Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Judiths Bok

←  Apocrypha

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Judiths Bok

Wishetens Bok  →

Judiths Bok.

Inledning.

Denna bok har alla fyra ofwannämnda kännetecken, att den icke är en gudomlig, utan blott en mensklig bok, och bör derföre läsas med tillbörlig pröfning, så att man blott behåller det godt är. Isynnerhet strider det historiska innehållet emot den judiska historien, som är uppenbarad i den heliga Skrift, se cap. 2: 1; cap. 5: 21 och 2 Kon. 25: 8. Jerusalems förstöring kunde icke hafwa skett före den tid, som uppgifwes Jud. 2: 1, enligt cap. 4: 2, och omöjligen kunde Judarne redan hafwa warit i fångenskapen och kommit igen, såsom dock nämnes, cap. 5: 23. Flera andra omständigheter, som icke öfwerensstämma med den Bibliska tideräkningen och historieskrifwares uppgifter, förekomma, och Judiths hjeltegerning, som skulle hafwa warit till så stor nytta för Judarna, nämnes icke i Nya Testamentet. Många uttolkare tro, att boken skall wara en blott liknelse eller lärodikt, för att wisa kyrkans lidanden, och huru hon af Gud blifwer räddad. Luther skrifwer: ”Jag tänker, att diktaren wetande och med flit insatt fel i namn och tideräkning, för att förmana läsaren, att han blott skulle anse boken, som en andelig och helig dikt.”

1. Capitel.

Arphaxad, de Meders konung, hade många land och folk underkufwat sig, och byggde en stor, wäldig stad, den kallade han Ecbatana.

2. Hans murar gjorde han alltsamman utaf huggen sten, sjuttio alnar höga och trettio alnar tjocka.

3. Torn gjorde han dertill hundrade alnar höga och tjugu alnar tjocka i fyrkant; och stadsportarna gjorde han så höga som torn;

4. Och förlät sig uppå sin makt och stora härs kraft.

5. Men NebucadNezar, konungen af Assyrien, regerade uti den stora staden Nineve; och örligade uti tolfte året af sitt rike emot Arphaxad.

6. Och de folk, som wid elfwen Euphrates, Tigris och Hydaspes bodde, hulpo honom, och slogo honom på den stora marken, som kallas Ragau, hwilken i förtiden warit hade Ariochs, konungens i Elassar.

7. Då wardt NebucadNezars rike mäktigt, och hans hjerta stolt; och han sände budskap till alla dem, som bodde i Cilicien, Damascus och på Libanon,

8. I Carmel och i Kedar, och till dem i Galileen, och på den stora marken Esdrelom;* *Jud. 4: 5.

9. Och till alla dem, som woro i Samarien och på hinsidan Jordan allt intill Jerusalem och i hela Gesem land och allt intill Ethiopiens berg.

10. Till dem alla sände NebucadNezar, konungen af Assyrien, budskap;

11. Men de föraktade det alla, och läto buden med skam hem fara igen.

12. Då wardt konungen NebucadNezar ganska wred på alla dessa landen, och swor wid sin konungsliga stol och rike, att han öfwer alla dessa landen hämnas skulle.

2. Capitel.

Uti trettonde året konung NebucadNezars, på andra och tjugonde dagen i första månaden, wardt rådslaget i NebucadNezars hus, konungens af Assyrien, att han skulle hämnas;

2. Och han lät komma till sig allt sitt råd, förstar och höfwitsmän.

3. Och han rådslog hemligen med dem; och höll dem före, huru han hade i sinnet, att underkufwa alla dessa landen under sitt rike.

4. När dem nu det alla wäl behagade, kallade konung NebucadNezar sin härhöfwitsman Holofernes,

5. Och sade: Drag ut emot alla riken, som wester ut ligga, och besynnerligen emot dem, som mitt bud föraktat hafwa.

6. Du skall intet rike skona, och alla fasta städer skall du mig underdåniga göra.

7. Så kallade Holofernes höfwitsmännerna och öfwerstarna för det Assyriska krigsfolket; och rustade folket till krigs, såsom konungen honom budit hade, hundrade och tjugutusen till fot och tolftusen skyttar till häst.

8. Och lät allt krigsfolk draga fram för sig med otaliga kameler, mycken spisning, oxar och får utan tal för sitt folk.

9. Och lät tillföra utur hela Syrien korn i sin här;

10. Men guld och penningar tog han öfwermåttan mycket med sig utur konungens kammare.

11. Och drog alltså åstad med hela hären, med wagnar, resenärer och skyttar, hwilka jorden betäckte såsom gräshoppor.

12. Då han nu öfwer Assyriska landets gräns dragen war, kom han till det stora berget Ange på wenstra sidan wid Cilicien och tog alla deras byar och fasta städer in;

13. Och förstörde Melothi, en namnkunnig stad, och skinnade alla folk i Tharsis och Ismaels barn,* som bodde in mot öknen och söder i det landet Chellon. *1 Mos. 25: 12.

14. Han drog ock öfwer Phrath, och kom in uti Mesopotamien, och förstörde alla höga städer, som han fann ifrån den bäcken Mambre allt intill hafwet;

15. Och tog der de gränser in ifrån Cilicien allt intill Joppe gränser, som söder ut ligga;

16. Och förde också Midians barn* bort, och röfwade allt deras gods, och slog alla de honom emot stodo med swärdsegg. *1 Mos. 25: 4.

17. Sedan drog han neder i Damasci land i andene, och uppbrände all deras säd, och lät nederhugga alla deras träd och wingårdar.

18. Och hela landet fruktade sig för honom.

3. Capitel.

Då sände de konungar och förstar af Syrien, Mesopotamien, Syrien Sobal, Libyen och Cilicien, deras budskap utur alla städer och land; de kommo till Holofernes, och sade:

2. Wänd din wrede ifrån oss; ty det är bättre att wi tjena den stora konungen NebucadNezar, och äro dig hörsamme, och blifwa lefwande, än att wi förgås, och winna likwäl intet.

3. Alla wåra städer, gods, berg, högar, åkrar, oxar, får, getter, hästar och kameler, och hwad wi hafwa;

4. Dertill ock wårt tjenstefolk, är alltsammans ditt, gör dermed hwad du will:

5. Ja, ock wi samt med wåra barn äro dina tjenare;

6. Kom till oss, och blif wår gunstige herre, och bruka wår tjenst såsom dig täckes.

7. Så drog Holofernes neder af bergen med allt krigsfolket, och intog de fasta städer och hela landet;

8. Och uttog der knektar, det bästa folk, som han ibland dem fann.

9. Deraf förskräcktes alla land så swårligen, att de regenter och ypperste af alla städer samt med folket kommo emot honom;

10. Och anammade honom med kransar,* ljus, danser, trummor och pipor; *Apg. 14: 13.

11. Och kunde dock med sådan wördning ingen nåd finna.

12. Ty han bröt omkull deras städer och högg deras lundar neder;

13. Förty konungen NebucadNezar hade budit honom, att han skulle förlägga alla gudar i landen, på det alla folk, som Holofernes betwingande worde, skulle honom allena för en gud prisa.

