Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Andra Boken de Maccabeers

←  Första Boken de Maccabeers

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Andra Boken de Maccabeers

Stycken af Esthers Bok  →

Den Andra Boken de Maccabeers.

Inledning.

Det är utan grund detta kallas den Andra Maccabeernas bok, ty det är icke en fortsättning af Maccabeernas historia, utan den innehåller blott några af de första händelserna, som berättas i Maccabeernas första bok, ehuru de berättas olika; och dessutom innehåller denna bok sådana händelser, som tilldragit sig förr än de som meddelas i den första boken. Luther säger: ”Och snarast sagdt: såwäl som den första boken kunde hafwa wordet intagen i talet bland den Heliga Skrifts böcker, så wärdskylt är den andra boken der utkastad; ändock här är wäl något godt uti. Men detta allt stånde till läsaren, att han sjelf härom känner och dömer.”

1. Capitel.

Juda wälstånd. Antiochi död. Templets rening, Elden funnen. Nehemie bön.

Wi Judar, edra bröder, som i Jerusalem och i hela Judiska landet bo, önska eder Judar wåra bröder, som uti Egypten ären, helsa.

2. Gud wälsigne eder, och tänke på sitt förbund, som Han Abraham, Isaac och Jacob sina trogna tjenare tillsagt hafwer;

3. Och gifwe eder ett rättsinnigt hjerta, att I uti hans lag faste och beständige blifwen;

4. Och förläna eder, att I flitige ären i Hans bud; och tröste eder;

5. Han höre edra böner, och ware eder nådelig, och öfwergifwe eder icke i nöden;

6. Alltså bedja wi alltid för eder.* *Eph. 6: 18.

7. Wi skrefwo eder till i wår högsta nöd, då Jason och hans anhang ifrån det heliga landet och ifrån riket affällig wardt;* *2 Macc. 4: 10, 11.

8. Och uppbrände wåra portar, och utgöto oskyldigt blod; då bådo wi, och HErren bönhörde oss, och wi offrade Honom semlomjöl,* och upptände lamporna,† och lade skådobröden** fram; *3 Mos. 2: 1. †2 Mos. 25: 37. **cap. 25: 30.

9. Och begärom nu, att I wiljen hålla kyrkowigning med oss i den månaden Caslev.* *1 Macc. 4: 56, 59.

10. Datum i hundrade nio och sextionde året i konung Demetrii tid.* Wi i Jerusalem och hela Judeen, samt med de äldsta, och Johannes, önskom Aristobulus, konung Ptolemei skolmästare, som af presterlig slägt är, och de andra Judar, som uti Egypten äro, helsa. *1 Macc. 11: 19.

Efter den Selevcidiska tideräkningen, se 1 Macc. 1: 11.

11. Wi må wäl tacka Gud, att Han oss utur så stor nöd förlossat hafwer, wi som oss emot en sådan mäktig konung wärja måste;

12. Ty Gud hafwer wåra fiender utur den heliga staden bortdrifwit allt in i Persien;

13. Der wardt konungen med sin oöfwerwinneliga här i Nane tempel dräpen af Nane presters list.* *1 Macc. 6: 16. 2 Macc. 9: 28.

Detta strider mot 1 Macc. 6: 16.

14. Ty då Antiochus dit kom samt med sina wänner till den gudinnan Diana, lika som han wille bedas till henne, och alla penningar utur templet till en brudskatt taga;

15. Och då Nane prester det framburo, och han med några uti kapellet gången war, lyckte de templet efter sig igen;

16. Och kastade honom och alla, de med honom woro, med stenar ihjäl; sedan höggo de honom i stycken sönder, och kastade dem ut.

17. Gudi ware lof alltid, att Han de ogudaktiga så borttagit hafwer.* *2 Macc. 9: 5.

18. Så, efter wi på femte och tjugonde dagen i Caslev månad akta begå templets rening, så hafwa wi det welat eder kunnigt warda, på det I ock densamma högtiden med oss begå mågen; lika som man den dagen begår, på hwilken Nehemias elden funnit hafwer, då han templet och altaret byggde, och åter offrade.

19. Ty då wåra fäder bortförde wordo i Persien, förgömde presterna elden* af altaret uti en djup torr grop och förwarade honom, så att ingen fick weta det.† *3 Mos. 6: 13. †2 Macc. 2: 5, 6.

Om eldens förwarande samt om tabernaklets och arkens gömmande, cap. 2: 1, 4, finnes ingen underrättelse hos Jeremias, eller hos Nehemias och Esra.

20. Som nu efter många år Nehemias efter Guds wilja hem igen af konungen sänd wardt, sände han samma presters efterkommande, som elden bortgömt hade, att de skulle söka honom upp igen; men som de oss hafwa förstå låtit, funno de ingen eld, utan ett tjockt watten;

21. Detsamma bad han dem uppösa och frambära. Då nu all ting till offret redo war, befallde Nehemias att de skulle gjuta det wattnet på weden och på offret, som på weden låg.

22. Som de nu det gjort hade, och solen wäl uppkommen war, och molnet förgånget war, då upptändes der en stor eld; dess förundrade sig alle.

Hade detta under händt i Nehemie tid, så skulle det säkert hafwa blifwit anfördt i Nehemie bok, såsom ett herrligt tecken till Herrans närwaro bland de betryckta Israeliterna.

23. Då begynte presterna och folket till att bedja, till dess att offret uppbrändt war, och Jonathas sjöng före; men de andre swarade honom med Nehemia.

24. Men detta war Nehemie bön: HErre wår Gud, du som all ting skapat hafwer, och är förskräcklig, stark och rättwis, och barmhertig, och allena den rätte och gode konungen;

25. Du som allena alla gåfwor gifwer,* du som allena rättfärdig, allsmäktig och ewig är; du som förlossar Israel ifrån allt ondt; du som wåra fäder utwalt och helgat hafwer: *1 Cor. 12: 11. Eph. 4: 8.

26. Anamma detta offret för allt Israels folk, och bewara och helga ditt arf;

27. Hemta oss, som förströdde äro, tillsammans igen; förlös dem som hedningarna tjena måste, och se till oss som föraktade äro, der hwar man stygges wid; på det hedningarne dock förnimma måga, att du wår Gud är.* *3 Mos. 26: 44.

28. Straffa dem som oss undertrycka, och oss med stort högmod all skam pålägga;

29. Plantera åter ditt folk i ditt heliga rum, såsom Mose sagt hafwer.* *5 Mos. 30: 3. 2 Macc. 2: 18.

30. Sedan sjöngo presterna lofsånger dertill, till dess att offret förtärdt wardt.

31. Derefter böd Nehemias gjuta det watten, som qwar war, på de stora stenar.

32. Der gick ock en låge upp; men det wardt förtärdt af eldens låga på altaret;* *1 Kon. 18: 38.

33. Detta wardt straxt uppenbart, och kom in för konungen af Persien, huru i de rum, som elden förgömd war, wardt watten funnet, och detsamma hade upptändt offret.

34. Så försökte konungen det ock, och lät utsöndra det rummet och frikalla det;

35. Och gaf mycket guld dertill.

36. Och Nehemie stallbröder kallade det rummet Nechpar, det uttydes rening; somlige kalla det ock Nephthar.

2. Capitel.

Tabernaklet, arken [et]c. gömde. Judarnes, Jasons böcker.

Man finner ock i skrifterna, att Jeremias propheten* hade befallt dem som bortförde wordo, att de elden med sig taga skulle, der tillförene om sagdt är;† *Jer. 29: 8. †2 Macc. 1: 18.

2. Och fått dem lagen med, på det de ju HErrans bud icke förgäta skulle, och icke låta förföra sig, när de de gyldene och silfwerafgudar och deras prydning såge.* *Bar. 6: 3.

3. Och befallte dem mycket sådant mer, att de lagen utur sitt hjerta icke skulle falla låta.

4. Så stod ock uti samma skrift, att propheten efter Guds befallning hade budit dem, att de wittnasbördsens tabernakel och arken* med sig taga skulle. *2 Mos. 25: 10; cap. 40: 2.

Dessa ord synas strida mot Jer. 3: 16; men det är wisserligen mycket sannolikt, att Israeliterna sökte undangömma dessa heliga ting, på det de icke måtte falla uti hedningarnas händer.

5. Som de nu kommo till det berget, der Mose uppå warit och Guds arfland sett hade,* fann Jeremias en grop; der inne förgömde han tabernaklet och arken och rökofferaltaret, och täppte hålet sedan till. *5 Mos. 34: 1.

6. Men somlige, som ock med gingo, wille märka och teckna rummet; men de kunde icke finna det.

7. Då Jeremias det förnam, straffade han dem, och sade: Detta rummet skall ingen menniska finna eller weta, till dess HErren sitt folk åter tillhopa förer, och dem nådelig warder: då skall HErren wäl uppenbara det.

8. Och man skall då få se HErrans härlighet i en molnsky,* såsom han i Mose tid syntes; och lika som Salomo bad,† att han det rummet helga wille. *2 Mos. 13: 21; cap. 40: 34. 4 Mos. 9: 15. 1 Kon. 8: 10. 2 Chrön. 5: 13, 14; †cap. 6: 20.

9. Och Jeremias förtäljde dem också, huru Salomo offrade,* då templet wigdes och redo war; *1 Kon. 8: 5.

10. Och huru Mose bad HErran, och elden af himmelen förtärde offret;* alltså bad Salomo, och elden förtärde ock bränneoffret.† *3 Mos. 9: 24. †1 Kon. 18: 38. 2 Chrön. 7: 1.

11. Och såsom Mose sagt hade, att hans offer skulle af eld förtärdt warda, och icke ätet;* *3 Mos. 10: 16.

12. Alltså offrade Salomo ock i åtta dagar.* *1 Kon. 8: 62, 65.

13. Detta allt finner man i skrifterna, som i Nehemie tid skrifwna äro; och lika som han konungarnas, propheternas och Davids böcker och konungabref om offer åter tillhopa sökte, och ett libri upprättade;

Ett libri, d. ä. en boksamling.

14. Alltså gjorde ock Judas, och hwad böcker der förkomne woro, medan örlig i landet war, hemtade han tillsammans;

15. Och wi hafwa dem här; wiljen I läsa dem, så låter hemta dem ifrån oss.

16. Efter wi nu sådan högtid begå wilja, så hafwa wi welat eder det skrifwa; ty det hörer eder till, att I det ock hållen.

17. Men wi hoppas till Gud, att HErren som sitt folk hjelper, och oss arfwet igen gifwer; nemligen riket och presterskapet och helgedomen;

18. Såsom Han i lagen utlofwat hafwer, skall snart förbarma sig öfwer oss; och skall utur wida werlden åter föra oss tillhopa till det heliga rummet;* *5 Mos. 30: 3. 2 Macc. 1: 29.

19. Såsom Han oss allaredan utur stor olycka hulpit, och rummet renat hafwer.* *1 Macc. 4: 43.

20. Men den historien om Judas den Maccabeen, och hans bröder, och om den öfwersta prestens rening, och huru man altaret wigt hafwer;

21. Och om örliget emot Antiochus den ädla,* och hans son Evpator;† *1 Macc. 1: 11; †cap. 6: 17.

22. Och om tecknen af himmelen, hwilka dem som Judaskapet manligen beskyddade, uppenbarade wordo, att de som ett sådan liten hop woro, hela landet skinnat, och en stor myckenhet af hedningarna på flykten slagit, och efter dem jagat hafwa;

23. Och ytterligare om templet, huru man det åter byggt,* såsom man det allaredan allestädes wet, och staden sin frihet igen fått hafwer, så att all annan lag aflagd är, och allena HErrans skall hållen warda, hwilken oss nu godt will och nådelig är; *1 Macc. 13: 53; cap. 14: 15.

24. Detta och annor ting flere, ber Jason fem böcker af gjort hafwer, det akta wi här på det kortaste tillhopa draga;

25. Ty wi se, huru talet tillhopa mängdt är, så att det will swårt wara historierna, som så tillhopa blandade äro, rätt fatta;

26. Derföre hafwa wi welat så göra det, att man gerna skulle läsa det, och lättare behålla det kunna, och hwar man nyttigt wara.

27. Och sannerligen, wi märka, att det oss wäl swårt wara will, att wi oss den mödan företagit hafwa; ty der will mycket omak och stor flit till.

28. Lika som det icke utan arbete tillgår, der en en måltid bereda och gästerna wäl pläga will; likwäl wilja wi dock intet se der till, utan denna möda andra till tjenst gerna uppå oss taga.

29. Uti historien i sig sjelf wilja wi intet förwandla; utan låta det blifwa, såsom det tillförene skrifwet är, undantaget, att wi det kortare tillhopa draga wilja.

Af dessa verser är tydligt, att bokens författare icke wäntar, att hans arbete skall anses såsom canonisk bok eller ingifwen af Guds Anda.

30. Och lika som en timmerman, när han ett nytt hus bygger, intet widare tänker, än att han så gör det, att det ett bestånd hafwer; men huru man det måla eller pryda skall, der låter han en annan för sörja;

31. Alltså wilja wi ock göra; wi wilja den som historien i förstone skrifwit hafwer, derföre sörja låta, huru han all ting talat, och alla stycken med flit utarbetat hafwer.

