Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Wishetens Bok

←  Judiths Bok

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Wishetens Bok

Tobie Bok  →

Wishetens Bok.

Salomos wishet (till tyrannerna).

Inledning.

Denna bok har blifwit kallad Salomos wishet, emedan ett och annat ställe deruti har någon likhet med Salomos skrifter, såsom i cap. 6, och emedan författaren iklädt sig Salomos person, cap. 7: 7; cap. 9: 7, 8. Men att boken icke är skrifwen af Salomo, kan man se af följande omständigheter: 1) Denna bok war obekant för Judarna efter Salomos tid; 2) Den är icke skrifwen på Hebreiska språket, på hwilket Salomo skref sina skrifter; 3) Åtskilliga uttryck förekomma, som sannolikt äro tagna af Grekernas philosophi och de nyare bruken wid deras folklekar, cap. 4: 2. Denna bok har alla fyra kännemärken, som wisa, att det är en blott mensklig bok, och isynnerhet finner man deruti några lärosaker, cap. 3: 12, 18; cap. 8: 19, 20, som äro öfwerdrifna, oriktiga, samt berättelser, som påminna om rabbinernas skrifsätt och böjelse att sammanhopa underwerk, se cap. 10: 4; cap. 16: 9, 18, 19; cap. 17: 3, 20, och som icke öfwerensstämma med den Heliga Skrifts böcker. Många af de äldsta kyrkofäderna hafwa förklarat den wara apocryphisk.

Men att den lärde juden Philo, som lefde i första hälften af det första århundradet efter Christi födelse, icke är författare till denna bok, kan man finna deraf, att denna bok tidigt wann något anseende bland de christna, som lefde snart efter hans tid, hwilket icke hade warit möjligt, om han wore författaren, ty han war sträng jude, och wille icke weta af Christus. Boken har sannolikt blifwit skrifwen före Christi födelse af en from och wälmenande jude, som antagit åtskilliga meningar af Grekernas philosophi. Boken är för öfrigt ganska läswärd och full af goda läror och lefnadsreglor, samt wisar oss en tydlig pregel af de fromma Judarnes tro, tänkesätt och sedelära.

1. Capitel.

Älsker rättheten,* I som regeren på jorden; tänker att HErren hjelpa kan, och frukter Honom med allwar; *5 Mos. 16: 19. Es. 56: 1.

2. Ty Han låter sig finna af dem, som icke försöka Honom, och beter sig dem, som icke misstro Honom.* *5 Mos. 4: 29. 2 Chrön. 15: 4.

3. Men wrångwisa tankar* äro fjerran ifrån Gud; och när straffet kommer, bewisar det, hwad de för dårar warit hafwa. *5 Mos. 12: 8.

4. Ty wisheten kommer icke uti en arg själ, och bor icke uti den kropp, som synden undergifwen är.

5. Ty den Helige Ande, som rätt lärer, flyr de afgudiska, och wiker ifrån de wrångwisa,* hwilka straffade warda med synder, som dem skall hända uti komma. *Jer. 4: 22.

6. Ty wisheten är så from,* att hon icke låter lastaren ostraffad blifwa; ty Gud är wittne öfwer alla tankar, och känner alla hjertan wisserligen, och hörer alla ord; *Gal. 5: 22.

7. Ty werldens krets är full af HErrans Anda, och Han, som talet känner, är allestäds.

8. Derföre kan den icke fördold blifwa, som orätt talar,* och rätten, som honom straffa skall, skall icke fela honom; *4 Mos. 11: 4; cap. 20: 10. 1 Kon. 2: 44.

9. Ty hans ogudaktiga anslag måste komma fram för domen, och hans tal* för HErran, att hans odygd må straffad warda. *Matth. 12: 36.

10. Ty det nitiska* örat hörer all ting; och lastarens bespottelse blifwer icke fördold. *2 Mos. 20: 5. 5 Mos. 5: 9.

Guds nitälskande öra.

11. Så tager eder nu wara, att I icke försmäden, och håller edra tungor ifrån bannor; ty det I hemligen talen med hwarannan i örat, skall icke så fåfängt afgå; ty den mun, som ljuger, dräper själen.

12. Farer icke så efter döden med eder willfarelse, och står icke efter förderf med edra händers werk;

13. Ty Gud hafwer icke gjort döden, och hafwer icke lust till de lefwandes förderf.* *Hes. 18: 23, 32; cap. 33: 11.

14. Utan Han hafwer all ting skapat, att de i sitt wäsende blifwa skola; och hwad i werlden skapadt warder, det är godt, och der är intet skadligt uti.* *1 Mos. 1: 31.

15. Dertill är helwetets rike icke på jorden; ty rättheten är odödlig;

Menniskan är icke derföre kommen i werlden, att hon skall tjena djefwulen och upprätta hans rike.

16. Utan de ogudaktige stå derefter, både med ord och gerningar; ty de hålla honom för sin wän, och fara bort, och förbinda sig med honom;* ty de äro ock dess wärde,† att de skola höra honom till. *Es. 28: 15. †Wish. 15: 6.

De hålla honom, nemligen döden och dödsrikets förste.

2. Capitel.

Ty de äro ogudaktige, och säga: Det är en stackot och mödosam ting med wårt lif;* och när en menniska död är, så är det platt ute† med henne; och wet man ingen, som af helwetet igen kommen är. *Job 7: 1. Syr. 40: 1. †Job 7: 9, 10. Matth. 22: 23. 1 Cor. 15: 32.

2. Oförsedt äro wi födde; och fara åter bort, såsom wi aldrig warit hade; ty andedrägten i wåra näsor är en rök, och wårt tal är en gnista, som af wårt hjerta utgår;

Oförsedt, det är: utan Guds försyn och råd.

3. När det utsläckt är, så är lifwet borta som en falaska, och anden förswinner såsom ett tunnt wäder.

4. Och wårt namn warder med tiden förgätet, och ingen tänker uppå hwad wi gjort hafwa; wårt lif förlider, såsom det wore en molnsky, och förgås såsom en dimma, den af solens sken fördrifwen, af hennes hetta förtärd är.

5. Wår tid är såsom en skugga,* den bort far; och när wi borta äro, kommer man icke igen; ty det är fast försegladt,† att ingen skall igenkomma. *1 Chrön. 29: 15. Ps. 90: 9, 10. †Ebr. 9: 27.

6. Så kommer nu, och låter oss lefwa wäl,* medan wi kunna, och bruka oss medan wi unga äro. *Es. 22: 13.

7. Wi wilja fylla oss med bästa win och salfwa;* låt oss icke försumma majblomstren. *Es. 56: 12.

Det är: ”Låtom oss begagna wår sköna friska ungdom, innan wi blifwa gamla och odugliga.”

8. Låt oss bära kransar af unga rosor, förr än de falna.

9. Låt ingen af oss wara lottlös i wårt braskande; att man allestädes må spörja, huru wi glade warit hafwa; wi hafwa dock intet mer deraf än det.

10. Låt oss öfwerfalla den fattiga rättfärdiga, och skona ingen, hwarken enka eller gammal man; låt oss intet akta de gamla gråhårigas straff;

11. Allt det wi göra kunna, skall wara rätt; ty hwilken icke göra kan hwad honom lyster, han gäller intet.

12. Så låt oss nu wakta efter den rättfärdiga; ty han gör oss mycken olust, och sätter sig emot wåra gerningar, och straffar oss, att wi synda emot lagen, och utropar wårt wäsende för synd.* *Es. 59: 15.

13. Han gifwer före, att han känner Gud, och berömmer sig att han är Guds barn;

14. Och straffar det wi i hjertat hafwa.

15. Han är oss swår ock till att se; ty hans lefwerne rimmar sig icke med andra, och hans wäsende är platt annorlunda.

16. Han håller oss för flåk, och flyr wåra gerningar såsom slemhet; och gifwer före, huru de rättfärdige stå wäl på sistone, och berömmer sig, att Gud är hans fader.* *Es. 1: 4. Hes. 16: 3. Joh. 8: 39, 41.

Flåk, det är ostadig, opålitlig och dåraktig menniska.

17. Så låt oss dock se, om hans ord sanna äro, och försöka, huru det will lyktas med honom.

18. Är den rättfärdige Guds barn, så hjelper Han honom,* och friar honom ifrån hans motståndares hand. *Ps. 22: 9. Matth. 27: 43.

19. Med smälek och qwal wilja wi plåga honom, att wi måga se, huru from han är, och förnimma huru tålig han är;

20. Wi wilja fördöma honom till en skamlig död;* då får man känna honom af hans ord. *Jer. 11: 19.

21. Sådant hafwa de för händer, och fela; deras ondska hafwer förblindat dem,* att de icke känna Guds lönliga domar;† *Es. 33: 1. Rom. 1: 21; †cap. 11: 33.

Ondska alstrar andelig blindhet och säkerhet.

22. Ty de hafwa icke det hoppet, att ett heligt lefwerne skall lönt warda, och akta intet den ära, som ostraffeliga själar få skola.

23. Ty Gud hafwer skapat menniskan till ewigt lif, och gjort honom till ett beläte,* att han skulle sådan wara, som Han är; *1 Mos. 1: 27; cap. 2: 7; cap. 5: 1.

24. Men genom djefwulens afund är döden kommen i werlden;* *1 Mos. 3: 1, [et]c. Syr. 17: 1.

25. Och de, som på hans sida äro, hjelpa ock dertill.

3. Capitel.

Men de rättfärdigas själar äro i Guds hand,* och intet dödsqwal kommer wid dem. *5 Mos. 33: 3.

Detta förträffliga språk är ett tydligt wittnesbörd, att läran om själens lif efter kroppens död war tydligt bekant och obetwiflad i den judiska kyrkan, isynnerhet de rättfärdigas och frommas lif efter döden.

2. För de oförståndiga synas de, såsom de dödde, och deras aflidande warder räknadt för en pina;

3. Och deras affärd för ett förderf; men de äro i frid.

4. Om de än i menniskors åsyn mycket lida, så hafwa de dock ett wisst hopp,* att de aldrig dö skola.† *Rom. 8: 24. †Joh. 11: 26.

5. De warda något litet agade; men dem skall mycket godt wederfaras;* ty Gud försöker dem,† och finner dem, att de äro Honom wärde. *Es. 54: 7. †5 Mos. 8: 2.

Genom deras ståndaktighet i pröfningen bewisar sig deras tro wara sann; tron räknas dem likasom Abraham till rättfärdighet, och Gud aktar dem derföre Honom wärde.

