 2, 36.

25. Men konungen sade till Absalom: Icke så, min son; låt oss icke alla gå, att wi icke göra dig tunga: och då han föll hårdt efter honom, wille han dock icke gå, utan wälsignade honom.

26. Absalom sade: Skall icke då min broder Amnon gå med oss? Konungen Sade till honom: Hwi skulle han gå med dig?

27. Då nödgade Absalom honom, så att han lät Amnon och alla konungens barn gå med honom.

28. Och Absalom bjöd sina tjenare, och sade: Tager wara uppå, när Amnon warder glad af winet, och jag säger till eder: slår Amnon och dräper honom, att I intet frukten eder; ty jag hafwer det befallt eder: warer tröste och frimodige dertill.

29. Alltså gjorde Absaloms tjenare Amnon, såsom Absalom dem budit hade. Då stodo alla konungens barn upp, och hwar och en satte sig på sin mula,* och flydde. *2 Sam. 18: 9. 1 Kon. 1: 33.

30. Och medan de ännu woro på wägen. kom rykte för David, att Absalom hade slagit alla konungens barn, så att icke en war öfwerblefwen af dem.

Denna underrättelse war wisserligen icke fullt sann, men emellertid måste David derwid känna en outsäglig smärta både till straff för sina egna öfwerträdelser och för sin försummelse att sjelf straffa den brottslige.

31. Då stod konungen upp, och ref sina kläder sönder, och lade sig neder på jorden; och alla hans tjenare, som stodo omkring honom, refwo sina kläder sönder.

32. Då swarade Jonadab, Simea son, Davids broders, och sade: Min herre tänke icke, att alla drängarne, konungens barn, äro döde; utan Amnon är allena död: ty Absalom hafwer detta haft inne med sig ifrån den dagen, han förkränkte hans syster Thamar.

33. Så tage icke nu min herre konungen sådant till hjertat, att alla konungens barn äro döde: utan Amnon är allena död.

34. Men Absalom flydde: och drängen på wakten lyste upp sina ögon, och såg ut; och si, en stor hop folk kom på wägen, hwar efter den andra, utmed bergssidan.

35. Då sade Jonadab till konungen: Si, konungens barn komma: såsom din tjenare sagt hafwer, så är det tillgånget.

36. Och då han uttalat hade, si, då kommo konungens barn, och upphofwo sin röst och greto: konungen och alla hans tjenare greto ock ganska fast.

Davids tårar wid detta förskräckliga tillfälle woro blott en ringa del af de många bittra tårar, som hans korta syndalust kostade honom.

37. Men Absalom flydde, och drog till Thalmai, Ammihuds son, konungen i Gesur.* Men han jemrade sig öfwer sin son alla dagar. *2 Sam. 3: 3.

38. Men då Absalom flydd war, och drog till Gesur, war han der i tre år.

39. Och konung David öfwergaf att draga ut emot Absalom; ty han war hugswalad öfwer Amnon, att han död war.

Konungen i Gesur war Absaloms morfar, cap. 3: 3.

14. Capitel.

Qwinnan af Thekoa. Absaloms hemkomst, skapnad, barn, nåd.

Men Joab, ZeruJa son, förmärkte, att konungens hjerta war wändt till Absalom.

2. Och han sände bort till Thekoa,* och lät hemta dädan en klok qwinna, och sade till henne: Jemra dig, och drag sorgkläder uppå, och smörj dig icke med olja, utan ställ dig såsom en qwinna, den en lång tid hafwer haft sorg öfwer någon död: *2 Chrön. 11: 6.

3. Och du skall gå in till konungen, och tala så och så med honom: och Joab gaf henne in, hwad hon säga skulle.

4. Och då qwinnan af Thekoa wille tala med konungen, föll hon på sitt ansigte neder på jorden, och tillbad, och sade: Hjelp mig konung.

5. Konungen sade till henne: Hwad är dig? Hon sade: Jag är en enka, en qwinna, som sorg hafwer, och min man är död;

6. Och din tjenarinna hade twå söner, de kifwade tillhopa på marken: och efter der war ingen, som dem förtagat kunde, slog den ene den andre, och drap honom.

7. Och si, nu reser sig upp hela slägten emot din tjenarinna och säga: Få hit den, som slog sin broder ihjäl, att wi måga dräpa honom för hans broders själ, den han dräpit hafwer, och göra dig arfwingalös: och de wilja utsläcka min gnista, som ännu qwar är, att minom man intet namn och ingen återlefwa blifwa skall på jorden.

8. Konungen sade till qwinnan: Gack hem, jag will bjuda för dig.

Jag will bjuda för dig, d. ä.: ”jag will gifwa befallning att låta undersöka din sak.”

9. Och qwinnan af Thekoa sade till konungen: Min herre konung, missgerningen ware uppå mig och uppå min faders hus; men konungen och hans stol ware oskyldig.

Om det är en synd, att min son förskonas, så ware denna synd mig tillräknad.

10. Konungen sade: Den som emot dig talar, honom haf till mig, så skall han icke mer röra dig.

11. Hon sade: Konungen tänke på HERran din Gud, att de blodhämnare* icke warda för många till att förderfwa, och att min son icke förgöres. Han sade: så sannt som HERren lefwer, skall icke ett hår falla på jorden af din son. *4 Mos. 35: 12.

I denna önskan, att blodhämndens rätt och lag måtte blifwa mera inskränkt, finner man huru angelägen Joab för sin del war derom, på det ingen måtte på honom hämnas Abners mord.

12. Och qwinnan sade: Låt din tjenarinna något säga min herre konungen. Han sade: Säg.

13. Qwinnan sade: Hwi hafwer du ett sådant tänkt emot Guds folk, att konungen detta sagt hafwer, att han skall komma sig i skuld, och icke låta igen taga sin fördrifna?

14. Ty wi dö döden, och förlöpa såsom watten i jorden, det man icke uppehåller;* och Gud will icke taga lifwet bort, utan betänker sig, att det fördrifna icke ock så skall fördrifwet warda af honom.† *Ps. 90: 5. †Ps. 30: 6. Hes. 18: 23; cap. 33: 11.

15. Så är jag nu kommen till att tala med min herre konungen dessa ord, ty folket hafwer förskräckt mig; ty din tjenarinna tänkte: Jag skall tala med konungen; kanhända, att han gör det hans tjenarinna säger.

16. Ty han skall wäl höra sin tjenarinna, att han hjelper mig ifrån allas deras hand, som mig samt med min son ifrån Guds arf förgöra wilja.

17. Och din tjenarinna tänkte: min herres konungens ord skall wara mig en tröst; ty min herre konungen är såsom en Guds Engel, så att han kan höra godt och ondt; derföre warder ock HERren din Gud med dig blifwande.

I denna qwinnas framställning ligger en blandning af rätt och orätt; hon framställer Guds lag såsom alltför sträng, hon framställer Gud såsom en sådan god och eftergifwen ”Allfader”, för hwilken syndens bestraffande icke är någon hufwudsak, utan öfwerseende och den falska kärlek, som icke will att det onda straffas, framställas här såsom för Honom behagligare. Denna lära, som qwinnan af Thekoa då predikade efter mördaren Joabs anwisning, är också den, som alltjemt fortfar att förkunnas äfwen i wår tid.

V. 13 efter grt.: ”Och hwarföre hafwer du detta (så) tänkt (dömt) öfwer Guds folk? Och sedan (eller emedan) konungen detta ord talat hafwer, (är han) såsom skyldig, att konungen icke låter sin förskjutne återkomma. Kan du fälla ett sådant utslag öfwer ett fall ur ditt folk, will hon säga, fördömer du dig icke sjelf dermed, att du icke låter Absalom återkomma Hon fortfar, v. 14 grt.: Dö måste wi förwisso (och äro) såsom watten, på jorden utgjutet, det ingen uppsamlar; och Gud tager icke själen (lifwet) bort, utan tänker tankar (betänker sig noga), att Han icke må ifrån sig förskjuta den förskjutne. Äro wi en gång döda, så är lifwet slut; detta skall du sjelf snart kunna upplefwa på Absalom, om du låter honom omkomma i sin landsflykt; men så gör icke Gud, som är barmhertig och hwilken snart ångrar straffet och tager den förskjutne till nåd. Knappt har qwinnan med dessa ord antydt Absaloms sak, så återwänder hon genast till sin egen, på det att konungen icke skulle tro annat, än att hon kommit för sin egen nöd.

Guds arf: Guds folk, Israel, 5 Mos. 32: 9.

18. Konungen swarade och sade till qwinnan: Ljug icke för mig, i det jag frågar dig. Qwinnan sade: Min herre konungen tale.

19. Konungen sade: Är icke Joabs hand med dig i allt detta? Qwinnan swarade och sade: Så sannt som din själ lefwer, min herre konung, det är ingen annan antingen på högra handen eller den wenstra, utan såsom min herre konungen sagt hafwer; ty din tjenare Joab hafwer detta så bjudit mig; och han hafwer allt detta din tjenarinna ingifwit:

20. Att jag skulle så wända denna saken, det hafwer din tjenare Joab gjort; men min herre är wis såsom en Guds Engels wishet, så att han allt wet på jorden.

Så wända denna saken, d. ä. framställa saken genom denna liknelsen.

21. Då sade konungen till Joab: Si, jag hafwer detta gjort; så gack nu bort, och haf pilten Absalom hem igen.

22. Då föll Joab på sitt ansigte till jorden, och tillbad, och tackade konungen, och sade: I dag förmärker din tjenare, att jag hafwer funnit nåd för dina ögon, min herre konung, att konungen gör, hwad hans tjenare säger.

23. Så stod då Joab upp, och for till Gesur, och hade Absalom till Jerusalem.

24. Men konungen sade: Låt honom gå i sitt hus igen, och icke se mitt ansigte. Och så kom då Absalom igen i sitt hus, och såg icke konungens ansigte.

Si, jag hafwer detta gjort: jag hafwer låtit mig bewekas af dina böner genom qwinnan. David wisade ännu stränghet emot Absalom, för att förödmjuka honom och hos folket wäcka afsky för synden.

25. Och i hela Israel war icke en man så dägelig och så prislig som Absalom; ifrån hans fotabjelle upp till hans hjessa war ingen brist på honom;

Här war en arg själ i en skön kropp.

26. Och när han skar sitt hår af (det skedde gemenligen hwart år; ty det war honom för tungt, så att man måste det afskära), så wägde hans hufwudhår tuhundrade siklar, efter konungens wigt.

Man har uträknat, att denna wigt, skulle hafwa utgjort 6 skålpund 8 lod. Men detta är osäkert, ty man känner icke i hwad förhållande detta slags wigt, som kallas konungens sikel, stod till helgedomens sikel.

27. Och Absalom wordo födde tre söner* och en dotter, hon hette Thamar, och war en dägelig qwinna. *2 Sam. 18: 18.

28. Alltså blef Absalom i tu år i Jerusalem, att han konungens ansigte icke såg.

29. Och Absalom sände efter Joab, att han skulle sända honom till konungen; och han wille icke komma till honom. Han sände andra gången, likwäl wille han icke komma.

30. Då sade han till sina tjenare: Ser det stycket af Joabs åker bredwid min, och han hafwer der bjugg uppå; så går bort och sticker eld deruppå. Så stucko Absaloms tjenare eld på det stycket

31. Då stod Joab upp, och kom till Absalom i huset, och sade till honom: Hwi hafwa dina tjenare stuckit eld på mitt stycke?

32. Absalom sade till Joab: Si, jag sände efter dig, och lät säga dig: Kom till mig, att jag må sända dig till konungen och låta säga: Hwi kom jag ifrån Gesur? Det wore mig bättre, att jag ännu wore der: så låt mig nu få se konungens ansigte; är ock någon missgerning i mig, så dräp mig.

33. Och Joab gick in till konungen, och sade det honom; och han kallade Absalom, att han kom in till konungen; och han tillbad på sitt ansigte neder till jorden för konungen; och konungen kysste Absalom.

15. Capitel.

Absaloms uppror. David, Itthai, Arken fly. Husai möte.

Och det begaf sig derefter, att Absalom beställde sig wagnar och resenärer, och femtio män, som hans drabanter woro.* *1 Kon. 1: 5.