14. Då han nu Syrien Sobal, Apamean och Mesopotamien igenom dragit hade, kom han till de Edomeer i Gabaa land,

15. Och tog deras städer in, och låg der i trettio dagar; derförinnan lät han allt sitt krigsfolk tillhopa komma.

4. Capitel.

Då Israels barn, som i Juda land bodde, det hörde, fruktade de sig för honom swårligen;

2. Och bäfwan och förskräckelse kom dem uppå; förty de hade fara, att han måtte så göra med Jerusalem och HERrans tempel, som han de andra städer, och deras afgudahus gjort hade.

3. Derföre sände de in i hela Samarie land allt omkring intill Jericho, och bemannade fästena på bergen;

Detta skedde icke enligt historien, hwilken tid man ock antager, före eller efter den Babyloniska fångenskapen, ty Samarien war bebodt af främmande folk, som woro fiender till judarna. Se 2 Kon. 17: 24–32. Esra 4: 1–10.

4. Och gjorde murar om deras byar, och skaffade sig spisning till örligs.

5. Och presten Jojakim* skref till alla dem, som bodde in emot Esdrelom,† det är, in emot den stora marken wid Dothaim;** och till alla, der fienderna måtte igenomkomma; *Jud. 15: 9; †cap. 1: 8. **2 Kon. 6: 13.

Det är icke sannolikt, att en prest, utan att någon annan regent derwid funnits, skulle hafwa gjort sådana förswarsanstalter, ty både före Jerusalems förstöring och efter fångenskapen woro werdsliga regenter i det judiska landet. Esra 1: 8. Matth. 1: 12.

6. Att de skulle förwara klipporna på bergen in emot Jerusalem.

7. Och Israels barn gjorde alltså, som Jojakim, HErrans prest, dem befallde.

8. Och allt folket ropade med allwar till HErran, och ödmjukade sig, de och deras qwinnor, med fastande och bedjande.

9. Men presterna drogo säckar uppå, och barnen lågo för HErrans tempel, och HErrans altare öfwertäckte de med en säck.

10. Och de ropade till HErran, Israels Gud endrägteligen, att deras barn och hustrur icke skulle bortförde, deras städer förstörde, deras helgedom oskärad, och de af hedningarna skämde warda.

11. Och Jojakim, HErrans öfwerste prest gick omkring, förmanade hela Israels folk;

12. Och sade: I skolen ju weta, att HErren warder eder bön hörande, om I icke aflåten med fastande och bedjande inför HErran.

13. Tänker uppå Mose, HErrans tjenare, den icke med swärd, utan med helig bön slog Amalek,* som sig på sin kraft och makt, på sin här, sköldar, wagnar och resenärer förlät; *2 Mos. 17: 11.

14. Så skall det ock gå alla Israels fiender, om I så bättren eder, som I begynt hafwen.

15. Efter denna förmaning bådo de HErran, och blefwo för HErranom;* *2 Mos. 20: 24.

16. Så att ock presterna gingo i säckar,* och hade aska på hufwudet,† och gjorde så HErranom bränneoffer; *Jon. 3: 5. †Jud. 7: 4; cap. 9: 1.

17. Och bådo alla HErran af allt hjerta, att Han wille söka sitt folk Israel.

5. Capitel.

Och det wardt sagdt Holofernes, härhöfwitsmannen af Assyrien, att Israels barn rustade sig, och wille wärja sig, och huru de hade intagit klipporna på bergen.

2. Då förgrymmade sig Holofernes, och kallade alla de Moabiters och Ammoniters öfwerstar och höfwitsmän,

3. Och sade till dem: Säger, hwad är detta för folk, som på bergen bo? Hwad hafwa de för stora städer; hwad förmå de, och hwad hafwa de för krigsfolk och konungar?

4. Att de allena för alla andra i österlanden förakta oss, och hafwa icke gångit emot oss, att de måtte anammat oss med frid?

5. Då swarade Achior,* en öfwerste för alla Ammons barn,† och sade: Min herre, will du gerna höra det, så will jag säga dig sanningen, hwad det för ett folk är, som på bergen bor, och icke ljuga för dig. *Jud. 11: 7. †1 Mos. 19: 3.

6. Detta folket är utaf Chaldeen kommet;* *1 Mos. 11: 31. Jos. 24: 2.

7. Och hafwer först bott i Mesopotamien; förty de wille icke följa deras fäders gudar i Chaldeen;

8. Derföre öfwergåfwo de deras fäders seder, hwilka många gudar hade; på det de måtte tjena den ena Guden i himmelen, den ock böd dem draga dädan, och bo uti Haran.* *1 Mos. 12: 1.

9. Då nu i alla de landen dyr tid war,* foro de ned i Egypti land;† der äro de så många wordne i fyrahundra år,** att man icke kunde räkna dem. *1 Mos. 41: 54; †cap. 46: 6. **Apg. 7: 6.

10. Men då konungen i Egypten* beswärade dem med ler och tegel, till att bygga hans städer,† ropade de till sin HErra;** Han slog hela Egypten med mångahanda plåga.†† *2 Mos. 1: 8. †cap. 1: 11; **cap. 3: 7; ††cap. 7, [et]c.

11. Då nu de Egyptier hade utdrifwit dem ifrån sig,* och plågan igen wände ifrån dem, och wille åter gripa dem,† och föra dem till träldom igen; *2 Mos. 12: 31; †cap. 14: 5.

12. Öppnade dem himmelens Gud hafwet,* så att wattnet på båda sidor stod fast, såsom en mur, och de gingo torrfötte på hafwets botten, och kommo undan. *2 Mos. 14: 21, 22.

13. Men då de Egyptier skyndade sig efter dem, med deras hela här, wordo de alla fördränkte i hafwet, så att der blef icke en qwar, som det hade mått androm förkunna.

14. Och då detta folket kom utur Röda hafwet, lägrade de sig uti den öknen wid Sina berg, der tillförene ingen menniska bo eller sig hålla kunde;* *5 Mos. 8: 15.

15. Der wardt det bittra wattnet sött, så att de kunde dricka det;* och de fingo bröd af himmelen i fyratio år.† *2 Mos. 15: 25; †cap. 16: 15, 35.

16. Och hwart de drogo, utan båga, pil, sköld och swärd, der stridde Gud för dem, och wann seger;

17. Och ingen kunde göra detta folket skada, utan allena då det afföll ifrån HErrans sin Guds bud.

18. Ty så ofta som de tillbådo någon annan än sin Gud, så wordo de slagne, och bortförde med all skam;

19. Men så ofta som det ångrade dem, att de ifrån sin Guds bud afwikne woro, gaf åter himmelens Gud dem seger emot deras fiender.

20. Derföre nederlade de de Cananeers konungar, Jebuseen, Phereseen, Hetheen, Heveen, Amoreen, och alla wäldiga i Hesbon, och togo deras land och städer in;* *Jos. 12: 8.

