Bibeln (Karl XII)/Tredie Boken Mose

1. Capitlet.

Bränneoffers lag.

Och HERren kallade Mose, och talade med honom utu wittnesbördsens tabernakel, och sade:

2. Tala med Israels barn, och säg till dem: Hwilken ibland eder will göra HERranom ett offer, han göre det af boskape; af fä och af får.

3. Will han göra ett bränneoffer af oxar, så offre en stutkalf, den ingen brist hafwer, inför dörrene af wittnesbördsens tabernakel, att det skall warda HERranom tacknämligit af honom;

4. Och lägge sina hand på bränneoffrets hufwud, så warder det tacknämligit, och försonar honom;

5. Och skall slagta den stuten för HERranom. Och Presterna, Aarons söner, skola bära blodet fram och stänka allt omkring på altaret, som är för dörrene af wittnesbördsens tabernakel.

6. Och huden skall bränneoffrena aftagas, och det skall huggas i stycker.

7. Och Prestens Aarons söner skola göra en eld på altaret, och lägga der wed uppå;

8. Och skola lägga stycken, nämliga hufwudet och kroppen, uppå weden, som ligger på eldenom på altaret.

9. Men inelfwerna och fötterna skall man twå med watten, och Presten skall allt detta uppbränna på altaret till ett bränneoffer. Detta är ett offer, som wäl luktar för HERranom.

10. Will han göra bränneoffer af får eller getter, så offre det mankön är, det ingen brist hafwer;

11. Och skall slagta det utmed sidone af altaret, som norrut är för HERranom. Och Presterna, Aarons söner, skola stänka dess blod på altaret allt omkring.

12. Och man skall hugga det i stycken. Och Presten skall lägga hufwudet och kroppen på weden och elden, som på altaret är.

13. Men inelfwerna och fötterna skall man twå med watten. Och Presten skall allt det offra och uppbränna på altaret till bränneoffer. Detta är ett offer, som wäl luktar för HERranom.

14. Will han ock göra HERranom ett bränneoffer af foglar, så göre det af turturdufwor, eller af unga dufwor.

15. Och Presten skall hafwat fram till altaret, och först wrida the halsen af, att det må uppbrännas på altaret, och låta utblöda blodet på altarens wägg.

16. Och dess kräfwo med fjädrarna skall man kasta wid altaret österut på askohopen;

17. Och skall bryta dess wingar sönder, men icke rifwa dem ifrå. Och alltså skall Presten uppbränna det på altaret, på wedenom och eldenom, till ett bränneoffer. Detta är ett offer, som wäl luktar HERranom.

2. Capitlet

Spisoffers lag.

Will en själ göra HERranom ett spisoffer, så skall det wara af semlomjöl; och skall gjuta der oljo uppå, och lägga rökelse deruppå;

2. Och bära det så till Presterna, Aarons söner. Så skall Presten taga sina hand fulla af det samma semlemjölet och oljone, samt med allt rökelset, och bränna det upp på altaret till en åminnelse. Detta är ett offer, som wäl luktar för HERranom.

3. Det öfwer är af spisoffret skall höra Aaron och hans söner till. Det skall wara det aldrahelgasta af HERrans offer.

4. Men will han göra ett spisoffer af det i ugn bakas, så tage kakor af semlomjöl, osyrade, beblandade med oljo, och osyrade tunnkakor, smorda med oljo.

5. Men är ditt spisoffer af något det som bakadt är i panna, så skall det wara af osyradt semlomjöl, beblandadt med oljo.

6. Och du skall delat i stycker, och gjuta der oljo uppå; så är det ett spisoffer.

7. Är ock ditt spisoffer något det på halster bakadt är, så skall du göra det af semlomjöl med oljo.

8. Och det spisoffer, som du af sådana will göra HERranom, det skall du bära till Presten, han skall hafwa det fram till altaret;

9. Och häfoffra det samma spisoffret till en åminnelse, och bränna det upp på altaret. Det är ett offer, som wäl luktar för HERranom.

10. Det öfwer är skall höra Aaron och hans söner till. Det skall wara det aldrahelgasta af HERrans offer.

11. Allt spisoffer, som I wiljen offra HERranom, skolen I göra utan surdeg; ty ingen surdeg eller hannog skall deribland uppbränd warda HERraom för offer.

12. Men till en förstling skolen I offra dem HERranom; men på intet altare skola de komma till en söt lukt.

13. Allt ditt spisoffer skall du salta. Och ditt spisoffer skall aldrig wara utan dins Guds förbunds salt; ty uti allt ditt offer skall du offra salt.

14. Will du göra ett spisoffer HERranom af första frukterna, skall du torka de gröna axen wid eld, och stöta dem små, och så offra spisoffer af dina första frukter;

15. Och skall låta der olja uppå, och lågga rökelse deruppå; så är det ett spisoffer.

16. Och Presten skall taga af det stötta, och af oljone med allt rökelset, och uppbränna det till en åminnelse. Det är HERranom ett offer.

3. Capitlet

Tackoffers lag.

Om hans offer är ett tackoffer, af fä, antingen oxe eller ko, skall han offra för HERranom det utan wank är;

2. Och skall lägga sina hand på dess hufwud, och slagta det för dörrene af wittnesbördsens tabernakel; och Presterna, Aarons söner, skola stänka blodet på altaret allt omkring;

3. Och skall offra af det tackoffret HERranom, nämliga allt det feta på inelfwerna;

4. Och båda njurarna med det feta, som derpå är wid länderna, och det nätet öfwer lefrena med njurarna.

5. Och Aarons söner skola det uppbränna på altaret för ett bränneoffer på wedenom, som ligger på eldenom. Det är ett offer, som wäl luktar för HERranom.

6. Men will han göra HERranom ett tackoffer af små boskap, antingen gummar eller gymmer, så skall det wara utan all wank.

7. Är det ett lamb, så skall han hafwa det fram för HERran;

8. Och skall lägga sina hand på dess hufwud, och slagta det inför wittnesbördsens tabernakel; och Aarons söner skola stänka dess blod på altaret allt omkring;

9. Och alltså offra HERranom af tackoffrena, nämliga dess feta; hela stjerten med ryggenom, det feta, som är öfwer inelfwen, samt med allt det feta, som inwärtes är;

10. Och båda njurarna med allt det feta, som därpå är wid länderna, och det nätet om lefrena och njurarna.

11. Och Presten skall uppbränna det på altaret, till offrens spis HERranom.

12. Är hans offer en get, och bär henne fram för HERran;

13. Skall han lägga sina hand på hennes hufwud, och slagta henne för wittnesbördsens tabernakel; och Aarons söner skola stänka hennes blod på altaret allt omkring;

14. Och skall deraf offra ett offer HERranom, nämliga det feta, som är omkring inelfwerna, och allt det feta, som inwärtes är;

15. Båda njurarna med det feta, som därpå är vid länderna, och nätet öfwer lefrena med njurarna.

16. Och Presten skall uppbrännat på altaret till offrens spis, till en söt lukt. Allt det feta hörer HERranom till.

17. Det ware en ewig sed med edra efterkommande uti alla edra boningar, att I intet fett eller blod äten.

4. Capitlet.

Syndoffers lag.

Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Tala med Israels barn, och säg: Om en själ syndar af owetenhet emot något HERrans bud, som hon icke göra skulle;

3. Nämliga, om en Prest, som smord är, syndar, så att han förargar folket, han skall för sina synd, som han gjort hafwer, bära fram en ung stut, den utan wank är, HERranom till ett syndoffer;

4. Och skall hafwa stuten fram för HERran inför dörrena af wittnesbördsens tabernakel, och lägga sina hand på hans hufwud, och slagta honom för HERranom.

5. Och Presten, som smord är, skall taga af hans blod, och bära in uti wittnesbördsens tabernakel;

6. Och skall doppa sitt finger uti blodet, och stänka dermed sju resor för HERranom inför förlåten i det helga;

7. Och skall af samma blod stryka på hornen af rökaltaret, som står för HERranom inuti wittnesbördsens tabernakel, och gjuta allt blodet på bottnen af bränneoffrens altare, som står för dörrene till wittnesbördsens tabernakel.

8. Och allt det feta af syndoffret skall han häfoffra, nämliga det feta, som är öfwer inelfwerna, och allt det feta, som inwärtes är;

9. Båda njurarna med det feta, som derpå är wid länderna, och det nätet öfwer lefrena med njurarna;

10. Såsom man häfoffrar i tackoffret af oxanom; och skall uppbrännat på bränneoffrens altare.

11. Men hudena af stuten med allt köttet, samt med hufwudet, och fötterna, och inelfwerna, och gåret;

12. Det skall han allt utföra utu lägret, på ett rent rum, dit man slår aftona, och skall uppbrännat på wed i elde.

13. Om en hel menighet i Israel försåge sig, och gerningen wore fördold för deras ögon, så att de gjort hade emot något HERrans bud, det de icke göra skulle, och worde så brottslige;

14. Och förnumme så sedan sina synd, som de gjort hade; så skola de hafwa en ung stut fram till syndoffer, och ställa honom för dörrena af wittnesbördsens tabernakel.

15. Och de äldste af menighenene skola lägga deras händer på hans hufwud för HERranom, och slagta den stuten för HERranom.

16. Och Presten, som smord är, skall bära blodet af stuten in uti wittnesbördsens tabernakel;

17. Och doppa derin med sitt finger, och sju resor stänka för HERranom inför förlåten;

18. Och skall stryka af blodet på hornen af altaret, som står för HERranom uti wittnesbördsens tabernakel, och allt det andra blodet gjuta på bottnen af bränneoffersaltaret, som står för dörrene af wittnesbördsens tabernakel.

19. Allt hans feta skall han häfoffra, och uppbränna på altaret;

20. Och skall göra med denna stuten, såsom han gjorde med syndoffersstutenom. Och alltså skall Presten försona dem, och det warder dem förlåtet.

21. Och skall han föra stuten utu lägret och bränna honom upp, såsom han uppbrände den förra stuten. Det skall wara syndoffret för menighetene.

22. Om en Förste syndar, och något gör emot HERrans sins Guds bud, det han icke göra skulle, och warder brottslig owetandes;

23. Och förnimmer sina synd, som han gjort hafwer; han skall frambära till offers en getabock utan all wank;

24. Och lägga sina hand på bockens hufwud, och slagta honom på det rum, der man slagtar bränneoffer för HERranom: Det ware hans syndoffer.

25. Sedan skall då Presten taga af syndoffrens blod med sitt finger, och stryka det på hornen af bränneoffersaltaret, och det andra blodet gjuta på hornen af bränneoffrens altare.

26. Men allt hans feta skall han uppbränna på altaret, lika såsom det feta af tackoffrena: Och alltså skall Presten försona hans synd, och det warder honom förlåtet.

27. Om en själ af meniga folket syndar owetandes, så att hon owetandes gör emot något HERrans bud, det hon icke göra skulle, och blifwer så brottslig;

28. Eller förnimmer sina synd, som hon gjort hafwer; hon skall bära fram för ett offer ena get utan wank, för syndena, som hon gjort hafwer;

29. Och skall lägga sina hand på syndoffrens hufwud, och slagta det på bränneoffrens rum.

30. Och Presten skall taga af blodet med sitt finger, och stryka på hornen af bränneoffrens altare, och allt blodet gjuta på bottnen af altaret.

31. Allt hennes feta skall han aftaga, såsom han aftager det feta af tackoffrena, och skall uppbräna på altaret till en söt lukt HERranom: Och alltså skall Presten försona henne, och det warder henne förlåtet.

32. Men bär han fram ett får till syndoffer, så bäre en gymmer utan wank;

33. Och lägge sina hand på syndoffrens hufwud, och slagte det till ett syndoffer, på det rummet, der man slagtar bränneoffret.

34. Och Presten skall taga af blodet med sitt finger, och stryka på hornen af bränneoffrets altare, och gjuta allt blodet på bottnen af altaret.

35. Men allt dess feta skall man aftaga, såsom han aftager det feta af tackoffrets fåre, och skall det uppbränna på altaret till ett HERrans offer. Och alltså skall Presten försona hans synd, den han gjort hafwer, och honom warder det förlåtet.

5. Capitlet.

Syndoffers lag

Om en själ syndar, så att hon hörer några bannor, och hon är dess wittne, eller det sett eller förfarit hafwer, och icke hafwer tillsagt, hon är brottslig till en missgärning.

2. Eller om en själ kommer wid något orent, antingen ett as af ett orent djur, eller af boskap, eller af matkar, och wisste det icke, hon är oren, och är brottslig.

3. Eller om hon kommer wid ena orena mennisko, i hwad som helst orenhet der menniskan kan med oren warda, och wisste det icke, och förnimmer det sedan, den är brottslig.

4. Eller om en själ swär, så att henne går af munnen att göra illa eller wäl, såsom ene menniske wäl händer att swärja, och wisste det icke, och förnimmer det sedan, den warder brottslig på ett af detta.

5. När nu händer, att hon brottslig är på ettdera, och bekänner att hon derpå syndat hafwer;

6. Så skall hon för detta hennes synds brott, som hon gjort hafwer, bära fram HERranom af hjordenom ett får eller ena get, som foster haft hafwer, till syndoffer; så skall Presten försona henne hennes synder.

7. Förmår hon icke ett får, så bäre HERranom för sitt brott, som hon brutit hafwer, twå turturdufwor, eller twå unga dufwor; ena till syndoffer, den andra till bränneoffer;

8. Och bäre dem till Presten, han skall den första göra till syndoffer, och wrida halsen sönder af henne, och dock icke rifwa hufudet ifrå;

9. Och stänka med syndoffrets blod på altarens wägg, och låta det blodet, som öfwer är, utblöda på altarens botten: Det är syndoffret.

10. Den andra skall han göra till bränneoffer efter deß rätt: Och alltså skall Presten försona henne hennes synd, som hon gjort hafwer, och det warder henne förlåtet.

11. Förmår hon icke twå turturdufwor, eller twå unga dufwor, så bäre fram sitt offer för sina synd, en tiondedel af ett epha semlomjöl till syndoffer; men ingen oljo skall han låta deruppå, eller rökelse låta komma deruppå; ty det är ett syndoffer.

12. Och han skall bärat fram till Presten, och Presten skall taga deraf en hand full till åminnelse, och bränna det upp på altaret HERranom till ett offer: Detta är ett syndoffer.

13. Och Presten skall så försona honom hans synd, som han gjort hafwer, och det warder honom förlåtet. Och det skall höra Prestenom till, såsom ett spisoffer.

14. Och HERren talade med Mose, och sade:

15. Om en själ förtager sig, så att hon med owetenhet syndar på något, som HERranom wigdt är; skall hon bära HERranom skuldoffer, en wädur af hjordenom utan wank, den twå siklar silfver är wärd, efter helgedomens sikel, till skuldoffer.

16. Dertill hwad han syndat hafwer på det wigda, skall han det igengifwa, och ändå gifwa femtedelen derutöfwer, och skall gifwat Prestenom; han skall försona honom med skuldoffrets wädur, så warder det honom förlåtet.

