Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Baruchs Bok

←  Jesu Syrachs Bok
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Baruchs Bok
Första Boken de Maccabeers  →


[ 100 ]

Baruchs Bok.

Inledning.

Bokens författare har lånat namnet af propheten Jeremie skrifware Baruch och sökt likna propheternas skrifsätt, men det är lätt att se, att denna bok är af ett mycket sednare ursprung.

Efter denna bok finnas i den latinska Biblen twå andra apocryphiska böcker, nemligen tredje och fjerde Esre böcker, men dessa hafwa aldrig blifwit upptagna i den tyska, ej heller i den swenska Bibelöfwersättningen.

1. Capitel.

Baruch läsen. Folkets gråt, bref, offer.

Detta är det tal som Baruch, Neria son, Mahasia sons, Sedechia sons, Zebei sons, Helkia sons, uti en bok skref i Babel:

2. I femte året, på sjunde dagen i månaden, på den tiden när de Chaldeer Jerusalem wunnit, och med eld uppbränt hade.* *2 Kon. 25: 9.

Detta öfwerensstämmer icke med tidsuppgifterna efter 2 Kon. 25: 1, 2, 9 och Jer. 52: 4–712.

3. Och Baruch las denna boken för JechonJa, Joakims son, Juda konung,* och för allt folkets öron, som dertill kom; *2 Kon. 24: 6.

4. För förstarnas öron, och för konungasönerna, och för de äldsta; och för allt folket både små och stora, som bodde i Babel wid den elfwen Sud.

Någon elf i Babel med namnet Sud omtalas hwarken i den Heliga Skrift eller i några gamla tillförlitliga källor.

5. Och de greto, fastade och bådo med allwar inför HErran,

6. Och lade tillhopa hwad hwar och en förmådde,

7. Och sände till Jerusalem till Joakim, Helkia son, Saloms sons, presten, och till de (andra) presterna, och till allt folkel, som med honom war i Jerusalem;

Någon öfwersteprest fanns icke i Jerusalem, emedan, enligt v. 2, staden war intagen och förstörd, då detta skrefs. Denna vers strider emot Dan. 5: 1, 2.

8. Att hen skulle föra in i Juda landet de HErrans huskäril, som i förtiden utur templet borttagne woro, på tionde dagen i den månaden Sivan, nemligen de silfwerkäril, som Zedekia, Hosia son, Juda konung tillrådit hade,

9. Sedan NebucadNezar, konungen i Babel, hade bortfört JechonJa, och förstarna, och fångarna, och de wäldiga, och landsfolket ifrån Jerusalem, och till Babel haft hade.* *2 Kon. 24: 15. 2 Chrön. 36: 10.

10. Och skrefwo dem alltså: Si, wi sända eder penningar; der köper före bränneoffer, syndoffer, rökelse och spisoffer, och offrer det på HErrans wår Guds altare.

Emedan staden och templet förstördes på en gång, 2 Kon. 25: 9, och detta hade redan skett, v. 2, så kunde hwarken altare eller gudstjenst nu finnas.

11. Och beder för NebucadNezars lif, konungens i Babel, och för Belsazzers, hans sons lif, att deras dagar på jorden wara måga, så länge som himmelens dagar* wara; *Ps. 89: 30.

De judar, som blifwit förda till Babel, beskrifwas på annat sätt. Jer. 29: 4–28.

12. Så straffar oss HErren nog och goda dagar, och wi få lefwa under NebucadNezars skugga, konungens i Babel, och under Belsazzers, hans sons, skugga; och tjena dem i lång tid, och nåd för dem finna.

13. Och beder för oss till HErran wår Gud; ty wi hafwa syndat emot HErran wår Gud, och Hans grymhet och wrede är icke ifrån oss wänd allt in till denna dag.

14. Och läser denna boken; ty wi hafwa fördenskull sändt henne till eder, att I henne läsa skolen i HErrans hus på helgedagar och årstider,

15. Och säger: HErren wår Gud är rättfärdig; men wi bära wår skam [ 101 ]med rätta.* Såsom det nu dem af Juda går, och dem af Jerusalem, *Dan. 9: 5. Bar. 2: 6.