6. Han bepröfwar* dem såsom guld i ugnen och annammar dem såsom ett fullkomligt offer. *Es. 48: 10. 1 Pet. 1: 6, 7.

7. Och på den tid, när Gud ser dertill, skola de klarligen skina,* och fara såsom eldslåge öfwer strå. *Matth. 13: 43.

Det är: de hedningar och ogudaktiga.

8. De skola döma hedningarna,* och råda öfwer alla folk, och HErren skall råda öfwer dem till ewig tid. *Matth. 19: 28. 1 Cor. 6: 2.

9. Ty de, som på Honom trösta, de förnimma, att Han trofast är; och de som faste äro i kärleken, dem låter Han icke taga ifrån sig;* ty Hans helige äro uti nåd och barmhertighet, och Han hafwer ett uppseende på sina utkorade. *Joh. 10: 28, 29. Rom. 8: 38, 39.

10. Men de ogudaktige skola straffade warda såsom de fruktade; ty de aktade intet den rättfärdiga, och weko ifrån HErran.

11. Ty den som wishet och tuktan föraktar, han är usel; och deras hopp är intet, och deras arbete är fåfängt, och hwad de göra, är utan nytta.

12. Deras qwinnor äro galna, och deras barn skalkar; förbannadt är allt det, som af dem födt är.

Många af judarna togo hedniska qwinnor, och derigenom blef Israels Gud allt mera glömd, så att ett hedniskt sinne tog öfwerhand och inträngde äfwen i barnen, som uppwäxte utan underwisning i Herrans bud och rätter.

13. Ty salig är den ofruktsamma* som obesmittad är, den der oskyldig är för en syndelig säng; hon skall det njuta på ben tiden, då man själarna döma skall. *Es. 54: 1. Luc. 23: 29. Gal. 4: 27.

Det war då bättre för en qwinna att lefwa i ensamhet, fastän ofruktsamhet på den tiden aktades för en skam, än att ingå i en syndig förbindelse.

14. Sammalunda ock den ofruktsamme, som intet orätt gör med sin hand, eller något ondt tänker emot HErran, honom warder gifwen för hans tro en besynnerlig gåfwa, och en bättre del* i HErrans tempel; *Es. 56: 5. Eph. 3: 16.

15. Ty godt arbete gifwer härlig lön, och förståndets rot förgås icke.

Den som blifwit bepröfwad i Guds ord och lidit mycket, han skall blomstra och grönska ewinnerligen.

16. Men horbarn skola icke trifwas, och säd af en orätt säng skall förgjord warda.

17. Och om de än länge lefde, så måste de dock på ändalykten komma till skam, och deras ålderdom skall dock på sistone utan ära wara.

18. Dö de ock bittida, så hafwa de dock intet hoppas, eller någon tröst i domens tid;

Detta ställe allena är tillräckligt bewis, att denna bok är blott en mensklig skrift, ty här afskäres för sådana barn äfwen hoppet om frälsningen, så att de måste blifwa fördömde, om de också tidigt dö. Men Gud will, att alla menniskor skola frälste warda, se Hes. 18: 2, 4, 20. Jona 4: 11. Och det är klart, att så snart en menniska kommer till tron på Herran, så blifwer hon frälst, utan afseende på hennes naturliga härkomst. Wilja wi tillämpa de föregående verserna blott på detta närwarande lifwet, så gå de icke heller alltid i fullbordan.

19. Ty de orättfärdige taga en ond ända.

4. Capitel.

Bättre är hafwa inga barn, der man from är; ty detsamma hafwer ewigt lof med sig; ty det warder mycket afhållet, både när Gud och menniskor.

2. Der det är, anammar man det för ett exempel; men den det icke hafwer, så önskar han det likwäl, och prålar i en ewig krans, och behåller segren af kyskhetens kamp.

Här är bilden (kransen m. m.) tydligen tagen af de grekiska kämpaspelen, som uppstodo långt efter Salomos tid.

3. Men den stora fruktsamma hopen af de ogudaktiga är intet nyttig; och hwad som af horeri planteradt warder, det rotar sig icke djupt, eller får någon fast grund.

Se cap. 3: 18. Erfarenheten wisar, att ju mera otuktssynden griper omkring sig och äktenskapet föraktas, desto större blifwer också ondskan och det allmänna förderfwet genom brist på föräldrawård och god uppfostran.

4. Och om de än en tid långt grönskas på qwistarna, efter de allstinges löst stå, warda de af wädret omakade och af starkt wäder utrotade;* *Ps. 37: 35, 36, 38. Jer. 17: 6. Matth. 7: 19.

5. Och de otidige telningar warda sönderbrutne, och deras frukt är intet nyttig; omogen till att äta och duger intet.

6. Ty de barn, som utaf en oäkta säng födde warda,* de måste wittna om ondskan emot föräldrarna, när man dem frågar. *Wish. 3: 16.

7. Men den rättfärdige, om han än bittida dör, så är han dock i rolighet

8. Ty ålderdomen är ärlig, icke deraf att han länge warar, eller många år hafwer.

9. Klokhet ibland menniskorna äro de rätta grå håren, och ett obesmittadt lefwerne är den rätta ålderdomen.

10. Ty han behagar Gudi wäl, och är Honom kär; och warder borttagen ifrån lifwet ibland syndare;* *1 Mos. 5: 24. Syr. 44: 16. Ebr. 11: 5.

11. Och warder bortryckt, att ondskan icke skall förwända hans förstånd, eller falsk lära bedraga hans själ.* *Es. 57: 1, 2.

12. Ty onda exempel förföra och förderfwa enom det goda; och den onda begärelsen förwänder ett oskyldigt hjerta.

13. Han är snarligen fullkommen worden, och hafwer uppfyllt många år;

14. Ty hans själ behagade Gudi; derföre hastade han med honom utur detta onda lefwernet.

15. Men menniskorna, som detta se, akta det intet, och lägga det intet på hjertat; nemligen att Guds helige äro i nåd och barmhertighet, och att Han hafwer ett uppseende uppå sina utkorade;

16. Ty den rättfärdige, som död är, fördömer de ogudaktiga, som lefwa; och en ung, som snarligen fullkommen warder, dömer den orättfärdiges långa lif.

17. De se wäl den wises ända; men de weta icke hwad HErren hafwer i sinnet om honom, och hwarföre Han bewarar honom.

18. De se det wäl, och akta det intet; ty HErren begabbar dem; och skola derefter skamligen falla, och wara till en försmädelse ibland de döda ewinnerligen.

19. Och Han skall nederstörta dem Oförsedt, och rifwa dem bort af grunden, så att de platt förläggas.

20. Och de skola wara i ångest, och deras åminnelse skall förgås; men de skola komma förtwiflade med deras synders samwete, och deras synder skola straffa dem under ögonen.

5. Capitel.

Då warder den rättfärdige ståndande uti en stor frimodighet emot dem, som honom bedröfwat, och hans arbete förkastat hafwa.

Hans arbete, nemligen lära och gerningar.

2. När desamme då se det, skola de grufweligen förskräckas för sådan salighet, den de icke förmodat hade;

3. Och skola tala med hwarannan, och ångra sig, och sucka för andans ångest skull: Denne är nu den, som wi tillförene hade för spott och spe.

4. Wi galne höllo hans lefwerne för ursinnighet, och hans ändalykt för en skam;

5. Huru är han nu räknad ibland Guds barn, och hans arfwedel ibland de heliga?* *Wish. 3: 9.

6. Derföre hafwa wi felat om rätta wägen; och rättwisans ljus hafwer icke lyst oss, och förståndets sol är oss icke uppgången.

7. Wi hafwa gångit allesammans orätta och skadliga wägar, och hafwa wandrat på willostigar; men HErrans wäg hafwa wi icke wetat.

8. Hwad hjelper oss nu wårt prål? Hwad gagnar oss nu rikedom och högmod?

9. Allt är det framfaret såsom en skugge,* och såsom ett rykte, som öfwergår; *1 Chrön. 29: 15. Wish. 2: 5.

10. Såsom ett skepp bortlöper i wågen, hwilkets spår, sedan det framgånget är, eller dess wäg i wågen man icke finna kan;* *Ordsp. 30: 18, 19.

11. Eller såsom en fågel, som flyger i wädret, af hwilkens wäg intet mer synes; ty han fläktar och slår i wädret, drifwer och åtskiljer det med sina swäfwande wingar; och sedan finner man intet tecken af sådan flygt.

12. Eller som en pil till ett mål afskjuten warder, der det åtskilda wädret straxt tillhopa faller igen, så att man icke kan märka, hwilket han farit hafwer.

13. Sammalunda ock wi, straxt wi födde äro, hafwa wi fått en ända;* *Job 8: 9.

14. Och hafwa wi intet dygdetecken bewisat; utan äro förtärde i wår ondska.

15. Sådana ord skola de tala i helwetet, som syndat hafwa; ty den ogudaktiges hopp* är såsom stoft,† af wädret förströdt, och såsom en tunn fradga, af en storm fördrifwen, och såsom en rök, af wädret bortblåst, och såsom man snart en förgäter, den icke mer än en dag gäst warit hafwer. *Job 8: 13, 14. Ords. 10: 25; cap. 11: 7. †Ps. 1: 4. Jac. 4: 14.

16. Men de rättfärdige* skola lefwa ewinnerligen; och HErren är deras lön,† och den Högste hafwer omsorg för dem; *Ps. 40: 5. Ps. 125: 1. †1 Mos. 15: 1.

17. Derföre skola de få ett härligt rike, och en skön krona af HErrans hand; ty Han skall beskärma dem med sin högra hand, och förswara dem med sin arm.

18. Han skall taga sitt nit* för ett harnesk, och tillrusta kreaturen till hämnd öfwer fienderna. *Ps. 7: 13. Ps. 18: 9. Es. 59: 15–17.

19. Han skall påtaga rättwisan för en kräfweto, och skall uppå sätta en sträng dom för en hjelm.

20. Han skall taga helighet för en oöfwerwinnelig sköld.

21. Han skall hwässa sin grymma wrede till ett swärd; och werlden skall draga ut med Honom till strids emot de owisa.

22. Ljungelds skott skola drabba rätt, och skola komma utur skyn, såsom af en hårdbänd båge till målet;

23. Och tjockt hagel skall falla af dunderslagens wrede; så skall ock hafwets watten förgrymma sig emot dem, och strömmarna skola swårligen samman falla;

24. Och ett starkt wäder skall ock lägga sig emot dem, och skall förströ dem såsom en wäderhwirfwel.

6. Capitel.

Orättwisa gör alla land öde, och ondt lefwerne omstörtar de wäldigas säten.