Resenärer, grt.: hästar.

2. Och Absalom stod bittida upp om morgonen, och gick in på den wägen wid porten; och hwar någon hade ett ärende, så att han skulle komma till rätta för konungen, den kallade Absalom till sig, och sade: Utaf hwad stad är du? Då nu någon sade: Din tjenare är utaf en af Israels slägter,

3. Så sade Absalom till honom: Si, din sak är god och rätt; men du hafwer ingen, som dig förhörer af konungen.

4. Och Absalom sade: Ack, ho sätter mig till domare i landet, att hwar man måtte komma till mig, den någon sak och klagan hafwer, att jag måtte hjelpa honom till rätta?

5. Och när någon gick fram till honom till att tala med honom, så räckte han sin hand ut, och fick honom fatt, och kysste honom.

6. Wid det sättet gjorde Absalom allom Israel, när de kommo med några saker till konungen; och stal alltså bort männernas hjerta af Israel,

På detta sätt sökte Absalom att winna folkets gunst och förtroende, innan han wågade rycka fram med sina egentliga afsigter. Han ställde sig såsom om han wore folkets wän och i hög grad angelägen om folkets bästa. Men det war sig sjelf, det war sin egen ära, sin egen nytta han sökte; och Absalom är en lärorik spegel för wår tid.

7. Efter fyratio år sade Absalom till konungen: Jag will gå bort och fullkomna mitt löfte i Hebron, som jag HERranom lofwat hafwer.

”Dessa fyratio år räkna wi från den första Davids smörjelse, 1 Sam. 16: 13; ty han war tjugu år då han smordes, led förföljelse i tio år, blef på det trettionde året till konung antagen och stadfäst. cap. 5: 4, 5, och war nu öfwer sextio år, då han måste fly för sin son.” L.

8. Förty din tjenare gjorde ett löfte, då jag bodde i Gesur* i Syrien, och sade: När HERren låter mig åter komma till Jerusalem, så will jag göra HERranom en gudstjenst. *2 Sam. 13: 38.

9. Konungen sade till honom: Gack i frid. Och han stod upp, och gick till Hebron.

10. Men Absalom hade utsändt spejare uti alla Israels slägter, och lät säga: När I fån höra ljudet af basunen, så säger: Absalom är konung worden i Hebron.

11. Och med Absalom gingo tuhundrade män, af Jerusalem kallade; men de gingo i enfaldighet, och wisste intet af saken.

Han hade inbjudit dem till en offermåltid, 1 Sam. 9: 22.

12. Sände ock desslikes Absalom efter Achitophel den Giloniten, Davids rådgifware, utaf hans stad Gilo: och som han nu hade offrat, wardt förbundet starkt, och folket lopp till och förökades med Absalom.

13. Så kom en och bådade David, och sade: Hwars mans hjerta i Israel följer Absalom efter.

14. Men David sade till alla sina tjenare, som när honom woro i Jerusalem:* Upp, låt oss fly; ty här blifwer ingen undflykt för Absalom; skynder eder, låt oss gå, att han icke är snarare än wi, och far oss fatt, och drifwer in uppå oss det ondt är, och slår staden med swärdsegg. *Ps. 3: 1.

15. Då sade konungens tjenare till honom: Hwad min herre konungen täckes, si, här äro dina tjenare.

16. Och konungen gick ut till fots med allt sitt hus; men han lät blifwa qwar tio frillor till att bewara huset.

17. Och då konungen och allt folket till fots utkommo, gingo de bortåt långt ifrån huset.

18. Och alla hans tjenare gingo när honom; dertill alla Crethi och Plethi* och alla de Gittiter: Sexhundrade män, som af Gath till fots komne woro, gingo framför konungen. *2 Sam. 8: 18. 1 Kon. 1: 38. 1 Chrön. 18: 17.

Detta war Davids lifwakt, som war honom tillgifwen. David ansåg sin son Absalom såsom ett ris i Guds hand, derföre böjde han sig under Guds tuktan och flydde, bedjande om Herrans bistånd, Ps. 3. Genom denna flykt blef folket i Jerusalem förskonadt för ett gräsligt blodbad. Davids flykt kan anses såsom en bild af församlingens nödställda tillstånd och flykt på den tid, som omtalas i Uppb. 12: 6, 14.

19. Och konungen sade til! Ittai, den Gittiten: Hwi går du ock med oss? Wänd om, och blif när konungen; ty du är främmande; far ock igen till ditt rum.

20. I går kom du, och i dag wågar du dig till att gå med oss? Jag går, hwart jag gå kan, wänd om, och dina bröder med; dig wederfare barmhertighet och trohet.

21. Ittai swarade och sade: Så sannt som HERren lefwer, och så sannt som min herre konungen lefwer, hwar som helst min herre konungen blifwer, antingen i lifwet eller i döden, der skall din tjenare ock blifwa.

22. David sade till Ittai: Så kom, och gack med. Alltså gick Ittai den Gittiten och alla hans män och hela barnahopen, som med honom war.

23. Och hela landet greto med hög röst, och allt folket gick med; och konungen gick öfwer den bäcken Kidron.* och allt folket gick före på den wägen, som löper åt öknen. *Joh. 18: 1.

24. Och si, Zadoch war ock der, och alla Leviterna, som med honom woro, och buro Guds förbunds ark, och der satte de honom; och AbJathar steg upp, till dess allt folket kom utur staden.

25. Men konungen sade till Zadoch: Bär Guds ark åter in i staden; om jag finner nåd för HERran, så låter Han mig wäl komma igen, och låter mig få se honom och sitt hus.* *Ps. 27: 4.

26. Men om Han säger: Jag hafwer intet behag till dig; si, här är jag; Han göre med mig såsom Honom täckes.

Så hade nu David genom den djupa bedröfwelsen kommit till en sådan ödmjuk öfwerlåtenhet i Herrans wilja, att han öfwerlemnade sig åt Hans barmhertiga och skyddande hand. Såsom David i ett och annat afseende war en förebild af Christus och församlingen, så äro också de psalmer, som handla om hans egna lidanden, så beskaffade, att de tillika ock i grunden syfta på Christi förnedringstillstånd och lidanden.

27. Och konungen sade till presten Zadoch: O Siare,* wänd om igen i staden med frid; och med eder Ahimaaz,† din son; och Jonathan. AbJathars son. *1 Sam. 9: 9. †2 Sam. 17: 17.

28. Si, jag will draga fram på slättmarken i öknen, till dess budskap kommer ifrån eder, och gifwer mig allting tillkänna.

29. Så buro då Zadoch och AbJathar Guds ark in i Jerusalem igen; och blefwo der.

30. Men David gick uppför oljoberget och gret, och hans hufwud war skyldt, och han gick barfotad; dertill allt folket, som med honom war, hade hwar och en förskylt sitt hufwud, och gingo uppåt gråtande.* *2 Sam. 19: 4. Esth. 6: 12.

Davids tårar och böner på oljoberget i detta djupa förnedringstillstånd hade en prophetisk betydelse. Det war på oljoberget, det war i örtagården, Zions rätte konung, tryckt under bördan af werldens syndaskuld, offrade bön och åkallan med starkt rop och tårar till Honom, som honom frälsa kunde ifrån döden, och wardt bönhörd, Ebr. 5: 7.

31. Och då David wardt sagdt, att Achitophel war i förbundet med Absalom, sade han: HERre, gör Achithophels rådslag till galenskap.

32. Och då David kom öfwerst på berget, der man plägar tillbedja Gud; si, der mötte honom Husai den Architen med sönderrifwen kjortel, och jord på hans hufwud.* *1 Mos. 37: 34.

33. Och David sade till honom: Om du gar med mig, är du mig till tunga.

34. Men går du åter i staden, och säger till Absalom: Jag är din tjenare; Jag will höra konungen till; Jag, som tillförene war din faders tjenare, will nu wara din tjenare; så kan du göra Achitophels rådslag om intet.* *2 Sam. 17: 7.

Att David gaf Husai ett sådant råd wisar oss, att han ännu i den stunden war behäftad med mensklig swaghet och sjelfklokhet, som ännu icke blifwit fullt öfwerwunnen genom den helgande nådens kraft. Detta skall lända oss till warning och mana oss till waksamhet, men ingalunda anses såsom ett exempel, som wi få efterfölja. Att Gud ändå hjelpte honom ur nöden, bewisar blott, att Herren med långmodighet och förbarmande sörjer för sina stapplande tjenare oaktadt deras fel; men på ett ännu ärorikare sätt skulle Herren hafwa hulpit, om David icke försökt att så hjelpa sig sjelf. Jfr 1 Mos. 27: 25–29.

35. Och äro der Zadoch och AbJathar presterna med dig? Allt det du hörer utur konungens hus, må du underwisa presterna Zadoch och AbJathar.

36. Och si, när dem äro twå deras söner, Ahimaaz, Zadochs, och Jonathan, AbJathars son; genom dem kan du bjuda mig till, hwad du förnimmer.

37. Så kom då Husai Davids wän i staden, och Absalom kom till Jerusalem.

16. Capitel.

Ziba arghet. Simei bannor, Husai konst. Davids frillor.

Och som David något litet war nedergången af berget,* si, då mötte honom. Ziba,† MephiBoseths tjenare, med ett par sadlade åsnor; deruppå woro tuhundrade bröd och hundrade stycken russin och hundrade stycken fikon och en lägel win. *2 Sam. 15: 30, 32; †cap. 9: 2.

2. Då sade konungen till Ziba: Hwad will du göra härmed? Ziba sade: Åsnorna skola wara för konungens husfolk, att de derpå rida; och bröden och fikonen för tjenarena, att de måga äta, och winet till att dricka, när de warda trötte i öknen.

3. Konungen sade: Hwar är din herres son?* Ziba sade till konungen: Si, han blef i Jerusalem; ty han sade: I dag warder Israels hus mig igengifwande min faders rike.† *2 Sam. 9: 10. †2 Sam. 19: 27.

Detta war ett listigt och falskt förtal emot MephiBoseth.

4. Konungen sade till Ziba: Si, allt det MephiBoseth hafwer, skall wara ditt. Ziba sade med tillbedjande: Låt mig finna nåd för dig, min herre konung.

5. Då nu konung David kom till Bahurim, si, då gick der en man utaf Sauls hus slägt, han hette Simei, Gera son; han gick ut och bannades;* *2 Sam. 19: 19. 1 Kon. 2: 8.

6. Och kastade stenar åt David och åt alla konung Davids tjenare; ty allt folk och alla de wäldige woro wid hans högra och wid hans wenstra sida.

7. Och sade Simei, då han bannades: Här ut, här ut, du blodhund, du Belials man:

Härut, d. ä.: bort med dig.

8. HERren hafwer wedergällt dig allt Sauls hus blod, att du är worden komma, i hans stad; nu hafwer HERren gifwit riket i din sons Absaloms hand; och si, nu tränger dig din olycka; ty du är en blodhund.

Simei trodde, att han wisade sin rättfärdighet och gjorde Gud en tjenst med sitt kastande. Men hans tunga war full med bitterhet och hans ord woro lögn. David hade icke utgjutit blod af Sauls hus, utan skonat det (1 Sam. 24: 7), och begråtit Sauls och hans söners undergång, och hämnats deras död.

9. Men Abisai, ZeruJa son, sade till konungen: Skall denne döde hunden* banna min herre konungen?† Jag will gå bort och hugga hufwudet af honom. *1 Sam. 24: 19. 2 Sam. 9: 8; †cap. 19: 21.

Abisai, en häftig man, wille förswara sin Herre, såsom sedan Petrus i Gethsemane drog sitt swärd och högg örat af Malchus.

10. Konungen sade: I, ZeruJa barn, hwad hafwer jag skaffa med eder? Låt honom banna;* ty HERren hafwer budit honom banna David. Ho kan nu säga, hwi gör du så? *1 Kon. 2: 9, 36, 46.