17. Om en själ syndar, och gör emot något HERrans bud, det hon icke göra skulle, och wißte det icke, hon är brottslig, och är skyldig åt den mißgerningene;

18. Och skall bära en wädur af hjordenom utan wank, den ett skuldoffer wärd är till Presten. Han skall försona honom hans owetenhet, den han gjort hafwer, och wißte det icke, så warder det honom förlåtet.

19. Det är skuldoffret, till hwilket han HERranom brottslig är.

6. Capitlet.

Bränne- Spis- Wigelse- och Synd-offer.

Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Om en själ syndar, och förtager sig för HERranom, så att han nekar sinom nästa det han honom befallt hafwer, eller det han honom i godo tro handfått hafwer, eller det han med wåld tagit, eller med orätt under sig slagit hafwer;

3. Eller det tappadt war funnit hafwer, och säger der nej till med en falsk ed, och hwad det helst kan wara, det en menniska emot sin nästa bryter;

4. När nu sker, att han så syndar, och sig förbryter, så skall han igengifwa, hwad han så med wåld tagit hafwer, eller med orätt under sig slagit, eller det honom befaldt war, eller det han funnit hafwer;

5. Eller der han den falska eden öfwer gjort hafwer; det skall han alltsammans igengifwa, och ändå gifwa femtedelen deröfwer, honom som det tillhörde, på den dagen han sitt skuldoffer gifwer.

6. Men för sina skuld skall han bära HERranom till Presten en wädur af hjorden utan wank, det en skuldoffer wärd är.

7. Så skall Presten försona honoom för HERranom; så warder honom förlåtet allt det han gjorde, der han sig med förbröt.

8. Och HERren talade med Mose, och sade:

9. Bjud Aaron och hans söner, och säg: Detta är bränneoffrets lag. Bränneoffret skall brinna på altarens eldstad, alla nattena intill morgonen; och allena altarens eld skall derpå brinna.

10. Och Presten skall kläda på sig sin linna kjortel, och det linna nederklädet på sin kropp; och skall upptaga askona, som af bränneoffrets eld kommer uppå altaret, och lägga den jemte wid altaret;

11. Och skall kläda sig af, och kläda sig i annor kläde, och bära askona utom lägret på ett rent rum.

12. Elden på altaret skall brinna, och aldrig utsläckas. Presten skall hwar morgon upptända weden deruppå, och ställa bränneoffret deruppå, och bränna deruppå det feta af tackoffret.

13. Alltid skall elden brinna på altaret, och aldrig utsläckas.

14. Och detta är spisoffrens lag, det Aarons söner offra skola för HERranom på altaret.

15. Man skall häfoffra sin hand full af semlomjöl, af spisoffret och deß oljo, och allt rökelset, som ligger på spisoffret, och skall upptändat på altarena, till en söt lukt, HERranom till åminnelse.

16. Det öfwer är skall Aaron och hans söner förtära, och skola ätat osyradt på heligt rum, i gårdenom till wittnesbördsens tabernakel.

17. De skola intet hafa med surdeg; ty det är deras del, den jag dem af mitt offer gifwit hafwer: Det skall wara dem det aldrahelgasta, lika såsom syndoffret och skuldoffret.

18. Det mankön är ibland Aarons barn skola det äta. Det ware edrom efterkommandom en ewig rätt om HERrans offer. Ingen skall komma derwid, utan han är wigd.

19. Och HERren talade med Mose, och sade:

20. Detta skall wara Aarons och hans söners offer, som de skola offra HERranom på deras wigelsedag: Tiondedelen af ett epha semlomjöl till ewigt spisoffer, hälftena om morgonen, och hälftena om aftonen.

21. Uti panno skall du göra det med oljo, och bära det bakadt fram, och i stycker skall du det offra HERranom till en söt lukt.

22. Och Presten, som af hans söner i hans stad smord warder, han skall göra det. Detta är en ewig rätt HERranom. Det skall allt uppbrändt warda;

23. Ty allt spisoffer, som för en PRest sker, skall förtäras af eld, och icke ätas.

24. Och HERren talade med Mose, och sade:

25. Tala till Aaron och hans söner, och säg: Detta är syndoffrens lag: På den staden, der du slagtar bränneoffret, der skall du ock slagta syndoffret för HERranom: Det är det aldrahelgasta.

26. Presten, som syndoffre offrar, skall det äta på heligt rum, uti gårdenom till wittnesbördsens tabernakel.

27. Ingen skall komma wid deß kött, utan han är wigd. Och den som en klädnad stänker af deß blod, han skall twå sig på heligt rum.

28. Och krukan, der det uti kokadt är, skall sönderslås. Är det en koppargryta, så skall man skura henne, och skölja med watten.

29. Det mankön är ibland Presterna, de skola äta deraf, ty det är det aldrahelgasta.

30. Men allt det syndoffer, hwars blod buret warder in uti wittnesbördsens tabernakel till försoning i thy helga, det skall man icke äta, utan uppbränna det med eld.

7. Capitlet.

Prestens del af skuldoffer och annor offer. Fett, blod.

Och detta är skuldoffrens lag, och det är det aldrahelgasta.

2. På det rummet, der man slagtar bränneoffret, skall man ock slagta skuldoffret, och stänka deß blod på altaret allt omkring.

3. Och allt deß feta skall man offra, stjerten och det feta, som är på inelfwerna;

4. Båda njurarna med det feta, som derpå är wid länderna, och nätet öfwer lefrena med njurarna.

5. Och Presten skall uppbränna det på altaret HERranom till ett offer. Det är ett skuldoffer.

6. Det mankön är ibland Presterna skola det äta på heligt rum; ty det är det aldrahelgasta.

7. Såsom syndoffret, så skall ock skuldoffret wara; begges deras skall en lag wara; och skall höra Prestenom till, som derigenom försonar.

8. Den Presten något bränneoffer offrar, honom skall tillhöra huden af bränneoffret, som han offrat hafwer.

9. Och allt spisoffer, som i ugn, eller på halfter, eller uti panno bakadt warder, skall höra Prestenom till, som det offrar.

10. Och allt spisoffer, som med oljo blandadt eller torrt är, det skall allom Aarons barnom tillhöra, så thy eno som thy andro.

11. Och detta är tackoffers lag, det man HERranom offrar.

12. Wilja de göra ett lofoffer, så skola de offra osyrade kakor, blandade med oljo, och osyrade tunnkakor, bestrukna med oljo, och i panno bakade semlokakor, blandade med oljo.

13. Och sådana offer skola de göra på en kako af syradt bröd till sitt tackoffers lofoffer.

14. Och ett af thy allo skall offras HERranom till häfoffer, och skall höra Prestenom till, som stänker tackoffrens blod.

15. Och lofoffrens kött, i sitt tackoffer, skall ätas på samma dagen, som det offradt warder, och intet låtas qwart intill morgonen.

16. Och ehwad det är ett löfte eller friwiljogt offer, så skall det på samma dagen ätet warda, som det offradt är: Om något qwart blifwer till den andra dagen, skall man ändå ätat.

17. Men hwad qwart blifwer af offradt kött intill tredje dagen, det skall uppbrännas i elde.

18. Och om någor äter på tredje dagen af det offrade köttet af hans tackoffer, så blifwer han icke tacknämlig, som det offrat hafwer, det skall icke heller warda honom tillräknadt, utan det blifwer en styggelse. Och hwad själ, som deraf äter, han är brottslig till en mißgerning.

19. Och det kött, som kommer wid något orent, det skall icke warda ätet, utan uppbrändt i elde. Den der ren är till lekamen, han skall äta det köttet.

20. Och den själ, som äter af tackoffrens kött, det HERranom tillhörer, hennes orenhet ware öfwer henne, och hon skall warda utrotad utu sitt folk.

21. Och om en själ kommer wid något det orent är, ware sig oren menniska, boskap, eller hwad eljest styggeligit är, eller ock äter af tackoffrens kött, det HERranom tillhörer, den skall utrotad warda utu sitt folk.

22. Och HERren talade med Mose, och sade:

23. Tala med Israels barn, och säg: I skolen intet fett äta af fä, lambom och getom.

24. Men det feta af ett as, och hwad af wilddjur rifwet är, bruker eder till allahanda nytto; men icke skolen i ätat.

25. Ty den som äter det feta af den boskap, som HERranom till offer gifwen är, den samma själen skall utrotad warda utu sitt folk.

26. I skolen ock intet blod äta, antingen af boskap, eller af foglar, der I bon.

27. Hwilken själ, som äter något blod, hon skall utrotad warda utu sitt folk.

28. Och HERren talade med Mose, och sade:

29. Tala med Israels barn, och säg: Den som HERranom sitt tackoffer göra will, han skall ock bära med hwad som HERranom till ett tackoffer tillhörer.

30. Han skall med sine hand bärat fram till HERrans offer, nämliga det feta på bröstena skall han frambära, samt med bröstet, att de skola warda ett weftoffer för HERranom.

31. Och Presten skall uppbränna det feta på altaret. Och bröstet skall höra Aaron till, och hans söner.

32. Och den högra bogen skola de gifwa Prestenom till häfoffer af deras tackoffer.

33. Och hwilken ibland Aarons söner offrar blodet af tackoffret, och det feta, han skall ock hafwa den högra bogen på sin del.

34. Ty weftebröstet och häfwebogen hafwer jag tagit af Israels barn, af deras tackoffer, och hafwer gifwit det Prestenom Aaron och hans söner, till en ewig rätt.

35. Detta är Aarons och hans söners wigelse af HERrans offer, på den dagen då de öfwerantwardade wordo till att wara HERranom Prester;

36. Då HERren böd, på den dagen, då han dem wigde, hwad dem af Israels barnom gifwas skulle, till en ewig rätt, allom deras efterkommandom.

37. Och detta är bränneoffrens lag, spisoffrens, syndoffrens, skuldoffrens, hyllooffrens och tackoffrens;

38. Det HERren på Sinai berg Mose böd, den dagen då han böd honom till Israels barn, att de skulle offra deras offer HERranom uti den öknene Sinai.

8. Capitlet.

Presterna och tabernaklet smörjas, wigas.

Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Tag Aaron och hans söner med honom, samt med deras kläder, och smörjooljan, och en stut till syndoffer; twå wädrar, och en korg med osyradt bröd;

3. Och församla alla menigheterna inför dörrena af wittnesbördsens tabernakel.

4. Mose gjorde såsom HERren honom böd, och församlade menigheterna inför dörrena af wittnesbördsens tabernakel;

5. Och sade till dem: Detta är det som HERren budit hafwer att göra;

6. Och tog Aaron och hans söner, och twådde dem med watten;

7. Och drog honom den linna kjortelen uppå, och band bältet omkring honom, och klädde på honom den gula silkeskjortelen, och fick honom lifkjortelen uppå, och gjordade honom öfwer lifkjortelen;

8. Och satte på honom skölden, och i skölden Ljus och Fullkomlighet;

9. Och satte honom hatten på hans hufwud, och satte på hatten ofwanför hans änne, ett gyldene spann på den helga kronona; såsom HERren Mose budit hade.

10. Och Mose tog smörjooljan, och smorde tabernaklet med allt det deruti war, och wigde det;

11. Och stänkte dermed sju resor på altaret, och smorde altaret med all sin redskap, twättekaret med sinom fot, att det skulle warda wigdt.

12. Och göt af smörjooljone på Aarons hufwud, och smorde honom, att han skulle warda wigd;

13. Och hade Aarons söner fram, och drog dem linna kjortlar uppå, och gjordade dem med bälter, och band dem hufwor uppå; såsom HERren honom budit hade;

14. Och lät hafwa fram till sig en stut till syndoffer. Och Aaron och hans söner lade sina händer på hans hufwud.

15. Sedan slagtades han. Och Mose tog af blodet, och strök med fingret på hornen af altaret allt omkring, och skärde altaret, och göt blodet på altarens botten, och wigde det, att han skulle försonat;

16. Och tog allt det feta af inelfwerna; nätet öfwer lefrena, och båda njurarna med det feta derpå är, och uppbrände det på altaret.

17. Men stuten med hans hud, kött och träck, brände han upp i elde utanför lägret; såsom HERren honom budit hade;

18. Och hade en wädur fram till bränneoffer: Och Aaron med hans söner lade sina händer på hans hufwud.

19. Sedan slagtades han. Och Mose stänkte af blodet på altaret allt omkring;

20. Högg wäduren i stycker, och brände upp hufwudet och stycken;

21. Och twådde inelfwerna och fötterna med watten, och brände så hela wäduren upp på altarena. Det war ett bränneoffer till en söt lukt, ett offer HERranom; såsom HERren honom budit hade.

22. Han hade ock fram den andra wäduren, som är fyllooffrens. Och Aaron med hans söner lade sina händer på hans hufwud.

23. Sedan slagtades han. Och Mose tog af hans blod, och strök på högra örnatimpen af Aaron, och uppå tumman af högra handene, och på den största tåna af hans högra fot;

24. Och hade fram Aarons söner, och strök af blodet på deras högra örnatimp, och på tumman af deras högra hand, och på största tåna af deras högra fot; och stänkte blodet på altaret rundt omkring;

25. Och tog det feta och stjerten, och allt det feta på inelfwerna, och nätet på lefrena, båda njurarna med det feta deruppå är, och den högra bogen.

26. Dertill tog han utaf korgenom, der det osyrade brödet uti war för HERranom, ena osyrada kako, och ena kako af det oljade brödet, och ena tunnkako, och lade det på det feta, och på högra bogen.

27. Och fick allt detta Aaron och hans söner på händerna, och weftade det för ett weftoffer för HERranom.

28. Och tog det allt igen af deras händer, och brände det upp på altaret ofwanuppå bränneoffret; ty det är fyllooffer till en söt lukt, ett offer HERranom.

29. Och Mose tog bröstet, och weftade det till ett weftoffer för HERranom af fyllooffrens wädur, den kom Mose på hans del; såsom HERren honom budit hade.

30. Och Mose tog af smörjooljone, och af blodet på altaret, och stänkte på Aaron och hans kläder, på hans söner och deras kläder, och wigde så Aaron och hans kläder, hans söner och deras kläder med honom;

31. Och sade till Aaron och hans söner: Koker köttet för dörrene af wittnesbördsens tabernakel; och äter det der, dertillmed brödet i fyllooffrens korg, såsom mig budet är och sagdt, att Aaron och hans söner skulle ätat.

32. Hwad öfwer blifwer af köttet och brödet, det skolen I uppbränna på elde.

33. Och I skolen icke utgå i sju dagar ifrå dörrene af wittnesbördsens tabernakel, allt intill den dagen, då edra fyllooffers dagar äro ute; ty i sju dagar äro edra händer fyllda;

34. Såsom det på denna dag skedt är: HERren hafwer så budit att göra, på det I skolen wara försonade.

35. Och I skolen blifwa för dörrene af wittnesbördsens tabernakel dag och natt i sju dagar långt; och skolen taga wara på HERrans waft, att I icke dön; ty så är mig budet.

36. Och Aaron med hans söner gjorde allt det HERren genom Mose budit hade.

9. Capitlet.

Aarons första offer. Eld af himmelen.

Och på åttonde dagen kallade Mose Aaron och hans söner, och de äldsta i Israel.

2. Och sade till Aaron: Tag till dig en ung kalf till syndoffer, och en wädur till bränneoffer, båda utan wank, och haf dem fram för HERran.