2. Så, hörer nu, I konungar, och märker; lärer, I domare på jorden.* *Ps. 2: 10.

3. Fatter i öronen, I som öfwer många råden, I som upphäfwen eder öfwer folken.

4. Ty eder är öfwerheten gifwen af HErran, och wäldet af den Högste;* hwilken efterfråga will, huru I handlen, och ransaka, hwad I för händer hafwen. *Rom. 13: 1.

5. Ty I ären Hans rikes embetsmän; men I stån edert embete icke wäl före, och hållen ingen rätt, och gören icke efter som HErren skickat hafwer.

6. Han skall ganska grufweligen och snarligen komma öfwer eder, och en ganska hård dom skall gå öfwer öfwerherrarna;* *Ps. 82: 2, 5, 7.

7. Ty dem, som ringa äro, wederfars nåd; men de mäktige skola mäkteligen straffade warda.* *Luc. 1: 52.

8. Ty den som en HErre är öfwer alla, Han fruktar icke för någon mans person;* icke skyr Han heller för någon makt; Han hafwer gjort både små och stora, och hafwer lika omsorg för alla; *5 Mos. 10: 17. 2 Chrön. 19: 7. Job 34: 19. Syr. 35: 16. Apg. 10: 34. Rom. 2: 11. Gal. 2: 6. Eph. 6: 9. Col. 3: 25. 1 Pet. 1: 17.

9. Men öfwer de mäktiga skall en hård dom hållen warda.

10. Till eder, I tyranner, talar jag; på det I mån lära wishet och icke afwiken;

Ordet tyranner, här och v. 22, betyder i allmänhet hwar och en, som eger makt och wälde, ty ordet hade icke på den tiden betydelsen af hårda och grymma regenter.

11. Ty den som helig lära helgeligen behåller, han warder helig hållen; och den som henne wäl lärer, han blifwer wäl wid sig.

12. Så låter nu mitt tal behaga eder; begärer det, och låter lära eder.

13. Ty wisheten är dägelig och oförgängelig, och låter gerna se sig af dem, som henne älska, och låter sig finna af dem, som söka henne;

14. Ja, hon möter, och gifwer sig sjelf tillkänna dem, som henne gerna hafwa.

15. Den som gerna hafwer henne snarligen, han behöfwer icke hafwa der mycket möda om; han finner henne för sin dörr, waktande på sig.

16. Ty åstunda henne, är den rätta klokheten; och den som wakar efter henne, han behöfwer icke lång omsorg hafwa;

17. Ty hon går omkring, och söker den henne wärd är; och låter gerna se sig i wägen, och waktar uppå honom, att hon må möta honom.

18. Ty der en gerna låter underwisa sig, der är wisserligen wishetens begynnelse; och den henne aktar, han låter gerna underwisa sig.

19. Den som gerna låter underwisa sig, han håller hennes bud; men der man håller buden, der är wisserligen ett heligt lefwerne.

20. Men den der ett heligt lefwerne förer, han nalkas Gudi.

21. Den som nu lust hafwer till wishet, honom gör hon till en herre.

22. Wiljen I nu, I tyranner i folket, gerna konungar och förstar wara;

23. Så håller wisheten för ögon,* på det I mågen ewinnerligen råda. *5 Mos. 17: 18. 1 Kon. 3: 9.

24. Men hwad wishet är, och hwadan hon kommer, will jag nu förkunna eder, och will icke fördölja eder hemligheten; utan utransaka henne af kreaturens begynnelse; och will uppenbarligen gifwa henne före, och icke spara sanningen.

25. Ty jag will med den förgiftiga afunden intet skaffa hafwa; ty en sådan hafwer ingen del i wisheten.

26. Men der de wisa många äro, der står wäl till i werlden; och en klok konung är folkets wälfärd.

27. Derföre låter underwisa eder genom mina ord; och det skall komma eder wäl till måtta.

7. Capitel.

Jag är ock en dödlig menniska såsom andra, född af den menniskas slägte, som först skapad war;

2. Och hafwer fått kötts skapnad, tio månader långt i blod sammanlupen,* af mans säd genom lusta i sammanblandning. *Job 10: 10.

3. Och hafwer desslikes, då jag född war, tagit anda till mig af det menliga wädret; och är också fallen uppå jorden, som oss alla ens bär; och hafwer också min första röst warit gråt, som alla andras;

4. Och är uppfostrad i linda med omsorg.

5. Ty ingen konung hafwer någon annan begynnelse till sin födelse;

6. Utan alla hafwa enahanda ingång till lifwet och lika utgång.* *Job 1: 21. 1 Tim. 6: 7.

7. Derföre bad jag; och mig wardt gifwen klokhet; jag åkallade, och mig tillkom wishetens anda;* *1 Kon. 3: 7, 9, [et]c.

Att författaren här ikläder sig Salomos person wisas af hela sammanhanget.

8. Och jag höll mer af henne, än af konungariken och förstadömen; och rikedom höll jag för intet emot henne.

9. Jag liknade ingen ädelsten wid henne; ty allt guld är såsom en ringa sand emot henne, och silfwer är såsom träck räknandes emot henne.* *Job 28: 15. Ordspr. 8: 10.

10. Jag hade henne kärare än all sundhet och fägring, och utwalde mig henne för ett ljus; ty det sken, som af henne går, utsläckes icke.

11. Men allt godt är mig kommet med henne, och otalig rikedom i hennes hand.* *1 Kon. 3: 13. 2 Chrön. 1: 12. Matth. 6: 33.

12. Jag war glad i all ting, ty wisheten gick för mig i allt det; men jag wisste icke, att sådant kom af henne.

13. Enfaldeligen hafwer jag lärt henne, mildeligen delar jag henne ut; hennes rikedom will jag icke fördölja;

14. Ty hon är för menniskorna en oändelig skatt; de som honom bruka, warda Guds wänner, och äro tacknämlige, derföre att dem gifwet är, att de låta underwisa sig.

15. Gud hafwer gifwit mig att tala wisligen, och efter sådan wishets gåfwa rätt tänka; ty Han ar den, som förer in på wishetens wäg, och regerar de wisa;

16. Ty uti Hans hand äro både wi och wårt tal; dertill all klokhet och konst i alla ärenden;

17. Ty Han hafwer gifwit mig en wiss kunskap på all ting; så att jag wet, huru werlden gjord är, och elementens kraft;

Hela werlden känner dessa ting mestadels, men blott de trogna weta, att de äro Guds werk, skapade igenom Guds ord och wishet.

18. Tidens begynnelse, ända och medel; huru dagen länges och stäckes, huru årets tider sig förwandla;

19. Och huru året omlöper; huru stjernorna stå.

20. Hwad art tama och otama djur hafwa; huru wädret så stormar, och hwad menniskorna hafwa i sinnet; mångahanda plantors art, och rötters kraft.

21. Jag wet allt det hemligt och fördoldt är; ty wisheten, som en mästare är till all konst, hafwer mig det lärt.

22. Ty uti henne är en ande, som förståndig är, helig, enig, margfaldig, skarp, behändig, wältalig, ren, klar, saktmodig, wänlig, allwar, fri, godwillig, tyckesam, fast, wiss, säker;

23. Förmår allt, ser allt, och går genom alla andar, ehuru förståndige, klara och skarpa de äro.

24. Ty wisheten är allrabehändigast; hon far och går genom all ting, så alltings klar är hon;

25. Ty hon är ett damm utaf Guds kraft, och en strimma af den Allsmäktiges härlighet.

26. Derföre kan intet orent komma till henne; ty hon är ett sken af det ewiga ljuset och Guds krafts obesmittade spegel, och Hans godhets beläte;* *Ebr. 1: 3.

Om Guds wishet, se Ordspr. cap. 8. Någon personlig wishet, såsom hon här beskrifwes, finnes icke, utan Guds Son allena, men Han är icke ett damm af Guds kraft, eller någon blott strimma af den Allsmäktiges härlighet, v. 25.

27. Hon är enig, och gör dock all ting, hon blifwer det hon är, och förnyar dock all ting; och ju alltid gifwer sig uti de heliga själar, och gör Guds wänner och propheter;

28. Ty Gud älskar ingen, utan han blifwer wid wisheten.

29. Hon är härligare än solen och alla stjernor; och när man liknar henne wid ljuset, går hon widt utöfwer;

30. Ty ljuset måste wika för natten; men ondskan öfwerwinner aldrig wisheten.

8. Capitel.

Hon räcker ifrån den ena ändan till den andra mäkteligen, och regerar allting wäl.

2. Densamma hafwer jag älskat, och sökt henne allt ifrån min ungdom, och tänkte taga mig henne till brud: ty jag hafwer fått kärlek till hennes fägring.

3. Hon är utaf en härlig adel; ty hennes wäsende är när Gudi, och HErren öfwer all ting hafwer henne kär.

4. Hon är det hemliga rådet uti Guds kunskap, och gifwer Honom före, hwad Han göra skall.

5. Om rikedom är en kostelig ting, medan man lefwer; hwad är rikare än wisheten, som all ting gör?

6. Om klokheten gör det; hwilken ibland alla är en klokare mästare än hon?

7. Om någon hafwer rätthet kär, är hennes arbete icke annat än dygder; ty hon lärer tukt, klokhet, rättwisa och starkhet, hwilka ting allranyttigast äro, medan menniskan lefwer.

8. Om man begärer mycket weta, så kan hon råka på, både det framfaret är, och det tillkomma skall; hon förstår sig uppå förtäckta ord, och kan upplösa kloka gåtor; tecken och under wet hon tillförene, och huru det gå skall på tider och stunder.

9. Jag hafwer beslutit, att jag will taga mig henne i sällskap; ty jag wet, att hon warder mig goda råd gifwande, och tröstar mig uti sorg och bedröfwelse.

10. Genom henne hafwer en yngling ära ibland folk, och heder när de gamla.

11. Jag skall warda skarpsinnig funnen i dom, och inför de mäktiga skall man förundra sig uppå mig;

12. Då jag tiger, skola de bida efter mig; då jag talar, skola de akta deruppå; och om jag länge talar, skola de hålla handen för munnen.* *Job 29: 9.

13. Genom henne får jag ett odödligt namn, och låter en ewig åminnelse när mina efterkommande.

14. Jag skall regera folk, och hedningar skola blifwa mina underdåner.

15. Grufweliga tyranner skola frukta sig, när de mig höra; när folket skall jag god finnas, och i örlig en hjelte.

16. Blifwer jag ock hemma, så hafwer jag min ro med henne; ty man ledes icke wid hennes umgängelse, eller hafwer någon olust med henne, utan hellre lust och glädje.