21. Och det gick dem wäl, så länge de icke syndade emot sin Gud; förty deras Gud hatar det orätt är.* *Ps. 5: 5–7.

Detta ställe, jemfördt med cap. 2: 1 och cap. 4: 2, wisar, att denna bok icke kan hafwa till afsigt att wara en historisk berättelse, utan en lärodikt.

22. De hafwa ock ofta före denna tiden warit fördrifna af många folk, och bortförda i främmande land; derföre att de woro afwikna ifrån det bud, som Gud dem gifwit hade, att de deruti wandra skulle;

23. Men de äro nu nyligen igenkomne utaf det elände, der de uti woro, sedan de hafwa omwändt sig till HErran sin Gud; och hafwa åter satt sig på detta berg, och bo åter nu i Jerusalem, der deras helgedom är.

24. Derföre, min herre, låt befråga, om detta folket syndat hafwer emot sin Gud; så wilja wi draga dit upp, och deras Gud gifwer dem wisserligen uti dina händer, så att du betwingar dem;

25. Men hafwa de icke syndat emot sin Gud, så skaffa wi intet emot dem; ty deras Gud beskärmar dem; och wi blifwa hela landet till bespottelse.

26. Då Achior detta sagt hade, wordo alla Holofernes höfwitsmän wrede, och tänkte wilja dräpa honom; och sade till hwarannan:

27. Ho är denne, som sådant säga tör, att Israels barn skola wärja sig emot konung NebucadNezar och hans krigsfolk? Är det dock alltsammans naket folk, och inga krigsmän.

28. Men på det Achior må se, att han ljugit hafwer, så låter oss draga dit upp; och när wi deras bästa folk gripa, så wilja wi låta stinga Achior med dem twärt igenom;

29. På det alla folk skola förnimma, att NebucadNezar är landets gud, och ingen annan.

6. Capitel.

Sedan förgrymmade sig ock Holofernes uppå Achior, och sade:

2. Huru djerfwes du spå, att detta Israels folk skulle hafwa beskärm af sin Gud?* När wi nu slå dem såsom en man, skall du få se, att ingen annan Gud är, utan allena NebucadNezar. *Jud. 5: 25.

3. Och dertill skall du ock med dem af de Assyriers swärd genomstungen warda, och hela Israel skall med dig förgöras.

4. Så får du förnimma, att NebucadNezar hela werldens herre är, när du med mitt swärd genomstungen warder, och ligger ibland de slagna Israel, och måste dö och förderfwas.

5. Men menar du, att din spådom wiss är, så behöfwer du icke förskräckas eller blekna.

6. Såsom dem gående warder, så skall dig ock gå; ty jag will nu sända dig till dem, på det jag må straffa dig med dem.

7. Så befallde Holofernes sina tjenare, att de skulle taga fatt på Achior, och föra honom bort till Bethulien uti Israels barns händer.

8. Och Holofernes tjenare grepo honom; och då de kommo öfwer slättmarken intill berget, drogo skyttar ut emot dem.

9. Då weko de afsides om berget, och bundo Achior wid ett träd med händer och fötter, och stötte honom neder, och läto så hänga honom; och foro till sin herre igen.

10. Men Israels barn kommo ned af Bethulien till honom, och gjorde honom lös, och hade honom in i Bethulien, och ställde honom midt i folket, och frågade honom, huru det tillgånget war, hwarföre de Assyrier honom hängt hade.

11. På densamma tid woro öfwerste i staden Ozias, Micha son, af Simeons slägte, och Charmi, den ock Othoniel hette;

12. För dessa äldsta och för allt folket, sade Achior allt, det Holofernes honom frågat, och han honom swarat hade; och huru Holofernes folk hade för det swarets skull welat dräpa honom.

13. Men Holofernes hade befallt, att man skulle öfwerantwarda honom Israels barn i händer, på det att, när han Israels barn slagit hade, skulle han ock då straffa och förgöra honom, nemligen Achior; derföre att han sagt hade, att himmelens Gud skulle deras beskärmare wara.

14. Då Achior sådant sagt hade, föll allt folket på sitt ansigte, och tillbådo HErran; greto allesammans, och bådo till HErran, och sade:

15. HErre, himmelens och jordens Gud, se uppå deras högmod,* och på wårt elände; och se nådeligen till dina heliga, och bewisa, att du icke öfwergifwer dem, som hoppas uppå dig; och omstörtar dem, som uppå sig och sin makt trösta. *Jud. 9: 6, 9.

16. Alltså greto de, och bådo den hela dagen; och tröstade Achior, och sade:

17. Wåra fäders Gud, hwilkens makt du prisat hafwer, warder dig alltså wedergällande, att de icke skola få se sin lust på dig: utan du skallt få se, huru de slagne och nederlagde warda.

18. Och när HErren wår Gud friar oss, så ware Gud med dig ibland oss; och will du, så skall du med alla dina bo när oss.* *Jud. 14: 6.

19. Då nu folket skildes åt, tog honom Ozias med sig uti sitt hus, och beredde en stor nattward;

20. Och bjöd till sig alla äldsta, och plägade sig wäl, efter de länge fastat hade.

21. Sedan wardt åter folket sammankalladt, och bådo om hjelp af Israels Gud uti församlingen öfwer hela natten.

7. Capitel.

På andra dagen böd Holofernes sitt krigsfolk, att man skulle uppe wara emot Bethulien;

2. Och hade hundrade och tjugu tusen till fot och tolf tusen till häst, förutan den hopen, som han uttagit hade af hwar stad, der han något land intagit hade.

3. Detta krigsfolk rustade sig alltsammans emot Israels barn, och lägrade sig ofwan på det berget emot Dothaim, ifrån Belma allt intill Chelmon, som ligger emot Esdrelom.

4. Då nu Israels barn sågo det myckna Assyriers folk, föllo de på jorden, och strödde aska på sina hufwuden,* och bådo alla endrägteligen, att Israels Gud wille låta se sin barmhertighet öfwer sitt folk. *Jud. 4: 16; cap. 9: 1.

5. Och de rustade sig med sina wapen och togo bergklipporna in, och förwarade dem dag och natt.

6. Men när Holofernes der omkring drog, märkte han, att utom staden söder ut war en brunn, hwilken med rännor in i staden ledd war; dessa rännorna lät han hugga af.

7. Och ändock de icke långt ifrån muren små brunnar hade, der de hemligen watten hemtade; så war det dock som nogast så mycket, att de sig dermed wederqwicka kunde.

8. Derföre kommo de Ammoniter och Moabiter till Holofernes, och sade: Israels barn töra intet wärja sig emot oss, utan hålla sig uppe i bergen och klipporna, der de säkra under äro.

9. Derföre låt förwara brunnarna, att de intet watten hemta kunna, så måste de dö utan swärd; eller nöden skall tränga dem dertill, att de måste uppgifwa staden, hwilken de mena oöfwerwinnerlig wara, efter han ligger på bergen.

10. Detta rådet behagade Holofernes och hans krigsfolk wäl; och lade ju hundrade wid hwar brunn.

11. Då man nu i tjugu dagar hade förwarat brunnarna, hade de af Bethulien intet watten mer, hwarken i brunnar eller annorstädes, så att det en dag längre räcka kunde; och man måste mäta folket dagligen wattnet till.