16. Och wåra konungar, och wåra förstar, och wåra prester, och wåra propheter, och wåra fäder.

17. Fördenskull, att wi för HErranom syndat, och Honom icke trott hafwa;

18. Och icke lydt HErrans wår Guds röst, att wi hade mått wandrat efter Hans bud, som Han oss gifwit hafwer.

19. Ja, ifrån den tiden, då HErren wåra fäder utur Egypti land förde, allt in till denna dag hafwa wi HErran wår Gud ohörsamme warit, och hafwa föraktat att lyda Hans röst.

20. Derföre är nu öfwer oss kommet det straff och förbannelse, som HErren förkunnat hafwer genom sin tjenare Mose,* då HErren wåra fäder utur Egypti land förde, på det Han skulle gifwa oss ett land, der mjölk och honung uti flöt.† *5 Mos. 28: 15, [et]c. †2 Mos. 3: 8.

21. Och wi lydde icke HErrans wår Guds röst, såsom propheterna oss sade, dem Han till oss sände;

22. Utan hwar och en gick efter sitt onda hjertas sinne,* och tjente främmande gudar, och gjorde det ondt war för HErran wår Gud. *Bar. 2: 8.

2. Capitel.

Synden bekänd. Nåd begärd.

Och Herren hafwer hållit sitt ord, som Han talade till oss och wåra domare, konungar och förstar, som Israel regera skulle, och till dem af Israel och Juda.

2. Och hafwer sådant stort straff öfwer oss gå låtit, så att dess like under hela himmelen icke skedt är, som Jerusalem öfwergånget är, lika som i Mose lag skrifwet står:

3. Att en menniska sin sons och sin dotters kött äta skulle.* *5 Mos. 28: 53. 2 Kon. 6: 29. Jer. 19: 9. Klagow. 2: 20.

4. Och Han gaf dem bort till trälar i alla riken, som allt omkring ligga, till en försmädelse och bannor* ibland alla folk, som omkring oss äro, ibland hwilka HErren dem förstrött hafwer. *Hes. 5: 14. Bar. 3: 8.

5. Och de warda ju alltid undertryckte, och kunna icke uppkomma igen: ty wi hafwa syndat emot Herran wår Gud, i det att wi Hans röst icke lydt hafwa.

6. HErren wår Gud är rättfärdig; men wi och wåra fäder bära wår skam med rätta,* såsom det nu går; *Bar. 1: 15.

7. Allt det onda, som HErren emot oss talat hafwer, det är öfwer oss kommet;* *Jer. 6: 19.

8. Och wi hafwa icke bedit HErran, att hwar och en måtte omwända sig ifrån sitt onda hjertas tankar.* *Bar. 1: 22.

9. Och Herren hafwer wakat öfwer oss till olycka, den Han öfwer oss hafwer gå låtit; ty HErren är rättfärdig i alla sina gerningar, som Han oss budit hafwer;

10. Men wi lydde icke Hans röst, att wi hade mått wandrat efter HErrans bud, som Han oss gifwit hafwer.* *Dan. 9: 10.

11. Och nu, HErre, Israels Gud, du som ditt folk utur Egypti land fört hafwer med stark hand,* med stor makt och högt wälde, genom tecken och under, och hafwer gjort dig ett namn, såsom det nu är. *2 Mos. 12: 51. Dan. 9: 15.

12. Wi hafwa ju syndat, och hafwa (ty wärr) ogudaktige warit, och hafwa gjort emot alla dina bud.

13. Ack! HErre wår Gud, wänd åter af din grymhet öfwer oss; ty wi äro fast ringa* wordne ibland hedningarna, dit du oss förstrött hafwer. *5 Mos. 28: 62.

14. Hör, HErre, wår bön och wår begäran, och hjelp oss för din skull, och låt oss nåd finna när dem, som oss bortfört hafwa;

15. På det hela werlden må weta, att du, HErre, wår Gud är; ty Israel och hans säd är ju nämnd efter dig.

16. Se, HErre, utaf ditt heliga hus,* och tänk dock uppå oss; böj, HErre, ditt öra, och hör dock. *5 Mos. 26: 15. Ps. 113: 5, 6. Es. 63: 15.

17. Upplåt dina ögon, HErre, och se dock; ty de döde i helwetet,* hwilkas ande utaf kroppen faren är, tala icke om Herrans härlighet och rättfärdighet; *Ps. 6: 6.