3. Och tala med Israels barn, och säg: Tager en getabock till syndoffer, och en kalf, och ett får, båda årsgamla, och utan wank, till bränneoffer;

4. Och en oxa och en wädur till tackoffer, att wi offre för HERranom; och ett spisoffer blandadt med oljo; förty i dag skall HERren låta eder se sig.

5. Och de togo det Mose budit hade inför dörrena af wittnesbördsens tabernakel; och hela menigheten gick fram och stod för HERranom.

6. Då sade Mose: Detta är det HERren budit hafwer, att I göra skolen; så warder HERrans härlighet sig se låtandes.

7. Och Mose sade till Aaron: Gack fram till altaret, och gör ditt syndoffer, och ditt bränneoffer, och försona dig och folket. Derefter gör folkens offer, och försona deßlikes dem; såsom HERren budit hafwer.

8. Och Aaron gick fram till altaret, och slagtade kalfwen till sitt syndoffer.

9. Och hans söner båro blodet till honom, och han doppade med sitt finger i blodet, och strök på hornen af altaret, och göt blodet på bottnen af altaret.

10. Men det feta, och njurarna, och det nätet på lefrene af syndoffrane brände han upp på altaret, såsom HERren hade budit Mose.

11. Och köttet och skinnet brände han upp på elde utanför lägret.

12. Sedan slagtade han bränneoffret, och Aarons söner båro blodet till honom, och han stänkte det på altaret allt omkring.

13. Och de båro bränneoffret till honom styckadt, och hufwudet: Och han brände det upp på altaret.

14. Och han twådde inelfwerna och fötterna, och brände det upp ofwanpå bränneoffret på altaret.

15. Derefter bar han fram folkens offer, och tog bocken, folkens syndoffer, och slagtade honom, och gjorde ett syndoffer deraf, såsom det förra;

16. Och bar bränneoffret fram, och gjorde såsom det sig borde;

17. Och bar fram spisoffret dertill, och tog sina hand full, och brände det upp på altaret, förutan morgonens bränneoffer.

18. Sedan slagtade han oxan och wäduren till folkens tackoffer: Och hans söner båro honom blodet, det stänkte han på altaret allt omkring.

19. Men det feta af oxanom och wädrenom, stjerten, och det feta, som war öfwer inelfwerna, och njurarna, och nätet öfwer lefrena;

20. Allt detta feta lade de på bröstet, och brände det feta upp på altaret.

21. Men bröstet på den högra bogen weftade Aaron till ett weftoffer för HERranom; såsom Mose budit hade.

22. Och Aaron hof sina hand upp till folket, och wälsignade dem; och gick neder, sedan han syndoffret, bränneoffret och tackoffret gjorde hade.

23. Och Mose och Aaron gingo in uti wittnesbördsens tabernakel. Och då de gingo åter ut igen, wälsignade de folket. Då lät HERrans härlighet se sig allo folkena.

24. Ty eld kom ut ifrå HERranom, och förtärde bränneoffret, och det feta på altaret. Då allt folket såg detta, fröjdade de sig, och föllo på deras anlete.

10. Capitlet.

Nadabs, Abihu död. Folkets klagan. Win förbjudes. Prestens del.

Och Aarons söner, Nadab och Abihu, togo hwar sitt rökelsekar, och lade eld deruti, och lade rökwerk deruppå, och båro främmande eld fram för HERran, det han dem icke budit hade.

2. Då kom en eld ut ifrå HERranom, och förtärde dem, så att de blefwo döde för HERranom.

3. Då sade Mose till Aaron: Detta är det HERren sagt hafwer: Jag skall warda helgader på dem som nalkas mig, och för allo folke skall jag härlig hållen warda. Och Aaron tigde stilla.

4. Men Mose kallade till sig Israel och Elzapahan, Usiels söner, Aarons faderbroders, och sade till dem: Går fram, och bärer edra bröder härut af helgedomenom, ut för lägret.

5. Och de gingo fram, och båro dem med deras linnekjortlar ut för lägret; såsom Mose sagt hade.

6. Då sade Mose till Aaron och hans söner, Eleazar och Ithamar: I skolen icke blotta edor hufwud, icke eller rifwa edor kläder, att I icke dön, och wrede kommer öfwer hela menighetena: Låter edra bröder af hela Israels hus gråta öfwer denna branden, som HERren gjort hafwer.

7. Men I skolen intet gå ut igenom dörrena af wittnesbrödsens tabernakel; annars kunden I dö; ty HERrans smörjoolja är på eder. Och de gjorde såsom Mose sade.

8. Men HERren talade med Aaron, och sade:

9. Du och dine söner med dig skolen icke dricka win eller starka drycker, när I går in uti wittnesbördsens tabernakel, att I icke skolen dö. Det ware en ewig rätt allom edrom efterkommandom;

10. Att I mågen åtskilja hwad heligt och oheligt, hwad rent och orent är;

11. Och att I mågen lära Israels barn alla rätter, som HERren till eder genom Mose sagt hafwer.

12. Och Mose talade med Aaron, och med hans återlefda söner, Eleazar och Ithamar: Tager det öfwerblifwet är af spisoffret och HERrans offer, och äter det osyradt wid altaret; ty det är det aldrahelgasta.

13. Och I skolen ätat på ett heligt rum, ty det är din rätt, och dina söners rätt af HERrans offer; ty så är mig budet.

14. Weftebröstet och häfwebogen skall du och dine söner, och dina döttrar med dig, äta på rent rum; ty denne rätten är dig och dina söner gifwen till Israels barnas tackoffer.

15. Ty häfwebogen och weftebrödet, med deß fetas offer, skola inbäras, att de skola warda weftad til weftoffer för HERranom. Derföre är det ditt och dina barnas till en ewig rätt; såsom HERren budit hafwer.

16. Och Mose sökte efter syndoffrens bock; och fann honom wara uppbrändan. Och han wardt wred öfwer Eleazar och Ithamar, Aarons söner, de ännu igenlefde woro; och sade:

17. Hwi hafwen I icke ätit syndoffret på heligt rum, efter det är det aldrahalgasta, och han hafwer gifwit eder det, på det I skolen bära menighetenes mißgerningar, och försona dem för HERranom?

18. Si, hans blod är icke kommen in uti det helga: I skullen hafwa ätit det ini det helga, såsom mig budet är.

19. Men Aaron sade till Mose: Si, i dag hafwa de offrat deras syndoffer, och deras bränneoffer för HERranom, och mig är så gånget som du ser. Skullle jag i dag äta af syndoffer, och wara wid godt mod för HERranom?

20. Då Mose det hörde, war han tillfrids.

11. Capitlet.

Ren och oren djur.

Och HERren talade med Mose och Aaron, och sade till dem:

2. Taler med Israels barn, och säger: Deßa äro de djur, som I äta skolen, ibland all djur på jordene.

3. Allt det som ibland djuren tweklöfwadt är, och idislar, det skolen I äta.

4. Men det som idislar, och är klöfwadt, dock icke tweklöfwadt, såsom camelen, det är eder orent, och I skolen icke ätat.

5. Cuniler idisla wäl; men de äro icke tweklöfwade: Derföre äro de orene.

6. Haren idislar ock; men han är icke tweklöfwad: Derföre är han eder oren.

7. Och swinet är wäl tweklöfwadt; men det idislar icke: Derföre är det eder orent.

8. Af deßes kött skolen I icke äta, och icke komma wid deras as; ty de äro eder oren.

9. Detta skolen I äta ibland det som i wattnena är: Allt det som spol och fjäll hafwer i floder, i hafwena, och i bäckom; det skolen I äta.

10. Men allt det som icke hafwer spol och fjäll i hafwena, och i bäckom, ibland allt det som röres i wattnen, och allt det som lefwer i wattne, det skall wara eder en wederstyggelse;

11. Att I icke äten af deß kött; och flyr wid deras as;

12. Ty allt det som icke hafwer spol och fjäll i wattnena, der skolen I sky weder.

13. Och detta skolen I sky weder ibland foglarna, att I icke äten dem: Örnen, höken, falken,

14. Gamen, gladona, och det af deras art är,

15. Och alle korpar med deras art,

16. Strutsfoglen, ugglona, göken, sparfhöken med sine art,

17. Stenugglona, swanen, ufwen,

18. Flädermusena, rördrommen,

19. Storken, hägren, skrikona med sine art, widhöfden och swalona

20. Och allt det sig rörer ibland foglarna, och går på fyra fötter, det skall wara eder en wederstyggelse.

21. Dock detta skolen I äta af foglom, det sig rörer och går på fyra fötter, hwilkas knä stå tillbaka, der det med hoppar på jordene;

22. Deraf mån I äta, såsom är Arbe med sin art, och Saleam med sin art, och Hargo med sin art, och Hagab med sin art.

23. Allt det eljest hafwer fyra fötter ibland foglarna, det skall wara eder en wederstyggelse;

24. Och I skolen räkna dem oren. Den som kommer wid deras as, han skall wara oren allt intill aftonen.

25. Och den som någorsderas as bär, han skall twå sin kläder, och skall blifwa oren allt intill aftonen.

26. Derföre, allt det djur, som klöfwadt är, och icke tweklöfwadt, och idislar icke, det skall wara eder orent: Den som kommer derwid, han blifwer oren.

27. Och allt det som går på hander ibland djuren, som gå på fyra fötter, det skall wara eder orent: Den som kommer wid deras as, han skall wara oren allt intill aftonen.

28. Och den som deras as bär, han skall twå sin kläder, och wara oren allt intill aftonen; ty allt sådant är eder orent.

29. Deße skola ock wara eder oren ibland de djur, som krypa på jordene: Lekatten, musen, paddan, hwart efter sitt slag,

30. Igelkotten, molken, ödlan, stellion, mullwaden.

31. De äro eder oren ibland allt det som kryper; den som kommer wid deras as, han skall wara oren intill aftonen

32. Och allt det som ett sådant dödt as på faller, det warder orent; ware sig allahanda träkäril, eller kläder, eller skinn, eller säck, och all sådana redskap, der man något med gör, skall man låta i watten, och det blifwer orent intill aftonen; så warder det rent.

33. Allahanda lerkäril, om ett sådant as deruti faller, warder allt orent, som deruti är, och skall sönderslås.

34. All mat, som man äter, om det wattnet kommer deruti, den är oren: Och all dryck, som man dricker af allahanda sådane kärile, är oren.

35. Och allt det som ett sådant as på faller, det blifwer orent, ware sig ugn eller kettlar, det skall man slå sönder; ty det är orent, och skall wara eder orent.

36. Dock brunnar, fällor och dammar äro rene: Den som kommer wid deras as, han är oren.

37. Och om ett sådant as fälle på säd, som man sått hafwer, så är hon dock ren.

38. Men gjuter man watten på sädena, och sedan fölle sådant as deruppå, så worde hon eder oren.

39. Om ett djur dör, det I äta mågen; den som kommer wid det aset, den är oren intill aftonen.

40. Den som äter af sådant as, han skall twå sin kläder, och skall blifwa oren intill aftonen: Så ock den som bär ett sådant as, han skall twå sin kläder, och blifwa oren intill aftonen.

41. Det som kräler på jordene skall wara eder en wederstyggelse, och man skall icke ätat.

42. Och allt det som går på bukenom, och allt det som går på fyra eller flere fötter, af allo thy som kräler på jordene, det skolen I icke äta; ty det skall wara eder en wederstyggelse.

43. Görer edra själar icke till styggelse, och besmitter eder icke deruppå, så att I blifwen orene.

44. Ty jag är HERren edar Gud: Derföre skolen I helga eder, att I blifwen helige; ty jag är helig: Och I skolen icke orena edra själar på något krälande djur, som på jordene kräler.

45. Ty jag är HERren, som hafwer fört eder utur Egypti land, att jag skall wara edar Gud. Derföre skolen I wara helige; ty jag är helig.

46. Detta är lagen öfwer djur, och foglar, och allahanda krälande djur i wattnena, och allahanda djur, som kräla på jordene;

47. Att I skolen weta åtskilnad på, hwad orent och rent är, och hwad djur man äta, och hwad man icke äta skall.

12. Capitlet.

Barnaföderskors renselse.

Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Tala med Israels barn, och säg: När en qwinna undfår säd, och föder piltabarn, då skall hon wara oren i sju dagar, så länge hon lider sina krankhet.

3. Och på åttonde dagen skall man omskära hans förhuds kött.

4. Och hon skall hemma blifwa tre och trettio dagar uti hennes renselseblod. Intet heligt skall hon komma wid, och till helgedomen skall hon icke komma, tilldeß hennes renselsedagar äro ute.

5. Föder hon pigobarn, så skall hon wara oren i twå weckor, så länge hon lider sina krankhet, och skall sex och sextio dagar hemma blifwa i hennes renselseblod.

6. Och när hennes renselsedagar äro ute, efter son eller dotter, skall hon bära fram ett årsgammalt lamb till bränneoffer, och en ung dufwo, eller turturdufwo, till syndoffer Prestenom, för dörrena af wittnesbördsens tabernakel.

7. Der skall han offrat för HERranom, och försona henne, så warder hon ren af sinom blodgång. Detta är lagen för den som föder piltabarn eller pigobarn.

8. Om hennes hand icke förmå ett får, så tage twå turturdufwor, eller twå unga dufwor, den ena till bränneoffer, den andra till syndoffer; så skall Presten försona henne, att hon skall warda ren.

13. Capitlet.

Spitelskans art, tecken.

Och HERren talade med Mose och Aaron, och sade:

2. Om ene mennisko något kommer på hennes kötts hud, eller warder skabbot, eller etterhwitt, såsom der wille spitelska komma på hans kötts hud, skall man hafwa honom till Presten Aaron, eller till en af hans söner ibland Presterna.

3. Och när Presten ser sårnaden på köttsens hud, att håren äro förwandlade till hwitnad, och rummet är så påseende som det djupare är än den andra huden af hans kött, så är det förwißo spitelska; ty skall Presten bese honom, och döma honom oren.

4. Om något etterhwitt är på hans kötts hud, och är dock icke rummet så påseendes, att det djupare är än den andra huden på köttet, och håren äro icke förwandlade till hwitnad, så skall Presten lycka honom inne i sju dagar;

5. Och på sjunde dagen bese honom, och sårnaden synes för hans ögon såsom tillförene, och hafwer intet widare ätit sig ut på hudene, så skall Presten åter sluta honom inne i sju dagar.

6. Och när han beser honom annan gången, på sjunde dagen, och finner då, att sårnaden är förswunnen, och hafwer intet widare ätit sig på hudene, så skall han döma honom renan; ty det är en skabb: Och han skall twå sin kläder, och så är han ren.

7. Om nu skabben widare äter sig på hudene, sedan han af Prestenom besedd och ren sagd wardt; och warder nu annan tid besedd af Prestenom;

8. Ser då Presten, att skabben hafwer widare ätit sig i hudena, skall han döma honom oren; ty det är wißerliga spitelska.

9. Om någon spitelskosårnad warder på ene mennisko, den skall man hafwa till Presten.

10. När han ser och finner, att en hwitnad är kommen på hudena, och håren äro hwit wordne, och rått kött är i sårena;

11. Så är det wißerliga en gammal spitelska på hans kötts hud; derföre skall Presten döma honom oren, och icke sluta honom inne; ty han är allaredo oren.