12. Då kommo qwinnor och män, unge och gamle, till Ozias och de äldsta, beklagade sig, och sade:

13. Gud ware domare emellan eder och oss,* att I fören oss uti en sådan nöd, dermed att I icke wiljen låta oss göra frid med de Assyrier; efter Gud hafwer dock gifwit oss uti deras händer; *2 Mos. 5: 21.

14. Och wi hafwa ingen hjelp, utan måste försmäkta af törst för deras ögon, och jemmerligen förgås.

15. Derföre kaller folket tillsamman, att wi måga gifwa oss åt Holofernes med wilja;

16. Ty det är bättre, att wi gifwa oss, blifwa wid lif, och alltså lofwa Gud; än att wi förgås, och för hela werlden på skam komma, och skola se, att wåra hustrur och barn så jemmerligen för wåra ögon dö måste.

17. Wi betyga i dag för himmel och jord och för wåra fäders Gud, den oss nu straffar för wåra synders skull, att wi hade bedit eder uppgifwa Holofernes. staden, att wi dock med hast måtte dö för swärd, och icke så länge af törst försmäkta.

18. Då wardt en stor gråt och jemmer i hela folket; somliga stodo länge och ropade till Gud, och sade:

19. Wi hafwa syndat samt med wåra fäder; wi hafwa misshandlat och ogudaktige warit.* *Ps. 106: 6. Dan. 9: 6.

20. Men du är barmhertig, derföre war oss nådelig, och straffa du oss sjelf; och efter wi bekänna dig, så öfwergif oss icke åt hedningarna, som dig icke känna.

21. På det de icke skola säga: Hwar är nu deras Gud?

22. Som de nu länge ropat och gråtit hade, och litet tystnade wordo,

23. Stod Ozias upp, gret, och sade: Käre bröder, hafwer dock tålamod, och låter oss; ännu i fem dagar förbida hjelp af Gud;

24. Om Han ock wille bewisa oss nåd, och sitt namn härligt göra.

”Att föreskrifwa Gud tiden, då Han skall hjelpa, är att fresta Gud”, så anmärker Luther till detta ställe; men exempel finnas, att Guds barn i största ödmjukhet hafwa i tron och hoppet föresatt sig en wiss tid, inom hwilken de wille förbida hjelp af Herran, och om den icke komme inom denna tid, så wille de anse det såsom ett tecken, att Han icke wille på sådant sätt hjelpa, utan att man borde underkasta sig olyckan, lidandet eller döden.

25. Warder oss i dessa fem dagar icke hulpet, så wilja wi göra, som I bedit hafwen.

8. Capitel.

Detta kom för Judith, den en enka war, Merari dotter, Uz sons, Josephs sons, Ozie sons, Elai sons, Jamnors sons, Gedeons sons, Raphaims sons, Achitobs sons, Malchie sons, Enans sons, Nathanja sons, Sealthiels sons, Simeons sons, Israels sons;

2. Och hennes man hade hetat Manasses; han war i kornanden död blefwen.

3. Ty då han war på marken när sitt arbetsfolk, wardt han krank af hetta; och blef död i sin stad Bethulia, och wardt begrafwen när sina fäder.

4. Han lefde Judith efter sig; hon hade nu warit i tre år och sex månader enka;

5. Och hade gjort sig ofwan i sitt hus en besynnerlig kammare, der hon uti satt med sina pigor;

6. Och war klädd uti en säck, och fastade dagligen förutan om sabbathen, nymånads,* och andra Israels hus högtider;

7. Och hon war dägelig och rik, och hade mycket tjenstefolk, och gårdar fulla med oxar och får.

8. Och hade ett godt rykte när hwar man, att hon fruktade Gud, och ingen kunde säga henne något ondt uppå.

9. Denna Judith, när hon hörde, att Ozias utlofwat hade uppgifwa de Assyrier staden efter fem dagar,* sände hon efter de äldsta, Chabri och Charmi. *Jud. 7: 23, 25.

10. Och då de kommo till henne, sade hon till dem: Hwad skall det wara, att Ozias belefwat hafwer uppgifwa de Assyrier staden, om oss innan fem dagar icke hulpet warder?

11. Ho ären I, att I försöken Gud?

12. Det tjenar icke till att förwärfwa nåd; utan mycket snarare wrede och ogunst.

13. Wiljen I lägga HErran tid och dag före efter edert sinne, när Han hjelpa skall?

14. Dock HErren är tålig; derföre låt oss tycka detta illa wara, och söka nåd med tårar.

15. Ty HErren wredgas icke såsom en menniska, så att Han icke låter försona sig;* *Os. 11: 9.

16. Derföre skola wi ödmjuka oss af hjertat, och tjena honom;

17. Och med tårar bedja inför Honom, att Han, efter sitt behag, wille bewisa oss barmhertighet. Och såsom wi nu sörja måste för deras högmods skull, att wi efter denna bedröfwelsen åter måga glädja oss; *Rom. 8: 17.

18. Att wi wåra fäders synder icke efterföljt hafwa, hwilka sin Gud öfwergåfwo, och tillbådo främmande gudar.* *Dom. 2: 13, 14; cap. 3: 6, 7.

19. Derföre de åt deras fiender gifne, af dem slagne, fångne och skämde wordo;

20. Men wi känna ingen annan Gud, utan Honom allena; och wilja med ödmjukhet wänta hjelp och tröst ifrån Honom; så skall Han, HErren wår Gud, fria wårt blod ifrån wåra fiender, och nedertrycka och till skam göra alla hedningar som oss förfölja.

21. Och I, käre bröder, som ären de äldste, tröster folket med edert tal, att de betänka, huru wåra fäder ock försökte wordo, att de skulle bepröfwade warda, om de tjente Gud af hjertat.

22. Minner dem uppå, huru wår fader Abraham margalunda försökt war,* och wardt Guds wän,† sedan han med margahanda anfäktningar bepröfwad war. *1 Mos. 22: 1. †Jac. 2: 23.

23. Alltså hafwa ock Isaac,* Jacob,† Moses, och alla de, som Gudi hafwa käre warit, blifwit beståndande, och hafwa måst många bedröfwelser öfwerwinna; *1 Mos. 26: 1, 35; †cap. 28: 7; cap. 31: 23; cap. 32: 11.

24. Men de andre, som icke hafwa welat anamma bedröfwelsen med gudsfruktan, utan med otålighet knorrat* emot Gud och försmädat; *2 Mos. 5: 21.

25. De wordo förgjorde af förderfwarena och ormar.* *4 Mos. 21: 6. 1 Cor. 10: 10.

26. Derföre låter oss icke wara otålige uti detta lidande;

27. Utan bekännom, att det ett straff är af Gud, mycket mindre än wåra synder äro; och tro, att wi näpste warda såsom Hans tjenare till bättring och icke till förderf.