Bannandet war ett utflöde af den bitterhet, som Simei hade i sitt eget hjerta. Men Herren styrde så, att detta bannandet blef rigtadt emot David, till än widare förödmjukelse. Eftertrycket får icke läggas på ordet banna utan på ordet David. Det står icke: Herren hafwer budit honom banna, utan det står: Herren hafwer budit honom banna David. Äfwen detta är en bild af den förföljelse, som Zions konung Messias i sina efterföljare får erfara, och som är dem förutsagd: Salige ären I, när menniskorna försmäda och förfölja eder och säga allt ondt emot eder, ljugande, för min skull, Matth. 5: 11. Herren bjuder ingen att försmäda och förfölja, men Han styrer så, att de, som wilja försmäda och förfölja, måste wända sig emot dem, som för en eller annan orsaks skull behöfwa att sålunda pröfwas, agas och förödmjukas.

11. Och David sade till Abisai och till alla sina tjenare: Si, min son, som af mitt lif kommen är, går mig efter mitt lif; hwi ock icke nu Jemini son? Låt honom betämma, att han bannar; ty HERren hafwer så budit honom;

12. Måhända att HERren ser till min bedröfwelse, och HERren lönar mig med godo dessa bannor, som jag lider i dag.

Se Ps. 7: 1. Luc. 1: 48.

13. Alltså gick David med sitt folk fram åt wägen; men Simei gick utmed bergssidan jemte wid honom och bannades och kastade stenar till honom, och hof jord.

Se Joh. 8: 59; cap. 10: 31. Apg. 14: 19.

14. Och konungen kom der in, och allt folket, som med honom war, trötte, och wederqwickte sig der.

15. Men Absalom och allt folket, Israels män, kommo till Jerusalem, och Achitophel med honom.

16. Då nu Husai den Architen, Davids wän, kom in till Absalom, sade han till Absalom: Till lycka herre konung, till lycka herre konung!

17. Absalom sade till Husai: Är detta din barmhertighet emot din wän? Hwi hafwer du icke farit ut med din wän?

18. Husai sade till Absalom: Icke så, utan den som HERren utwäljer och detta folk och hwar man i Israel, honom will jag tillhöra, och när honom blifwa.

19. Och sedan, hwem skulle jag tjena? Skulle jag icke tjena hans son? Såsom jag hafwer tjent din fader, så will jag ock tjena dig.

20. Och Absalom sade till Achithophel: Gifwer råd, hwad skola wi göra?

21. Achithophel sade till Absalom: Lägg dig när din faders frillor, som han hafwer låtit qwar blifwa till att bewara huset,* så får hela Israel höra, att du hafwer gjort din fader illa luktande, och allas deras hand, som när dig äro, blifwer styrkt. *2 Sam. 15: 16.

22. Då gjorde de till Absalom ett tjäll uppå taket; och Absalom belåg sin faders frillor för alla Israels ögon.* *2 Sam. 12: 11.

23. På den tiden, då Achithophel gaf ett råd, war det såsom man hade frågat Gud om någon ting; alltså war allt Achithophels rådslag, hade när David och så när Absalom.

Onda menniskor öro ofta såsom friwilliga redskap eller ris i Herrans hand, för att straffa det onda.

Att du hafwer gjort din fader illa luktande, grt.: att du är worden illa luktande (förhatlig) för din fader. Genom en sådan gerning afskar han möjligheten till försoning och gjorde sitt anhang lika så djerft och beslutsamt.

17. Capitel.

Achithophels, Husai råd. Budets fara. Achithophel hängd.

Och Achithophel sade till Absalom: Jag will utwälja mig tolftusen män, och stå upp till att fara efter David i denna natten.

2. Och will öfwerfalla honom, medan han trött och mödd är;* när jag nu förskräcker honom, så att allt folket, som när honom är, flyr, will jag slå konungen allena; *2 Sam. 19: 14.

3. Och draga allt folket till dig igen; när då hwar man till dig dragen är, såsom du begär, så blifwer allt folket i frid.

4. Detta tycktes Absalom wara godt, och alla äldste i Israel.

5. Men Absalom sade: Käre, låt oss ock kalla Husai, den Architen, och höra, hwad han säger derom.

6. Och då Husai kom in till Absalom, sade Absalom till honom: Sådant hafwet Achithophel sagt; säg du, skola wi göra så, eller ej?

7. Då sade Husai till Absalom: Det är intet godt råd, som Achithophel i denna gången gifwit hafwer.* *2 Sam. 15: 34.

8. Och Husai sade ytterligare: Du känner wäl din fader och hans män, att de äro starke och illsinnade såsom en björn, hwilken ungarne äro ifrån tagne i marken; dertill är din fader en stridsman och warder sig icke försummande med folket.

9. Si, han hafwer tilläfwentyrs nu förwarat sig någorstädes i en kula eller annorstädes; om det nu skedde, att det ginge icke wäl i första gången, och uppkomme ett rykte och sades: Det är skedt en slagtning på det folk, som Absalom efterföljer;

10. Så warder hwar och en förtwiflad, den dock eljest duglig är, och hafwer ett hjerta såsom ett lejon; ty hela Israel wet, att din fader är stark, och duglige män de som när honom äro.

11. Men det råder jag, att du församlar dig hela Israel ifrån Dan intill Beer-Seba;* många såsom sanden i hafwet; och din person drage ibland dem; *Dom. 20: 1.

Härigenom sökte Husai att winna tid för David. Han wille rädda sin konung, utan att störta Absalom i förderfwet. Se cap. 15: 34.

12. Så wilja wi öfwerfalla honom på hwad rum wi finna honom, och wilja komma öfwer honom, såsom daggen faller på jorden, att wi icke låta blifwa en qwar af honom och alla hans män.

13. Om han församlar sig in uti någon stad, så skall hela Israel kasta linor kring om samma stad och rycka honom i strömmen, att der skall icke finnas en sten igen af.

Detta är en uttrycksfull bild för att antyda fullkomlig förstörelse. Städer woro wanligtwis byggda wid bäckar och floder. Jerusalem war wid Kidron.

14. Då sade Absalom och hwar och en i Israel: Husai den Architens råd är bättre än Achithophels råd. Men HERren skickade det så, att det goda Achithophels råd skulle warda förhindradt, på det att HERren skulle låta komma en olycka på Absalom.

15. Och Husai sade till Zadoch och AbJathar presterna: Så och så hafwer Achithophel rådt Absalom och de äldsta i Israel; men jag hafwer så och så rådt.

16. Så sänder nu med hast åstad, och båder David, och säger: Blif icke öfwer natten på slättmarken i öknen; utan drag deröfwer snarligen, att konungen icke warder uppslukad och allt folket, som med honom är.

17. Men Jonathan och Ahimaaz stodo wid den brunnen Rogel;* och en tjenstepiga gick bort och sade dem det; och de gingo åstad, och sade det konung David; förty de tordes icke låta sig se, så att de kommo in i staden. *2 Sam. 15: 27. Jos. 15: 7; cap. 18: 16.

18. Men en dräng fick se dem och sade det för Absalom. Då gingo de båda med hast sin wäg, och kommo uti en mans hus i Bahurim; och han hade en brunn i sin gård, der stego de in.

Brunnarne woro stundom utan watten.

19. Och qwinnan tog och bredde ett öfwertäckelse öfwer brunnshålet, och slog der gryn uppå, så att man kunde det icke märka.

20. Då nu Absaloms tjenare kommo till qwinnan i huset, sade de: Hwar är Ahimaaz och Jonathan? Qwinnan sade till dem: De gingo öfwer wattubäcken. Och då de sökte och funno intet, gingo be tillbaka igen till Jerusalem.

Se Jos. 2: 5.

21. Och då de woro bortgångne, stego de upp utur brunnen, och gingo sina färde och underwiste det konung David, och sade till David: Står upp och går med hast öfwer elfwen; ty så och så hafwer Achithophel gifwit råd emot eder.

22. Då stod David upp, och allt folket, som när honom war, och gingo öfwer Jordan, till dess morgon ljust wardt; och icke en fattades, som icke war kommen öfwer Jordan.

23. Då Achithophel såg, att hans råd icke hade framgång, sadlade han sin åsna och stod upp och for hem i sin stad, och skickade om sitt hus, och hängde sig, och blef död, och wardt begrafwen i sin faders graf.

Den kloke men ogudaktige Achithophel insåg nu, att Absaloms och hans egen sak war förlorad. Så gör Herren ofta de ogudaktigas råd om intet och låter det lända till deras egen undergång. Se Ps. 69: 26. Ps. 109: 8, der Achithophel framställes såsom en bild of Judas.

24. Och David kom till Mahanaim; och Absalom drog öfwer Jordan, och alla Israels män med honom.

25. Och Absalom hade satt Amasa i Joabs stad öfwer hären:* och Amasa war en mans son, som hette Jithra, en Israelit, hwilken låg när Abigail, Nahas dotter, ZeruJa syster, Joabs moder.† *2 Sam. 19: 13. †1 Chrön. 2: 16, 17.

Det synes, att Amasas morfader Nahas hade före Isai warit gift med Davids moder och med denne aflat twå döttrar, Zeruja och Abigail, hwilkens son Amasa således war Davids halfsysters son. Denna Abigail får icke förwexlas med Nabals hustru, 1 Sam. 25.

26. Men Israel och Absalom lägrade sig i Gilead.

27. Då David war kommen till Mahanaim, kommo der Sobi, Nahas son af Rabba Ammons barns,* och Machir, Ammiels son, af Lodebar, och Barsillai, en Gileadit af Rogelim; *2 Sam. 12: 26.

28. Och förde sängkläder, bäcken, lerkärl, hwete, bjugg, mjöl, torkade ax, bönor, lins, gryn,

29. Honung, smör, får och nötaostar till David och till folket, som med honom war, till spisning; ty de tänkte: Folket warder hungrigt, trött och törstigt i öknen.

18. Capitel.

Hären skickas till strid. Absalom dräpes. David gwider.

Och David skickade folket, som när honom war, och satte höfwitsmän öfwer dem, öfwer tusende, och öfwer hundrade;

2. Och sände ut folket en tredje part under Joab och en tredje part under Abisai, ZeruJa son, Joabs broder, och en tredje part under Ittai den Gitthiten. Och konungen sade till folket: Jag will ock draga ut med eder.

3. Men folket sade: Du skall icke draga ut; förty om wi än flydde, eller hälften af oss blefwe döde, der skola de intet om sköta; men du är så mycket som tio tusende af oss:* så är det nu bättre, att du må wara oss till hjelp utur staden. *2 Sam. 21: 17.

4. Konungen sade till dem: Såsom eder täckes, så will jag göra. Och konungen blef ståndande i porten, och allt folket drog ut, wid hundrade och wid tusende.

5. Och konungen bjöd Joab och Abisai och Ittai, och sade: Farer mig sakta med pilten Absalom. Och allt folket hörde, att konungen bjöd alla höfwitsmännerna om Absalom.

6. Och då folket kom ut i marken emot Israel, wardt striden i Ephraims skog.

Denna skog måste hafwa haft detta namn af någon märkwärdig händelse med Ephraims stam, ty Ephraim hade ingen besittning på andra sidan Jordan. Se Dom. 12: 1.

7. Och Israels folk wardt der slaget för Davids tjenare, så att i den dagen skedde en stor slagtning tid tjugu tusende män.

8. Och striden wardt der förströdd uppå allt landet; och skogen uppfrätte flera på den dagen än swärdet.

Folket nedsjönk i gropar, fastnade mellan träd o. s. w.

9. Och Absalom mötte Davids tjenare, och red på en mula; och då mulen kom under en stor tjock ek, fastnade hans hufwud* wid eken, och han blef hängande emellan himmel och jord; men mulen lopp sin wäg undan honom. *2 Sam. 14: 26.

Mula, mulåsna, begagnas ofta i österlanden för att derpå rida.

10. Då en man fick det se, bådade han det Joab, och sade: Si, jag såg Absalom hänga wid en ek.

11. Och Joab sade till mannen, som det bådade: Si, såg du det, hwi slog du honom icke der till jorden? Så wille jag gifwit dig på mina wägnar tio silfwerpenningar och ett bälte.

12. Mannen sade till Joab: Om du hade wägit mig tusende silfwerpenningar i min hand, så wille jag ändå icke låtit komma min hand på konungens son; ty konungen bjöd dig och Abisai och Ittai i wår åhöro och sade: Förwarer mig pilten Absalom.

