Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Ruths Bok

←  Domare Boken
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Ruths Bok
Samuels Böcker  →


[ band I, 479 ]

Ruths Bok.

Inledning.

För att kunna förstå den sköna familjeberättelse, som innehålles i Ruths Bok, måste wi med wåra tankar försätta oss tillbaka till den aflägsna forntiden, till domaretiden i Israel. Det så kallade swågeräktenskapet eller Leviratsäktenskapet war brukligt före Mose, men upptogs i lagen och bidrog utan twifwel mycket till bibehållande af familjenhet och till att upprätthålla wördnaden för famlijelifwet och slägternas fortfarande, emedan det ansågs för en stor olycka och såsom en fullkomlig död, då en slägt dog ut, då deremot fädren ansågos lefwa i sina efterkommande och i dem åtnjuta lifwets förmåner, wälsignelser och förhoppningar. Det sätt, hwarpå Ruth gick till wäga, upphör att synas anstötligt, så snart det betraktas ur sin rätta synpunkt.

Denna händelse måste hafwa skett under den första delen af domaretiden. Den wäsentliga orsaken, hwarföre denna berättelse fått ett rum i den Heliga Skrift, är att gifwa en del af wår Frälsares stamtafla och wisa, huru likasom tillförene Rahab, en Moabitisk qwinna blef införlifwad med Guds folk och blef wår Frälsares stammoder. Genom sådana exempel wille Herren förbereda sitt rikes allmännelighet och hedningarnes kallelse till Evangelii kunskap och det andliga Isrels gemenskap.

1. Capitel.

EliMelechs wandring, söner, sonahustrur, död. Naemi, Ruths resa.

På den tiden då domare regerade, wardt en hård tid i landet: och en man af Bethlehem Juda for bort och war främmande uti de Moabiternas land med sin hustru och twå söner;

2. Han hette EliMelech, och hans hustur Naemi, och hans twå söner Mahlon och Chilion, de woro Ephrateer af Betlehem Juda: och då de kommo in i de Moabiters land, blefwo de der.

Ephrateer, från Ephrata, 1 Sam. 17: 12.

3. Och EliMelech, Naemi man, blef död: och hon blef qwar med sina twå söner:

4. De togo Moabitiska hustrur, den ena hette Orpa, den andra Ruth.

Att taga utländska qwinnor till äkta war icke förbjudet, då de icke woro af de Cananitiska folkstammmarne. Se 2 Mos. 34: 12. 5 Mos. 21: 10, 11.

5. Och som de hade bott der i tio år, blefwo de båda döde, Mahlon och Chilion, så att qwinnan war qwar efter båda sina söner och sin man.

6. Så gjorde hon redo med sina twå sonhustrur, och for ut igen af de Moabiters land: ty hon hade förnummit i de Moabiters land, att HERren hade sökt sitt folk och gifwit dem bröd:

7. Och gick ut ifrån det rum, der hon warit hade, och båda hennes sonhustrur med henne. Och då hon i wägen war hemåt Juda land igen;

8. Sade hon till båda sina sonhustrur: Går edra färde, och wänder om igen, hwar edra till sin moders hus; HERren göre barmhertighet med eder, såsom I med de döda om med mig gjort hafwen.

9. HERren gifwe eder, att I mågen finna ro hwar i sin mans hus: och hon kysste dem. Då hofwa de sin röst upp och greto;

Naemi wille icke befalla sina sonhustrur att återwända, utan hemställde det åt deras fria wal, om de hellre wille följa henne än återwända till sitt folk. Hon gaf dem afskedskyssen jemte moderlig wälsignelse.

10. Och sade till henne: Wi wilja gå med dig till ditt folk.

11. Men Naemi sade: Wänder om, mina döttrar; hwi wiljen I gå med mig? Huru kan jag nu härefter hafwa [ band I, 480 ]barn i mitt lif, som edra män blifwa måtte?* *5 Mos. 25: 5.