28. Dertill swarade Ozias och de äldste: Det är alltsammans sannt, som du sagt hafwer, och i dina ord är intet till straffande:

29. Derföre bed för oss till HErran; förty du är en helig, gudfruktig qwinna.

30. Och Judith sade: Efter I hållen det derföre, att det är af Gudi, som jag sagt hafwer;

31. Så pröfwer ock nu, om det, jag i sinnet hafwer att göra, utaf Gudi är; och beder, att Gud gifwer der lycka till.

32. Blifwer i denna natt wid porten, när jag der utgår med min (piga) Abra, och beder, att HErren i dessa fem dagar, som I sagt hafwen, wille trösta sitt folk Israel;

Abra betyder på grekiska piga.

33. Men hwad jag i sinnet hafwer, der skolen I intet fråga efter;* utan beder allenast för mig till HErran wår Gud, till dess jag åter kungör eder, hwad I göra skolen. *Jud. 10: 8.

34. Och Ozias, Juda försten, sade till henne: Gack i frid, HErren ware med dig, och hämne oss på wåra fiender. Och så gingo de åter ifrån henne.

9. Capitel.

Sedan gick Judith uti sin kammare, och beklädde sig med en säck, och strödde aska på sitt hufwud, och föll neder för HErran, och ropade till Honom och sade:

2. HErre, min faders Simeons Gud som fick honom swärd, till att straffa hedningarna, som jungfrun förkränkt och till skam gjort hade;* *1 Mos. 34: 2, 25, 26.

Icke Gud, utan hans eget syndiga, hämndgiriga hjerta hade satt mordswärdet i händerna på Simeon. Simeons förfarande är emot 2 Mos. 20: 13. 1 Thess. 5: 15, och emot tro och trohet, 1 Mos. 34: 15, 16, 29. Den fromme Jacob förbannar denna gerning med rätta. 1 Mos. 49: 5–7; cap. 34: 29. Det tal som här lägges i Judiths mun, kan icke wara werkadt af Guds Anda eller wara en rätt bön.

3. Och hafwer låtit fånga deras hustrur och döttrar igen, och beröfwa dem genom dina tjenare, som i ditt nit brinnande woro; hjelp mig fattiga enka, HErre min Gud.

4. Förty all den hjelp, som fordomdags, och sedan någon tid skedd är,* den hafwer du gjort; och hwad du will, det måste ske; *Ps. 74: 12.

5. Ty om du hjelpa will, så kan det icke fela; och du wet wäl, huru du fienderna straffa skall.

6. Se nu uppå de Assyriers här, likasom du i förtiden såg uppå de Egyptiers här,* då de jagade efter dina tjenare med stor makt, och förläto sig uppå sina wagnar, resenärer och myckna krigsfolk; *2 Mos. 14: 24.

7. Men då du såg på dem, wordo de förtwiflade.

8. Och djupet skyndade sig öfwer dem, och wattnet fördränkte dem.

9. Alltså ske ock nu för dessa, HErre, de der trösta på sin makt, wagnar, spetsar och skott;* *Ps. 46: 10. Jud. 6: 15.

10. Och icke känna dig, och komma icke ihåg, att du, HErre wår Gud, är den, som stillar örlig af begynnelsen, och kallas med skäl HErre.

Äfwen detta är en syndig bön, då hon beder Gud om bistånd till det beslut, hwartill Gud icke kunde hafwa något wälbehag. Ps. 5: 5, 7.

11. Räck din arm ut såsom i förtiden, och slå fienderna genom din makt, att de förgås genom din wrede, som berömma sig, att de wilja förstöra din helgedom, och ohelga ditt namns tabernakel och med sitt swärd omkullslå ditt altare.

12. Straffa deras högmod genom deras eget swärd;

13. Att han med sina egna ögon gripen warder, när han ser uppå mig, och med mina ljufliga ord bedragen warder.

14. Gif mig ett mod, att jag mig för honom och hans makt icke förskräcker, utan att jag må omstörta honom.

15. Det skall wara ditt namns ära, att en qwinna hafwer nederlagt honom.

16. Ty du, HErre, kan wäl gifwa seger utan all myckenhet,* och hafwer ingen lust till hästars starkhet; de högfärdige hafwa icke någon tid behagat dig; men alltid hafwer dig behagat de eländas och ödmjukas bön.† *Dom. 7: 2. 1 Sam. 14: 6. 2 Chrön. 14: 11. †Ps. 147: 10.

17. O HErre, himmelens Gud, wattnens skapare och alla kreaturs HErre. hör min fattiga bön, som allenast på din barmhertighet dristar.

18. Tänk, HErre, uppå ditt förbund och gif mig in, hwad jag tala och tänka skall, och gif mig tycke dertill, på det ditt hus må blifwa i helighet;

19. Och alla hedningar förnimma, att du är Gud, och ingen annan, utan du allena.

10. Capitel.

Då hon nu utbedit hade, stod hon upp, och kallade sin (piga) Abra.

2. Och gick neder i huset, lade säcken af, och drog sina enkokläder utaf;

3. Och twådde sig och smorde sig med kosteligt watten, och flätade sitt hår, och satte en hufwa uppå, och tog sina sköna kläder uppå, och beprydde sig med spann och smiden, och tog all sin skrud uppå.

4. Och HErren gaf henne nåd, att hon dägelig war till anseende; ty hon beprydde sig icke utaf lättja, utan Gudi till lof.

5. Och hon fick sin piga en lägel full med win och en kruka full med olja och en säck, der hon uti hade fikon, mjöl och bröd, det hon äta måtte,* och gick åstad. *Tob. 1: 12.

Efter föreskrifterna, 3 Mos. cap. 11.

6. Och wid porten fann hon Ozias och de äldsta som wäntade henne, efter som det öfwerlagdt war.

7. Och de förundrade sig på hennes dägelighet.

8. Dock frågade de icke, hwad hon i sinnet hade,* utan släppte henne ut, och sade: Wåra fäders Gud gifwe dig nåd, och låte ditt uppsåt wäl gå, att Israel må glädjas af dig, och ditt namn räknadt warda ibland de heliga. *Jud. 8: 33.

9. Och alla de, som der woro, sade: Amen, Amen.

10. Men Judith bad och gick sin wäg med sin piga.

11. Och då hon om morgonen bittida gick ned för berget, mötte henne de Assyriers hållare, och föllo till henne, och frågade henne, hwadan hon war kommen, och hwart hon wille.

12. Och hon swarade: Jag är en Ebreisk qwinna, och hafwer flytt ifrån dem; ty jag wet, att de måste komma eder i händer; derföre att de hafwa föraktat eder, och icke wille nåd söka, och gifwa sig med wilja;

Här, såsom cap. 11: 4, lägges i Judiths mun ett tal, som alldeles strider emot sanningen, och som således är syndigt, Ps. 34: 14, och kan hwarken blifwa lofligt genom den goda afsigten, Rom. 3: 8, eller anses såsom en tillåten krigslist. 2 Sam. 15: 34.

13. Derföre hafwer jag tagit mig före att komma inför försten Holofernes, att jag må gifwa honom deras hemlighet tillkänna, och säga honom, huru han må lätteligen öfwerwinna dem, så att han icke en man deröfwer mista behöfwer.