13. Eller om jag än något ondt gjort hade på min själs fara, efter för konungen intet fördoldt warder, skulle du wäl sjelf fallit mig emot.

14. Joab sade: Icke så: jag will till honom för dina ögon. Då tog Joab tre spetsar i sin hand, och stötte dem Absalom i hjertat, medan han ännu lefde i eken.

15. Och tio unga karlar, Joabs wapendragare, gåfwo sig omkring honom, och slogo honom ihjäl.

16. Då blåste Joab i basunen, och kallade folket igen, att de icke mer skulle jaga efter Israel: ty Joab wille skona folket.

17. Och de togo Absalom, och kastade honom i skogen uti en stor grop, och lade en stor hop med stenar på honom; och hela Israel flydde hwar och en i sin hydda.

Stenhopen war en skymf, och betecknade, att det war en brottslings graf, som hade förtjent att lefwande stenas. 5 Mos. 21: 18–21. Jos. 7: 26.

18. Men Absalom hade sig upprest en stod, medan han ännu lefde, den står i konungsdalen;* ty han sade: Jag hafwer ingen son;† derföre skall detta wara mitt namns åminnelse; och kallade den stoden efter sitt namn, och heter ännu på denna dag Absaloms rum. *1 Mos. 14: 17. †2 Sam. 14: 27.

Absaloms tre söner, cap. 14: 27, woro således alla döda.

19. Ahimaaz, Zadochs son, sade: Käre, låt mig löpa, och förkunna konungen, att HERren hafwer skaffat honom rätt af hans fienders händer.

20. Joab sade till honom: Du bär ingen god tidning i denna dagen; på en annan dag må du bära tidning, och icke i dag; ty konungens son är död.

21. Men till Cusi sade Joab: Gack åstad, och båda konungen, hwad du sett hafwer. Och Cusi tillbad Joab och lopp.

22. Men Ahimaaz, Zadochs son, sade åter till Joab: Huru, om jag ock löper efter Cusi? Joab sade: Hwad will du löpa, min son? Kom hit, du bär ingen god tidning.

23. Han swarade: Huru, om jag löpe? Han sade till honom: Så löp. Så lopp då Ahimaaz på den ginaste wägen, och kom förr än Cusi.

24. Men David satt emellan twå portar; och wäktaren gick uppå taket åt porten på muren, och lyfte sina ögon upp, och fick se en man löpande allena;

25. Och han ropade, och sade det konungen. Konungen sade: Är han allena, så är der god tidning i hans mun. Som han ännu lopp, och kom närmare,

Konungen tänkte nemligen, att om mannen kom ensam, så war han skickad, men wore hären slagen, så finge man se många flyktingar.

26. Fick wäktaren se en annan man löpande, och han ropade af muren, och sade: Si, en man löper allena. Åter sade konungen: Den är ock ett godt budskap.

27. Wäktaren sade: Mig synes den förstas löpande, såsom det wore Ahimaaz löpande, Zadochs sons. Och konungen sade: Det är en god man, och han bär god tidning.

28. Ahimaaz ropade, och sade till konungen: Frid; och tillbad för konungen på sitt anlete ned till jorden, och sade: Lofwad ware HERren din Gud, som de menniskor beslutit hafwer, som upphofwe sin hand emot min herre konungen.

29. Konungen sade: Mår ock pilten Absalom wäl? Ahimaaz före: Jag såg ett stort sorl, då konungens tjenare Joab sände mig din tjenare, och jag wet icke hwad det war.

30. Konungen sade: Gack afsides, och stå der; och han gick afsides och stod der.

31. Si, då kom Cusi, och sade: Jag bär god tidning min herre konungen; HERren hafwer i dag skaffat dig rätt af allas deras hand, som sig hafwa uppsatt emot dig.

32. Konungen sade till Cusi: Mår ock pilten Absalom wäl? Cusi sade: Gånge så med alla min herres konungens fiender, såsom med pilten går; och med alla dem, som sätta sig upp emot dig, till att göra dig ondt,

33. Då wardt konungen sorgse, och gick upp i salen i porten och gret; och wid han gick, sade han: Min son Absalom, min son, min son Absalom! gifwe Gud, att jag måtte dö för dig: o Absalom, min son, min son!

Absaloms bedröfliga död i hans ogudaktiga företag kunde icke annat än djupt bedröfwa David, så att det blödande fadershjertat önskade att kunna dö för den ogudaktige sonen, om denne derigenom kunnat komma till bättring och blifwa frälsad. Hwad David icke kunde i sin faderskärlek göra, det har den ewiga kärleken gjort, som gaf sitt lif till återlösning för de affälliga.

19. Capitel.

Sorgen stillad. David hemtad. Simei, MephiBoseths, Barsillai ursäkt. Israels kif.

Och det wardt bådadt Joab: Si, konungen gråter, och beklagar sig om Absalom.

2. Och wardt i den dagen en sorg af segren i hela folket: förty folket hade i den dagen hört, att konungen war bedröfwad om sin son.

3. Och folket drog sig bort i den dagen, så att det icke kom i staden, likasom ett folk drager sig bort, som till blygd kommet är, när det i strid flytt hafwer.

4. Men konungen förskylte sitt ansigte, och ropade högt: Ack min son Absalom! Absalom, min son, min son!* *2 Sam. 18: 33.

5. Så gick Joab in uti huset till konungen, och sade: Du hafwer i dag till blygd gjort alla dina tjenare, som i dag undsatt hafwa din, dina söners, dina döttrars, dina hustrurs och dina frillors själar,

6. Så att du hafwer dem kär, som dig hata, och hatar dem, som dig kär hafwa; ty du låter dig märka i dag, att dig ligger ingen makt uppå höfwitsmännerna och tjenarena; utan jag märker i dag wäl, att om allenast Absalom lefde dig, och wi alle i dag döde wore, det skulle dig tyckes så godt wara.

7. Så statt nu upp, och gack ut, och tala wänligen med dina tjenare; ty jag swär dig wid HERran, om du icke går ut, blifwer icke en man qwar när dig öfwer denna natten; det skall wara dig wärre än allt det onda, som öfwer dig kommet är ifrån din ungdom allt intill nu.

8. Då stod konungen upp, och satte sig i porten; och allt folket wardt sagdt: Si, konungen sitter i porten. Så kom allt folket för konungen; men Israel war flydd, hwar och en i sin hydda.

9. Och allt folket kifwade tillhopa i alla Israels, slägter, och sade: Konungen hafwer hulpit oss utur wåra fienders hand, och förlossat oss utur de Philisteers hand, och hafwer måst fly utaf landet för Absalom.

Folket blygdes nu öfwer sin otacksamhet emot konungen, som räddat dem ifrån fiendernas förtryck.

10. Så är Absalom död blifwen i striden, den wi öfwer oss smort hade: hwi ären I nu så stilla, att I icke hemten konungen igen?

11. Och konungen sände till Zadoch och AbJathar presterna, och lät säga dem: Taler med de äldsta i Juda, och säger: Hwi wiljen I wara de siste till att hemta konungen hem i sitt hus igen? Ty hela Israels tal war kommet för konungen i hans hus.

Juda stam hade mest förbrutit sig emot konungen, och nu bjöd konungen först åt denna stam sin hand till försoning. David wille hellre återhemtas och i sitt embete återinsättas af ett friwilligt och tacksamt folk, än med wåld och wapenmakt åter uppsätta sig sjelf på konungathronen. David war ännu i Mahanaim, cap. 17: 24.

12. I ären mina bröder, mitt ben och mitt kött; hwi wiljen I då wara de siste till att hemta konungen igen?

13. Och till Amasa säger: Är du icke mitt ben och mitt kött? Gud göre mig det och det, om du icke skall blifwa härhöfwitsman för mig, så länge du lefwer, i Joabs stad.* *2 Sam. 17: 25. 1 Chrön. 2: 16, 17.

David hade owilja mot Joab både för Abners mord och emedan han efter Absaloms brott utwerkat åt honom konungens gunst.

14. Och han bewekte alla Juda mäns hjerta såsom en mans; och de sände till konungen: Kom igen, du och alla dina tjenare.

15. Så kom då konungen igen. Och som han kom till Jordan, woro Juda män komne till Gilgal till att draga neder emot konungen, att de skulle föra konungen öfwer Jordan;

16. Och Simei, Gera son, Jemini sons, som i Bahurim bodde, hastade sig och drog neder med Juda män emot konung David.

17. Och med honom woro tusende män af BenJamin; desslikes ock Ziba,* den tjenaren af Sauls hus med hans femton söner och tjugu tjenare; och de skyndade sig öfwer Jordan; *2 Sam. 16: 1.

18. Och beredde färjan för konungen, att de skulle föra konungens tjenare öfwer, och göra det honom till wilja war. Och Simei, Gera son, föll neder för konungen, då han for öfwer Jordan;

19. Och sade till konungen: Min herre, tillräkna mig icke den missgerning, och kom icke ihåg, att din tjenare förtörnade dig den dagen, då min herre konungen gick utur Jerusalem,* och konungen lägge det icke på hjertat: *2 Sam. 16: 5.

20. Ty din tjenare känner, att jag syndat hafwer. Och si, jag är i dag den förste kommen utaf Josephs hus, att jag skulle draga neder emot min herre konungen.

Simei bekänner sin förbrytelse, men kan ändå icke afhålla sig ifrån sjelfberöm. Han är en träffande bild af onda och falska menniskors förställda tillgifwenhet och tillgjorda ödmjukhet i nödens stund. Simei war af Benjamins stam, och nu räknar han sig till förtjenst, att han kommit före alla af Josephs hus för att betyga konungen sin wördnad.

21. Men Abisai, ZeruJa son, swarade och sade: Och skulle icke Simei derföre dö, som bannade HERrans smorda?* *2 Sam. 16: 9.

22. David sade: Hwad hafwer jag beställa med eder, I ZemJa barn, att I wiljen i dag warda mig till satan? Skulle i dag någon dö i Israel? Menar du, att jag icke wet, att jag i dag är worden konung öfwer Israel?* *1 Sam. 11: 13.

David wille icke hämnas på Simei för den lidna skymfen, utan hellre benåda brottslingen. Han wille icke, att denna dag för någon skulle blifwa en sorgedag, som för honom war en glädjedag. Han hade helt och hållet lemnat sig uti Herrans hand. Han war äfwen willig att återlemna konungamakten, som Herren åt honom hade anförtrott, och nu war det såsom om riket åt honom hade blifwit skänkt på nytt. Ordet satan betyder motståndare. David will med detta starka uttryck gifwa tillkänna, att om han nu wille låta förföra sig till att taga hämnden i sin egen hand, så wore han en Herrans motståndare, en motståndare mot Herrans domar och allwisa skickelser, och då wore han beslägtad med Guds förste motståndare satan, och gjorde gemensam sak med honom. Häraf finna wi, att hwar och en, som icke böjer sig under Herrans hand, är Hans motståndare, hwarje hämndlysten menniska är Hans motståndare. Hwar och en, som står Gud emot, liknar den onde fienden.

23. Och konungen sade till Simei: Du skall icke dö: och konungen swor honom.* *1 Kon. 2: 9, 46.

24. Kom också MephiBoseth, Sauls son, neder emot konungen, och hade icke ryktat sina fötter eller sitt skägg; eller twagit sina kläder ifrån den dag konungen bortgången war, intill den dagen då han kom igen med frid.

25. Då han nu till Jerusalem kom till att möta konungen, sade konungen till honom: Hwi for du icke med mig, MephiBoseth?

David frågade nu MephiBoseth om sanna förhållandet; han will icke tro baktal, utan utforska sanningen. Se Cap. 16: 3, 4.

26. Och han sade: Min herre konung, min tjenare gjorde orätt emot mig; ty din tjenare tänkte: Jag will sadla en åsna, och stiga deruppå, och rida till min herre konungen: förty din tjenare är ofärdig.

27. Dertill hafwer han ock beklagat din tjenare för min herre konungen;* men min herre konungen är såsom en Guds Engel, och må göra hwad honom täckes:† *2 Sam. 16: 1, 3. †cap. 14: 20.

