Gamla Testamentet
öfversatt af
O. F. Myrberg

Hjobs bok

[ 1 ]

Hjobs bok.

Doktor M. Luthers Företal till Hjobs bok.

Hjobs bok handlar om det spörsmålet: om äfven de fromma drabbas af olycka och lidande, som tillskickas dem af Gud? Här står Hjob fast och håller sig vid, att Gud låter äfven de fromma drabbas af lidande oförskyldt för sin egen äras skull allena, såsom äfven Christus Joh. 9 vittnar om honom, som var blind född.

Däremot sätta sig hans vänner och hålla långa tal, hvarmed de vilja försvara Gud, att han icke straffar någon som är from, utan straffar och plågar han någon, så måste denne hafva syndat. Och hafva så verldsliga och menskliga tankar om Gud och hans rättfärdighet, såsom vore han alldeles såsom vi menniskor äro, och hans rätt såsom verldens rätt är.

Dock talar äfven Hjob, såsom den der befinner sig i dödsnöd, allt för mycket emot Gud och syndar i sitt lidande. Fortsätter vid allt detta likväl att säga om sig, att han icke förskyllat sådant lidande framför andra, såsom det äfven i sanning är.

Men till sist kommer Gud och dömer, att hvad Hjob har talat emot Gud i sitt stora lidande, det har han talat orätt; men hvad han talat emot sina vänner om sin oskyldighet före lidandet, det har han talat rätt. Alltså blifver slutet på historien i denna bok det, att Gud är allena rättfärdig, och dock likväl kan en menniska vara rättfärdig och hafva rätt emot andra äfven inför Gud.

Men det är skrifvet oss till tröst att Gud låter sina stora helgon så stappla, besynnerligen då nöden gäller på. Ty förrän Hjob kommer i dödsångest, lofvar han Gud för förlusten af sina egodelar och sina barns död; men då döden träder honom under ögonen och Gud drager sig undan, gifva hans ord väl tillkänna, hvad för tankar en menniska (hon må vara så helig som helst) hafver emot Gud: [ 2 ]huru han tycker, att Gud icke är Gud, utan endast en sträng domare och vred tyrann, som far fram med våld och icke frågar efter någon menniskas goda lefverne. Detta är det högsta stycket i denna bok; men det förstå de allena, som äfven hafva fått erfara och känna, hvad det är att lida Guds vrede och dom och att hans nåd håller sig förborgad.

FÖRSTA DELEN.

Hjobs pröfningar.

Kap. 1:1—Kap. 2:10.
1.

¹Det var en man i landet Uz vid namn Hjob, han var en from och rättsinnig man, som fruktade Gud och skydde det onda.^[1] ²Och det föddes åt honom sju söner och tre döttrar; ³och hans egendom uppgick till sju tusen får och tre tusen kameler och fem hundra par oxar och fem hundra åsninnor. Och han hade en mycket stor mängd af tjenare och var vorden till en stor man framför alla i österlandet.

⁴Och hans söner plägade gå till hvarandra och hålla gästabud i dens hus, på hvilken dagen föll. Och de sände och bjödo sina tre systrar att äta och dricka med dem; ⁵och när gästabudsdagarna gått laget om, sände Hjob efter dem och helgade dem. Och han stod upp bittida om morgonen och offrade bränneoffer efter antalet af dem alla; ty Hjob tänkte: »Kanske hafva mina barn syndat och sagt Gud farväl i sitt hjerta.» — På så sätt gjorde Hjob ständigt.