32. Men wi wilja intet mer göra, än som allrakortast författa summan.

33. Och wilja nu gå till historien, och detta såsom till ett ingång sagt hafwa; på det förspråket icke större warder än hela historien.

3. Capitel.

Templets skatt. Heliodori näpst.

Som man nu åter i god frid i Jerusalem bodde, och lagen hade sin gång, efter den öfwerstepresten Onias så from war, och så fliteligen aktade der uppå.

2. Wordo ock konungarna benägne till att ära staden, och sände härliga skänker i templet;* *1 Macc. 10: 30, [et]c.

3. Så att Seleucus, konungen i Asien, utaf sina embeten skicka lät all omkost, som man till offret behöfde.

Seleucus Philopator, af Judarne kallad Soter.

4. Nu war på den tiden en templets fogde, som het Simon, en BenJamit, han war öfwerste prestens owän, derföre att han honom hans skalkhet i staden icke städja wille.

5. Men efter Onias honom för mäktig war, for han* bort till Apollonius, Thrasei son, höfwitsmannnen i nedra Syrien och Phenicien; *2 Macc. 4: 1, 4.

6. Och sade honom, huru gudskistan i Jerusalem öfwermåttan rik af penningar war, och hade öfwerflödeliga nog, så att man till offret intet behöfde, och att konungen måtte det wäl till sig taga.

7. Då nu Apollonius till konungen kom, sade han honom, hwad Simon honom om penningarna sagt hade; då utskickade konungen Heliodorus, sin kamererare, och gaf honom befallning, att han skulle de penningar hemta.

8. Heliodorus gjorde straxt redo, och gaf före, att han skulle i nedra Syrien och Phenicien ränta uppbära; men hans mening war, att han konungens befallning uträtta wille.

9. Som han nu till Jerusalem kom, och öfwerstepresten honom wänligen undfått hade, förtäljde han honom, hwad hans herre honom befallt hade, och hwarföre han der kommen war; och frågade, om det så war, eller icke.

10. Då swarade honom den öfwerstepresten: Det är en del när oss nedersatt i god tro, den enkor och faderlösa barn tillhörer;

11. Det andra är Hircani Tobie, den en dråpelig man war; och att det war ingalunda, såsom den förrädaren Simon sagt hade, utan war icke mer än fyrahundra centner silfwer och tuhundra centner guld;

12. Så wore det en stor orätt, att taga det så bort, och dem som sitt det heliga templet, som i hela werlden högt äradt och friadt är, betrott hade, deras ifrån beswika skulle.

13. Men Heliodorus blef wid konungens befallning, och sade, han måste ju taga det;

14. Och kom på en bestämd dag i templet, och wille bese det; då wardt en stor jemmer i hela staden;

15. Presterna lågo i sin heliga skrud för altaret, och åkallade Gud i himmelen, hwilken sjelf budit hade, att man det, som när en i god tro nedersatt är, icke förfara skall, att Han dem, som sitt på det rummet i god tro nedersatt hade, wille det förwara.

16. Men den öfwerstepresten hade sig så ömkeligen, att honom ingen utan stort medlidande anse kunde;

17. Ty man såg det på hans ansigtes hy, att han i stor ångest war;

18. Ty han war så allstinges förskräckt, att han darrade; der man lätteligen af märka kunde, huru sorgfullt hjertat war. Men folket här och der i husen lupo tillhopa, och bådo tillsamman, efter de sågo, att templet i föraktelse komma skulle.

19. Och qwinnorna drogo säckar uppå sig, och lupo omkring gatorna; och jungfrurna, som eljest ibland folket icke gingo, lupo till porten och uppå murarna; somliga lågo i fenstren,

20. Och lyfte allesammans sina händer upp till himmelen, och bådo.

21. Det war både jemmerligt, att folket så allsinges förskräckt, och öfwersteprestan så bedröfwad war.

22. Medan de nu så den allsmäktiga Gud åkallade, att Han dem, som det godset der i god tro insatt hade, det förwara wille,

23. Tänkte Heliodorus sitt uppsåt uträtta; och som han wid gudskistan stod med krigsknektar,

24. Gjorde den allsmäktige Guden ett stort tecken, så att han, och de som när honom woro, sig för Guds makt förskräckte, och i stor räddhåga neder till marken föllo.

25. Ty de fingo se en häst, den wäl utpyntad war, der satt en förfärlig riddare uppå; den rände med all makt till Heliodorus, och sprang uppå honom med främre twå fötterna, och han, som satt på hästen, hade en helt gyldene harnesk uppå.

26. De sågo ock twå unga män, som starke och dägelige woro, och ganska wäl klädde; de stodo på båda sidor wid Heliodorus, och slogo med all makt uppå honom,

27. Så att han af wanmaktighet seg neder till jorden, och synen förgicks honom.

28. Så togo de honom, som nyligen med stort prål och med alla sina krigsknektar in i skattkammaren gången war, och buro honom ut på en stol, och hans makt halp honom platt intet;

”Detta exempel måga för ögonen hafwa alla de, som så djerfweligen bortröfwa det, som till kyrkor och gudstjensten lagdt är; ty Gud hafwer icke anseende till någons makt eller wälde; och finner wäl medel sådant Guds förakt till att straffa efter som det wärdt är.” Men hela berättelsen i v. 25, 26 bär prägeln af Rabinisk utmålning.

29. Så att man HErrans Guds kraft uppenbarligen märka kunde; och han låg så för döden, och talade icke ett ord.

30. Men Judarna lofwade Gud, att Han sitt tempel så ärat hade; och templet, som tillförene med räddhåga och förskräckelse fullt warit hade, wardt nu fullt med glädje och fröjd, efter detta den allsmäktiga Guds tecken.

31. Men somlige af Heliodori wänner kommo och bådo Onias, att han dock wille bedja HErran, att Han Heliodorus, som nu låg i själtåget, lifwet skänka wille.

32. Men efter öfwerstepresten fruktade, att konungen måtte få en ond tanke till Judarna, lika som de Heliodorus något gjort hade, offrade han för honom, att han måtte helbregda warda.

33. Och då han bad, syntes åter de twå unge männerna i deras förra klädnad, och sade till Heliodorus: Tacka den öfwerstepresten Onias fliteligen; förty för hans skull hafwer HErren dig lifwet skänkt;

34. Och förkunna allestädes HErrans stora kraft, efter du af himmelen straffad är; och då de det talat hade, förswunno de.

35. Men Heliodorus offrade HErranom, och lofwade Honom mycket, att Han honom lifwet igen gifwit hade; och tackade Onias, och for sedan till konungen.

36. Och sade åt hwar man, huru han med sina ögon den Allrahögstas werk sett hade.

37. Men när konungen frågade, hwem han mente att han till Jerusalem sända skulle, den något uträtta måtte;

38. Swarade honom Heliodorus: Om du någon owän hafwer, eller en, som aktar drifwa dig utaf riket, honom sänd dit; om densamme så straffad warder som jag straffad är, och kommer der af med lifwet, så må du wäl taga honom igen.

39. Ty Gud är krafteligen i det rummet, och den som i himmelen bor, ser der till, och hjelper det; och de som der skada göra wilja, dem straffar Han, och slår dem ihjäl.

40. Detta ware nu nog sagdt om skattkammaren och Heliodorus.

4. Capitel.

Jason, Menelaus, Tysimachus öfwersteprester. Onie död.

Men Simon, som skatten och sitt fädernesland så förrådt hade,* talade allt ondt om Onias, huru han sådan ofärd hade åstadkommit, som Heliodorus wederfaren war; *2 Macc. 3: 4.

2. Och gaf honom skuld, att han sökte efter warda herre i landet; ändock han staden allt godt gjorde, och war sitt folk huld, och tog granneligen wara på Guds lag.

3. Då nu hatet och nitet så stort war, att Simons anhang några deröfwer ihjäl slogo;

4. Och Onias såg, att mycket ondt utaf sådan twedrägt komma måtte, efter Apollonius, höfwitsmannen i nedra Syrien så förgrymmade sig, och Simons arghet styrkte,* for han till konungen; *2 Macc. 3: 5, 7.

5. Icke till att beklaga sitt folk, utan landet och folket till godo;

6. Ty han såg, om konungen intet gjorde dertill, så wore det omöjligt länge behålla frid eller stilla Simons ondska.

7. Men då Seleucus död war, och regementet till Antiochus den Ädle* kom, stod Jason, Onie broder, efter öfwersta prestadömet; *1 Macc. 1: 11.

8. Och sade konungen till, om han det så beskaffade, tre hundra och sextio centner silfwer, och af den andra uppbörden åttatio centner.

9. Och derutöfwer sade han honom ännu eljest till hundrade och femtio centner, om man honom tillåta wille, att han upprättade der spelhus, och dem i Jerusalem efter de Antiocheners sätt lärde.

Spelhus: fäktskolor.

10. Då konungen detta belefwade, och han prestadömet fick, så wande han straxt sitt folk uppå det hedniska sättet;

Der afguderi och en falsk gudstjenst får öfwerhand, der aktas icke någon rättwisa, ärlighet, ed, tro eller löfte: utan girighet, högfärd, swek och orättfärdighet gå öfwer allt, såsom man här se kan med Jason, Antiochus, Menelaus, Andronichus, Lysimachus, ty afguderi är ett upphof till allt ondt.

11. Och det goda lofliga sättet, af de gamla konungar skickadt, lade han platt af; genom Johannes, Eupolemi fader, den i Rom sänd war,* till att göra förbund med de Romare; och bortlade de gamla ärliga lagar, och upprättade andra oärliga sätt igen. *1 Macc. 8: 17.

12. Under borgen byggde han ett spelhus, och skickade att de starkaste unge män sig der inne öfwa måste.

13. Och det hedniska wäsendet fick alltså öfwerhanden;

14. Så att presterna intet mer aktade på att offra, eller på templet, utan lupo i spelhuset,* och sågo huru man der båll slog, och andra spel dref; *1 Macc. 1: 15.

15. Och läto alltså deras fäders seder fara, och hölle de hedniska seder för kosteliga.

16. De måste ock wäl betala det; och de samma, som de sådana spel wille efter göra, skickade Gud öfwer dem, och de måste straffa dem;

17. Ty med Guds ord är icke till skämtandes; det finner sig dock på sistone.

18. Då man nu det stora spelet i Tyrus höll, och konungen der sjelf när war,

19. Sände den skalken Jason några Antiochener ut, likasom de hade warit af Jerusalem, att de ock det spelet skåda skulle; och sände med dem dit trehundrade drachmas, att man Herculi deraf offra skulle; men de som det befaldt war, sågo, att det intet wille skicka sig, och wille intet bruka dertill, utan lägga det till något annat;

20. Derföre, ändock han det till Herculis offer sändt hade, så beställde de dock skeppsrustning der före.

21. Men efter Ptolemeus Philometor, den unge konungen i Egypten, sin första riksdag utropat hade, sände Antiochus Apollenius, Mnestei son, till samma riksdag in uti Egypten; men då han förnam, att man icke wille hafwa honom till en förmyndare, for han tillbaka igen, och tänkte, huru han sitt rike i frid förwara måtte; och kom till Joppe, och dädan till Jerusalem.

22. Och wardt af Jason och hela staden härligen undfången, och intagen med bloss och stor triumph; sedan drog han i Phenicien igen.

23. Men efter tre år sände Jason Menelaus, förenämnda Simons broder dit, att han skulle föra konungen penningar, och att gifwa honom tillkänna om några saker, som då af nöden woro.

24. Och då han när konungen i ynnest kom, smickrade han för honom, och skaffade öfwersta prestadömet in till sig, och gaf konungen trehundrade centner silfwer mer än Jason;

25. Och kom alltså med konungens befallning till Jerusalem igen, och handlade icke såsom en öfwersteprest, utan som en grym tyrann och som ett grufweligt wilddjur.

26. Alltså wardt Jason, som sin broder ifrån sitt embete drifwit hade, åter afdrifwen af en annan, och måste fly in uti de Ammoniters land.

27. Och Menelaus behöll regementet; men då han de penningar, som han lofwade konungen, icke kunde tillsamman komma;

28. Och Sostratus, höfwitsmannen på borgen, det krafde, såsom konungen honom befallt hade, lät konungen dem båda för sig komma;

29. Och satte Menelaus af, och skickade hans broder Lysimachus i hans stad, och Sostratus satte han till embetsman i Cypren.

30. Då det alltså bestäldt war, gjorde de Tharser och Malloter ett uppror, derföre att de åt konungens frilla skänkte woro.

31. Då war konungen hastigt uppe, att han det uppror stilla måtte; och lefde den försten Andronichus der för en stadhållare.

Lefde: Lemnade.

32. Då Menelaus det förnam, tänkte han, att han läglighet hade, till att åter komma till sitt stånd igen; och stal några gyldene klenodier utur templet, och skänkte dem Andronichus; och somt sålde i Tyrus och i andra omliggande städer.

33. Då Onias det fick weta, gaf han sig till ett fridkalladt rum i Daphne, hwilket för Antiochien ligger, och straffade honom.