17. Sådant betänkte jag med mig, och lade det på hjertat; ty de, som med henne i skyldskap äro, hafwa en ewig warelse; och de, som i hennes wänskap äro, hafwa en ren wällust;

Ren wällust, det är godt samwete, inwärtes fröjd och glädje, som kommer af en rätt tro och sann gudaktighet.

18. Och en oändelig rikedom kommer genom hennes händers arbete, och klokhet i hennes samwaro och samtal, och ett godt loford af hennes umgängelse, och samtal.

Jag gick omkring till att söka, att jag måtte komma henne till mig.

Arbete, det är genom hennes lära och råd.

19. Ty jag war ett barn af god art, och hade fått en god själ;

20. Men då jag wäl uppföddes, wäxte jag till en obesmittad kropp.

21. Men då jag förnam, att jag icke annars kunde kysk blifwa, utan Gud gåfwe mig det (och detsamma war ock klokhet, kunna besinna, hwars nåd det war), gick jag till HErran, och bad Honom, och sade af allt mitt hjerta:

9. Capitel.

O, mina fäders Gud, och all barmhertighets HErre, du som all ting genom ditt ord gjort;* *1 Mos. 1: 1, 2.

Här talar han och beder uti Salomos person, alla förstar till exempel, att de också skola bedja, och är detta en ganska kostelig bön.

2. Och menniskan genom din wishet beredt hafwer, att han råda skulle öfwer kreaturen,* som af dig gjorde äro; *1 Mos. 1: 26.

3. Att han werlden regera skulle, med helighet och rättfärdighet,* och döma med rätt hjerta; *Eph. 4: 24.

4. Gif mig wisheten,* den allestäds omkring ditt säte är; och förkasta mig icke ut ifrån dina barn; *1 Kon. 3: 9. 2 Chrön. 1: 10.

5. Ty jag är din tjenare och din tjenarinnas son, en swag menniska, som icke länge lefwer, och hafwer ett ringa förstånd i lag och rätt;

6. Och om än någon ibland menniskors barn fullkomlig wore, så gäller han dock intet, om han icke hafwer den wishet, som af dig går.

Om än menniskor kalla någon fullkomlig, så kan den dock icke täckas Gud, om han icke anammat den sanna wisheten: Christus och Hans ord. På den tiden föreställde sig de fromme judarne wisheten såsom person, och hade således till en del rätt förstått Ordspr. cap. 8.

7. Du hafwer utkorat mig till en konung* öfwer ditt folk och till en domare öfwer dina söner och döttrar; *1 Chrön. 28: 4. 2 Chrön. 1: 9.

8. Och befallde mig, att jag skulle bygga dig ett tempel på ditt helga berg, och ett altare i din bonings stad, det likt skulle wara wid det heliga tabernaklet, som du i förtiden tillreda lät;* *2 Mos. 25: 8.

9. Och din wishet med dig, den dina werk wet, och när war, då du gjorde werlden,* och wet hwad dig behagar, och hwad rätt är i dina bud. *Ordspr. 8: 22.

10. Sänd henne ned af din helga himmel, och af din härlighets säte; sänd henne, att hon är när mig, och arbetar med mig, att jag må förstå hwad dig täckt är;

Utan Guds ord kan menniskan icke weta hwad Gudi täckt är, och gör allt uti twifwel och owisshet.

11. Ty hon wet allt, och förstår det; och låt henne leda mig i mina gerningar skickligen, och bewara mig genom sin härlighet.

12. Så warda mina werk dig tacknämliga, och jag dömer då ditt folk rätt, och blifwer wärdig till att sitta på min faders säte;

13. Ty hwilken menniska wet Guds råd; eller ho kan tänka hwad Gud will?* *Es. 40: 13. Syr. 1: 3. Rom. 11: 34. 1 Cor. 2: 16.

14. Ty en dödlig menniskas tankar fela, och wåra anslag äro owissa.

15. Ty den dödliga kroppen beswärar själen, och den jordiska boningen förtungar sinnet, som mycket tänker.

16. Wi råka som nogast på det här på jorden är, och finna med plats på det som förhanden är.

17. Ho will då utransaka det i himmelen är? Ho kan weta ditt råd? Utan du gifwer wishet, och sänder din Heliga Anda af höjden;

18. Och alltså rätteligen tillgår hwad man för händer hafwer på jorden, och menniskorna lära hwad dig täckt är;

19. Och genom wisheten salige warda.

10. Capitel.

Den samma wisheten bewarade honom, som först gjord, och allena skapad war till en werldens fader;* *1 Mos. 1: 26.

2. Och utförde honom utur hans synd; och gaf honom kraft till att råda öfwer all ting.* *1 Mos. 1: 28.

Genom det första evangeliska löftesordet om Messias, som skulle söndertrampa ormens hufwud. 1 Mos. 3: 15.

3. När den orättfärdige ifrån henne i sin wrede afföll, wardt han förderfwad, deraf han så hätskeligen drap sin broder.* *1 Mos. 4: 9.

4. Och när jorden för samma saks skull med floden förderfwad wardt, halp åter wisheten, och regerade den rättfärdiga genom ett ringa träd.* *1 Mos. 6: 14, [et]c.; cap. 7: 7, [et]c.; cap. 8: 1, [et]c.

Träd, nemligen arken.

5. Da hedningarna allesammans illa lefde i willfarelse, fann hon den rättfärdige,* och behöll honom ostraffeligen för Gud, och lät honom blifwa fast emot det faderliga hjertat till sonen.† *1 Mos. 12: 1; †cap. 22: 1, 10, [et]c.

Den rättfärdige, nemligen Abraham.

6. Hon frälste också den rättfärdige, då de ogudaktiga förgingos; då han flydde för elden, som öfwer de fem städer föll;* *1 Mos. 19: 17, [et]c.

Nemligen Loth.

7. Hwilket land öde står, och ännu ryker, till wittnesbörd öfwer ondskan, samt med träden, som omogen frukt bära; och saltstoden, som der står, till den otrogna själens åminnelse.

Omogen frukt, nemligen de så kallade Sodomsäpplen, som utwändigt äro friska och sköna, men inwändigt fyllda af aska.

8. Ty de som icke akta wisheten, de hafwa icke allenast den skadan, att de icke känna det goda; utan lefwa ock efter sig åt de lefwande en åminnelse, så att de icke kunna fördolde blifwa i det, der de uti wille farit hafwa;

9. Men wisheten frälsar dem, som hålla sig intill henne, utur all möda;

10. Den samma ledsagade den rättfärdige, som för sin broders wrede fly måste,* den rätta wägen, och wiste honom Guds rike, och lät honom förstå hwad heligt är; *1 Mos. 28: 5, 12.

Nemligen Jacob.

11. Och halp honom i hans arbete, att han wäl kom sig före, och wann många egodelar med sitt arbete.* *1 Mos. 30: 29; cap. 32: 10.

12. Och war hon när honom, då han oförrättad wardt* af dem, som gjorde honom öfwerwåld; och hon riktade honom, och bewarade honom för fienderna, och lät honom säker blifwa för dem, som gingo honom efter; och gaf honom seger i en stark kamp, att han skulle förnimma, huru gudaktighet är mäktigare än all ting. *1 Mos. 31: 42.

Gudaktighet är tro på Guds ord eller på wisheten. Ords. 8.

13. Hon öfwergaf icke den rättfärdige då hon bortsåld war,* utan bewarade honom för synd; *1 Mos. 37: 28.

14. Hon följde honom neder i fångahuset, och öfwergaf honom icke i bojorna;* till dess hon lät honom få en rikes spira,† och makt öfwer dem, som honom öfwerwåld gjort hade; och gjorde dem till ljugare, som honom förklagat hade, och gaf honom en ewig härlighet. *1 Mos. 39: 20; cap. 40: 4; †cap. 41: 40. Ps. 105: 20. 1 Macc. 2: 53. Apg. 7: 10.

15. Densamma frälste det heliga folket och ostraffeliga säden ifrån hedningarna, som dem plågade:* *2 Mos. 1: 10, [et]c.

Här syftas sannolikt på 2 Mos. 19: 6. Israel blef kallad till ett heligt folk, se 2 Mos. 4: 22, 23.

16. Hon kom in i HErrans tjenares själ,* och stod den grufliga konungen emot genom under och tecken; *2 Mos. 3: 10, [et]c.

Herrans tjenare, nemligen Mose.

17. Hon lönte de heliga deras arbete,* och ledsagade dem genom underliga wägar; och war dem till ett skjul om dagen, och om natten till en låga såsom af stjernor.† *2 Mos. 11: 2; cap. 12: 35. †cap. 13: 22.

18. Hon förde dem genom Röda hafwet, och ledde dem genom stora watten;* *2 Mos. 14: 21. Ps. 78: 13.

19. Men deras fiender fördränkte hon, och dessa drog hon utur djupets afgrund;* derföre togo de rättfärdige rof af de ogudaktiga, och prisade† ditt heliga namn, HErre, och lofwade endrägteligen din segersamma hand; *2 Mos. 14: 28; †cap. 15: 1.

20. Ty wisheten öppnade de dummars mun, och gjorde de tungor wältalande, som intet tala kunde.* *Ps. 8: 2, 3.

11. Capitel.

Hon förde deras werk genom en helig prophets hand.

Deras, nemligen Israeliternas.

2. Och ledde dem genom en wild öken,* så att de tjäll uppslogo i wildmarken; *2 Mos. 19: 1.

3. Och stodo emot sina fiender, och hämnades öfwer sina motståndare.* *2 Mos. 17: 13.

4. Då dem törstade, åkallade de dig, och dem wardt watten gifwet utaf höga berget;* *2 Mos. 17: 6. 4 Mos. 20: 11. Ps. 78: 15, 16. Ps. 105: 41. 1 Cor. 10: 4.

5. Och släckte törsten utur hårda stenen.

6. Och der deras fiender med plågade wordo, genom detsamma skedde dessa godt, då de nöd ledo.

7. Ty såsom de förra förskräcktes för blodet, som kommet war i den staden, der flytande watten warit hade,* till näpst för det budet, att man barnen dräpa måste;† *2 Mos. 7: 20; †cap. 1: 16, 22.

Då wattnet förwandlades till blod. 2 Mos. 7: 20.

8. Alltså gaf du dessa watten nog oförsedt.

9. Och lät se dermed genom de förras törst, huru du plågade fienderna.

10. Ty då dessa försökte* och med nåd näpste wordo, förnummo de, huru de ogudaktige med wrede dömde och plågade woro. *5 Mos. 8: 2.