28. Ty allt min faders hus hafwer icke warit utan till döden skyldigt för min herre konungen; så hafwer du dock satt din tjenare ibland dem, Som äta öfwer ditt bord: hwad rätt hafwer jag mer, eller hwad kan jag mer ropa till konungen?

29. Konungen sade till honom: Hwad talar du mer härom? Jag hafwer sagt det, du och Ziba skiftet åkern med hwarannan.* *2 Sam. 16: 4.

MephiBoseths förklaring är haltande och obestämd; antingen war han uppfylld af räddhåga, så att han icke kunde tänka klart och tydligt lägga sin oskuld i dagen, eller war han icke alldeles utan skuld. Ett ondt samwete har alltid swårt wid att förswara sig. Konungen afbröt honom, ty han insåg redan sakens sammanhang, och fällde äfwen här en nådig dom, ehuru MephiBoseth icke lemnades utan förödmjukelse för sitt twätydiga uppförande. MephiBoseth, Sauls ende ättling, war wäl icke fri från afund mot David. Hade David funnit honom rent oskyldig, så hade han säkert återgifwit honom åkern eller en full ersättning, ty David war rättwis.

30. MephiBoseth sade till konungen: Han må taga honom allsamman, efter min herre konungen med frid hemkommen är.

31. Och Barsillai, den Gileaditen, kom neder ifrån Roglim,* och for öfwer Jordan för konungen, på det han skulle ledslaga honom öfwer jordan. *2 Sam. 17: 27.

32. Och Barsillai war fast gammal, wäl åttatio år; han hade försörjt konungen medan han war i Mahanaim:* ty han war en ganska wäldig man. *1 Kon. 2: 7.

33. Och konungen sade till Barsillai: Du skall draga fram med mig; jag will försörja dig med mig i Jerusalem.

34. Men Barsillai sade till konungen: Hwad är det jag ännu hafwer till att lefwa, att jag ännu skulle draga upp med konungen till Jerusalem?

35. Jag är i dag åttatio år gammal: huru skulle jag känna, hwad godt eller ondt är? Eller smaka, hwad jag äter eller dricker? Eller höra, hwad de sångare eller sångerskor sjunga? Hwi skulle din tjenare ytterligare beswära min herre konungen?

36. Din tjenare skall något litet fara med konungen öfwer Jordan: hwi skulle konungen göra mig en sådan wedergällning?

37. Låt din tjenare wända om igen, att jag må dö i min stad, och warda begrafwen i min faders och min moders grift: si, der är din tjenare Chimham, den låt draga öfwer med min herre konungen; och gör honom hwad dig täckes.

Chimham war Barsillai son, 1 Kon. 2: 7. Samtalet mellan den fromme konungen och den gamle ädle Barsillai är i högsta grad innehållsrikt och ganska rörande; konungslig erkänsla och djup undersåtlig kärlek och wördnad wisa sig här i sin högsta skönhet. Den ordning, i hwilken Simei, MephiBoseth och Barsillai framträda inför konungen, är mycket lärorik. Simei, den falske smickraren med det onda samwetet, trängde sig först fram, han war angelägnast om att blifwa bemärkt och winna ynnest. Dernäst kommo MephiBoseth och Ziba, den af afund och missnöje plågade prinsen och den sluge baktalaren, som på ett fint sätt blandat sanning och lögn i konungens öron. Dessa wille winna ynnest, och båda woro glada att deras sak icke blef widare undersökt. Till slut kommer den enkle, redlige, oegennyttige Barsillai, den ädle mannen, som icke har någon gunst att begära och ingenting ondt att frukta, utan blott med werksam tjenst will bewisa sin kärlek och wördnad för sin konung och sedan draga sig tillbaka i det stilla.

38. Konungen sade: Chimham skall draga öfwer med mig, och jag will göra honom hwad dig är till wilja; och allt det du beder af mig, det will jag göra dig.

39. Och då allt folket war kommet öfwer Jordan, och konungen desslikes, kysste konungen Barsillai och wälsignade honom; och han wände om igen till sitt rum.

40. Och konungen drog öfwer till Gilgal, och Chimham for med honom; och allt Juda folk hade fört konungen öfwer; men Israels folk war icke utan hälften der.

41. Och si, då kommo alla Israels män till konungen, och sade till honom: Hwi hafwa wåra bröder Juda män stulit dig, och hafwa fört konungen och hans hus öfwer Jordan, och alla Davids män med honom?

42. Då swarade de af Juda dem af Israel: Konungen är oss när åkommen; hwi ären I der wrede för? Menen I, att wi af konungen kost eller skänker fått hafwa?

43. Så swarade då de af Israel dem af Juda, och sade: Wi hafwa tio sinom mer med konungen; med David också, än I; hwi hafwer du då så ringa aktat mig, att wi icke måtte hafwa warit de förste till att hemta wår konung? Men de af Juda talade hårdare än de män af Israel.* *2 Sam. 5: 1.

Juda stams otidiga hårdhet föranledde ett nytt uppror.

”Att de män af Israel wille hafwa mera i David, har afseende derpå, att uppresningen utgått från Juda. Juda wisade här samma stolta och egenmäktiga anda, som sedan under Rehabeam föranledde den fullständiga söndringen. Redan långt före de båda rikenas söndring hade en djupt ingripande afundsjuka egt rum emellan de båda mäktigaste stammarne, Juda och Ephraim. Detta wisade sig wid flere tillfällen såsom wid Sauls död, då Ephraim med de öfriga stammarna wände sig till hans son Isboseth och först efter flere år erkände David. Så ock nu wid Absaloms och Sebas uppror. Sedan tillmätte Splittringen alltmer, ända till den fullständiga söndringen.”

20. Capitel.

Seba uppror. Amasa, Seba död. Davids råd.

Och dit war kommen en Belials man, som hette Seba, Bichri son, en mans af Jemini, han blåste i basunen, och sade: Wi hafwa ingen del i David, eller något arf i Isai son; hwar och en fare i sin hydda, o Israel.* *2 Sam. 19: 42.

Basunens blåsande skedde för att samla folk omkring sig. Det war här ett bestämdt upprorstecken.

2. Då föll ifrån David hwar man i Israel, och följde Seba, Bichri son; men Juda män blefwo wid sin konung, ifrån Jordan intill Jerusalem.

3. Då konung David kom hem till Jerusalem, tog han de tio frillor, som han återleft hade till att bewaka huset, och satte dem i förwaring, och försörjde dem; men han belåg dem icke mer: och de woro så innelyckta intill deras död, och lefde i enkedom.

4. Och konungen sade till Amasia: Kalla mig tillhopa alla Juda män på tredje dagen; och du skall också wara wid handen.* *2 Sam. 19: 13.

5. Och Amasa gick bort till att kalla tillhopa Juda; och han fördröjde öfwer den tiden, som han honom förelagt hade.

6. Och David sade till Abisai: Nu warder oss Seba, Bichri son, mer wedermöda görande än Absalom: tag du din herres tjenare, och jaga efter honom, att han tilläfwentyrs icke finner fasta städer för sig, och undslipper utur wåra ögon.

7. Då drogo ut med honom Joabs män, dertill Crethi och Plethi, och alla starke; men de drogo ut af Jerusalem till att jaga efter Seba, Bichri son.

8. Som de nu komne woro till den stora stenen i Gibeon, kom Amasa der emot dem; och Joab war begjordad öfwer sina kläder, som han uppå hade, och hade bundit der utan öfwer ett swärd, det hängde wid hans länd i skidan; och det gick wäl ut och in.

Gick wäl ut och in, grt.: föll ut då han gick. Han hade med flit så inrättat det, att det föll ut såsom af en händelse, så att han hade anledning att taga det i handen, utan att Amasa märkte att det gällde honom.

9. Och Joab sade till Amasa: Frid ware med dig, min broder. Och Joab fattade Amasa i skägget med högra handen. Såsom han wille kyssa honom.

10. Och Amasa gaf icke akt på swärdet i Joabs hand. Och han stack* honom dermed i buken, så att hans inelfwor utgingo på jorden, och gaf honom intet styng mer; och han blef död. Men Joab och hans broder Abisai jagade efter Seba, Bichri son. *1 Kon. 2: 5.

11. Och en af Joabs tjenare blef ståndande när honom, och sade: Hwilken dristar sig emot Joab, och hwilken går efter Joab när David?

Grt.: Hwilken är den, som håller med Joab, och hwilken är den, som håller med David, han följe Joab. Tjenaren war befald att uppträda med denna fråga. Joab fruktade, att folket skulle blifwa stående wid Amasas lik och blifwa willrådige hwad de skulle göra.

12. Men Amasa låg sölad i blodet midt uppå wägen. Då nu en såg, att allt folket blef der ståndande, drog han Amasa af wägen bort på marken, och fastade kläder på honom: efter han såg, att hwilken till honom kom, han blef der ståndande.

13. Då han nu war utaf wägen tagen, följde hwar man efter Joab till att jaga efter Seba, Bichri son.

13. Och han drog genom alla Israels slägter till Abel och BethMaaka och hela Haberim; och de församlade sig, och följde honom efter:

14. Och kommo och belade honom i Abel och BethMaaka, och de gjorde en skans om staden, och trädde intill muren: och allt folket, som med Joab war, stormade, och wille kasta muren omkull.

Abel war stadens namn och fästet kallades BethMaaka.

16. Då ropade en wis qwinna utur staden: Hörer, hörer; säger till Joab, att han kommer hit, jag will tala med honom.

17. Och då han kom till henne, sade qwinnan: Är du Joab? Han sade: Ja. Hon sade till honom: Hör din tjenarinnas tal. Han sade: Jag hörer.

18. Hon sade: I förtiden sade man: Den som fråga will, han fråge i Abel; och så gick det wäl till.

19. Detta är den redlige och trogne staden i Israel, och du will dräpa staden och modren i Israel? Hwi will du uppsluka HERrans arfwedel?

Moder i Israel, betyder här en stor stad, som har döttrar eller småstäder under sig.

20. Joab swarade och sade: Bort det, bort det ifrån mig, att jag uppsluka eller förderfwa skulle:

21. Det hafwer sig icke så: utan en man af Ephraims berg, benämnd Seba, Bichri son, hafwer upphäfwit sig emot konung David: får honom hit ut allena, så will jag draga af ifrån staden. Qwinnan sade till Joab: Si, hans hufwud skall warda kastadt ut till dig öfwer muren.

22. Och qwinnan kom in till allt folket med sin wishet: och de höggo Seba, Bichri son, hufwudet af, och kastade det ut till Joab. Då blåste han i basunen, och de åtskilde sig ifrån staden, hwar och en uti sin hydda: och Joab kom igen till konungen i Jerusalem.

23. Och Joab war öfwer all Israels här;* Benaja, Jojada son, war öfwer Crethi och Plethi; *2 Sam. 8: 19.

24. Adoram war räntmästare; Josaphat, Ahiluds son, war kansler.

25. Seja war skrifware. Zadoch och AbJathar woro prester:

26. Dertill war Ira den Jairiten Davids prest.

21. Capitel.

Treårig hunger. Gibea försonadt. Davids örlig.

Så wardt en hård tid i Davids dagar i tre år efter hwartannat; och David sökte HERrans ansigte;* och HERren sade: För Sauls skull, och för det blodhus skull, derföre att han drap de Gibeoniter. *2 Mos. 28: 30. 4 Mos. 27: 21.

Sökte Herrans ansigte, d. ä.: frågade Herran genom den öfwerste presten om orsaken till hungersnöden. Straffdomens orsak war en gammal blodskuld. Att Gud mången gång icke förr än långt efteråt låter straffet följa för sådana synder, dertill har Han sina wisa orsaker, ehuru be äro förborgade för wåra ögon. Stundom framkallas hemsökelserna genom nya synder.

2. Då lät konungen kalla de Gibeoniter, och talade med dem: men de Gibeoniter woro icke utaf Israels barn, utan woro igenblefne utaf de Amoreer; men Israels barn hade swurit dem*: och Saul sökte efter att slå dem i sitt nit för Israels barn och Juda. *Jos. 9: 15, 19.