34. Men Menelaus kom till Andronichus allena, och förmanade honom, att han Onias gripa skulle; det gjorde han, gick till honom, och talade för honom med list, gaf honom ock sin hand och en ed derpå, så att han kom honom utur sin frihet; ty han wisste, att Onias försåg sig intet godt till honom; och då han nu så hade kommit honom der ut, drap han honom emot all rätt;

35. Detta gjorde icke allena Judomen ondt, utan det förtröt ock många af hedningarna, att han den fromma mannen så oredeligen dräpit hade.

36. Då nu konungen alla saker i Cilicien uträttat hade, och drog åter hem igen, lupo Judarna i alla städer till honom; och somlige af hedningarna desslikes, och klagade för honom, att Onias oskyldig dräpen war.

37. Och Antiochus bekymrade sig af hjertat der swårligen om, och tyckte illa wara, att den ärlige, fromme mannen så jemmerligen förgjord war.

38. Och förgrymmade sig öfwer Andronichus, och lät afkläda honom purpurklädet, samt med annan prydning, och föra honom kring om hela staden, och på sistone lät afrätta honom på samma rum, der han Onias dräpit hade; alltså straffade honom Gud igen efter hans förtjenst.

39. Men som Lysimachus af sin broders Menelai råd utaf templet mycket stulit hade, och ropet ibland folket kommet war, församlade sig menigheten emot Lysimachus, då de gyldene klenodier redan en stor hop borta woro.

40. Då nu menigheten sig församlat hade, och swårligen wred wardt, rustade Lysimachus tretusen män, och wille wärja sig med makt; och satte öfwer dem en gammal listig höfwitsman.

41. Då borgarena det sågo, togo somlige stenar, somlige starka stänger, somlige kastade dem aska under ögonen;

42. Så att ganska många af dem sårade, och somlige platt nederslagne wordo, och de andra alla sin wäg lupo; och den tempelröfwaren grepo de wid skattkammaren.

43. Sedan togo de sig före att hafwa honom för rätta.

44. Och efter konungen till Tyrus kommen war, läto de tre rådets sändningabud sätta saken framför honom, att han en dom deröfwer säga skulle.

45. Som nu saken wille gå Menelaus under ögonen, lofwade han Ptolemeus en stor hop penningar, om han honom när konungen lös bedja kunde.

46. Då gick Ptolemeus allena till konungen i hans sal, der han sig i swalade, och talade honom i det sinnet:

47. Att han Menelaus, som allt ondt gjort hade, lös gaf, och dömde de fattiga män till döden; de dock ock när de Tatarer wäl hade oskyldige dömde wordit;

Tatarer eller Scyter, ett wildt folk.

48. Och de som folkets och templets sak som allratroligast handlade, de wordo så oskyIdeligen dräpne.

49. Detta gjorde somliga i Tyrus ondt; och de läto ärligen begrafwa dem.

50. Men Menelaus blef wid embetet af någras hjelp, som wäldige woro i gården, som nytta af honom hade, och wardt ju längre ju argare, och lade borgarena all plåga uppå.

5. Capitel.

Antiochi tyranni i Jerusalem.

På samma tiden drog Antiochus andra gången in uti Egypten;* *Dan. cap. 11. 1 Macc. 1: 17, 20.

2. Men man såg i hela staden i fyratio dagar långt, uppe i wädret, resenärer i gyldene harnesk med långa glafwen i en slagordan.

3. Och man såg huru de drabbade tillhopa, och sig med sköldar och glafwen wärjde; och huru de drogo swärden ut, och sköto emot hwarannan; och huru det gyldene harnesket blänkte, och att de mångahanda harnesk hade.

4. Då bad hwar man, att det ju intet ondt betyda måtte.

5. Men der kom ett falskt rykte, huru Antiochus skulle wara död; då tog Jason wid tusen män till sig, och slog till staden, förr än de sig det försågo; och som han med sina hade bestigit murarna, och fått staden in, flydde Menelaus upp på borgen;

6. Men Jason drap sina borgare jemmerligen, och tänkte intet, medan det så lyckades med honom emot hans fränder, att det hans stora olycka war, utan lät sig tycka, att han fick seger emot sina fiender, och icke emot sina borgare.

7. Men han kunde dock likwäl icke intaga regementet, utan fick sin lön såsom han förtjent hade, och flydde med skam åter in i de Ammoniters land.

8. Der wardt han på sistone förklagad för Aretha, de Arabers konung, så att han utur den ena staden i den andra fly måste och ingenstäds säker war; och hwar man war honom hätsk såsom en, den ifrån sin lag affällig war; och hwar man förbannade honom, såsom en förrädare och sitt fäderneslands fiende; och blef så fördrifwen in uti Egypten.

9. Och såsom han många utur deras fädernesland fördrifwit hade; alltså måste han ock sjelf i elände dö i Lacedemon, der han förhoppades sig wara i godt behåll, efter de woro fränder tillhopa.

10. Men såsom han många obegrafna bortkastat hade, så blef han ock död, så att ingen hafwer begråtit honom; och hade icke allenast den olyckan, att han i sitt fädernesland icke begrafwen wardt, utan kunde ej heller i främmande land någon begrafning få.

11. Då sådant kom för konungen, tänkte han, att hela Judeen skulle ifrån honom affalla; och drog i grymhet utur Egypten, och tog Jerusalem in med wåld;* *1 Macc. 1: 22.

12. Och bjöd krigsfolket, att de skulle ihjälslå utan all barmhertighet allt, det de på gatorna och i husen funno.

13. Så slog man ihjäl den ena med den andra, unga och gamla, män och qwinnor, barn och jungfrur; ja, ock barnen i waggan;

14. Att alltså uti tre dagar åttatiotusen slagne, fyratiotusen fångne, och wid åttatiotusen sålde wordo.

15. Men Antiochus lät sig der icke åtnöja, utan angrep ock det allraheligaste rummet, som på jorden war; och Menelaus den förrädaren hade honom der in.

16. Då röfwade han med sina förbannade händer de heliga kärilen; och allt det de andre konungar till templet gifwit hade, till prydelse och härlighet, det tog han med sina syndiga händer bort;

17. Och högmodades fast, och såg icke, att HErren sådant komma lät öfwer dem, som i staden woro, för deras synders skull.

18. Det war saken, hwarföre Gud det heliga rummet så skamliga traktera lät; eljest hade Antiochus wäl så gångit, som det gick Heliodorus, den af konung Seleucus utsänd war till att skinna skattkammaren; och wardt der öfwer fullwäl slagen, så att han måste af sitt öfwerdådiga uppsåt aflåta.* *2 Macc. 3: 24.

19. Ty Gud hafwer icke utwalt folket för rummets skull; utan rummet för folkets skull;

20. Derföre måste ock det heliga templet med lida, då folket straffadt wardt, såsom det twärtom njöt folket godt åt; ty lika som templet af fienderna intaget wardt, då HErren wred war, så är det åter till ära och till rätt kommet, dä HErren dem åter gunstig wardt.

21. Men summan af allt, det Antiochus utaf templet röfwade, är adertonhundra centner silfwer; dem tog han med sig, och drog flux till Antiochien med sådan stolthet och högfärd, att han tänkte så göra det, att man på landet skepp bruka måtte, lika som på hafwet; och att man på hafwet wandra skulle lika som på landet

22. Och lät i Jerusalem några skalkar blifwa efter sig till befallningsmän, Philippus af Phrygien, den ännu argare och wärre war än hans herre;

23. I Garizim Andronichus, och till dem båda Menelaus, den ännu argare war än alle andre till att plåga sitt eget folk.

24. Men efter Antiochus Judarna så ganska hätsk war, sände han den skändeliga skalken Apollonius med tu och tjugutusen män i landet,* och böd honom, att han alla fullwäxta män skulle slå ihjäl; men qwinnor och ungt folk sälja. *1 Macc. 1: 30.

25. Som han nu för Jerusalem kom, höll han sig fridsamligen allt in till sabbathsdagen, der Judarna på heligt hålla;* då böd han sitt folk, att de skulle med hast rusta sig. *2 Mos. 20: 10.

26. Som nu hwar man lopp till, och wille se hwad der på färde war, lät han alla dräpa dem; och kom alltså med hela hären in i staden, och slog ihjäl en ganska stor hop.

27. Men Judas Maccabeus kom undan med nio bröder, och drog åt öknen och upp i bergen.* och der uppehöll han sig, och de som sig till honom gåfwo, med gräs och örter; på det han ibland de orena hedningar icke lefwa skulle. *1 Macc. 2: 28.

6. Capitel.

Templet orenadt. Eleazar dräpen.

Icke långt derefter sände konungen en gammal man af Antiochien, att han judarna twinga skulle till att affalla ifrån deras fäders lag, och Guds lag icke mer hålla;

2. Och att han templet i Jerusalem orena skulle, och kalla det Jovis Olympii kyrka;* och templet i Garizim,† Jovis Xenii kyrka, efter främmande folk bodde der. *Dan. 11: 31. 1 Macc. 1: 57. †2 Macc. 5: 23.

Jovis Olympii, den Olympiske Jupiters, den högste af gudarne i Olympen, Grekernas himmel; Jovis Xenii, den gästwänlige Jupiters, främlingarnes skyddsgud.

3. Men sådant jemmerligt wäsende gjorde hwar man ganska ondt;

4. Ty hedningarna swulgo och krossade i templet, och bedrefwo all otukt med qwinfolk uti det heliga rummet; och buro der mångahanda tingest in, som icke lofligt war.

5. Man offrade på altaret* förbudet offer i lagen; *1 Macc. 1: 62.

6. Och höll hwarken sabbath eller andra wanliga högtidsdagar, och det torde platt ingen sig märka låta, att han en Jude war;

7. Utan man dref dem med wåld i alla månader till offer, när konungens födslodag war; men när man Bacchi fest begick, så twingade man Judarna, att de Bacchus till ära med gröna kransar gå måste.

Bacchus, den grekiske winguden.

8. Man hade ock af Ptolemei ingift* låtit ett bud utgå till hedningarnas städer, som omkring Jerusalem woro, att de allestäds skulle twinga Judarna till offer; *2 Macc. 4: 45.

Ingift, inrådan.

9. Och om några der faste wid stodo, att de med hedningarna icke hålla wille, dem skulle man straxt dräpa; der såg man en stor jemmer.

10. Twå qwinnor wordo beförda, att de sina söner hade omskära låtit; dem band man barnen wid bröstet, och förde dem omkring i hela staden, och kastade dem på sistone öfwer muren.

11. Somlige stungo sig bort om nätterna i kulor, på det de måtte hålla sabbathen; desamma, när det Philippo* sagdt wardt, brände man upp; ty de wille intet wärja sig, på det de icke skulle bryta sabbathen.† *2 Macc. 5: 22. †1 Macc. 2: 34.

12. Men jag måste här förmana läsaren, att han icke förargas öfwer denna jemmer, utan tänke, att straffet dem icke till förderf, utan oss till en förwarning wederfaret är;* *1 Cor. 11: 32.

13. Ty det är en stor nåd, att Gud styrer syndarena, att de icke alltid hafwa framgång, och är hardt när dem med straffet;

14. Ty wår HErre Gud bidar icke så länge med oss som med annor folk, hwilka Han låter gå, till dess de deras synders mått uppfyllt hafwa, att Han då sedan straffar dem;

15. Utan förtager det oss, att wi icke göra det allt förmycket, och Han då på sistone icke på oss hämnas skall.

16. Derföre hafwer Han aldrig med allone tagit sin barmhertighet bort ifrån oss; och om Han än oss med en olycka näpst hafwer, så hafwer Han dock icke platt öfwergifwit sitt folk.* *Job 5: 17. Ords. 3: 11, 12. Klagow. 3: 22. Ebr. 12: 6.

17. Detta hafwer jag här till en förmaning welat sagt hafwa: nu wilja wi åter komma till historien igen.

18. Det war en af de yppersta skriftlärda, benämnd Eleazar, en åldrig, dock ganska dägelig man: honom bröto de munnen upp med wåld, att han swinkött* äta skulle; *3 Mos. 11: 7. 5 Mos. 14: 8.

19. Men han wille hellre ärligen dö än så med skam lefwa, och led det tåligen.

20. Och då han utgick till att pinas, straffade han dem som förbudet kött åto, för att behålla dermed detta timliga lifwet

21. De som nu dertill skickade woro, att de skulle twinga folket till att äta swinkött emot lagen, efter de honom i lång tid känt hade, togo de honom öfwer en sida, och sade: att de wille bära honom kött, det han wäl äta måtte: men han skulle låtsa, som det wore offradt swinfött, och åte det konungen till wilja;

22. På det han måtte alltså bliwa wid lif, och njuta det den gamla kunskapen åt.

23. Men han betänkte sig alltså, som ock hans stora ålder och grå hufwud och hans goda lefwerne, som han af ungdom fört hade, wäl höfdes, och med Guds lag öfwer ett drog; och sade det klarligen ut: Sänder mig man under jorden i grafwen.