12. Wänder om, mina döttrar, och går edra färde; ty jag är nu för gammal till att gifwa mig man i wåld. Och om jag än sade: Detta är förhoppandes, att jag i denna natten må taga meg en man, och föda barn:

13. Så kunnen I dock icke bida intill dess de warda stora: ty I föråldradens, så att I kunden inga män hafwa. Ingalunda, mina döttrar: ty det gör mig ångest för eder skull; ty HERrans hand är utgången öfwer mig.

14. Då hofwo de sin röst upp och greto ännu mer: och Arpa kysste sin swära; men Ruth blef när henne.

Orpa tog asked af sin swärmoder och skildes ifrån henne med tårar.

15. Men hon sade: Si, din swägerska hafwer wändt tillbaka till sitt folk och till sin gud; wänd ock du om efter din swägerska;

16. Ruth swarade: Tala mig icke i det sinnet, att jag skall öfwergifwa dig och wända tillbaka igen ifrån dig: dit du går, dit will jag ock gå, der du blifwer, der blifwer jag ock; ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.

Sedan Arpa war gången, will Naemi åter pröfwa, om det är Ruths fasta föresats att följa med till Israels lad. Ruths swar bewisar både en fast kärlek till swärmodren och ännu mera till Israels folk och Israels Gud. Denna längtan efter Herran i ett främmande hjerta är icke blott rörande, utan den är liksom en prophetisk röst ifrån den hedniska fornwerlden, som förkunnar, huru hedningarne en gång skulle söka den sanne Guden och blifwa införlifwade med Herrans folk.

17. Der du dör, der dör jag ock; der will jag ock begrafwen warda; Herren göre mig det och det, om döden icke skall skilja oss åt.

Med detta bedyrande will Ruth afböja alla widare försök att förmå henne att wända om till Moabs land.

18. Som hon nu såg, att hon stod fast i det sinnet, att hon wille följa henne, wände hon åter att tala mer derom med henne.

19. Så gingo de båda med hwarandra, intill dess de kommo till Bethlehem: och då de kommo till Bethlehem, rörde sig hela staden öfwer dem, och sade: Är detta Naemi?

20. Men hon sade till dem: Kaller mig icke Naemi, utan Mara; ty den Allsmäktige hafwer swårligen bedröfwat mig:

Naemi betyder: min fröjd eller ljuflighet. Mara betyder: bitter eller bedröfwad. Naemi will härmed antyda, att hennes rätta namn icke öfwerenstämde med hennes sorgliga belägenhet.

21. Full drog jag här ut, och tom hafwer HERren låtit mig komma igen; Hwi kallen I mig då Naemi, efter HERren hafwer så tryckt mig, och den Allsmäktige hafwer bedröfwat mig?

22. Och det war på den tiden, då bjuggande nwar begynd, då Naemi och hennes sonhustru Ruth, den Moabitiskan igenkommo af de Moabiters land till Bethlehem.

2. Capitel,

Ruth plockar ax på Boas åker.

Och der war en man, Naemi man frände, af EliMelechs slägt, benämnd Boas,* och war en ärlig man. *Matth. 1: 5.

Ärlig innefattar allt hwad wi kalla redbar, redlig och aktad,. Samma ord brukas om Naemi cap. 3: 11, der det är öfwersatt med dygdesam, ty ordet har äfwen denna betydelse.

2. Och Ruth, den Moabitiskan, sade till Naemi: Låt mig gå ut på åkern och hemta ax* efter den, som jag nåd för finner. Hon sade till henne: Gack, min dotter. *3 Mos. 19: 9; cap. 23: 22.

Efter lagen woro åkrarnes egare pligtige att låta de fattige plocka ax, men lagen förbjöd dem icke att bestämma, hwilka fattige de wille tillåta det.

3. Hon gick åstad, kom och hemtade upp efter dem, som skuro på åkern; och det hände, att den åkern war Boas arfwedel, som af EliMelechs slägt war.