18. Utan en själ, som swårligen [ 102 ]bedröfwad är, och lutad och ömkeligen går, och sina ögon så när utgråtit hafwer, och hungrig är, hon talar, HErre, om din härlighet och rättfärdighet

19. Och nu, HErre, wår Gud, wi ligga inför dig med wåra böner, icke för wåra fäders och wåra konungars rättfärdighets skull;* *Dan. 9: 19.

20. Utan för din barmhertighets skull; efter du din grymhet och wrede hafwer öfwer oss gå låtit, såsom du genom dina tjenare propheterna talat hafwer, och sagt:

21. Så säger HErren: Böjer edra skuldror, och gifwer eder under konungen i Babel, så skolen I få blifwa i landet,* som jag edra fäder gifwit hafwer; *Jer. 27: 11; cap. 38: 2.

22. Men om I HErrans röst icke lyden, gifwandes eder under konungen i Babel,

23. Så will jag utur Juda städer och utur Jerusalem borttaga glädjes och fröjds röst och brudgummes och bruds röst,* och hela landet skall öde stå, och ingen deruti bo. *Jer. 7: 34; cap. 16: 9; cap. 25: 10.

24. Men wi lydde icke din röst, att wi hade mått gifwa oss under konungen i Babel; derföre hafwer du hållit dina ord, som du talat hafwer genom dina tjenare propheterna, så att man wåra konungars ben och wåra fäders ben utur deras grafwar kastat och förstrött hafwer,

25. Att de om dagen i solen, och om natten i daggen legat hafwa; och hafwa ganska jemmerligen dött genom hunger, swärd och fängelse.* *Jer. 8: 12; cap. 16: 16; cap. 25: 33.

26. Och för Israels hus och Juda hus missgernings skull hafwer du ditt hus, der man ditt namn åkalla plägar, så förstöra låtit, som nu för ögon är.

27. Och du, HErre wår Gud, hafwer med oss ganska nådeligen och efter all din stora barmhertighet handlat;

28. Såsom du genom din tjenare Mose talat hafwer,* på den dagen då du böd honom att skrifwa din lag för Israels barn, och sade: *3 Mos. 26: 15. 5 Mos. 28: 15.

29. Om I icke lyden min röst, så skall wisserligen denna hopen, den fast stor är, ganska ringa warda ibland hedningarna, dit jag dem förströ skall;

30. Ty jag wet dock wäl, att de mig icke höra skola; ty det är ett halsstyft folk; men de skola omwända sig i landet,* der de inne fångna ligga, och skola lära weta, att jag HErren deras Gud är. *Hes. 36: 31.

31. Och jag skall gifwa dem ett förståndigt hjerta; och öron, de der höra.

32. Så skola de då prisa mig i landet, der de fångne inne äro; och skola tänka uppå mitt namn;

33. Och skola wända sig ifrån sina hårda nackar och ifrån sina synder; ty de skola tänka uppå, huru deras fäder gånget är, som för HErranom syndat hafwa.

34. Och jag skall föra dem åter i det land igen,* som jag deras fäder Abraham, Isaac och Jacob swurit hafwer, och de skola der rådande warda; och jag skall föröka dem, och icke förminska; *Jer. 30: 10.

35. Och skall göra ett ewigt förbund med dem, att jag skall wara deras Gud, och de mitt folk;* och skall icke mer fördrifwa mitt folk Israel utur landet, som jag dem gifwit hafwer. *Jer. 31: 33; cap. 32: 38, 39.

Om ett sådant ewigt förbund talar Jeremia cap. 31: 33, 35.

3. Capitel.

Baruchs bön, underwisning.

Allsmäktige HErre Israels Gud, i denna stora ångest och nöd ropar jag till dig:

2. Hör och war nådelig, HErre: ty wi hafwa syndat emot dig.

3. Du regerar ewinnerligen;* men wi förgås framgent. *Ps. 90: 2, [et]c.

4. Allsmäktige HErre, du Israels Gud, hör nu Israels bön, som i dödens swalg äro, och deras barns bön, som emot dig syndat, och HErrans deras Guds röst icke lydt hafwa; derföre hafwer ock straffet allt jemt uppå oss warit.