12. Om spitelskan förwidgas på hudene, och går utöfwer hela hudena, ifrå hufwudet ned till fötterna, allt det Prestenom för ögonen wara kan;

13. När nu Presten beser det, och finner att spitelskan är gången öfwer hela köttet, så skall han döma honom ren, efter det allt på honom förwandladt är till hwitnad; ty han är ren.

14. Men är det rått kött den dagen då han besedd warder, så är han oren.

15. Och när Presten ser det rå köttet, skall han döma honom oren; ty han är oren, och är wißerliga spitelsk.

16. Om det rå köttet förwänder sig igen, och förwandlas till hwitnad, så skall han komma till Presten.

17. Och när Presten ser och finner, att den sårnaden är förwandlad till hwitnad, skall han döma honom renan; ty han är ren.

18. Om någrom kommer på hans kötts hud en böld, och läkes åter igen;

19. Och derefter på samma rummet uppkommer något hwitt, eller rödligit etterhwitt warder, skall han warda besedd af Prestenom.

20. När Presten ser, att det rummet är lägre än den andra huden, och håret är förwandladt till hwitnad, så skall han döma honom oren; ty det är wißerliga worden en spitelskosårnad af den böldene.

21. Men ser Presten och finner, att håren icke äro hwit, och är icke lägre än den andra huden, och är förswunnet, så skall han sluta honom inne i sju dagar.

22. Äter det sig widare i hudena, så skall han döma honom oren; ty det är wißerliga en spitelskosårnad.

23. Men blifwer den etterhwitnaden så ståndandes, och äter sig icke widare, så är det ärret efter böldene; och Presten skall döma honom ren.

24. Om någors mans kött warder sårt på hudene af eldbränning, och brännesårnaden är rödlig eller hwit;

25. Och Presten beser honom, och finner håret förwandladt till hwitnad, der bränningen war, och är lägre till anseende än den andra huden; så är wißerliga spitelska worden af den bränningene: Derföre skall Presten döma honom oren; ty det är en spitelskosårnad.

26. Men ser Presten och finner, att håret på bränningene icke är förwandladt till hwitnad, och icke lägre än den andra huden, och är dertill förswunnet; skall han sluta honom inne i sju dagar.

27. Och på sjunde dagen skall han bese honom: Hafwer det widare ätit sig ut på hudene, så skall han döma honom oren; ty det är spitelska.

28. Men är det blifwet ståndand på bränningene, och icke hafwer widare ätit sig ut på hudene, och är dertill förswunnet, så är det ett sår efter bränningene, och Presten skall döma honom ren; ty det är ett ärr efter bränningen.

29. Om en man eller qwinna warder skabbot på hufwudet eller på skägget;

30. Och Presten beser sårnaden, och finner att det är lägre till anseende än den andra huden, och håret dersammastäds warder gulaktigt och tunt, så skall han döma honom oren; ty det är en spitelskoskabb på hufwudet eller skäggena.

31. Men ser Presten, att skabben icke är lägre till anseende än den andra huduen, och håret icke är blackt; skall han sluta honom inne i sju dagar.

32. Och när han på sjunde dagen ser och finner, att skabben icke hafwer ätit sig widare, och intet gult hår på färde är, och skabben är icke lägre till anseende än den andra huden;

33. Skall han raka sig, dock att han icke rakar skabben; och Presten skall åter sluta honom inne i sju dagar.

34. Och när han på sjunde dagen beser honom, och finner att skabben hafwer icke widare ätit sig i hudene, och är icke lägre till anseende än den andra huden, så skall Presten säga honom ren, och han skall twå sin kläder; ty han är ren.

35. Och skabben äter sig widare i hudena, sedan han ren sagd war;

36. Och Presten ser och finner, att skabben hafwer ätit sig widare på hudene, så skall han icke mer fråga efter, om håren äro gulaktig; ty han är oren.

37. Är det ock för ögonen, att skabben hafwer ståndit stilla, och der äro black hår uppgångne, så är skabben läkt, och han är ren; ty skall Presten säga honom renan.

38. Om enom manne eller qwinno något etterhwitt kommer på hans kötts hud;

39. Och Presten ser, att det etterhwita något förswinner, så är det en hwit skabb, uppkommen på hudena; och han är ren.

40. Om enom manne hufwudhåret affaller, så att han warder skallot, han är ren.

41. Faller det honom framman af hufwudet, så är det en framskallot; och han är ren.

42. Men warder der någor hwit eller rödlig sårnad uppå det skallota eller framskallota, så är det spitelska uppgången på samma skallota eller framskallota.

43. Derföre skall Presten bese honom, och när han finner den hwita eller rödiga sårnaden upplupen på hans skallota eller framskallota, att det synes såsom eljest spitelska på hudene;

44. Så är han spitelsk och oren: Och Presten skall säga honom oren för sådana sårnads skull på hans hufwud.

45. Den som spitelsk är, hans kläder skola wara rifwen, och hufwudet blott, munnen skylder; och skall allstinges oren kallas.

46. Och så länge den sårnaden på honom är, skall han wara oren, bo allena, och hans boning skall wara utan lägret.

47. Om på ett kläde kommer en spitelskosårnad, ware sig ullet eller linnet;

48. På warp eller wäft, ehwad det är, linnet eller ullet, eller på ett skinn eller på allt det af skinn gjordt är;

49. Och när den sårnaden warder blek eller rödlig, på kläde eller på skinne, eller på warpe eller wäfte, eller på något ting, som af skinn gjordt är, det är wißt en spitelskosårnad.

50. Derföre skall Presten bese det, och när han ser sårnaden, skall han sluta det inne i sju dagar.

51. Och om han på sjunde dagen ser, att sårnanden hafwer widare ätit sig på klädet, på warpenom eller wäftena, på skinne, eller hwad af skinne gjordt är; så är det en inbiten spitelskosårnad, och det är orent.

52. Och klädet skall brännas upp, eller warpen, eller wäftet, ehwad det är ullet eller linnet, eller allahanda skinnwerk, der sådana sårnad uppå är; ty det är en spitelskosårnad, och skall brännas upp på elde.

53. Om Presten ser att sårnaden icke hafwer widare ätit sig på klädet eller på warpenom, eller wäftena, eller allahanda skinnwerk;

54. Så skall han bjuda, att man twår, der sårnaden är, och skall sluta det inne i andra sju dagar.

55. Och när Presten ser, sedan sårnaden twagen är, att sårnaden intet förwandlad är för hans ögon, och ej eller hafwer widare ätit sig, så är det orent, och skall uppbrännas på elde; ty det är djupt inätet, och hafwer befrätit det.

56. Om Presten ser, att sårnaden något förswunnen är, sedan han wardt twagen; så skall han rifwa det af klädena, af skinnena, af warpenom eller wäftena.

57. Synes det ändå sedan på klädena, på warpenom, på wäftena, eller allahanda skinnwerk; så är det en fläck, och skall det uppbrännas med elde, der den sårnaden uti är.

58. Men klädet eller warpen, eller wäftet, eller allahanda skinnwerk, som twaget är, och sårnaden afgången är, skall man på nytt twå, och så är det rent.

59. Detta är lagen om spitelskosårnad på kläder, ehwad de äro ullen eller linnen; på warp eller wäft, och allahanda skinnwerk, till att säga dem ren eller oren.

14. Capitlet.

Om de spitelskas rening, försoning.

Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Detta är lagen om den spitelska, när han skall rensad warda: Han skall komma till Presten;

3. Och Presten skall gå utu lägret, och bese huru spitelskosårnaden är på dem spitelsko hel worden;

4. Och skall bjuda honom, som rensas skall, att han tager twå lefwande foglar, de som rene äro, och cedreträ, och rosenfärgoull, och isop;

5. Och skall bjuda att slagta den ena foglen uti ett lärkärile wid rinnande watten;

6. Och skall taga den lefwande foglen med cedreträt, rosenfärgoullen, och isopen, och doppa uti den slagtada foglens blod wid rinnande watten;

7. Och stänka på honom, som af spitelskone rensas skall, sju resor; och rensa honom alltså, och låta den lefwande foglen flyga i fria markena.

8. Men den rensade skall twå sin kläder, och raka allt sitt hår af, och bada sig i wattne, och så är han ren: Sedan gånge han in i lägret, dock skall han blifwa utan sitt tjäll i sju dagar.

9. Och på sjunde dagen skall han raka allt sitt hår af hufwudet, skägget och ögonbrynen, så att allt hår blifwer afrakadt; och skall twå sin kläder, och bada sitt kött i wattne, och så är han ren.

10. Och på åttonde dagen skall han taga tu lamb, de utan wank äro, och ett årsgammalt får utan wank, och tre tiungar semlomjöl till spisoffer, blandadt med oljo, och en log oljo.

11. Då skall Presten ställa de rensada och deßa ting fram för HERran, för dörrena af wittnesbördsens tabernakel;

12. Och skall taga det ena lambet, och offra det till ett skuldoffer med den log oljo, och skall sådant weftoffra för HERranom;

13. Och sedan slagta lambet, der man slagtar syndoffret och bränneoffret, som är på heligt rum; ty såsom syndoffret, så hörer ock skuldoffret Prestenom till; ty det är det aldrahelgasta.

14. Och Presten skall taga af skuldoffrens blod, och stryka på högra örnatimpen af den rensada, och på tumman af hans högra hand, och på största tåna af hans högra fot.

15. Sedan skall han taga af oljone utu logen, och gjuta den i sin wenstra hand;

16. Och doppa med sitt högra finger i oljona, den i hans wenstra hand är, och stänka oljona med sitt finger sju resor för HERranom.

17. Men det öfwer blifwer af oljone i hans hand skall han gjuta på den högra örnatimpen af honom, som rensad är, och på den högra tumman, och på den stora tåna af hans högra fot, ofwanuppå skuldoffrens blod.

18. Det qwart är af oljone i hans hand skall han slå på hans hufwud som rensader är, och forsona honom för HERranom;

19. Och skall göra syndoffer, och försona den rensada för hans orenlighets skull; och skall sedan slagta bränneoffret;

20. Och skall offra det på altaret samt med spisoffret, och försona honom, så är han ren.

21. Är han fattig, och icke så mycket förwärfwar med sine hand, så tage ett lamb för sitt skuldoffer, till att weftoffra, till att försona honom, och en tiung af semlomjöl, blandad med oljo till spisoffer, och en log oljo;

22. Och twå turturdufwor, eller twå unga dufwor, de han med sine hand förwärfwa kan; den ena ware till ett syndoffer, den andra till ett bränneoffer;

23. Och bäre dem till Presten, på åttonde dagen efter hans renselse, inför dörrena af wittnesbördsens tabernakel för HERranom.

24. Då skall Presten taga skuldoffrens lamb, och den log oljo, och skall det allt weftoffra för HERranom;

25. Och slagta skuldoffrens lamb, och taga af samma skuldoffers blod, och stryka den rensada på hans högra örnatimp, och på tumman af hans högra hand, och på den stora tåna af hans högra fot;

26. Och gjuta oljona i sina wenstra hand;

27. Och stänka med sitt högra finger oljona, som i hans wenstra hand är, sju resor för HERreanom.

28. Det qwart blifwer i hans hand skall han låta på högra örnatimpen af den rensada, och på tumman af hans högra hand, och på stora tåna af hans högra hot, ofwanuppå skuldoffrens blod.

29. Det qwart är i hans hand af oljone skall han låta på hufwudet af den rensada, till att försona honom för HERranom;

30. Och sedan göra ett syndoffer utaf den ena turturdufwone, eller unga dufowne, såsom hans hand hafwer kunnat förwärfwa;

31. Utaf den andra ett bränneoffer, samt med spisoffret. Och alltså skall Presten försona den rensada för HERranom;

32. Detta ware lagen för den spitelska, som icke kan med sine hand förwärfwa det till hans renselse hörer.

33. Och HERren talade med Mose och Aaron, och sade:

34. När I kommen in uti Canaans land, det jag eder till besittning gifwa skall, och jag der i någro edor besittninges huse en spitelskosårnad gifwer;

35. Så skall han, som huset tillhörer, komma, underwisa det Prestenom, och säga: Det synes såsom en spitelskosårnad är i mino huse.

36. Då skall Presten säga dem, att de skola rymma utu huset förra än Presten går derin, till att bese sårnaden; på det att allt det i huset är icke skall warda orent. Sedan skall Presten gå in till att bese huset.

37. När han nu ser sårnaden, och finner att på husens wäggar gula eller rödletta gropar äro, och deras anseende djupare in är än wäggen eljest är;

38. Så skall han gå utu huset genom dörrena, och igenlycka huset i sju dagar.

39. Och när han på sjunde dagen igenkommmer, och ser att sårnaden hafwer ätit sig widare på wäggene af huset;

40. Så skall han bjuda dem utbryta stenarna, der den sårnaden uti är, och kasta det ut för staden på ett orent rum.

41. Och huset skall man skrapa innantill allt omkring, och kasta det afskrapade stofte ut för staden på ett orent rum;

42. Och taga andra stenar, och sätta dem i samma staden; och taga annan kalk, och bestryka huset med.

43. Om då sårnanden igenkommer, och brister ut på huset, sedan man hafwer uttagit stenarna, skrapat huset, och bestrukit det på nytt;

44. Så skall Presten gå derin: Och när han ser at sårnanden hafwer widare ätit sig på husena, så är det wißerliga en frätande spitelska på huset; och är orent.

45. Derföre skall man bryta huset ned, både sten och trä, och allt stoftet af husena föra ut för staden på ett orent rum.

46. Och den som går in i huset, så länge det tillslutet är, han är oren intill aftonen.

47. Och den derinne ligger, eller äter derinne, han skall twå sin kläder.

48. Hwar nu Presten ser, då han går derin, att sårnanden icke widare hafwer ätit sig på huset, sedan huset bestruket är; så skall han säga det rent; ty sårnanden är hel worden:

49. Och skall taga till syndoffer för huset, twå foglar, cedreträ, och rosenfärgad ull, och isop;

50. Och slagta den ena foglen uti ett lerkäril wid rinannde watten;

51. Och skall taga det cedreträt, rosenfärgada ullen, isopen och den lefwande foglen, och doppa honom uti den slagtada foglens blod wid rinannde watten, och stänka huset sju resor;

52. Och skall alltså skära huset med foglens blod, och med det rinnande wattnet, med den lefwande foglen, med cedreträt, med isopen, och med rosenfärgada ullen;

53. Och skall låta den lefwande foglen flyga ut för staden i fria markerna, och försona huset; så är det rent.

54. Detta är lagen om all spitelskos och skabbs sårnad;

55. Om kläders spitelsko, och huses;

56. Om blemmor, skabb och etterhwitt;

57. På det man skall weta, när något orent eller rent är. Detta är lagen om spitelsko.

15. Capitlet.

Säds, blods flöd, rening.

Och HERren talade med Mose och Aaron, och sade:

2. Taler med Israels barn, och säger till dem:

3. Om enom manne flyter hans kötts flöd, han är oren. Och då är han oren af denna flödene, när hans kött förrötes, eller bortfrätes af det flytande.