⁶Och det skedde en dag, då kommo Guds söner för att inställa sig för HERREN, och äfven satan kom i sällskap med dem.^[2] ⁷Och HERREN sade till satan: »Hvarifrån kommer du?» Och satan svarade HERREN och sade: »Från en färd på jorden och efter att hafva ströfvat omkring på henne.» ⁸Då sade HERREN till satan: »Hafver [ 3 ]du gifvit akt på min tjenare Hjob? Ty hans like finnes icke på jorden — en man så rättsinnig och from, som fruktar Gud och skyr det onda.» ⁹Då svarade satan HERREN och sade: »Är det väl för intet som Hjob fruktar Gud?^[3] ¹⁰Har du icke omhägnat honom och hans hus och allt hvad honom tillhör från alla sidor? Hans händers verk har du välsignat och hans egendom har bredt ut sig i landet. ¹¹Men sträck blott ut din hand och kom vid det allt som han eger: för visso, han skall säga dig farväl midt för ditt ansigte.» ¹²Då sade HERREN till satan: »Se, allt det honom tillhör är i ditt våld; blott till honom sjelf må du icke utsträcka din hand.» — Och satan gick bort från HERRENS anlete.

¹³Och det skedde en dag, att hans söner och hans döttrar åto och drucko vin i deras äldste broders hus. ¹⁴Då kom en budbärare till Hjob och sade: »Oxarne gingo och plöjde, och åsnorna betade vid sidan af dem: ¹⁵då föllo Sabeer öfver dem och togo dem, och tjenarne slogo de med svärdsegg och jag slapp ensam undan, att jag skulle båda dig det.»^[4]

¹⁶Och ännu medan han talade, kom en annan och sade: »Guds eld har fallit från himmelen och slagit ned bland småboskapen och tjenarne, och förtärt dem, och jag slapp ensam undan, att jag skulle båda dig det.»

¹⁷Och medan han ännu talade, kom en annan och sade: »Kaldeer kommo i tre hopar och föllo öfver kamelerna och togo dem; och tjenarne slogo de med svärdsegg, och jag slapp ensam undan, att jag skulle båda dig det.»^[5]

¹⁸Och medan denne ännu talade, kom en annan och sade: »Dina söner och dina döttrar åto och drucko vin i deras äldste broders hus, ¹⁹och se, då kom en stark vind från hinsidan öknen och stötte till husets fyra hörn, så att det föll öfver de unga och de omkommo. Och jag slapp ensam undan, att jag skulle båda dig det.»

²⁰Då stod Hjob upp och sönderref sin mantel, och rakade sitt hufvud och föll till jorden och kastade sig framstupa^[6] ²¹och sade: »Naken har jag utgått från min moders lif, och naken vänder jag åter dit, hvarifrån jag är kommen. HERREN gaf och HERREN tog; välsignadt vare HERRENS namn.»^[7]

[ 4 ]²²Vid allt detta försyndade sig Hjob icke, och utlät han sig icke opassande om Gud.

2.

¹Och det skedde åter en dag, att Guds Söner kommo för att inställa sig för HERREN; och äfven satan kom i sällskap med dem.^[8] ²Och HERREN sade till satan: »Hvarifrån kommer du? Och satan svarade HERREN och sade: »Från en färd på jorden och efter att hafva ströfvat omkring på henne.» ³Då sade HERREN till satan: »Hafver du gifvit akt på min tjenare Hjob? Ty hans like finnes icke på jorden — en man så rättsinnig och from, som fruktar Gud och skyr det onda. Och han står ännu fast i sin fromhet, och du eggade mig att jag skulle förderfva honom utan sak.»^[9]

⁴Då svarade satan HERREN och sade: »Hud för hud;^{[not 1]} och allt hvad en menniska har, gifver han för sig sjelf. ⁵Men sträck blott ut din hand och kom vid hans kött; för visso, han skall säga dig farväl midt för ditt ansigte. ⁶Då sade HERREN till satan: »Se, han är i din hand; allenast akta hans lif.»

⁷Då gick satan bort från HERRENS anlete och slog Hjob med onda bulnader från hans fotablad ända till hans hjessa. ⁸Och han tog till sig en skärfva för att skrapa sig med, der han satt midt i askhögen. ⁹Och hans hustru sade till honom: »Står du ännu fast i din fromhet? Säg farväl åt Gud och dö.»^[10] ¹⁰Men han sade till henne: »Såsom en af de dåraktiga qvinnorna talar, så talar du. Taga vi emot det goda af Gud, skola vi då icke äfven taga emot det onda?»