5. Tänk icke uppå wåra fäders missgerningar; utan tänk nu uppå din hand och uppå ditt namn;

6. Förty du, HErre, är ju wår Gud,* så wilja wi, HErre, lofwa dig. *Ps. 95: 7. Ps. 100: 3.

7. Ty derföre hafwer du gifwit din fruktan i wåra hjertan, att wi ditt namn åkalla, och dig i wårt fängelse lofwa [ 103 ]skola; ty alla wåra fäders missgerningar, som för dig syndat hafwa, gå oss till hjertat;

8. Wi som nu i wårt fängelse äro, dit du oss bortdrifwit hafwer, till en försmädelse, till en banna och styggelse* för alla wåra fäders missgerningars skull, som ifrån HErran sin Gud afwikit hafwa. *5 Mos. 28: 37. Bar. 2: 4.

9. Hör, Israel. lifsens bud,* tag grant wara deruppå, och behåll dem wäl. *5 Mos. 30: 19, 20.

10. Huru kommer det till, Israel, att du i hedningars land försmäktas?

11. Att du i främmande land är? Att du orenar dig ibland de döda?* Att du ibland dem räknad är, som i helwetet fara? *4 Mos. 19: 11.

12. Det är saken, att du wishetens brunn* öfwergifwit hafwer. *Jer. 2: 13. Syr. 1: 5.

13. Hade du på Guds wäg blifwit, du hade wäl allestädes i frid bott.* *Es. 1: 19.

14. Så lär nu den rätta wisheten, på det du må förfara, ho den är, som ett långt lif, gods, fröjd och frid gifwer.

15. Hwilken wet hwar hon bor? Hwilken hafwer i hennes kammare warit?

16. Hwar äro hedningarnas förstar, som råda öfwer wilddjuren på jorden?

17. De der spela med himmelens fåglar, de der silfwer och guld församla, der menniskorna sin tröst på sätta, och kunna aldrig mätta deraf warda;

18. Ty de förwärfwa penningar, och lägga sig der winning om, och är dock alltsammans fåfängt;

19. De äro utrotade och uti helwetet farne, och andra äro i deras rum komne.

20. De efterkommande se wäl ljuset,* och bo på jorden, och drabba dock icke på den wägen, der man wishet finner;† *Rom. 1: 20. †Wish. 13: 1.

21. Ty de förakta henne; der till hafwa ock deras barn wille gångit

22. I Canaan hörer man intet af henne; i Theman ser man henne intet.

23. Hagars barn söka wäl efter den jordiska wisheten; desslikes de köpmän af Meran, och de i Theman, hwilka sig kloka tycka låta; men de drabba dock icke på wägen, der man wishet finner.

24. O! Israel, huru härligt är HErrans hus; huru widt och stort är dess bonings rum?

25. Det hafwer ingen ända, och är omäteligen högt.

26. Det woro i förtiden resar,* stora namnkunniga män, och gode krigsmän; *1 Mos. 6: 4.

27. De samma utwalde HErren intet, eller uppenbarade dem förståndets wäg;

28. Och efter de icke hade wisheten, äro de uti sin dårskap förgångne.

29. Hwilken är faren upp i himmelen, och hafwer hemtat henne, och fört henne neder af skyn?* *5 Mos. 30: 12. Rom. 10: 6.

30. Hwilken hafwer öfwer hafwet farit, och funnit henne, och för kosteligt guld hemfört henne?

31. (Summa) Det är ingen, som wägen wet dit, der man wishet finner.

32. Men den all ting wet, Han känner henne, och hafwer genom sitt förstånd funnit henne; den der jorden af ewig tid beredt hafwer, och uppfyllt henne med allahanda djur.

Af ewig tid, det är af werldens begynnelse, eller af en ganska lång tid. Se 1 Mos. 13: 15. 1 Mos. 17: 7.

33. Den der ljuset uppgå låter, och när Han kallar det igen, så måste det lyda Honom.

34. Stjernorna lysa i deras ordning med glädje; *1 Mos. 1: 16.

35. Och när Han kallar dem, så swara de: Här äro wi; och lysa med glädje för Hans skull, som dem skapat hafwer.

36. Detta är wår Gud, och ingen kan wid honom liknas;* *1 Chrön. 17: 20. Es. 46: 9. Jer. 10: 6, 7.

37. Han hafwer wishet funnit, och gifwit henne sinom tjenare Jacob, och Israel, sinom älskeliga.

38. Sedan hafwer hon synts på jorden, och med menniskorna bott.

4. Capitel.

Löfte om förlossning.