24. Ty det wille min ålder icke wäl stå, att jag ock så skrymta skulle, att de unga tänka måtte: Eleazar, den nu nittio år gammal är, är ock nu en hedning worden;

25. Och de alltså genom mitt skrymteri förförde warda, att jag så för menniskor låtes, och mitt lif en sådan liten tid, som jag ännu till att lefwa hafwer, alltså friade: det wore mig en ewig skam.

26. Och sannerligen, hwad hade jag derutaf, om jag än alltså menniskors straff undflydde, efter jag icke Guds händer, ehwad jag lefwer eller dör, undfly kan?* *Ps. 139: 8. Amos 9: 2. Jon. 1: 3. Wish. 16: 15.

27. Derföre will jag nu gladeligen dö, såsom det mig gamla man wäl står;

”Häruti gjorde han rätt, ty att med förställning göra emot sitt samwete är synd, och att dermed gifwa förargelse åt andra är dubbelt syndigt, v. 25, och de som twinga andra till sådan förställning, såsom Antiochus här gjorde, försynda sig ganska swårt genom ett sådant samwetstwång.”

28. Och åt de unga ett godt exempel efter mig låta, att de wiljeligen och frimodigen för den härliga heliga lagen dö wilja.

29. Då han dessa orden alltså talat hade, hade man honom bort till plågan; men de som ledde honom, och hade tillförene warit honom gunstige, förgrymmade sig ock öfwer honom för dessa ordens skull; ty de mente, att han dem af en stolthet sagt hade.

30. Men som de honom slagit hade, så att han nu dö måste, suckade han och sade: HErren, hwilken intet fördoldt är, Han wet det, att jag de hugg och sweda, som jag på min tropp lider, wäl hade mått undwikit, om jag hade welat; men efter själen lider jag det gerna för Guds skull.

31. Och alltså led han af, och lät med sin död ett trösteligt exempel efter sig; det icke allenast ungt folk, utan hwar och en till dygd förmana skall.

7. Capitel.

Sju bröder med modren dräpne.

Der wordo ock sju bröder med deras moder gripne, och med gisslar och remmar slagne, och twingade af konungen, att de swinkött äta skulle; det dem i lagen förbjudet war.* *3 Mos. 11: 7. 5 Mos. 14: 8.

Sådant ätande innebar bekännelse, och om de hade ätit swinkött på denne konungs befallning, så hade de dermed aflagt en bekännelse, att de icke längre wille wara Judar, utan hedningar.

2. Då sade den äldsta ibland dem alltså: Hwad will du mycket fråga och af oss weta? Wi wilja hellre dö, än något emot wåra fäders lag handla.

3. Då wardt konungen wred, och böd, att man med hast pannor och kittlar öfwer elden sätta skulle.

4. Nar det gjordt war, böd han, att man den äldsta tungan utskära skulle, och händer och fötter afhugga, så att de andre bröderna och modren sågo deruppå.

5. Som han nu så stympad war, lät han draga honom till elden, och i pannan brådas; och då lågen allt omkring slog in i pannan, förmanade de hwarannan samt med modren, att de skulle manligen dö,

6. Och sade: HErren Gud skall wäl se på rättheten, och wara oss nådelig, såsom Mose betygar i sin sång: Och Han är sina tjenare nådelig.* *5 Mos. 32: 43. Ps. 90: 13.

7. Som den förste afliden war, hade man den andra ock dit, att de sitt gabberi med honom bedrifwa måtte; och drogo honom hud och hår af hufwudet, och frågade honom, om han wille äta swinkött, eller hela kroppen i alla ledamot pina låta?

8. Men han swarade på sitt mål, och sade: Jag gör det ej; då togo de honom, och pinte honom, lika som den första.

9. Som det nu i det yttersta med honom war, sade han: Du förbannade menniska tager mig wäl det timliga lifwet bort; men all werldens HErre skall oss, som för Hans lags skull dö, uppwäcka* till ett ewigt lif. *Es. 26: 19. Dan. 12: 2. Joh. 5: 25. 1 Thess. 4: 16.

10. Sedan togo de den tredje, och bedrefwo ock sitt begabberi med honom. och då de det af honom äskade, räckte han tungan fritt ut,* och utsträckte händerna, *Ebr. 11: 36.

11. Och sade med ett fritt mod: Dessa ledamoten hafwer Gud af himmelen gifwit mig; derföre will jag gerna låta dem fara för Hans lags skull; ty jag hoppas, Han gifwer mig dem wäl igen;* *Job 19: 25.

12. Men konungen och hans tjenare förundrade sig, att den ynglingen så frimodig war, och så platt intet aktade pinan.

13. Då denne död war, pinade de ock den fjerde, och gisslade honom.

14. Men som han nu dö skulle, sade han: Det är en stor tröst, att wi hoppas, när menniskorna dräpa oss, att Gud oss åter till lifs uppwäcka skall; men du warder icke uppwäckt till lifs.* *Joh. 5: 29. 1 Cor. 15: 52.

Här uttalas tydligen Judarnes tro på de dödas uppståndelse. Märkwärdig är den skilnad i uppståndelsen, som här göres, att det säges om de rättfärdiga: Gud skall åter uppwäcka dem till lifs, se Joh. 5: 29; men att de orättfärdige icke warda uppwäckte till lifs, utan de uppstå till den andra döden. Se Dan. 12: 2.

15. Derefter togo de den femte, och gisslade honom ock:

16. Han såg uppå Antiochus, och sade till honom: Du är en menniska, och måste dö; men efter du wäldig på jorden är, så gör du hwad du will; men det skall du dock icke tänka, att Gud oss platt öfwergifwit hafwer;* *Ebr. 13: 5.

17. Bida en liten tid, så skall du förnimma, huru mäktig Gud är, den dig och ditt slägte plåga skall.

18. Efter denna hade de ock den sjette fram; densamma sade ock, då han nu dö skulle: Far icke will, ty wi hafwa detta lidandet wäl förtjent, derföre att wi emot wår Gud syndat hafwa och Han handlar förfärligen med oss;

19. Men det skall icke gå dig så lätt af, att du så rasar emot Gud.* *Zach. 2: 8. Apg. 9: 4.

20. Men det war ett stort under med modren, och är ett exempel, det wäl wärdt är, att man det om henne skrifwer; ty hon såg sina söner alla sju på en dag, den ena efter den andra pinas, och led det med stort tålamod, för det hopps skull, som hon till Gud hade.

21. Det gjorde henne frimodig, så att hon på sitt mål den ena efter den andra tröstade, och tog ett manligt hjerta till sig.

22. Och sade till dem: Jag är ju eder moder, och hafwer eder födt; men andan och lifwet hafwer icke jag gifwit eder, eller edra ledamot alltså gjort;

23. Derföre skall Han, som werlden och alla menniskor skapat hafwer, nådeligen gifwa eder anda och ledamot igen,* lika som I det nu för Hans lags skull wågen och fara låten. *Matth. 10: 39; cap. 16: 25. Marc. 8: 35. Luc. 9: 24. Joh. 12: 25.

24. Då Antiochus det hörde, mente han, att hon föraktade och bespottade honom på sitt mål, och tog den yngsta sonen för sig, den ännu qwar war, och förmanade honom med goda ord, och sade honom till med en ed, om han ifrån sina fäders lag afträda wille, så skulle han en nådelig herre i honom hafwa, och han wille göra honom rik och till en herre.

25. Men då han intet wille låta säga sig, lät konungen komma modren för sig, och förmanade henne, att hon dock wille tälja sonen i det sinnet, på det han måtte blifwa wid lif.

26. Då han henne med många ord bedit hade, lofwade hon honom, att hon så göra wille;

27. Men hon bespottade dermed tyrannen: ty hon gick till sonen, och talade hemligen på sitt mål med honom och sade: Du mitt kära barn, som jag i nio månader under mitt hjerta burit, och wid tre år däggat, och med stor möda uppfödt hafwer, förbarma dig dock öfwer mig;

28. Se på himmelen och jorden, och allt det derinne är; detta alltsammans hafwer Gud af intet gjort, och wi menniskorna äro ock så gjorde;

29. Derföre frukta dig intet för bödelen, utan dö gerna såsom dina bröder: på det den nådige Gud dig med dina bröder åter lefwande gör, och eder mig igen gifwer.* *Ebr. 11: 35.

30. Då modren med sonen ännu så talade, sade ynglingen: Hwar efter wänten I? Tänker intet, att jag härutinnan tyrannen hörsam wara will; utan jag will hålla lagen, som wåra fäder genom Mose gifwen är;

31. Men du. som Judarna allt ondt gör, du skall för HErran wår Gud icke undkomma;

32. Wi lida för wåra synders skull, det är sannt;

33. Och om än den lefwande Gud till en tid uppå oss wred är, och oss straffar och näpser, så skall han dock åter sina tjenare nådelig warda.* *Ords. 3: 11, 12. Es. 54: 7. Ebr. 12: 1, [et]c.

34. Men du, ogudaktige förbannade menniska, högmodas icke af ditt wälde allt förmycket, och förlåt dig icke uppå fåfängligt hopp, att du Guds barn förföljer;

35. Ty du hafwer ännu den allsmäktigas Guds dom, som allting ser,* icke undkommit. *2 Chrön. 16: 9. Ps. 33: 13. Ords. 15: 3.

36. Mina bröder, som till en liten tid hafwa sig pina låtit, de förwänta nu det ewiga lifwet efter Guds löfte:* men du skall efter Guds dom straffad warda, såsom du med ditt högmod förtjent hafwer. *Wish. 3: 4.

37. Och jag will utgifwa mitt lif och lefwerne för mina fäders lag, såsom mina bröder, och ropa till Gud, att Han snart wille sitt folk nådelig warda: men du måste ännu sjelf genom stor pina och qwal bekänna, att Han allena den rätte Gud är;

38. Men Guds wrede skall på mig och mina bröder återwända, den öfwer allt wårt folk med rätta gången är.

39. Då konungen detta hörde, wardt han swårligen upptänd af wrede, och lät honom ännu härdare pina än de andra; ty det förtröt honom, att de ännu bespottade honom dertill.

40. Alltså blef ock denne ärligen död; och satte all sin tröst uppå Gud.

41. På sistone wardt modren ock dödad.

42. Detta ware nu nog om de hedniska offren, och det grufliga pinandet.

8. Capitel.

Judas öfwerwinner Nicanor.

Men Judas Maccabeus och hans stallbröder gingo hemligen här och der i byarna, och kallade tillhopa sina fränder och eljest alla dem, som wid Judarnas tro blefne woro, så att han wid sextusen män tillhopa fick.

2. Och de åkallade Gud, art Han till det fattiga folk se wille, som af hwar man plågadt wardt, och wille förbarma sig öfwer templet, hwilket de ogudaktiga menniskor ohelgat hade;

3. Och öfwer den förderfwade staden, som platt öde wardt; och att Han dock det oskyldiga blod, som till honom ropade, höra wille;

4. Och tänka uppå de oskyldiga barnen, som emot all rätt dräpne wordo; och öfwer sitt namns försmädelse hämnas wille.

5. Och Maccabeus med sin hop plågade hedningarna ganska swårligen; ty HErren wände åter af sin wrede, och wardt dem nådelig igen.

6. Han öfwerföll städer och byar förr än de sig dess försågo, och tände elden på dem;* och intog de allrabeqwämaste rummen, och gjorde fienderna stor skada; *1 Macc. 3: 5.

7. Men allramest bedref han det om natten, så att man om hans bedref wida talade.

8. Men då Philippus* såg, att han ju längre ju starkare wardt, efter honom så lyckades, skref han till Ptolemeus,† höfwitsmannen i nedra Syrien och Phenicien, om hjelp; ty för konungen låg der stor makt på. *1 Macc. 6: 14. 2 Macc. 5: 22. †cap. 10: 12.

9. Då sände Ptolemeus sin bästa wän Nicanor,* Patrocli son, dit med tjugutusen män, att han Judarna platt utrota skulle; och fick honom en höfwitsman till hjelp, benämnd Gorgias, den en förfaren krigsman war. *1 Macc. 3: 38; cap. 7: 26.

10. Men Nicanor tänkte, att han wille för fångna Judar samla de penningar, som konungen de Romare årligen gifwa måste, nemligen tutusen centner;

11. Derföre sände han med hast hit och dit till de städer wid hafwet, och lät utropa, att han Judarna sälja wille, niotio Judar för en centner; ty han tänkte icke, att straffet af Gudi war honom så när.

12. Då nu Judas hörde om den här, som Nicanor förde, höll han sina Judar före, som när honom woro, huru en här komma skulle.

13. De som nu försträckte woro,* och hade icke den tröst till Gud, att Han straffa skulle, de lupo sin wäg och flydde. *5 Mos. 20: 8.

14. Men de andre sålde hwad de hade, och bådo HErran, att Han ju förlossa wille dem, som Nicanor allaredan sålt hade, fört än han dem fångat hade.

15. Och om Han icke wille göra det för deras skull, att Han då wille göra det för förbundets skull, som Han med deras fäder gjort hade; och för sitt härliga stora namns skull, det de efter nämnde woro.