14. Medan de nu så talade, sågo de på henne, och förundrade sig ganska swårligen, att hon så dägelig war;

15. Och sade: det måste hjelpa dig, att dig kom det till råda, att du till wår herre gå will;

16. Ty när du för honom kommer, så warder han dig nådelig, och du skall af hjertat wäl behaga honom.

17. Och de hade henne in uti Holofernes paulun, och sade honom om henne; och då hon för honom kom, wardt han straxt upptänd till henne.

18. Och hans tjenare sade till hwarannan: Det Ebreiska folket är sannerligen icke föraktandes, det så dägeliga qwinnor hafwer; skulle man för så dägeliga qwinnors skull icke strida?

19. Då nu Judith såg Holofernes sittande under sitt tapet, det härligen wirkadt war med purpur och guld, och med smaragder och många ädla stenar utstofferadt;

20. Föll hon för honom ned och tillbad honom; och Holofernes bad åter upprätta henne.

Detta war wördnadsbetygelse efter österlandets bruk. 1 Sam. 25: 23.

11. Capitel.

Och Holofernes sade till henne: Haf ett godt mod, och frukta dig intet; ty jag hafwer aldrig någon menniska skada gjort, som sig under konung NebucadNezar gifwit hafwer;

2. Och hade icke ditt folk föraktat mig, så hade jag icke någon tid en spets upplyft emot dem.

3. Nu säg: Hwarföre är du ifrån dem wiken och till mig kommen?

4. Judith swarade och sade: Hör dock din tjenarinna nådeligen; om du så göra will, som din tjenarinna dig säger, så warder HErren dig lycka och seger gifwande.

5. Gud gifwe NebucadNezar lycka och salighet, hela landets konung, som dig utsändt hafwer, alla ohörsamma till straffande; ty du förmår göra honom underdånig, icke allenast folket, utan ock alla djur på marken.

Detta war en falsk önskan, och v. 12–14 innehålla ett falskt föregifwande, hwilka äro dubbelt syndiga, emedan Guds namn derwid missbrukas.

6. Ty ditt förnuft och wishet är namnkunnigt i hela werlden; och hwar man wet, att du den wäldigaste försten är i hela riket, och ditt goda regemente warder prisadt öfwer allt.

7. Så weta wi ock, hwad Achior sagt hafwer,* och huru du deremot med honom gjort hafwer; *Jud. 5: 5, 24.

8. Ty wår Gud är så wred för wåra synders skull, att Han genom sina propheter hafwer förkunna låtit, att Han will straffa folket för deras synders skull.

9. Efter nu Israels folk wet, att de sin Gud förtörnat hafwa, så äro de för dig förskräckte;

10. Dertill lida de stor hunger och måste för törsts skull försmäkta;

11. Och hafwa nu tagit sig före, att de wilja slagta sin boskap, på det de måga dricka blodet deraf;* *3 Mos. 3: 17; cap. 7: 26. 5 Mos. 12: 16.

12. Och äta det heliga offret i korn, win och olja, det dem Gud förbjudit hafwer, att de ock icke skulle komma derwid; derföre är det wisst, att de måste förgås, efter de sådant göra;

13. Och efter jag det wet, hafwer jag rymt ifrån dem; och HERren hafwer sändt mig till dig, att jag dig detta säga skall.

14. Ty ändå jag är till dig kommen, så är jag dock icke derföre affallen ifrån Gud, utan will ännu tjena min Gud när dig;

15. Och din tjenarinna måste gå ut och tillbedja Gud; Han warder mig uppenbarandes, när Han will gifwa dem lön för deras synder. Så will jag då komma, och gifwa dig det tillkänna, och föra dig midt igenom Jerusalem, så att du skall få allt Israels folk, såsom får, de der ingen herde hafwa;

16. Och icke en hund skall töra ställa emot dig,* *2 Mos. 11: 7.

17. Ty Gud hafwer mig detta uppenbarat, efter Han på dem wred är, och hafwer sändt mig hit, att jag dig det säga skall.

18. Detta talet behagade Holofernes och hans tjenare wäl; och de förundrade sig på hennes wishet, och sade emellan sig:

19. Denna qwinnans like är icke på jorden, med dägelighet och wishet.

20. Och Holofernes sade till henne: Det hafwer Gud så skickat, att Han hafwer sändt dig hit, förr än folket i min hand komme.

21. Om din Gud detta så gör, som du säger, så skall Han ock wara min Gud; och du skall stor warda när konung NebucadNezar, och ditt namn skall prisadt warda i hela riket.* *Jud. 16: 25.

12. Capitel.

Då lät han henne komma in uti sin skattkammare, att hon der blifwa skulle; och befallde, att man skulle spisa henne af hans bord.

2. Men Judith swarade och sade: Jag tör icke ännu äta af din spis,* på det jag icke skall synda; utan jag hafwer något litet med mig tagit, der will jag äta utaf. *1 Mos. 43: 32. Dan. 1: 8. Tob. 1: 12.

3. Då sade Holofernes: När det upptärdt är, som du med dig haft hafwer, hwadan skulle wi då skaffa dig något igen?

4. Judith swarade: Min herre, så wisst som du lefwer, förr än din tjenarinna allt det förtärt hafwer, då skall Gud genom mig uträtta, hwad Han i sinnet hafwer.

5. Och då tjenarena wille hafwa henne in i kammaren, såsom han befallt hade, bad hon, att man måtte tillstädja henne om afton och morgon utgå, och göra sin bön till HErran.

6. Så böd Holofernes sina kammartjenare, att man skulle låta henne i tre dagar fri ut och in gå, till att bedja sin bön till Gud.

7. Och om aftonen gick hon ut i dalen för Bethulien, och twådde sig i wattnet.

8. Sedan bad hon till HErran Israels Gud, att Han wille gifwa henne lycka till att förlossa sitt folk;

9. Och gick åter in i palunet, och höll sig ren, och åt intet för aftonen.

10. Och på fjerde dagen gjorde Holofernes sina nästa tjenare allena en aftonmåltid; och sade till Bagoa, sin kammartjenare: Gack bort, och tala för den Ebreiska qwinnan, att hon icke förwägrar att komma till mig.

11. Ty det wore en skam när de Assyrier, att en sådan qwinna skulle obelägrad ifrån oss komma, och hafwa gäckat en man.

Här wisas, huru hedningarne woro öfwergifna uti ett wrångt sinne. Rom. 1: 24–28. De göra af skammen en ära och berömma sig af sin skam.

12. Så kom Bagoa till Judith, och sade: O, dägeliga qwinna, förwägra icke att komma till min herre till en ära, och med honom äta och dricka, och göra eder glad.

13. Då sade Judith: Huru tör jag försaka det minom herra?

14. Allt det honom ljuft är, det will jag gerna göra i alla mina lifsdagar.

Detta bifall i orden, äfwen om hon icke så mente, kunde omöjligen gifwas af en from qwinna. Se 1 Mos. 39: 9, 10. Ps. 18: 24.