Denna wisheten är den boken om Guds bud och om lagen den ewig är: alla de henne hålla, de skola lefwa; men de som öfwerträda henne, de måste dö.

2. Wänd dig åter dertill, Jacob, och tag der wid; wandra efter ett sådant ljus, som för dig lyser.

[ 104 ]3. Öfwergif icke åt andra din ära, och din skatt åt ett främmande folk.

4. O, salige äro wi, Israel; ty Gud hafwer oss sin wilja uppenbarat;* *Ps. 147: 19, 20.

5. Haf ett godt mod, mitt folk, du Israels pris.

6. I ären hedningomen sålde, icke till förderf; men derföre, att I Gud förtörnat hafwen, ären I edra fiender öfwergifne.

Icke till förderf, will så mycket säga: för syndens skull straffar Gud sina barn, på det de måga omwända sig och ropa till Honom; wänja sig wid tålamod och söka Herran med flit, så skola de förlossade warda, men Guds församlings fiender skola förgås.

7. Ty I hafwen förtörnat den eder skapat hafwer, i det att I icke åt Gud, utan djeflar offrat hafwen.

8. hafwen förgätit den ewiga Gud, den eder skapat hafwer, och bedröfwat Jerusalem, den eder uppfödt hafwer;

9. Ty han hafwer sett Guds wrede, som Öfwer eder komma skulle, och sagt: Hörer till, I Zions inbyggare, Gud hafwer tillskicket mig stor sorg;

10. Ty jag hafwer sett mina söners och döttrars fängelse, hwilket den Ewige öfwer dem hafwer komma låtit.

11. Jag hafwer uppfödt dem med glädje; men med gråt och sorg hafwer jag sett dem föras bort.

12. Ingen glädje sig öfwer mig, att jag en enka och af många öfwergifwen är; jag är gjord till ett öde för mina barns synders skull;

13. Ty de äro afwikne ifrån Guds lag, och hafwa icke känt Hans rätter; de hafwa icke lefwat efter Guds befallning, och hafwa icke hållit Hans bud.

14. Kommer hit, I Zions inbyggare, och förkunner mina söners och döttrars fängelse, som den Ewige öfwer dem hafwer komma låtit;

15. Ty Han hafwer låtit komma öfwer dem ett folk fjerran efter; ett grufweligt folk af ett okunnigt mål.* *5 Mos. 28: 49. Jer. 5: 15.

16. Hwilka icke skona den gamla, eller förbarma sig öfwer barn. De samme hafwa bortfört enkans kära (söner), och bedröfwat den ensammas döttrar;

17. Men huru kan jag hjelpa eder?

18. Ty den som denna olyckan öfwer eder hafwer komma låtit, Han skall frälsa eder utur edra fienders händer.

19. Drager hän, I käre barn, drager hän; men jag är öfwergifwen ensam.

20. Jag hafwer min glädjes kläder afdragit, och sorgkläder pådragit; jag will ropa till den Ewige i alla mina dagar.

21. Hafwer ett godt mod, barn; roper till Gud, så skall Han förlossa eder utur fiendernas wåld och hand.

22. Ty jag hoppas än, att den Ewige skall hjelpa eder, och jag skall glädje få af den Heliga för den barmhertighets skull, den eder af wår ewiga Frälsare snarligen wederfaras skall.

23. Jag hafwer låtit eder fara med sorg och gråt; men Gud skall gifwa eder mig igen med glädje och fröjd ewigligen.

24. Och lika som Zions innebyggare edert fängelse sett hafwa, så skola de ock snart se hjelp af eder Gud, den öfwer eder komma skall med stor härlighet och ewig tröst.

25. I barn, lider tåligen den wrede, som af Gudi öfwer eder kommer: ty din. fiende hafwer förföljt dig; och du skall innan en kort tid se hans förderf, och skall träda uppå hans hals.