4. All säng, der han på ligger, och allt det han sitter upp, skall wara orent.

5. Och den som kommer wid hans säng, han skall twå sin kläder, och bada sig med watten, och wara oren intill aftonen.

6. Och den som sätter sig der han sutit hafwer, han skall twå sin kläder, och bada sig med watten, och wara oren intill aftonen.

7. Den som kommer wid hans kött, han skall twå sin kläder, och bada sig med watten, och wara oren intill aftonen.

8. Om han spottar på den som ren är, skall han twå sin kläder, och bada sig med watten, och wara oren intill aftonen.

9. Och sadelen, der han rider uppå, skall wara oren.

10. Och den som kommer wid något, som under honom warit hafwer, han skall wara oren intill aftonen. Och den sådant bär, han skall twå sin kläder, och bada sig med watten och wara oren intill aftonen.

11. Och den som han wederkommer, och hafwer tillförene icke twagit sina händer, han skall twå sin kläder, och bada sig med watten, och wara oren intill aftonen.

12. Kommer han wid ett lerkäril, skall man det sönderslå; men träkäril skall man skölja med watten.

13. Och när han warder ren af hans flytande, skall han räkna sju dagar sedan han wardt ren, och twå sin kläder, och bada sitt kött med rinnande watten, så är han ren.

14. Och på åttonde dagen skall han taga twå turturdufwor, eller twå unga dufwor, och bära fram för HERran inför dörrena af wittnesbördsens tabernakel, och få Prestenom.

15. Och Presten skall göra af den ena ett syndoffer, och af den andra ett bränneoffer; och försona honom för HERranom, för hans flytandes skull.

16. När enom manne hans säd utgår i sömnen, han skall bada sitt hela kött med watten, och wara oren intill aftonen.

17. Och allt kläde, och allt skinn som med sådana säd befläckadt är, skall twås med watten, och wara orent intill aftonen.

18. En qwinna, när hwilko en sådana ligger, hon skall bada sig i wattne, och wara oren intill aftonen.

19. När en qwinna hafwer sins kötts blodflöd, hon skall wara afsides i sju dagar. Och den som kommer wid henne, han skall wara oren intill aftonen.

20. Och allt det hon ligger uppå, så länge hon afsides är, skall wara orent: Och det hon sitter uppå skall wara orent.

21. Och den som kommer wid hennes säng, han skall twå sin kläder, och bada sig med watten, och wara oren intill aftonen.

22. Och den som kommer wid något, der hon hafwer sutit uppå, den skall twå sin kläder, och bada sig med watten, och wara oren intill aftonen.

23. Hwad som kommer wid hennes säng, eller det hon siter på, den det rörer, han skall wara oren intill aftonen.

24. Och om en man ligger när henne, den stund hon afsides satt är, han skall wara oren i sju dagar; och sängen, der han uppå legat hafwer, skall wara oren.

25. Om en qwinna hafwer sin blodflöd i långan tid, icke allenast i så lång tid som want är, utan ock utöfwer den tiden som want är, skall hon wara oren så länge hon flyter: Såsom hon är i hennes rätta flöds tid, så skall hon ock wara oren i denna tiden.

26. All den säng, der hon uppå ligger, så länge hon då flyter, skall wara såsom den säng i hennes rätta flöds tid. Och allt det hon sitter uppå skall wara orent, såsom i den orenligheten i hennes rätta flöds tid.

27. Den som kommer wid något deraf, han skall wara oren, och skall twå sin kläder, och bada sig med watten, och wara oren intill aftonen.

28. Warder hon ren af hennes flöd, så skall hon räkna sju dagar, sedan skall hon wara ren.

29. Och på åttonde dagen skall hon taga twå turturdufwor, eller twå unga dufwor, och bära dem till Presten inför dörrena af wittnesbördsens tabernakel.

30. Och Presten skall göra ett syndoffer af den ena; af den andra ett bränneoffer, och försona henne för HERranom, öfwer hennes orenlighets flöd.

31. Så skolen I förwara Israels barn för deras orenlighet, att de icke dö uti deras orenlighet, om de göra mitt tabernakel orent, det ibland eder är.

32. Detta är lagen om den som hafwer en flöd, och den som i sömnen hans säd flyter, så att han warder deraf oren;

33. Och öfwer henne som hafwer sina blodsflöd, och den som en flöd hafwer, ehwad det är man eller qwinna, och när en man ligger när ena orena.

16. Capitlet.

Försoningshögtid, bocken.

Och HERren talade med Mose, sedan de twå Aarons söner döde woro, då de offrade för HERranom.

2. Och HERren sade: Säg dinom broder Aaron, att han icke i alla tider ingår uti den innersta helgedomen, inom förlåten inför nådastolen, som på arkenom är, att han icke dör; ty jag will låta se mig uti ett moln på nådastolenom;

3. Utan härmed skall han gå in: Med en ung stut till syndoffer, och med en wädur till bränneoffer;

4. Och skall kläda den helga linna kjortelen uppå, och hafwa det linna nederklädet uppå sitt kött, och gjorda sig med ett linnet bälte, och hafwa den linna hatten uppå; förty det äro de helga kläden; och skall bada sitt kött med watten, och lägga dem uppå;

5. Och skall taga utaf menighetene af Israels barnom twå getabockar till syndoffer, och en wädur till bränneoffer.

6. Och Aaron skall hafwa fram stuten, sitt syndoffer, och försona sig och sitt hus;

7. Och sedan taga de twå bockarna, och ställa dem fram för HERran, inför dörrena af wittnesbördsens tabernakel;

8. Och skall kasta lott öfwer de twå bockarna; den ena lotten HERranom, den andra fribockenom;

9. Och skall offra den bocken till ett syndoffer, på hwilken HERrans lott föll.

10. Men den bocken, öfwer hwilken deß frias lott föll, skall han ställa lefwande fram för HERran, att han skall försona honom, och släppa den fribocken i öknena.

11. Och så skall han då hafwa fram sins syndoffers stut, och försona sig och sitt hus, och skall slagta honom;

12. Och skall taga ena panno, full med glöd af altaret, som står för HERranom, och handena fulla med stött rökwerk, och bära det inom förlåten;

13. Och lägga rökwerket på elden inför HERranom, så att dambet af rökwerket skyler nådastolen, som är på wittnesbördet, att han icke dör;

14. Och skall taga blodet af stutenom, och stänka med sitt finger upp åt nådastolen, frammantill. Sju resor skall han så stänka af blodet för nådastolenom med hans finger.

15. Sedan skall han slagta bocken, folkens syndoffer, och bära af hans blod derinom förlåten, och skall göra med hans blod såsom han gjorde stutens blod, och stänka deßlikes dermed frammantill upp åt nådastolen;

16. Och skall alltså försona helgedomen af Israels barnas orenhet, och ifrå deras öfwerträdelse i alla deras synder. Sammalunda skall han göra wittnesbördsens tabernakel; ty de äro orene, som omkring ligga.

17. Ingen menniska skall wara inuti wittnesbördsens tabernakel, när han går derin till att försona i helgedomenom, tilldeß han går ut igen; och skall alltså försona sig och sitt hus, och hela Israels menighet.

18. Och när han utgår till altaret, som står för HERranom, skall han försona det; och skall taga af stutens blod, och af bockens blod, och stryka på altarens horn allt omkring;

19. Och skall stänka af blodet med sitt finger sju resor deruppå, och rensa, och helga det af Israels barnas orenhet.

20. Och när han fullkomnat hafwer helgedomens och wittnesbördsens tabernakels och altarens försoning, skall han hafwa fram den lefwande bocken;

21. Och skall då Aaron lägga båda sina händer på hans hufwud, och bekänna öfwer honom alla Israels barnas mißgerningar, och all deras öfwerträdelse i alla deras synder, och skall lägga dem på bockens hufwud, och låta honom löpa genom någon mans hjelp, som förhanden, är, i öknena;

22. Att bocken skall bortbära alla deras mißgerningar på sig uti wilda markena; och låta honom i öknene.

23. Och Aaron skall gå in uti wittnesbördsens tabernakel, och afkläda sig de linna kläden, som han på sig klädt hade, då han gick in uti helgedomen och skall der låta blifwa dem;

24. Och skall bada sitt kött med watten på heligt rum, och kläda sin egen kläder uppå, och gå derut, och göra sitt bränneoffer och folkens bränneoffer, och försona både sig och folket;

25. Och bränna upp det feta af syndoffret på altarena.

26. Men den, som förde fribocken ut, skall twå sin kläder, och bada sitt kött med watten, och sedan komma igen i lägret.

27. Syndoffrens stut och syndoffrens bock, hwilkas blod till försoning buret wardt in i helgdeomen, skall man föra utom lägret, och uppbränna i elde, både deras hud, kött och träck.

28. Och den som bränner det upp, han skall twå sin kläder, och bada sitt kött med watten, och sedan komma i lägret.

29. Och skall detta wara eder en ewig rätt: På tionde dagenom i sjunde månadenom skolen I späka edra kroppar och ingen gerning göra, ware sig inländsk eller utländsk ibland eder;

30. Förty på den dagen sker eder försoning, så att I warden rengjorde; ifrån alla edra synder warden I rengjorde för HERranom.

31. Derföre skall det wara eder den störste Sabbath, och I skolen späka eda kroppar: En ewig rätt ware det.

32. Men den försoningen skall en Prest göra, den man wigt hafwer, och hwilkens hand man fyllt hafwer till en Prest i hans faders stad; och skall kläda på sig den linna kläder, som äro de helga kläden;

33. Och skall alltså försona den helga helgedomen, och wittnesbördsens tabernakel, och altaret, och Presterna, och allt folket af menighetene.

34. Det skall wara eder en ewig rätt, att I försonen Israels barn af alla deras synder, ena reso om året. Och Mose gjorde såsom HERren honom budit hade.

17. Capitlet.

Hwarest och hwilkom offras bör. Blod, as.

Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Tala med Aaron och hans söner, och all Israels barn, och säg till dem: Detta är det HERren budit hafwer:

3. Hwilken af Israels hus, som i lägret eller utanför lägret, slagtar en oxa, eller lam, eller get;

4. Och intet bär fram för dörrena af wittnesbördsens tabernakel det som HERranom för ett offer buret warder inför HERans boning, han skall för blod brottslig wara, såsom den som blod utgjutit hafwer; och sådana menniska skall utrotad warda utu sitt folk.

5. Derföre skola Israels barn deras offer, som de på fria markene offra wilja, bära fram för HERran, inför dörrena af wittnesbördsens tabernakel till Presten, och der offra deras tackoffer HERranom;

6. Och Presten skall stänka blodet på HERrans altare inför dörrene af wittnesbördsens tabernakel, och bränna upp det feta, HERranom till en söt lukt;

7. Och ingalunda mer offra djeflomen deras offer, med hwilkom de hor bedrifwa. Det skall dem wara en ewig rätt i deras efterkommandom.

8. Derföre skall du säga dem: Hwilken menniska af Israels huse eller ock en främling, den ibland eder är, som gör ett offer eller bränneoffer,

9. Och bär det icke inför dörrena af wittnesbördsens tabernakel, att han gör det HERranom, den skall utrotad warda utu hans folk.

10. Och hwilken menniska, ware sig af Israels huse, eller en främling ibland eder, äter något blod; emot honom skall jag sätta mitt anlete, och skall utrota honom midt utu hans folk;

11. Ty kroppens lif är uti blodet, och jag hafwer gifwit eder det till altaret, att edra själar skola dermed försonade warda; förty blodet är försoning för lifwet.

12. Derföre hafwer jag sagt Israels barnom: Ingen själ ibland eder skall äta blod, och ingen främling, som ibland eder bor.

13. Och hwilken menniska, ware sig af Israels huse, eller en främling ibland eder, som tager ett djur eller fogel i jagt, det man äter, han skall utgjuta deß blod, och öfwertäcka honom med jord;

14. Ty kroppens lif är i sinom blod. Och jag hafwer sagt Israels barnom: I skolen ingen kropps blod äta; ty kroppens lif är i sinom blod. Den det äter, han skall utrotad warda.

15. Och hwilken själ som äter, ett as, eller det af wilddjur rifwet är, ware sig en inländsk eller utländsk, han skall twå sin kläder, och bada sig med watten, och wara oren intill aftonen, så warder han ren.

16. Om han icke twår sin kläder, eller sig icke badar, skall han bära sina mißgerning.

18. Capitlet.

Förbudna leder och beblandelser.

Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Tala med Israels barn, och säg till dem: Jag är HERren edar Gud.

3. I skolen icke göra efter som görs i Egypti land, der I bott hafwen; och icke efter som görs i Canaans land, der jag dig införa skall: I skolen icke heller hålla eder wid deras sätt;

4. Utan efter mina rätter skolen I göra, och mina stadgar skolen I hålla, att I wandren derutinnan; ty jag är HERren edar Gud.

5. Derföre skolen I hålla mina stadgar, och mina rätter; ty hwilken menniska dem gör, han skall derigenom lefwa; ty jag är HERren.

6. Ingen skall gå in till sina nästa blodsfränko, till att blotta hennes blygd; ty jag är HERren.

7. Du skall dins faders och dine moders blygd icke blotta; Hon är din moder, derföre skall du icke blotta hennes blygd.

8. Du skall icke blotta dins faders hustrus blygd; ty det är dine faders blygd.

9. Du skall icke blotta dine systers blygd, den dins faders, eller dine moders dotter är, hemma eller ute född.

10. Du skall icke blotta dine sonadotters, eller dine dotterdotters blygd; ty det är din blygd.

11. Du skall icke blotta dins faders hustrus dotters blygd, den dinom fader född är, och din syster är.

12. Du skall icke blotta dins faders systers blygd; ty det är dins faders nästa blodsfränka.

13. Du skall icke blotta dine moders systers blygd; ty hon är dine moders nästa blodsfränka.

14. Du skall icke blotta dins faderbroders blygd, så att du tager hans hustru; ty hon är din swägerska.

15. Du skall icke blotta dine sonahustrus blygd; ty hon är dins sons hustru; derföre skall du icke blotta hennes blygd.

16. Du skall icke blotta dins broders hustrus blygd; ty hon är dins broders blygd.

17. Du skall icke blotta dine hustrus, samt med hennes dotters blygd; ej heller taga hennes sons dotter, eller dotterdotter, tilll att blotta hennes blygd; ty hon är hennes nästa blodsfränka; och det är en last.

18. Du skall ock icke taga dine hustrus syster, till att blotta hennes blygd, henne emot, medan hon ännu lefwer.

19. Du skall icke gå in till qwinnona, så länge hon hafwer sina sjuko i sine orenhet, till att blotta hennes blygd.

20. Du skall ock icke ligga när dins nästas hustru, till att beblanda dig med henne, dermed du orenar dig på henne.

21. Du skall ock icke gifwa af dine säd, att det skall uppbrännas för Molech, att du icke ohelgar dins Guds Namn; ty jag är HERren.

22. Du skall icke ligga när dränger, såsom när ena qwinno; ty det är en styggelse.

23. Du skall ock icke ligga när något djur, att du dermed orenar dig; och ingen qwinna skall skaffa hafwa med något djur; ty det är en styggelse.

24. I skolen uti intet af detta orena eder; förty uti allt detta hafwa Hedningarna orenat sig, hwilka jag skall här utdrifwa för eder.