15. Och hon stod upp och beprydde sig, och gick in för honom och stod för honom.

16. Då berördes Holofernes’ hjerta; ty han war upptänd med begärelse till henne.

17. Och sade till henne: Sätt dig, drick och war glad; ty du hafwer funnit nåd för mig.

18. Judith swarade: Ja herre, jag will wara glad, ty jag är i alla mina lifsdagar aldrig så högeligen ärad worden.

19. Och hon åt och drack för honom, det hennes piga för henne beredt hade;

20. Och Holofernes war glad med henne, och drack så mycket, att han aldrig hade plägat så dricka.

13. Capitel.

Då det nu ganska sent wardt, gingo hans tjenare bort uti deras tjäll, och de woro allesammans druckne.* *Syr. 31: 30.

2. Och Bagoa pyntade Holofernes kammare till; och gick sin wäg.

3. Och Judith blef allena när honom i kammaren.

4. Som nu Holofernes låg i sängen, war drucken, och sof,

5. Sade Judith till sin piga, att hon skulle stå utanför dörren, och wakta.

6. Och Judith trädde fram till sängen. och bad hemligen med tårar, och sade:

För denna och den i v. 9 återupprepade bönen och den gerning, som derpå följde, kunde måhända en ursäkt hemtas af en jemförelse med Simson, Dom. 16: 28, och Jael. Dom. 4: 22, emedan Holofernes war hela judafolkets fiende. Men omständigheterna härwid äro så betänkliga, att Judiths wackra böneord, v. 6–9, blott då äro lofliga, när samwetet icke befläckas.

7. HErre Israels Gud, styrk mig, och hjelp mig nådeligen att fullkomna det werk, som jag med allt förtröstande på dig företagit hafwer, att du upphöjer din stad Jerusalem, såsom du lofwat hafwer.

8. Efter sådan bön, gick hon fram till stoden wid hufwudgärden åt sängen, och tog swärdet till sig, som derpå hängde, och drog det ut.

9. Och fattade honom i håret, och sade åter: O Herre Gud, styrk mig i denna stunden.

10. Och hon högg honom twå resor i halsen med all makt; sedan skar hon honom hufwudet af,* och wälte kroppen utur sängen, och tog täcket med sig. *1 Sam. 17: 51. 1 Macc. 7: 47. 2 Macc. 15: 30.

11. Sedan gick hon ut, och fick Holofernes’ hufwud sin piga, och bad sticka i säcken:

12. Och gingo tillsammans ut, såsom de wane woro, likasom de wille gå till att bedja, igenom lägret; och gingo o mkring genom dalen, på det de måtte komma hemligen till stadsporten.

13. Och Judith ropade till wäktarena: Låter upp porten; ty Gud är med oss; Han hafwer gifwit Israel seger.

14. Då nu wäktarena hörde hennes röst, kallade de straxt stadens äldsta dit;

15. De kommo alla till henne; ty de misshoppades allaredan, att hon skulle något komma igen.

16. Och de tände upp bloss, och gingo omkring henne, till dess hon kom uppå en plan;

17. Och hon bad dem wara stilla och höra till;

18. Och sade alltså: Tacker HErranom wår Gud, den icke öfwergifwer dem, som tro uppå Honom; Han hafwer bewisat barmhertighet genom mig, sin tjenarinna, såsom Han Israels hus lofwat hafwer; och hafwer i denna natt nederlagt sitt folks fiender genom min hand.

19. Och hon drog Holofernes’ hufwud ut, och wiste dem det, och sade: Ser, detta ar Holofernes’, de Assyriers härhöfwitsmans hufwud; och ser, här är ett täcke, der han låg under, der han drucken war; der hafwer HErren wår Gud genom en qwinnas hand förgjort honom.

20. Så sannt som HErren lefwer, hafwer Han genom sin engel bewarat mig, att jag icke är besmittad worden, medan jag hafwer ute warit, och hafwer mig utan synd hit igen komma låtit, med stor glädje och seger;

21. Derföre tacker Honom alle; ty Han är god,* och hjelper alltid. *Ps. 106: 1. Ps. 107: 1.

22. Och de tackade alla HErran, och sade till henne: Lofwad ware HErren, som genom dig hafwer i dag gjort wåra fiender till skam.

23. Och Ozias, Israels folks förste, sade till henne: wälsignad är du dotter, af HErranom den allrahögsta Gudi, öfwer alla qwinnor på jorden.

24. Och lofwad ware HErren, som himmel och jord skapat hafwer, den dig hafwer lycka gifwit till att dräpa wåra fienders höfwitsman;

25. Och hafwer gjort ditt namn så härligt, att dig alltid prisande warda alla de, som HErrans werk akta; derföre att du icke hafwer skonat ditt lif, uti ditt folks bedröfwelse och nöd, utan hafwer det frälsat för HErran wår Gud.

26. Och allt folket sade: Amen. Amen.

27. Sedan hade de Achior fram; till honom sade Judith: Israels Gud, den du prisade, att Han på sina owänner hämnas kan, Han hafwer i denna natt de ogudaktigas hufwud förgjort genom min hand.

28. Och att du det se må, så är här Holofernes’ hufwud, som Israels Gud högmodligen försmädde, och dig med döden hotade, då han sade: När Israel folk gripet warder, så wille han dig med dem genomstinga låta.* *Jud. 5: 28.

29. Och då Achior Holofernes’ hufwud såg, wardt han så häpen, att han war ej bättre än död.

30. Sedan då han åter till sig kom, föll han till hennes fötter och sade:

31. Wälsignad är du af din Gud uti alla Jacobs hyddor; förty Israels Gud skall på dig prisad warda när alla folk, som ditt namn höra få.

14. Capitel.

Sedan sade Judith till allt folket: Käre bröder, hörer mig; så snart som dagen kommer, så hänger hufwudet ut för muren;* *2 Macc. 15: 35.

2. Och tager edra wärjor, och faller allesamman ut i en hop och med stort rop.

3. Så fly de som på wakten äro, och skola wäcka sin herre upp till slags.

4. Och när höfwitsmännerna komma till Holofernes’ paulun. och få se kroppen det liggande i blodet, så warda de förskräckte;* *Jud. 15: 1.

5. Och när I märken, att de äro förtwiflade och gifwa flykten, så följer flux efter; ty HErren hafwer gifwit dem under edra fötter.

6. Då nu Achior såg, att Israels Gud hulpit hade, öfwergaf han det hedniska sättet och trodde på Gud, och lät omskära sig; och wardt räknad i hopen med Israel, han och alla hans efterkommande, allt intill denna dag. * *Jud. 6: 18.

7. Och då dagen uppgick, hängde de hufwudet ut öfwer muren, och togo sina wärjor och föllo ut i en hop och med stort rop.

8. Då de i wakten det sågo, lupo de till Holofernes’ paulun;

9. Och de, som der inne woro, gjorde ett buller för hans kammare, der han af wakna skulle.

10. Ty man torde icke klappa, eller gå in i kammaren till försten af Assyrien.

11. Men då de Assyriers höfwitsmän kommo, sade de till kammartjenarena:

12. Går in, och uppwäcker honom; ty mössen äro utlupne utur deras hål, och äro så dristige wordne, att de töra nu angripa oss.