Vid allt detta syndade icke Hjob med sina läppar.^[11]

ANDRA DELEN.

Hjob och hans tre vänner.

Kap. 2: 10—kap. 31:40.

¹¹Och tre af Hjobs vänner fingo höra om allt detta onda som öfvergått honom, och kommo hvar från sin ort, [ 5 ]nemligen Eliphas från Theman, och Bildad från Schuach, och Zophar från Naama, och träffade tillsammans efter aftal för att gå till honom och beklaga honom och trösta honom.^[12] ¹²Och då de upplyfte sina ögon på afstånd, kunde de icke igenkänna honom; och de upphofvo sin röst och greto, och sönderrefvo hvar och en sin mantel och strödde stoft på sina hufvud och upp mot himmelen. ¹³Och de suto med honom på jorden sju dagar och sju nätter, och ingen talade till honom ett ord; ty de sågo, att hans plåga var mycket stor.

3.

¹Derefter upplät Hjob sin mun och förbannade sin födelsedag. ²Och Hjob tog till orda och sade:

³Må den dagen förgås då jag föddes, och den natten, som sade: »En man är aflad.»^[13] ⁴Den dagen, den varde bytt i mörker; Gud från höjden fråge icke efter honom, och intet dagsljus skine öfver honom. ⁵Mörker och dödsskymning återbörde honom; svarta moln lägre sig öfver honom; förmörkelser af dagens ljus förskräcke honom! ⁶Den natten — må kolsvart mörker taga henne i besittning; må hon ej komma med i årets dygn och ej ingå i månadernas tal.

⁷Ja den natten, må hon vara ofruktsam och intet jubel på henne varda hördt. ⁸Förbanna henne må dagsbesvärjare, konstfärdige i att väcka upp draken.^{[not 2]} ⁹Förmörkas må hennes gryningsstjernor och hon bida efter ljus, men intet följa. Ja, må hon aldrig skåda morgonrodnadens ögonlock: ¹⁰derföre att hon icke tillslöt dörrarne till moderlifvet för mig, och gömde undan eländet för mina ögon.

¹¹Hvi fick jag icke dö i moderlifvet, icke gifva upp anden strax, då jag kom ifrån min moders sköte? ¹²Hvi hafva knän välkomnat mig, och räcktes modersbröst åt mig att dia? ¹³Jag låge annars nu och hade ro, finge slumra och hvila mig; ¹⁴hvila med konungar och landsherrar, som byggt åt sig sina öde hvilostäder;^{[not 3]} ¹⁵eller med guldrika penningfurstar, som uppfyllt sina hus med silfver. ¹⁶Eller vore jag aldrig till lik en lönnlagd missbörd, såsom de barn, hvilka aldrig skådat ljuset.

[ 6 ]¹⁷Der^{[not 4]} hafva de ogudaktige upphört att rasa, och der få de maktlöse hvila. ¹⁸Der få alla fångar njuta af lugnet och höra icke pådrifvarens röst. ¹⁹Den ringe och den store äro der ett, och trälen är fri från sin herre.

²⁰Hvi låter han den olycklige se ljuset, och skänker lifvet åt de djupt bedröfvade, ²¹som vänta efter döden och den kommer ej; som skulle gräfva efter honom mera än efter skatter,^[14] ²²som skulle glädja sig och fröjdas, så att de utbruste i jubel, om de nådde grafven? ²³Skänker det åt en sådan, hvars väg är höljd i mörker, och som Gud har kringskansat på alla sidor?^[15]

²⁴Ty mina suckar äro för mig i stället för bröd, och mina klagorop äro såsom ett forsande vatten. ²⁵Ty det värsta, som jag fruktat, har drabbat mig, och allt, för hvilket jag grufvar mig, kommer öfver mig. Intet lugn och ingen ro eller hvila förunnas mig, utan den ena oron följer på den andra.