26. Mina kräseliga (barn) måste gå på en ond wäg; de äro bortförde såsom en hjord, af fiender bortröfwad.

27. Hafwer ett godt mod, I barn, och roper till Gud; ty Han som hafwer eder bortföra låtit, Han skall icke förgäta eder.

28. Derföre såsom I hafwen winnlagt eder till att afwika ifrån Gud; alltså wänder nu om, och winnlägger eder tio sinom mer att söka HErran;

29. Ty den som detta straff öfwer eder hafwer gå låtit, Han skall hjelpa eder, och en ewig glädje skaffa.

30. Jerusalem, haf ett godt mod; ty den skall trösta dig, efter hwilken du nämnd är.

31. Usle ware de som dig plågat, och sig öfwer ditt fall glädt hafwa.

32. Usle ware de städer, hwilka dina barn tjent hafwa; och usel, den dina barn fångna håller;

33. Ty såsom han öfwer ditt fall sig glädt, och öfwer ditt förderf fröjdat hafwer; alltså skall han bedröfwad warda, när han förödd blifwer.

34. Och jag skall borttaga hans makt, [ 105 ]der han sig uppå förlåter, och wända hans berömmelse uti klagogråt;

35. Ty en eld skall komma öfwer honom ifrån den Ewige i många dagar; och djeflarna skola sin boning der inne hafwa i långan tid.

36. Se dig om Jerusalem öster ut, och se den tröst, som dig af Gudi kommer;* *Baruch 5: 5.

37. Si, dina barn, som bortförda äro, komma; ja, de komma församlade både af östan och westan genom den Heligas ord, och prisa Guds ära.

5. Capitel.

Jerusalem manas till fröjd.

Kläd af dig, Jerusalem, dina sorgekläder, och kläd uppå dig en härlig prydning af Gudi ewigligen.

2. Kläd uppå Guds rättfärdighets kjortel, och sätt den Ewiges härlighets krona uppå ditt hufwud;

3. Ty Gud skall uppenbara din härlighet under hela himmelen;

4. Ty ditt namn skall af Gudi nämndt warda ewigligen: Frid, rättfärdighet, pris och gudaktighet.

5. Statt upp, Jerusalem, och stig upp i höjden, och se dig om öster ut,* och se dina barn, som både af östan och westan församlade äro genom den Heliges ord, och glädja sig, att Gud åter hafwer tänkt uppå dem. *Baruch 4: 36.

6. De äro till fot af fienderna ifrån dig bortförde; men Gud förer dem till dig upphöjda med ära, såsom riksens barn.

7. Ty Gud will alla höga berg förnedra, och de långa stränder och dalar uppfylla jemt med landet; på det Israel må säker wandra och prisa Gud.

8. Men skogarna och alla wälluktande träd skola af Guds befallning öfwerskygga Israel;

9. Ty Gud skall igen hemta Israel med glädje genom sin härliga tröst, med barmhertighet och sin rättfärdighet.

6. Capitel.

Warnas for afguderi.

Detta är utskriften af det bref, som Jeremia sände till dem, som fångne skulle bortförde warda till Babel af konungen i Babel: deruti han dem sådant förkunnar, som honom Gud befallt hade.

1. För edra synders skull, som I emot Gud gjort hafwen, skolen I till Babel fångne bortförde warda af NebucadNezar, konungen i Babel;

2. Och i Babel måsten I blifwa i en lång tid, nemligen i sjuttio år; sedan will jag åter föra eder der ut igen med frid.

3. Men derförinnan skolen I uti Babel se, att man på axlar bär silfwergudar, guldgudar och trägudar,* för hwilka hedningarna frukta. *Es. 44: 10. Wish. 15: 16.

4. Derföre ser eder före, att I icke gören sådant efter dem, och icke hedningarna like warden.

5. Och när I fån se folket, som före och efter går, tillbedja afgudar, så säger i edra hjertan: HErre, dig skall man tillbedja;

6. Ty min engel skall wara när eder, och jag skall hämnas edra själar.

7. Deras tunga är af mästaren wäl tillpyntad, och de äro med guld och silfwer utstofferade, och hafwa utskurna tungor; men det äro inga rätta tungor, och kunna intet tala.* *Ps. 115: 4, [et]c.

8. De bepryda dem med guld, lika som en jungfru till dans, sätta kronor på dem;

9. Och presterna stjäla af afgudarna silfwer och guld, och förtära det med skökor i horhuset;

10. Och pryda de silfwergudar, guldgudar och trägudar med kläder, såsom de wore menniskor;

11. Men de kunna icke förwara sig för rost och mal.

12. Och om man kläder en purpurmantel uppå dem, så måste man afwiska dem stoftet, som lägger sig derpå.

13. Och han bär en spira i handen såsom en konung, och kan dock ingen straffa, den honom emot gör;

14. Han hafwer ock ett swärd och en yxa i handen; men han kan icke wärja sig för tjufwar och röfware; der på ser man wäl, att de inga gudar äro; derföre frukter dem intet.