4. Och si, Boas kom ifrån Betlehem och sade till skördemännerna: HERren war med eder. De swarade: HERren wälsigne dig.

5. Och Boas sade till sin tjenare, som satt war öfwer skördemännerna: Hwem hörer den unga qwinnan till?

6. Drängen, som öfwer skördemännerna satt war, swarade och sade: Det är den Moabitiska qwinnan, som med Naemi igenkommen är ifrån de Moabiters land.

7. Ty hon sade: Käre, låt mig upphemta och församla emellan kärfwarna [ band I, 481 ]efter skördemännerna; och är så kommen och hafwer stått sedan i morgons intill nu, och hafwer icke en tid gått hem.

Den tjenaren, som hade uppsigt öfwer arbetsfolket, berömmer Ruths flit.

8. Då sade Boas till Ruth: Hör min dotter, du skall icke gå bort på någon annan åker till att hemta; och skall icke heller gå hädan, utan håll dig in till mina pigor:

9. Och tag wara uppå, hwar de skära på åkern, och gack efter dem: jag hafwer sagt mina drängar, att ingen skall komma wid dig; och om dig törstar, gack till karen, och drick, der mina drängar hemta.

10. Då föll hon på sitt ansigte, och tillbad ned på jorden, och sade till honom: Hwarmed hafwer jag den nåden funnit för dina ögon, att du känner mig, som dock främmande är?

Att känna innebär att man will widkännas och åtaga sig någon.

11. Boas swarade och sade till henne: Mig är sagdt allt, det du gjort hafwer med din swära efter din mans död, att du hafwer öfwergifwit din fader och din moder och ditt fädernesland, och farit till det folk, som du tillförene icke kände.

12. HERren wedergälle dig det du gjort hafwer: och din lön ware fullkommen när HERran Isarels Gud, till hwilken du kommen är till att hafwa tröst under hans wingar.

Boas tillönskar den unga qwinnan den wälsignelse, som utlofwas i det fjerde budet åt trogna och kärleksfulla barn. Att hafwa tröst under Herrans wingar eller beskydd under Hans wingars skugga är ett talesätt, som syftar på Cherubim med de utsträckta wingarna öfwer nådastolen af förbundets ark, öfwer hwilka Guds härlighet uppenbarade sig. Boas tillönskar henne således, att hon måtte komma till fullt åtnjutande af förbundsfolkets alla wälsignelser och nådelöften, att hon må blifwa betäckt af Herrans nådastol och öfwerskyggad af Cherubims wingar, af Herrens barmhertighets ljus och nåd och alla de wälsignelser, som den rätta gudstjensten medförde.

13. Hon sade: Låt mig finna nåd för dina ögon, min herre, ty du hafwer hugswalat mig, och talat din tjenarinna wänligen till; ändock jag icke är såsom någon af dina pigor.

Ruths swar wisar en from ödmjukhet, tacksamhet och anspråkslöshet.

14. Boas sade till henne: När måltid är, så kom hit till med, och ät bröd, och doppa din beta uti ättikan: så satte hon sig när skördemännerna; och han lade henne torkade ax före och hon åt, och wardt mätt, och lät blifwa något qwar.

Ättika blandad med olja brukas i österlanden att deruti doppa bröd, för att göra det smakligt. Under skördetiden medan säden i axen ännu icke är torr, rostas axen på en jernplåt och de stekta hwetekornen, som då lätt utfalla, utgöra ett smakligt födoämne, som ännu i österlanden begagnas.

15. Och då hon stod upp till att hemta, böd Boas sina drängar, och sade: Låter henne ock hemta emellan kärfwarna, och snudder henne icke.

16. Och låter desslikes falla utaf händerna henne till, och låter det ligga, att hon må upphemta det, och ingen tale derföre illa till henne.

Denna befallning af Boas bewisar en större wälwilja, än lagen föreskref, och tillika en öm angelägenhet att icke såra henne genom en gåfwa af skörden, utan låta det tillkomma henne såsom en frukt af hennes eget arbete.

17. Så hemtade hon på åkern allt intill aftonen: och det hon upphemtat hade, tröskade hon, och det war wid ett Epha bjugg:

18. Och lade på sig, och kom i staden, och wiste sin swära, hwad hon hemtat hade; dertill bar hon fram, och gaf henne det henne qwar blifwet war, der hon af mättad wardt.