13. Så gick Bagoa in, och trädde fram till hängslet, och klappade med händerna; ty han mente, att han hade sofwit när Judith; och han lydde till, om han något rörde sig.

14. Som han intet förnam, lyfte han förhängslet upp; då han såg kroppen liggande utan hufwud i sitt blod på jorden, ropade han och jemrade sig med hög röst, och ref sina kläder sönder.

15. Och såg in i Judiths kammare; och då han icke fann henne, lopp han ut till krigsfolket;

16. Och sade: En ensam Ebreisk qwinna hafwer hela NebucadNezars hus af Assyrien till spott och hån gjort för hela werlden; förty Holofernes ligger der död på jorden, och hufwudet är honom afhugget.

17. Då höfwitsmännerna af Assyrien det hörde, refwo de sina kläder sönder, och förskräcktes öfwermåttan fast; och der wardt ett stort skri ibland dem.

15. Capitel.

Då nu krigsfolket hörde, att Holofernes war hufwudet borta,* förskräcktes de, och wordo försoffade,† och kunde intet råd hålla, hwad de göra skulle, så war modet dem borta; *Jud. 13: 8, 9; †cap. 14: 4.

2. Och gåfwo flykten, att de måtte undkomma de Ebreer, som de sågo der emot sig draga.

3. Och då Israels barn sågo, att fienderna flydde, skyndade de sig efter med stort rop och trumpeter.

4. Men efter de Assyriers ordan förskingrad war, och Israels barn i deras ordan drogo, slogo de alla dem, som de hinna kunde.

5. Och Ozias* sände till alla städer i Israels land; *Jud. 6: 11; cap. 7: 23; 8: 34.

6. Så att man uppe war i alla städer, och jagade efter fienderna allt utur landet.

7. Men det qwarlefda folket i Bethulien föll in uti de Assyriers läger, skinnade och förde bort, hwad de Assyrier der left hade, och fingo mycket gods deraf.

8. Men de andre, när de igen kommo, hade de med sig allt det hine med sig fört hade, i boskap och annat gods, och hela landet wardt rikt af sådana rof.

9. Derefter kom Jojakim,* öfwerstepresten i Jerusalem, till Bethulien med alla presterna, på det de skulle se Judith. *Jud. 4: 5.

10. Och hon gick fram till dem. Då prisade de henne allesamman, och sade: Du är Jerusalems krona, Israels glädje; du är hela folkets ära;

11. Att du en så loflig gerning gjort hafwer, och en så stor wälgerning Israel bewist hafwer, att Gud hafwer åter frälst dem; wälsignad är du för Gud ewinnerligen:

12. Och allt folket sade: Amen, Amen.

13. Och då man nu i trettio dagar byte utskift hade,

14. Gåfwo de Judith kosteliga tyg, som Holofernes haft hade, i guld, silfwer, kläder och ädla stenar;

15. Och hwar man war glad, sjöngo och sprungo, både unge och gamle.

16. Capitel.

Då sjöng Judith HErranom denna wisan, och sade:

2. Speler HErranom med trummor, och klinger Honom med cymbaler: sjunger Honom en ny wisa, warer glade och åkaller Hans namn.

3. HErren är den, som örlig stilla kan.* HErre kallas Hans namn. *Ps. 46: 10.

4. Han strider för sitt folk, att Han skall fria oss ifrån alla wåra fiender.

5. Assur kom utaf bergen nordan efter med en stor makt; hans myckenhet öfwertäckte wattnen, och hans hästar öfwertäckte landet.

6. Han hotade att bränna mitt land och dräpa mina unga män; barn och jungfrur bortföra;

7. Men HErren, den allsmäktige Gud, hafwer straffat honom och gifwit honom uti en qwinnas händer.

8. Ty ingen man eller någon kämpe hafwer nederlagt honom, och ingen hjelte hafwer angripit honom; utan Judith, Merari dotter, hafwer med sin fägring nederlagt honom.* *Jud. 12: 16; cap. 13: 10.

9. Ty hon aflade sina enkokläder, och tog sköna kläder uppå, Israels barn till glädje.

10. Hon beströk sig med kosteligt watten och flätade sitt hår till att bedraga honom.

11. Hennes sköna skor förblindade honom; hennes fägring grep hans hjerta; men hon högg honom hufwudet af;

12. Så att de Perser och Meder gåfwo sig för sådan manlig gerning;

13. Och de Assyriers här jemrade sig; då mina elände fram kommo, som af törst försmäktade woro.

14. Unga drängar genomstungo dem, och slogo dem i flykten såsom barn, de äro nederslagne af HErrans min Guds här.

15. Låt oss sjunga en ny wisa HErranom wår Gud.

16. HErre Gud, du är Gud ben mäktige, som stora ting gör, och ingen kan dig emotstå.

17. Alla ting måste tjena dig; ty hwad du säger, det måste ske.* Då du rifwer en mod, det måste fram gå, och dina ord kan ingen emotstå. *Ps. 33: 9.

18. Bergen måste darra, och stenarna försmälta, såsom wax för dig;* *Ps. 68: 3.

19. Men de som dig frukta, dem bewisar du stor nåd; ty allt offer och talg är allt för ringa för dig; men frukta HErran, det är mäkta stort.* *Syr. 25: 16.

20. We hedningarna, som mitt folk förfölja; ty den allsmägtige HErren hämnas på dem, och hemsöker dem på hämndens dag.

21. Han skall plåga deras kropp med eld och matkar, och de skola brinna, och jemra sig i ewighet.* *Es. 66: 24. Marc. 9: 44. Uppb. 21: 8.

22. Efter sådan seger drog allt folket ifrån Bethulien till Jerusalem att tillbedja HErran; och renade sig, och offrade bränneoffer, och hwad de lofwat hade.

23. Och Judith upphängde alla Holofernes’ wapen i templet,* och det täcket, som hon af hans säng tagit hade; att det skulle HErranom* spillgifwet wara ewinnerligen. *1 Sam. 21: 9. 2 Sam. 8: 7, 11.

24. Och folket war gladt i Jerusalem när helgedomen med Judith i tre månader, och höllo högtid af segren.

25. Sedan drog hwar och en hem igen till sitt; och Judith kom ock hem igen till Bethulien, och wardt högeligen ärad i hela Israels land.* *Jud. 11: 21.

26. Och hon tog ingen man igen efter sin man Manasses död.

27. Och hon wardt ganska gammal, och blef i sin mans hus, till dess hon hundra och fem år gammal war;

28. Och sin (tjenarinna) Abra gjorde hon fri; derefter blef hon död i Bethulien; och man begrof henne när hennes man Manasse.

29. Och folket hade sorgegråt öfwer henne i sju dagar;* och allt sitt gods skifte hon ut ibland sin mans wänner. *1 Mos. 50: 10.

30. Och så länge hon lefde, och än länge seban, torde ingen draga emot Israel.

31. Och dagen af denna segren warder för en stor högtid hållen af de Ebreer, och firad af dem ewinnerligen.

Hwarken de gamla eller de nyare judarne weta något om en dylik fest; således slutar boken med en oriktig underrättelse.

Ände på Judiths Bok.