15. Likasom ett fat, det en menniska brukar, onyttigt är, när det sönderslaget är; rätt så äro deras afgudar;

16. När man sätter dem i deras hus, så warda de fulle med stoft af deras fötter, som der ingå;

[ 106 ]17. Och presterna förwara de afgudars tempel med dörrar, lås och bommar, att de icke skola af röfware bortstulne warda; lika som när man sätter en i fängelse, och förwarar den, som konungen emot brutit hafwer, och till döden dömd är.

18. De tända för dem lampor upp, och mycket flera för dem än för sig sjelfwa; och de se dock intet;

19. De äro såsom bjelkarna i huset; och maskarna, som på jorden krypa, äta deras hjertan och deras kläder upp, och de känna det dock intet.

20. I deras ansigten äro de swarta af röken i huset.

21. Nattskäfwor, swalor och andra fåglar sätta sig på deras hufwud; desslikes ock kattor.

Nattskäfwor: flädermöss.

22. Deraf kunnen I ju märka, att de inga gudar äro; derföre frukter dem intet.

23. Det guld, som man på dem hänger till att pryda dem med, det skiner icke, när man icke afwiskar rosten; och då man göt dem, kände de det icke.

24. Af allahanda kostelig materia hafwer man tillrådit dem, och der är dock intet lif uti.

25. Efter de icke gå kunna, så måste man bära dem på axlarna;* derpå menniskorna ju se kunna, att det skamlige gudar äro. *Es. 46: 7.

26. Ock måste de skämma sig af dem, som ära dem; derföre att de hwarken sjelfwe uppstå kunna, när de falla neder på marken; eller röra sig, när man dem upprätta någorstäds sätter; och om han lutar, kan han icke rätta sig upp; och lika som man sätter de döda offer före, alltså sätter man det ock dem före.

27. Men deras prester förfara deras offer, som dem gifwet warder; desslikes ock deras qwinnor göra sig der wäldagar af, och gifwa hwarken den fattiga eller den kranka der något af.

28. Orena qwinnor,* och de som i barnsäng ligga, komma wid deras offer; deraf I ju märka kunnen, att de inga gudar äro: derföre frukter dem intet. *3 Mos. 12: 24.

29. Och hwarutaf skulle de gudar kallas? Förty qwinnor sköta de guldgudarna, silfwergudarna och trägudarna;

30. Och presterna sitta i deras tempel med wida korkåpor, raka af skägget, och hafwa plättar, sitta der med blotta hufwuden;

31. Tjuta och ropa för sina afgudar, såsom man plägar uti de dödas begängelse.

32. Presterna stjäla bort deras kläder, och kläda sina hustrur och barn dermed.

33. Ehwad man gör dem godt eller ondt, så kunna de dock icke wedergälla det;

34. De hwarken förmå sätta en konung upp eller af; de kunna hwarken penningar eller gods gifwa; om någon lofwar dem något, och håller det icke, så kräfwa de det icke.

35. De kunna icke taga en menniska ifrån döden, eller hjelpa en swag för den starka.

36. De kunna ingen blind seende göra; de kunna icke hjelpa en menniska i nöden.

37. De förbarma sig icke öfwer enkor, och hjelpa icke den faderlösa;

38. Ty de äro trä, med guld och silfwer beprydde, like wid de stenar, som man utur berget hugger; derföre måste de till skam warda, som dem ära.

39. Huru skall man då hålla dem för gudar, eller så kalla dem?

40. Efter ock de Chaldeer icke mycket af dem hålla; ty när de en dumme se, den icke tala kan, honom hafwa de in för Bel, och säga, att dummen skall åkalla honom, lika som han förstode det.

41. Och ändock de weta, att der intet lif uti dem är, likwäl löpa de till dem.

42. Men qwinnor sitta för kyrkorna omgjordade med tåg, och bära olivekärwor till offer;

Kyrkorna, d. ä. afgudatemplen.