19. Då sade hennes swära till henne: Hwar hafwer du hemtat i dag, och hwar hafwer du arbetat? Wälsignad ware den, som wid dig känts hafwer. Och hon sade det sin swära, när hwem hon arbetat hade och sade: Den man, som jag i dag när arbetat hafwer, heter Boas.

20. Naemi sade till sin sonhustru: Wälsignad ware han HERranom; ty han hafwer icke tillbakalåtit sin barmhertighet, hwarken på de lefwande eller på de döda. Och Naemi sade till henne: Den mannen är oss åkommen och är wår arfwinge.

Den wälwilja, Boas bewisade emot Naemi och Ruth, som woro lefwande, innebar tillika kärlek till Naemis aflidne man och söner, mot hwilka han äfwen gjort godt före deras utwandring till Moabs land: Den mannen är oss åkommen och är wår arfwinge, grt.: Den mannen är wår slägting, en af wåra lösare. Se cap. 4: 5.

21. Ruth, den Moabitiskan, sade: Han sade ock till mig: Håll dig intill mina drängar, till dess de hafwa allt inbergat.

[ band I, 482 ]22. Naemi sade till Ruth, sin sonhustru: Det är bättre, min dotter, att du går ut med hans pigor, att på en annan åker icke någon afwisar dig.

23. Alltså höll hon sig intill Boas pigor, och hemtade der, så länge bjugganden och hweteanden öfwerfaren war: och kom igen till sin swära.

Drängarne och pigorna arbetade gemensamt. Boas hade nämnt de förra, såsom de der gingo främst i arbetet, men Naemi gifwer sin sonhustru ett förståndigt råd, att alltid hålla sig efter de arbetande qwinnorna, hwilket äfwen Boas hade sagt, v. 8. Fastän dessa qwinnor lefde i en aflägsen forntid, som icke war upplyst af Evangelii ljus eller lifwad af Christendomens wälgörande ande, så wisar sig dock här en skön qwinlig blygsamhet och warsamhet, som endast kunde wara en werkan af sann gudsfruktan.

3. Capitel.

Ruth ligger wid Boas fötter.

Och Naemi, hennes swära, sade till henne: Min dotter, jag will komma dig till ro, så att du skall må wäl.

Jag will komma dig till ro, det är: jag will söka skaffa dig ett eget hem.

2. Den samme Boas, wår skyldman, när hwilkens pigor du warit hafwer, kastar i denna natten korn på sin loge:

I österlanden börjar winden, som behöfwes till kastningen, icke förr än emot aftonen, då den starka hettan upphör. Logen war en slät, hård plats på marken, der säden uttrösskades genom arbetsdjur, som antingen woro spända för tröskwagnar, eller blott med fötterna uttrampade säden. En sådan tröskwagn war en tjock rund stock med inskärningar, som rullades öfwer säden liksom en wält, hwarmed wåra åkrar jemnas. Så snart aftonwinden började, kastades säden, och sädeskornen stannade wid ett hinder, mot hwilket man kastade säden, men agnarna bortfördes af winden.

3. Så twå dig och smörj dig, och drag dina kläder uppå, och gack neder till logen, så att ingen känner dig, till dess han hafwer ätit och druckit.

Att bada och derefter ingnida kroppen med olja eller någon wälluktande salfwa är ännu i österlanden mycket brukligt. Den starka hettan gör en sådan rening och uppfriskning för kroppen nödwändig.

4. När han då lägger sig, så märk till hwar han lägger sig, och kom, och lyft upp kläderna wid hans fötter, och lägg dig, så warder han dig wäl sägande, hwad du göra skall.

Ehuru en sådan utwäg, som denna, ingalunda war stridande mot tidens sed, och derföre icke anstötlig för Boas, så war den dock en egen wäg, som måste tillskrifwas Naemis swaghet.

Ännu brukas i österlanden, att sädens egare hwila öfwer natten wid säden på logen, för att bewaka den.

