Bibeln (Karl XII)/Andra Boken Mose

←  Första Boken Mose

BIBLIA. Thet är All then Heliga Skrift På Swensko Efter Konung CARL then Tolftes Befalning Andra Boken Mose

Tredie Boken Mose  →

Andra Boken Mose

1. Capitlet.

Israel ökas, plågas. Barnen skonas.

Desse äro namnen af Israels barn, som kommo in uti Egypten med Jacob; hwar och en kom derin med sitt hus:

2. Ruben, Simeon, Levi, Juda,

3. Isaschar, Zebulon, BenJamin,

4. Dan, Naphtali, Gad, Asser.

5. Och alla de själar, som utaf Jacobs länd utgångna wore, wore sjutio. Men Joseph war tillförene uti Egypten.

6. Då nu Joseph död war, och alle hans bröder, och alle de som på den tiden lefwat hade;

7. Wäxte Israels barn, och födde barn, och förökades, och worde ganska månge, så att de uppfyllde landet.

8. Då wardt en ny Konung öfwer Egypten, hwilken intet wisste af Joseph.

9. Han sade till sitt folk: Si, Israels barnas folk är mycket, och mera än wi.

10. Nu wäl, wi wilje listeliga förlägga dem, att de icke warda så månge. Ty om något örlig påkomme mot oss, måtte de ock gifwa sig till wåra fiendar, och strida emot oss, och draga utu landet.

11. Och han satte öfwer dem arbetsfogdar, som dem betwinga skulle med träldom; ty man byggde Pharao de städer Pithom och Raamses till skatthus.

12. Men ju mer betungade folket, ju mer det förökades och förwidgade sig; derföre woro de Israels barnom hätske.

13. Och de Egyptier twingade Israels barn med obarmhertighet till att träla;

14. Och gjorde deras lefwerne bittert, med swårt arbete på ler och tegel, och med allahanda släpande på markene, och med allahanda arbete, som de kunde dem pålägga med obarmhertighet.

15. Och Konungen i Egypten sade till jordgummorna för de Ebreiska qwinnor; den ena het Siphra, och den andra Pua:

16. När I hjelpen de Ebreiska qwinnor, och de skola föda; är det mankön, så dräper det; är det qwinnkön, så låter det lefwa.

17. Men jordgummorna fruktade Gud, och gjorde ej som Konungen i Egypten sade dem; utan läto barnen lefwa.

18. Då kallade Konungen i Egypten jordgummorna, och sade till dem: Hwarföre gören I det, att I låten lefwa barnen?

19. Jordgummorna swarade Pharao: De Ebreiska qwinnor äro ej som de Egyptiska; förty de äro hårda qwinnor; förr än jordgumman kommer till dem, hafwa de födt.

20. Därföre gjorde Gud wäl emot jordgummorna; och folket förökades och wardt ganska mycket.

21. Och efter jordgummorna fruktade Gud, byggde han dem hus.

22. Då böd Pharao allo sino folke, och sade: Allt det mankön, som födt warder, kaster i älfwena, och allt qwinnkön låter lefwa.

2. Capitlet.

Mose födes, döljes, utkastas, finnes, fostras, dräper, flyr, giftes.

Och en man gick bort af Levi hus, och tog ena Levi dotter.

2. Och qwinnan aflade, och födde en son. Och då hon såg att det war ett dägeligit barn, fördolde hon det i tre månader.

3. Och då hon icke länger kunde fördölja det, tog hon ena kisto af rör, och beströk henne med ler och beck, och lade barnet deruti, och hof henne ut i wassen wid strandena af älfwene.

4. Och hans syster stod långt ifrå, på det hon skulle se huru honom skulle warda gångandes.

5. Och Pharaos dotter kom ned, och skulle twå sig i älfwene, och hennes jungfrur gingo utmed bräddene af älfwene; och då fick se kistonna i wassenom, sände hon sina pigo dit, och lät hämta henne;

6. Och då hon upplyckte henne, fick hon se barnet, och si, barnet gret: Då ömkade hon sig deröfwer, och sade: Detta är ett af de Ebreiska barnen.

7. Då sade hans syster till Pharaos dotter; Will du, att jag går och kallar till dig ena Ebreiska qwinno, som dia gifwer, att hon ammar dig barnet upp?

8. Pharaos dotter sade till henne: Gack. Pigan gick, och kallade barnsens moder.

9. Då sade Pharaos dotter till henne: Tag detta barnet, och amma mig det upp, jag will löna dig. Qwinnan tog barnet, och ammade det.

10. Och då barnet war stort wordet, antwardade hon det Pharaos dotter, och hon anammade honom för sin son, och kallade honom Mose, ty hon sade: Utu wattnet hafwer jag tagit honom.

11. På den tiden, när Mose war stor worden, gick han ut till sina bröder, och såg deras tunga; och wardt warse, att en Egyptisk man slog hans broder, en af de Ebreiska.

12. Och han wände sig hit och dit, och då han såg, att der ingen menniska war, slog han den Egyptiska, och begrof honom uti sandenom.

13. I den andra dagen gick han ock ut, och såg två Ebreiska män träta sinsemellan, och sade till den, som orätt gjorde: Hwi slår du din nästa?

14. Han swarade: Ho hafwer gjort dig till höfwitsman eller domare öfwer oss? Will du ock slå mig ihjäl, såsom du hafwer slagit den Egyptiska mannen? Då fruktade Mose, och sade: Huru är detta uppkommet?

15. Och det kom för Pharao, och han sökte efter att dräpa Mose. Men Mose flydde för Pharao, och blef i Midians lande, och bodde wid en brunn.

16. Men Presten i Midian hade sju döttrar, de kommo till att winda watten, och de uppfyllde hoar till att wattna sins faders får.

17. Då kommo någre herdar, och drefwo dem ifrå; men Mose gaf sig upp, och halp dem, och wattnadederas får.

18. Och då de kommo till sin fader Reguel, sade han: Hwi kommen I i dag senare än I plägen?

19. De sade: En Egyptisk man halp oss för herdarna, och wand med oss watten, och wattnade fåren.

20. Han sade till sina döttrar: Hwar är han? Hwi läten I så blifwa mannen, och icke båden honom komma och äta med oss?

21. Och Mose belefwade att blifwa när den mannenom: Och han gaf Mose sina dotter Zipora.

22. Hon födde honom en son, och han kallade honom Gerson, ty han sade: Jag är en utländning worden i främmande lande. Och hon födde ännu en son, den kallade han Elieser, och sade: Mins faders Gud är min hjelpare, och hafwer frälst mig utu Pharaos händer.

23. Någon tid derefter blef konungen i Egypten död. Och Israels barn suckade öfwer deras arbete, ochropade, och deras rop kom till Gud öfwer deras släpan.

24. Och Gud hörde deras klagan, och tänkte på sitt förbund med Abraham, Isaac och Jacob.

25. Och han såg dertill, och lät sig wårda om dem.

3. Capitlet.

Busken brinner. Mose sändes.

Men Mose waktade sins swärs Jethro får, Prestens i Midian; och han dref fåren bak in i öknena, och kom till Guds berg Horeb.

2. Och HERrans Ängel syntes honom uti en brinnande låga utu buskanom. Och han såg, att busken brann af elden, och wardt dock icke förtärd;

3. Och sade: Jag will gå dit, och bese denna stora synena, hwi busken icke uppbrinner.

4. Då HERren såg, att han gick åstad till att se, kallade Gud honom utu buskanom, och sade: Mose, Mose. Han swarade: Här är jag.

5. Han sade: Träd icke hit, drag dina skor af dina fötter; ty rummet, der du står uppå, är ett heligt land.

6. Och han sade ytterligare: Jag är dins faders Gud, Abrahams Gud, Isaacs Gud och Jacobs Gud. Och Mose skylde sitt ansigte; ty han fruktade se uppå Gud.

7. Och HERren sade: Jag hafwer sett mins folks jämmer uti Egypten, och jag hafwer hört deras rop öfwer dem som drifwa dem: Jag hafwer förnummit deras wedermödo;

8. Och är nederstigen till att frälsa dem utu de Egyptiers wåld; och föra dem utu det landet, in uti ett godt och widt land, som flytandes är med mjölk och hannog, såsom är på den platsen, som de Cananeer, Hetheer, Amoreer, Phereseer, Heveer och Jebuseer bo.

9. Så efter nu Israels barnas rop är kommet före mig, och jag dertill hafwer skådat deras twång, der de Egyptier dem med betwinga;

10. Så gack nu, jag will sända dig till Pharao, att du skall föra mitt folk Israels barn utur Egypten.

11. Mose sade till Gud: Ho är jag, att jag gå skulle till Pharao, och föra Israels barn utur Egypten?

12. Han sade: Jag will wara med dig, och detta skall wara dig för ett tecken, att jag hafwer sändt dig: Då du hafwer fört mitt folk utur Egypten, skolen I offra Gudi på desso bergena.

13. Mose sade till Gud: Si, när jag kommer till Israels barn, och säger till dem: Edra fäders Gud hafwer sändt mig till eder; och de säga till mig: Hwad är hans Namn? hwad skall jag säga dem?

14. Sade Gud till Mose: Jag skall wara den jag wara skall; och sade: Så skall du säga till Israels barn: Jag skall warat, han hafwer sändt mig till eder.

15. Och Gud sade ytterligare till Mose: Så ifall du säga till Israels barn: HERren, edra fäders Gud, Abrahams Gud, Isaacs Gud och Jacobs Gud, hafwer sändt mig till eder: Detta Namnet är mig ewinnerliga; det skall wara min åminnelse ifrå barn till barnabarn.

16. Derföre gack åstad, och församla de äldsta af Israel, och säg till dem: HERren, edra fäders Gud, hafwer synts mig, Abrahams Gud, Isaacs Gud och Jacobs Gud, och sagt: Jag hafwer sökt eder, och sett hwad eder wederfaret är uti Egypten;

17. Och hafwer sagt: Jag skall föra eder utu den Egyptiska jämmeren in uti de Cananeers, Hetheers, Amoreers, Phereseers, Heveers och Jebuseers land, uti det land, der mjölk och hannog uti flyter.

18. Och då de höra dina röst, skall du och de äldste af Israel gå in till Konungen i Egypten, och säga till honom: HERren, de Ebreers Gud, hafwer kallat oss. Så låt oss nu gå tre dagsresor in uti öknena, till att offra HERranom wårom Gud.

19. Men jag vet, att Konungen i Egypten icke skall låta eder fara, utan genom stark under.

20. Ty jag skall uträcka mina hand, och slå Egypten med allahanda under, som jag derinne göra skall; sedan skall han låta fara eder.

21. Och jag will gifwa desse folkena nåde för de Egyptier, att när I utfaren, skolen I icke utgå med tomma händer;

22. Utan hwar och en qwinna skall bedas af hennes grannqwinno och wärdinno silfwer och gyldene tyg och kläder: Dem skolen I lägga på edra söner och döttrar, och blotta de Egyptier.

4. Capitlet.

Mose under, ursäkt, resa, barn.

Mose swarade, och sade: Si, de tro mig intet, ej heller höra mina röst, utan skola säga: HERren hafwer intet synts dig.

2. HERren sade till honom: Hwad är det som du hafwer i dine hand?

3. Han sade: En staf. Han sade: Kasta honom ifrå dig på markena. Och han kastade honom ifrå sig, och han wardt wänd uti en orm: Och Mose flydde för honom.

4. Men HERren sade till honom: Räck dina hand ut, och tag honom om stjerten. Då räckte han sina hand ut, och höll honom, och han wändes uti en staf i hans hand.

5. Därföre skola de tro, att HERren hafwer synts dig, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaacs Gud, och Jacobs Gud.

6. Och HERren sade ytterligare till honom: Stick dina hand in i din barm. Och han stack henne i sin barm, och då han drog henne ut, si, då war hon spitelsk som en snö.

7. Och han sade: Stick henne åter in i din barm. Och han stack henne åter in i barmen, och drog henne ut igen, si, så wardt hon åter som det andra hans kött.

8. Om de icke wilja tro dig, eller lyda hwad du säger af det ena tecknet, så warda de dock troende, när du säger dem af det andra tecknet.

9. Om de icke tro dessa tu tecknen, icke heller höra dina röst, så tag wattnet utur älfwene, och gjut det ut på torra landet, så skall det samma wattnet, som du utur älfwene tagit hafwer, warda blod på torra landet.

10. Då sade Mose till HERran: Ack HERre! Jag är en sådan man som icke talande är, allt från i går och förrgår, och ifrå den tid du med din tjenare talat hafwer, ty jag hafwer ett tungt mål och ena swåra tungo.

11. HERren sade till honom: Ho hafwer skapat menniskone munnen? Eller ho hafwe gjort dumban, eller den döfwa, eller den seende, eller den blinda? Hafwer icke jag HERren gjort dem?

12. Så gack nu åstad, jag will wara i dinom mun, och lära dig, hwad du säga skall.

13. Mose sade: Min HERre, sänd hwem du sända will.

14. Då wardt HERren mycket wred öfwer Mose, och sade: Wet jag icke, att din broder Aaron af Levi slägte är talande? Och si, han skall utgå emot dig, och då han får se dig, skall han glädja sig af hjertat.

15. Du skall tala till honom, och sätta orden i munnen på honom; och jag skall wara i dinom, och i hans munna, och lära eder, hwad I göra skolen.

16. Och han skall tala för dig till folket; Han skall wara din mun, och du skall wara hans gud.

17. Och denna staf tag i dina hand, dermed du tecken göra skall.

18. Så gick då Mose dädan, och kom igen till sin swär Jethro, och sade till honom: Käre, låt mig gå, att jag åter må komma till mina bröder, som äro uti Egypten, och se, om de ännu lefwa. Jethro sade till honom: Gack i frid.

19. Och sade HERren till honom i Midian: Gack, och far åter in uti Egypten; förty de äro alle döde, som gingo efter ditt lif.

20. Och så tog Mose sina hustru, och sina söner, och satte dem på en åsna, och for åter in uti Egypti land; och tog Guds staf i sina hand.

21. Och HERren sade till Mose: Se till, när du åter kommer in uti Egypten, att du gör all de under för Pharao, som jag under dina hand gifwit hafwer. Men jag skall förstocka hans hjerta, att han icke skall släppa folket.

22. Och du skall säga till honom: Så säger HERren: Israel är min förstfödde son.

23. Jag bjuder dig, att du låter min son fara, att han må tjena mig: Förwägrar du mig det, så skall jag dräpa din förstfödda son.

24. Och wid han war på resone uti ett herberge, mötte honom HERren, och wille dräpa honom.

25. Då tog Zipora en sten, och skar sinom son förhudena af, och tog på hans fötter, och sade: Du äst mig en blodbrudgumme.

26. Och så wände han igen af honom. Men hon sade blodbrudgumme, för omskärelsens skull.

27. Och HERren sade till Aaron: Gack ut emot Mose i öknena. Och han gick åstad, och mötte honom på Guds berge, och kysste honom.

28. Och Mose sade Aaron all HERrans ord, den honom sändt hade, och alla de tecken, som han honom befallt hade.

29. Och de gingo åstad, och församlade alla de äldsta af Israels barnom.

30. Och Aaron talade all de ord, som HERren med Mose talat hade, och gjorde tecknen för folkena.

31. Och folket trodde. Och då de hörde, att HERren hade sökt Israels barn, och sett uppå deras jämmer, föllo de neder, och tillbåde.

5. Capitlet.

Pharao föraktar Gud. Träldomen ökas. Mose klagar.

Derefter gingo Mose och Aaron in, och sade till Pharao: Så säger HERren, Israels Gud: Släpp mitt folk, att de må hålla mig högtid uti öknene.

2. Pharao swarade: Ho är HERren, hwilkens röst jag höra skall, och släppa Israel? Jag wet intet af HERranom, och will ej heller släppa Israel.

3. De sade: De Ebreers Gud hafwer kallat oss: Så låt nu gå oss tre dagsresor in uti öknena, och offra HERranom wårom Gud, att oss icke öfwergå skall pestilentie eller swärd.

4. Då sade Konungen i Egypten till dem: Hwi gören I så, du Mose och Aaron, att detta folket öfwergifwer sitt arbete? Går bort till edart arbete.

5. Ytterligare sade Pharao: Si, folket är allaredo för mycket i landena; och I wiljen ännu låta dem hålla upp af arbetena.

6. Derefter böd Pharao på samma dag fogdomen öfwer folket, och deras ämbetsmän, och sade:

7. I skolen icke härefter hemta strå tillhopa, och få folkena till att bränna teglet, såsom tillförene: Låter dem sjelfwa gå bort och hemta sig strå.

8. Och samma talet på teglet skolen I likwäl lägga dem uppå, såsom tillförne, och intet mindre; förty de gå fåfänge. Derföre ropa de, och säga: Wi wilje gå och offra wårom Gud.

9. Man må wäl förtunga dem med arbete, att de något hafwa till skaffa, och icke akta lögnaktigt tal.

10. Då gingo fogdarna öfwer folket och deras ämbetsmän ut, och sade till folket: Så säger Pharao: Man skall intet strå få eder.

11. Går själfwe bort och hemter eder strå, hwar I det finna kunnen; men af edart arbete skall intet afslås.

12. Då förströdde sig folket kringom hela Egypti land, till att hemta sig stybbe, att de ju strå hade.

13. Och fordarna drefwo dem, och sade: Fyller upp edart dagsarbete, lika såsom I haden strå.

14. Och de ämbetsmän af Israels barn, hwilka Pharaos fogdar öfwer dem satt hade, wordo slagne, och wardt sagdt till dem: Hwi hafwen I icke hwarken i dag eller i går fullkomnat edart förelagda dagsarbete, såsom tillförene?

15. Då gingo de ämbetsmän af Israels barn in, och ropade till Pharao: Hwi far du så med dina tjenare?

16. Dinom tjenarom gifwes intet strå, och skola dock göra det tegel, som oss förelagdt är: Och si, dine tjenare warda slagne, och syndas uppå ditt folk.

17. Pharao sade: I ären fåfänge, fåfänge ären I; därföre sägen I: Wi wiljom gå och offra HERranom.

18. Så går nu bort, och görer edor dagsarbete: Strå skall eder intet gifwas; men talet på teglet måsten I leverera från eder.

19. Då såge ämbetsmännerna af Israels barn, att det wardt intet bättre, efter sagdt wardt: I skolen intet förminska af dagsarbetena på teglet.

20. Och då Mose och Aaron gingo ifrå Pharao, stodo de i wägenom före dem;

21. Och sade till dem: HERren se uppå eder, och döme det, att I hafwen gjort wår lukt illa luktandes för Pharao och hans tjenarom, och fått dem swärdet i händerna till att dräpa oss.

22. Mose kom igen till HERran, och sade: HERre, hwi gör du så illa emot detta folket? Hwi hafwer du sändt mig?

23. Ty ifrå den tiden jag ingick till att tala med Pharao i ditt Namn, hafwer han ännu hårdare plågat folket; och du hafwer icke frälst ditt folk.

6. Capitlet.

Guds befallning, löfte. Mose slägt.

HERren sade till Mose: Nu skall du se hwad jag skall göra med Pharao; ty genom en wäldig hand måste han släppa dem: Han måste ännu genom en starka hand drifwa dem ifrå sig utu sitt land.

2. Och Gud talade till Mose, och sade till honom: Jag är HERren;

3. Och hafwer synts Abraham, Isaac och Jacob, att jag will wara deras allsmägtige Gud; men mitt Namn HERRE gjorde jag dem icke kunnigt.

4. Och gjorde jag mitt förbund med dem, att jag skulle gifwa dem Canaans land; det land, der de uti wandrat hafwa, der de främmande uti warit hafwa.

5. Och hafwer jag hört Israels barnas suckan, hwilka de Egyptier med arbete förtunga; och hafwer ihågkommit mitt förbund.

6. Därföre säg Israels barnom: Jag är HERren, och will taga eder utur edar tunga i Egypten, och förlossa eder ifrån edar träldom; och will frälsa eder med uträcktom arme och storom dom;

7. Och will anamma eder för mitt folk, och will wara edar Gud; att I förnimma skolen, att jag är HERren edar Gud, den eder utfört hafwer utu de Egyptiers tunga;

8. Och fört eder in uti det land, öfwer hwilket jag hafwer upphäfwit mina band, att jag skulle det gifwa Abraham, Isaac och Jacob; det will jag gifwa eder till eget: Jag HERren.

9. Sådant allt sade Mose Israels barnom; men de hörde honom intet, för andans ångests skull, och för hårdt arbetes skull.

10. Då talade HERren med Mose, och sade:

11. Gack in, och tala med Pharao, Konungenom i Egypten, att han släpper Israels barn ut af sitt land.

12. Men Mose talade för HERranom och sade: Si, Israels barn höra mig intet, huru skall då Pharao höra mig? Dertill hafwer jag oomskorna läppar.

13. Och så talade då HERren till Mose och Aaron, och gaf dem befallning till Israels barn, och till Pharao, Konungen i Egypten, att de skulle utföra Israels barn utur Egypten.

14. Desse äro hufwuden till deras fäders hus. Rubens, dens första Israels sons, barn äro desse: Hanoch, Pallu, Hezron, Charmi; det är Rubens slägte.

15. Simeons barn äro desse: Jemuel, Jamin, Ohad, Jachin, Zoar och Saul, den Cananeiska qwinnones son; det är Simeons slägte.