25. Och landet är derigenom orenadt: Och jag skall söka deras mißgerningar på dem, så att landet skall utspy sina inbyggare.

26. Derföre håller mina stadgar och rätter, och görer intet af denna styggelsen, antingen inländske eller utländske ibland eder;

27. Ty all sådana styggelse hafwa landsens folk gjort, som för eder woro, och hafwa orenat landet;

28. På det att landet ock icke utspyr eder, då I det orenen, lika som det hafwer utspytt Hedningarna, som för eder woro.

29. Förty de som göra denna styggelsen, deras själar skola utrotade warda utu deras folk.

30. Derföre håller mina stadgar, att I icke gören efter de styggeliga seder,som för eder woro, att I icke dermed orenade warden; ty jag är HERren edar Gud.

19. Capitlet.

Helighetsreglor.

Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Tala med hela menighetene af Israels barn, och säg till dem: I skolen wara helige; ty jag är helig, HERren edar Gud.

3. Hwar och en frukte sina moder, och sin fader: Håller mina helgedagar; ty jag är HERren edar Gud.

4. I skolen icke wända eder till afgudar, och skolen icke göra eder gjutna gudar; ty jag är HERren edar Gud.

5. Och när I wiljen göra HERranom tackoffer, så skolen I offra det, att det må wara honom täckt;

6. Och skolen det äta på samma dagen, då I offren det, och på den andra dagen. Hwad qwart blifwer till tredje dagen, det skall man bränna upp i eld.

7. Äter der någor af på tredje dagen, så är han en styggelse, och warder icke tacknämlig;

8. Och den samme ätaren skall bära sin mißgerning, att han HERrans helgedom hafwer ohelgat; och den själen skall utrotad warda utu sitt folk.

9. När du uppskär af ditt land, skall du icke skära intill ändan allt omkring, och icke noga allt afhemta.

10. Sammalunda skall du ej heller noga berga din wingård, eller upphemta de affallna bären; utan skall det blifwa låta för de fattiga och främlingar; ty jag är HERren edar Gud.

11. I skolen icke stjäla eller ljuga, eller handla falskeliga den ene med den andra.

12. I skolen icke swärja falskt wid mitt Namn, och ohelga dins Guds Namn; ty jag är HERren.

13. Du skall icke göra dinom nästa orätt, eller röfwa honom. Din dagakarls lön skall icke blifwa när dig intill morgonen.

14. Du skall icke banna dem döfwa. Du skall icke sätta för den blinda något der han kan stöta sig uppå; utan du skall frukta din Gud; ty jag är HERren.

15. I skolen icke handla orätt i dome, och skall icke skona dem ringa, och icke ära den mägtiga; utan skall döma dinom nästa rätt.

16. Du skall icke wara en bakdantare ibland ditt folk. Du skall ock icke stå emot dins nästas blod; ty jag är HERren.

17. Du skall icke hata din broder i dino hjerta; utan du skall straffa din nästa, på det du icke skall lida skuld för hans skull.

18. Du skall icke hämnas, och icke behålla någon owilja emot dins folks barn. Du skall älska din nästa såsom dig sjelfwan; ty jag är HERren.

19. Mina stadgar skolen I hålla, att du icke låter din boskap hafwa beblandning med annor djur; och icke sår din åker med blandad säd; och att inge klädnad kommer på dig, som af ull och lin tilllhopa kommen är.

20. Om en man ligger när ena qwinno, och beblandar sig med henne, och hon är en trälinna, och är af enom androm kränkt, dock är icke löst, eller frihet fått hafwer, det skall straffadt warda; men icke skola de dö; ty hon hafwer icke warit fri.

21. Men han skall frambära HERranom för sina skuld en wädur till skuldoffer, inför dörrena af wittnesbördsens tabernakel.

22. Och Presten skall försona honom med skuldoffret för HERranom, för den synd, som han gjort hafwer; så warder honom Gud nådelig öfwer hans synd, som han gjort hafwer.

23. När I kommen i landet, och planteren allahanda trä, der man af äter, skolen I afskära deras förhud med deras frukt: I tre år skolen I hålla dem för oomskorna, så att I icke äten dem.

24. Men i fjerde årena skall all deras frukt wara helgad och prisad HERranom.

25. I femte årena skolen I äta fruktena, och samla henne in; ty jag är HERren edar Gud.

26. I skolen intet äta med blod: I skolen icke akta på foglarop; eller wälja några dagar.

27. I skolen icke skära något plätt på edart hufwud, och icke allstinges raka edart skägg af.

28. I skolen icke ära något märke på edar kropp öfwer en dödan; eller skrifwa bokstäfwer på eder; ty jag är HERren.

29. Du skall icke hålla dina dotter till boleri; på det att landet icke skall bedrifwa boleri, och warda fullt med laster.

30. Håller mina helgedagar, och frukter för min helgedom; ty jag är HERren.

31. I skolen icke wända eder till spåmän, och fråger intet af de tecknatydare, att I icke warden orenade på dem; ty jag är HERren edar Gud.

32. För ett grått hufwud skall du uppstå, och ära de gamla; ty du skall frukta din Gud; ty jag är HERren.

33. Om en främling warder boendes när eder i edro lande, den skolen I icke öfwerfalla.

34. Han skall bo när eder såsom en inländsk ibland eder; och du skall älskan såsom dig sjelfwan; förty I woren ock främlingar i Egypti lande. Jag är HERren edar Gud.

35. I skolen intet olika handla, i dom, med aln, med wigt, med mått.

36. Rätt wåg, rätt pund, rätt skäppa, rätt kanna skall wara när eder, ty jag är HERren edar Gud, som hafwer fört eder utur Egypti land;

37. Att I skolen hålla och göra alla mina stadgar, och alla mina rätter; ty jag är HERren.

20. Capitlet.

Molechs offer. Spåmäns, blodskams straff.

Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Säg Israels barnom: Hwilken af Israels barn, eller en främling, som bor i Israel, gifwer af sine säd Molech, han skall döden dö; folket i landena skall stena honom.

3. Och jag skall sätta mitt anlete emot sådana mennisko, och skall utrota honom utu hans folk; derföre, att han af sine säd gifwit hafwer Molech, och orenat min helgedom, och ohelgat mitt helga Namn.

4. Och om folket i landet se genom finger med de menniskone, som af sine säd hafer gifwit Molech, så att de icke dräpa honom;

5. Så will jag dock sätta mitt anlete emot den menniskon och emot hans slägt, och skall utrota honom, och all de som efter honom med Molech hor bedrifwit hafwa, utu deras folk.

6. Om en själ wänder sig till spåmän och tecknatydare, så att hon hor bedrifwer efter dem; så will jag sätta mitt anlete emot den samma själen, och will utrota henne utu hennes folk.

7. Derföre helger eder, och warer helige; ty jag är HERren edar Gud.

8. Och håller mina stadgar, och görer dem; ty jag är HERren, den eder helgar.

9. Den som bannar sin fader eller sina moder, han skall döden dö; hans blod ware öfwer honom, att han sin fader eller moder bannat hafwer.

10. Den som hor bedrifwer med någors mans hustru, den skall döden dö, både horkarlen och horkonan derföre, att han med sins nästas hustru hor bedrifwit hafwer.

11. Om någor ligger när sins faders hustru, så att han sins faders blygd blottat hafwer, de skola både döden dö; deras blod ware öfwer dem.

12. Om någor ligger när sina sonahustru, så skola de både döden dö; förty de hafwa gjort ena skam; deras blod ware öfwer dem.

13. Om någor ligger när en dräng, såsom när ena qwinno, de hafwa gjort en stygghet, och skola både döden dö; deras blod ware öfwer dem.

14. Om någor tager en hustru, och hennes moder dertill, han hafwer gjort en last; man skall bränna honom upp i elde, och de båda med, att ingen last blifwer ibland eder.

15. Om någor hafwer skaffa med oskälig djur, han skall döden dö; och djuret skall man dräpa.

16. Om en qwinna låter sig in till något oskäligt djur, så att hon dermed hafwer skaffa, den skall du dräpa, och djuret deßlikes: Döden skola de dö; deras blod ware öfwer dem.

17. Om någor tager sina syster, sins faders dotter, eller sine moders dotter, och skådar hennes blygd, och hon åter hans blygd, det är en skam; de skola förgöras inför deras slägtes folk; ty han hafwer blottat sine systers blygd: Han skall bära sina skuld.

18. Om en man ligger när ena qwinno i hennes krankhets tid, och blottar hennes blygd, och upplåter hennes brunn, och hon blottar sins blods brunn; de skola både förgjorde warda utu deras folk.

19. Dine modersysters blygd, och dine fadersysters blygd skall du icke blotta; ty en sådana hafwer sina nästa blodsfränko blottat; och de skola bära deras skuld.

20. Om någor ligger när sins faderbroders hustru, den hafwer sins faderbroders blygd blottat: De skola bära deras synd; utan barn skola de dö.

21. Om någor tager sins broders hustru, det är en skamlig gerning: De skola wara utan barn, derföre att han hafwer sins broders blygd blottat.

22. Så håller nu alla mina stadgar och mine rätter, och görer dem, på det landet icke utspyr eder, der jag eder införer, att I deruti bo skolen.

23. Och wandrer icke uti Hedningarnas stadgar, hwilka jag skall utdrifwa för eder; ty allt sådant hafwa de gjort, och jag hafwer haft en styggelse wid dem.

24. Men eder säger jag: I skolen besitta deras land; ty jag skall gifwa eder ett land i arf, der mjölk och hannog uti flyter: Jag är HERren edar Gud, den eder afskiljt hafwer ifrån annat folk;

25. Att I ock skilja skolen den rena boskapen ifrå den orena; och orena foglar ifrå de rena; och icke orena edra själar på boskap, och foglar, och på allt det på jordene kryper, det jag eder afskljt hafwer, att det skall wara orent.

26. Derföre skolen I wara mig helige; ty jag HERren är helig, den eder afskiljt hafwer ifrån annat folk, att I skolen höra mig till.

27. Om någor man eller qwinna warder en spåman, eller en tecknatydare, de skola döden dö: Man skall stena dem; deras blod ware öfwer dem.

21. Capitlet.

Prestareglor.

Och HERren sade till Mose: Tala till Presterna, Aarons söner, och säg till dem: En Prest skall icke orena sig på någon dödan af sitt folk;

2. Utan på sin skyldman, den honom näst tillkommer, såsom på sin moder, på sin fader, på sin son, på sin dotter, på sin broder;

3. Och på sin syster, den ännu en jungfru och ingens mans hustru warit hafwer; den hans nästa skyldman är, på dem må han orena sig.

4. Eljest skall han icke orena sig på någon, som honom är wederkommande ibland hans folk, så att han sig ohelgar.

5. Han skall ock ingen plätt göra på sitt hufwud, eller afraka sitt skägg, och på hans kropp intet märke skära.

6. De skola sinom Gudi helige wara, och icke ohelga sins Guds Namn; förty de offra HERrans offer, deras Guds bröd; derföre skola de wara helige.

7. Han skall icke taga någon sköko, eller ena förkränkta, eller den som af sin man bortdrifwen är; ty han är helig sinom Gudi.

8. Derföre skall du räkna honom helig; ty han offrar dins Guds bröd. Han skall wara dig helig; ty jag är helig, HERren, som eder helgar.

9. Om ens Prests dotter begynner till att bola, den skall man uppbränna i elde; ty hon hafwer skämt sin fader.

10. Hwilken öfwerste Prest är ibland hans bröder, på hwilkens hufwud smörjooljan gjuten är, och hans hand fylld är, så att han med kläden klädd warder, den skall icke blotta sitt hufwud, och icke skära sin kläder sönder;

11. Och skall till ingen dödan komma, och skall icke orena sig, hwarken öfwer fader eller moder.

12. Utu helgdomenom skall han icke gå, att han icke ohelgar sins Guds helgedom; ty wigelsen, hans Guds smörjoolja, är på honom: Jag är HERren.

13. Ena jungfru skall han taga sig till hustru;

14. Men inga enko, eller bortdrefna, eller förkränkta, eller sköko; utan ena jungfru af sitt folk, skall han taga till hustru;

15. På det han icke skall ohelga sina säd ibland sitt folk; ty jag är HERren, som honom helgar.

16. Och HERren talade med Mose, och sade:

17. Tala med Aaron, och säg: Om någor wank är på någrom af dine säd uti edart slägte, den skall icke gå fram, att han offrar sins Guds bröd;

18. Förty hwar och en, den någon wank hafwer, skall icke gå fram, ware sig blind, halt, med ene stygga näfo, med oskickeliga lemmar,

19. Eller den som hafwer en sönderbruten fot eller hand,

20. Eller kroppog är, eller hinno på ögonen hafwer, eller windögd, eller maslog, eller skabbog, eller förbråken är.

21. Den som nu af Prestens Aarons säd hafwer en wank uppå sig, han skall icke gå fram till att offra HERrans offer; ty han hafwer en wank, derföre skall han intet nalkas intill sins Guds bröd, att han dem offrar.

22. Dock skall han äta af sins Guds bröde, både af de helgo, så ock af de aldrahelgasto.

23. Men dock skall han icke komma in till förlåten, ej heller nalkas altarena, så länge sådana wank på honom är, att han icke ohelgar min helgedom; ty jag är HERren, som helgar dem.

24. Och Mose sade detta till Aaron, och till hans söner, och till all Israels barn.

22. Capitlet.

Lag om offers ätande och art.

Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Säg Aaron och hans söner, att de hålla sig ifrån Israels barnas helgo, hwilket de mig helga, och icke ohelga mitt helga Namn; ty jag är HERren.

3. Säg dem nu till, och deras efterkommandom: Hwilken af edor säd går till det helga, som Israels barn helga HERranom, och orenar sig så på det, hans själ skall utrotad warda för mitt anlete: ty jag är HERren.

4. Hwilken af Aarons säd är spitelsk, eller hafwer ena flöd, den skall icke äta af de helgo, tilldeß han warder ren. Den som kommer wid någon oren kropp, eller den som hans säd afgår i sömnen;

5. Eller den som kommer wid en matk, den honom oren är, eller en mennisko, som honom oren är, och allt det honom orenar;

6. Hwilken själ kommer wid något deraf, den är oren intill aftonen, och skall icke äta af de helgo; utan skall först bada sin kropp med watten.

7. Och när solen är nedergången, och han ren worden är, då han må äta deraf; ty det är hans spis.

8. Ett as, och hwad af wilddjur rifwet är, skolen I icke äta, att I icke skolen warda orene deruppå; ty jag är HERren.

9. Derföre skola de hålla mina stadgar, att de icke skola lägga synd uppå sig, och dö deröfwer, när de ohelga sig; ty jag är HERren, som dem helgar.

10. Ingen annar skall äta af de helgo, ej heller Prestens husman, ej heller någon dagakarl.

11. När Presten köper ena själ för sina penningar, den må äta deraf. Och det i hans huse födt är, det må ock äta af hans bröd.

12. Om Prestens dotter warder ens främmandes hustru, skall hon icke äta af deß helgas häfoffer.

13. Warder hon en enka, eller utdrifwen, och hafwer ingen säd, och kommer igen till sins faders hus, så skall hon äta af sins faders bröd, såsom då hon ännu piga war; men ingen främmande skall äta deraf.