3. Så sade nu David till de Gibeoniter: Hwad skall jag göra eder? Och hwarmed skall jag försona det, att I mågen wälsigna HERrans arfwedel?

Sannolikt hade David af Herran fått det swar, v. 1, att straffet skulle upphöra, om han uppfyllde de qwarwarande Gibeoniternas begäran. Om Guds folk försyndar sig mot ett annat folk, så blifwer det så länge under straffet, till dess det erkänner och godtgör sin skuld.

4. De Gibeoniter swarade honom: Oss är intet om guld eller silfwer af Saul eller hans hus; och är oss intet om, att någon skall dräpas af Israel. Han sade: Hwad sägen I då, det jag eder göra skall?

5. De sade till konungen: Den mannen, som oss förderfwat och tillintetgjort hafwer, honom skola wi förderfwa, så att intet blifwer qwar af honom i alla Israels gränsler.

6. Gif oss sju män utaf hans hus, att wi upphänga dem HERranom i Gibea Sauls, HERrens utwaldes. Konungen sade: Jag will få eder dem.

7. Men konungen skonade MephiBoseth, Jonathans son, Sauls sons, för HERrans eds skull, som emellan dem war, nemligen emellan David och Jonathan, Sauls Son.* *1 Sam. 18: 3; cap. 20: 15, 23, 42; cap. 23: 18.

Då endast sju personer fordrades och dessa funnos utom Jonathans slägtlinea, så skonade David med rätta sin trogne wäns barn, med så mycket mera skäl, som Jonathan war en så from man.

8. Men de twå Rizpas* söner, Aja dotters, hwilka hon Saul födt hade, Armoni och MephiBoseth; dertill de fem Michals söner, Sauls dotters, hwilka hon Adriel, Barsillai den Meholathitens son, födt hade, tog konungen. *2 Sam. 3: 7.

Denne MephiBoseth får icke förwexlas med Jonathans son. Denna Michal war icke Davids hustru, utan hennes syster, som hade namnet Merob, likasom Jacob äfwen kallades Israel, och Salomo hade tillnamnet Jedidja.

9. Och fick dem uti de Gibeoniters hand; dem upphängde de på berget för HERranom. Och så föllo desse sju på en resa; och blefwo döde i första anden, när bjugganden uppå gick.

David bröt härmed icke sin ed, 1 Sam. 24: 23, ty Herren hade blifwit frågad, v. 1, 3, och Jonathans barn Skonades.

Anden, skördanden, skördetiden.

10. Då tog Rizpa, Aja dotter, en säck, och bredde honom på en häll i andens begynnelse, intill dess wattnet af himmelen dröp uppå dem; och lät i den dagen inga himmelens fåglar sätta sig på dem, ej heller markens djur om natten.

Regnet war ett bewis att blodsskulden war förlåten, ty det war i torkan straffet hade bestått.

11. Och det wardt sagdt David hwad Rizpa, Aja dotter, Sauls frilla, gjort hade.

12. Och David gick bort, och tog Sauls ben, och Jonathans hans sons ben ifrån de borgare i Jabes i Gilead, hwilka de utaf Bethsans gata stulit hade; der de Philisteer dem hängt hade på den tiden, då de Philisteer slogo Saul på Gilboa berg:* *1 Sam. 31: 12.

13. Och förde dem dädan dit upp, och samlade dem tillhopa med de hängdas ben.

14. Och begrofwo Sauls och hans sons Jonathans ben i Benjamins land i Zela* i hans faders Kis graf; och gjorde allt, såsom konungen budit hade: alltså wardt då Gud sedan landet försonad. *Jos. 18: 28.

15. Så hof sig åter ett örlig upp utaf de Philisteer emot Israel. Och David drog neder, och hans tjenare med honom, och stridde emot de Philisteer. Och David wardt trött.

16. Och Jessbi af Nob, hwilken en af Rapha barn war, och hans glafwens wigt war trehundrade koppars wigter, och han hade ett nytt harnesk uppå, han for efter att slå David.

17. Men Abisai, ZeruJa son, halp honom, och slog den Philisteen ihjäl. Då sworo honom Davids män, och sade: Du skall icke mer draga ut med oss i strid, att icke utsläckes lyktan i Israel.* *2 Sam. 18: 3.

18. Sedan hof sig åter ett örlig upp i Gob med de Philisteer. Då slog Sibbechai, den Husathithen, Saph, den ock en war utaf de Rapha barn.* *1 Chrön. 20: 4.

19. Och sig hof ännu upp ett örlig i Gob med de Philisteer; dä slog Elhanan. Jaere Orgims son, en Bethlehemit, Goliath den Gitthithen, hwilken hade en spets, hwilkens stång war såsom ett wäfträ.* *1 Sam. 17: 50. 1 Chrön. 20: 5.

Den Goliath, som af David blef slagen, hade en broder wid namn Lahwi, som war lika så stor och stark och förde lika stora wapen, som Goliath; derföre öfwergick den fallne kämpens berömda namn på den efterlefwande brodern, 1 Chrön. 20: 5.

20. Och sig upphof ännu ett örlig i Gath; der war en lång man, han hade sex finger på sina händer, och sex tår på sina fötter, så att de woro fyra och tjugu på talet; och han war också född af Rapha.

21. Och då han talade hädelse till Israel, slog honom Jonathan, Simea son, Davids broders.

22. Dessa fyra woro Rapha födde i Gath; och föllo igenom Davids och hans tjenares hand.

22. Capitel.

Davids lofsång.

Och David talade för HERran denna wisans ord den tid, då HERren hade hulpit honom ifrån alla hans fienders hand och ifrån Sauls hand;

Mot slutet af sin lefnad författade David denna segerpsalm, sedan Herren förlossat honom från alla hans fiender. Här stå orden såsom de för tillfället flöto ur Davids hjerta, men uti den 18:de psalmen och i den 144:de som dermed har mycken likhet, är denna psalm återgifwen med wissa förändringar, som gjorde den mera lämplig för den offentliga sången.

2. Och sade: HERren är min klippa och min borg och min Frälsare.* *5 Mos. 32: 4. Ps. 18: 1. Ebr. 2: 13.

3. Gud är min tröst, på Honom will jag trösta; min sköld och min helsas horn; mitt beskärm och min tillflykt, min Frälsare, du som mig hjelper ifrån orätt.

Med sju särskilda bildliga benämningar prisas här Israels Gud såsom Frälsaren från all synd, beskyddaren i all fara, tillflykten i all nöd m. m. I hwad belägenhet en menniska än må wara, så hör hon Gud sådan som hon behöfwer Honom, så framt hon har tro på Hans ord.

4. Jag will lofwa och åkalla HERran, så blifwer jag ifrån mina fiender förlossad.

5. Ty dödens förderf hade omhwärft mig; och Belials bäckar hade förskräckt mig.

Dödens förderf, grt.: dödens wågor, d. ä.: mäktiga fiender och dödens förskräckelser, hwilka såsom böljor brusade öfwer den nödställde. Belials bäckar är syndens swarta ström, som uppwäller ifrån afgrundsdjupet, ifrån Belial, samt går genom menniskors hjertan såsom bäckar och isynnerhet i dödens nöd wisar sig djupast och förskräckligast.

6. Helwetets band omhwärfde mig; och dödens snaror öfwerfölle mig.

7. När jag bedröfwad är, will jag åkalla HERran och ropa till min Gud, så hörer Han min röst utaf sitt tempel; och mitt rop kommer för Honom i Hans öron.

8. Jorden bäfwade och skalf; himmelens grundwalar hafwa sig rört, och gifwit sig, då Han war wred.

9. Rök gick upp utaf Hans näsa, och förtärande eld utaf Hans mun; så att det ljungade deraf.

10. Himmelen böjde Han, och steg neder; och mörker war under Hans fötter.

11. Och Han steg på Cherub, och flög, och syntes på wädrens wingar.

12. Hans tjäll kring om Honom war mörker och swart tjockt moln.

13. Af skenet för Honom brann det med ljungande.

14. HERren dundrade af himmelen; den Högsta lät utgå sitt dunder.

15. Han sköt sina pilar, och förströdde dem; Han lät sjunga, och förskräckte dem.

16. Då såg man wattnet uppwälla; och jordens grund war blottad genom HERrans straff och genom Hans näsas anda och blåst.

17. Han sände utaf höjder, och hemtade mig, och drog mig utur stora watten.

I härlig bildrik sång beskrifwes menniskans förlossning utur förderfwets djup och ifrån förbannelsens ljungeldar genom den ewiga kärlekens makt. Herrans mäktiga uppenbarelser wid åtskilliga tillfällen läggas till grund för denna beskrifning. Noah frälstes från syndafloden, Loth från eldregnet och Sodomsbranden, Israel från Egypten och det Röda hafwet, och för Israel uppenbarade sig icke blott Guds rättfärdighet och allmakt i Sinai ljungeld, utan ock Hans oändeliga kärlek i alla nådens under. Och såsom Herren fordom förlossat sitt folk, så frälsar Han ännu alla trogna ifrån syndens brand och ifrån alla förtärande straffdomar. Den frälsning, som David i sin lifstid fick erfara, är densamma, som alla trogna i Guds församling i alla tider få erfara.

18. Han frälste mig ifrån mina starka fiender: ifrån mina hatare, som mig för mäktige woro.

Det är isynnerhet de andeliga fienderna, som här menas, och i grunden äro alla de trognas fiender andeliga fiender.

19. De mig öfwerföllo i min olyckas tid; och HERren är min tröst worden.

20. Han hafwer utfört mig på rymden; Han tog mig ut: förty Han hade lust till mig.

21. HERren gör wäl wid mig efter min rättfärdighet; Han betalar mig efter mina händers renhet.

22. Ty jag håller HERrans wägar, och är icke ogudaktig worden emot min Gud.

23. Förty alla Hans rätter hafwer jag för ögon; och Hans bud kastar jag icke ifrån mig.

24. Men jag är utan wank för Honom, och bewarar mig för synd.

25. Derföre wedergäller mig HERren efter min rättfärdighet; efter min renhet för Hans ögon.

26. Med de heliga är du helig; med de fromma är du from.

27. Med de rena är du ren; och wid de afwoga ställer du dig afwog.* *3 Mos. 26: 24.

De heliga erkänna Herran såsom helig, de fromma såsom from och barmhertig, de renhjertade såsom fullkomligt rättwis och sannfärdig, men de afwoga, de affälliga, de som stå Herran emot, finna Honom såsom en motståndare, som öfwer allt är dem i wägen och som de icke kunna öfwerwinna; det är såsom om Han med sin styrelse lade försåt för dem, då det skickar sig så, att de blifwa fångna i sina egna nät, Ps. 7: 16.

28. Ty du hjelper det elända folk; och med dina ögon förnedrar du de höga.* *Dan. 4: 34.

29. Ty du, HERre, är min lykta; HERren upplyser mitt mörker.

30. Förty med dig kan jag nederslå krigsfolk, och genom min Gud springa öfwer muren.

31. Guds wägar äro utan brist;* HERrans tal är genomluttradt;† Han är en sköld allom dem, som hoppas till Honom. *Uppb. 15: 3. †Ps. 12: 7. Ps. 119: 140. Ords. 30: 5.

32. Ty hwilken är en Gud utan HERren? och hwilken är en tröst utan wår Gud?* *5 Mos. 32: 39. 1 Sam. 2: 2. Es. 43: 11.

33. Gud styrker mig med kraft; och wisar mig en wäg utan brist.

34. Han gör mina fötter lika som hjortars; och sätter mig uppå mina höjder.

35. Han lärer mina händer strida, och drifwer mina armars kopparbåge.* *Ps. 144: 1.

36. Och du gifwer mig din helsas sköld; och när du förnedrar mig, gör du mig stor.

37. Du gör rum för mig till att gå, att mina fötter icke slinta.

38. Jag will jaga efter mina fiender och förgöra dem; och will icke omwända, till dess jag gör en ända med dem.

39. Jag will förgöra dem, och nederslå dem, och de skola icke stå mig emot; de måste falla under mina fötter.

40. Du kan omgjorda mig med kraft till strid; du kan kasta dem under mig, som sätta sig upp emot mig.

41. Du gifwer mig mina fiender på flykten, att jag må förstöra dem, som mig hata.

42. De ropa, men der är ingen hjelpare; till HERran, men Han swarar dem icke.

43. Jag skall sönderstöta dem såsom stoft på jorden; såsom träck uppå gatan skall jag göra dem till mull, och förströ dem.