16. Desse äro Levi barnas namn i deras slägter: Gerson, Kehat, Merari. Men Levi wardt hundrade tretio och sju år gammal.

17. Gersons barn äro desse: Libni och Simei, i deras slägter.

18. Kehats barn äro desse: Amrar, Jizear, Hebron, Usiel. Men Kehat wardt hundrade tretio och tre år gammal.

19. Merari barn äro desse: Maheli och Musi. Det är nu Levi slägte i deras ätter.

20. Och Amram tog sina faders syster Jochebed till hustru; Den födde honom Aaron och Mose. Och wardt Amram hundrade tretio och sju år gammal.

21. Jizears barn äro desse: Korah, Nepheg, Sichri.

22. Usiels barn äro desse: Misael, Elzaphan, Sithri.

23. Aaron tog sig hustru, Elizeba, Amminadabs dotter, Nahessons syster: Den födde honom Nadab, Abihu, Eleazar, Ithamar.

24. Korahs barn äro desse: Assir, Elkana, Abiassaph. Det äro nu de Korhiters slägter.

25. Men Eleazar, Aarons son, tog sig hustru af Putiels döttrar: Den födde honom Pinehas. Desse äro nu hufwuden ibland fäderna till de Levitiska slägterna.

26. Desse äro Aaron och Mose, till hwilka HERren sade: Förer Israels barn utur Egypti land med deras härar.

27. De samme äro de, som talade med Pharao, Konungenom i Egypten, att de måtte utföra Israels barn utur Egypten, nämliga Mose och Aaron.

28. Och på den dagen talade HERren med Mose uti Egypti land;

29. Och HERren sade: Jag är HERren; tala till Pharao, Konungen i Egypten, allt det jag talar med dig.

30. Och han swarade för HERranom: Si, jag hafwer oomskorna läppar, huru skall Pharao höra mig?

7. Capitlet.

Stafwen, wattnet förwandlas.

HERren sade till Mose: Si, jag hafwer satt dig till en gud öfwer Pharao; och Aaron din broder skall wara din Prophet.

2. Du skall tala allt det jag bjuder dig; men Aaron din broder skall tala det för Pharao, att han släpper Israels barn utu sitt land.

3. Men jag will förhärda Pharaos hjerta, på det jag skall göra min tecken och under många uti Egypti land.

4. Och Pharao skall intet höra eder, på det jag skall bewisa mina hand uti Egypten; och föra min här, mitt folk Israels barn, utur Egypti land genom stora domar.

5. Och de Egyptier skola förnimma, att jag är HERren, när jag nu uträcker mina hand öfwer Egypten, och utförer Israels bern ifrå dem.

6. Mose och Aaron gjorde såsom HERren hade budit dem.

7. Och Mose war åttatio år gammal, då de talade med Pharao.

8. Och HERren talade till Mose och Aaron:

9. När Pharao säger till eder: Bewiser edor under; så skall du säga till Aaron: Tag din staf och kasta honom för Pharao, att han warder en orm.

10. Då gingo Mose och Aaron in till Pharao, och gjorde såsom HERren hade budit dem: Och Aaron kastade sin staf för Pharao, och för hans tjenare, och han wardt en orm.

11. Då lät Pharao kalla wisa och swartkonstiga: Och de Egyptiske trollkarlar gjorde ock sammalunda med deras beswärjningar.

12. Och hwardera kastade sin staf ifrå sig, och wordo ormar deraf; men Aarons staf uppslukte deras stafrar.

13. Så wardt Pharaos hjerta förstockat, och hörde dem intet, såsom HERren sagt hade.

14. Och HERren sade till Mose: Pharaos hjerta är hårdt, och will icke släppa folket.

15. Gack till Pharao bittida om morgonen, si, han warder utgångandes till älfwena: Så gack emot honom på strandena af älfwene, och tag stafwen i dina hand, den som en orm wardt;

16. Och säg till honom: HERren, de Ebreers Gud, hafwer sändt mig till dig, och låter säga dig: Släpp mitt folk, att de må tjena mig uti öknene; men du hafwer härtilldags intet welat höra.

17. Derföre säger HERren alltså: Deruppå skall du förnimma att jag är HERren: Si, jag will med den stafwen, som jag hafwer i mine hand, slå wattnet, som i älfwene är, och det skall wändas i blod;

18. Så att fiskarna i älfwene skola dö, och älfwen lukta; och de Egyptier skola wämja, när de dricka af wattnet i älfwene.

19. Och HERren sade till Mose: Säg till Aaron: Tag din staf, och räck ut dina hand ofwer wattnen i Egypten, öfwer deras älfwer, och strömmar, och sjöar, och öfwer all wattukärr, att de warda blod; och ware blod i hela Egypti land, både i träkar och i stenkar.

20. Mose och Aaron gjorde, såsom HERren dem budit hade, och hof upp stafwen, och slog i wattnet, som i älfwene war, för Pharao och hans tjenare: Och allt wattnet i älfwene wardt wändt i blod;

21. Och fiskarna i flodene dogo, och älfwen wardt luktandes, så att de Egyptier icke kunde dricka wattnet utur älfwene; och wardt blod i hela Egypti lande.

22. Och de Egyptiske trollkarlar gjorde ock sammalunda med deras beswärjningar; men Pharaos hjerta wardt förstockadt, och han hörde dem intet, såsom HERren sagt hade.

23. Och Pharao wände om, och gick hem, och lade det ännu intet på hjertat.

24. Men alle Egyptier grofwo efter watten utmed elfwene till att dricka; ty wattnet af älfwene kunde de icke dricka.

25. Och det warade i sju dagar långt, sedan HERren slog älfwena.

8. Capitlet.

Paddor, löss, ohyra.

HERren sade till Mose: Gack in till Pharao, och säg till honom: Detta säger HERren: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.

2. Hwar du icke will, si, så will jag plåga alla dina landsändar med paddor;

3. Så att älwen skall uppwälla paddor: De skola uppstiga och komma in i din hus, in i din kammar, in i din lägre, in i din säng, och in i dina tjenares hus, ibland ditt folk, in uti dina bakugnar, och uti din deg.

4. Och paddor skola stiga uppå dig, och uppå ditt folk, och uppå alla dina tjenare.

5. Och HERren sade till Mose: Säg till Aaron: Räck ut dina hand med din staf öfwer älfwer, och strömmar, och sjöar, och låt paddor komma öfwer Egypti land.

6. Och Aaron räckte ut sina hand öfwer wattnen i Egypten; och paddor kommo derut, så att Egypti land wardt öfwertäckt.

7. Då gjorde ock trollkarlarna sammalunda med deras beswärjningar; och läto komma paddor öfwer Egypti land.

8. Då kallade Pharao Mose och Aaron, och sade: Beder HERran för mig att han tager paddorna ifrå mig, och ifrå mitt folk; så will jag släppa folket, att de måga offra HERranom.

9. Mose sade: Haf du den ärona, och lägg mig före, när jag skall bedja för dig, för dina tjenare, och för ditt folk; att paddorna skola fördrefne warda ifrå dig, och ifrå ditt hus, och allenast blifwa i älfwene.

10. Han sade: I morgon. Han sade: Såsom du sagt hafwer, på det du skall förnimma, att ingen är såsom HERren wår Gud.

11. Så skola paddorna warda tagna ifrå dig, ifrå ditt hus, ifrå dina tjenare, ifrå ditt folk, och allena blifwa i älfwene.

12. Så gingo Mose och Aaron ifrå Pharao. Och Mose ropade till HERran för paddornas skull, såsom han Pharao tillsagt hade.

13. Och HERren gjorde, som Mose sagt hade. Och paddorna blefwe döda i husen, i gårdarna, och på markene.

14. Och de kastade dem tillsamman, här en hop, och der en hop, och marken luktade derutaf.

15. Då Pharao såg, att han hade sått rolighet, wardt hans hjerta förhärdardt, och hörde dem intet, såsom HERren sagt hade.

16. Och HERren sade till Mose: Säg till Aaron: Räck ut din staf, och slå i stoftet på jordene, att löss warda i hela Egypti lande.

17. De gjorde ock så. Och Aaron räckte ut sina hand med sin staf, och slog i stoftet uppå jordene, och der wordo löss på menniskom, och på boskapen. Allt stoft på markene wardt löss i hela Egypti lande.

18. Trollkarlarna gjorde ock sammalunda med deras beswärjningar, att de skulle göra löss, men de kunde icke. Och lössena woro på menniskom, och på boskapen.

19. Då sade trollkarlarna till Pharao: Detta är Guds finger. Men Pharaos hjerta wardt förstockadt, och han hörde dem intet, såsom HERren sagt hade.

20. Och HERreen sade till Mose Statt upp bittida om morgonen, och gack för Pharao: Si, han warder utgångandes till wattnet, och säg till honom: Detta säger HERren: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.

21. Hwar icke, si, så will jag låta komma allahanda ohyro öfwer dig, dina tjenare, ditt folk, och ditt hus, så att all de Egyptiers hus, och marken, och hwad deruppå är, skola warda full af ohyre.

22. Och will jag på den dagen göra ett besynnerligit med den landsändan Gosen, der mitt folk uti är, att der skall ingen ohyra komma, på det du skall förnimma, att jag är HERren öfwer hela jordena;

23. Och will en förlösning sätta emellan mitt folk och ditt. I morgon skall det tecknet ske.

24. Och HERren gjorde så. Och der kom mycken ohyra uti Pharaos hus, i hans tjenares hus, och öfwer hela Egypti land, och landet wardt förderfwadt af den ohyrene.

25. Då kallade Pharao Mose och Aaron, och sade: Går åstad, och offrer edrom Gud här i landena.

26. Mose sade: Det betämmer sig icke, att wi så göre; förty wi offre HERranom wårom Gud de Egyptiers styggelse: Si, när vi nu de Egyptiers styggelse offrade för deras ögon, månde de icke skola stena oss?

27. Tre dagsresor wilje wi gå in uti öknena, och offra HERranom wårom Gud, såsom han oss sagt hafwer.

28. Pharao sade: Jag will släppa eder, att I mån offra HERranom edrom Gud i öknene, allenast att I icke fjerran faren; och bedjen för mig.

29. Mose sade: Si, när jag härut ifrå dig kommer, så will jag bedja HERran, att denna ohyran må blifwa borttagen ifrå Pharao, och hans tjenare, och hans folk, i morgon: Allenast förhala mig icke länger, att du icke släpper folket till att offra HERranom.

30. Och Mose gick ut ifrå Pharao, och bad HERran.

31. Och HERren gjorde, såsom Mose sagt hade, och tog de ohyrona bort ifrå Pharao, ifrå hans tjenare, och ifrå hans folke, så att icke en blef qwar.

32. Men Pharao förhärdade sitt hjerta ännu i denna resone, och wille icke släppa folket.

9. Capitlet.

Pest, bölder, hagel.

HERren sade till Mose: Gack in till Pharao, och säg till honom: Detta säger HERren de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.

2. Hwar du icke will, utan förhåller dem länger;

3. Si, så skall HERrans hand warda utöfwer din boskap på markene; öfwer hästar, öfwer åsnar, öfwer camelar, öfwer oxar, öfwer får, med en ganska stor pestilentie.

4. Och HERren skall göra ett besynnerligit emellan de Israeliters boskap, och de Egyptiers; så att intet skall dö utaf allt det, som Israels barn hafwa.

5. Och HERren lade en tid före, och sade: I morgon skall HERren göra detta på jordene.

6. Och HERren gjorde så om morgonen, och allehanda boskap blef död för de Egyptier; men af Israels barnas boskap blef icke ett dödt.

7. Och Pharao sände derefter, och si, der war icke ett blifwet dödt utaf Israels boskap. Men Pharaos hjerta wardt förstockadt, och släppte icke folket.

8. Då sade HERren till Mose och Aaron: Tager edra händer fulla med sot utaf skorstenen, och Mose stänke det upp åt himmelen för Pharao;

9. Att stoft skall komma öfwer hela Egypti land, och bölder och ond sår warda på menniskor, och på boskap i hela Egypti lande.

10. Och de togo sotet utaf skorstenen, och stodo för Pharao, och Mose stänktet upp åt himmelen. Då worde bölder och ond sår på menniskom, och på boskapen.

11. Så att trollkarlarna icke kunde stå för Mose, för de bölders skull; ty på trollkarlarna woro ock så wäl bölder, som på alla Egyptier.

12. Men HERren förstockade Pharaos hjerta, så att han intet hörde dem, såsom HERren Mose sagt hade.

13. Då sade HERren till Mose: Statt bittida upp om morgonen, och gack fram för Pharao, och säg till honom: Detta säger HERren de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig;

14. Annars will jag i denna resone sända alla mina plågor öfwer dig, öfwer dina tjenare, och öfwer ditt folk; att du skall förnimma, att i all land är ingen min like.

15. Förty nu will jag uträcka mina hand, och slå dig och ditt folk med pestilentie, att du skall förgås af jordene.

16. Och fördenskull hafwer jag uppwäckt dig, att min kraft skall synas på dig, och mitt Namn kunnigt warda i all land.

17. Du förhåller ännu mitt folk, och will icke släppat.

18. Si, jag will i morgon på denna tiden låta komma ett mägtigt stort hagel, hwilkets like icke warit hafwer i Egypten, ifrå den tid det funderadt wardt, intill nu.

19. Så sänd nu bort, och förwara din boskap, och allt det du på markene hafwer; ty alla menniskor och boskap, som på markene funnen warder, och icke inhemtad är i husen, och haglet faller på dem, de blifwa döde.

20. Den som nu ibland Pharaos tjenare fruktade HERrans ord, han låt sina tjenare och boskap fly in i husen;

21. Men hwilkas hjerta intet aktade HERrans ord, de läto deras tjenare och boskap blifwa på markene.

22. Då sade HERren till Mose: Räck dina hand upp åt himmelen, att det haglar öfwer hela Egypti land; öfwer menniskor, öfwer boskap, och öfwer all gröda på markene, i Egypti lande.

23. Så räckte Mose sin staf upp emot himmelen, och HERren lät dundra och hagla, så att elden flög på jordene. Alltså lät HERren komma hagel öfwer Egypti land;

24. Att hagel och eld foro ibland hwartannat så grufweliga, att dess like icke warit hade i hela Egypti lande, ifrå den tid att det med folke besatt warde.

25. Och haglet slog i hela Egypti lande allt det på markene war, både menniskor och boskap, och slog allan grödan på markene, och sönderslog all trä på markene;

26. Utan allena i det landet Gosen, der Israels barn woro, der haglade intet.

27. Då sände Pharao bort, och lät kalla Mose och Aaron, och sade till dem: Jag hafwer i denna resone syndat: HERren är rättfärdig, men jag och mitt folk är ogudaktige.

28. Därföre beder HERran, att Guds dunder och hagel återwänder, så will jag släppa eder, och icke länger förhålla eder.

29. Mose sade till honom: När jag kommer utu stadenom, will jag uträcka mina händer till HERran, så skall dundret återwända, och intet hagel mera wara; på det du skall förnimma, att jorden är HERrans.

30. Dock wet jag wäl, att du och dine tjänare icke ännu frukten för HERran Gud.

31. Så wardt då slaget linet och bjugget; ty bjugget war i ax gånget, och linet hade knoppat sig.

32. Men hwetet och rågen wardt icke slaget; förty det war sensäd.

33. Så gick då Mose ifrå Pharao ut af stadenom, och räckte sina händer ut till HERran; och dundret och haglet wände igen, och regnet dröp intet mer på jordena.

34. Då nu Pharao såg, att regnet, och dundret, och haglet, wände igen, syndade han ändå ytterligare, och förhärdade sitt hjerta, han och hans tjenare.

35. Alltså wardt Pharaos hjerta förstockadt, att han icke släppte Israels barn, såsom HERren sagt hade genom Mose.

10. Capitlet.

Gräshoppor, mörker.

1. Och HERren sade till Mose: Gack in till Pharao; ty jag hafwer förhärdat hans och hans tjenares hjerta, på det jag skall göra dessa min tecken ibland dem;

2. Och att du skall förkunna i din barnas öron, och din barnabarnas, hwad jag bedrifwit hafwer i Egypten; och huru jag hafwer bewisat min tecken ibland dem, att I skolen weta, att jag är HERren.

3. Så gingo Mose och Aaron in till Pharao, och sade till honom: Detta säger HERren de Ebreers Gud: Huru länge will du icke ödmjuka dig för mig, att du släpper mitt folk till att tjena mig?

4. Will du icke släppa mitt folk, si, så will jag i morgon låta komma gräshoppor i alla dina landsändar;

5. Så att de skola öfwertäcka landet, så att man icke skall se landet, och de skola uppäta hwad eder qwart blifwet och undsatt är för haglena, och skola uppäta all eder grödande trä på markene;

6. Och skola uppfylla all din hus, och alla dina tjenares hus, och alla Egyptiers hus, hwilkas like dine fäder, och fäders fäder icke sett hafwa, ifrå den tid de på jordena kommo, intill denna dag. Och han wände sig, och gick ut ifrå Pharao.

7. Då sade Pharaos tjenare till honom: Huru länge skole wi lida dessa plågor? Låt folket gå, att de måga tjena HERranom sinom Gud: Wetst du icke ännu, att Egypten är förderfwad?

8. Så wordo Mose och Aaron igen kallade till Pharao, och han sade till dem: Går åstad, och tjener HERranom edrom Gud. Hwilke äro nu de som gå skola?

9. Mose sade: Wi wilje gå med unga och gamla, med söner och döttrar, med får och fä; ty wi hafwe en HERrans högtid.

10. Han sade till dem: Rätt så, HERren ware med eder. Skulle jag släppa eder och edor barn dertill? Ser der, om I icke hafwen något ondt för händer?

11. Icke så, utan I män går åstad, och tjener HErranom; ty det samma hafwen I ock begärat. Och de drefwo dem ut ifrå Pharao.

12. Då sade HERren till Mose: Räck ut dina hand öfwer Egypti land om de gräshoppor, att de komma öfwer Egypti land, och äta allan grödan upp i landena, med allt det som qwart blifwet är efter haglet.

13. Mose räckte sin staf öfwer Egypti land, och HERren dref ett östanwäder i landet i den hela dagenom, och i den hela nattene. Och om morgonen förde det östanwädret gräshopporna fram.

14. Och de kommo öfwer hela Egypti land, och gåfwo sig ned allestäds i Egypten, så ganska många, att tillförene deras like intet warit hade, ej heller härefter warder.

15. Förty de öfwertäckte landet, och gjorde det swart. Och de åto upp allan grödan i landena, och all frukt på trän, som qwar war blifwen efter haglet, och läto intet grönt blifwa qwart på trän, och uppå grödan på markene i hela Egypti lande.

16. Då kallade Pharao hasteliga Mose och Aaron, och sade: Jag hafwer syndat emot HERran edar Gud, och emot eder.

17. Förlåter mig mina synder ännu i denna resone, och beder HERran edar Gud, att han dock borttager denna döden ifrå mig.

18. Och han gick ut ifrå Pharao, och bad HERran.

19. Då wände HERren ett ganska starkt westanwäder, och upptog gräshopporna, och förde dem i röda hafwet; så att der icke blef en qwar någorstäds i hela Egypti land.

20. Men HERren förstockade Pharaos hjerta, att han icke släppte Israels barn.

21. HERren sade till Mose: Räck dina hand upp åt himmelen, att det warder så mörkt i Egypti land, att man må taga uppå det.

22. Och Mose räckte sina hand upp åt himmelen; då wardt ett tjockt mörker i hela Egypti lande i tre dagar;

23. Så att ingen såg den andra, ej heller uppstod af det rummet, der han war, i de tre dagar. Men när alla Israels barn war ljust, der de bodde.

24. Då kallade Pharao Mose, och sade: Går åstad och tjener HERranom, allenast låter edor får och fä blifwa här; låter ock edor barn gå med eder.

25. Mose sade: Du måste ock låta oß hafwa offer och bränneoffer, det wi HERranom wårom Gud göra skolom.

26. Wår boskap skall gå med oß, och icke en klöf tillbakablifwa; förty af wåro skole wi taga HERranom wårom Gudi till tjenst; ty wi wete icke, hwarmed wi skole tjena HERranom tilldeß wi komme dit.

27. Men HERren förstockade Pharaos hjerta, att han icke wille släppa dem.

28. Och Pharao sade till honom: Gack ifrå mig, och tag dig wara, att du icke mer kommer för min ögon; ty hwilken dag du för min ögon kommer, skall du dö.

29. Mose swarade: Såsom du sagt hafwer; jag will ej mer komma för din ögon.

11. Capitlet.

Lån befalles. Tionde plågan hotas.

1. Och HERren sade till Mose: Jag will ännu låta kommo ena plågo öfwer Pharao och Egypten, sedan skall han släppa eder hädan; och skall ej allenast släppa eder, utan ock drifwa eder hädan.

2. Så säg nu till folket, att hwar och en man bedes af sin nästa, och hwar och en qwinna af sine nästo, silfwer och gyldene tyg;

3. Ty HERren warder gifwandes folkena nåd för de Egyptier. Och Mose war en ganska myndig man i Egypti land, för Pharaos tjenare och för folkena.