14. Hwilken som eljest äter af de helgo owetandes, han skall lägga femtedelen dertill, och gifwa Prestenom med de helgo;

15. På det att de icke skola ohelga Israels barnas helga, som de häfoffra HERranom;

16. Att de icke skola lägga mißgerning och skuld på sig, när de äta af deras helgo; ty jag är HERren, som dem helgar.

17. Och HERren talade med Mose, och sade:

18. Säg Aaron och hans söner, och all Israels barn: Hwilken Israelit eller främling i Israel will göra sitt offer, ware sig af löfte, eller af fri wilja, att de wilja göra HERranom ett bränneoffer, det honom skall wara tacknämligit af eder;

19. Det skall wara ett mankön, och utan wank, af fä, lambom eller getom.

20. Allt det som något fel hafwer, skolen I icke offra; förty det warder icke tacknämligit för eder.

21. Och hwilken ett tackoffer HERranom göra will, ett besynnerligit löfte, eller af fri wilja, af fä eller får, det skall wara utan wank, att det må warda tacknämligit. Det skall hafwa ingen wank.

22. Är det blindt, eller brutet, eller färgadt, eller förtwinadt, eller maslogt, eller skabbogt; så skola de icke sådant offra HERranom, och intet offer deraf gifwa på HERrans altare.

23. En oxe eller får, som oskickeliga eller lytta lemmar hafwer, må du offra af en fri wlja; men icke warder det tacknämligit för ett löfte.

24. Du skall ock icke offra HERranom något det förkramadt, eller förstött, eller förslitet, eller utskuret är; och skolen sådant icke göra i edro lande.

25. Du skall ock icke offra något sådant af ens främlings hand, med edars Guds bröd; ty det duger intet, och hafwer en wank: Derföre warder det icke tacknämligit för eder.

26. Och HERren talade med Mose, och sade:

27. När en kalf, eller lamb, eller get födt är, så skall det wara när sine moder i sju dagar: På åttonde dagen och derefter må man offra det HERranom, så är det tacknämligit.

28. Ware sig nöt eller får, så skall man icke slagta det med sin unga på enom dag.

29. När I wiljen göra HERranom ett lofoffer, det för eder tacknämligit skall wara:

30. Så skolen I äta det på samma dagen, och skolen intet behålla qwart intill morgonen; ty jag är HERren.

31. Derföre håller min bud, och görer dem; ty jag är HERren;

32. Att I icke ohelgen mitt helga Namn, och att jag må helgad warda ibland Israels barn; ty jag är HERren, den eder helgar;

33. Den eder utur Egypti land fört hafwer, att jag skulle wara edar Gud: Jag är HERren.

23. Capitlet.

Årliga högtiders lag.

Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Tala till Israels barn, och säg till dem: Deße äro HERrans högtider, som I skolen kalla heliga och mina högtider, då I sammankommen.

3. Sex dagar skall du göra ditt arbete; men den sjunde dagen är den store helge Sabbathen, då I tillhopakommen: Intet arbete skolen I göra på honom; förty det är HERrans Sabbath, ehwar I bon.

4. Deße äro de HERrans högtider, dem I skolen kalla helga högtider, då I sammankommen:

5. På fjortonde dagen i första månadenom om aftonen är HERrans Passah,

6. Och på den femtonde i samma månadenom är HERrans osyrade bröds högtid; då skolen I äta osyradt bröd i sju dagar.

7. Den förste dagen skall kallas helig ibland eder, då I sammankommen; då skolen I intet tjenstearbete göra;

8. Och offra HERranom i sju dagar. Den sjunde dagen skall ock helig kallas, då I tillhopakommen; på honom skolen I ock intet tjenstearbete göra.

9. Och HERren talade med Mose, och sade:

10. Tala till Israels barn, och säg till dem: När I kommen i landet, som jag eder gifwa skall, och I skolen uppskära, så skolen I föra till Presten en kärfwa, förstlingen af edro säd.

11. Då skall den kärfwen warda weftad för HERranom, att det skall blifwa tacknämligit af eder. Och detta skall Presten göra på den andra dagen näst efter Sabbathen.

12. Och I skolen på den dagen, då edar kärfwe weftad warder, göra HERranom ett bränneoffer af ett lamb, det utan wank och årsgammalt är;

13. Samt med spisoffret, twå tiungar semlomjöl, blandadt med oljo, till en söt lukts offer HERranom; dertill dryckoffer, en fjerding af ett hin win;

14. Och skolen intet äta af det nya, hwarken bröd, torkad ax eller korn, intill den dagen, då I bären edrom Gud offer. Det skall wara en ewig rätt till edra efterkommande, ehwar I bon.

15. Sedan skolen I räkna ifrå den andra Sabbathsdagen, då I båren wefteskärfwan fram, sju hela Sabbather;

16. Intill den andra dagen efter den sjunde Sabbathen; det är, femtio dagar skolen I räkna och offra HERranom nytt spisoffer;

17. Och skolen offra det af alla edra boningar, nämliga tu weftebröd af twå tiungar semlomjöl, syradt och bakadt HERranom till en förstling;

18. Och skolen frambära med edor bröd sju årsgamla lamb utan wank, och en ung stut, och twå wädrar: Det skall wara HERrans bränneoffer, spisoffer och dryckoffer; det är en söt lukts offer HERranom.

19. Dertill skolen I göra en getabock till syndoffer, och tu årsgamla lamb till tackoffer.

20. Och Presten skall wefta det med förstlingsbrödena för HERranom till de tu lamben; och skall wara HERranom heligt, och höra Presten till.

21. Och I skolen utropa denna dagen; ty han skall kallas helig ibland eder, då I sammankommen: Intet tjenstearbete skolen I göra. En ewig rätt skall det wara, till edra efterkommande, ehwar I bon.

22. När I uppskären sädena i edro lande, skolen I icke allt uppskära på åkren, och icke allt för noga upphemta; utan skolen det låta dem fattigom, och främlingom. Jag är HERren edar Gud.

23. Och HERren talade med Mose, och sade:

24. Tala med Israels barnom, och säg: På första dagen i sjunde månadenom skolen I hålla blåsandens helga Sabbath till åminnelse, då I sammankommen.

25. Då skolen I intet tjenstearbete göra; och skolen göra HERranom offer.

26. Och HERren talade med Mose, och sade:

27. På tionde dagen i denna sjunde månadenom är Försonedagen, den skall ibland eder kallas helig, att I tillhopakommen. Då skolen I späka edra kroppar, och offra HERranom;

28. Och skolen intet arbete göra på denna dagen; ty det är en försonedag, att I skolen försonade warda för HERranom edrom Gud.

29. Ty hwilken icke späker sin kropp på denna dagen, den skall utrotad warda utu hans folk.

30. Och hwilken på denna dagen något arbete gör, den skall jag förgöra utu hans folk.

31. Derföre skolen I intet arbete göra. Det skall wara en ewig rätt till edra efterkommande, ehwar I bon.

32. Det är edar store Sabbath, att I skolen späka edra kroppar. På nionde dagen i månadenom om aftonen skolen I hålla denna Sabbath, ifrån aftonen och åter intill aftonen.

33. Och HERren talade med Mose, och sade:

34. Tala med Israels barn, och säg: På femtonde dagen i denna sjunde månadenom är löfhyddohögtid i sju dagar HERranom.

35. Den förste dagen skall kallas helig, att I sammankommen: Intet tjenstearbete skolen I göra.

36. I sju dagar skolen I offra HERranom. Den åttonde dagen skall ock kallas helig, att I sammankommen: Och I skolen göra edart offer HERranom; ty det är samlingesdag: Intet tjenstearbete skolen I göra.

37. Deße äro HERrans helgedagar, de I skolen heliga hålla, att I sammankommen, och gören HERranom offer, bränneoffer, spisoffer, dryckoffer, och annor offer, hwart efter sin dag.

38. Förutan det HERrans Sabbath, och edra gåfwor och löfte, och friwiljoga gåfwor äro, som I gifwen HERranom;

39. Så skolen I nu på femtonde dagen i sjunde månadenom, när I hafwa i hus samlat årswäxten af landena, hålla HERrans högtid i sju dagar. På första dagenom är Sabbath, och på åttonde dagenom är ock Sabbath.

40. Och I skolen på första dagenom taga frukt af frön, trä, palmtelningar, och qwistar af tjockqwistadt trä, och pilträ; och wara glade i sju dagar för HERranom edrom Gud;

41. Och skolen alltså hålla HERranom den högtiden om året i sju dagar: Det skall wara en ewig rätt till edra efterkommande, att de så skola hålla helg uti den sjunde månaden.

42. Sju dagar skolen I bo i löfhyddor. Den en inländing är i Israel, han skall bo i löfhyddor;

43. Att edra efterkommande skola weta, huru jag hafwer låtit Israels barn bo i hyddor, då jag förde dem utur Egypti land. Jag är HERren edar Gud.

44. Och Mose sade Israels barnom om denna HERrans helg.

24. Capitlet.

Lysolja, skådebröd. Bannors, skadas straff.

Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Bjud Israels barnom, att de bära till dig klara stötta bomoljo till lysning, hwilken dagliga skall slås upp i lamporna.

3. Utanför wittnesbördsens förlåt i wittnesbördsens tabernakel. Och Aaron skall sköta det både afton och morgon för HERranom dagliga. Det skall wara en ewig rätt med edra efterkommande.

4. Och skall han pynta till lamporna på den sköna ljusastakanom för HERranom dagliga.

5. Och du skall taga semlomjöl, och baka deraf tolf kakor; en kaka skall hålla twå tiungar.

6. Och skall du lägga dem, ju sex i hwar hop, på det sköna bordet för HERranom;

7. Och skall lägga på dem rent rökelse, att det skall wara åminnelsebröd till ett offer HERranom.

8. På hwar Sabbathsdag skall han pynta dem till HERranom alltid, af Israels barn till ett ewigt förbund;

9. Och skola höra Aaron och hans söner till, de skola äta dem på heligt rum; ty det är hans aldrahelgasta af HERrans offer till en ewig rätt.

10. Och en man utgick, enes Israelitiska qwinnos son, den ens Egyptisk mans son war ibland Israels barn, och trätte med en Israelitisk man i lägret;

11. Och nämnde Namnet, och bannades. Då hade de honom fram för Mose. Och hans moder het Selomith, Dibri dotter, af Dans slägte.

12. Och de lade honom i fängelse, tilldeß dem worde wiß swar gifwen genom HERrans mun.

13. Och HERren talade med Mose, och sade:

14. För honom ut för lägret, som bannats hafwer, och låt alla dem som det hörde, lägga sina händer på hans hufwud, och låt hela menigheten stena honom.

15. Och säg Israels barnom: Hwilken som bannar sin Gud, han skall bära sina synd.

16. Hwilken som HERrans Namn nämner, han skall döden dö; hela menigheten skall stena honom. Såsom utländningen, så skall ock inländningen wara: Om han nämnde det Namnet, så skall han dö.

17. Om någor slår ena mennisko, han skall döden dö;

18. Men den som slår någon boskap, han skall betala kropp för kropp;

19. Och den som gör sinom nästa skada, honom skall man göra såsom han gjorde:

20. Skada för skada, öga för öga, tand för tand; såsom han hafwer gjort ene mennisko skada, så skall man göra honom igen;

21. Så att den som slår någon boskap, den skall betalat; men den som slår ena mennisko, han skall dö.

22. Samma rätten skall wara ibland eder, så för utländningen, som för inländningen; ty jag är HERren edar Gud.

23. Och Mose sade detta för Israels barnom, och förde honom, som bannats hade, ut för lägret, och stenade honom. Och alltså gjorde Israels barn, såsom HERren Mose budit hade.

25. Capitlet.

Helgår, klangår, friår.

Och HERren talade med Mose på Sinai berg, och sade:

2. Tala med Israels barn, och säg till dem: När I kommen in uti det land, som jag eder gifwandes warder, skolen I hålla landsens helg HERranom;

3. Så att du i sex år sår din åker, och i sex år skär din wingård, och samlar in fruktena;

4. Men på sjunde årena skall landet hålla HERranom sina stora helg, i hwilko du icke skall så din åker, eller berga din wingård.

5. Och hwad af sig sjelfwo wäxer, efter din afbergning, skall du icke berga; och de windrufwo, som utan ditt arbete wäxte äro, skall du icke afhemta, efter det är landsens helgår;

6. Utan landsens helgår skall du fördenskull hålla, att du skall äta deraf, din tjenare, din tjenarinna, din dagakarl, din husman, din främling när dig;

7. Din boskap, och djuren i ditt land, allt det der wäxer skall wara till mats.

8. Och du skall räkna sju sådana helgår, så att sju år skola sju resor tald warda, och den sju helgårs tiden gör nio och fyratio år.

9. Då skall du låta blåsa i basunen öfwer allt edart land, på tionde dagen i sjunde månadenom, rätt på Försonedagen.

10. Och I skolen helga det femtionde året, och skolen kalla det ett friår i landena, allom dem som bo derinne; ty det är edart klangår. Så skall hwar och en när eder komma till sina ägor igen, och till sina slägt.

11. Ty det femtionde året är edart klangår. I skolen intet så, ej heller uppskära det af sig sjelfwo wäxt är, ej heller afhemta i wingårdenom det utan arbete wäxt är.

12. Förty klangåret skall wara heligt ibland eder. Men I skolen äta allt det som marken bär.

13. Det är klangåret, i hwilko hwar man skall komma till sitt igen.

14. Om du något säljer dinom nästa, eller något köper af honom, skall ingen besnika sin broder;

15. Men efter klangårens tal skall du köpa det af honom, och hwad åren sedan draga kunna, derefter skall han sälja dig det.

16. Efter som åren äro många till, så skall du låta rifa köpet, och efter som de äro så till, skall du låta köpet falla; ty han skall sälja dig det efter som det draga kan.

17. Så besnike nu ingen sin nästa, utan frukta din Gud; ty jag är HERren edar Gud.

18. Derföre görer efter mina stadgar, och håller mina rätter, att I dem gören, på det I mågen tryggeliga bo i landena;

19. Ty landet skall gifwa eder sina frukt, att I skolen hafwa nog till att äta, och bo tryggeliga derinne.

20. Och om du worde sägandes: Hwad skole wi äta på sjunde årena; ty wi så intet, och församle ingen årswäxten?

21. Så will jag bjuda min wälsignelse i sjette årena öfwer eder, så at det skall göra eder treåra wäxt.

22. Det i sån på de åttonde årena, och af den gamla årswäxten, der äter af intill nionde året, så att I äten af det gamla, intilldeß åter nyårswäxt kommer.

23. Derföre skolen I icke sälja landet ewinnerliga; ty landet är mitt, och I ären främmande och gäster före mig.

24. Och I skolen i allt edart land låta landet till lösen.

25. Om din broder warder fattig, och säljer dig sina ägor, och hans näste skyldman kommer till honom, och will lösat, så skall han lösa det hans broder sålt hafwer.

26. Om någor wore, som ingen lösare hafwer, och kan med sine hand så mycket åstadkomma, att han löser en del;

27. Då skall man räkna åratalet sedan han såldet, och hwad igenstår, gifwe honom, som löst hafwer, att han må komma till sina ägor igen.