16. Som nu Maccabeus sitt folk tillhopa hemtat hade wid sextusen, förmanade han dem i förstone, att de sig för fienderna icke förskräcka,* eller för den stora hedningahopen, som dem emot rätt och oredeligen plägade, frukta skulle; *2 Chrön. 20: 15. 1 Macc. 4: 8.

17. Utan wärja sig manligen; och tänka uppå den försmädelse, som de det heliga rummet gjort hade, och huru de staden försmädt och plågat, och lagen aflagt hade.

18. De förlåta sig (sade han) på sitt harnesk, och äro fulle med högmod: men wi förlåta oss på den allsmäktiga Gud,* som i ett ögnablick icke dem allena, som nu emot oss komma, utan hela werlden nederslå kan. *Ps. 20: 8. Jer. 17: 5.

19. Han förtäljde dem ock alla historier, huru Gud så ofta deras fäder nådeligen hulpit hade; huru under Sennacherib hundrade fem och åttatiotusen män i en natt nederlades;* *2 Kon. 19: 35. Es. 37: 36. Tob. 1: 21. Syr. 48: 20, 24. 1 Macc. 7: 41.

20. Huru det tillgick i den slagtningen i Babylon emot de Galater, då de alla i stor nöd komne woro, åttatusen Judar och fyratusen Macedonier; huru de Macedonier för fruktans skull stilla höllo, och de åttatusen Judar allena med Guds hjelp hundrade och tjugutusen män slogo, och stort gods dermed fingo.

21. Då han dem med sådana ord ett hjerta gjort hade, så att de för lagens skull och sitt fädernesland gerna dö wille,

22. Gjorde han fyra hopar, och skickade sina bröder främst i spetsen, att de dem föra skulle, nemligen Simon, Joseph och Jonathas, och fick hwardera femtonhundra män.

23. Sedan lät han Eleazar läsa den heliga boken, och gaf dem ett tecken, att Gud dem hjelpa skulle: och drog så främst i spetsen för de andra, och slog till Nicanor.

24. Och den allsmäktige Gud stod med dem,* så att de den hela hären på flykten slogo, och gjorde många sårade, och slogo ihjäl wid niotusen; *1 Macc. 3: 25.

25. Och jagade så efter dem, som komne woro till att köpa Judar, och togo penningarna af dem.

26. Dock måste de wända om igen, ty det war aftonen för sabbathen: det war saken, hwi de höllo upp att jaga efter dem.

27. Derefter togo de rofwet, och fingo harnesk och wärjor, och höllo sabbathen; och lofwade och prisade Gud, som dem på den dagen frälsat hade, och åter begynte bewisa sina nåder.

28. Efter sabbathsdagen bytte* de rofwet ut ibland de fattiga, enkor och faderlösa; och det öfwer war, behöllo de för sig och sina barn. *1 Mos. 14: 24. 4 Mos. 31: 26, 27. 1 Sam. 30: 24.

29. Och de höllo en menlig bön, att den barmhertige Gud sin wrede med allone bortwända wille.

30. Sedan höllo de många slagtningar med Timotheus och Bacchides, och slogo öfwer tjugutusen män, och togo fästen in, och utskifte rofwet lika emellan sig och emellan de fördrifna, faderlösa, enkor och gamla.

31. Och då de rofwet tagit hade, buro de wärjorna upp på fästningen, och förde alltså stort rof till Jerusalem:

32. Och dråpo en höfwitsman när Timotheus, en ogudaktig man, den Judarna mycket plågat hade.

9. Capitel.

Antiochi trots, fall, bref, död.

Wid samma tiden måste Antiochus med skam draga utur Persien igen.* *1 Macc. 6: 1, 4.

2. Ty när han till Persepolis dragen war, och hade aktat att skinna templet och intaga staden, woro borgarena uppe och wärjde sig, och drefwo Antiochus till rygga, så att han med skam afdraga måste.

3. Som han nu i Ecbatana* war, kom för honom, huru Nicanor och Timotheus gånget war; *Jud. 1: 1.

4. Då förgrymmade han sig, och tänkte till att hämnas den smäleken på Judarna och for dag och natt, på det han måtte snart komma dit, ty Guds wrede dref honom; ty han så högmodeligen sagt hade, att så snart han till Jerusalem komme, så wille han göra af staden en de dödas graf.

5. Derföre straffade honom den allsmäktige HErren Israels Gud med en hemlig plåga, som ingen läka kunde; förty, så snart han det talat hade, fick han ett sådant bukref och sådan wärk i tarmarna, att man honom icke hjelpa kunde.

Denna underrättelse motsäger cap. 1: 13.

6. Och sannerligen honom skedde allt rätt: derföre att han annat folk med mångahanda och oerhörda plågor pinat hade.

7. Likwäl wände han icke åter af sitt högmod, utan wardt ännu mer harmse på Judarna, och war upptänd af ondska, och skyndade sig; och i rännandet föll han så hårdt af wagnen, att det gjorde honom ondt i alla hans ledamot

8. Så måste han, som tillförene sig af stort högmod tycka lät, att han wille bjuda hafwet, och sätta bergen på hwart annat, af ett fall sig på en hästbår föra låta, så att man klarligen såg Guds makt på honom.

9. Och wäxte maskar* utaf den ogudaktiga kroppen, och förruttnade med stor sweda och wärk, så att hela stycken föllo utaf hans tropp, och luktade så illa, att ingen för stank blifwa kunde. *Apg. 12: 23.

10. Och han, som tillförene sig tycka lät, att han kunde taga upp i himmelen, honom kunde nu ingen bära för den olideliga stankens skull.

11. Då måste han af sitt högmod aflåta, och bekänna sig, efter han af Gudi så angripen war, och wärken ju större wardt;

12. Och kunde på sistone icke sjelf den stanken mer lida. Då sade han: Det är ju rätt, att man ödmjukar sig för Gud, och att en dödlig menniska icke så öfwerdådig är, att han sig tycka låter, att hon är Gud lik.

13. Och den arga menniskan tog till att bedja HErran, den sig nu intet mer öfwer honom förbarma wille;* *Ps. 109: 7. Joh. 9: 31.

14. Och lofwade, att han den heliga staden, som han tillförene aktade förderfwa, och en de dödas graf derutaf göra, wille fri låta;

15. Och Judarna, dem han tillförene icke wärda höll, att de skulle begrafne warda, utan wille dem åt fåglar och djur till spis gifwa, dem wille han fri låta, såsom de borgare i Athen.

16. Och det heliga templet, som han tillförene beröfwat hade, wille han med allahanda gåfwor ära, och mycket mer heliga tyg dit gifwa, än der tillförene warit hade; och hwad årligen till offer behöfdes, det wille han af sin egen ränta gifwa.

17. Dertill wille han sjelf en Jude warda, och i alla rum Guds makt prisa och förkunna.

18. Men då krankheten icke wille stillas, ty Guds rättwisa wrede war så hård öfwer honom kommen, förtwiflade han på sitt lif, och skref denna ödmjukeliga skiften till Judarna, som här efter följer:

19. Antiochus, konung och förste, tillbjuder de fromma Judarna helsa.

20. Om I med edra barn helbregda och friska ären, och eder wäl går, der tackar jag Gud före; men jag är swårligen krank.

21. Efter jag gerna wille en menlig frid hålla, såsom ock nöden kräfwer, medan jag på resan utaf Persien krank worden är, så tänker jag gunsteligen uppå eder trohet och wänskap;

22. Ändock jag hoppas, det skall bättre med mig warda.

23. Och efter min fader, när han upp i öfwerlanden drog, gjorde en konung efter sig;

24. På det man weta måtte, om något uppå komme, eller ofrid worde, hwilken herre wara skulle, och riket icke söndradt blefwe;

25. Alltså ock jag, efter jag ser, att de omliggande förstar fara efter mitt rike, om mig illa ginge, så hafwer jag min son Antiochus till konung gjort, den jag eder ofta troliga befallt hafwer, när jag i öfwerlanden drog; densamma befaller jag eder ock nu.

26. Derföre förmanar jag och beder eder för alla wälgerningars skull, som jag eder alla, och särdeles hwar för sig bewisat hafwer, att I mig och min son här efter wänlige och trofaste blifwa wiljen;

27. Ty jag förser mig dess till honom, att han skall sig emot eder gunsteligen och wänligen hålla, och mina seder efterfölja.

28. Alltså blef den mördaren och gudshädaren Antiochus död* i stor wärk, såsom han andra gjort hade, uti främmande land och i wildmarken med en jemmerlig död. *1 Macc. 6: 16. 2 Macc. 1: 16.

29. Och Philippus, den med honom uppfödd war, lät honom komma till jorden; och efter han fruktade för Antiochi son, flydde han in uti Egypten till konung Ptolemeus Philometer.

10. Capitel.

Templet renadt. Timotheus slagen.

Alltså gaf Gud Maccabeus och hans hop det mod, att de intogo templet och staden igen;* *1 Macc. 4: 36.

2. Och förstörde de andra altaren och kyrkor, som hedningarna här och der på gatorna uppbyggt hade.

3. Och sedan de templet renat hade, gjorde de ett annat altare, och togo flintosten och slogo eld, och offrade åter, hwilket i tu år och sex månader icke skedt war; och offrade rökwerk, och upptände lamporna, och lade fram skådobröden.* *2 Mos. 25: 30.

4. Då nu sådant allt skedt war, föllo de på sitt ansigte neder för HErranom, och bådo, att Hon ju icke mer wille låta dem komma i sådan jemmer; utan om de mer syndade emot Honom, att Han då wille nådeligen straffa dem, och icke gifwa dem uti de Gudslastares, de grufweliga hedningars, händer.

5. Och Gud skickade det så, att templet på den dagen renadt wardt,* på hwilken hedningarna det orenat hade, nemligen på femte och tjugonde dagen i den månaden Caslev; *1 Macc. 4: 52, 53.

6. Och de höllo med glädje åtta dagar helg, såsom i löfhyddohögtiden; och tänkte derpå, att de för en kort tid sin löfhyddohögtid i wildmarken och klyftorna såsom wilddjur hållit hade.

7. Och buro mey och gröna qwistar och palm;* och lofwade Gud, som dem den segren gifwit hade, att de hans tempel rena måtte. *1 Macc. 13: 51.

Mey, grt. murgrönsstafwar.

8. De läto ock utgå ett bud öfwer hela Judaskapet, att man årligen skulle den dagen helig hålla.* *2 Macc. 1: 9.

9. Och alltså hafwer Antiochus den ädle en ända.

10. Nu följer om Antiochus Evpator, den ogudaktige Antiochi son, hwad örlig under honom alltid warit hafwa.

11. Då Evpator konung wardt, satte han Lysias, den tillförene i Phenicien och nedra Syrien en höfwitsman war, till en öfwerste förste.

12. Men Ptolemeus Macron, den Judarna gerna wid rätt hållit hade, efter de nu länge så mycket öfwerwåld och orätt lidit hade, arbetade der om, att man skulle låta dem med frid.

13. För den sakens skull beklagade honom hans wänner för Evpator, och kallade honom uppenbart en förrädare, derföre att han den ön Cypren, den honom Philometer befallt hade, åt Antiochus den ädle uppgifwit hade, och måste hafwa ett ringare embete. Då grämde han sig så swårligen, att han med förgift förgjorde sig sjelf.

14. Då nu Gorgias öfwer de landsändar höfwitsman wardt, tog han krigsknektar upp, och lade sig besynnerligen emot Judarna.

15. Detsamma togo de Edomeer sig ock före; hwar de det förmådde, der drefwo de Judarna utur fästen och lägliga byar, och togo de affälliga Judar till sig, som utaf Jerusalem förjagade woro.

16. Då samlade sig Maccabeus och hans hop och bådo,* att Gud wille stå med dem; *2 Chrön. 20: 3. 1 Macc. 4: 10; cap. 9: 46.

17. Och föllo in till de Edomeer i de fasta byar, och togo dem med wåld in,* och slogo ihjäl alla dem, som sig på murarna till wärn ställde, och hwem de eljest öfwerkommo, wid tjugutusen; *1 Macc. 5: 3.

18. Men dem undflydde in på tu starka torn wid niotusen, som sig emot storm rustat hade.

19. Då skickade Maccabeus Simon, Joseph och Zacheus der till, och fick dem så mycket folk, att de till storm starke nog woro; och han drog fram bättre för andra städer.

20. Men den hopen, som när Simon war, lät sig beweka med penningar af dem, som på tornen woro, och togo fem och trettiotusen gylden af dem, och läto komma dem der af.

21. Då nu Maccabeus det fick weta, hade han höfwitsmännerna tillsammans, och anklagade dem, att de sina bröder för penningar sålt, och fienderna bortkomma låtit hade;

22. Och lät döda dem såsom förrädare, och stormade straxt de tu tornen;

23. Och det lyckades honom, och drap der uti de tu fästena mer än tjugutusen män.

24. Men Timotheus, den Judarna tillförene slagit hade,* rustade sig med mycket främmande folk, och församlade ett stort resigtyg utaf Asien, och kom i den mening, att han Judarna platt som lägga wille. *1 Macc. 5: 43.