⁎ ⁎
⁎

4.¹Då svarade Eliphas från Teman och sade:

²Skall det förtryta dig, om uian försöker att tala ett ord till dig? Dock hvem kan hålla inne med sitt tal? ³Se, du har förmanat många, och styrkt maktlösa händer. ⁴Dina ord hafva upprättat den som stapplat, och svigtande knän har du gjort fasta. ⁵Men när det nu drabbar dig sjelf, så blifver du otålig; när det träffar dig, så förlorar du din fattning.

⁶Är icke din gudsfruktan det, hvarpå du förtröstar, och ditt hopp? Men huru är det med dina vägars oskyldighet? ⁷Tänk dock efter, när såg du väl en oskyldig förgås, eller de fromma lemnade åt undergången? ⁸Så långt jag har sett, få de, som plöja syndens mark och utså elände, äfven uppskära det.^[16] ⁹För flägten af Guds Ande förgås de, för hans vredes storm taga de en ände. ¹⁰Då tystnar lejonets rytande; det rytande lejonets röst, och de unga lejonens tänder sönderbrytas. ¹¹Då förgås det gamla lejonet af brist på föda, och lejonungarne förskingras.

¹²Se, till mig smög sig ett ord, och mitt öra uppfångade en hviskning derifrån. ¹³I tankar födda af nattens syner, [ 7 ]den stund då sömnens tyngd faller på menniskorna, låg jag; ¹⁴då kom fruktan och bäfvan på mig, så att en rysning gick genom hela min varelse.^[17] ¹⁵Och en ande skred förbi mitt anlete, och håren på min kropp reste sig. ¹⁶Han stadnade, men jag kunde ej urskilja hans utseende; en skepnad stod inför mina ögon, den var tyst en stund, då hörde jag en röst:

¹⁷»Kan väl en menniska vara rättfärdigare än Gud, eller den man finnas, som är renare än sin skapare? ¹⁸Se, på sina egna tjenare kan han icke lita, och hos sina englar märker han huru mycket som fattas;^[18] ¹⁹huru mycket mera då hos dem, som bo i lerhus, som leda sin härkomst från stoftet och krossas så lätt som ett mal!^[19] ²⁰Inom dygnet blifva de sönderslagna i spillror, och förgås för alltid utan att någon gifver akt på det. ²¹Alls intet blifver öfrigt efter dem, och så dö de, men icke i vishet.»

5.¹Ropa bäst du vill; tror du, att någon skall svara dig? Eller till hvem af de helige vill du vända dig? ²Nej dårens förbittring dräper honom, och den oförståndiges häftighet dödar honom.

³Jag såg med mina ögon en dåre rota sig, men plötsligt fick jag ropa ve öfver hans hem.^[20] ⁴Från hans barn vek lyckan fjerran; förkrossande utslag fäldes öfver dem i porten, och ingen räckte handen till räddning. ⁵Hungriga uppåto hans gröda och inga törnhäckar hindrade dem från att taga, och ränkmakare voro glupske efter deras egendom.

⁶Ty ofärden skjuter icke upp ur stoftet, och olyckan växer icke upp ur jorden, ⁷utan menniskan födes till olyckan,^{[not 5]} och då flyga eldsgnistorna högt i höjden.^{[not 6]} — ⁸Men jag skulle söka Gud och anbefalla min sak åt hans gudomsmakt, ⁹ty han gör stora ting, dem ingen kan utgrunda; under så många, att de icke kunna räknas.^[21]

¹⁰Han är den, som låter regna på jordens yta och sänder vattnet ut öfver fälten; ¹¹som lyfter de låga i höjden, [ 8 ]och hjelper upp de bedröfvade;^[22] ¹²som gör de klokas tankar om intet, att deras händer icke förmå uträtta något sannskyldigt; ¹³som fångar de vise i deras klokhet, och låter de slugas planer förolyckas, så att^[23] ¹⁴de råka i mörker midt på dagen, och trefva omkring på ljusa dagen såsom om natten.^[24]

¹⁵Så räddar han från svärdet, som utgår från deras mun, räddar den fattige från den öfvermäktiges hand. ¹⁶Och åt den svage skänkes hopp, och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.