4. Och Mose sade: Detta säger HERren: Jag will på midnattstid utgå i Egypti land.

5. Och allt det förstfödt är i Egypti land skall blifwa dödt, ifrå Pharaos förstfödda son, den på hans stol sitter, allt intil tjensteqwinnones förstfödda son, som är wid qwarnena; och allt det förstfödt är ibland boskapen.

6. Och ett stort rop skall wara i hela Egypti lande, hwilkets like icke warit hafwer, ej heller warder.

7. Men när Israels barnom skall icke en hund krätta med sine tungo, ifrå menniskom, allt intill boskapen; på det I skolen förnimma, huru HERren åtskiljer Egypten och Israel.

8. Då skola alle deße dine tjenare gå ned till mig, och falla mig till fota, och säga: Far ut, du och allt folket, som under dig är. Sedan will jag fara ut. Och han gick ifrå Pharao ganska wreder.

9. Men HERren sade till Mose: Pharao hörer eder intet, på det mycken under skola ske i Egypti lande.

10. Och Mose och Aaron gjorde all deßa under inför Pharao; men HERren förstockade honom hans hjerta, att han icke wille släppa Israels barn utu sitt land.

12. Capitlet.

Påskalambet. Sötebrödshögtiden. Mordängelen. Israels utgång.

1. HERren sade till Mose och Aaron i Egypti lande:

2. Denne månaden skall wara när eder den förste månaden; och af honom skolen I begynna månaderna om året.

3. Taler till hela Israels menighet, och säger: På tionde dagen i denna månadenom tage hwar och en ett får, den en husfader är, ju ett får till huset.

4. Men der ett hus är för klent till ett får, så tage din nästa granna wid sitt hus efter själarnas tal, som nog kunde wara till att förtära fåret.

5. Och det skall wara ett får, som ingen wank hafwer, en gummar och årsgammal. Af lambom eller kidom skolen I tagat.

6. Och I skolen behållat intill fjortonde dagen i denna månadenom. Och hwar hopen i hela Israel skall slagtat till aftonen;

7. Och skolen taga af deß blod och stryka på båda sidoträn åt dörrene, och öfra dörrträt i husen, der de äta det uti;

8. Och skolen så äta köttet i den samma nattene, stekt wid eld, och osyradt bröd, och skolen ätat med bitter salso.

9. I skolen icke ätat rått, eller med wattne sudet; utan allena stekt wid eld, deß hufwud med deß fötter och inelfwer.

10. Och I skolen intet låta qwart blifwa till morgonen: Om något blifwer qwart till morgonen, skolen I det uppbränna med elde.

11. Men så skolen I ätat: I skolen wara gjordade kringom edra länder, och hafwa edra skor på edra fötter, och stafrar i edra händer; och I skolen ätat, såsom de der hasta till wägs; ty det är HERrans Passah.

12. Förty jag will i den samma nattene gå genom Egypti land, och slå allt det förstfödt är i Egypti lande, både af menniskor och boskap, och bewisa mitt straff på alla de Egyptiers gudar: Jag HERren.

13. Och blodet skall wara eder ett tecken på husen, der I uti ären, att när jag ser blodet, skall jag gå framom eder; och eder icke wederfaras skall den plåga, som eder förderfwa må, när jag slår Egypti land.

14. Och I skolen hafwa denna dagen till åminnelse; och I skolen hålla honom högtideligan HERranom till en fest; I och alle edra efterkommande i en ewig brukning.

15. I sju dagar skolen I äta osyradt bröd, nämliga på första dagenom skolen I upphålla med syradt bröd uti edor hus. Den som syradt bröd äter, ifrå första dagen, allt intill den sjunde, hans själ skall förgöras af Israel.

16. Den första dagen skall wara helig, att I sammankommen, och den sjunde skall ock wara helig, att I sammankommen: Intet arbete skolen I göra på dem, utan det som till maten hörer för allahanda själar, det allena mågen I göra för eder.

17. Och håller eder wid osyradt bröd; förty på den samma dagen hafwer jag utfört edra härar utur Egypti land: Derföre skolen I, och alle edre efterkommande, hålla denna dagen i en ewig brukning.

18. På fjortonde dagen i första månadenom, om aftonen, skolen I äta osyradt bröd, intill en och tjugonde dagen i samma månadenom om aftonen.

19. Så att man i sju dagar intet syradt bröd finner i edor hus; ty den som syradt bröd äter, hans själ skall förgöras utur Israels menighet, ehwad han är utländsk eller inländsk.

20. Derföre äter intet syradt bröd; utan allenast osyradt bröd uti alla edra boningar.

21. Och Mose kallade alla de äldsta i Israel, och sade till dem: Leter ut och tager får, hwar och en för sitt husfolk, och slagter Passah.

22. Och tager ett knippe isop, och dopper i blodet i bäckenet, och stryker dermed på öfra dörrträt, och båda sidoträn; och ingen menniska gånge ut genom sins hus dörr intill morgonen.

23. Förty HERren warder gångandes der framom, och skall plåga de Egyptier. Och när han får se blodet på öfra dörrträt och på de tu sidoträn, går HERren framom dörrena, och icke låter förderwaren komma uti edor hus till att plågas.

24. Derföre håll denna seden för dig och din barn till ewig tid.

25. Och när I kommen in uti landet, det HERren eder gifwandes warder, såsom han sagt hafwer, så håller denna tjenstena.

26. Och när edor barn säga till eder: Hwad hafwen I der för en tjenst?

27. Skolen I säga: Det är HERrans Passahoffer, den der gick framom Israels barn i Egypten, då han plågade de Egyptier, och frälste wår hus. Då bugade sig folket, och tillbad.

28. Och Israels barn gingo bort, och gjorde, såsom HERren Mose och Aaron budit hade.

29. Och om midnattstid slog HERren allt det förstfödt war i Egypti lande, ifrå Pharaos förstfödda son, den på hans stol satt, allt intill dens förstfödda son, som fången satt i fängelset, och allt förstfödt af boskapenom.

30. Då stod Pharao upp, och alle hans tjenare på den nattene, och alle Egyptier, och ett stort rop wardt uti Egypten; ty der war intet hus, der icke en döder inne låg.

31. Och han kallade Mose och Aaron om nattena, och sade: Görer eder reda, och farer ut ifrå mitt folk, I och Israels barn; går åstad, och tjener HERranom, såsom I sagt hafwen.

32. Tager ock med eder edor får och fä, såsom I sagt hafwen; går åstad, och wälsigner mig med.

33. Och de Egyptier trängde fast uppå folket, att de måste med hast drifwa dem ut af landet; ty de sade: Wi dö hwar och en.

34. Och folket bar råan deg, förra än han försyrad wardt, till deras mat, bundnan i deras kläder, på deras axlar.

35. Och Israels barn hade gjort, såsom Mose sagt hade; och hade bedts af de Egyptier silfwer, och gyldene tyg, och kläder.

36. Och HERren hade gifwit folkena nåd för de Egyptier, så att de lånte dem; och de blottade de Egyptier.

37. Så drogo Israels barn ut ifrå Rameses till Succoth, sexhundradetusend män till fot, förutan barn.

38. Och mycket gement folk drog också med dem; och får och fä, och ganska mycken boskap.

39. Och de bakade af den råa degen, som de utur Egypten förde, osyrade kakor; ty han war icke syrad, efter de wordo utdrefne utur Egypten, och kunde icke förtöfwa, och hade eljest ingen kost beredt sig.

40. Tiden, i hwilkom Israels barn bodde i Egypten, är fyrahundrade och tretio år.

41. Då de förlidne woro, gick hela HERrans här på en dag utur Egypti land.

42. Derföre warder denna natten hållen HERranom, att han hafwer fört dem utur Egypti land. Och Israels barn skola hålla henne HERranom, de och deras efterkommande.

43. Och HERren sade till Mose och Aaron: Detta är sättet till att hålla Passah: Ingen främling skall äta deraf.

44. Den som en köpter träl är, den skall man omskära, och sedan äte han deraf.

45. En husman, och en dagakarl, skola intet äta deraf.

46. Uti eno huse skall man ätat. I skolen intet af deß kött bära ut för huset, och I skolen intet ben sönderslå af thy.

47. Hela menigheten i Israel skall så göra.

48. Om någon främling bor när dig, och will hålla HERranom Passah, han omskäre allt det mankön är, sedan gånge härtill, att han detta gör, och ware såsom en inländsker; ty ingen oomskoren skall äta deraf.

49. Samma lagen ware dem inländska, och utländska, som bor ibland eder.

50. Och all Israels barn gjorde såsom HERren hade budit Mose och Aaron.

51. Och så förde HERren på en dag Israels barn utur Egypti land, med deras härar.

13. Capitlet.

Förstfödt helgas. Sötbröd bjudes. Josephs ben. Israels läger.

1. Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Helga mig allt förstfödt; det som allahanda moderlif öppnar när Israels barnom, både ibland menniskor och boskap; ty de äro min.

3. Då sade Mose till folket: Tänker uppå denna dagen, på hwilken I utgångne ären af Egypten, utu träldomens huse; att HERren hafwer eder hädan utfört med wäldiga hand; Derföre skall du icke äta surdeg.

4. I dag ären I utgångne i den månadenom Abib.

5. När nu HERren låter komma dig in uti de Cananeers, Hetheers, Amoreers, Heveers och Jebuseers land, hwilket han dina fäder sworit hafwer, att han wille gifwa dig ett land, der mjölk och hannog uti flyter; så skall du denna tjenstena hålla i denna månadenom.

6. I sju dagar skall du äta osyradt bröd, och på sjunde dagenom är HERrans högtid.

7. Derföre skall du i sju dagar äta osyradt bröd; så att när dig ingen surdeg, ej heller syradt bröd skall finnas i alla dina landsändar.

8. Och du skall säga dinom son på den tiden: Sådant hålle wi fördenskull, att HERren så hafwer gjort med oß, då wi drogom utur Egypten.

9. Derföre skall dig wara ett tecken i dine hand, och en åminnelse för din ögon; på det att HERrans lag skall wara i dinom mun, att HERren hafwer utfört dig af Egypten med wäldiga hand.

10. Derföre håll denna seden i sinom tid årliga.

11. När nu HERren hafwer låtit dig komma in uti de Cananeers land, såsom han dig och dina fäder sworit hafwer, och hafwer dig det gifwit;

12. Så skall du afskilja HERanom allt det som öppnar moderlifwet, och förstfödt är ibland boskapen; det som mankön är skall höra HERranom till.

13. Det förstfödda af åsnanom skall du lösa med ett får; om du icke löser det, så bryt halsen sönder på thy; men allt förstfödt af mennisko ibland din barn skall du lösa.

14. Och när ditt barn frågar dig i dag eller i morgon: Hwad är detta? skall du säga thy: HERren hafwer fört oß med wäldiga hand utur Egypten, ifrå träldomens huse.

15. Ty då Pharao war trög till att släppa oß, slog HERren allt det förstfödt war i Egypti lande, ifrå menniskones förstfödda, intill boskapens förstfödda: Derföre offrar jag HERranom allt det, som moderlifwet öppnar, det mankön är; och det som förstfödt är af min barn löser jag.

16. Och det skall wara dig för ett tecken i dine hand, och en åminnelse för din ögon, att HERren hafwer fört oß med wäldiga hand utur Egypten.

17. Då nu Pharao hade släppt folket, förde icke Gud dem på den wägen genom de Philisteers land, den genast war; ty han tänkte att folket måtte ångra sig, när de sågo örlig emot sig, och så omwända igen till Egypten.

18. Derföre förde han folket omkring på den wägen genom öknena åt röda hafwet; och Israels barn foro wäpnade utur Egypti lande.

19. Och Mose tog med sig Josephs ben; ty han hade tagit en ed af Israels barnom, och sagt: Gud warder eder sökandes, så förer min ben hädan med eder.

20. Så drogo de ut ifrå Succoth, och slogo deras lägre i Etam, närmast wid öknena.

21. Och HERren gick före dem om dagen uti en molnstod, på det han skulle föra dem den rätta wägen; och om nattena uti en eldstod, på det han skulle lysa dem; till att wandra både dag och natt.

22. Den molnstoden och eldstoden skiljdes intet ifrå folket.

14. Capitlet.

Pharao jagar efter. Folket bäfwar. Stoden skyddar. Hafwet delas.

1. Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Tala med Israels barn, och säg att de wända om, och slå deras lägre twärtemot den dalen Hyroth, emellan Migdol och hafwet, emot BaalZephon, och der twärtöfwer slå lägret wid hafwet.

3. Förty Pharao warder sägandes om Israels barn: De fara wille i landena; öknen hafwer beslutit dem.

4. Och jag will förstocka hans hjerta, att han skall jaga efter dem, och will winna pris på Pharao och alla hans magt; och de Egyptier skola förnimma, att jag är HERren. Och de gjorde så.

5. Och då det wardt sagdt för Konungenom i Egypten, att folket flydde, wardt hans och hans tjenares hjerta förwandladt emot folket, och sade: Hwi hafwom wi så gjort, att wi hafwom släppt Israel, att de icke skola tjena oß?

6. Och han gjorde redo sin wagn, och tog sitt folk med sig;

7. Och tog sexhundrade utwalda wagnar, och hwad der eljest war för wagnar i Egypten, och höfwitsmän öfwer allan sin här.

8. Ty HERren förstockade Pharaos hjerta, Konungens i Egypten, att han jagade efter Israels barn, hwilke dock woro genom höga hand utgångne.

9. Och de Egyptier jagade efter dem, och hinde dem der de sig lägrat hade wid hafwet, med hästar och wagnar och resenärer, och med all Pharaos här, uti den dalenom Hyroth, twärtemot BaalZephon.

10. Och då Pharao nalkades dem, hofwo Israels barn sin ögon upp, och si, de Egyptier kommo efter dem; och de fruktade sig storliga, och ropade till HERran;

11. Och sade till Mose: Woro icke grafwer i Egypten, att du måste bortföra os, att wi skulle dö i öknene? Hwi hafwer du så gjort oß, att du hafwer fört oß utur Egypten?

12. Är icke nu detta det, som wi sade dig i Egypten: Låt blifwa oß, att wi må tjena de Egyptier? Ty det woro oß ju bättre tjena de Egyptier, än dö i öknene.

13. Mose sade till folket: Frukter eder intet, står och ser till, hwilken en salighet HERren warder görandes i dag med eder; ty deßa Egyptier som I sen i dag, dem skolen I aldrig mera se i ewig tid.

14. HERren warder stridandes för eder, och I skolen stå stilla dertill.

15. HERren sade till Mose: Hwad ropar du till mig? Säg Israels barnom, att de draga fram.

16. Men du häf din staf upp, och räck dina hand öfwer hafwet, och skilj det åt, att Israels barn måga gå der midt igenom på det torra.

17. Si, jag will förstocka de Egyptiers hjerta, att de skola följa efter eder: Så will jag winna pris på Pharao, och alla hans magt, uppå hans wagnar och resenärer.

18. Och de Egyptier skola förnimma, att jag är HERren; när jag hafwer pris wunnit på Pharao och hans wagnar och resenärer.

19. Då upphof sig Guds Ängel, den som för Israels lägre gick och gaf sig bakom dem: Och molnstoden gaf sig ock utu deras ansigte, och gick bakom dem.

20. Och kom emellan de Egyptiers och Israels lägre; och det war ett mörkt moln, och upplyste nattena, så att deße och hine i den hela nattene icke kunde komma tillsamman.

21. Då nu Mose räckte sin hand öfwer hafwet, lät HERren drifwa det bort genom ett starkt östanwäder i den hela nattene, och gjorde hafwet torrt; och wattnet skiljdes åt.

22. Och Israels barn gingo derin, midt i hafwet på det torra; och wattnet war dem för en mur på den högra sidone, och den wenstra.

23. Och de Egyptier följde, och gingo in efter dem, alle Pharaos hästar och wagnar och resenärer, midt in i hafet.

24. Som nu morgonwäkten kom, såg HERren uppå de Egyptiers lägre utur eldstodene och molnena; och gjorde en förskräckelse i deras lägre;

25. Och stötte hjulen ifrå deras wagnar, och störte dem wäldeliga omkull. Då sade de Egyptier: Låt oß fly ifrån Israel; HERren strider för dem emot de Egyptier.

26. Men HERren sade till Mose: Räck ut dina hand öfwer hafwet, att wattnet igenfaller öfwer de Egyptier; öfwer deras wagnar och resenärer.

27. Då räckte Mose sina hand ut öfwer hafwet, och hafwet kom åter för morgonen i sin ström igen; och då de Egyptier flydde, mötte dem wattnet: Och HERren inhwärfde dem midt i hafwena.

28. Så att wattnet kom igen, och gick utöfwer wagnar och resenärer, och alla Pharaos magt, som dem efterföljt hade in i hafwet; så att icke en af dem blef igen.

29. Men Israels barn gingo torre midt igenom hafwet; och wattnet war dem för en mur på högra sidone, och den wenstra.

30. Och så halp HERren Israel på den dagenom ifrå de Egyptiers hand: Och de sågo de Egyptier döda på hafstrandene;

31. Och den stora hand, som HERren hade bewisat på de Egyptier. Och folket fruktade HERran, och trodde HERranom och hans tjenare Mose.

15. Capitlet.

Mose sång. Folkets första knorr. Wattnet sött. Guds löfte.

1. Då söng Mose och Israels barn HERranom denna wisona, och sade: Jag will sjunga HERranom; ty han hafwer ena härliga gerning gjort, häst och man hafwer han stört i hafwet.

2. HERren är min starkhet och lofsång, och är min salighet; han är min Gud, jag will ära honom; han är mins faders Gud, och jag will upphöja honom;

3. HERren är den rätte krigsmannen: HERre är hans Namn.

4. Pharaos wagnar och hans magt kastade han i hafwet; hans utkorade höfwitsmän äro fördränkte i röda hafwena.

5. Djupet hafwer öfwertäckt dem; och de föllo åt bottnen såsom stenar.

6. HERre, din högra hand gör stor under: HERre, din högra hand hafwer slagit fiendan.

7. Och med dine stora härlighet hafwer du förstört dina motståndare; ty när du lät utgå dina grymhet, förtärde hon dem såsom strå.

8. Genom ditt blåsande gåfwo sig wattnet upp, flytande wattnet stod ihop; djupen swallade ifrå hwartannat midt i hafwena.

9. Fienden sade: Jag will jaga efter dem, och gripa dem, och byta rof, och fläcka mitt mod på dem; jag will draga ut mitt swärd, och min hand skall förgöra dem.

10. Då blåste ditt wäder, och hafwet öfwertäckte dem; och de sönko ned såsom bly uti mägtig watten.

11. HERre, ho är din like ibland gudarna? Ho är dig lik, som är så härlig och helig, förfärlig, prislig och undergörandes?

12. Då du utsträckte dina hand, upswalg dem jorden.

13. Du hafwer i barmhertighet warit ledsagar åt dino folke, det du förloßat hafwer; och hafwer fört dem uti dine starkhet till dina helga boning.

14. Då folken det hörde, bäfwade de; på de Philisteer som ångest;

15. Då förfärades de Förstar i Edom, bäfwan kom öfwer de mägtiga i Moab; alle Canaans inbyggarr gåfwo sig.

16. Låt kalla förskräckelse öfwer dem, och fruktan, genom din stora arm, att de blifwa orörlige såsom stenar; tilldeß, HERre, ditt folk kommer igenom; tilldeß ditt folk igenomkommer, det du förswärat hafwer.

17. Led dem in, och plantera de på dins arwedels berge, hwilket du, HERre, till dina boning gjort hafwer; till din helgedom, HERre, det din hand beredt hafwer.

18. HERren warder rådandes i ewighet och utan ända.

19. Ty Pharao for in i hafwet med hästar och wagnar och resenärer, och HERren lät hafwet igenkalla öfwer dem; men Israels barn gingo torre midt igenom hafwet.

20. Och MirJam den Prophetißan, Aarons syster, tog ena trummo uti sina hand; och alla qwinnor följde henne efter i dans med trummor.

21. Och MirJam söng före dem: Låt oß sjunga HERranom, han hafwer gjort ena härliga gerning; man och häst hafwer han stört i hafwet.

22. Så lät Mose Israels barn draga ifrå röda hafwet, ut åt den öknen Sur: Och de wandrade tre dagar i öknene, och funno intet watten.

23. Då kommo de till Mara; men de kunde icke dricka det wattnet i Mara; ty det war mycket bittert; af hwilko det rummet heter Mara.

24. Der knorrade folket emot Mose, och sade: Hwad skole wi dricka?

25. Han ropade till HERran: och HERren wiste honom ett trä, det satte han i wattnet, och så wardt det sött. Der satte han dem före lag och rätt, och försökte dem;

26. Och han sade: Will du höra HERrans dins Guds röst, och göra hwad som rätt är för honom, och fatta hans bud i din öron, och hålla alla hans lag; så skall jag ingen den krankhet lägga uppå dig, som jag på de Egyptier lagt hafwer; ty jag är HERren din läkare.

27. Och de kommo till Elim, der woro tolf wattubrunnar, och sjutio palmträ; der lägrade sig sig wid wattnet.

16. Capitlet.

Folkets andra knorr. Åkerhöns. Man.

1. Från Elim drogo de, och som hela hopen Israels barn uti den öknena Sin, hwilken ligger emellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i den andra månadenom, sedan de utur Egypti land gångne woro.