11. Dessa hafwer du förmanat, och bepröfwat såsom en fader; men de förra såsom en sträng konung straffat och fördömt;

12. Och blefwo både de, som borta woro, och de, som när woro, alla ens plågade;

Både de Egyptier, som woro nära, och de, som woro fjerran från det Röda hafwet, erforo plågan på samma sätt.

13. Ty dem kom dubbel sorg uppå, dertill ock suckan, då de tänkte uppå, hwad warit hade.

14. Ty då de hörde, att dessa skedde der godt igenom, der de igenom plågade wordo, förnummo de HErran;

15. Ty den som de tillförene förakteligen fördrifwit, och förkastat och begabbat hade,* på honom måste de på sistone sig förundra, då det så utgick, att deras törst icke så war som de rattfärdigas. *2 Mos. 5: 2.

16. Alltså ock för de galna tankars skull, som de hade i sin orätta handel, genom hwilka de så bedragne woro, att de tillbådo oskäliga matkar och förakteliga djur,* sände du ibland dem en stor hop oskäliga djur till hämnd;† *Wish. 12: 24. Rom. 1: 23. †2 Mos. 8: 24.

För sitt oförnuftiga afguderi blefwo Egyptierna straffade med paddor, ohyra o. s. w.

17. Att de förnimma skulle, att hwarmed någon syndar, dermed warder han plågad.* *Wish. 12: 27; cap. 16: 1, 9.

18. Ty din allsmäktiga hand, genom hwilken du werlden af oberedt ämne* skapat hafwer, war icke omöjligt sända öfwer dem en hop björnar, eller frimodiga lejon;† *1 Mos. 1: 2. †3 Mos. 26: 22. Jer. 8: 17.

19. Eller ock på nytt skapa grymma och okända djur, eller de som eld sprutade, eller de som en grym rök utpustade, eller de som grufliga gnistor af ögonen utgå läto;

20. Hwilka icke allenast med sargande måtte förgjort dem, utan ock wäl med deras förskräckliga syn dräpit dem;

21. Ja, de kunde ock wäl dess förutan fallet genom en blåst, förföljde af hämnden, och genom din krafts anda förströdde wordit.

22. Men du hafwer all ting skickat med mått,* tal och wigt; ty stor förmåga är alltid när dig, och ho kan stå emot din arms kraft? *Syr. 1: 9.

23. Ty hela werlden är för dig såsom tungan på wågskålen, och såsom en droppe af morgondaggen, som faller på jorden.* *Es. 40: 15.

Såsom tungan på wågen lätt kan böjas, så lätt är werlden inför Gud. Es. 40: 15.

24. Men du förbarmar dig öfwer all ting;* ty du hafwer makt öfwer all ting, och öfwerser† med menniskornas synder, att de sig bättra skola. *Rom. 11: 32. †Micha 7: 18.

25. Ty du älskar allt det som till är, och hatar intet af allt det du gjort hafwer; ty du hafwer intet beredt, der du hat till hade.

Gud hafwer icke skapat någon menniska till wrede, utan till salighet. De, som blifwa förtappade, wälja sjelfwa wreden i stället för nåden, se 1 Thess. 5: 9.

26. Huru kunde någon ting blifwa, hwar du icke wille? Eller huru kunde det wid sig blifwa, som du icke kallat hade?

27. Men du skonar all ting; ty de äro dina, HErre, du som lifwet älskar.

12. Capitel.

Och din oförgänglige Ande ät i all ting;

2. Derföre straffar du togligen dem, som falla, och förmanar dem med tuktan, hwaruti de synda, att de må blifwa ondskan qwitt, och tro uppå dig, HErre.

Togligen, d. ä. småningom och med skonsamhet, se 2 Sam. 18: 5. Rom. 9: 22.

3. Ty då du war de förra ditt heliga lands inbyggare ogunstig;* *5 Mos. 9: 3.

Nemligen Cananeerna, som offrade sina barn. Ps. 106: 37.

4. Derföre att de styggeliga ting bedrefwo med trolldom;

5. Och wille genom wåra fäders händer* nederlägga de ogudeliga offrare, och dem, som sina barn omildeligen dråpo,† dem som åto menniskokött, och drucko grufweligt blod, dermed de mente att göra dig en gudstjenst; *5 Mos. 11: 31; †cap. 18: 10. Ps. 106: 37.

6. Och de, som föräldrarna woro, dråpo de själar, som ingen hjelp hade;

7. På det att det land, som för dig det aldraädlaste war, måtte warda en wärdig boning för Guds barn.

8. Likwäl skonade du dem såsom menniskor, och sände framföre dina förelöpare, nemligen din här, getingar,* på det de skulle långsamligen förgöra dem. *2 Mos. 23: 28. Jos. 24: 12.

9. Icke war dig omöjligt, att undergifwa de onda at de goda i striden, eller förgöra dem genom gräseliga djur, eller med ett hårdt ord alla tillsammans.

10. Men du dömde dem långsamligen, och lät dem hafwa rum till bättring; ändock dig icke oweterligt war, att de woro af en ond art, och deras ondska dem medfödd, och att de aldrig skulle få sig annat sinne;

11. Ty de woro en förbannad säd af begynnelsen. Så behöfde du ock ingen frukta, om du dem förlåtit hade deras synder;

12. Ty ho will säga till dig: Hwad gör du? Eller ho will stå emot din dom? Mer ho will skylla dig för de fördrifna hedningar, hwilka du skapat hafwer? Eller ho will uppsätta sig för en hämnare emot dig, för de orättfärdiga menniskors skull?

13. Ty utan dig är ingen Gud, du som omsorg hafwer för all ting* att du skall bewisa, huru du icke orätt dömer. *1 Pet. 5: 7.

14. Ty hwarken konungar eller tyranner kunna träda fram emot dig, då du straffar.

Se, huru denna boks författare böjer och drager alla ord emot de tyranner, till att förskräcka dem.

15. Efter du nu rättwis är, så regerar du ock all ting rättwisligen, och håller icke, att det wäl höfwes ditt majestät någon fördöma, som straff icke förtjent hafwer;

Det höfwes icke ditt majestät, din makt, rättfärdighet o. s. w. att fördöma någon orättwist, såsom tyranner, de sig tycka låta, att de måste bruka sin makt till att skada och pocka m. m.

16. Ty din starkhet är rättwisans wälde; och efter du råder öfwer alla, så skonar du ock alla.

17. Ty du hafwer bewist din starkhet uppå dem, som icke trodde, att du så allstinges mäktig war; och hafwer bewist dig på dem, som öfwerdådige woro.

De öfwerdådige, nemligen Egyptierna i det Röda hafwet.

18. Men du, mäktige regerare, dömer med saktmodighet, och regerar oss med mycken förskoning; ty du förmår allt det du will.

19. Men ditt folk lärer du med sådana gerningar, att man skall wara from och god; och dina barn gifwer du dermed till förstå, att de skola wara wid ett godt hopp, att du will anamma bättring för synden.

20. Ty medan du dina barns fiender, och dem, som till döden skyldige woro, med sådan fördröjning och förskoning straffade, och gaf dem tid och rum, att de måtte bättra sig;

21. Huru mycket mer är du wäl betänkt, när du dömer dina barn, med hwilkas fäder du en ed och förbund om många goda löften gjort hafwer.

22. Derföre så ofta, som du wåra fiender plågar, gör du oss det till tuktan, att wi skola med flit akta uppå din godhet; och om wi än worde dömde, att wi dock likwäl skola trösta uppå din barmhertighet.* *1 Cor. 11: 32.

Grt.: Derföre, då du tuktar oss, slår du wåra fiender tiotusenfaldigt mera, på det wi skola med flit akta uppå din godhet o. s. w.

23. Derföre du ock plågade de orättfärdiga, som förde ett oskäligt lefwerne med sina styggelser.

De orättfärdiga, nemligen Egyptierna, som hade djur till sina afgudar och lefde äfwen i djuriska laster, oförnuftigt och wederstyggligt, se 3 Mos. 17: 17. 5 Mos. 32: 17.

24. Ty de woro så allstings djupt komne i willfarelsen, att de ock höllo de djur, som när deras fiender föraktade woro, för gudar;* bedragne såsom oförståndiga barn. *Wish. 11: 16. Rom. 1: 23.

25. Derföre hafwer du ock sändt ibland dem ett spottsligt straff,* såsom ibland oförståndiga barn. *2 Mos. 8: 6.

Spottsligt straff war för Egyptierne, att de blefwo plågade af paddor, ohyra m. m., de kunde icke hjelpa sig sjelfwa, ej heller kunde deras afgudar hjelpa dem.

26. När de nu sådant spottsligt straff intet aktade, kommo de uti Guds allwarliga straff;

27. Ty de wordo genom detsamma plågade, som de för gudar höllo;* hwilket dem swårligen förtröt, då de sågo Honom, som de tillförene icke känna wille, och måste bekänna Honom för en sann Gud; derföre ock fördömelse på sistone öfwer dem kom. *Wish. 11: 17.

13. Capitel.

Alla menniskor äro af naturen fåfänglige, som af Gud intet weta, och af de goda ting, som man ser, icke känna Honom som är, och icke se uppå werken, ho mästaren är;* *Rom. 1: 18, 20, 21.

2. Utan hålla antingen elden eller blåsten, eller snara wädret, eller stjernorna eller mäktigt watten, eller sol och måne på himmelen, som werlden regera,* för gudar.† *1 Mos. 1: 16, †5 Mos. 4: 19; cap. 17: 3.

3. Men om de än behag hade till deras dägeliga skapnad, så att de fördenskull höllo dem för gudar, skulle de med rätta hafwa besinnat, huru mycket bättre Han är, som öfwer sådant en HErre är; ty den som till all fägring en mästare är, Han hafwer detta allt skapat.

4. Och om de förundrade sig på deras makt och kraft, skulle de med rätta hafwa märkt, huru mycket mäktigare Han är, som allt sådant tillredt hafwer;

Af kreaturens eller de skapade tingens makt och kraft hade menniskorna bort besinna Skaparens makt och wishet m. m. Rom. 1: 20.

5. Ty af sådan stor fägring och skapelse kan ju Skaparen såsom uti ett beläte känd warda.

6. Ändock öfwer dessa icke än så mycket klagande är; ty de kunde ock wäl fara wille, när de sökte efter Gud, och hade gerna funnit Honom;

Ehuru mycket oförnuft dessa hedningar wisade i sitt afguderi, då de dyrkade skapade ting i stället för Skaparen, så är dock icke så mycket skäl att klaga öfwer dem, som öfwer de ännu oförnuftigare hedningar, hwilka dyrkade såsom sina gudar de beläten, som de gjorde med sina egna händer, v. 10, 19.