5. Hon sade till henne: Allt det du säger mig, will jag göra.

6. Hon gick neder till logen, och gjorde allt, såsom hennes swära henne budit hade.

7. Och då Boas hade ätit och druckit, wardt hans hjerta gladt, och kom och lade sig bakför en kornskyl: och hon kom sakta, och lyfte upp kläderna wid hans fötter, och lade sig.

8. Wid midnattstid wardt mannen förfärad och tog om sig, och si, en qwinna låg wid hans fötter.

9. Och han sade: Ho är du? Hon swarade: Jag är Ruth, din tjenarinna, sträck ut din winge öfwer din tjenarinna; ty du är arfwingen.

Det war ett wanligt bruk i Israel wid äktenskapets ingående, att brudgummen sträckte en flik af sin mantel öfwer bruden, Hes. 16: 8. Dessa ord innebära således en tydlig bön om ett lagligt äktenskap, och efter lagens föreskrift om det så kallade swågeräktenskapet hade en enka rättighet att begära detta af sin aflidne mans broder eller närmaste slägtinge. Hon behöfwer således endast nämna, att han är arfwingen eller lösensmannen, så har hon anfört ett tillräckligt skäl för sin begäran.

10. Han sade: Wälsignad ware du HERranom, min dotter, du hafwer sedermera gjort en bättre barmhertihet än tillförene, att du icke hafwer gått efter ynglingar, rika eller fattiga.

Boas, såsom en from Israelit, uppskattar denna allwarsamma sak med det djupa, fromma allwar, som höfwes. Han icke blott erkänner rättmätigheten af Ruths önskan, utan anser den såsom ett bewis på hennes fromma slägtkärlek och pligtenliga åstundan att upprätthålla sin aflidne mans familj och namn i Israel. Boas berömmer derföre den unga qwinnan, att hon tänkte på denna pligt, oaktadt han war en till åren kommen man, och således hos henne den önskan kunnat uppstiga att få en yngre man till make.

11. Nu min dotter, frukta dig icke; allt det du säger, will jag göra dig: förty hela staden af mitt folk wet, att du är en dygdesam qwinna.

12. Det är sannt, att jag är arfwingen; men en annan är närmare än jag.

13. Blif i natt; i morgon om han tager dig, är så godt: lyster honom ock icke taga dig, så will jag taga dig, så wisst som HERren lefwer; sof intill morgonen.

[ band I, 483 ]14. Och hon sof intill morgonen wid hans fötter: och hon stod upp förr än någon den andra känna kunde, och han sade: Låt icke uppenbart warda, att någon qwinna är kommen till logen;

Äfwen det onda skenet war Boas angelägen att undwika, såsom ock Aposteln säger: Flyr allt det som ondt synes. Hwarken den förståndige Boas eller den fromma Ruth tillät sig att ens tänka på någonting syndigt wid detta enskilda möte. Den Heliga Skrift framställer båda såsom genomträngda af Gudsfruktan och ett fromt allwar. Och ännu tänkte båda på möjligheten af ett annat äktenskap än dem emellan.

15. Och sade: Räck hit din mantel, som du hafwer uppå, och håll honom fram; och hon höll honom fram, och han mätte sex mått korn, och lade på henne. Och han kom i staden;

16. Men hon kom till sin swära, den sade: Huru går det med dig, min dotter? Och hon sade henne allt, det mannen hade gjort henne,

17. Och sade: Dessa sex mått korn gaf han mig, ty han sade: Du skall icke komma med tomma händer till din swära.

18. Hon sade: Låt oss bida, min botter, till dess du får se, hwart ut det will; ty mannen wänder icke igen, med mindre han gör der i dag en ända med.

4. Capitel.

Ruths bröllop, barn. Davids ätt.

Boas gick upp i porten, och satte sig der; och si, när arfwingen gick der fram, talade Boas till honom och sade: Kom och sätt dig här, ehuru* ditt namn är. Och han kom och satte sig. *1 Sam. 21: 2.