¹⁷Se, salig är den menniska, som Gud tuktar, derföre förakta icke den Allsvåldiges aga.^[25] ¹⁸Ty han sårar och han förbinder åter, han slår och hans händer hela.^[26] ¹⁹I sex trångmål skall han frälsa dig, och i sju skall intet ondt nå dig.^[27]

²⁰I tid af hungersnöd skall han frälsa dig från död, och i krig från svärdshugg. ²¹För tungors gissel skall du gå trygg, och icke frukta för härjares framfart, när den kommer. ²²Åt förhärjelse och hunger skall du le, och för vilddjuren på jorden du ej behöfva frukta. ²³Ty med fältets stenar skall du stå i förbund, och fältets djur skola hålla fred med dig.^[28]

²⁴Och du skall erfara, att ditt tält är omhägnadt af frid, och då du mönstrar ditt hus, så skall du intet sakna. ²⁵Och du skall erfara att din ätt varder stor, och dina ättlingar såsom gräset på marken. ²⁶I fullmogen ålder skall du nedstiga i grafven, såsom kärfven föres in i sin tid. — ²⁷Se, detta hafva vi utforskat och så är det; hör det och akta derpå för din del.

⁎ ⁎
⁎

6.

¹Och Hjob svarade och sade:

²O att de blefve grundligt vägda i en vågskål, min »förbittring» och mitt elände, och lyftes upp tillsammans. ³Det skulle visa sig då, att detta är tyngre än sanden i hafvet; derföre hafva mina ord varit så hejdlösa. ⁴Ty den Allsvåldiges pilar sitta i mig, och min ande indricker deras glöd; Guds förskräckelser ställa sig i slagtordning emot mig.^[29]

[ 9 ]⁵Skriar vildåsnan på gröna betet, eller råmar oxen med sitt blandfoder framför sig? ⁶Tycker man om spis, som är fadd och osaltad, eller finner man smak i slemmet, som omgifver äggulan? ⁷Men hvad min själ vägrat att vidröra, det är nu min äckliga spis.

⁸O att min bön måtte gälla och Gud uppfylla mitt hopp. ⁹Måtte det behaga Gud att krossa mig, täckas honom att uträcka sin hand och afskära min lifstråd. ¹⁰Då hade jag ännu en tröst öfrig, och jag skulle jubilera i min skoningslösa smärta; ty jag har icke förnekat den Heliges ord.^{[not 7]}

¹¹Hvad är min kraft, att jag skulle hålla ut med att bida, och hvad är mitt slut, att jag skulle hafva tålamod? ¹²Är min kraft då af sten, eller mitt kött af koppar? ¹³Eller är kanske icke all hjelp ute för mig, och utvägen till räddning för mig afskuren?

¹⁴Den förtviflade har rätt att bemötas med mildhet af sin vän, skulle denne äfven icke fråga efter den Allsmäktiges fruktan. ¹⁵Men mina bröder hafva svikit såsom en regnbäck, såsom flodbädden efter regnbäckar, som förrunnit.^[30] ¹⁶De blifva grumliga af is, snön gömmer sig i dem, ¹⁷men då den tiden kommer, att de träffas af solens brand, utsina de; då hettan kommer försvinna de från sitt rum.

¹⁸Karavanerna vända om och tåga derifrån, fördjupa sig i ödemarken och förgås. ¹⁹Temas karavaner se hän till dem, Sebas fortåg hoppas på dem,^[31] ²⁰men komma på skam med sin förtröstan: de komma till dem och stå der med blygd.