7. Ty då de omgingo med Hans kreatur, och begrundade dem, wordo de fångne i deras beskådelse,* efter kreaturen, som man ser, äro så dägelige; *Rom. 1: 23.

8. Likwäl äro de icke dermed utan skuld;

9. Ty hafwa de så mycket kunnat besinna, att de kunde högt akta kreaturen, hwi hafwa de icke snarare funnit uppå Honom, som är HErren deröfwer?

10. Men de äro usle,* och deras hopp må wäl räknas ibland de döda, hwilka kalla det gud, som menniskor gjort hafwa, såsom guld och silfwer, det konsteligen tillpyntadt är; och djurs beläten eller onyttiga stenar, som i gammal tid beredde woro; *Es. 44: 12.

11. Såsom när en timmerman, den arbete söker, afhugget ett träd,* täljer och slätar det wäl, och gör der något slögt och konsteligt af, det man till nödtorft brukar på werlden; *Jer. 10: 3.

12. Men spånorna af det arbetet brukar han till att koka sin mat med, att han äta må.

13. Men hwad qwar är deraf, det eljest intet nyttigt är, såsom det krokigt och qwistigt träd är, tager han och snider det med flit, då han ledig är, och tillsnickrar det med sin konst mästerligen, och gör det till en menniskas eller något förakteligt djurs liknelse;

14. Och färgar det med röda och hwita färger, rödt och dägeligt, och om der någon fläck uppå är, den öfwerstryker han.

15. Sedan gör han honom ett skönt hus,* och fäster honom intill wäggen med jern,† så att han icke faller; så wäl besörjer han honom; *Bar. 6: 16 †Jer. 10: 4.

16. Ty han wet wäl, att han icke kan hjelpa sig sjelf; ty det är icke utan ett beläte, och behöfwer wäl hjelp.

17. Och då han beder för sitt gods, för sin hustru och för sina barn, skämmes han icke tala med honom, som intet lif hafwer;

18. Och åkallar den skröpliga om helsa; beder den döda om lif, och åkallar honom om hjelp, som intet förmår;

19. Och den, som icke gå kan, om en god resa; och den, som ingen makt hafwer, beder han att hans winning, wärf och handtering skall wäl gå.

14. Capitel.

Sammalunda gör ock den, som segla will, och aktar fara genom grymma wågor; han åkallar ett träd, det mycket skröpligare är än skeppet, det han far med;

2. Ty det är uppfunnet dertill, att man näring dermed söka skall, och mästaren hafwer det med konst tillredt.

3. Men din försigtighet, o Fader, regerar det; ty du gifwer ock wäg i hafwet,* och midt i wägen ett tryggt lopp; *2 Mos. 14: 21.

4. Dermed du bewisar, huru du i alla rum mäktig är till att hjelpa, det man än gåfwe sig till sjös utan skepp.

5. Dock efter du icke will, att det skall fåfängt ligga, som du genom din wishet skapat hafwer, sker det, att menniskorna wåga sitt lif in uppå ett sådant föga träd, och warda i skeppet behållne, med hwilket de genom hafwets wåg fara.

6. Ty ock fordomdags, då de högmodige resar* förgjorde wordo, skydde de, på hwilka hopp blef, att de skulle föröka werlden igen, uti ett skepp,† det din hand regerade, och lefde så werlden säd efter sig. *1 Mos. 6: 4; †cap. 7: 7.

7. Ty sådant träd är wälsignelse wärdt, der man rätt med handlar;

8. Men förbannelse är det wärdt, som med händer snickradt warder, ja, ock han som det snickrar; denne derföre, att han det snickrade; det derföre, att det gud kalladt wardt, och är dock ett förgängligt ting.* *Ps. 115: 8. Ps. 135: 15.

9. Ty Gud är båda lika hätsk; den ogudaktiga, och hans ogudaktiga werk;* *Ps. 5: 5.

10. Och måste werket samt med mästaren plågadt warda.

11. Derföre warda ock de hedningars afgudar hemsökte; ty de äro utaf Guds kreatur wordne till en styggelse, och menniskors själar till förargelse, och de oförståndiga till en snara;

12. Ty upprätta afgudar är det allrastörsta horeri, och deras uppfund är ett skadligt exempel på werlden;

13. Af begynnelsen hafwa de icke warit, och skola ej heller ewigt blifwa;

14. Utan genom menniskors fåfänga wördning äro de komne i werlden, och derföre upptänkte, att menniskorna kunna icke länge lefwa.

15. Ty en fader, då han sörjde och gret för sin sons skull, den han för bittida mist hade, lät han göra honom ett beläte, och begynte nu hålla honom, som en död menniska war, för en gud, och stiktade för sina tjenare en gudstjenst och offer;

16. Sedan wardt med tiden sådant ogudaktigt sätt hållet för ett lag, att man ock måste wörda beläten efter tyranners bud.

17. Sammalunda, hwilka folket icke kunde närwarande hedra, derföre att de så fjerran bodde, läto de utmåla ansigtet af fjerran land, och gjorde ett skönt beläte efter den härliga konungen; på det de måtte med flit göra honom till wilja, så frånwarande som närwarande.

18. Så halp ock mästarens stora flit till att styrka sådan gudstjenst ibland de oförståndiga;

19. Ty då någon wille tjena försten till tack, gjorde han belätet med all konst allsomdägligast;

20. Men menige hoper, som genom sådana sköna werk uppwäckt war, begynte hålla den för en gud, som litet tillförene för en menniska hedrad war.

21. Af slika stycken kom bedrägeri i werlden; när menniskorna gick något uppå, eller wille göra tyranner något till wilja, gåfwo de sten och träd sådana namn, som dem icke borde.

Då menniskor gåfwo åt afgudabeläten sådana namn, som tillhöra den sanne Guden allena, så skedde det dels då de woro i någon nöd, dels för att göra tyranner till wiljes. Es. 42: 8. 1 Mos. cap. 6.

22. Sedan läto de sig dermed icke nöja, att de foro wille i Guds kunskap, utan ändock de lefde uti ett sådant wildt och galet wäsende, kallade de likwäl sådana krig och skada frid;

23. Ty antingen dräpa de sina barn till offer,* eller hålla någon gudstjenst, den icke höfwes nämna, eller öfwa sig i oskäligt fråsseri efter owanligt sätt. *5 Mos. 18: 10. Jer. 19: 5.

24. Och hafwa nu icke mer antingen något rent lefwerne eller äktenskap, utan den ene dräper den andra med list, eller bedröfwar honom med hor;

25. Och ibland dem går om hwartannat,* blod, mord, tjufweri, bedrägeri, otro, trug, mened, de frommas orolighet; *Jer. 7: 8, 9. Rom. 1: 28, 29.

De frommas orolighet, d. ä. de ogudaktige göra de fromma all oro och plåga.

26. Otacksamhet, unga hjertans förargelse, stumma fiender, frändsämjospild, hor, otukt;

Frändsämjospild, d. ä. blodskam.

27. Ty tjena de skändliga afgudar är upphof, orsak och ända till allt ondt.

28. Hålla de helgedagar, så hafwa de sig som galet folk; spå de, så är det alltsammans lögn; de lefwa icke rätt, och äro snare till att swärja sig men.

29. Ty medan de tro uppå de liflösa gudar, befrukta de sig för ingen skada, när de swärja falskt.

30. Dock warder rättwisligen öfwer dem kommande både det, att de icke rätt mening hafwa om Gud, den stund de akta uppå afgudar, och det, att de swärja falskt, och akta intet heligt.

De akta intet heligt, d. ä. de känna icke den sanne Guden, som allena är helig, och för sina afgudar hafwa de ingen rädsla, utan swärja falskt, såsom om ingen Gud wore till.

31. Ty de orättfärdigas ondska tager ända, icke efter det wåld, som de hafwa när de swärja, utan efter det straff, som de förtjena med deras syndande.

Grt: Ty icke deras makt, wid hwilka de swärja (nemligen afgudarne, hwilka ingen makt hafwa) utan straffet (ifrån den sanne Guden) öfwer syndare följer alltid till slut på de ogudaktigas öfwerträdelse.

15. Capitel.

Men du, wår Gud, är mild och trofast och tålig,* och regerar all ting med barmhertighet. *2 Mos. 34: 6.

2. Och om wi än synda, äro wi likwäl dina, och känna din makt; medan wi nu sådant weta, synda wi icke, ty wi äro räknade för dina;

3. Men känna dig* är en fullkomlig rättfärdighet, och weta din makt är en rot till ewigt lif. *Es. 53: 11. Joh. 17: 3.

4. Ty menniskors onda funder förföra oss icke så, icke heller målares onyttiga arbete, nemligen något brokigt beläte med mångahanda färger;

5. Hwilkas skapnad förargar de oförståndiga, och de, som gerna illa göra, hafwa ock sin lust till de liflösa och döda beläten.

Gerna illa göra: de som gerna göra wåld och orätt, öfwa sig i allahanda synder, och föra ett säkert lefwerne, de såge gerna att ingen Gud wore till. Derföre dyrka de sådane skumma afgudar, som dem hwarken hjelpa eller straffa kunna, och förgäta så den rätte Guden.

6. Sådan frukt äro de ock wärde, både de som dem göra, och de som dem åstunda och dyrka.

7. Och en krukomakare, som det blöta leret med möda arbetar, gör allahanda käril till wår brukning; men han gör af enahanda ler både de käril, som till renlighet och till orenlighet tjena;* men till hwad hwart och ett skall brukadt warda, det står till krukomakaren. *Rom. 9: 21.

8. Men det är ett uselt arbete, då han af samma ler en wanmäktig gud gör; och är dock sjelf icke långt tillförene af jord gjord, och innan en kort tid skall åter dit igen, dädan han uttagen är,* då själen, som han haft hafwer, ifrån honom tagen warder; *1 Mos. 3: 19.

9. Men hans omsorg står icke deruti, att han arbeta skall, icke heller att han hafwer så stackot lif, utan att han må kämpa med guldsmeder och silfsmeder, att han må göra det efter koppargjutares konst; och håller det för en ära, att han falskt arbete gör.

10. Ty hans hjertas tankar äro såsom aska, och hans hopp ringare än jord, och hans lefwerne förakteligare än ler;

11. Den stund han icke kände den honom gjort hafwer, och ingöt honom själen, som i honom werkar, och inblåste honom en lefwande anda.* *1 Mos. 2: 7.