2. Och hela menigheten af Israels barn knorrade emot Mose och Aaron uti öknene;

3. Och sade till dem: Gud gifwe, att wi hade dött uti Egypti lande genom HERrans hand, der wi såto wid köttgrytorna, och hade bröd nog till att äta; ty I hafwen fördenskull fört oß i denna öknena, att I skolen låta denna hela hopen dö af hunger.

4. Då sade HERren till Mose: Si, jag will låta regna eder bröd neder af himmelen; och folket skall gå ut och församla hwar dag så mycket som behöfwes, på det att jag må försöka, om de wilja wandra uti min lag eller ej.

5. På sjette dagenom skola de bereda sig till att församla dubbelt, öfwer det de dageliga pläga.

6. Mose och Aaron sade till Israels barn: Om aftonen skolen I förnimma, att HERren hafwer fört eder utur Egypti land.

7. Och om morgonen skolen I få se HERrans härlighet; ty han hafwer hört edor knorran emot HERran. Hwad äre wi, att I knorren emot oß?

8. Ytterligare sade Mose: HERren warder eder gifwandes om aftonen sött till att äta, och om morgonen bröd tillfyllest; derföre att HERren hafwer hört edor knorran, der I emot honom knorrat hafwen. Ty hwad äre wi? Edart knorrande är icke emot oß, utan emot HERran.

9. Och Mose sade till Aaron: Säg till hela menigheten af Israels barn: Går hitfram till HERran; ty han hafwer hört edor knorran.

10. Och då Aaron så sagt hade till hela menigheten af Israels barn, wände de sig emot öknena: Och si, HERrans härlighet syntes uti en sky.

11. Och HERren sade till Mose:

12. Jag hafwer hört att Israels barnas knorran; säg dem: Om aftonen skolen I hafwa sött till att äta, och om morgonen warda mättade af bröd; och skolen förnimma, att jag är HERren edar Gud.

13. Och om aftonen kommo åkerhöns upp, och öfwertäckte lägret: Och om morgonen låg dagg omkring lägret.

14. Och som daggen fallen war, si, då låg der något i öknene rundt och smått, såsom rimfrost på jordene.

15. Och då Israels barn sågo det, sade de till hwarannan: Detta är Man; ty de wißte icke hwad det war. Men Mose sade till dem: Det är det brödet, som HERren eder gifwit hafwer till att äta.

16. Det är det samma, om hwilket HERren budit hafwer: Hwar och en församle deraf så mycket han äter för sig; och tage ett gomer till hwart och ett hufwud, efter själarnas tal i deras tjäll.

17. Och Israels barn gjorde så, och församlade, den ene mycket, den andre litet.

18. Men då man mätte det ut med gomer, wardt dem, som mycket hade, intet öfwerlöpte, och dem som litet hade, fattades intet; utan hwar och en hade församlat så mycket, som han åt för sig.

19. Och Mose sade till dem: Ingen låte något qwart blifwa deraf till morgonen.

20. Men de hörde Mosen intet, utan somlige läto något qwart blifwa deraf intill morgonen; då wäxte der maskar uti, och wardt luktande: Och Mose blef wred uppå dem.

21. Så församlade de deraf hwar morgon så mycket, som hwar och en förmådde äta för sig; men när solen wardt het, så försmälte det.

22. Och på sjette dagenom församlade de dubbelt af det brödet, ju tu gomer för en. Och alle de öfwerste för menighetene kommo in, och förkunnade det Mose.

23. Och han sade till dem: Detta är det som HERren sagt hafwer: I morgon är Sabbath, den helga hwilan HERranom: Hwad I baka wiljen, det baker, och hwad I koka wiljen, det koker; men hwad öfwer är, det låter blifwa, att det warder förwaradt intill morgons.

24. Och de läto blifwat till morgonen, såsom Mose budit hade; då wardt det intet luktande, och ingen mask wardt derutinnan.

25. Då sade Mose: Äter det i dag; ty i dag är HERrans Sabbath; I warden i dag intet finnande på markene.

26. I sex dagar skolen I församlat; men sjunde dagen är Sabbath, på honom wardet det intet.

27. Men på sjunde dagenom gingo somlige ut af folket till att församla, och funno intet.

28. Då sade HERren till Mose: Huru länge wiljen I icke hålla min bud och lag?

29. Si, HERren hafwer gifwit eder Sabbath, och derföre hafwer han gifwit eder på sjette dagenom tweggedaga bröd: Så blifwe nu hwar och en hemma, och ingen gånge ut ifrå sitt rum på sjunde dagenom.

30. Så skonade då folket den sjunde dagen.

31. Och Israels hus kallade det Man: Och det war såsom corianderfrö och hwitt, och hade en smak såsom semla med hannog.

32. Och Mose sade: Detta är det som HERren budit hafwer: Uppfyll ett gomer deraf, till att förwara för edra efterkommande; på det man må se det bröd, der jag eder med spisat hafwer i öknene, då jag förde eder utur Egypti land.

33. Och Mose sade till Aaron: Tag ett käril och låt derin ett gomer fullt med Man; och förwara det inför HERranom till edra efterkommande.

34. Såsom HERren hade budit Mose, så lät Aaron förwara det der inför wittnesbördet.

35. Och Israels barn åto Man i fyratio år, intilldeß de kommo til det land, der de bo skulle: Allt intill gränsona på Canaans land åto de Man.

36. Och är gomer tiondeparten af ett epha.

17. Capitlet.

Folkets tredje knorr. Klippans watten. Amaleks strid.

1. Och hela menigheten af Israels barn drog ut af den öknene Sin deras dagsresor, såsom HERren befallde dem; och lägrade sig i Rephidim; der hade folket intet watten till att dricka.

2. Och de kifwade med Mose, och sade: Gifwer oß watten, att wi må dricka. Mose sade till dem: Hwi kifwen I med mig? Hwi försöken I HERran?

3. Då nu folket dersammastäds törste efter watten, knorrade de emot Mose, och sade: Hwi hafwer du låtit oß fara utur Egypten, på det att du oß, wår barn och boskap, skulle låta dör i törst?

4. Mose ropade till HERran, och sade: Huru skall jag göra med detta folket? Det fattas icke mycket, att de warda mig ännu stenande.

5. HERren sade till honom: Gack för folket, och tag några de äldsta af Israel med dig; och tag din staf i dina hand, med hwilkom du slog wattnet, och gack.

6. Si, jag will stå der före dig på ett hälleberg i Horeb; der skall du slå hälleberget, och der skall utlöpa watten, så att folket får dricka. Mose gjorde ock så för de äldsta af Israel.

7. Derföre kallar man det rummet Maßa och Meriba; för det Israels barnas kifs skull, och för det, att de försökte HERran, och sade: Är HERren med oß eller ej.

8. Då kom Amalek, och stridde emot Israel i Nephidim.

9. Och Mose sade till Josua: Utwälj oß män; far ut, och strid emot Amalek: I morgon will jag stå öfwerst på högenom, och hafwa Guds staf i mine hand.

10. Och Josua gjorde såsom Mose honom sade, att han stridde emot Amalek. Men Mose, och Aaron, och Hur stego upp öfwerst på högen.

11. Och så länge Mose upphöll sina händer, hade Israel öfwerhandena; men när han lät händerna ned, hade Amalek öfwerhandena.

12. Men Mose händer woro tunga, derföre togo de en sten, och lade under honom, att han satte sig deruppå. Aaron och Hur höllo under hans händer, hwar på sine sido; så wordo hans händer stadiga, intilldeß solen gick neder.

13. Och Josua nederlade Amalek, och hans folk, genom swärdsegg.

14. Och HERren sade till Mose: Skrif detta till en åtminnelse uti en bok, och befall det i Josua öron; ty jag skall förgöra Amalek undan himmelen, att man icke mer skall tänka uppå honom.

15. Och Mose byggde ett altare, och kallade det HERren Nißi,

16. Ty han sade: HERrans strid skall wara emot Amalek genom ena hand, under Guds beskärm ifrå barn intill barnabarn.

18. Capitlet.

Jethro kommer, prisar, råder.

1. Och då Jethro, Presten i Midian, Mose swär, hörde allt det Gud hade gjort med Mose och hans folk Israel, att HERren hade fört Israel utur Egypten;

2. Tog han Zipora, Mose hustru, den han hade tillbakasändt;

3. Samt med hennes twå söner; af hwilkom en het Gersom, ty han sade: Jag är worden en utländninge i främmande lande;

4. Och den andra Elieser, ty han sade: Mins faders Gud hafwer warit min hjelp, och hafwer frälst mig ifrå Pharaos swärde.

5. Då nu Jethro, Mose swär, och hans söner, och hans hustru, kommo till honom i öknene in på Guds berg, der han lägret uppslagit hade;

6. Lät han säga Mose: Jag Jethro, din swär, är kommen till dig; och din hustru, och både hennes söner med henne.

7. Då gick Mose ut emot honom, och böjde sig för honom, och kyßte honom. Och då de hade helsat hwarannan, gingo de in i tjället.

8. Då förtäljde Mose sinom swär allt det HERren hade gjort Pharao och de Egyptier, för Israels skull; och all den mödo, som de på wägenom haft hade, och att HERren hade hulpit dem.

9. Och Jethro fröjdade sig öfwer allt det goda, som HERren hade gjort Israel; att han hade frälst dem ifrå de Egyptiers hand.

10. Och Jethro sade: Lofwad ware HERren, den eder frälst hafwer ifrå de Egyptiers och Pharaos hand; den der kan frälsa sitt folk ifrå Egypti hand.

11. Nu wet jag, att HERren är större än alle gudar; derföre att de högmodeliga emot dem handlat hafwa.

12. Och Jethro, Mose swär, tog bränneoffer, och offrade det Gudi. Då kom Aaron, och alle de äldste i Israel, till att äta bröd för Gudi med Mose swär.

13. Den andra morgonen satte sig Mose till att döma folket; och folket stod omkring Mose ifrå morgonen intill aftonen.

14. Då hans swär såg allt det han gjorde med folkena, sade han: Hwad är det du gör med folkena? Hwi sitter du allena, och allt folket står omkring dig ifrå morgonen allt intill aftonen?

15. Mose swarade honom: Folket kommer till mig, och frågar Gud om råd;

16. Ty då de hafwa något att skaffa, komma de till mig, att jag skall döma emellan hwar och en, och hans nästa; och wisa dem Guds rätt, och hans lag.

17. Hans swär sade till honom: Det är icke godt som du gör.

18. Du gör owisliga; så ock folket, som med dig är: Detta ärendet är dig för swårt, du kan icke uträtta det allena.

19. Men hör mina röst; jag will gifwa dig råd, och Gud skall wara med dig: Sköt du folket inför Gud, och framsätt ärenden för Gudi;

20. Och förse dem med rätt och lag, att du wisar dem den wäg, der de uti wandra skola; och de gerningar, som de göra skola.

21. Men sök dig upp ibland allt folket redeliga män, de som frukta Gud; sannfärdiga, och de som hata girighetena: Dem sätt öfwer dem, somliga öfwer tusende, öfwer hundrade, öfwer femtio, och öfwer tio.

22. De som alltid måga döma folket; men när någon swår sak är, att de må hafwa henne inför dig, och de åtskilja alla de ringa saker; så warder det dig lättare, och de dragat med dig.

23. Om du det gör, kan du bestå hwad Gud dig bjuder; och allt detta folket kan gå hem till sitt igen med frid.

24. Mose hörde sins swärs röst, och gjorde allt, såsom han sade honom;

25. Och utwalde redeliga män utaf hela Israel, och gjorde dem till höfdingar öfwer folket; somliga öfwer tusende, öfwer hundrade, föwer femtio, och öfwer tio;

26. Att de alltid skulle döma folket; men hwad swåra saker woro, dem sköto de till Mose; och de ringa saker dömde de.

27. Och så lät Mose sin swär fara hem i sitt land igen.

19. Capitlet.

Förbundsens folk. Sinai brand.

1. Uti tredje månadenom, sedan Israels barn utgångne woro utur Egypti land, kommo de på denna dagen in uti den öknen Sinai;

2. Förty de woro utdragne ifrå Nephidim, och wille in uti den öknen Sinai, och lägrade sig der i öknene, twärtemot berget.

3. Och Mose steg upp till Gud. Och HERren ropade till honom af bergena, och sade: Detta skall du säga till Jacobs hus, och förkunna Israels barnom:

4. I hafwen sett hwad jag hafwer gjort de Egyptier; och huru jag hafwer burit eder på örnawingar, och tagit eder till mig.

5. Om I nu hören mina röst, och hållen mitt förbund, så skolen I wara min egendom för allt folk; ty hela jorden är min.

6. Och I skolen wara mig ett Presterligit Konungsrike, och ett heligt folk. Deße äro de ord, som du skall säga Israels barnom.

7. Mose kom, och sammankallade de äldsta i folket, och framsatte all deßa orden för dem, såsom HERren budit hade.

8. Och allt folket swarade tillsammans, och sade: Allt det HERren sagt hafwer, wilje wi göra. Och Mose sade folkens ord HERranom igen.

9. Och HERren sade till Mose: Si, jag will komma till dig uti en tjock molnsky, att folket skall höra min ord, som jag talar med dig, och tro dig ewärderliga. Och Mose förkunnade HERranom folkens ord.

10. HERren sade till Mose: Gack bort till folket, och helga dem i dag och i morgon, att de twå sin kläder:

11. Och äro redo på tredje dagen; ty på tredje dagen warder HERren nederstigandes uppå Sinai berg för allo folkena.

12. Och uppsätt tecken omkring folket, och säg till dem: Wakter eder, att I icke gån upp på berget, eller kommen wid ändan på thy; ty den som kommer wid berget, han skall döden dö.

13. Ingen hand skall komma wid honom, utan han skall warda stenad, eller med skott genomskjuten; ehwad det är djur eller menniska, skall det icke lefwa. När man hörer ett långsamt ljud, skola de gå intill berget.

14. Mose steg ned af berget till folket, och helgade dem, och de twådde sin kläder.

15. Och han sade till dem: Warer redo på tredje dagen; och ingen komme wid sina hustru.

16. Som nu den tredje dagen kom, och morgonen wardt, då hof sig upp ett dunder och ljungeld, och en tjock molnstod på bergena, och ett ljud af en ganska skarp basun: Och folket, som i lägret war, wardt förfäradt.

17. Och Mose förde folket utu lägret emot Gud; och de gingo in under berget.

18. Och hela Sinai berg dambade deraf, att HERren steg neder uppå det i eld: Och deß rök gick upp såsom röken af en ugn, så att hela berget bäfwade swårliga.

19. Och basunens ljud gick, och wardt ju starkare. Mose talade, och Gud swarade honom öfwerljudt.

20. Då nu HERren nederkommen war uppå Sinai berg ofwanuppå kullen, kallade HERren Mose upp på bergskullen: Och Mose steg ditupp.

21. Då sade HERren till honom: Gack neder, och betyga folkena, att de icke träda fram till HERran, att de skola se honom, och månge falla af dem.

22. Deßlikes Presterna, som nalkas HERranom, de skola ock helga sig, att HERren icke förgör dem.

23. Mose sade till HERran: Folket kan icke stiga upp på berget Sinai; ty du hafwer betygat oß, och sagt: Sätt tecken upp omkring berget, och helga det.

24. HERren sade till honom: Gack, stig ned; du och Aaron med dig skolen uppstiga. Men Presterna, och folket, skola icke träda intill, så att de uppstiga till HERran; på det han icke skulle förgöra dem.

25. Och Mose steg neder till folket, och sade dem detta.

20. Capitlet.

Tio Guds Bud. Tu altare.

1. Och Gud talade all deßa orden:

2. Jag är HERren din Gud, den dig utfört hafwer af Egypti lande, utu träldomens huse.

3. Du skall inga andra gudar hafwa jemte mig.

4. Du skall icke göra dig något beläte; ej heller eljest någon liknelse, antingen efter det ofwantill är i himlenom, eller efter det nedre är på jordene; ej heller efter det, som i wattnena är under jordene.

5. Bed icke till dem, och tjena dem icke; ty jag HERren din Gud, är en stark hämnare, den som söker fädernas mißgerning, inpå barnen, allt intill tredje och fjerde led, de som mig hata;

6. Och gör barmhertighet uppå mång tusende, som mig hafwa kär, och hålla min bud.

7. Du skall icke mißbruka HERrans dins Guds Namn; ty HERren skall icke låta honom blifwa ostraffad, som hans Namn mißbrukar.

8. Tänk uppå Sabbathsdagen, att du helgar honom.

9. Sex dagar skall du arbeta, och göra alla dina gerningar.

10. Men på sjunde dagenom är HERrans dins Guds Sabbath: Då skall du intet arbete göra, ej heller din son, ej heller din dotter, ej heller din tjenare, ej heller din tjenarinna, ej heller din ök, ej heller din främling, som innan din stadsport är.

11. Ty uti sex dagar hafwer HERren gjort himmel och jord, och hafwet, och hwad derinne är, och hwilade på sjunde dagenom. Derföre wälsignade HERren Sabbathsdagen, och helgade honom.

12. Du skall ära din fader och dina moder; på det du skall länge lefwa i landena, som HERren din Gud dig gifwa skall.

13. Du skall icke dräpa.

14. Du skall icke göra hor.

15. Du skall icke stjäla.

16. Du skall icke bära falskt wittnesbröd emot din nästa.

17. Du skall icke hafwa lust till dins nästas hus. Du skall icke begära dins nästas hustru, ej heller hans tjenare, eller hans tjenarinno, ej heller hans oxa, ej heller hans åsna, ej heller något, det din näste hafwer.

18. Och allt folket såg dundret och ljungelden, och basunens ljud, och berget rykandes; och fruktade sig och flydde, trädandes fjerran;

19. Och sade till Mose: Tala du med oß, wi wilje höra dertill; och låt icke Gud tala med oß, att wi icke skole dö.

20. Mose talade till folket: Frukter eder intet; ty Gud är kommen till att försöka eder; och att hans fruktan skall wara för edor ögon, att I icke synden.

21. Och folket trädde långt ifrå; men Mose gick in till mörkret, der Gud uti war.

22. Och HERren sade till honom: Så skall du säga Israels barnom: I hafwen sett, att jag af himmelen hafwer talat med eder.

23. Derföre skolen I ingen ting hålla lika wid mig: Silfwergudar och gyldene gudar skolen I icke göra eder.

24. Ett altare af jord gör mig, der du uppå ditt bränneoffer och tackoffer, din får och fä offra skall; ty på hwad rum jag stiftar mins Namns åminnelse, der will jag komma till dig, och wälsigna dig.

25. Och om du will göra mig ett stenaltare, skall du icke göra det af huggen sten; förty om du far deråt med din knif, så gör du det oskärdt.

26. Du skall ock icke uppstiga på trappor till mitt altare, att din stam icke skall der blifwa upptäckt.

21. Capitlet.

Trälar, dråp, trätor, oxe, grop.

1. Deße äro de rätter, som du skall ditt folk föregifwa:

2. Om du köper en Ebreisk träl, han skall tjena när dig i sex år: På sjunde årena skall han utgå fri och ledig.

3. Är han allena kommen, så skall han ock allena utgå: Är han kommen gifter, så skall hans hustru utgå med honom.

4. Hafwer hans herre gifwit honom hustru, och hon hafwer födt söner eller döttrar, så skall hustrun och barnen höra herranom till, och han skall gå allena ut.

5. Om trälen säger: Jag hafwer min herra, och min hustru, och min barn kär; jag will icke warda fri;

6. Så hafwe hans herra honom bort för gudarna, och hålle honom intill dörrena eller dörraträn; och borre honom igenom örat med en syl; och han ware hans träl ewärdeliga.

7. Om någor följer sina dotter till en trälinna, så skall hon icke utgå såsom trälar.

8. Behagar hon icke sinom herra, och han hafwer ingom förlofwat henne, han skall låta henne fri; men till främmande folk hafwer han ingen magt att sälja henne, efter han hafwer försmått henne.

9. Gifwer han henne sinom son, då skall han låta henne njuta dotters rätt.

10. Gifwer han honom ena andra så skall han icke förwägra deßo hennes kost, kläder och ägtenskapspligt.

11. Gör han icke denna tre stycken, så skall hon fri utgå, och intet betala.

12. Den som slår ena mennisko, så att hon dör, han skall döden dö.

13. Hafwer han det icke gjort med wilja, utan Gud hafwer låtit henne oförwarandes falla honom i händer, så skall jag sätta dig ett rum före, dit han fly skall.

14. Om någor går sin nästa efter med arghet, och dräper honom med försåt; den skall du taga ifrå mitt altare, så att man skall dräpa honom.

15. Den som sin fader eller moder slår, han skall döden dö.

16. Den som stjäl ena mennisko, och säljer henne, så att man finner honom dermed, han skall döden dö.

17. Den som bannar fader eller moder, han skall döden dö.

18. Der som någre män kifwa tillhopa, och den ene slår den andra med en sten, eller med näfwan, så att han icke dör, utan ligger på sängene;

19. Fås han wid, så att han utgår wid sin staf, så skall han, som slog honom, wara ursaker; undantagno, att han skall betala honom hwad han försummat hafwer, och gifwa honom hans läkarelön.

20. Den sin träl eller trälinno slår med en staf, så att han dör under hans händer, han skall lida der straff före.

21. Lefwer han öfwer en eller twå dagar, så skall han icke lida der straff före; ty det är hans penningar.

22. Om män kifwa tillhopa, och någondera stöter någon qwinno, som hafwandes är, så att henne förgås barn, och henne dock eljest intet skadar; så skall man näpsa honom till penningar, så mycket som qwinnones man honom pålägger; och skall det utgifwa efter mäklares känning.