Ehuru ditt namn är betyder antingen att Boas icke nämnde namnet, eller att det för någon orsaks skull blef utelemnadt, då denna berättelse skrefs.

2. Och han tog tio män af de äldsta i staden, och sade: Sätter eder här. Och de satte sig.

Enligt lagen, 5 Mos. 25: 7, måste en sådan sak åtgöras inför de äldsta.

3. Då sade han till arfwingen: Naemi, som ifrån de Moabiters land igenkommen är, bjuder ett stycke åker falt, som hörde wår broder EliMelech till.

4. Derföre tänkte jag, att jag skulle det kungöra dig, och säga: Will du komma det i ditt arf, så köp det inför borgarena och inför de äldsta af mitt folk.* Will du ock icke komma det i ditt arf, så säg mig det, att jag må weta det: ty här är ingen arfwinge till, annan än du, och jag näst dig. Han sade: Jag will komma det i mitt arf. *5 Mos. 25: 7.

5. Boas sade: När du köper åkern af Naemi hand, så måste du ock taga Ruth den Moabitiskan, den dödes hustru, att du må uppwäcka den döde namn till hans arfwedel.

6. Då hade han: Jag kan icke blifwa wid arfwet, att jag tilläfwentyrs icke förderfwar min arfwedel; lös du hwad jag lösa skulle, ty jag kan icke lösa den.

Om denne arfwingen hade tagit Ruth till äkta, så skulle den förstfödde sonen af detta äktenskap icke hafwa blifwit ansedd såsom hans son, utan såsom en son af Mahlon, Ruths förra man, och åkern skulle hafwa warit denna sons arf. Men nu war hos denne man ingen så stor brödrakärlek och oegennytta, att han kunde finna sig wid att gifwa både sitt namn och sina bördspenningar till upprättande af sin aflidne broders slägt i Israel. Derföre afsade han sig bördsrätten.

7. Och det war en gammal sedwänja i Israel, när en någonting icke ärfwa eller köpa wille, till att all ting skulle fast blifwa, så drog han sin sko utaf, och fick den andra: det war då till ett wittnesbörd i Israel.

Se 5 Mos. 25: 5.

8. Och arfwingen sade till Boas: Köp du det: och drog sin sko af.

Genom denna sinnebildliga handling bekräftade denne frände inför de äldsta, att han till fullo och för alltid afsade sig bördsrätten.

9. Och Boas sade till de äldsta och till allt folket: I ären i denna dag wittnen, att jag hafwer köpt allt det EliMelech, och allt det Chilion och Mahlon tillhörde, utaf Naemi hand.

10. Dertill tager jag ock Ruth den Moabitiskan, Mahlons hustru, mig till hustru, att jag må uppwäcka den döde namn i hans arfwedel, och hans namn icke skall utrotadt warda ibland hans bröder och utur hans rums portar: dess ären I wittnen i denna dag.

11. Och allt folkel, som i porten war, samt med de äldsta, sade: Wi äro wittnen; HERren göre den qwinnan, som kommer i ditt hus, såsom Rachel* och Lea,† hwilka båda hafwa uppbyggt Israels [ band I, 484 ]hus; och blif ärlig hållen i Ephrata, och war namnkunnig i Bethlehem. *1 Mos. 30: 24, [et]c. †Cap. 29: 32, [et]c.

Denna lyckönskan gick rikligen i fullbordan, ty Boas blef en stamfader till David och Davids Son.

12. Och ditt hus ware såsom Perez* hus, hwilken Thamar födde Juda, utaf den säd, som HERren dig gifwande warder af denna qwinna. *1 Mos. 38: 29.

Bethlehemiterna härstammade från Perez, derföre tala de med wördnad om sin stamfader.

13. Så tog Boas Ruth, att hon wardt hans hustru: och när han låg när henne, gaf HERren henne, att hon wardt hafwande, och födde en son.

14. Då sade qwinnorna till Naemi: Lofwad ware HERren, som hafwer låtit dig icke fattas arfwinge i denna tiden, att hans namn må blifwa i Israel.