28. Om hans hand icke kan finna så mycket, att han kan få någon del igen, så skall det, som han sålt hafwer, wara i köparens händer intill klangåret; då skall det wara ute, och han komme till sina ägor igen.

29. Ho som säljer bort ett boningahus innan stadsmuren, han hafwer ett helt års frist till att lösa det igen; det skall wara tiden, innan hwilken han det lösa må.

30. Om han icke löser det förra än hela året ute är, så skall köparen behålla det ewinnerliga, och hans efterkommande; och skall icke löst utgå i klangårena.

31. Men är det ett hus i sådana by, der ingen mur om är, det skall man räkna lika med markene i landena; och skall warda löst, och i klangårena fritt utgå.

32. De Leviters städer, och husen i städerna, der deras ägor inne äro, måga alltid löste warda.

33. Den som något löser ifrå de Leviter, den skall gå derifrån i klangårena, ware sig hus eller stad, som han besutit hafwer; förty husen uti de Leviters städer äro deras ägor ibland Israels barn.

34. Men markena för deras städer skall man icke sälja; förty det är deras egendom ewinnerliga.

35. Om din broder warder fattig, och afsigkommer när dig, så skall du taga honom till dig, såsom en främling eller husman, att han må lefwa när dig.

36. Och du skall icke taga ocker af honom, eller winning; utan skall frukta din Gud, att din broder må lefwa bredewid dig.

37. Ty du skall icke få honom dina penningar på ocker, och icke utfå din spis på fördel.

38. Ty jag är HERren edar Gud, den eder utur Egypti land fört hafwer, att jag skulle gifwa eder det landet Canaan, och wara edar Gud.

39. Om din broder warder fattig när dig, och säljer sig dig, så skall du icke låta honom göra trälars arbete;

40. Utan han skall wara när dig, såsom en dagakarl och en husman, och tjena dig intill klangåret.

41. Då skall han gå lös ut ifrå dig, och hans barn med honom; och skall komma till sitt slägte igen, och till sina fäders ägor.

42. Förty de äro mine tjenare, de jag utur Egypti land fört hafwer; ty skall man icke sälja dem efter trälars sätt.

43. Och skall du icke med stränghet råda öfwer dem, utan frukta din Gud.

44. Men will du hafwa trälar och trälinnor, så skall du köpa dem af Hedningarna, som omkring eder äro;

45. Af husmän, som främlingar ibland eder äro, och af deras afkommandom, som de när eder uti edro lande föda, dem skolen I hafwa till egna;

46. Och skolen äga dem, och edor barn efter eder till en ewig ägo; dem skolen I låta wara trälar. Men öfwer edra bröder, Israels barn, skall ingen öfwer den andra råda med stränghet.

47. Om en främling eller en husman wäxer till när dig, och din broder warder fattig när honom, och säljer sig enom främling, eller husmanne när dig, eller någrom af sine slägt;

48. Så skall han rätt hafwa, sedan han såld är, att warda löst igen; och någor af hans bröder må lösa honom;

49. Eller hans faderbroder, eller faderbroders bon, eller eljest någor hans när skyldman i hans slägte; eller om hans egen hand kan så mycket åstadkomma, så skall han lösa sig;

50. Och skall räkna med sin köpare ifrå det året, då han sålde sig, intill klangåret. Och penningarna skola räknade warda efter åratalet, sedan han såldes; och skall hans lön med inräknas för hela tiden.

51. Om ännu mång år äro intill klangåret, så skall han derefter desto mer gifwa för lösnen, efter som han köpt är.

52. Äro få år qwar intill klangåret, så skall han ock derefter igengifwa till sin lösning;

53. Och skall räkna sin lön med honom år från år. Och du skall icke låta råda öfwer honom med stränghet för din ögon.

54. Om han icke löser sig i denna måtto, så skall han i klangåret lös utgå, och hans barn med honom.

55. Förty Israels barn äro mine tjenare, de jag utur Egypti land fört hafwer. Jag är HERren edar Gud.

26. Capitlet.

Gudaktighets och ogudaktighets lön.

I skolen icke göra eder några afgudar, eller beläte, icke heller uppresa eder några stodar, icke heller någon wårdsten sätta uti edro lande, till att tillbedja derföre; ty jag är HERren edar Gud.

2. Håller mina Sabbather, och frukter eder för min helgedom. Jag är HERren.

3. Om I wandren i minom stadgom, och hållen min bud, och gören dem;

4. Så skall jag gifwa eder regn i sinom tid; landet skall gifwa sin wäxt, och trän på markene bära sina frukt.

5. Och tröskotiden skall räcka intill winandena, och winanden skall räcka intill sädestiden. Och I skolen hafwa bröd nog, och skolen tryggeliga bo i edro lande.

6. Jag skall gifwa frid i edro lande, att I skolen lofwa, och ingen förfära eder. Jag skall låta komma de onda djur utur edro lande, och intet swärd skall gå genom edart land.

7. I skolen jaga edra fiendar, och de skola falla för eder genom swärd.

8. Fem af eder skola jaga hundrade, och hundrade af eder skola jaga tiotusende; ty edra fiender skola falla för eder genom swärd.

9. Och jag skall wända mig till eder; jag skall föröka eder, och låta eder wäxa till, och jag skall göra mitt förbund fast med eder.

10. Och I skolen äta af det gamla, så att I skolen låta det gamla fara för det nya.

11. Jag skall hafwa min boning ibland eder, och min själ skall icke förkasta eder.

12. Och jag skall wandra ibland eder, och skall wara eder Gud, så skolen I wara mitt folk.

13. Ty jag är HERren edar Gud, den eder utur Egypti land fört hafwer, att I icke skullen wara deras trälar; och hafwer sönderbrutit edart ok, och hafwer låtit eder gå rätta.

14. Men om I icke hören mig, och icke gören deßa buden all;

15. Utan förakten mina stadgar och edra själar, förkasta mina rätter, så att I icke gören all min bud, och låten mitt förbund tillbaka;

16. Så skall jag ock då göra eder detta: Jag skall hemsöka eder med förskräckelse, swullnad, och skälfwo, att edor ansigte förfalla, och edra kroppar försmäkta skola: I skolen fåfängt så edra säd, och edre fiender skola äta henne.

17. Och jag skall ställa mitt anlete emot eder, och I skolen warda slagne för edra fiendar. Och de som hata eder, skola råda öfwer eder, och I skolen fly, då ingen jagar eder.

18. Om I ändå icke hören mig, så skall jag ännu sju resor mer görat, till att näpsa eder för edra synder;

19. Att jag edra högfärd och genstörtighet nederslå skall. Och jag skall göra edar himmel såsom jern, och edra jord såsom koppar.

20. Och edor möda och arbete skall förtappadt wara, så att edart land icke skall gifwa sin wäxt, och trän i landet icke bära sina frukt.

21. Och om I wandren mig emot, och icke wiljen höra mig; så skall jag ändå görat sju resor mer, till att slå eder för edra synders skul;

22. Och skall sända wilddjur ibland eder: De skola uppäta edor barn, och förderfwa edar boskap, och förminska eder; och edre wägar skola warda öde.

23. Om I ändå icke dermed låten rätta eder, och och wandren mig emot;

24. Så skall jag ock wandra emot eder, och skall ännu slå eder sju resor mer för edra synders skull;

25. Och skall låta komma öfwer eder ett hämndeswärd, det mitt förbund hämna skall. Och om I församlen eder uti edra städer, skall jag dock sände pestilentie ibland eder, och skall gifwa eder uti edra fiendars händer.

26. Så skall jag ock förderfwa edars bröds tillråd, så att tio qwinnor skola baka sitt bröd i enom ugn, och edart börd skall man utwäga med wigt; och när I äten, skolen I icke warda mätte.

27. Om I dermed än icke hören mig, utan wandren mig emot;

28. Så skall jag ock i grymhet wandra emot eder, och skall sjufaldt mer näpsa eder för edra synders skull;

29. Så att I skolen äta edra söners och döttrars kött.

30. Och jag skall borthäfwa edra höjder, och edor beläte utrota, och skall lasta edra kroppar uppå edra afgudar, och min själ skall wämja wid eder;

31. Och skall göra edra städer öde, och edra kyrkor förlägga, och skall icke wilja lukta edra söta lukt.

32. Alltså skall jag göra landet öde, att edra fiender, som bo deruti, skola grufwa sig derföre.

33. Men eder skall jag förskingra ibland Hedningarna, och draga ut swärdet efter eder, att edart land skall blifwa öde, och edra städer omkullslagne.

34. Så skall då landena behaga sin helg, så länge det öde ligger, och I ären i fiendealande. Ja, då skall landet hålla helg, och deß helg thy behaga.

35. Så länge det öde ligger, skall det hålla helg; derföre, att det icke kunde heligt hålla, då I skullen låtat heligt hålla, då I deruti bodden.

36. Och de som återlefwas af eder, dem skall jag göra ett bäfwande hjerta uti deras fiendars lande, så att ett ruskande löf skall jaga dem; och skola fly derföre, lika som ett swärd jagade dem, och falla der som ingen jagar dem.

37. Och den ene skall kalla på den andra, lika såsom för swärd, och dock ingen jagar dem. Och I skolen icke töra duka eder upp för edra fiendar.

38. Och I skolen förfäras ibland Hendingarna, och edra fiendars land skall fräta eder upp.

39. De som återlefwas, skola försmäktas i deras mißgerningar uti fiendalande; och uti deras fäders mißgerningar skola de försmäktas.

40. Så skola de då bekänna sina mißgerning, och sine fäders mißgerning, i hwilkom de sig förtagit, och emot mig wandrat hafwa.

41. Derföre will jag ock wandra emot dem, och skall drifwa dem bort i deras fiendaland. Då warder ju deras oomskorna hjerta sig ödmjukandes. Och då skall dem behaga deras mißgerningars straff.

42. Och jag skall ihågkomma mitt förbund med Jacob, och mitt förbund med Isaac, och mitt förbund med Abraham; och skall tänka uppå landet,

43. Som af dem öfwergifwet är, och hafwer haft ett behag till sina helg, medan det öde ligger ifrå dem, och dem behagar deras mißgerningars straff, derföre, att de hafwa föraktat mina rätter, och deras själ hafwer haft en wämjelse till mina stadgar.

44. Och om de än i fiendaland äro, hafwer jag likwäl icke förkastat dem, och icke så wämjat wid dem, att det skulle wara ute med dem, och mitt förbund med dem skulle intet mer gälla; ty jag är HERren deras Gud.

45. Och jag skall för dem ihågkomma mitt första förbund, då jag förde dem utur Egypti land för Hedningarnas ögon, att jag skulle wara deras Gud: Jag HERren.

46. Deßa äro de stadgar, och rätter, och lag, som HERren emellan sig och Israels barn satt hafwer, på Sinai berg, genom Mose hand.

27. Capitlet.

Löften, förstfödt, spillgift, tionde.

Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Tala med Israels barn, och säg till dem: Om någor gör HERranom ett besynnerligit löfte, så att han skattar sig;

3. Så skall detta wara skattningen: En mansperson tjuguåra gammal, intill sextio år, skall du skatta på femtio silfwersiklar, efter helgedomens sikel;

4. En qwinnsperson på tretio siklar.

5. Men ifrå fem år intill tjugu år; om det är en mansperson, skall du skatta honom på tjugu siklar; en qwinnsperson på tio siklar.

6. Är det en månad gammalt, intill fem år; om det är en mansperson, skalll du skatta det på fem silfwersiklar; en qwinno på tre silfwersiklar.

7. Men är det sextioåra gammalt, och derutöfwer, och är en mansperson, skall du skatta honom på femton silfwersiklar; en qwinno på tio siklar.

8. Om han är för fattig till sådana skattning, så skall han gå för Presten, och Presten skall skatta honom: Och han skall skatta honom efter som hans hand, som löftet gjort hafwer, förwärfwa kan.

9. Om det är af boskap det man HERranom offra må; allt det man HERranom gifwer, det är heligt.

10. Man skall icke wexla det, eller förwandlat, ett godt för ett ondt, eller ett ondt för ett godt. Om någor wexlar det, ett djur för det andra, så skola de båda wara helig.

11. Är det djuret orent, det man icke bör offra HERranom; så skall man hafwa det fram för Presten.

12. Och Presten skall skatta det, om det är godt eller ondt. Och det skall blifwa wid Prestens skattning.

13. Will någor lösa det, han skall gifwa femtedelen utöfwer skattningena.

14. Om någor helgar sitt hus, så att det skall wara HERranom heligt; så skall Presten skatta det, om det är godt eller ondt. Och efter som Presten skattar det, så skall det blifwa.

15. Men om han, som det helgat hafwer, will det lösa, skall han gifwa den femte delen i silfwer, mer än som det skattadt är, och så skall det warda hans.

16. Om någor helgar HERranom ett stycke åker af sitt arfwegods, så skall den skattad warda efter som han bär. Bär han en homer korn, så skall han gälla femtio silfwersiklar.

17. Men helgar han sin åker straxt ifrå klangåret, så skall han gälla efter hans wärde.

18. Hafwer han helgat honom efter klangåret, så skall Presten räkna honom efter de åren, som tillbakastå intill klangåret, och derefter skatta honom desto ringare.

19. Will han, som honom helgat hafwer, lösa åkren, så skall han gifwa femtedelen i silfwer, mer än han skattad är, och så skall han warda hans.

20. Will han icke lösan, utan säljer honom enom androm, så skall han icke mer lösa honom;

21. Utan den samme åkren, när han i klangåret lös utgår, skall wara helig HERranom, såsom en förspilld åker, och skall wara Prestens arfwegods.

22. Om någor helgar HERranom en åker, den han köpt hafwer, och icke hans arfwegods är;

23. Så skall Presten räkna honom hwad han gälla kan intill klangåret, och han skall på samma dagen gifwa den skattningen ut, att hon skall wara HERranom helig.

24. Men på klangåret skall han komma till honom igen, som honom sålt hade, att han blifwer hans arfwegods i landena.

25. All skattning skall ske efter helgedomens sikel; men en sikel gör tjugu gera.

26. Det förstfödda ibland boskapen, det HERranom eljest tilllhörer, skall ingen helga, ware sig oxe leller får; ty det är HERrans.

27. Är något orent på boskapen, så skall man lösa det efter sitt wärde, och derutöfwer gifwa den femte delen. Will han icke lösa det, så må det säljas efter sitt wärde.

28. Man skall intet spillgifwet sälja eller lösa, det någor HERranom tillspillogifwer, af allt det hans ägodelar är, ware sig menniska, boskap, eller arfåker; ty allt spillgifwet är det alrahelgasta HERranom.

29. Man skall ock icke lösa någon spillgifwen mennisko; utan hon skall döden dö.

30. All tionde i landet, både af landsens säd, och af frukten af trän, höra HERranom till, och skola wara helig HERRanom.

31. Will någor lösa sin tiond, han skall gifwa femtedelen utöfwer.

32. Och all tiond af fä och får, och allt det under ris går, det är en helig tiond HERranom.

33. Man skall icke fråga, om det är godt eller ondt; man skall icke heller wexlat. Om någor wexlar det, så skall både wara heligt, och icke löst warda.

34. Deße äro de bud, som HERren böd Mose till Israels barn på Sinai berg.