23. Skadar henne något, då skall han gifwa själ för själ.

24. Öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot.

25. Brännande för brännande, får för får, blånad för blånad.

26. Den som slår sin träl eller trälinno i ögat, och förderfwar det, han skall låta dem fri lös för ögat.

27. Sammalunda om han slår sin träl eller trälinno en tand ut, skall han dem fri lös låta för tandena.

28. Om en oxe stångar en man eller qwinno, så att han dör, så skall man den oxan stena, och icke äta hans kött; och så är oxans herre ursaker.

29. War oxen tillförene wan att stångas, och hans herre är derom tillsagd, och han icke bewarade honom, och deröfwer dräper en man eller qwinno; så skall man stena den oxan, och hans herre skall dö.

30. Warda honom penningar pålagda, så skall han gifwa till att lösa sitt lif så mycket, som honom pålagdt warder.

31. Sammanlunda skall man ock med honom handla, om han en son eller dotter stångar.

32. Stångar han en träl, eller trälinno; så skall han gifwa deras herra tretio silfwerskiklar, och oxan skall man stena.

33. Om någor öppnar ena grop, eller gräfwer ena grop, och täcker hennne icke till, och en oxe eller åsne faller så deruti;

34. Då skall gropenas herra lösa det med penningar, och gifwa dem deß herra igen; men kroppen skall wara hans.

35. Om någors mans oxe stångar ens annars oxa, så att han dör; då skola de sälja den lefwande oxan, och byta penningarna, och deßlikes byta kroppen.

36. War det wetterligit, att oxen war tillförene wan att stångas, och hans herre icke bewarade honom; då skall han gifwa en oxa för den andra, och behålla kroppen.

22. Capitlet.

Tjufnad, handfång, lån, mökränkning, trolldom, enkor, panter, 2c.

1. Om någor stjäl en oxa eller ett får, och slagtar det, eller säljer, han skall igengifwa fem oxar för en oxa, och fyra får för ett får.

2. Om en tjuf beslagen warder, att han bryter sig in, och får hugg till döds; så skall ingen blodsrätt gå öfwer dråparen.

3. Men är solen öfwer honom uppgången, då skall man blodsrätten gå låta. En tjuf skall igen betala. Hafwer han intet, så skall man sälja honom, för hans tjufnad.

4. Finner man tjufnaden när honom lefwande, det ware sig oxe, åsne eller får, så skall han gifwa dubbelt igen.

5. Om någor gör skada på åker eller wingård, så att han låter sin boskap skada göra uti ens annars åker; han skall af det bästa i sin åker och wingård igen betala.

6. Om en eld uppkommer, och fänger i törne, så att skylarna eller säden, som ännu står, eller åkren uppbränd warder; det skall han betala igen, som elden släppt hafwer.

7. Om någor får sinom nästa penningar, eller tyg till att gömma och dem samma warder det stulet utu huset; finner man tjufwen, då skall han gifwa det twefaldt igen.

8. Finner man icke tjufwen, så skall man hafwa huswärden fram för gudarna; om han icke hafwer kommit sina hand wid sins nästas ting.

9. Och om en den andra skyller för någon orätt, ware sig om oxa, eller åsna, eller får, eller kläder, eller hwad som helst bortkommet är, då skall begges deras sak komma inför gudarna: Hwilken gudarne fördöma, han skall betala sinom nästa dubbelt igen.

10. Om någor sätter neder när sin nästa, åsna, eller oxa, eller får, eller hwad boskap det kan wara, och det dör, eller eljest får skada, eller warder honom bortdrifwet, så att ingen ser det;

11. Så skall det komma till en ed dem emellan wid HERran, att han icke hafwer låtit komma sina hand wid hans nästas ting. Och äganden skall den anamma, att hin icke skall gifwat igen.

12. Om en tjuf stjäl honom det ifrå, skall han då betala det ägandenom igen.

13. Warder det rifwet, skall han hafwa fram wittne deruppå, och så intet igengifwa.

14. Om någor lånar af sin nästa, och det warder förderfwadt, eller dör, så att deß herre der icke när är, då skall han gifwa det igen.

15. Är deß herre der när, då skall han icke gifwa det igen; medan han det för sina penningar lejt hafwer.

16. Om någor lockar ena jungfru, den ännu icke förlofwad är, och lägrar henne; han skall gifwa henne hennes morgongåfwor, och hafwa henne till hustru.

17. Om hennes fader försön honom henne, skall han då utgifwa penningar, så mycket som jungfruers morgongåfwor tillhörer.

18. En trollkona skall du icke låta lefwa.

19. Den som hafwer wärdskap med någon boskap, han skall döden dö.

20. Den som offrar gudom, utan HERranom allena, han ware förbannad.

21. Främlingar skall du icke beröfwa eller undertrycka; förty I hafwen ock warit främlingar i Egypti lande.

22. I skolen ingen enko och faderlös barn bedröfwa.

23. Bedröfwar du dem, så warda de ropande till mig, och jag skall höra deras rop;

24. Och min wrede skall förgrymma sig, så att jag dräper eder med swärd, och edra hustrur skola warda enkor, och edor barn faderlös.

25. När du lånar mino folke penningar, det fattigt är när dig, skall du icke hafwa dig så med honom som en ockrare, och intet ocker på honom bedrifwa.

26. När du tager en klädnad till pant af din nästa, skall du få honom det igen, förra än solen går ned.

27. Förty hans klädnad är hans huds endesta öfwertäckelse, der han uti sofwer. Ropar han till mig, så will jag höra honom; ty jag är barmhertig.

28. Gudarna skall du icke banna, och den öfwersta i ditt folk skall du icke lasta.

29. Din fyllelse och tårar skall du icke fördröja. Din första son skall du gifwa mig.

30. Så skall du ock göra med dinom oxa och får: I sju dagar låt det blifwa när sine moder; på åttonde dagenom skall du gifwa mig det.

31. I skolen wara ett heligt folk för mig; Derföre skolen I intet kött äta, det som på markene af djurom rifwet är; utan kasta det för hundarna.

23. Capitlet.

Lögn, owän, mutor, hwiloår, högtider, landsens gränsor.

1. Du skall icke tro lögnaktigt tal, så att du gör enom ogudaktigom bistånd, och warder ett wrångt wittne.

2. Du skall icke följa hopen efter till det ondt är; och icke swara för rätten, så att du efter hopen wiker ifrå det rätt är.

3. Du skall icke bepryda den fattiga i hans sak.

4. När du finner dins owäns oxa eler åsna, att han far will, så skall du ledan hem till honom igen.

5. När du finner hans åsna, som dig hatar, ligga under bördone, skall du icke låta honom ligga; utan hjelpa honom upp.

6. Du skall icke böja dins fattigas rätt i hans sak.

7. War fjerran ifrå falska saker. Den oskylidga och rättfärdiga skall du icke dräpa; ty jag gifwer ingom ogudaktigom rätt.

8. Du skall icke taga mutor; förty mutor förblinda de seende, och förwända de rättfärdigas saker.

9. Du skall icke undertrycka främlingar ty I hweten huru de främlingar i hjertat likar, efter I hafwen ock främlingar warit i Egypti lande.

10. I sex år skall du få ditt land, och insamla deß frukt.

11. På sjunde årena skall du låta det hwilas och ligga, att de fattige af ditt folk måga äta deraf: Och hwad öfwer blifwer, låt wilddjuren på markene äta det. Så skall du ock göra med dinom wingård och oljoberge.

12. I sex dagar skall du göra ditt arbete, men den sjunde dagen skall du skona; på det din oxe och åsne måga hwila sig, och dine tjenarinnos son, och främlingen wederqwicka sig.

13. Allt det jag eder sagt hafwer, det håller. Och andra gudars namn skolen I icke ihågkomma; och af edar mun skola de icke hörde warda.

14. I tre resor om året skolen I hålla mig högtid.

15. Nämliga de osyrade bröds högtid skall du hålla, att du i sju dagar osyradt bröd äter, såsom jag dig budit hafwer, i den tiden i Abibs månad; förty uti honom äst du utfaren utur Egyten; men kom icke med tomma händer fram för mig;

16. Och den högtiden, när du först begynner berga det du på markene fått hafwer; och insamlingens högtid i årsens utgång, när du ditt arbete utaf markene insamlat hafwer.

17. Tre resor om året skall allt det mankön är komma fram för HERran Gud.

18. Du skall icke offra mitt offers blod med surdeg; och mins högtides feta skall icke blifwa qwart intill morgonen.

19. Förstlingen af första frukten på dine mark skall du föra in uti HERrans dins Guds hus; och skall icke koka kidet, så länge det på sine moders mjölk är.

20. Si, jag sänder en Ängel framföre dig, den dig skall bewara på wägen, och föra dig till det rum, som jag beredt hafwer.

21. Derföre tag dig wara för hans ansigte, och hör hans röst, och förbittra honom icke; ty han skall icke skona eder, när I brottslige ären; och mitt Namn är i honom.

22. Hörer du hans röst, och gör allt det jag säger dig; så skall jag wara dina fiendars fiende, och dina moståndares motståndare.

23. När nu min Ängel går framföre dig, och förer dig till de Amoreer, Hetheer, Phereseer, Cananeer, Heveer, och Jebuseer, och jag förgör dem;

24. Då skall du icke tillbedja deras gudar, ej heller tjena dem, och icke göra såsom de göra; utan skall deras afgudar bortkasta, och sönderslå dem.

25. Men HERranom edrom Gud skolen I tjena, så skall han wälsigna ditt bröd och ditt watten; och skall alla krankhet taga dig ifrå.

26. Ingen ensam eller ofruktsam skall wara i dino lande; och jag skall låta dig blifwa gamlan.

27. Jag skall sända min förskräckelse framföre dig, och göre allt folk förtwifladt, dit du kommer; och skall låta alla dina fiendar komma på flyktena för dig.

28. Jag skall sända getingar framföre dig, som skola för dig utjaga de Heveer, Cananeer och Hetheer.

29. Jag skall icke utdrifwa dem på ett år för dig, att landet icke skall öde warda, och wilddjur föröka sig emot dig.

30. Tågliga skall jag drifwa dem ut för dig, intilldeß du må wäxa till, och besitta landet.

31. Och skall jag sätta ditt landmäre, det röda hafwet, till de Philisteers haf, och ifrån öknene allt intill älfwena; ty jag skall gifwa landsens inbyggare i dina hand, att du skall utdrifwa dem före dig.

32. Du skall intet förbund göra med dem; eller med deras gudar;

33. Utan låt icke bo dem i dino lande, att de icke komma dig till att synda emot mig; förty, om du tjenar deras gudar, kommer det dig till förargelse.

24. Capitlet.

Förbundsens bok, blod. Mose på Sinai.

1. Och till Mose sade han: Stig upp till HERran, du och Aaron, Nadab och Abihu, och de sjutio äldste i Israel, och tillbedjer fjerran.

2. Och Mose nalke sig allena intill HERran, och låt de andra intet nalkas; och folket komme ej heller med honom upp.

3. Mose kom, och förtäljde folkena all HERrans ord, och alla rätter: Då swarade allt folket med ena röst, och sade: All de ord, som HERren sagt hafwer, wilje wi göra.

4. Då skref Mose all HERrans ord, och stod om morgonen bittida upp, och byggde ett altare nedan wid berget, med tolf stodar, efter de tolf Israels slägter;

5. Och sände dit unga män af Israels barnom, att de skulle offra deruppå bränneoffer och tackoffer HERranom af stutar.

6. Och Mose tog hälftena af blodet, och lät det uti ett bäcken; den andra hälftena stänkte han uppå altaret;

7. Och tog förbundsens bok, och las henne för folksens öron. Och då de sade: Allt det HERren sagt hafwer, wilje wi göra och efterlyda:

8 Då tog Mose blodet, och stänkte folket dermed, och sade: Si, detta är förbundsens blod, hwilket HERren med eder gör öfwer all deßa orden.

9. Då stego Mose, Aaron, Nadab och Abihu, och de sjutio äldste af Israel upp;

10. Och sågo Israels Gud. Under hans fötter war såsom en skön saphir, och såsom en himmel, då han klar är.

11. Och han lät icke sina hand komma öfwer de yppersta af Israel. Och då de hade skådat Gud, åto de och drucko.

12. Och HERren sade till Mose: Kom upp till mig på berget, och blif der, att jag gifwer dig stentaflor, och lag, och budord, de jag skrifwit hafwer, hwilka du dem lära skall.

13. Då stod Mose upp, och hans tjenare Josua, och steg upppå Guds berg;

14. Och sade till de äldsta: Blifwer här, tilldeß wi komme igen till eder: Si, Aaron och Hur äro när eder; kommer någon sak på färde, den mån I hafwa inför dem.

15. Då nu Mose kom på berget, öfwertäckte en molnsky berget.

16. Och HERrans härlighet bodde uppå bergena Sinai, och öfwertäckte det med molnskyn i sex dagar: Och han kallade Mose på sjunde dagenom utu skynom.

17. Och HERrans härlighets anseende war såsom en förtärande eld öfwerst på bergena, för Israels barnom.

18. Och Mose gick midt in i skyn, och steg på berget; och blef uppå bergena i fyratio dagar, och fyratio nätter.

25. Capitlet.

Tabernaklets häfoffer, ark, nådastol, bord, ljusastaka.

1. Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Säg Israels barnom, att de gifwa mig ett häfoffer: Och tager det af hwar man, den som dertill ett friwilligt hjerta hafwer.

3. Och detta är häfoffret, som I skolen taga af dem: Guld, silfwer, koppar;

4. Gult silke, skarlakan, rosenrödt, hwitt twinnadt silke, getahår;

5. Rödlett wädurskinn, tackskinn, furoträ;

6. Oljo till lampor, speceri till smörjelse, och godt rökwerk;

7. Onichsten, och infattade stenar till lifkjortelen, och till skölden.

8. Och de skola göra mig en helgedom, att jag må bo ibland dem.

9. Efter som jag will wisa dig en eftersyn till tabernaklet, och till allt det som dertill hörer, så skolen I göra det.

10. Görer en ark af furoträ; halftredje aln skall wara längden, halfannor aln bredden, och halfannor aln höjden.

11. Och du skall bedraga honom med godt guld, innan och utan: Och gör en gyldene krans ofwan omkring.

12. Och gjut fyra ringar af guld, dem skall du sätta i alla fyra hörnen; så att twå ringar äro på den ena sidone, och twå på den andra sidone.

13. Och gör stänger af furoträ, och bedrag dem med guld;

14. Och stick dem in i ringarna på sidone af arken, att man må bära honom dermed.

15. Och skola de blifwa i ringomen, och icke warda utdragna.

16. Och du skall lägga uti arken det wittnesbörd, som jag skall få dig.

17. Du skall ock göra en nådastol af klart guld; halftredje aln skall wara längden på honom, och halfannor aln bredden.

18. Och du skall göra twå Cherubim af tätt guld, på båda ändarna af nådastolenom;

19. Så att en Cherub är på denna ändanom, den andra på den andra ändanom: Och alltså äro twå Cherubim på nådastolens ändom.

20. Och de Cherubim skola utsträcka sina wingar ofwan öfwer, så att de öfwertäcka nådastolen med sina wingar, och hwarsannars anlete stå emot hwartannat; och deras anlete skola se uppå nådastolen.

21. Och du skall sätta nådastolen ofwanuppå arken; och lägga i arken det wittnesbörd, som jag skall få dig.

22. Och dädan will jag betyga dig, och tala med dig, nämliga utaf nådastolenom, emellan de twå Cherubim, som äro uppå wittnesbördsens ark, allt det som jag will befalla dig till Israels barn.

23. Du skall ock göra ett bord af furoträ: Twå alnar skall deß längd wara, och en aln bredden, och halfannor aln höjden.

24. Och du skall bedraga det med klart guld, och göra en gyldene krans omkring det;

25. Och ena listo omkring, en hand bredt hög, och en gyldene krans omkring listona.

26. Och du skall göra der fyra gyldene ringar till, uppå de fyra hörnen på deß fyra fötter.

27. Hardt under listone skola ringarna wara, att man må stinga stänger derin, och bära bordet.

28. Och du skall göra stängerna af furoträ, och bedraga dem med guld, att bordet må dermed warda buret.

29. Du skall ock göra deß fat, skedar, kannor, skålar, af klart guld, att man dermed ut och in skänker.

30. Och skall du alltid lägga skådobröd fram för mig på bordet.

31. Du skall ock göra en ljusastaka af klart tätt guld; läggen deruppå skall wara med rör, skålar, knöpar och blommor.

32. Hwar och en rör skall hafwa tre skålar, såsom mandelnötter, knöpar och blommor. Detta skola wara de sex rör, som utgå af ljusastakanom.

34. Men läggen af ljusastakanom skall hafwa fyra skålar, och dertill knöpar och blommor.

35. Och ju en knöp under twå rör af de sex, som gå utaf ljusastakanom.

36. Ty både knöpar och rör skola gå derutaf; och alltsamman klart tätt guld.

37. Och du skall göra sju lampor ofwanuppå, så att de lysa emot hwarandra;

38. Och ljusanäpor, och släcketyg, allt af klart guld.

39. Utaf en centener klart guld skall du göra honom, med all deße tyg.

40. Och se till, att du allt gör efter den eftersyn, som du på bergena sett hafwer.

26. Capitlet.

Tabernaklets byggnad och delar.

1. Tabernaklet skall du göra af tio tapeter, af hwitt twinnadt silke, af gult silke, af skarlakan och rosenrödt: Cherubim skall du göra deruppå konsteliga.

2. Längden på hwart tapetet skall wara åtta och tjugu alnar, bredden fyra alnar; och skola alla tio wara eus.

3. Och skola ju wara fem tillhopafogd, det ena wid det andra.

4. Och du skall göra lyckor af gult silke, allestädes på stadet på tapeten, att de måga tillhopafogas, att ju tu och tu på sitt stad kunna tillsammanfästas;

5. Femtio lyckor på hwart tapetet, att det ena må fästas wid det andra.

6. Och du skall göra femtio gyldene häfte, der man de tapeter med tillsammanknäpper, det ena wid det andra, tilldeß det blifwer ett tabernakel.

7. Du skall ock göra ellofwa tapeter af getahår, till öfwertäckelse öfwer tabernaklet.

8. Längden af hwart tapetet skall wara tretio alnar, bredden fyra alnar; och skola alla ellofwa wara lika stor.

9. Fem skall du med hwartannat tillhopafoga, och sedan ser tillhopa med hwartannat, så att du gör det sjette tapetet dubbelt frammanför tabernaklet.

10. Och du skall göra femtio lyckor på stadet, af hwart tapetet, att de måga tillhopaknäppas med hwartannat.

11. Och skall du göra femtio kopparhäkte, och knäppa häkten in uti lyckorna, att tapeten tillsammanfogas, och warda en täckelse.

12. Men det öfwer är i längdene af tapeten på tabernaklet, skall du hälftena låta hänga utöfwer tabernaklet;

13. På båda sidor en aln långt; så att det öfwer är, blifwer på sidomen af tabernaklet och betäcker det på båda sidor.

14. Utöfwer denna täckelse skall du göra en annor öfwertäckelse af rödlett wädurskinn; och dertill en öfwertäckelse af tackskinn.

15. Du skall ock göra bräder till tabernaklet, af furoträ, hwilka stå skola.

16. Tio alnar långt skall hwart brädet wara, och halfannor aln bredt.

17. Twå nåckor skall hwart brädet hafwa, så att det ena må sättas wid det andra: Alltså skall du göra all bräden till tabernaklet.

18. Tjugu af dem skola stå söder.

19. De skola hafwa fyratio silfwerfötter nedan under, ju twå fötter under hwart brädet på sina twå nåckor.

20. Sammalunda på den andra sidone, norrut, skola ock stå tjugu bräder;

21. Och fyratio silfwerfötter, ju twå fötter under hwart brädet.

22. Men bak i tabernaklet, westerut, skall du göra sex bräder;

23. Dertill tu bräder bak i de tu hörnen af tabernaklet;

24. Så att hwartdera af de tu bräden lagar sig med sitt hörnebräde ifrå nedan allt uppåt, och komma ofwan tillika tillhopa med en krampo;

25. Så att det äro åtta bräder med deras silfwerfötter, hwilke skola wara sexton; ju twå under ett bräde.

26. Och du skall göra skottstänger af furoträ, fem till de bräden, som äro på den ena sidone i tabernaklet;

27. Och fem till de bräden, som äro på den andra sidone i tabernaklet och fem till de bräden bak i tabernaklet, westerut.

28. Och du skall skjuta medelstången midt öfwer bräden utåt, och fatta dem alla tillhopa ifrå den ena ändan till den andra.

29. Och skall du bedraga bräden med guld, och ringarna på dem göra af guld, att man skjuter stängerna derin: Och stängerna skall du bedraga med guld.

30. Och så skall du nu göra tabernaklet, efter det sättet, som du sett hafwer på bergena.

31. Och du skall göra en förlåt af gult silke, skarlakan, och rosenrödt, och twinnadt hwitt silke: Och du skall göra Cherubim deruppå konsteliga.