12. De hålla ock menniskans lefwerne för skämt, och menniskans umgängelse för en marknad, gifwande före, att man måste allestädes sök winning; ja, ock genom onda stycken;

13. Dessa weta för alla, att de synda, när de sådana lösaktiga ting och beläten af jord och ler göra.

14. Men de äro galnare och uslare än ett barn, nemligen ditt folks fiender, som dem undertrycka;

15. Att de alla hedningars afgudar för gudar hålla, hwilkas ögon intet se, och deras näsor intet lukta, ej heller deras öron höra; fingren på deras händer handtera intet, och deras fötter äro ganska sena till att gå.* *Ps. 115: 5. Ps. 135: 16.

16. Ty en menniska hafwer gjort dem, och den, som anda hafwer af en annan, hafwer tillpyntat dem.

17. Men en menniska kan ju icke göra det henne likt är, än sider en Gud; ty efter hon dödlig är, så gör hon ju wisserligen en död med sina ogudaktiga händer; hon är ju sjelf bättre, än det han dyrkar: ty hon lefwer ju; men det aldrig.

Sider, d. ä. mindre.

18. Dertill dyrka de ock de allrastyggeligaste djur, hwilka, om man liknar wid andra oförnuftiga djur, äro de mycket wärre.

19. Ty de äro icke hyggliga såsom andra djur, de det lustiga äro till seende, och äro af Gud hwarken prisade eller wälsignade.

Här syftas på ormar. Många hedningar hafwa ormar till afgudar. Ormen är icke af Gud wälsignad, utan förbannad. 1 Mos. 3: 14.

16. Capitel.

Derföre wordo de med lika ting, som wäl wärdt war, straffade, så att de blefwo plågade af en hop onda matkar.

Detta syftar åter på Egyptierna, se cap. 12: 22, 27.

2. Emot hwilken plåga du gjorde ditt folk godt, och beredde dem en nymäres mat, nemligen åkerhöns till kost,* der de lyste efter. *2 Mos. 16: 13. 4 Mos. 11: 31.

Nymäres, d. ä. ny, owanlig.

3. På det att de, som till sådan mat lust hade, skulle genom sådana gifna och tillskickade åkerhöns lära hafwa återhåll ock utaf naturlig nödtorft; men de andre, som en liten tid brist hade, skulle af en ny spis delaktige warda.

4. Ty det skulle så gå till, att de förra, som tyranniskligen handlade, skulle sådan brist wederfaras, som intet upphålla skulle; men för dessa skulle allenast betes, huru deras fiender wordo plågade.

5. Kommo också wäl öfwer dessa onda och grymma djur, och wordo bitne och förderfwade af onda ormar;* *4 Mos. 21: 6. 1 Cor. 10: 9.

6. Dock warade icke den plågan länge, utan de wordo en liten tid förskräckte, till en förwarning, ty de hade ett helsosamt tecken, på det de skulle tänka på budet i din lag.

7. Ty de, som wände sig till detsamma tecknet,* wordo helbregda, icke genom det som de skådade, *4 Mos. 21: 8.

Detta helsosamma eller helsogifwande tecken war kopparormen, som gjorde dem helbregda af de brännande ormarnes bett. 4 Mos. 21: 8.

8. Utan genom dig, som är allas Frälsare, och dermed bewiste du wåra fiender, att du är den, som hjelper ifrån allt ondt.

9. Men de förre wordo ihjälbitne af gräshoppor* och flugor, och kunde ingen hjelp finna till sitt lif; ty de woro dess wärda, att de skulle dermed plågade warda. *2 Mos. 8: 4, 14; cap. 10: 4, 12. Uppb. 9: 3.

Se 2 Mos. 8: 24.

10. Men dina barn kunde ock de etterfulla drakars tänder intet skada; ty din barmhertighet kom dem till hjelp, och helade dem;

11. Ty de wordo derföre så straffade, och straxt helade igen: på det de skulle lära tänka på dina ord, och icke för djupt falla i glömskan, utan blifwa owillige wid dina wälgerningar;

Att de icke skulle förgäta de undertecken, som dem skedde woro.

12. Ty hwarken örter eller plåster helade dem, utan ditt ord, HErre, som alla helar.* *5 Mos. 32: 39.

13. Ty du hafwer wåld både öfwer lif och död, och förer neder till helwetes portar, och upp igen.* *1 Sam. 2: 6. Tob. 13: 2.

Se 1 Sam. 2: 6. 5 Mos. 32: 39.

14. Men om en menniska någon dräper genom sin ondska, så kan hon icke igenhemta andan, som utfaren är, eller igenföra själen, som afskild är.

15. Men det är omöjligt undfly din hand;

16. Ty de ogudaktige, som icke wille känna dig, de wordo stupade genom din mäktiga arm, då de med owanligt regn,* hagel, watten, som de icke undwika kunde, förföljde och af eld upptärde wordo. *2 Mos. 9: 23. Wish. 19: 19.

Stupade, d. ä. slagne.

17. Och det war det allraunderligaste, att elden brann som mest i wattnet, det dock plägar all ting utsläcka; ty werlden strider för de rättfärdiga.

I wattnet, nemligen i regnet, se 2 Mos. 9: 24.

18. Stundom war eldslågan så spak,* att han icke uppbrände de djur, som till de ogudaktiga sände woro; utan att de sjelfwe se måste, att de af Guds dom alltså plågade wordo; Wish. 19: 20.

19. Stundom brann lågan i wattnet öfwer eldsmakt, på det han det orättfärdiga slägtet förgöra skulle.

20. Deremot födde du ditt folk med englaspis,* och sände bröd af himmelen utan arbete beredt, hwilket förmådde gifwa allahanda lust, och war för hwar och en efter hans smak; *2 Mos. 16: 14, 15. 4 Mos. 11: 7, 8. Ps. 78: 24, 25. Joh. 6: 31.

Allahanda lust, d. ä. man kunde tillaga mat af detta manna på flere sätt, se 4 Mos. 11: 7, 8. Författaren har här om smaken upptagit något, som icke står på samma sätt hos Mose, utan utgjorde en saga bland Israels folk.

21. (Ty om man hoppas uppå dig, gör det dina barn uppenbart, huru söt du är), ty hwar och en gjorde deraf hwad han wille, efter som han fick lusten till, att det så eller så smaka skulle.*

22. Men hetsig blef ock snö och is i elden,* och försmulto intet; på det de skulle förnimma, huru elden, som ock i haglet brann och regnet ljungade, förderfwade fiendernas frukt. *2 Mos. 9: 24.

23. Samma eld, på det de rättfärdige skulle spisade warda, måste förgäta sin egen kraft;

24. Ty kreaturet, då det tjenar dig såsom Skaparen, är det kraftigt till plåga öfwer de orättfärdiga, och saktar sig dem till godo, som tro på dig.

25. Derföre lät det sig ock på den tid i allahanda förwandla, och war tjenstaktigt i den gåfwa, som alla födde efter hwars och ens wilja, såsom han det behöfde;

26. På det dina barn, som du, HErre, kär hade, skulle lära, att icke wäxt frukt föder menniskan, utan ditt ord uppehåller dem, som tro på dig.* *5 Mos. 8: 3. Matth. 4: 4. Luc. 4: 4.

Se 5 Mos. 8: 3.

27. Ty det som af elden icke förtärdt wardt, när det warmt blef af ett föga solsken, försmälte det straxt;* *2 Mos. 16: 21.

Det war underbart, att man kunde tillaga manna wid elden, utan att det förtärdes, men det smälte och förtärdes af solskenet, se 2 Mos. 16: 21.

28. På det kunnigt skulle warda, att man skall tacka dig allaredan, förr än solen uppgår, och träda fram för dig, när ljuset uppgår;

29. Ty en otacksamlig menniskas hopp skall förgås såsom rimfrost om wintern, och förflyta såsom ett onyttigt watten.

17. Capitel.

Stora och osägliga äro dina domar, HErre; derföre fela ock de fåwitska menniskor.

De fåwitska eller ogudaktiga menniskornas anklag emot de rättfärdiga slå fel. Se Ps. 9: 4. Ps. 66: 3. Ps. 86: 14–16.

2. Ty då de mente, att de skulle undertrycker det heliga folket, wordo de såsom orättfärdige af mörkret bundne, och af den långa natten fångne,* och såsom flyktige lågo de innelyckte under tak för den ewiga wisheten. *2 Mos. 10: 21.

Här syftas åter på Egyptierna i det långwariga mörkret. 2 Mos. 10: 21.

3. Och då de mente, att deras synder skulle fördolda och under ett blindt täckelse förgätna wara, wordo de grufweligen förströdde, och genom spökelse förskräckte.

4. Ty ock kulan, der de inne woro, kunde icke bewara dem utan fruktan; då war ett dön omkring dem, der de af förskräcktes, och faseliga syner syntes, deraf de förfärades;

5. Och elden kunde med ingen makt lysa dem; icke heller det klara skenet af stjernorna kunde den gräseliga natten ljus göra.

6. Men dem syntes wäl en sjelfbrinnande eld, full med förskräckelse; då wordo de för sådant spökelse förfärade, det dock intet war; och tänkte, att det war ännu något wärre på färde, än det de sågo.

7. Swartkonstens kockleri war ock om intet, och hennes berömmelse wardt till skam; *2 Mos. 8: 18; cap. 9: 11.

Kockleri, d. ä. gyckleri. Egyptens trollkarlar hade ock bölder, såwäl som andra. Se 2 Mos. 9: 11.

8. Ty de som plägade bortdrifwa fruktan och förskräckelse ifrån de kranka själar, de wordo sjelfwa kranke, så att man ock bespottade deras rädsla.

9. Och om än ingen sådan faslighet hade förskräckt dem, så hade de dock mått förgås af räddhåga, då de wilddjur ibland dem kommo, och de många ormar så hwäste, att de icke gerna sågo upp i wädret, det de dock icke wäl umbära kunde.

Detta berättas ej af Mose, men är dock ganska sannolikt: det hemska mörkret satte wilddjur och ormar i owanlig rörelse, och menniskornas stora förskräckelse och onda samweten uppfyllde dem med tusenfaldig fasa.