43. Och om någon, den der framgår, tager en bort till sig, och ligger när henne, så berömmer sig densamma emot de andra, att de icke hafwa så wärdiga warit som hon, att tåget måtte dem upplöst wordit.

44. Allt det som genom dem sker, det är alltsammans bedrägeri; huru skall man då hålla dem för gudar, eller så kalla dem?

45. Af mästare och guldsmeder äro de gjorde; och hwad mästarena wilja, det måste deraf warda, och intet annat.

46. Och de, som dem gjort hafwa, kunna icke länge lefwa; huru skulle de gudar wara, som af dem gjorde äro?

[ 107 ]47. Derföre gifwa de åt de efterkommande icke annat än förargelse och orsak till skamligt afguderi;

48. Ty när ett örlig eller eljest något ondt uppå kommer, så rådslå presterna emellan sig, hwar de sig samt med afgudarna bortgömma skola.

49. Derföre kan man wäl märka, att de inga gudar äro, efter de sig sjelfwa hwarken för örlig eller annan olycka beskärma kunna.

50. Ty det är dock icke annat än trägudar, förgyllde och försilfrade gudar; derföre kan man nu här efter wäl weta, att det ett bedrägeri är, alla hedningar och konungar uppenbart, och icke gudar, utan af menniskors händer gjorde, och ingen gudom är i dem.

51. Derföre kan hwar och en märka, att de inga gudar äro;

52. Förty de sätta ingen konung i landet; de gifwa menniskorna intet regn;

53. Och taga sig icke före till att regera eller straffa, icke mera än fåglarna, om i wädret hit och dit flyga.

54. Om de trägudars, förgyllda och försilfrade gudars hus af eld upptändt warder, så löpa presterna derifrån, och förwara sig för skada; men de brinna upp såsom andre bjelkar.

55. De kunna hwarken konungar eller något krigsfolk emotstå; huru skall man då dem för gudar hålla eller kalla?

56. De trägudar, försilfrade och förgyllde gudar kunna icke beskärma sig för tjufwar och röfware; ty de äro dem för starke, så att de beröfwa dem, och afkläda dem;

57. Taga deras guld, silfwer och kläder bort, och komma sin wäg: så kunna de icke hjelpa sig sjelfwa.

58. Derföre är en konung, som sin makt bewisa kan, eller ett nyttigt boting, som i huset behöfwes, eller en dörr, som huset förwarar, eller en trästad uti en konungslig sal, mycket bättre, än en sådan wanmäktig afgud.

59. Solen, månen och stjernorna skina, och äro lydige i det som Gud bjuder dem.

60. Desslikes ljungelden lyser, att man ser honom; wädret blåser i alla land;

61. Och när Gud befaller skyarna löpa öfwer hela werlden, så göra de hwad Han dem bjuder;* *Ps. 148: 8. Syr. 42: 24.

62. Alltså ock elden ofwan efter slår berg och skogar, och gör, hwad honom budet är; men afgudarna kunna hwarken röra sig eller något göra.

63. Derföre skall man icke hålla dem för gudar, eller så kalla dem; ty de kunna hwarken straffa eller hjelpa.

64. Efter I nu weten, att de inga gudar äro, så frukter dem intet;

65. Ty de kunna hwarken konungar förbanna eller wälsigna;

66. De kunna ock icke låta se hedningarna några tecken på himmelen; de kunna icke ljust göra såsom solen, eller ett sken gifwa såsom månen.

67. De oförnuftiga djur äro bättre än de; de kunna dock löpa in uti en kula, och förwara sig.

68. Derföre är det alldeles uppenbart, att de inga gudar äro.

69. Ty såsom ett spok i trädgården intet förwara kan, så äro ock deras trägudar, förgyllda och försilfrade gudar till intet nyttige.

Spok: fågelskrämma.

70. Och lika som en buske i trädgården, der allehanda fåglar på bo; eller likasom en död, den i grafwen ligger, så äro deras trägudar, förgyllde och som försilfrade gudar.

71. Ock kan man deraf märka, att de inga gudar äro: ty det skarlakan, som de på sig hafwa, warder af mal uppätet; och de sjelfwe der till med på ändalykten, så att hwar man bespottar dem.

72. Wäl är den menniska, som rättfärdig är, och inga afgudar hafwer; den warder icke till spott.

Ände på Propheten Baruchs Bok.