25. Och då han kom till landet, bådo Maccabeus och hans hop till HErran, och strödde aska uppå sitt hufwud, och drogo säckar uppå;

26. Och föllo neder för altaret, och bådo, att Gud dem nådelig, och fienderna onådelig wara wille; och att Han wille sätta sig emot dem, som sig emot Honom satte, såsom i lagen skrifwet står.* *2 Mos. 23: 22.

27. Då de nu alltså bedit hade, togo de sina wärjor, och drogo ett godt stycke wäg ut ifrån staden, till dess de kommo in till fienderna.

28. Och så snart som solen uppgick, slogo de till hwarannan, ändock det en olik här war; ty Judarna hade en god tröst till HErran, hwilket ett wisst tecken till segren är;* men de andra hade begynt alltsammans utaf högmod och öfwerdådighet. *2 Chrön. 32: 8. Jer. 17: 7.

29. Som nu slagtningen allrastarkast stod, syntes fienderna af himmelen fem härlige män på hästar* med gyldene betsel, och twå drogo fram för judarna; *2 Kon. 6: 17. 2 Macc. 3: 25; cap. 11: 8.

Detta är en förblommerad framställning af Herrans bistånd, hwarmed Han beskyddar sitt folk i striden och förlänar seger, då det Honom behagar.

30. Och de höllo när Maccabeus, och wärjde honom med deras wärjor, så att ingen kunde göra honom skada;

31. Och sköto pilar och dunderskott in på fienderna, så att de förblindade och flyktige wordo.

32. Och der wordo slagne tjugutusen och femhundra till fot, och sexhundra resenärer:

33. Men Timotheus flydde till Gazara, en fast by, hwilken den höfwitsmannen Chereas inne hade.

34. Då lade sig Maccabeus och hans hop der före i fyra dagar;

35. Men de i byn förläto sig derpå, att han så högt låg, och försmädde och brukade munnen öfwermåttan illa.

36. Men på femte dagen harmades tjugu unge män för försmädelsens skull, och lupo manligen med en storm till muren, och slogo ihjäl i harmen, hwad de öfwerkommo.

37. Dem följde de andre och bestego muren, och tände eld på tornen, och uppbrände de Guds försmädare;

38. Somlige höggo portarna upp, att hela hopen der in komma kunde; och togo alltså staden in, och ihjälslogo Timotheus, den sig uti en grop förgömt hade, och Chereas hans broder, och Apollophanes.

39. Som de allt detta gjort hade, prisade de HErran med lofsånger, den Israel så stor wälgerning bewisat, och dem seger gifwit hade.

11. Capitel.

Lysias winnes, gör frid. Antiochi och de Romares bref.

Då nu Lysias, konungens förmyndare och skyldman och öfwerste råd,* allt detta weta fick, gjorde det honom fast ondt; *2 Macc. 10: 11.

2. Och han församlade åttatiotusen män och hela resigtyget, och drog i den mening emot Judarna, att han wille sätta hedningar i staden;

3. Och bruka templet till sin årliga nytta, såsom andra hedningars kyrkor, och förläna presterskapet hwart år.

Förläna, d. ä. bortarrendera. De, som fingo det öfwerstepresterliga embetet, fingo det med wilkor, att de skulle årligen betala en wiss summa penningar till den, som makten hade.

4. Men han tänkte intet, att Gud ännu mäktigare war;* utan förlät sig uppå den stora hopen, den han till häst och till fot hade, och uppå de åttatio elephanter. *2 Kon. 19: 22. Ps. 20: 8. Es. 36: 6.

5. Som han nu in i Judeen kom, lade han sig för Bethzura,* det ifrån Jerusalem fem stadier wäg låg på ett berg. *1 Macc. 4: 61; cap. 6: 49. 2 Macc. 13: 19.

6. Men då Maccabeus och de med honom woro, det hörde, att han bestormade staden, bådo de och hela hopen med suckan och tårar HErran,* att Han en god engel utsända wille Israel till hjelp. *1 Macc. 9: 46.

7. Och Maccabeus war den förste, som sig rustade, och förmanade de andra, att de wille wåga det med honom, och hjelpa sina bröder.

8. Och drogo alltså med hwarannan frimodige; men så snart de utur staden Jerusalem kommo, syntes dem en man på en häst* i hwita kläder och gyldene harnesk, och drog fram för dem. *2 Macc. 3: 25; cap. 10: 29.

9. Då lofwade de alla den barmhertige Gud, och wordo dristige, så att de sina fiender slå wille, om de än allragrymmaste djur woro, och jernmurar för sig hade.

10. Med sådant mod drog hela hären åstad med sin hjelpare, den dem den barmhertige Gud af himmelen sändt hade;

11. Och slogo till fienderna såsom lejon, och slogo af dem ihjäl elfwatusen till fot och sextonhundra till häst;

12. Och drefwo de andra alla på flykten, så att mesta hopen, de som undan kommo, sårade wordo; och Lysias sjelf flydde ock skändeligen och undkom.

13. Men Lysias war en förnuftig man; då han nu wid sig sjelf tänkte på slagtningen, den han tappat hade, och såg, att Judiska folket oöfwerwinneligt war, efter Gud den allsmäktige dem bistånd gjorde, sände han till dem, och böd dem frid till;

14. Och sade dem der bredwid till, att han wille beweka konungen, att han deras gode wän warda skulle.

15. Maccabeus lät sig der åt nöja; ty han såg, att det war det bästa. Och konungen samtyckte den dagtingan, som Lysias med Maccabeus och Judarna gjort hade.

16. Och det bref, som Lysias Judarna tillskref, lydde alltså: Lysias tillbjuder Judarna helsa.

17. Johannes och Absalom, edra sändningabud, hafwa fört ett bref, och bedit om den sak, der de om utsände woro.

18. Hwad nu konungen föregifwas skulle, det hafwer jag gjort, och han hafwer allt det belefwat, som möjligt är;

19. Om I blifwen trofaste och hållen tro, så will jag ännu här efter beflita mig, att jag på edert bästa wara må.

20. Och på hwar och en artikel för sig hafwa edra och mina sändningabud befallning att underwisa eder ytterligare.

21. Härmed Gudi befallandes. Datum i hundrade åtta och fyrationde året, på fjerde och tjugonde dagen i den månaden Dioscori.

Ungefär motswarande Mars hos oss.

22. Konungens bref lydde alltså: Konung Antiochus tillbjuder sin broder Lysias helsa.

23. Efter wår fader hädan skild, och en gud worden är, så är oss ingen ting kärare, än att frid i wårt rike wara må, på det hwar och en må sköta sitt.

En gud worden är. Detta är ursprunget och orsaken till afguderi, att de som något synnerligt hafwa uträttat i werlden, menniskorna till godo, eller de, som mäktiga hafwa warit och stort tyranni drifwit, wille sedan warda dyrkade såsom gudar och deraf bekomma ett ewigt namn. Sammaledes, när någon wille sina framfarna stor ära bewisa, hafwer han deras beläte uppsatt och låtit utropa dem för gudar, offrat och tillbedit dem. Deraf kommer, att många säga sig wara födde af gudaslägte; är fördenskull afguderi icke annat än menniskors högfärd och äregirighet.

24. Nu hafwa wi hört, att Judarna icke hafwa welat samtycka till deras gudstjensts förwandling till det hedniska sättet; utan wilja blifwa wid sin tro; och bedja fördenskull, att man skall dem derwid blifwa låta.

25. Efter wi nu hållit så godt wara, att detta folk ock i frid lefwa må och roligt blifwa: så är wår mening, att man får dem deras tempel igen, och låter dem wid deras regemente och wäsende blifwa, såsom deras förfäder det håller hafwa.

26. Så gör du wäl, om du sänder några till dem till att göra frid med dem, på det att de, när de wår mening weta, måga säkra wara, och hwar och en utan fara akta på det han för händer hafwer.

27. Konungens bref till Judarna lydde alltså: Konung Antiochus tillbjuder Judarnas råd och menighet helsa.

28. Om eder alla wäl ginge, det hörde wi gerna; oss går det ännu wäl.

29. Menelaus hafwer berättat för oss, huru I begären fara in i wårt land, och hafwa eder handel när oss;

30. Derföre skola alla de Judar, som emellan detta och den trettionde dagen Aprilis fara wilja, en fri säker lejd hafwa,

31. Till att hålla sig med ätande och annat efter sin lag, såsom tillförene; och skall ingen något ondt wederfaras för det, som härtill emot oss gjordt är.

32. Dess till wittnesbörd hafwa wi welat sända Menelaus till eder till att widare underwisa eder derom.

33. Härmed Gudi befallandes; i hundrade åtta och fyrationde året, på femtonde dagen Aprilis.

34. Och skrefwo de Romare Judarna till, såsom härefter följer: Qvintus Memmius och Titus Manlius, de Romares sändningabud, tillbjuda Judarna helsa.

35. Allt det Lysias, konungens skyldman, eder tillåtit hafwer, det samtycke wi ock;

36. Men efter honom synes så godt wara, att man några artiklar låter framsätta för konungen, så rådens wid med hwarannan, och sänder med det allra första någon till oss, att wi måga förena oss med hwarannan, ty wi draga nu till Antiochien;

37. Derföre skynder eder, och sänder några, på det wi måga weta, huru I till sinnes ären.

38. Härmed Gudi befallandes.

12. Capitel.

Judas slår Joppe, Jamnia, Araber, Caspin, [et]c.

Uti hundrade åtta och fyrationde året på femtonde dagen Aprilis, då denna förlikning så besluten war,* drog Lysias till konungen; och Judarna brukade sin åker. *2 Macc. 11: 14, 33.

2. Men höfwitsmännerna der i landet, Timotheus och Apollonius, den ädla Apollonii son, och Hieronymus och Demophon samt med Nicanor, höfwitsmannen i Cypren, läto dem ingen frid eller ro hafwa.

3. Och de i Joppe gjorde ett förrädeligt stycke; förty de talade Judarna, som när dem bodde, i det sinnet, att de med hustrur och barn i skepp, som dertill beställde woro, stiga skulle, såsom deras goda wänner.

4. Då nu Judarne detta gjorde, såsom det i staden beslutet war, och hade ingen fara för någon ofrid, och de uppå hafwet kommo, dränkte de dem alla wid tuhundra personer.

5. Som nu Judas hörde, huru grufweligen man med hans bröder handlat hade, bjöd han sitt folk upp och ropade till Gud den rättfärdige domaren;* *Ps. 7: 12. Jer. 11: 20. 2 Tim. 4: 8.

6. Och drog emot dem, som hans bröder mördat hade, och tände om natten elden på hamnen, och uppbrände skeppen allesammans; och hwad der för folk war i hamnen, dem drap han med swärd.

7. Men efter staden igenläst war, drog han af i den mening, att han snart igen komma och staden förlägga wille.

8. Honom wardt ock bådadt, huru de i Jamnia hade detsamma tagit sig före med de Judar, som när dem bodde;

9. Derföre föll han ock om natten till dem in, och uppbrände dem hamnen och alla skeppen, så att man såg elden in till Jerusalem, det dock tuhundra och fyratio stadier wäg derifrån låg.

10. Sedan drog han nio stadier wäg fram bättre emot Timotheus; då woro i håll för honom wid femtusen Araber och femhundra resenärer.

11. Och slogos med honom, och höllo en stor slagtning; och Judas med sin hop behöll genom Guds hjelp segren; och efter de Araber der tappade, bådo de honom om frid, och sade honom till, att de wille gifwa honom så, och eljest hjelp göra.

12. Judas tänkte, såsom ock wäl sannt war, att de kunde wäl wara honom nyttige, och sade dem frid till; och då de detta sig emellan lofwat hade, drogo de åter hem igen.

13. Han föll ock in i en stad, som med bryggor wäl bewarad, och med murar befäst war, der mångahanda folk inne bodde, och hette Caspin.

14. Men de i staden förläto sig på sina fasta murar, och stora förråd i spisning, och frågade icke mycket efter Juda och hans hop; ja, de bespottade dem dertill med, och försmädade dem, och bannade dem skändligen.

15. Då ropade Judas och hans hop till den mäktiga all werldens HErre,* den i Josua tid utan all krigsrustning, den man till storm brukar, Jericho nederkastade;† *5 Mos. 10: 17. †Jos. 6: 20.

16. Och lupo med grymhet till muren, och togo alltså staden in, och slogo otaliga många menniskor ihjäl, så att dammen, som derwid låg, och wäl twå stadier wäg bred war, syntes såsom alltsammans blod.

17. Derefter drogo de längre fram åt, sjuhundra och femtio stadier wäg, och kommo till Tharah till de Judar, som man Tubianer* kallar. *1 Macc. 5: 13.

18. Men de funno icke Timotheus, ty han hade dragit sig dädan, och intet uträttat; utan allenast, att han uti en liten stad en stark wakt lagt hade.

19. Då stodo upp twå höfwitsmän utaf Maccabei hop, Dositheus och Sofipater, och nederlade alla dem, som Timotheus der till wakt igen låtit hade, mer än tiotusen män.

20. Men Maccabeus skickade sitt folk, och skifte det i några hopar, och drog emot Timotheus, den der hundrade och tjugu tusen fotknektar och femton hundra resenärer när sig hade.