10. Ty, att en så förtwiflad är, det gör hans egen ondska, som honom öfwertygar och fördömer;

11. Och ett förskräckt samwete förser sig alltid det wärsta.

12. Ty fruktan kommer deraf, att man icke tröstar förswara sig, och wet sig icke heller någon hjelp.

13. Men der liten tröst är i hjertat, gör densamma förtwiflelsen mer bekymmer, än plågan sjelf.

14. Men de, som än sofwo i densamma natten, hwilken en grufwelig och en rätt natt, och utur det grufweliga djupa helwetet kommen war,

15. Wordo somlige qwalde af spökliga syner; somlige kommo dertill, att de icke annat wäntade sig än döden;

16. Ty en hastig och oförsedd fruktan kom uppå dem; så att hwar en befunnen war, der war han, såsom han hade besluten warit i häktelse, förwarad utan jern;

17. Ehwad han war en åkerman, eller en herde, eller en arbetare i öknen; utan han måste, der han funnen war, lida sådan oundwiklig nöd;

18. Ty de woro alla ens med enahanda mörkrets kedja bundne. Om något wäder hördes blåsa, eller fåglasång i buskarna, eller något bön af löpande watten;

19. Eller af fallande och bullrande stenar, eller att kåta djur lupo, hwilka de icke sågo; eller att grufweliga wilddjur tjöto, eller motskall gick af håliga berg, då försträckte det dem, så att de platt gåfwo sig öfwer.

20. Hela werlden hade klart ljus, och war oförhindrad i sina gerningar;

21. Allena öfwer dessa stod en djup natt, hwilken war en liknelse till det mörker, som öfwer dem komma skulle; men de woro sig sjelfwe swårare än mörkret.

18. Capitel.

Men dina heliga hade ett stort ljus, och fienderna hörde wäl deras röst; men de sågo dem icke;* *2 Mos. 10: 23.

2. Och de lofwade dig, att de icke sådant ledo; och tackade, att de, som tillförena af dem skada lidit hade, icke hämnades uppå dem; och önskade, att de ju måtte blifwa långt ifrån dem.

3. Deremot gaf du dessa en eldstod,* som dem wiste den okända wägen, och lät solen intet skada dem i den härliga resan. *2 Mos. 13: 21. Ps. 78: 14. Ps. 105: 39.

4. Ty de förre woro ock dess wärde, att de ljuset mista, och i mörkret såsom uti häktelse ligga skulle; efter de dina barn fångna höllo, genom hwilka lagens oförgängliga ljus werlden gifwas skulle.

5. Och som de tänkte dräpa* de heligas barn, men ett af dem, som utkastades,† wardt dem till straff behållet, tog du en stor hop af deras barn bort,** och förderfwade dem på en tid i mäktigt watten.†† *2 Mos. 1: 16, 22; †cap. 2: 3; **cap. 12: 29; ††cap. 14: 28.

Ett af dem, nemligen Mose. 2 Mos. 2: 5.

6. Densamma natten war wåra fäder tillföre kunnig worden,* på det de skulle wisse wara, och glädja sig af löftet, der de trodde uppå. *2 Mos. 12: 12.

7. Och ditt folk wäntade alltså efter de rättfärdigas helsa och efter fiendernas förderf.

8. Ty då du plågade fienderna, gjorde du oss, hwilka du till dig kallade, härliga;

9. Och då de frommas heliga barn offrade dig hemligen, och endrägteligen handlade Guds lag, då togo de sig uppå, såsom helige, lida ondt och godt med hwarannan. och fäderna sjöngo lofsång för dem.

Israeliterna offrade påskalammet för sig sjelfwa, och Egyptierna wisste icke derom. 2 Mos. cap. 12.

10. Men deremot hördes fiendernas rop fast annorlunda, och man hörde klagelig gråt här och der öfwer barnen;* *2 Mos. 12: 30.

11. Ty det gick allt lika plåga öfwer herren och tjenaren; och konungen måste detsamma lida, som den menige man.

12. Och de hade allesammans otaliga många döda, de af enahanda död döde woro; så att de lefwande icke räckte till att begrafwa dem; ty uti en stund war deras ädlaste afföda borta;

Blott den förstfödde i hwarje hus dog, der någon förstfödd fanns.

13. Och der de tillförene icke tro wille, förhindrade af trollkarlarna, måste de nu, sedan alla förstfödingarna dräpne wordo, bekänna att detta folket war Guds barn.

14. Ty då allt war stilla och tyst, och rätt midnatt war;

15. Kom ditt allsmäktiga ord neder af himmelen, af konungsligt säte, såsom en mäktig krigsman,* midt i landet, som förderfwadt skulle warda; *2 Mos. 15: 3.

16. Nemligen det skarpa swärdet, som ett strängt bud förde, stod och uppfyllde alla rum med döda; och ändock det stod på jorden, räckte det likwäl upp till himmelen.

17. Då förskräckte dem hastigt grufweliga drömmars syn; och oförsedd förfärelse kom öfwer dem;

18. Och här låg den ena, och der den andra halfdöde, så att man wäl kunde se det uppå dem, för hwad sak de döde blefwo;

19. Ty drömmarna, som dem förskräckt hade, gåfwo det wäl förut tillkänna; på det de icke skulle förderfwas owetande, hwarföre de så plågade woro.

20. Det kom ock då dödens anfäktning på de rättfärdiga, och i öknen skedde en skada i folket; men wreden warade icke länge;

Nemligen elden bland folket, se 4 Mos. 16: 35.

21. Ty med hast kom den ostrafflige mannen, som för dem stridde, och förde sitt embetes wapen, nemligen bön och försoning* med rökwerk, och stod emot wreden, och gjorde en ända på den jemren; dermed han bewiste, att han war din tjenare. *4 Mos. 16: 46.

Nemligen Aaron, se 4 Mos. 16: 46.

22. Men han öfwerwann det förskräckliga wäsendet, icke med lekamlig makt, eller med wärjas kraft, utan med ordet kastade han plågaren under sig, då han förtäljde eden och förbundet, som fäderna lofwadt war.

23. Ty då nu de döde fast föllo den ena öfwer den andra, stod han deremellan, och stillade wreden, och förtog henne wägen till de lefwande;

24. Ty uti hans sida kjortel war all prydningen,* och fädernas ära på de fyra stenrader ingrafwen, och din härlighet på hans hufwuds hatt. *2 Mos. 28: 6, 14, 36.

Prydningen, d. ä. den öfwerstepresterliga embetsdrägten. Fädernas ära eller namnen på de tolf Israels slägter woro ingrafna på de fyra raderna af ädelstenar i bröstskölden.

25. För sådana stycken måste förderfwaren wika, och det frukta; ty det war dermed nog, att wreden dermed allenast försökt wardt.

Herrans wrede wardt då i öknen försökt, och detta länder till en kraftig warning för hela folket.

19. Capitel.

Men de ogudaktiga kom wrede uppå, utan barmhertighet allt intill ändan; ty han wisste wäl tillförene, hwad de framdeles göra skulle;

2. Nemligen, att då de hade budit dem draga sin wäg, och låtit ledsaga dem med flit, att de då skulle ångra det, och jaga efter dem;

3. Ty medan de ännu sörjde och klagogråt höllo wid de dödas grifter, föllo de på ett annat oråd,* att de wille förfölja dem såsom flyktiga, hwilka de dock med stor bön utdrifwit hade.† *2 Mos. 14: 5. †cap. 12: 33.

4. Men det måste så gå, att de till en sådan ända komma skulle, som de förtjent hade, och måtte förgäta hwad dem wederfaret war; på det de skulle få en fullkomlig plåga, som dem tillbaka stod;

5. Och ditt folk skulle förfara en underlig resa; men de förre ett nytt sätt till döds finna.

6. Ty hela kreaturet, som sin egen art hade, förwandlade sig twärt om efter ditt bud, hwilket de tjente; på det dina barn skulle utan skada bewarade warda.

7. Molnskyn war der och öfwerskygde lägret;* der tillförene watten stod, syntes torra landet; utaf Röda hafwet blef en wäg utan hinder, och af de mäktiga böljor en grön mark;† *2 Mos. 13: 21; cap. 14: 20; †cap. 14: 22.

En del af hafsbottnen kan hafwa warit betäckt med sjögräs.

8. Genom hwilka allt folket gick, som under din hand beskärmadt wardt, seende sådana underliga under;

9. Och gingo såsom hästar i bet,* och sprungo såsom lam, och lofwade† dig, HErre, som dem frälste. *Es. 63: 13, 14. †2 Mos. 15 cap.

10. Ty de kommo ännu ihåg, huru det tillgånget war i deras elände, huru jorden, i den stad hon djur gifwa plägade, gaf många paddor för fiskar.* *2 Mos. 8: 6, 24.

11. Derefter sågo de ock en ny art af fåglar, då de lusta fingo, och beddes kräselig mat; ty åkerhöns* kommo till dem ifrån hafwet, till att bota deras lusta. *2 Mos. 16: 13. 4 Mos. 11: 31.

12. Kom också straff öfwer syndarena med tecken, som med mäktigt ljungande skedde;* ty det war rätt, att de sådant ledo för deras arghets skull, efter de hade illa farit med gästerna. *2 Mos. 9: 24.

13. Somligt, när de kommo, som icke wisste, hwart de skulle, anammade dem icke; men somlige twingade de gäster, som dem godt gjort hade, till träldom.

14. Och icke det allena, utan dem skall ännu en annan besökning öfwerkomma, derföre att de foro så illa med de främmande.

15. Men somlige dem, som de med glädje anammat hade,* och läto dem njuta stadsrätt med sig, plågade de med stor wedermöda.† *1 Mos. 45: 22. †2 Mos. 1: 14.

16. Men de wordo ock slagne med blindhet, likasom de för den rättfärdiges dörr,* med så tjockt mörker öfwerfallne, att hwar och en sökte gången till sin dörr. *1 Mos. 19: 11.

17. Elementen gingo om hwartannat, såsom strängarne på ett psaltarespel om hwarannan klinga, och dock wäl lyda tillsamman, som man ser för ögonen;

18. Ty det som plägade wara på landet, det war i wattnet, och det, som i wattnet plägade wara, gick på landet.

19. Elden war mäktig i wattnet öfwer sin kraft, och wattnet förgät sin kraft till att släcka.* *Wish. 16: 17.

20. Twärtom, eldslågan förtärde icke de dödliga djurs kött, som deruti gingo, och försmälte icke heller den odödliga maten, den dock som en is snarligen försmälter.* *Wish. 16: 18, 27.

Den odödliga maten, d. ä. manna eller himmelsbrödet. Det ordet odödliga heter här på grundspråket Ambrosia. Så kallade Greklands hedningar den föda, som de sade att deras gudar spisade.

21. HErre, du hafwer i all ting ärat och härligt gjort ditt folk, och icke föraktat dem, utan alltid och allestädes warit dem biståndig.

Ände på Wishetens Bok.