32. Och du skall hänga det på fyra stolpar af furoträ, de som bedragne äro med guld, och hafwa gyldene knappar, och fyra silfwerfötter.

33. Och skall du knäppa förlåten derintill med häkter, och sätta wittnesbördsens ark innanför förlåten, att han är eder en åtskilnad emellan det helga, och det aldrahelgasta.

34. Och du skall sätta nådastolen på wittnesbrödsens ark, uti det aldrahelgasta.

35. Men bordet sätt utanför förlåten, och ljusastakan twärtöfwer emot bordet, söderut i tabernaklet, så att bordet står norrut.

36. Och skall du göra ett kläde i tabernaklets dörr, wirkadt med gult silke, rosenrödt, skarlakan, och hwitt twinnadt silke.

37. Och skall du göra fem stolpar till det samma klädet af furoträ, öfwerdragna med guld; med gyldene knappar; och du skall gjuta dem fem kopparfötter.

27. Capitlet.

Kopparaltaret, gården, lysoljan.

1. Och du skall göra ett altare af furoträ, fem alnar långt och bredt, så att det warder rätt fyrakant, och tre alnar högt.

2. Horn skall du göra på alla fyra hörnen, och du skall öfwerdraga det med koppar.

3. Gör ock askokäril, skoflar, bäcken, gafflar, kolpannor: Allt det dertill hörer skall du göra af koppar.

4. Du skall ock göra ett galler, såsom ett nät, af koppar, och fyra kopparringar på deß fyra hörn.

5. Du skall ock görat ifrå nedan uppåt kringom altaret, så att gallret räcker midt uppå altaret.

6. Och skall du göra stänger till altaret af furoträ, öfwerdragna med koppar.

7. Och skall du stinga stängerna in i ringarna, så att stängerna äro på båda sidor af altaret, der man må bära det med.

8. Och skall du så görat af bräder att det blifwer ihålt, såsom dig på berget wist är.

9. Du skall ock göra en gård till tabernaklet; en bonad af hwitt twinnadt silke, på den ena sidon, hundrade alnar lång söderut;

10. Och tjugu stolpar på tjugu kopparfötter; och deras knappar med deras gjordar af silfwer.

11. Sammalunda ock norrupppå en bonad, hundrade alnar lång; tjugu stolpar på tjugu kopparfötter, och deras knappar med deras gjordar af silfwer.

12. Men westerut öfwer gårdsens bredd skall wara en bonad, femtio alnar lång; tio stolpar på tio fötter.

13. Österut öfwer gårdsens bredd skall wara femtio alnar;

14. Så att bonaden hafwer på ene sidone femton alnar; dertill tre stolpar på tre fötter;

15. Och femton alnar på den andra sidone; dertill tre stolpar på tre fötter.

16. Men i gårdsens ingång skall wara ett kläde, tjugu alnar bredt, stickadt med gult silke, skarlakan, rosenrödt och hwitt twinnadt silke; dertill fyra stolpar på deras fyra fötter.

17. Alle stolparna kringom gården skola hafwa silfwergjordar, och silfwerknappar, och kopparfötter.

18. Och längden på gården skall wara hundrade alnar, bredden femtio, höjden fem alnar, af hwitt twinnadt silke, och deras fötter skola wara af koppar.

19. Och allt det som tabernaklet tillhörer till allahanda ämbete, och alle deß pålar, och alle gårdsens pålar, skola wara af koppar.

20. Bjud Israels barnom, att de bära till dig den aldraklaresta oljo stött af oljoträ, till lysning; att man alltid deraf låter i lamporna;

21. Uti wittnesbördsens tabernakel utanför förlåten, som hänger för wittnesbördet. Och Aaron med hans söner skola detta sköta, ifrå morgonen allt intill aftonen för HERranom. Det skall wara eder en ewig sed intill edra efterkommande, ibland Israels barn.

28. Capitlet.

Aarons och sönernas kläder.

1. Och du skall taga till dig din broder Aaron, och hans söner utaf Israels barnom, att han skall wara min Prest, nämliga Aaron och hans söner, Nadab, Abihu, Eleazar och Ithamar.

2. Och du skall göra dinom broder Aaron helig kläder, som äro härlig och skön.

3. Och du skall tala med allom dem, som ett wist hjerta hafwa, de jag med wishetens anda uppfyllt hafwer, att de göra kläder åt Aaron till hans wigelse, att han blifwer min Prest.

4. Och deße äro kläden, som de göra skola: Sköld, lifkjortel, silkeskjortel, trång kjortel, hatt och bälte: Alltså skola de göra dinom broder Aaron, och hans söner, helig kläder, att han skall wara min Prest.

5. Dertill skola de taga guld, gult silke, skarlakan, rosenrödt och hwitt silke.

6. Lifkjortelen skola de göra af guld, gult silke, skarlakan, rosenrödt och twinnadt hwitt silke, konsteliga;

7. Att han warder sammanfogd på båda axlar, och tillhopabunden på båda sidor.

8. Och hans bälte deröfwer skall wara af samma konst och werk; af guld, gult silke, skarlakan, rosenrödt, och twinnadt hwitt silke.

9. Och du skall taga twå onichinerstenar, och grafwa deruppå Israels söners namn;

10. På hwardera sex namn, efter som de äro gamle till.

11. Det skall du beställa med de stensnidare, som grafwa insegler, så att de warda infattade i guld.

12. Och du skall fästa dem uppå axlarna på lifkjortelen, att de äro åminnelsestenar för Israels barn, att Aaron drager deras namn på båda sina axlar, till åminnelse för HERranom.

13. Och du skall göra gyldene spänne;

14. Och twå kedjor af klart guld, som uppåt gå skola, dem skall du fästa uti spännen.

15. Ämbetsskölden skall du göra efter konst, såsom lifkjortelen, af guld, gult silke, skarlakan, rosenrödt, och twinnadt hwitt silke.

16. Fyrahörnad skall han wara, och twefald: En hand bredt skall wara hans längd, och en hand bredt hans bredd.

17. Och du skall uppfyllat med fyra rader af stenar. Den första raden skall wara en sardius, topaz, smaragd;

18. Den andra, en rubin, saphir, diamant;

19. Den tredje, en lyncurer, achat, amethist;

20. Den fjerde, en turkos, onich, jaspis. Uti guld skola de satte warda på alla rader;

21. Och skola stå efter de tolf Israels söners namn, utgrafne af stensnidare, hwardera med sitt namn, efter de tolf slägten.

22. Och du skall göra kedjor till skölden, som nederåt gå, af klart guld;

23. Och twå gyldene ringar, så att du fäster de twå ringar wid de tu hörnen af skölden.

24. Och låt komma de twå gyldene kedjorna in uti de twå ringarna;

25. Men de twå ändarna af de twå kedjor skall du låta komma in uti de tu spännen, och fästa dem på axlarna af lifkjortelen emot hwarannat.

26. Och du skall göra twå andra gyldene ringar, och fästa dem wid de andra tu hörnen af skölden, nämliga till sina bredd, der de utanpå lifkjortelen med hänga;

27. Och skall åter göra twå gyldene ringar, och fästa dem emot hwarannan utantill, nedre på de tu hörnen af lifkjortelen, der som lifkjortelen kommer tillhopa.

28. Och man skall tillhopaknäppa skölden med sina ringar med ett gult snöre intill lifkjortelens ringar, så att han ligger hardt inpå lifkjortelen, och skölden icke loßnar ifrå lifkjortelen.

29. Så skall Aaron bära Israels barnas namn uti ämbetssköldenom på sitt hjerta, när han går in uti det helga; till en åminnelse för HERranom alltid.

30. Och du skall låta Ljus och Fullkomlighet i ämbetsskölden, att de blifwa på Aarons hjerta, när han ingår för HERranom; och bär Israels barnas ämbete på sino hjerta för HERranom alltid.

31. Du skall ock göra under lifkjortelen en silkeskjortel, allsamman af gult silke.

32. Och öfwerst midt på honom skall wara ett halssmog; och en borda omkring halssmoget tillhopafållad, att det icke söndergår.

33. Och nedanpå hans fåll skall du göra såsom granataäple af gult silke, skarlakan, rosenrödt, allt omkring, och emellan dem gyldene bjellror, och allt omkring.

34. Så att der är en gyldene bjellra, och dernäst ett granataäple, och åter en gyldene bjellra med ett granataäple, allt omkring på fållen af samma silkeskjortel.

35. Och Aaron skall hafwa honom uppå, när han tjenar, så att man hörer klanget af honom, när han ut och in går uti det helga för HERranom, på det att han icke skall dö.

36. Du skall ock göra ett ännespann af klart guld, och grafwa deruti, efter stensnidarekonst: HERRANS HELIGHET.

37. Och du skall fästa det på hatten, framman i ännet på Aaron, med ett gult snöre.

38. Och det skall wara i Aarons änne, så att Aaron bär deß helgas brist, som Israels barn helga i allom sinom gåfwom och helgedom. Och det skall alltid wara på hans änne, att han skall försona dem för HERranom.

39. Du skall ock göra en trång kjortel af hwitt silke, och en hatt af hwitt silke, och ett stickadt bälte.

40. Och till Aarons söner skall du göra kjortlar, bälte och hufwor, som äro härlig och skön; och skall kläda dem uppå din broder Aaron med hans söner;

41. Och skall smörja dem , och fylla deras händer, och wiga dem, att de blifwa mine Prester;

42. Och skall göra dem linnen nederkläder, till att skyla blygdenes kött, ifrå ländene allt ned på låren.

43. Och Aaron med hans söner skola hafwa dem uppå, när de gå in uti wittnesbördsens tabernakel, eller fram till altaret, till att tjena uti thy helga, på det att de icke umgälla deras mißgerning, och måste dö. Det skall wara honom, och hans säd efter honom, ett ewigt sätt.

29. Capitlet.

Aarons wigning, del. Bränneoffers lag. Guds helighet.

1. Detta måste du ock göra dem, att de skola warda mig wigde till Prester. Tag en ungan stut, och twå wädrar utan wank.

2. Osyradt bröd och osyrade kakor, blandade med oljo, och osyrade tunnkakor, smorda med oljo; af hwetemjöl skall du allt görat;

3. Och skall läggat uti en korg, och uti korgenom bära det fram, samt med stutenom, och de twå wädrarna.

4. Och du skall hafwa Aaron och hans söner fram för dörrena af wittnesbördsens tabernakel, och twå dem med watten;

5. Och taga kläden, och kläda uppå Aaron den trånga kjortelen, och den silkeskjortelen, och lifkjortelen, och skölden till lifkjortelen, och skall begjorda honom utanuppå lifkjortelen;

6. Och sätta hatten uppå hans hufwud, och den helga kronona uppå hatten;

7. Och skall taga smörjooljo, och gjuta uppå hans hufwud och smörja honom.

8. Och hans söner skall du ock hafwa fram, och kläda uppå dem den trånga kjortelen.

9. Och begjorda både Aaron och dem med bälter, och binda hufworna på dem, att de skola hafwa Presterskapet till ett ewigt sätt. Och du skall fylla händerna uppå Aaron och hans söner;

10. Och skall hafwa stuten fram för dörrena af wittnesbördsens tabernakel. Och Aaron med hans söner skola lägga sina händer på hufwudet af stutenom.

11. Och du skall slagta stuten för HERranom, inför dörrena af wittnesbördsens tabernakel;

12. Och skall taga af hans blod, och stryka uppå altarens horn med ditt finger, och allt det andra blodet kasta neder på bottnen till altaret;

13. Och skall taga allt det feta, som är på tarmarna, och det nätet öfwer lefrena, och båda njurarna, med det feta, som derpå är, och skall bränna det upp på altarena.

14. Men stutens kött, hudena och gåret, skall du uppbränna med eld utanför lägret; ty det är ett syndoffer.

15. Men den ena wäduren skall du taga; och Aaron med hans söner skola lägga deras händer på hans hufwud.

16. Sedan skall du slagta honom, och taga hans blod, och stänka uppå altaret allt omkring.

17. Men wäduren skall du hugga i stycker, och twå hans inelfwer och fötter, och skall lägga det på hans stycker och hufwud;

18. Och bränna upp allan wäduren på altaret; ty det är ett bränneoffer HERranom, en söt lukt HERranom.

19. Den andra wäduren skall du taga; och Aaron med hans söner skola lägga sina händer på hans hufwud;

20. Och skall slagtan, och taga af hans blod, och stryka på högra örnatimpen af Aaron och hans söner, och uppå tumman af deras högra hand, och på största tån af deras högra fot, och skall stänka blodet på altaret allt omkring;

21. Och skall taga blodet på altarena, och smörjoljo, och stänka på Aaron och hans kläder; så warder han och hans kläder, hans söner och deras kläder wigd.

22. Sedan skall du taga det feta af wäduren, stjerten, och det feta, som är på inelfwen, nätet, som är öfwer lefrena, och båda njurarna med det feta, som deröfwer är, och den högra bogen; ty det är fyllelsens wädur;

23. Och ett bröd, och en oljokako, och en tunnkako, utu korgenom, der det osyrade brödet i är, den för HERranom står.

24. Och lägg allt detta på Aarons och hans söners händer; och wefta det HERranom.

25. Och så skall du taga det utaf deras händer, och bränn det upp på altarena för ett bränneoffer, till en söt lukt för HERRanom; ty det är HERrans offer.

26. Och du skall taga bröstet af fyllelsens wädur Aarons, och skall wefta det för HERraom; det skall wara din del;

27. Och skall alltså helga weftebrödet och häfwobogarna, som weftade och häfne äro af fyllelsens wädur, Aarons och hans söners.

28. Och det skall wara Aarons och hans söners, till ett ewigt sätt af Israels barnom; ty det är ett häfoffer; och häfoffren skola höra HERranom till af Israels barnom i deras tackoffer och häfoffer.

29. Men Aarons helga kläder skola hans söner hafwa efter honom, att de derutinnan skola warda smorde, och deras händer fyllda.

30. Hwilken af hans söner warder Prest i hans stad, han skall kläda dem uppå i sju dagar, att han skall gå in uti wittnesbördsens tabernakel, till att tjena uti de helga.

31. Du skall ock taga fyllelsens wädur, och koka hans kött på heligt rum.

32. Och Aaron med hans söner skola äta af samma wädurs kötte, med brödet, som i korgenom är, inför dörrena af wittnesbördsens tabernakel.

33. Ty en försoning är dermed skedd, till att fylla deras händer, att de skola wigde warda. Ingen annar skall ätat; ty det är heligt.

34. Om något öfwerblifwer af fyllelsens kötte, och af brödena intill morgonen, det skall du uppbränna på elde, och icke låta ätat; ty det är heligt.

35. Och alltså skall du göra med Aaron och hans söner, såsom jag hafwer budit dig. I sju dagar skall du fylla deras händer;

36. Och hwar dag slagta en stut, till ett syndoffer till försoning; och skall skära altaret, när du försonar det, och skall smörja det, att det skall blifwa wigdt.

37. I sju dagar skall du försona och wiga altaret, att det skall wara deß aldrahelgestas altare. Ho som will komma wid altaret, han skall wara wigd.

38. Och detta skall du göra med altaret: Tu lamb årsgammal skall du hwar dag offra deruppå:

39. Ett lamb om morgonen, det andra om aftonen;

40. Och till ett lamb en tiung semlomjöl, blandadt med en fjerding af ett hin stött oljo; och en fjerding af ett hin win till drickoffer.

41. Med det andra lambet, om aftonen, skall du göra såsom med morgonens spisoffer och drickoffer, till en söt lukt HERranom af offrena.

42. Detta är det dageliga bränneoffret intill edra efterkommande, för dörrene af wittnesbördsens tabernakel för HERranom, der jag eder betyga, och med dig tala will.

43. Der will jag Israels barnom betygad och helgad warda i mine härlighet;

44. Och wil helga wittnesbördsens tabernakel med altarena, och wiga Aaron med hans söner mig till Prester;

45. Och will bo ibland Israels barn, och wara deras Gud;

46. Att de weta skola, att jag är HERren deras Gud, som dem förde utur Egypti land, att jag skulle bo ibland dem; Jag HERren deras Gud.

30. Capitlet.

Rökaltaret, försoningssikel, twättekaret, smörjooljan, rökwerket.

1. Du skall ock göra ett rökaltare till rökning, af furoträ;

2. En aln långt och bredt, rätt fyrakant, och twå alnar högt, med sin horn;

3. Och skall öfwerdraga det med klart guld, deß tak, och deß wäggar allt omkring, och deß horn; och skall göra en krans af guld deromkring;

4. Och twå gyldene ringar under kransen på båda sidor, att man må sätta der stänger uti, och bärat dermed.

5. Stängerna skall du ock göra af furoträ, och med guld öfwerdraga dem;

6. Och skall sätta det inför förlåten, som hänger för wittnesbördsens ark, och för nådastolen, som är på wittnesbördet: Dädan will jag betyga dig.

7. Och Aaron skall derpå röka godt rökwerk hwar morgon, när han reder lamporna till.

8. Sammalunda när han upptänder lamporna om aftonen, skall han ock röka sådana rök. Det skall wara den dageliga röken för HERranom när edra efterkommande.

9. I skolen ingen främmande rök göra deruppå, och intet bränneoffer, ej heller spisoffer, och intet drickoffer offra deruppå.

10. Och Aaron skall på deß horn försona en tid om året, med syndoffrens blod till försoning. Sådana försoning skall ske en gång årliga när edra efterkommande; ty det är HERranom det aldrahelgasta.

11. Och HERren talade med Mose, och sade:

12. När du räknar hufwuden af Israels barn, då skall hwar och en gifwa HERranom försoning för sina själ, på det dem icke skall wederfaras en plåga, när de räknade warda.

13. Och skall hwar och en, som med är i talet, gifwa en half sikel, efter helgedomens sikel. En sikel gäller tjugu gera. Sådana half sikel skall wara HERrans häfoffer.

14. Den som i talet är ifrå tjugu år och derutöfwer, han skall gifwa HERranom häfoffer.

15. Den rike skall icke mer gifwa, och den fattige icke mindre, i dem halfwa siklenom, som man gifwer HERranom till ett häfoffer, för deras själars försoning.

16. Och du skall sådana försoningspenningar taga af Israels barnom, och lägga dem till Guds tjenste i wittnesbördsens tabernakel, så att det är Israels barnom en åminnelse för HERranom, att han låter försona sig öfwer deras själar.

17. Och HERren talade med Mose, och sade:

18. Du skall ock gör ett twättekar af koppar med en kopparfot, till att twå utaf; och skall sätta det emellan wittnesbördsens tabernakel och altaret, och låta der watten uti;

19. Att Aaron och hans söner twå deras händer och fötter derutur.

20. När de gå in uti wittnesbördsens tabernakel, skola de twätta sig med watten, att de icke måga dö; eller då de nalkas till altaret, till att tjena HERranom med rökoffer.

21. De skola twätta sina händer och fötter, på det att de icke skola dö. Det skall dem ett ewigt sätt wara, honom och hans säd i deras efterkommandom.

22. Och HERren talade med Mose, och sade:

23. Tag dig aldrabästa speceri, aldraädlesta myrrham, femhundrade siklar, och canel halft så mycket, femtio och tuhundrad, och calamus deßlikes femtio och tuhundrad.

24. Och casia femhundrad, efter helgedomens sikel; och oljo af oljoträ ett hin;

25. Och gör en helig smörjoljo efter apothekarekonst.

26. Och du skall dermed smörja wittnesbördsens tabernakel; wittnesbördsens ark;

27. Bordet med all sin tyg; ljusastakan med sin tyg; rökaltaret;

28. Bränneoffersaltaret med all sin tyg; och twättekaret med sin fot;

29. Och skall alltså wiga dem, att de blifwa det aldrahelgasta; ty den som will komma derwid, han måste wara wigd.

30. Aaron och hans söner skall du ock smörja, och wiga dem mig till Prester.

31. Och du skall tala med Israels barn, och säga: Denna oljan skall wara mig en helig smörjelse när edra efterkommande.

32. På menniskokropp skall hon icke gjuten warda, och skall ej heller någon sådana göras; ty hon är helig, derföre skall hon wara eder helig.

33. Den som gör en sådana, eller gifwer enom androm deraf, han skall utrotad warda utu sitt folk.

34. Och HERren sade till Mose: Tag dig speceri, balsam, stacten, galban, och rent rökelse, så mycket af det ena som af det andra;

35. Och gör der rökwerk af efter apothekarekonst bemängdt, så att det är klart till helighet.

36. Och stöt det till pulver, och du skall lägga det inför wittnesbördet, in uti wittnesbördsens tabernakel; dädan jag dig betyga skall. Det skall wara eder det aldrahelgasta.

37. Och ett sådant rökwerk skolen I icke göra eder; utan det skall wara dig heligt HERranom.

38. Den som ett sådant gör, till att röka dermed, den skall utrotad warda utu sitt folk.

31. Capitlet.

Bezaleel, Aholiab. Sabbathen. Stentaflorna.

1. Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Si, jag hafwer wid namn kallat Bezaleel, Uri son, Hurs sons, af Juda slägte;

3. Och hafwer fyllt honom med Guds Anda; med wishet och förstånd, och konst, och med allahanda werk;

4. Konsteliga till att arbeta på guld, silfwer, koppar;

5. Konsteliga utskära och insätta stenar, och konsteliga timbra på trä; till att göra allahanda werk.

6. Och si, jag hafwer fått honom till hjelp Aholiab, Ahisamachs son, af Dans slägte; och hafwer hwarjom och enom wisom gifwit wisdom i hjertat, att de göra skola allt det jag dig budit hafwer:

7. Wittnesbördsens tabernakel, wittnesbördsens ark, nådastolen deruppå, och all tabernaklens tyg;

8. Bordet och deß tyg; den sköna ljusastakan och all hans tyg; rökaltaret;

9. Bränneoffersaltaret med all sin tyg; twättekaret med sinom fot;

10. Ämbeteskläden, och de helga kläden Prestens Aarons, och hans söners kläder, till att tjena i Presterskapena;

11. Smörjooljona och rökwerk af speceri till helgedomen. Allt det jag hafwer budit dig, skola de göra.

12. Och HERren talade med Mose, och sade:

13. Tala till Israels barn, och säg: Håller min Sabbath; ty han är ett tecken emellan mig och eder, intill edra efterkommande, at I skolen weta, att jag är HERren, den eder helgar.

14. Derföre håller min Sabbath; ty han skall wara eder helig. Den som ohelgar honom, han skall döden dö: Den som gör något arbete på honom, hans själ skall utrotad warda utu hans folk.

15. Sex dagar skall man arbeta; men på sjunde dagen är Sabbath, HERrans helga hwila. Den som något arbete gör på Sabbathsdagen, han skall döden dö.

16. Derföre skola Israels barn hålla Sabbath, att de med deras efterkommande hålla honom till ett ewigt förbund.

17. Han är ett ewigt tecken emellan mig och Israels barn. Ty i sex dagar gjorde HERren himmel och jord, men på sjunde dagen höll han upp, och hwilte sig.

18. Och då han hade uttalat med Mose på Sinai berg, gaf han honom twå wittnesbördsens taflor: De woro af sten, och skrefna med Guds finger.

32. Capitlet.

Aarons kalf. Guds wrede. Mose förbön, ifwer. Folkets straff.

1. Då folket såg, att Mose fördröjde komma neder af bergena, församlade de sig emot Aaron, och sade till honom: Upp, och gör oß gudar, de som gå före oß; ty wi wete icke hwad deßom manne Mose wederfaret är, den oß fört hafwer utur Egypti land.

2. Aaron sade till dem: Rifwer de gyldene örnaringar utur edra hustrurs öron, edra söners och edra döttrars, och bärer dem till mig.

3. Då ref allt folket deras gyldene örnaringar utu deras öron, och båro dem till Aaron.

4. Och han tog dem af deras händer, och utkastade det med en grafstickel, och gjorde en gjuten kalf. Och de sade: Deße äro dine gudar, Israel, som dig utur Egypti land fört hafwa.

5. Då Aaron såg det, byggde han ett altare för honom, och lät utropa, och säga: I morgon är HERrans högtid.

6. Och de stodo om morgonen bittida upp, och offrade bränneoffer, och båro fram tackoffer. Sedan satte sig folket till att äta och dricka, och stodo upp till att leka.

7. Då sade HERren till Mose: Gack, stig ned; ty ditt folk, som du utur Egypti land fört hafwer, hafwer förderfwat det.

8. De äro snarliga trädde ifrå de wägar, som jag dem budit hafwer. De hafwa gjort sig en gjuten kalf; och hafwa tillbedit honom, och offrat honom, och sagt: Deße äro dina gudar, Israel, som dig hafwa fört utur Egypti land.

9. Och HERren sade till Mose: Jag ser, att det är ett hårdnackadt folk.

10. Och nu låt mig, att min wrede förgrymmar sig öfwer dem, och uppfräter dem, så will jag göra dig till ett stort folk.

11. Men Mose bad allwarliga inför HERran sin Gud, och sade: Ack! HERre, hwi will din wrede förgrymma sig öfwer ditt folk, det du med stora magt och wäldiga hand utur Egypti land fört hafwer?

12. Hwi skulle de Egyptier tala, och säga: Han hafwer fört dem ut till deras ofärd, på det han skulle dräpa dem i bergomen, och utskrapa dem af jordene? Wänd dig ifrå dine wredes grymhet, och war nådelig öfwer dins folks ondsko.

13. Tänk uppå dina tjenare Abraham, Isaac och Israel, hwilkom du wid dig sjelf sworit hafwer, och sagt dem: Jag skall föröka edra säd, såsom stjernorna i himlenom; och allt det landet, der jag om talat hafwer, will jag gifwa edro säd, och de skola besitta det ewinnerliga.

14. Så ångrade då HERren det onda, som han hotade att göra sino folke.

15. Mose wände sig och steg ned af bergena, och hade twå wittnesbördsens taflor i sine hand; de woro skrefne på båda sidor.

16. Och Gud hade sjelf gjort dem, och sjelf skrifwit skriftena deruti.

17. Då nu Josua hörde folksens skri, att de jubilerade, sade han till Mose: Ett krigskriande är i lägret.

18. Swarade han: Det är icke ett skriande såsom af dem der winna eller tappa; utan jag hörer ett skriande af qwädedansar.

19. Som han nu kom intill lägret, och fick se kalfwen, och dansen, förgrymmade han sig i wrede, och kastade taflorna utu sine hand, och slog dem sönder nedanför bergena.

20. Och tog kalfwen, som de gjort hade, och brände honom upp i eld, och gjorde honom till pulver, och strödde det i wattnen, och gaf det Israels barnom till att dricka;

21. Och sade till Aaron: Hwad hafwer folket gjort dig, att du hafwer kommit dem en så stor synd uppå?

22. Aaron sade: Min herre låte sina wrede icke förgrymma sig; du wetst att detta folket är ondt.

23. De sade till mig: Gör oß gudar, som oß föregå; ty wi wete icke huru denna mannenom Mose går, den oß fört hafwer utur Egypti land.

24. Jag sade till dem: Den som guld hafwer, han rifwe det af, och få mig; och jag kastade det i eld, deraf är denne kalfwen worden.

25. Då nu Mose såg, att folket war fritt (ty Aaron hade gjort dem fri, och dermed han dem förhöja wille, kom han dem på skam),

26. Trädde han in i porten åt lägrena, och sade: Kommer hit till mig hwar och en, som HERranom tillhörer. Då församlade sig till honom alle Levi barn.

27. Och han sade till dem: Detta säger HERren Israels Gud: Binde hwar och en sitt swärd på sina länder; och går igenom lägret fram och åter, ifrå den ena porten till den andra, och dräpe hwar och en sin broder, frända och nästa.

28. Levi barn gjorde såsom Mose dem sade. och föll i den dagen af folkena wid tretusend män.

29. Då sade Mose: Fyller i dag edra händer HERranom, hwar och en på sin son och broder, att i dag må öfwer eder wälsignelse gifwen warda.

30. Om morgonen derefter sade Mose till folket: I hafwen gjort en stor synd. Nu, jag will uppstiga till HERran, om jag tilläfwentyrs kan försona edra synder.

31. Som nu Mose åter kom till HERran, sade han: Ack! detta folket hafwer gjort en stor synd; och hafwa gjort sig gyldene gudar.

32. Nu förlåt dem deras synd; hwar icke, så skrapa mig ock utu dine bok, som du skrifwit hafwer.

33. HERren sade till Mose: Huru? Den will jag utskrapa utu mine bok, som syndar emot mig.

34. Så gack nu, och för folket dit, som jag hafwer sagt dig; si, min Ängel skall gå före dig. Men på min sökningsdag skall jag söka deras synder öfwer dem.

35. Alltså plågade HERren folket, derföre att de hade gjort kalfwen, hwilken Aaron gjorde.

33. Capitlet.

Folket straffas. Tabernaklet slås upp. Mose talar med Gud, will se Guds härlighet.

1. HERren sade till Mose: Gack, drag hädan, du och folket,som du utur Egypti land fört hafwer, in uti det landet, som jag Abraham, Isaac och Jacob sworit hafwer, och sagt: Dine säd will jag gifwa det;

2. Och will sända min Ängel före dig, och utdrifwa de Cananeer, Amoreer, Hetheer, Phereseer, Heveer, och Jebuseer.

3. Inuti det land, der mjölk och hannog uti flyter; ty jag will icke draga upp med dig; förty du äst ett hårdnackadt folk; jag måtte tilläfwentyrs i wägenom uppfräta dig.

4. Då folket detta onda talet hörde, wordo de ångse; och ingen drog sin prydning på sig.

5. Och HERren sade till Mose: Säg till Israels barn: I ären ett hårdnackadt folk: Jag warder en gång kommandes med hast öfwer dig, och förgör dig. Och nu lägg dina prydning af dig, att jag må weta hwad jag skall göra dig.

6. Så lade Israels barn deras prydning af sig, inför Horebs berg.

7. Så tog Mose tabernaklet, och slog det upp ute, långt ifrå lägret, och kallade det wittnesbördsens tabernakel. Och hwilken der något wille fråga HERran, han måste gå till wittnesbördsens tabernakel ut för lägret.

8. Och när Mose gick ut till tabernaklet, så stod allt folket upp, och hwar och en trädde i sins tjälls dörr, och sågo efter honom, tilldeß han kom in uti tabernaklet.

9. Och när Mose kom in uti tabernaklet, så kom molnstoden neder, och stod i tabernaklens dörr, och talade med Mose.

10. Och allt folket såg molnstodena stå uti tabernaklens dörr; och stodo upp, och bugade sig hwar och en i sins tjälls dörr.

11. Och HERren talade med Mose, ansigte mot ansigte, såsom en man talar med sin wän. Och när han wände om igen till lägret, gick icke hans tjenare, den unge mannen Josua, Runs son, utu tabernaklet.

12. Och Mose sade till HERran: Si, du säger till mig. För mig detta folket upp; och du låter mig icke weta, hwem du will sända med mig, och besynnerliga efter du sagt hafwer: Jag känner dig wid namn, och du hafwer funnit nåde för min ögon.

13. Hafwer jag då funnit nåde för din ögon, så låt mig weta din wäg, der jag af förnimma må, att jag finner nåde för din ögon; och se dock dertil, att detta folket är ditt folk.

14. Han sade: Mitt ansigte warder gåendes, dermed will jag leda dig.

15. Han sade till honom: Om ditt ansigte icke går, så låt oß intet komma hädan af detta rum.

16. Ty hwarpå skall det dock förnummet warda, att jag och ditt folk hafwa funnit nåde för din ögon, utan då du går med oß; på det att jag och ditt folk måga warda något besynnerligit för allt folk, som på jordene är?

17. HERren sade till Mose: Såsom du nu sade, så will jag ock göra; ty du hafwer funnit nåde för min ögon, och jag känner dig wid namn.

18. Men han sade: Låt mig då se dina härlighet.

19. Och han sade: Jag will låta allt mitt goda gå framföre ditt ansigte, och will låta predika HERrans Namn för dig. Men hwem jag är gunstig, honom är jag gunstig, och öfwer hwem jag mig förbarmar, den förbarmar jag mig öfwer.

20. Och sade ytterligare: Du kan icke se mitt ansigte; förty ingen menniska, som mig ser, kan lefwa.

21. Och HERren sade ytterligare: Si, här är ett rum när mig; der skall du stiga upp på klippona.

22. När då min härlighet går framom, will jag sätta dig in i stenklyftona: Och min hand skall hålla öfwer dig, tilldeß jag kommer framom.

23. Och när jag tager mina hand af dig, skall du få se mig på baken; men mitt ansigte kan man icke se.

34. Capitlet.

Nya taflor. Heliga högtider. Förbundet förnyas. Mose ansigtes sken.

1. Och HERren sade till Mose: Uthugg dig twå stentaflor, sådana som de första woro, att jag skrifwer de ord deruti, som i första taflomen woro, som du sönderslog.

2. Och war redo i morgon, att du bittida stiger upp på Sinai berg, och träder der upp till mig öfwerst på berget.

3. Och låt ingen stiga ditupp, med dig, att ingen warder sedder kringom hela berget: Och låt ingen får eller fä beta in mot detta berget.

4. Och Mose uthögg sig twå stentaflor, sådana som de första woro, och stod bittida upp om morgonen, och steg upp på Sinai berg, såsom HERren honom budit hade, och tog de twå stentaflor i sina hand.

5. Då kom HERren neder uti ett moln. Och han trädde ditfram till honom, och åkallade HERrans Namn.

6. Och då HERren gick framom för hans ansigte, ropade han: HERre, HERre Gud, barmhertig och nådelig, och långmodig, och af stor nåde, och trofast.

7. Du som bewarar nåde till tusende leder, och förlåter mißgerningar, öfwerträdelse och synder; och för hwilkom ingen är oskyldig, du som söker fädernas mißgerningar på barn och barnabarn, allt intill tredje och fjerde led.

8. Och Mose böjde sig hasteliga neder på jordena, och bad till honom,

9. Och sade: Hafwer jag, HERre, funnit nåd för din ögon, så gånge HERren med oß; förty det är ett hårdnackadt folk; att du warder wårom mißgerningom och syndom nådelig, och låter oß wara ditt arfgods.

10. Och han sade: Si, jag will göra ett förbund för allo dino folke, och will göra undertecken, hwilkas like icke skapade äro i all land, och ibland all folk: Och allt folk, der du ibland äst, skall se HERrans werk; ty förskräckeligit skall det wara, som jag göra skall med dig.

11. Håll det som jag bjuder dig i dag: Si, jag will utdrifwa för dig de Amoreer, Cananeer, Hetheer, Phereseer, Heveer och Jebuseer.

12. Tag dig wara, att du icke gör något förbund med landsens inbyggare, der du inkommer; att de icke warda dig till förargelse ibland dig;

13. Utan deras altare skall du omstörta, och slå sönder deras beläter, och deras lundar hugga ned;

14. Ty du skall icke tillbedja en annan gud; ty HERren heter en nitälskare, derföre att han är en nitälskande Gud;

15. På det att om du gör något förbund med landsens inbyggare; och när de i horeri löpa efter sina gudar, och offra sina gudar, att de icke bjuda dig, och du äter af deras offer;

16. Och tager dinom sönom deras döttrar till hustrur; hwilka i horeri löpa efter deras gudar, och komma dina söner ock till att löpa i horeri efter sina gudar.

17. Du skall inga gjutna gudar göra dig.

18. Osyradt bröds högtid skall du hålla: I sju dagar skall du äta osyradt bröd, såsom jag dig budit hafwer, I Abibs månads tid; ty uti Abibs månad äst du utdragen utur Egypten.

19. Allt det som först öppnar moderlifwet, är mitt; det mankön är, i dinom boskap, det sitt moderlif öppnar, ware sig oxe eller får.

20. Men åsnans förstföding skall du lösa med ett får; om du icke löser det, så bryt thy halsen sönder. Allt förstfödt af din barn skall du lösa; och att ingen kommer fram för mig med tomma händer.

21. Sex dagar skall du arbeta; på sjunde dagen skall du hålla upp, både med plöjande och skärande.

22. Weckohögtid skall du hålla med förstlingen af hweteskördene; och insamlingshögtid, när året ute är.

23. Tre resor om året skall allt dit mankön komma fram för den allsmägtiga HERran och Israels Gud.

24. När jag utdrifwer hedningarna för dig, och förwidgar dina landsändar, skall ingen åstunda efter ditt land, den stund du uppgår, tre resor om året till att hafwa dig fram för HERran din Gud.

25. Du skall icke offra bloden af mitt offer på syradt bröd; och Påskahögtidenes offer skall icke blifwa öfwer nattena intill morgonen.

26. Förstlingen af den första frukten af dinom åker skall du föra in uti HERrans dins Guds hus. Du skall icke koka kidet, den stund det ännu på sins moders mjölk är.

27. Och HERren sade till Mose: Skrif deßa orden; ty efter deßa orden hafwer jag gjort ett förbund med dig, och med Israel.

28. Och han war der när HERranom fyratio dagar och fyratio nätter, och åt intet bröd, och drack intet watten: Och han skref på taflorna detta förbund, de tio ord.

29. Då nu Mose gick ned af berget Sinai, hade han de twå wittnesbördsens taflor i sine hand, och wißte icke, att huden af hans ansigte sken, deraf att han hade talat med honom.

30. Och då Aaron och all Israels barn sågo, att hans ansigtes hud sken, fruktade de nalkas honom.

31. Då kallade Mose dem; och till honom wände sig både Aaron, och alle de öfwerste för menighetene: Och han talade med dem.

32. Sedan nalkades all Israels barn intill honom: Och han böd dem allt det HERren hade talat med honom på Sinai berg.

33. Och då han talade med dem, lade han ett täckelse på sitt ansigte.

34. Och när han ingick för HERran till att tala med honom, lade han täckelset af, tilldeß han gick åter ut igen: Och när han kom ut, och talade med Israels barn det honom budet war;

35. Så sågo då Israels barn på hans ansigte, huru hans ansigtes hud sken: Så drog han åter täckelset öfwer ansigtet, tilldeß han gick åter in igen till att tala med honom.

35. Capitlet.

Sabbathsro. Tabernaklets häfoffer, byggmästare.

1. Och Mose församlade hela menighetena af Israels barn, och sade till dem: Detta är det som HERren budit hafwer, att I göra skolen:

2. I sex dagar skolen I arbeta; men den sjunde dagen skolen I hålla heligan, HERrans hwilos Sabbath. Den som något arbete gör på honom, han skall dö.

3. I skolen ingen eld upptända på Sabbathsdagenom i alla edra boningar.

4. Och Mose sade till alla menighetena af Israels barn: Detta är det HERren budit hafwer:

5. Gifwer ibland eder häfoffer HERranom, alltså att hwar och en frambär häfoffer HERranom af ett fritt hjerta, guld, silfwer, koppar;

6. Gult silke, skarlakan, rosenrödt, hwitt silke, och getahår;

7. Rödlett wädurskinn och tackskinn, furoträ;

8. Oljo till lamporna, och speceri till smörjoljo, och till godt rökwerk;

9. Onich och infattade stenar till lifkjortelen och till skölden.

10. Och den ibland eder förståndig är, han komme och göre hwad HERren budit hafwer;

11. Nämliga tabernaklet med deß täckelse och öfwertäckelse; ringar, bräder, skottstänger, stolpar och fötter;

12. Arken med hans stänger; nådastolen och förlåten;

13. Bordet med sina stänger, och all deß tyg och förlåten;

14. Ljusastakan till att lysa, och hans redskap, och hans lampor, och oljo till lysning;

15. Rökaltaret med sina stänger, smörjooljan, och speceri till rökwerk; klädet för tabernaklets dörr;

16. Bränneoffersaltaret med deß koppargallrar, stänger och all sin redskap; twättekaret med sin fot;

17. Bonaden till gården, med sina stolpar och fötter; och klädet till dörrena åt gårdenom;

18. Pålarna till tabernaklet, och till gården med deras tåg;

19. Ämbetskläden till tjensten i det helga; de helga kläder till Presten Aaron, med hans söners kläder till Presterskapet.

20. Då gick hela menigheten af Israels barn ut ifrå Mose.

21. Och alle de som gerna och wälwiljeliga gåfwo, kommo och båro det fram till ett häfoffer HERranom, till wittnesbördsens tabernakels werk, och till all deß tjenste, och tilll de helga kläden.

22. Både man och qwinna båro fram, hwilken som helst dertill hade wilja, spänner, örnaringar, ringar och spann, och allahanda gyldene redskap: Bar ock hwar man fram guld, till westoffer HERranom.

23. Och den som när sig fann gult silke, skarlakan, rosenrödt, hwitt silke, getahår, rödlett wädurskinn och tackskinn, han bar det fram.

24. Och den som silfwer eller koppar hof, han bar det fram HERranom till häfoffer. Och den som fann furoträ när sig, han bar det fram till allahanda Gudstjenstens werk.

25. Och de der förståndiga qwinnor woro, de wirkade med sina händer, och båro sitt werk fram af gult silke, skarlakan, rosenrödt, och hwitt silke.

26. Och de qwinnor, som stickeliga woro, de wirkade getahår.

27. Men Förstarna båro fram onich, och infattade stenar till lifkjortelen och till skölden;

28. Och speceri och oljo till lysning och till smörjo, och till godt rökwerk.

29. Alltså båro Israels barn fram HERranom friwiljoge, både män och qwinnor, till allahanda werk, som HERren budit hade genom Mose, att göras skulle.

30. Och Mose sade till Israels barn: Ser, HERren hafwer kallat Bezaleel wid namn, Uri son, Hurs sons, af Juda slägte;

31. Och hafwer uppfyllt honom med Guds Anda, att han är wis, förståndig, och stickelig till allahanda werk;

32. Till att konsteliga arbeta på guld, silfwer och koppar;

33. Snida, och insätta ädla stenar; till att timbra af trä; till att göra allt konsteligit arbete;

34. Och hafwer gifwit honom underwisning i hans hjerta; samt med Aholiab, Ahisamachs son, af Dans slägte.

35. Han hafwer uppfyllt deras hjerta med wishet, till at göra allahanda werk, till att snida, wirka och sticka, med gult silke, skarlakan, rosenrödt, och hwitt silke, och med wäfwande, så att de göra allahanda werk, och konsteligit arbeta påfinna.

36. Capitlet.

Häfoffer hindras. Tapeter, täcket, bärder, stänger, förlåt göras.

1. Då arbetade Bezaleel och Aholiab, och alle wise män, de som HERren hade gifwit wishet och förstånd till att weta, huru de allahanda werk göra skulle, till den tjenst, som helgedomen tillhörde, efter allt det som HERren budit hade.