21. Då nu Timotheus förnam, att Judas emot honom drog, sände han qwinnor och barn, och hwad som till slags icke dugde, in uti en liten stad Carnion,* den uppe i trånga bergen låg, så att man honom icke belägga kunde. *1 Macc. 5: 26.

22. Men som han första Maccabei hop se fick, kom fienderna en fruktan och förskräckelse uppå, efter han emot dem war och sig se lät, som allting ser; och togo till att fly, den ene hit, den andre dit, så att de sig sjelfwe, den ene den andra, sargade.* *Dom. 7: 21. 2 Chrön. 20: 23.

23. Men Judas tryckte efter och slog de ogudaktiga och drap af dem wid trettio tusen män.

24. Och Timotheus kom Dositheus och Sofipater i händerna, och bad dem swårligen, att de icke skulle döda honom, ty han hade många deras fäder och bröder, som ock dö måste, om han dödad worde.

25. Då han sig nu förpligtade, att han skulle dem oskadda på en förelagd dag öfwerantwarda, läto de honom för sina bröders skull lös.

26. Derefter drog Maccabeus till Carnion och Atargation, och slog ihjäl wid fem och tjugu tusen menniskor.

27. Efter detta tåg och slagtning drog Judas emot den fasta staden Ephron,* uti hwilken Lysias och eljest mycket folk war; men de unge män, som för staden stodo, wärjde sig redeligen; förty de hade skott och wärjor nog. *1 Macc. 5: 46.

28. Då ropade de till HErran,* den med makt fiendernas starkhet sönderbråkar, och togo staden in. och dråpo fem och tjugu tusen menniskor. *2 Chrön. 20: 3.

29. Derefter drogo de dädan emot de Scythers stad, den der sex hundra stadier wäg ifrån Jerusalem ligger.

Scythopolis eller Scythstaden låg wid Jordan, wid södra gränsen af Galileen och kallades Bethsean.

30. Men efter Judarna, som när de Scyther bodde, gåfwo dem wittnesbörd, huru de dem all wänskap i den swåra tiden bewist hade, höllo de sig ock wänligen med dem;

31. Och tackade dem derföre, och bådo, att de ock så här efter wille dem gunstige wara; och drogo så sedan till Jerusalem, och kommo rätt till Pingstdagarna* hem igen. *5 Mos. 16: 10.

32. Men efter Pingstdagarna drogo de emot Gorgias, de Edomeers höfwitsman;

33. Och han mötte dem med tre tusen fotknektar och fyra hundra resenärer;

34. Och då det gick till slags, blefwo der någre få Judar slagne.

35. Och Dositheus, en stark resenär af Bacenors hop, grep Gorgias och höll honom i mantelen. och tog honom med wåld, och wille fånga honom lefwande; men en resenär utaf Thracien rände till honom in, och högg honom armen af, så att Gorgias undkom till Maresa.* *1 Chrön. 2: 42. 2 Chrön. 11: 8.

36. Då sig nu Gorgie hop länge wärjde, och nöd för handen war, ropade Judas till HErran, att Han dem hjelpa och för dem strida wille.

37. Och ropade till sitt folk på Ebreiska, och begynte en sång. Då wände sig Gorgie folk på flykten oförseendes;

38. Och Judas drog med sitt folk in uti den staden Odollam; och efter det war ännu i Pingstdagsweckan, renade de sig efter lagen och höllo dersammastädes sabbath.

39. På annandagen derefter kommo de till Juda, på det de skulle hemta sina döda, såsom man plägar, och begrafwa dem när sina fäder.

40. Då de nu utdrogo, funno de när hwar och en slagen under skjortorna klenodier af afgudar i Jamnia, hwilket Judarna i lagen förbjudet är.* Då wardt det uppenbart för hwar man, hwarföre dessa slagne woro. *5 Mos. 7: 25. Jos. cap. 7.

Desse fallne stridsmän hade således begått ett brott, som war på det strängaste förbjudet, och för hwilket Achan blef stenad. Jos. cap. 7.

41. Så tackade de Gud, den rättwise domaren,* som det hemliga så i ljuset hade komma låtit; *Ps. 9: 5.

42. Och bådo Honom, att Han icke för den syndens skull wille förgöra dem alla; och den hjelten Judas förmanade hopen trösteligen, att de derefter wille taga sig wara för synd, efter de sågo för ögonen, att dessa för sin synds skull slagne woro.

43. Derefter bjöd han dem lägga tillsammans en gärd, tu tusen drachmas silfwer; dem sände han till Jerusalem för ett syndoffer, och gjorde der wäl och skäligen uti, att han om uppståndelsen* en förmaning gjorde. *Dan. 12: 2. 2 Macc. 7: 9, 11, 14, 23. Joh. 5: 25. 1 Cor. 15: 52. 1 Thess. 4: 16.

För ett syndoffer. Om nu Judas något sådant gjort hafwer, det låter man blifwa i sitt wärde. Men det weta wi, att ändock Gud i Mose lag granneligen hafwer låtit uppskrifwa alla offer, dermed Han wille dyrkad och tjent warda, likwäl är intet förmäldt om något offer för de döda, ej heller må man tjena Gud på något annat sätt, än det Han oss sjelf i sitt ord hafwer uppenbarat.

44. Ty om han icke hoppats hade, att de, som slagne woro, åter uppstå skulle, så hade det warit förgäfwes och en dårhet, att bedja för de döda.

45. Men efter han betänkte, att de, som i en rätt tro dödde, glädje och salighet förhoppas skulle, så hafwer det en göd och helig mening warit.

46. Derföre hafwer han ock för dessa döda bedit, på det att synderna måtte dem förlåtna warda.

Det är allteles stridande emot hela den heliga Skrift, att de, som dött i sina synder, skulle kunna efter döden få syndernas förlåtelse genom de lefwandes förbön.

13. Capitel.

Menelai död. Jude bön. seger, fridshandling.

Uti hundrade nio och fyrationde året kom för Judas och hans sällskap, att Antiochus Evpator med en stor makt emot Judeen drog;

2. Och Lysias, hans förmyndare och öfwerste råd med honom, och hade hundrade och tio tusen grekiska fotknektar, och fem tusen och trehundra till häst, twå och tjugu elephanter och trehundra wagnar med jerntaggar.* *1 Macc. 6: 28.

Detta strider emot cap. 11: 13—33.

3. Dertill hade Menelaus ock gifwit sig till dem, och förmanade Antiochus med stort skrymteri till sitt fäderneslands förderf, på det han derigenom det öfwersta prestaembetet så kunde.

4. Men Konungen öfwer alla konungar* uppwäckte Antiochi håg, så att han den affälliga skalken straffade; ty Lysias sade honom, huru han en orsak war till ofriden; derföre lät han föra honom till Berea, och efter deras lands sed på det samma rummet dräpa honom: *5 Mos. 10: 17. 1 Tim. 6: 15. Uppb. 17: 14; cap. 19: 16.

5. Ty der war ett torn femtio alnar högt, fullt med aska, och på askan stod ett omlöpande och taggadt hjul;

6. Der med hjulbråkade man den Gudsförsmädaren och stora ogerningsmannen.

7. Med en sådan död måste den affällige Menelaus ock dö, och icke begrafwen warda.

8. Och honom skedde rätt; ty efter han så ofta syndade emot HErrans altare, der den helige elden och askan på war, måste han ock på aska dödad warda.

9. Men konungen war swårligen förgrymmad på Judarna, och aktade så grufweligen hafwa sig med dem, som hans fader sig med dem haft hade.* *1 Macc. 1: 23.

10. Det förnam Judas, och böd hela folket, att de skulle åkalla HErran dag och natt, att Han ännu, såsom ofta tillförene wille hjelpa dem emot dem, som lagen, fäderneslandet och det heliga templet beröfwa wille;

11. Och att Han folket, som nu ju något litet andrum haft hade, icke åter uti de förbannade hedningars händer gifwa wille.

12. Då de nu detta endrägteligen tillhopa gjorde, och bådo den allsmäktiga Gud med gråtande och fastande,* och lågo i tre hela dagar på jorden, tröstade dem Judas, och bad dem komma till sig. *2 Chrön. 20: 3. 1 Macc. 9: 46. 2 Macc. 10: 16.

13. Och då han och de äldste tillsammans kommo, war han till råds med dem, att förr än konungen med sin här in i Judeen komma, och staden intoge, wille han draga emot honom, och med Guds hjelp ända saken.

14. Och befallde sig så Gudi, och förmanade sitt folk, att de frimodige allt in till döden strida wille, till att förswara lagen, templet, staden, fäderneslandet och regementet.

15. Och han lägrade sig wid Modin, och gaf dem dessa orden till en lösen: Gud gifwer segren. Sedan stod han upp om natten med de allrabästa krigsknektarna, och föll in i konungens läger, och slog ihjäl wid fyra tusen män och den främsta elephanten* samt med alla dem, som i tornet der uppå woro. *1 Macc. 6: 46.

16. Dermed förde de en stor förskräckelse och fruktan i hela lägret; och drogo ärligen och lyckosamligen dädan.

17. Detta skedde om morgonen, då det dagades; ty Gud hade deras hjelpare warit.

18. Men sedan konungen försökt hade, att Judarna så dristige woro, wände han om, och drog dädan wäglöst;

19. Och förde sitt folk för Judarnas fäste Bethzura,* der ingen wakt inne war; men han wardt der ock på flykten slagen, och uträttade intet, och fick skada: *1 Macc. 4: 61; cap. 6: 31, 49. 2 Macc. 11: 5.

20. Ty Judas sände all nödtorft in i fästet.

21. Men der war en ibland Judarna benämnd Rodochus, han gaf fienderna tillkänna all hemlighet; men man wardt det warse, och grep honom och dref honom bort.

22. Derefter wardt konungen annars till sinnes, och gjorde frid med dem i Bethzura, och drog dädan. och slogs med Judas, och tappade slagtningen.

Detta strider emot 1 Macc. 6: 47–50.

23. Och efter han förnummit hade, att Philippus affallen war, den han i Antiochien för en stadhållare efter sig låtit hade, wardt han swårligen försträckt, och lät handla med Judarna, och förlikte sig med dem, och swor, att han den förlikning hålla skulle, och blef deras wän; och offrade, och ärade templet, och höll sig wänligen emot staden;

24. Och tog Maccabeus till sin wän, och gjorde honom till höfwitsman allt ifrån Ptolemais* in till de Gerrener. *1 Macc. 6: 14.

25. Men då konungen till Ptolemais kom, sågo de Ptolemaiske förlikningen icke gerna; ty de fruktade, att man dem ingen tro hålla skulle, lika som de ingen tro hållit hade.

26. Då steg Lysias uppenbart upp, och ursakade konungen, och talade så för dem, att de gåfwo sig till frids, och stillade sig, att de sig allt godt till honom förse skulle. Sedan drog han tillbaka igen till Antiochien. Så är det med denna konungens resa och igenkommelse tillgånget.

14. Capitel.

Judas förklagas. Nicanors frid. Rhazis död.

Men efter tre år förnam Judas och hans sällskap, att Demetrius, Seleuci son, med mycket folk och med många skepp till Tripolis kommen war,* *1 Macc. 7: 1.

2. Och landet intagit, och Antiochus samt med sin förmyndare Lysias slagit hade.

3. Men Alcimus, den tillförene öfwersteprest och i förföljelsens tid skämligen affallen war,* och nu tänkte, att han ingalunda lefwande blifwa, eller till öfwersta prestaembetet igen komma måtte; *1 Macc. 7: 9.

4. Han for till konung Demetrius i hundrade första och femtionde året, och förde honom en gyldene krona och en palm och oljoqwistar, som templet tillhörde.

5. Och i första dagen förtöfwade han, till dess han tid såg till sitt onda uppsåt. Då nu Demetrius lät kalla honom på rådet, och frågade huru det tillstod med Judarna och hwad de förehade;

6. Då swarade han alltså: De Judar, som sig de fromma kalla,* hwilkas höfwitsman Judas Maccabeus är, uppwäcka ju alltid krig och upplopp, och låta riket ingen frid. *1 Macc. 2: 42.

7. De hafwa ock mig min fäderliga härlighet, nemligen prestadömet beröfwat, derföre är jag hit kommen;

8. Först och främst konungen till godo, och att jag honom troligen menar; der näst, att jag ock mitt folk gerna någon råd skaffa wille; ty med sådan oskicklighet måtte hela wårt slägte förgås.

9. Derföre wårdiges konungen se till saken, och, efter sin högtprisade mildhet landet och hela wårt slägte i denna sak råda och hjelpa;

10. Ty så länge Judas lefwer, är det icke möjligt, att der frid i landet warder.

11. Då han detta talat hade, förgrymmade sig ock de andre emot Judas, och uppretade Demetrius emot honom,

12. Så att han straxt lät kalla till sig Nicanor, höfwitsmannen öfwer de elephanter, och skickade honom till en höfwitsman emot Judarna;

13. Och befallde honom, att han Judas nederlägga och hans hop förströ, och Alcimus till öfwersta prest insätta skulle.

14. Då församlade sig till Nicanor alla de hedningar, som Judas utur landet förjagat hade, och hoppades, att Judarnas olycka skulle deras lycka wara.