Genom hwarje ny nådebewisning få fromma menniskor ökade anledningar att lofwa och prisa Herrans namn. Den nyfödde sonen blef slägtens upprätthållare och en stamfader till wår Frälsare; ty han blef Davids farfader.

15. Han warder dig kommande till lif igen, och försörjande dig i din ålder: ty din sonhustru, som dig älskat hafwer, hafwer födt den dig bättre är än sju söner.* *1 Sam. 1: 8.

16. Och Naemi tog barnet, och lade det i sitt sköt, och wardt dess amma.

17. Och hennes grannhustrur gåfwo honom ett namn, och sade: Naemi är födt ett barn; och de kallade honom Obed; han är Isai fader, som är Davids fader.

Obed betyder: den tjenande. Föräldrarne synas med detta namn hafwa welat antyda, att de wille egna honom åt Herrans tjenst, och önskade, att han skulle tjena Herrans sak. Genom Obed war nu Mahlons slägt återupprättad.

18. Detta är Perez börd:* Perez födde Hezron. *1 Chrön. 2: 4.

Här upptages stamtaflan ifrån Perez, hwilken äfwen war född genom ett sådant slägtäktenskap.

19. Hezron födde Ram;* Ram födde Amminadab. *Matth. 1: 3.

20. Amminadab* födde Nahesson; Nahesson födde Salmon. *Luc. 3: 33.

21. Salmon födde Boas; Boas födde Obed.

22. Obed födde Isai; Isai födde David.

Om man ifrån de 480 åren, 1 Kon. 6: 1, afdrager de 40 åren, som Israeliterna woro i öknen, de 70 åren af Davids lifstid, 2 Sam. 5: 4, och de 4 första åren af Salomos regering, 1 Kon. 6: 1, så återstå från Israels intåg i Canaan till Davids födelse 366 år. Då Israel inkom i Canaan, lefde Salmon, ty han tog Rahab till äkta, Jos. 6: 25, Matth. 1: 5, och man ser, att i en så lång tidsrymd blott 4 slägtleder nämnas, nemligen Salmon, Boas, Obed och Isai, som för några synes otroligt, men Rahab kan hafwa warit ganska ung wid Canaans intagande af Israeliterna, och Boas kan hafwa warit sent född. Han tog Ruth till äkta i sin ålderdom, såsom man ser af Cap. 4: 10. Obed kan äfwen i sin ålderdom hafwa födt Isai. Isai war en af de äldsta män i Israel och David war hans yngsta son. 1 Sam. 17: 12–14.

Såsom en genom nåden helgad blodådra går nu allt ifrån Adam till Christus genom fyra årtusenden en stamtafla, som wisar wår Frälsares härkomst, och om det wore något adelskap att kunna uppräkna bestämda anor ända upp till menniskoslägtets första stamfader, så kan denna wärdighet med största klarhet bewisas tillhöra Davids Son. Men då wår Frälsare kallar sig menniskones son, så nämnes aldrig detta såsom något företräde, utan dermed uttryckes, att Han såsom en af wårt slägte, såsom den högste och förnämste, såsom den ende syndfria af Adams fallna barn, står för oss såsom Medlare och Försonare. Han är icke en för oss främmande ande, utan, ehuru Han såsom Gud är ett oändligt högre wäsende än wi, så är Han dock tillika en menniska såsom wi, och blodsförwandtskapen emellan Adam och Christus, emellan wår förste stamfader, i hwilken wi äro fallne, och den andre andliga stamfadren, i hwilken wi blifwit återupprättade, framlägges på åtskilliga ställen i Skriften, hwilka, då de samlas, utgöra ett sammanhängande helt.

Bland wår Frälsares stammödrar äro således tre hedniska qwinnor, nemligen Thamar, 1 Mos. 38, samt Rahab och Ruth, hwilka twå sednare genom sann tro blefwo införlifwade med Herrans folk och upptagna i Hans förbund. De utgöra liksom personliga lefwande profetior om hedningarnes upptagelse i Herrans förbund och deras införlifwande med det andliga Israel.

Ände på Ruths Bok.