2. Och Mose kallade Bezaleel och Aholiab, och alla wisa män, dem HERren hade gifwit wishet i deras hjerta; nämliga alla de som wälwiljeliga tillbädo sig, och gingo dertill, till att arbeta på werket.

3. Och de togo till sig af Mose alla häfningar, som Israels barn frambåro, till den tjenst, som helgedomen tillkrafde, att det skulle blifwa gjordt; ty de båro hwar morgon deras wiljoga hjelp till honom.

4. Då komme alle de wise, som arbetade på helgedomens werk, hwar och en af sitt werk, som de gjorde;

5. Och sade till Mose: Folket bär allt för mycket till, mer än till denna tjenstenes werk behöfwes, som HERren budit hafwer att göra.

6. Då böd Mose, att utropas skulle i lägren: Ingen gifwe mer till helgedomens häfning. Så wände folket igen att frambära.

7. Ty der war allaredo nog till allahanda werk, som görandes war, och ändå utöfwer.

8. Och så gjorde alle wise män ibland arbetarena på werket, tabernaklet, tio tapeter, af hwitt twinnadt silke, gult silke, skarlakan, rosenrödt, Cherubim konsteliga.

9. Längden af hwart tapetet war åtta och tjugu alnar, och bredden fyra alnar, och de woro all wid ena måtto.

10. Och han häftade tillhopa ju fem tapeter, det ena wid det andra;

11. Och gjorde gula lyckor på hwart tapetens stad, der de wordo tillhopafogde;

12. Ju femtio lyckor på hwart tapetet, der det ena det andra med fattade;

13. Och gjorde femtio gyldene häfte, och tillhopafogde det ena tapetet med det andra med häften; så att det wardt ett tabernakel.

14. Och han gjorde ellofwa tapeter af getahår till öfwertäckelse öfwer tabernaklet;

15. Tretio alnar lång, och fyra alnar bred; all wid ena måtto;

16. Och fogde fem af dem tillhopa på en del;

17. Och sex tillhopa på den andra delen; och gjorde ju femtio lyckor på hwart tapetet wid stadet, dermed de wordo tillsammanknäppte;

18. Och gjorde ju femtio kopparhäfte, der samma tapeter med tillhopafogades;

19. Och gjorde ett täckelse öfwer detta täckelset af rödlett wädurskinn; och öfwer det ännu ett täckelse af tackskinn;

20. Och gjorde bräder till tabernaklet af furoträ, som stå skulle;

21. Hwartdera tio alnar långt, och halfannor aln bredt;

22. Och uppå hwartdera twå nåckor, der de med wordo tillhopasatte: Så gjorde han all bräden till tabernaklet,

23. At tjugu af dem stodo på södra sidone;

24. Och gjorde fyratio silfwerfötter derunder; under hwart brädet twå fötter, till twå sina näckor.

25. På den andra sidone af tabernaklet, som war nordantill, gjorde han ock tjugu bräder,

26. Med fyratio silfwerfötter; under hwart brädet twå fötter.

27. Men bak i tabernaklet på westra sidone gjorde han sex bräder;

28. Och tu annor på de tu hörnen af tabernaklet baktill;

29. Så att hwartdera af de båda parade sig med sitt hörnebräde, ifrå nedan uppåt, och kommo tillhopa ofwantill med en krampo;

30. Så att bräden wordo åtta, och silfwerfötterna sexton; under hwart twå fötter.

31. Och gjorde han skottstänger af furoträ; fem till bräden på den ena sidone af tabernaklet;

32. Och fem på den andra sidone; och fem bak westantill;

33. Och gjorde skottstångena, så att hon öfwer bräden allt bortåt skjuten wardt, ifrå den ena ändan till den andra;

34. Och öfwerdrog bräden med guld. Men deras ringar gjorde han af guld till skottstängerna, och öfwerdrog stängerna med guld;

35. Och gjorde Cherubim på förlåten konsteliga af gult silke, skarlakan, rosenrödt, och hwitt twinnadt silke;

36. Och gjorde till den samma fyra stolpar af furoträ, och öfwerdrog dem med guld, och deras knappar af guld, och göt dertill fyra silfwerfötter;

37. Och gjorde ett kläde uti tabernaklets dörr, stickadt af gult silke, skarlakan, rosenrödt, och hwitt twinnadt silke;

38. Och fem stolpar dertill med deras knappar, och öfwerdrog deras knappar och gjordar med guld; och fem kopparfötter dertill.

37. Capitlet.

Arken, nådastolen, bordet, stakan, rökaltaret, oljan.

1. Och Bezaleel gjorde arken af furoträ, halftredje aln lång, halfannor aln bred och hög;

2. Och öfwerdrog honom med klart guld innan och utan; och gjorde honom en gyldene krans omkring;

3. Och göt fyra gyldene ringar till hans fyra hörner; på hwarje sidone twå;

4. Och gjorde stänger af furoträ, och öfwerdrog dem med guld;

5. Och satte dem uti ringarna på sidone af arken, så att man kunde bära honom.

6. Och han gjorde nådastolen af klart guld, halftredje aln lång, och halfannor aln bred;

7. Och gjorde twå Cherubim af tätt guld, på båda ändarna af nådastolenom;

8. En Cherub på denna ändan; en annan på den andra ändan.

9. Och de Cherubim utsträckte sina wingar ofwan öfwer, och öfwerskylde dermed nådastolen, och deras anlete stodo twärtemot hwarsannars; och sågo på nådastolen.

10. Och han gjorde bordet af furoträ, twå alnar långt, en aln bred, och halfannor aln högt;

11. Och öfwerdrog det med klart guld, och gjorde der en gyldene krans omkring;

12. Och gjorde der ena listo omkring, ena hand bredt hög, och gjorde en gyldene krans omkring listona;

13. Och göt dertill fyra gyldene ringar; och satte dem på de fyra hörnen uppå der fyra fötter;

14. Hardt under listone, så att stängerna woro derut, der man bordet med bar;

15. Och gjorde stängerna af furoträ, och öfwerdrog dem med guld, att man skulle bära bordet dermed;

16. Och gjorde deßlikes, af klart guld, redskapen på bordet, fat, skedar, kannor och skålar, der man med ut och in skänkte;

17. Och gjorde ljusastakan af klart tätt guld; derpå woro läggen, rör, skålar, knöpar och blommor;

18. Sex rör gingo ut af sidorna, på hwarjo sidone tre rör;

19. Tre skålar, såsom mandelnötter, woro på hwar rör, med knöpar och blommor;

20. Men på ljusastakanom woro fyra skålar med knöpar och blommor;

21. Inunder twå rör en knöp, så att sex rör gingo ut af honom;

22. Och hans knöpar och rör deruppå; och war allt klart tätt guld;

23. Och gjorde de sju lampor, med deras ljusanäpor och släcketyg, af klart guld.

24. Af en centener guld gjorde han honom, och all hans tyg.

25. Han gjorde ock rökaltaret af furoträ, en aln långt och bredt, rätt fyrakant, och twå alnar högt med sin horn;

26. Och öfwerdrog det med klart guld, deß tak och wäggar allt omkring och deß horn, och gjorde der en krans omkring af klart guld;

27. Och twå gyldene ringar under kransen på båda sidor, så att man satte stängerna deruti, och bar det dermed.

28. Men stängerna gjorde han af furoträ, och öfwerdrog dem med guld;

29. Och gjorde den helga smörjooljon, och rökwerk af rent speceri, efter apothekarekonst.

38. Capitlet.

Bränneoffersaltaret, twättekaret, gården, byggningsskostnaden.

Och han gjorde brännoffersaltaret af furuträ, fem alnar långt och bredt, rätt fyrakant, och tre alnar högt;

2. Och gjorde fyra horn, som utgingo af fyra hörnen, och öfwerdrog dem med koppar;

3. Och gjorde allahanda redskap till altaret, tråg, skoflar, bäcken, eldgafflar, kolpannor; allt af koppar;

4. Och gjorde på altaret ett galler, såsom ett nät omkring, af koppar, ifrå nedan uppåt, intill halfwäges på altaret;

5. Och göt fyra ringar på de fyra hörnen af koppargallret till stängerna.

6. Dem gjorde han af furoträ, och öfwerdrog dem med koppar;

7. Och satte dem in uti ringarna på sidone af altaret, att man bar det dermed; och gjorde det ihålt;

8. Och gjorde twättekaret af koppar, och dess fot ock af koppar, twärtemot härarna, som för dörrene af wittnesbördsens tabernakel lågo.

9. Och gjorde han en gård, på södra sidone en bonad, hundrade alnar lång, af twinnadt hwitt silke;

10. Med hans tjugu stolpar och tjugu fötter af koppar; men deras knappar och gjordar af silfwer;

11. Sammalunda ock på norra sidone hundrade alnar, med tjugu stolpar och tjugu fötter af koppar; men deras knappar och gjordar af silfwer;

12. På westra sidone femtio alnar, med tio stolpar och tio fötter; men deras knappar och gjordar af silfwer;

13. På östra sidone femtio alnar;

14. Femton alnar på hwarje sidone wid porten af gårdenom; ju med tre stolpar, och tre fötter;

15. Så att aller bonaden till gården war af twinnadt hwitt silke;

16. Och fötterna till stolparna af koppar, och deras knappar och gjordar af silfwer; så att deras knappar woro öfwerdragne med silfwer.

17. Men deras gjordar woro af silfwer på alla stolparna i gården.

18. Och klädet till ingången på gårdenom gjorde han stickadt af gult silke, skarlakan, rosenrödt, och twinnadt hwitt silke; tjugu alnar långt, och fem alnar högt, efter det mått, som bonaden war till gården;

19. Dertill fyra stolpar och fyra fötter af koppar; och deras knappar af silfwer, och deras knöpar öfwerdragne; och deras gjordar af silfwer.

20. Och alla pålarna till tabernaklet, och till gården allt omkring, woro af koppar.

21. Detta är nu summan af det, som wittnesbördsens tabernakel tillhöre, det förtäljdt är, sosom Mose sagt hade, till Leviternas Gudstjenst under Ithamars hand, som war Prestens Aarons son;

22. Hwilket Bezaleel, Uri son, Hurs sons, af Juda slägte, gjorde, allt såsom HERren hade budit Mose;

23. Och med honom Aholiab, Ahisamachs son, af Dans slägte, en mästare till till snida, till wirka och till sticka med gult silke, skarlakan, rosenrödt, och hwitt silke.

24. Allt det guld, som förarbetadt wardt i detta hela helgedomens werk, det till weftoffer gifwet wardt, war nio och tjugu centener, sjuhundrade och tretio siklar, efter helgedomens sikel.

25. Men silfret, som kom ifrå menighetene, war hundrade centener; tusende, sjuhundrade fem och sjutio siklar, efter helgedomens sikel.

26. Så mång hufwud, så många halfwa siklar, efter helgedomens sikel, af alla dem som räknade wordo, ifrå tjugu år och deröfwer, sexhundradetusend, tretusend, femhundrade och femtio.

27. Utaf de hundrade centener silfwer göt man fötterna till helgedomen, och fötterna till förlåten; hundrade fötter utaf hundrade centener, ju en centener till foten.

28. Men utaf de tusend, sjuhundrade och fem och sjutio siklar, wordo gjorde knapparna till stolparna; och deras knöpar öfwerdragne, och deras gjordar.

29. Weftoffret af koppar war sjutio centener; tutusend och fyrahundrade siklar.

30. Deraf wordo gjorde fötterna uti dörrene till wittnesbördsens tabernakel, och kopparaltaret, och koppargallret dertill; och all redskapen till altaret;

31. Dertill fötterna till gården allt omkring, och fötterna i ingången på gårdenom; alle pålarna till tabernaklet, och alle pålarna till gården allt omkring.

39. Capitlet

Presternas kläder. Tabernaklets tyg.

1. Men af det gula silket, skarlakanet och rosenrödt, gjorde de Aaron ämbetskläder, till att tjena i helgedomenom; såsom HERren hade budit Mose.

2. Och han gjorde lifkjortelen af guld, gult silke, skarlakan, rosenrödt, och twinnadt hwitt silke.

3. Och utslog guldet, och skar det i trådar, så att man kunde konsteliga wirka det in med det gula silket, skarlakan, rosenrödt, och hwita silket.

4. Och gjorde så, att man sammanfogde honom på båda axlar, och band honom tillhopa på båda sidor.

5. Och bältet war af samma konst och werk, af guld, gult silke, skarlan, rosenrödt, och twinnadt hwitt silke, såsom HERren hade budit Mose.

6. Och de tillredde twå onichinerstenar, omfattade i guld; utgrafna af stensnidare med Israels barnas namn;

7. Och fäste dem på axlarna af lifkjortelen, att de skulle wara åminnelsestenar till Israels barn; såsom HERren Mose budit hade.

8. Och de gjorde skölden efter den konst och werk, som lifkjortelen war, af guld, gult silke, skarlakan, rosenrödt, och twinnadt hwitt silke;

9. Så att han war fyrakant och twefald, en hand lång och bred;

10. Och fyllde honom med fyra radar stenar. Den första raden war en sarder, topaz och smaragd;

11. Den andra, en rubin, saphir och diamant;

12. Den tredje, en lyncurer, achat och amethist;

13. Den fjerde, en turkos, onicher och jaspis; omfattade i guld i alla radarna.

14. Och stenarna stodo grafne af stensnidarena, efter de tolf Israels barnas namn; hwardera af sitt namn, efter de tolf slägten.

15. Och de gjorde till skölden kedjor uppåt af klart guld;

16. och tu gyldene spänner, och twå gyldene ringar; och fäste de twå ringar wid tu hörnen af skölden.

17. Och de twå gyldene kedjorna satte de uti de twå ringar på hörnen af skölden.

18. Men de twå ändar af de gyldene kedjor läto de komma intill de tu spännen; och hakade dem intill hörnen af lifkjortelen twärtemot hwartannat;

19. Och gjorde twå andra gyldene ringar, och knäppte dem wid de andra tu hörnen af skölden nedantill, så att han låg hardt inpå lifkjortelen;

20. Och gjorde twå andra gyldene ringar; dem gjorde de på de tu hörnen nedantill på lifkjortelen, twärtemot hwarannan, der lifkjortelen nedantill sammangår.

21. Och wardt skölden med sina ringar knäppt intill lifkjortelens ringar med ett gult snöre, så att det låg hardt intill lifkjortelen, och icke for löst ifrå lifkjortelen; såsom HERren hade budit Mose.

22. Och han gjorde silkeskjortelen under lifkjortelen, den all wirkad war med gult silke;

23. Och hans hufwudsmog midt ofwanuppå, och en borda omkring hufwudsmoget fållad, att det icke skulle gå sönder.

24. Och de gjorde på hans fåll granatäple af gult silke, skarlakan, rosenrödt, och twinnadt hwitt silke;

25. Och gjorde bjellror af klart guld; dem satte de emellan de granatäplen allt omkring på fållen af den silkeskjortelen;

26. Ju ett granatäple, och en bjellra allt omkring, till att tjena deruti; såsom HERren hade budit Mose;

27. Och gjorde deßlikes den trånga kjortelen, wirkad af hwitt silke, till Aaron och hans söner;

28. Och hatten af hwitt silke, och sköna hufwor af hwitt silke, och nederklädet af twinnadt hwitt linne;

29. Och det stickade bältet af twinnadt hwitt silke, gult silke, skarlakan, rosenrödt; såsom HERren hade budit Mose.

30. De gjorde ock ännespannet på den helga kronona af klart guld, och grofwo skrift deruppå; HERRANS HELIGHET;

31. Och bundo ett gult snöre derwid, att det måtte knäppas ofwanpå hatten; såsom HERren hade budit Mose.

32. Alltså wardt fullbordadt hela werket till wittnesbördsens tabernakels boning. Och Israels barn gjorde allt det HERren hade budit Mose;

33. Och hade honingen till Mose, tabernaklet och all deß redskap, spänner, bräder, skottstänger, stolpar, fötter;

34. Täckelset af rödlett wädurskinn; täckelset af tackskinn, och förlåten;

35. Wittnesbördsens ark med sina stänger; nådastolen;

36. Bordet med all deß redskap, och skådobröden;

37. Den sköna ljusastakan, tillreddan med lamporna, och all sin redskap, och oljo till lysning;

38. Gyldene altaret och smörjelsen, och godt rökwerk; klädet i tabernaklets dörr;

39. Kopparaltaret och deß koppargallrar, med sina stänger, och all sin redskap, twättekaret med sin fot;

40. Bonaden till gården med sina stolpar och fötter, klädet till ingången åt gårdenom med sin tåg och pålar, och all redskap, som behöfdes till boningenes tjenst, wittnesbördsens tabernakels;

41. Aarons Prestens ämbetskläder till att tjena i helgedomenom; och hans söners kläder, till att de skulle göra Prestaämbetet.

42. All ting, såsom HERren hade budit Mose, gjorde Israels barn till alla denna tjenstena.

43. Och Mose såg på allt detta werket, att de gjorde såsom HERren budit hade, och wälsignade dem.

40. Capitlet

Tabernaklet reses, helgas, fylles.

1. Och HERren talade med Mose, och sade:

2. På första dagen i den första månaden skall du uppsätta wittnesbördsens tabernakel;

3. Och skall deruti sätta wittnesbördsens ark, och hänga förlåten för arken;

4. Och skall bära bordet dit, och reda det till, och ställa der ljusastakan, och lamporna sätta deruppå;

5. Och skall sätta det gyldene rökaltaret för wittnesbördsens ark, och upphänga klädet i dörrene af tabernaklet.

6. Och bränneoffersaltaret skall du sätta inför dörrene af wittnesbördsens tabernakel;

7. Och twättekaret emellan wittnesbördsens tabernakel och altaret, och låta der watten in;

8. Och göra gården omkring, och upphänga klädet i ingången på gårdenom;

9. Och skall taga smörjooljo, och smörja tabernaklet, och allt det derinne är; och skall wiga det med all deß redskap, att det skall wara heligt;

10. Och skall smörja bränneoffersaltaret med all sin redskap, och wigat, att det skall wara aldrahelgast.

11. Skall du också smörja och wiga twättekaret med deß fot.

12. Och du skall hafwa Aaron och hans söner fram för dörrena af wittnesbördsens tabernakel, och twå dem med watten;

13. Och kläda på Aaron de helga kläden, och smörja och wiga honom, att han skalll wara min Prest;

14. Och hafwa deßlikes hans söner fram, och kläda uppå dem de trånga kjortlarna.

15. Och smörja dem, såsom du hafwer smort deras fader, att de skola wara mine Prester. Och denna smörjelsen skola de hafwa till ett ewigt Presterskap när deras efterkommande.

16. Och Mose gjorde allt det HERren honom budit hade.

17. Så wardt tabernaklet uppsatt i de andra årena på första dagenom i den första månaden.

18. Och då Mose uppsatte det, satte han fötterna och bräden, och skottstängerna, och reste upp stolparna;

19. Och sträckte ut öfwertäckelset till ett tabernakel och lade deß täckelse ofwanuppå, såsom HERren honom budit hade;

20. Och tog wittnesbördet, och lade det in i arken, och satte stängerna på arken, och satte nådastolen ofwanpå arken;

21. Och bar arken in i tabernaklet, och hängde förlåten för wittnesbördsens ark, såsom HERren honom budit hade;

22. Och satte bordet in uti wittnesbördsens tabernakel, på den sidon i tabernaklet norut, utanför förlåten;

23. Och gjorde bröd redo deruppå för HERranom, såsom HERren honom budit hade;

24. Och satte deßlikes ljusastakan derin twärtöfwer ifrå bordet, på den sidon i tabernaklet söderut;

25. Och lät komma lamporna deruppå för HERranom, såsom HERren honom budit hade;

26. Och satte gyldene altaret derin för förlåten;

27. Och rökte deruppå med godt rökwerk, såsom HERren honom budit hade;

28. Och hängde klädet in i dörrena af tabernaklet.

29. Men bränneoffersaltaret satte han för dörrena af wittnesbördsens tabernakel, och offrade deruppå bränneoffer och spisoffer, såsom HERren honom budit hade.

30. Och twättekaret satte han emellan wittnesbördsens tabernakel och altaret, och lät watten derin, till att twå sig med.

31. Och Mose, Aaron och hans söner twådde deras händer och fötter derutur.

32. Förty de måste twå sig, när de gingo in uti wittnesbördsens tabernakel, eller framträdde till altaret såsom HERren dem budit hade.

33. Och gjorde han gården redo, kringom tabernaklet, och omkring altaret, och hängde klädet i ingången på gårdenom. Och alltså fullkomnade Mose det hela werket.

34. Och så öfwertäckte en molnsky wittnesbördsens tabernakel; och HERrans härlighet uppfyllde tabernaklet.

35. Och Mose kunde icke gå in uti wittnesbördsens tabernakel, så länge som molnskyn blef deröfwer, och HERrans härlighet uppfyllde tabernaklet.

36. Och när molnskyn gaf sig upp ifrå tabernaklet, så foro Israels barn, så ofta som de reste.

37. När molnskyn icke gaf sig upp, då foro de intet, allt intill den dagen han sig uppgaf.

38. Förty HERrans molnsky war om dagen öfwer tabernaklet, och om natten war eld derinne, för hela Israels hus ögon, så länge de reste.