15. Som nu Judas och hans sällskap hörde, att Nicanor emot dem drog, och hedningarna allestädes sig till honom gåfwo, beströdde de sig med aska, och åkallade Gud,* som sitt folk af werldens begynnelse bewarat, och sin hop uppenbarligen hulpit hade. *2 Macc. 10: 25; cap. 11: 6.

16. Då nu deras höfwitsman dem uppböd, stodo de upp, och slogo till fienderna wid den lilla staden Dessa.

17. Men Simon, Jude broder, kom till mangels med Nicanor; och Nicanor hade fulltnär slagen wordit, efter fienderna slogo till honom, förr än han dem warse blef.

Grt.: Men Simon stötte tillsammans med Nicanor.

18. Då nu Nicanor hörde, att Judas sådant stolt folk när sig hade, som lif och lefwerne manligen wågade för sitt fädernesland, fruktade han sig, och wille ingen slagtning med dem hålla;

19. Utan sände Posidonius, Theodotus och Mattathias till honom, att göra frid med honom.

20. Då de nu länge deröfwer rådslogo, och deras höfwitsman folket alla saker förehöll, och de om saken ens wordo, samtyckte de om förlikningen;

21. Och bestämde en dag före, der de båda allena tillhopa komma skulle. Då nu den dagen kom, satte man hwardera en stol;

22. Och Judas skickade några i sitt harnesk icke långt derifrån, på det fienderna icke oförsedt skulle honom något ondt stycke bewisa; och de talade hwad som behöfdes med hwarannan.

23. Och Nicanor blef en tid långt i Jerusalem, och tog sig intet före emot dem, och lät sitt krigsfolk draga af;

24. Och höll Judas i ära för folket, och hade sig wänligen emot honom;

25. Förmanade honom ock, att han sig hustru taga och barn föda skulle. Alltså tog Judas sig hustru, och hade god frid, och aktade på sin bergning.

26. Då nu Alcimus såg, att dessa twå woro med hwarannan öfwerens, och frid gjort hade, drog han åter till Demetrius, och anklagade Nicanor, att han war otrogen worden; ty han hade gjort Judas, konungens fiende, till öfwerstaprest i hans stad.

27. Då wardt konungen ar denna skalkens lögn uppwäckt och swårligen förtörnad och skref Nicanor till, att honom platt intet behagade, att han frid med Judarna gjort hade; och böd honom, att han med hast skulle taga fatt på Maccabeus, och sända honom till Antiochien.

28. Som nu Nicanor sådan befallning fick, wardt han bedröfwad, och war icke wäl till frids, att han, ingen tro hålla skulle; och Judas hade dock intet förbrutit sig.

29. Men dock, efter han emot konungen intet djerfdes, tänkte han att fånga honom med list.

30. Då nu Maccabeus förmärkte, att han icke så wänligen höll sig med honom som tillförene, och lät sig wäl tycka, att det skulle icke mycket godt betyda, tog han några till sig, och stack sig undan för honom.

31. Som nu Nicanor såg, att Maccabeus honom klokeligen förekommit hade, gick han uti det sköna heliga templet, och böd presterna, som der offrade, att de skulle få honom mannen ut.

32. Men då de högeligen swuro, att de icke wisste, hwar han war, räckte han sin högra hand upp åt templet;

33. Och hon swor: Om I icke öfwerandtwarden mig Judas bunden, så will jag detta Guds hus nederbryta,* och rifwa altaret omkull, och sätta åt Bacchus† en skön kyrka i samma staden igen. *1 Macc. 7: 35. †2 Macc. 6: 7.

34. Och då han det sagt hade, gick han sin wäg.

Men presterna* räckte sina händer upp åt himmelen och åkallade Honom, som deras folk alltid beskyddat hade, *2 Macc. 3: 15.

35. Och sade: HErre, ändock du ingen ting behöfwer, så hafwer dock det likwäl dig behagat, att ditt tempel, der du uti bor, ibland oss wara skulle;

36. Derföre, du helige Gud, hwilken allena tillhörer allt, det heligt är, bewara ditt hus ännu, det wi nyligen renat hafwa, att det icke åter orenadt warder; och styr falska tungor.

37. Men Nicanor wardt sagdt, huru en af de äldsta i Jerusalem, benämnd Rhazis, war en sådan man, som fädernas lag älskade, och allestädes ett godt loford och sådan ynnest ibland sina borgare hade, att hwar man kallade honom Judarnas fader;

38. Han hade ock för denna tiden derom anklagad och förföljd warit, och hade lif och lefwerne för den Judiska tron manligen wågat.

39. Då nu Nicanor bewisa wille, huru swårlig en hätsk han Judarna war, sände han mer än femhundra krigsknektar ut, som honom fånga skulle;

40. Ty han mente, att om han honom fångade, så skulle han dem en stor skada göra.

41. Men när de stormade till porten af tornet, der han uppe war, och bådo hemta eld, och tände på porten; och han märkte, att han fången war, då wille han sjelf stinga sig igenom;

S:t Augustinus ogillar detta stycke med godt skäl, derföre ock denna bok icke hafwer gillad warit när de gamle fäder.

42. Ty han wille hellre ärligen dö, än de ogudaktiga i händer komma, och af dem skamligen begabbad warda;* men i den ångesten drabbade han sig icke rätt. *Dom. 9: 54. 1 Sam. 31: 4.

43. Då de nu i hopar fölle in till honom, undlopp han uppå muren, och störtade sig manligen neder ibland folket.

44. Men de weko undan, på det han måtte hafwa rum; och han föll på länderna,

45. Men han lefde ännu likwäl, och stod upp i grymhet, ändock han fast blödde, och såren honom ondt gjorde, och lopp genom folket bortåt, och steg upp på en hög sten.

46. Och då honom blodet allt förlupet war, tog han ännu tarmarna utur kroppen, och kastade dem ibland krigsknektarna, och ropade till Gud, som öfwer lif och anda en HErre är, att Han wille honom allt detta igen gifwa;* och blef så död. *2 Macc. 7: 9.

15. Capitel.

Jude syn, bön. Nicanors trots, död, hans hufwud.

Men då Nicanor hörde, att Judas med sitt sällskap war i Samarien, tänkte han, att han wille om sabbathen slå till dem utan fara:

2. Och då Judarna, som han med sig nödgat hade, förmanade honom, att han icke så jemmerligen wille förgöra dem, utan här uti skona helgedagen, den Gud sjelf ärat och helgat hade;* *2 Mos. 20: 10. 5 Mos. 5: 12.

3. Då frågade dem den hufwudskalken: Den som sabbathen budit hafwer, är Han HErre i himmelen?

4. Och då de swarade honom: Ja, det är den lefwande HErren: Han är HErre i himmelen, som den sjunde dagen helig hålla budit hafwer.

5. Der swarade han till: Så är jag herre på jorden, och bjuder eder, att I skolen rusta eder, och göra konungens befallning fullt.

6. Men han kunde likwäl sitt uppsåt icke fullkomna; och Nicanor war stolt, och pockade, och war wiss derpå, att han stor ära inlägga skulle emot Judas.

7. Men Maccabeus hade ett fast hopp, att HErren skulle göra honom bistånd;

8. Och tröstade dem, som när honom woro, att de för hedningarna, som emot dem woro, intet frukta skulle, utan tänka uppå den hjelp, som dem ofta tillförene af himmelen skedd war, och ännu hoppas uppå tillkommande seger och hjelp, den HErren dem sända skulle;

9. Och tröstade dem alltså utur lagen och propheterna; och drog dem till minnes de lyckosamma slagtningar, som de tillförene gjort hade, och gjorde dem alltså ett hjerta.

10. Och då han dem alltså förmanat hade, förtäljde han dem ock, huru hedningarna syndat, och emot deras eds bepligtelse gjort hade.

11. Och rustade dem alltså, icke med tröst uppå spets eller sköld, utan med tröst uppå Guds ord. Han sade dem ock en syn, som han sett hade, den wäl war till troendes, der de alla ett mod af fingo;* *Dom. 7: 13.

12. Och war denna synen: Onias* den öfwerstepresten, som en dråplig, ärlig, mild och wältalande man warit hade, den sig af ungdom till dygd beflitat hade, han räckte upp sina händer och bad för hela Juda folket. *2 Macc. 3: 1.

13. Sedan syntes honom en annan gammal härlig man i kosteliga kläder och i en ganska härlig skapnad.

14. Och Onias sade till Judas: Denna är Jeremias, den Guds propheten, som dina bröder mycket kära hafwer, och beder stadigt för folket och för den heliga staden.

15. Sedan fick Jeremias med sina händer åt Judas ett gyldene swärd.

16. Och sade till honom; Tag det heliga swärdet, som dig Gud gifwer, dermed du fienderna slå skall.

17. Då nu Judas dem med sådana sköna ord, de dem ett hjerta och mod gjorde, tröstat hade, beslöto de, att de intet läger göra wille, utan med hast draga till fienderna, och manligen slå till dem, och göra en ända på saken; ty staden och gudstjensten och templet stodo i stor fara.

18. Och sannerligen hustrur och barn, brödet och fränder, aktade de icke så mycket: men deras sorg war om det heliga templet.

19. Och de som i staden blefwo, woro i stor sorg för deras krigsfolk.

20. Som det nu till slags komma skulle, och fienderna sig församladt, och deras ordan slagit, och elephanterna i sitt rum skickat, och resigtyget på båda sidor ställt hade;

21. Och Maccabeus fienderna och deras mångahanda rustning och de förskräckliga djuren såg, då uppräckte han sina händer till himmelen, och bad den underliga Gud, som allting ser;* ty han wisste wäl, att segren icke kommer genom harnesk,† utan att Gud gifwer honom dem Han den unnar; *2 Macc. 12: 22. †2 Chrön. 14: 11.

22. Och bad alltså: HErre, du utsände i Ezechie, Juda konungs tid, din engel, och densamme slog i Sennacheribs läger hundrade fem och åttatiotusen män.* *2 Kon. 19: 35. Es. 37: 36. Tob. 1: 21. Syr. 48: 20, 24. 1 Macc. 7: 41. 2 Macc. 8: 19.

23. Så sänd ock nu, o HErre i himmelen, en god engel för oss, till att förskräcka fienderna.

24. Låt dem förskräckas för din starka arm, som med Guds försmädelse emot ditt heliga folk draga; och dermed höll han upp att tala.

25. Alltså drog Nicanor med sin hop fram, med trumpetande och stort rop.

26. Men Judas och hans hop slogo till fienderna, med bedjande och ropande till Gud.

27. Med händerna slogo de; men med hjertana ropade de till Gud, och slogo wid fem och trettio tusen män; och de gladdes ganska storligen, att Gud sig så nådeligen bewist hade.

28. Då nu slagtningen ändad war, och de drogo af igen, kände de Nicanor på harnesket, att han ock slagen war.

29. Då upphof sig ett stort skri och fröjd, och de lofwade Gud på sitt mål.

30. Och Judas, som lif och gods för sitt folk wågat, och ifrån ungdom sitt folk mycket godt gjort hade, böd att man skulle på Nicanor hufwudet och handen upp till axeln afhugga, och med till Jerusalem föra.

31. Som han nu dit kom, kallade han sitt folk tillhopa, och skickade presterna för altaret, och sände efter fienderna uppå borgen;

32. Och wiste dem Nicanors hufwud och den försmädarens hand, som han emot den Allsmäktigas heliga hus uträckt, och sig högeligen fördristat hade.

33. Han skar ock den ogudaktiga Nicanor tungan af och böd hugga henne i stycken sönder för fåglarna; och handen, som han så ursinneligen brukat hade, in mot templet upphänga.

34. Och allt folket lofwade Gud i himmelen, och sade: Lofwad ware Han, som sitt rum bewarat hafwer, att det icke är orenadt wordet.

35. Och han satte Nicanors hufwud upp,* så att hwar man af borgen det se kunde, till ett uppenbart tecken, att HErren dem hulpit hade. *1 Sam. 31: 10.

36. Det wardt ock endrägteligen af alla beslutet, att man den dagen icke förgäta skulle;

37. Utan hålla honom helig, nemligen den trettonde dagen i den tolfte månaden, den Adar på Syriska het, en dag före Mardochei högtid.* *Esth. 9: 21.

38. Så will jag nu denna boken härmed besluta, sedan Nicanor nederlagd war, och Judarna staden igen wunnit hade.

39. Och om jag det till tacka gjort hafwer, det såge jag gerna; men är det allt för ringa, så hafwer jag dock gjort så mycket som jag förmådde.

Härmed wisar åter denne författare sjelf, att han skrifwit denna bok blott efter egen mensklig förmåga och icke genom någon ingifwelse af den Helige Ande.

40. Ty alltid win, eller alltid watten dricka, det är icke lustigt, utan stundom win, och stundom watten dricka, det är luftigt: alltså är det ock lustigt, då man mångahanda läser: det ware änden.

Ände på den Andra Boken Maccabeers.