44. Du hjelper mig ifrån det trätosamma folket; och bewarar mig till ett hufwud öfwer hedningarna. Det folk, som jag icke kände, skall tjena mig.

45. De främmande barn försaka mig; men desse lyda mig med hörsamma öron.

46. De främmande barn äro försmäktade, och brytas i sina bojor.

47. HERren lefwer, och lofwad ware min tröst; och warde upphöjd Gud, min helsas tröst.

48. Gud, som gifwer mig hämnden, och kastar folk under mig.

49. Han förer mig ut ifrån mina fiender, och ifrån dem, som sätta sig emot mig, upphöjer du mig; och ifrån wrångwisa män frälser du mig.

50. Derföre will jag tacka dig, HERre, ibland hedningarna, och ditt namn lofsjunga.* *Rom. 15: 9.

51. Den der stor salighet bewisar sin konung, och gör wäl med David, sin smorda, och med hans säd i ewig tid.

Löftet om medlaren och försonaren, som skulle komma af Davids säd, war den sol, som lyste för Davids själ på hans lefnadswäg, äfwen i de mörkaste stunderna; hela hans lefnadsglädje, hela hans hopp, hela hans förtröstan war en glans af denna sol; en förbundets båge af dessa solstrålar war hans tröst i de dystra moln, som ofta betäckte hans lefnadshimmel. Lyser rättfärdighetens sol, Jesus Christus på samma sätt för wår själ, så hafwa wi den sanna trösten och friden i lifwet och i döden. Se Ps. 18.

23. Capitel.

Davids testamente, hjeltar.

Desse äro de sista Davids ord; David, Isai son, sade: Den mannen sade det, som för en Jacobs Guds smorde uppsatt är, och en lustig Israels diktare.

Alla prophetior i Davids psalmer ansluta sig till löftet om en Konung efter Guds hjerta, som skall uppträda i Davids ätt; till löftet, att hans hus’ rike är ett ewigt rike.

Grt.: Davids Isai sons tal, den mannens tal, som är högt uppsatt och smord af Jacobs Gud och ljuflig med Israels psalmer.

2. HERrans ande hafwer talat genom mig, och Hans ord är skedt genom min tunga.

”Gud den helige Ande bewisas sålunda såsom upphofwet till de heliga skrifter och Guds uppenbarade ord genom David, och bewisas jemwäl hämtas, att Han är en person i den helga treenigheten.” Orden woro således Guds Andas ord på Davids tunga.

3. Israels Gud hafwer talat till mig; Israels tröst hafwer mig tillsagt: den der råder öfwer menniskorna, den rättwise rådanden* i Guds fruktan.† *Jer. 23: 5, 6. Zach. 9: 9. †Es. 11: 2, 3.

Grt.: Den som rättfärdigt regerar i Guds fruktan. Här omtalas både Fadren och Sonen. Israels Gud är Gud Fader, Israels tröst är Guds Son, och Han framställes såsom den der råder öfwer menniskorna och regerar rättwist i Herrans fruktan. Es. 11: 2, 3, 4. Ps. 110. Han är både sjelf den rättfärdige och gör de pånyttfödda i tron rättfärdiga, så att de genom Hans anda och kraft i Herrans fruktan friwilligt tjena Gud.

4. Såsom ljuset är om morgonen, då solen uppgår bittida utan moln; och af skenet efter regn wäxer gräs upp af jorden.* *Ps. 68: 10. Ps. 72: 6. Os. 6: 3.

Grt.: Och han är såsom ljus om morgonen, då solen går upp, en morgon utan moln, af glansen, af regnet uppgår grönska ur jorden. Här afmålas Israels tröst såsom rättfärdighetens sol uppgående öfwer werlden efter det Gamla Testamentets dunkla natt, Os. 6. Mal. 4: 2. Och icke blott i sin egen person är denna sol utan moln och dunkelhet, emedan Han är fullkomligt helig och utan synd, Es. 53: 9. Ebr. 4: 15; 7: 26, utan Han fördrifwer också syndens mörker och okunnighetens och bedröfwelsens moln ur de trognas hjertan. Såsom genom regnet från himmelen och solens ljus jorden grönskas om wåren, så uppstår ett nytt lif i menniskans hjerta, så snart denna sol derinne uppgår; det blifwer genom denna solwärme i Guds Andas ljus förwandladt till en örtagård, der Herren sjelf umgås med menniskan.

5. Ty ingenting är för Gudi såsom mitt hus; ty Han hafwer gjort ett ewigt förbund med mig, i alla måtto wisst och fast; ty det är all min salighet och all lust, att intet så wäxa skall.

Grt.: Ja, är icke mitt hus så för Gud? ty Han har med mig upprättat ett ewigt förbund, i allt stadfästadt och bewaradt. Ja, hela min frälsning och all min önskan — låter Han (dem) icke knoppas? I andanom såg David den utlofwade ättlingen från himmelen såsom en telning af sin stam uppskjuta, i hwilken förbundet skulle för ewigt stå fast, Zach. 3: 8. Es. 11: 1.

6. Men den ogudaktige Belial* skall warda alldeles utrotad såsom törne, så att man intet behåller deraf. *2 Sam. 16: 7.

Grt.: Men Belial, — såsom bortkastade törnen blifwa de alle. Man fattar dem icke med handen. Här förstås med Belial alla orättfärdighetens tjenare, alla som äro barn af lögnens fader. David ser i Guds Andas ljus, huru Guds rikes fiender slutligen skola blifwa förkastade, uppryckte och bortkastade utur Herrans wingård, såsom törne och tistel, som under sommaren uppvuxit, i sinom tid uppryckas och bortkastas, och sedan icke med händer widröras. Så skall ändtligen all gemenskap mellan Christi rike och ormens säd upphöra.

7. Och om någon antastar dem, skola de med jern och spets platt förderfwa dem; och man skall uppbränna dem med eld i deras rum.

Grt.: Och den, som rörer dem, bewäpnar sig med jern och spjut, och i eld blifwa de på stället uppbrända. Med oemotståndliga wapen blifwa Christi fiender slagna och Hans wredes eld skall förtära dem, Ps. 2: 9, 12.

Detta war Davids swanesång, en herrlig segersång, en prophetia, som ännu icke är fulländad i Christi rike i allmänhet, men som enskildt går i fullbordan på hwarje trogen själ, som segrande utgår ur striden och får ingå i härligheten. Och efter den allmänna segern sjunges allmän segersång, Es. 63. Ps. 97 och 98.

8. Desse äro namnen af Davids hjeltar:* Jasabeam, Hachmoni son, den ypperste ibland tre; hwilken upphof sin spets, och slog ihjäl åttahundrade i en resa. *1 Chrön. 11: 10.

Grt.: Dessa äro namnen på Davids hjeltar, JosebBassebeth Tachmonitern, höfwitsmännernas öfwerste; o. s. w.

9. Näst honom war Eleazar, Dodi son, Ahohi sons, ibland de tre hjeltar med David, då de förhädde de Philisteer, och woro der församlade till strid, och Israels män drogo upp.

10. Då stod han och slog de Philisteer, till dess hans hand dufnade trött af swärdet. Och HERren gaf en stor salighet på den tiden, så att folket wände om igen efter honom till att röfwa.

Grt: Han stod upp och slog Philisteerna, till dess hans hand blef trött och hans hand fastnade wid swärdet, och Herren gaf en stor seger på den dagen, så att folket, (som börjat fly) wände om till honom för att deltaga i bytet.

11. Efter honom war Samma, Age son, den Hararitens. Då de Philisteer församlade sig i en rota, och der war en åker full med lins, och folket flydde för de Philisteer.

12. Då trädde han midt uppå den åkern och undsatte honom, och slog de Philisteer; och HERren gaf en stor salighet.

Salighet betyder här: seger, frälsning från fienderna.

13. Och dessa tre ypperste ibland trettio kommo neder i anden till David uti kulan Adullam;* och de Philisteers rote låg i Rephaims dal.† *1 Sam. 22: 1. †2 Sam. 5: 18.

Anden, d. ä. skördetiden.

14. Men David war på den tiden på borgen; och de Philisteers folk låg i BethLehem.

15. Och David wardt lysten, och sade: Ho will hemta mig dricka af det watten i BethLehems brunn under porten?

16. Då föllo de tre hjeltar in uti de Philisteers läger, och hemtade watten utur brunnen i BethLehem under porten, och buro det till David; men han wille icke dricka det, utan utgöt det HERranom;

17. Och sade: Det låte HErren wara långt ifrån mig, att jag detta göra skulle; är det icke de mäns blod, som sitt lif wågade och gingo dit? Och han wille icke dricka det. Det gjorde nu de tre hjeltar.* *1 Chrön. 11: 19.

David wille härmed säga: Det wore ju detsamma, som om jag drucke dessa männers blod, då de wågade sitt blod för att hemta detta watten.

18. Abisai, Joabs broder, ZeruJa son, war ock en ypperst ibland tre; han hof sin spets upp, och slog trehundrade, och war också prisad ibland tre;

19. Och den härligaste ibland tre, och war deras öfwerste; men han kom icke in till de tre.

20. Och Benaja,* Jojada son, IsHails sons af stora gerningar, af Kabzeel, han slog tu de Moabiters lejon, och gick ned, och slog ett lejon i brunnen i snötiden;* *1 Chrön. 11: 22.

21. Och slog desslikes en gruflig Egyptisk man; den hade en spets i sin hand; men han gick neder till honom med en staf och tog den Egyptien spetsen utur handen, och slog honom ihjäl med sin egen spets.

22. Detta gjorde Benaja, Jojada son, och war beprisad ibland de tre hjeltar;

23. Och härligare än de trettio; men han kom icke till de tre. Och David gjorde honom till sitt hemliga råd.

24. Asahel, Joabs broder, är ibland de trettio; Elhana, Dodo son, i BethLehem;

25. Samma den Haroditen; Elika den Haroditen;

26. Helez den Palthiten; Ira, Ikkes son, den Thekoitens;

27. Abieser den Annethothiten; Mebunnai den Husathiten;

28. Zalmon den Achothiten; Maharai den Netophathiten;

29. Heleb, Baena son, den Netophathiten; Ittai, Ribai son, af Gibea BenJamins barns;

30. Benaja den Pirgathoniten; Hiddai af de bäckar Gaas;

31. AbiAlbon den Arbathiten; Asmaveth den Barhumiten;

32. Eliaheba den Saalboniten, Jasens och Jonathans barn;

33. Samma den Harariten; Ahiam, Sarars son, den Araritens;

34. Eliphelet, Ahasbai son, Maachati sons; Eliam, Achithophels son. den Gilonitens;* *2 Sam. 15: 12.

35. Hezrai den Carmeliten; Paarai den Arbiten;

36. Jigeal, Nathans son, af Zoba; Bani den Gaditen;

37. Zelek den Ammoniten; Naharai den Beerothiten, Joabs wapendragare, ZeruJa sons;

38. Ira den Jithriten;* Gareb den Jithriten; *2 Sam. 11: 6.

30. Uria den Hetheen; de äro alla tillhopa sju och trettio.

Här uppräknas Davids hjeltar. Trons hjeltar uppräknas icke i den heliga Skrift, de höra till den himmelska Konungens här och deras namn äro skrifna i lifsens bok.

24. Capitel.

Folket räknas, David ångrar sig. Pesten wäljes, dödar, stannar.

Och HERrans wrede förgrymmade sig åter* emot Israel, och gaf David ibland dem in, att han sade: Gack bort, räkna Israel och Juda.† *2 Sam. 21: 1. †1 Chrön. 21: 1.

Bland de många synder i Israel, som ådrogo folket Guds wrede, måste det upproriska sinne, som wid flera tillfällen hade wisat sig, hafwa warit en af hufwudorsakerna till den straffdom, som här omtalas. Utan twifwel rörde sig hos David samma högmod, som hos folket. Derföre styrde Gud så, att det onda nu framträdde hos landets öfwerhufwud, konungen, så att derigenom en straffdom kom öfwer både honom och hans folk. Här står att Herren gaf David ibland dem in, att han skulle räkna folket. Men 1 Chrön. 21: 1 står: Satan hof sig upp emot Israel och gaf David in, att han lät räkna Israel. Wi finna häraf, att det war satan, som med Herrans tillstädjelse retade David, att han skulle räkna folket. Då en synd rörer sig på djupet af en menniskas hjerta, så will Gud icke låta den hafwa sitt herberge der, ty Gud will sjelf hafwa hjertat. Antingen måste den då qwäfwas, och detta är det som Gud will, derföre wäcker Han förebråelsen i menniskans samwete, warnar genom sitt ord och gifwer kraft att öfwerwinna det onda, så framt menniskan will lyda Herrans ord; men om menniskan icke will lyda, så att han i tron drifwer synden ut, så tillåter Gud frestaren att öfwer henne få en sådan makt, att synden bryter ut. Detta sednare skedde nu hos David, och orsaken war utan twifwel till en stor del den, att samma syndiga rigtning war för handen både hos konungen och folket, så att hela folket behöfde en helsosam aga. Eljest är det troligt, att David sjelf efter så många och swåra pröfningar och lidanden, hade kunnat utan så swårt fall föras af Herrans Ande till förnyad bättring och förödmjukelse inför Gud. Pharao blef genom Herrans ord och underwerk warnad och kallad till bättring, men då han icke wille detta, beredde han sig sjelf sitt straff. Judas blef af Herren Jesus warnad, men då han icke lät warna sig, blef han af Guds Anda öfwergifwen, och den onde anden for in i honom, Joh. 13: 27, och förde honom sedan efter sin wilja.

Hwarföre skulle det wara en så stor synd att räkna folket, då man wet, att folket blef räknadt twå gånger i öknen, utan att dermed någon synd blef begången? I många företag är det afsigten och ändamålet, som afgör, huruwida de äro goda eller syndiga. I öknen war ändamålet godt, derföre war räknandet godt, alldenstund det i sig sjelf war oskyldigt. Davids ändamål war stridande mot Guds wilja och mot Hans inrättning i Israel, derföre war räknandet syndigt. Härwid måste wi i allmänhet noga märka, att ett godt ändamål aldrig kan göra någon gerning god eller tillåten, som i sig sjelf är syndig; ty det syndiga är och förblifwer synd, om än ändamålet wore aldrig så godt. Men ett ondt, ett syndigt ändamål gör äfwen en sådan gerning syndig, som i sig sjelf är oskyldig eller till och med god, t. ex. om jag i en ond afsigt gifwer en almosa åt en fattig, så blifwer den goda gerningen syndig genom den onda afsigten. Så förhöll det sig med Davids företag att räkna folket; han wille göra Israel till ett stående krigsfolk, han wille hafwa en stark här, han wille sätta kött sig till arm, för att icke behöfwa frukta hedningarnas anfall utifrån, ej heller uppror i samhället, han wille hafwa en egen makt, och derföre i Israel införa en annan ordning än den Gud hade infört, han wille föra folket ifrån landtlifwets fredliga yrken in uti det oroliga krigiska lifwet, på ärelystna hedniska härförares wis, och detta war inför Herran en styggelse.

2. Och konungen sade till Joab sin härhöfwitsman: Far omkring i alla Israels slägter ifrån Dan intill BerSeba,* och räkna folket, att jag må weta, huru mycket det är.* *Dom. 20: 1. 2 Mos. 30: 12.

3. Joab sade till konungen: HERren din Gud föröke till detta folket, såsom det nu är, ännu hundrade resor så mycket, att min herre konungen må se lust deruppå: men hwad hafwer min herre konungen lust till detta ärendet?

Den krigiske Joab hade icke något ömt samwete, men äfwen han insåg, att Davids afsigt war stridande mot Herrans lag.

4. Men konungens ord måste gå före emot Joab och höfwitsmännerna öfwer hären. Alltså drog Joab ut, och höfwitsmännerna öfwer hären, ifrån konungen, att de skulle tälja Israels folk;

5. Och foro öfwer Jordan, och lägrade sig i Aroer, på högra sidan wid den staden, som ligger i Gads bäck och i Jaeser;* *5 Mos. 2: 36. Jos. 13: 16.

Länderna öster om Jordan ända till Euphrat tillhörde nu Davids rike, och det war derföre icke underligt att folkmängden war så stor. I Gads bäck och i Jaeser, Grt.: I Gads bäck (eller dal) mot Jaeser.

6. Och kommo till Gilead, och i nederlandet Hadsi; och kommo till DanJaan, och omkring Zidon.

7. Och kommo till den fasta staden Tyrus, och till alla de Heveers och Cananeers städer; och kommo ut söder på Juda till BerSeba;

8. Och drogo kring om hela landet. Och efter nio månader och tjugu dagar kommo de till Jerusalem igen.

De räknade icke Benjamin och Levi stammar, 1 Chrön. 21: 6.

9. Och Joab fick konungen summan af folket som taldt war; och det war i Israel åttahundrade sinom tusende starka män, som swärd utdrogo; och i Juda femhundrade sinom tusende män.* *1 Chrön. 21: 5; cap. 27: 24.

I Israel woro således 800,000 starka män, men i det hela 1,100,000 wapenföra, 1 Chrön. 21: 5, och i denna summa äro sannolikt de främmande inberäknade, 1 Chrön. 22: 2. Här är deremot antalet i Juda, nemligen 500,000, större än det som uppgifwes 1 Chrön. 22: 5, nemligen 470,000. I dessa 500,000 äro nemligen de 24,000 Israelitiska soldater och de 6,000 utlänningar inberäknade, som alltid stodo i Juda och månadtligen gjorde tjenst hos konungen, 1 Chrön. 27.

10. Och Davids hjerta slog honom, sedan folket taldt war. Och David sade till HERran: Jag hafwer swårligen syndat, att jag detta gjort hafwer; och nu HERre, tag bort din tjenares missgerning; ty jag hafwer gjort mycket dårligen.* *1 Chrön. 21: 8.

Davids samwete slog honom nu, sedan synden war begången. Han flydde till Herran med ånger och syndabekännelse och bön om förlåtelse, nåd och förskoning.

11. Och då David stod upp om morgonen, kom HERrans ord till propheten Gad,* Davids Siare,† och sade: *1 Sam. 22: 5; †cap. 9: 9.

12. Gack bort, och tala till David. Så säger HERren: Treggehanda ting sätter jag dig före; utwälj der ett af, det jag dig göra skall.

13. Gad kom till David och bådade honom, och sade till honom: Will du, att hård tid kommer i sju år i ditt land; eller att du i tre månader måste fly för dina fiender, och de förfölja dig? Eller att pestilentie blifwer i tre dagar i ditt land? Så märk nu, och se till, hwad jag skall säga honom igen, som mig sändt hafwer.* *1 Chrön. 21: 12.

Tre hårda år hade redan warit, cap. 21: 1. Och med ännu tre hårda år hotas, enligt 1 Chr. 21: 12, hwarefter ett Sabbathsår inföll, då man hwarken fick så eller skörda. Alla dessa år sammanräknade utgöra sju, såsom här uppgifwes. I 1 Chrön. 21: 12, omtalas blott de tre åren, som utgjorde det egentliga straffet för den nu af David begångna synden.

14. David sade till Gad: Mig är stor ångest; men låt mig falla i HERrans hand, ty Hans barmhertighet är stor; jag will icke falla i menniskohand.* *1 Chrön. 21: 33.

David wille icke wälja; han wille hellre falla i Herrans hand än i menniskohänder, han wille icke wälja sjelf, utan lade walet i Guds hand. Hade han walt sjelf det ena eller det andra, så hade han i dubbelt afseende warit i menniskohänder, ty hans egen hand war en menniskohand. Så snart wi wälja sjelfwe, eller göra något på eget bewåg, så äro wi i menniskohänder, och wåra egna händer äro stundom för oss farligare än alla andra menniskohänder; ofta skada wi oss sjelfwa mycket mera än någon annan menniska kan skada oss.

15. Alltså lät HERren komma pestilentie i Israel ifrån morgonen intill bestämd tid, så att folket blef dödt ifrån Dan intill BerSeba, sjuttio tusen män.

Det war således icke David, som walde pestilentia, utan Gud walde det i Davids ställe. Dödens engel lyder sin Herres befallning; hwilka som skulle lefwa eller dö, bestämde Herren sjelf. Bland det upproriska ogudaktiga folket woro många, som hade förtjent att dö, men David hwarken kunde eller wille straffa dem; ty dels war det stridande mot hans hjertelag och hans åstundan att låta Herran styra och döma; dels är det ofta swårt eller rent af omöjligt för en menniska att rätt utreda i hwad grad en annan menniska är brottslig; derföre är det alltid bäst då man får lemna domen i Guds hand. Öfwer sina trognas lif wakade Herren sjelf. Se Hes. 9: 4, 6.

16. Och då Engelen utsträckte sin hand öfwer Jerusalem, att han det förderfwa skulle, ångrade HERren det onda, och sade till Engelen, som folket förderfwade: Det är nog; håll nu din hand tillbaka. Och HERrans Engel war wid Arauna lada, den Jebuseens.* *1 Chrön. 21: 15, 16.

Den osynlige tjenaren, som Herren befallt att utföra den fällda domen, wisade sig nu i synlig gestalt. I det som sker på jorden, äro mycket flera osynliga Herrans tjenare werksamma än wi föreställa oss. Huru Herren ångrar, se 1 Sam. 15: 29.

17. Då David såg Engelen, som slog folket, sade han till HERran: Si, jag hafwer syndat; jag hafwer gjort den missgerningen; hwad hafwa desse fåren gjort? Låt din hand wara emot mig. och min faders hus.

Detta är den rätta kärleken, att taga skulden på sig sjelf, och det hörer nödwändigt till en rätt förödmjukelse inför Gud, att man tager uppå sig hela skulden, hwaruti man har någon del, eller att man erkänner och bekänner sig medskyldig i sitt folks skuld, såsom Daniel bekänner: wi, wi hafwa syndat, Cap. 9.

18. Och Gad kom till David i samma tiden, och sade till honom: Gack upp, och res upp HERranom ett altare uti Arauna lada, den Jebuseens.

Detta war på Moria berg, 2 Chrön. 3: 1. Der war då Araunas loge eller tröskplats. På detta berg byggdes sedan Herrans tempel.

19. Alltså gick David upp, såsom Gad sagt och HERren budit hade.

20. Och då Arauna wände sig om, såg han konungen med sina tjenare gå till sig; och tillbad på sitt ansigte ned till jorden;

21. Och sade: Hwi kommer min herre konungen till sin tjenare? David sade. Till att köpa ladan af dig; och bygga HERranom ett altare, att plågan må återwända i folket.

22. Arauna sade till David: Min herre konungen tage och offre, såsom honom täckes: för der äro oxarna till bränneoffer, och slädar, och redskap åt oxarna till wed;

Den fromme egaren erbjöd både platsen och oxarne till bränneoffer och tröskslädarna och redskapen till bränsle.

23. Allt gaf Arauna konungen; och Arauna sade till konungen: HERren din Gud låte dig wara sig behaglig.

24. Men konungen sade till Arauna: Icke så, utan jag will köpa det af dig för penningar; ty jag will icke göra HERranom min Gud bränneoffer, det jag till gifwins hafwer. Alltså köpte David ladan och oxarna för femtio siklar silfwer;* *1 Chrön. 21: 24.

Till gifwins: till skänks.

25. Och byggde dersammastädes HERranom ett altare; och offrade bränneoffer och tackoffer.* Och HERren wardt landet försonad, och plågan wände åter på Israel. *1 Chrön. 22: 1.

Bränneoffret och tackoffret woro försoningens medel och insegel, men försoningens grund war den utlofwade och wäntade medlaren Jesus Christus.

Ände på den andra Samuels Bok.