²¹Så ären äfven I nu vordne för mig; I sågen huru förskräckligt det var, och skyggaden. ²²Men har jag då sagt: Gifven mig någonting, och skänken något af eder förmögenhet för mitt behof? ²³Eller frälsen mig ur fiendehand, och köpen mig fri från våldsmenniskors hand?

²⁴Undervisen mig, så vill jag tiga, och lären mig, hvad fel jag har begått. ²⁵Huru inlysande är ej sanningens ord! Men hvad tillrättavisar tillrättavisningen från eder sida? ²⁶Tänken I nagelfara med ord af en förtviflad, som höra vinden till? ²⁷Då kunnen I lika väl kasta lott om den faderlöse, och köpslå om eder vän.

[ 10 ]²⁸Och nu, om det behagar eder, sen på mig; skulle jag väl ljuga midt i ansigtet på eder? ²⁹Gören det ännu en gång, och må ingen orätt ega rum! Gören det återigen! Alltjemnt står min rättfärdighet fast. ³⁰Hvem vill säga att orätt är på min tunga, eller att min gom icke kan urskilja hvad ondt är?

⁎ ⁎
⁎

7.

¹För visso, en krigstjenst är menniskans lott på jorden, och såsom en dagakarls dagar äro hennes dagar:^[32] ²likasom trälens, som flämtar efter skuggan, och likasom dagakarlens, som väntar på sin lön. ³Så har jag fått på min lott månader af fåfäng väntan, och nätter af vedermöda hafva skiftats ut åt mig.

⁴Då jag lägger mig, så tänker jag: När skall jag uppstå, och när aftonen gått till ända, blifver jag mätt af att kasta mig af och an till daggryningen. ⁵Med mask och skorpa af mull är mitt kött öfverdraget, och min hud rynkar sig tillsamman och spricker sönder. ⁶Mina dagar ila åstad snabbare än en väfspole, och försvinna i hopplöshet.^[33]

⁷Tänk uppå att mitt lif är en flägt; aldrig skall mitt öga mera skåda sällheten. ⁸Dens öga, som såg mig, skall icke mera skåda mig; då dina ögon söka mig, så är jag icke mer. ⁹Såsom ett moln försvinner och far bort, så stiger den, som gått ned i dödsriket, ej upp. ¹⁰Han vänder icke mera åter till sitt hus, och det ställe, der han varit, känner honom icke mera.^[34]

¹¹Derföre vill jag icke heller tiga och tillsluta min mun; jag vill tala i min andes ångest, klaga i min själs bitterhet. ¹²Är jag då ett haf eller ett odjur, att du måste sätta ut vakt emot mig? ¹³Då jag tänker: Min bädd skall trösta mig, mitt läger hjelpa mig att bära min jemmer, ¹⁴så förskräcker du mig med drömmar och förfärar mig med syner, ¹⁵så att min själ valde hellre att blifva strypt, döden hellre än detta benrangelslif. ¹⁶Jag afskyr detsamma, jag vill icke lefva till evig tid.^{[not 8]} Hör upp och lemna mig, ty mitt lif är en flägt.^[35]

[ 11 ]¹⁷Hvad är en dödlig, att du gör så mycket af honom, ja, att du äfven lägger märke till honom?^[36] ¹⁸Och så hemsöker du honom hvarje ny dag, och pröfvar honom alla ögonblick! ¹⁹Huru länge skall du icke hafva undseende med mig, icke lemna mig så mycket anderum, som fordras för att svälja min spott!^[37] ²⁰Hafver jag syndat, hvad skulle jag göra dig med det, du menniskornas väktare? Hvi hafver du då satt mig till ett mål för ditt anfall, att jag skulle blifva en börda för mig sjelf? ²¹Och hvarföre förlåter du icke min synd och tager bort min missgerning?^{[not 9]} Ty snart nu så hvilar jag i stoftet, och då du söker mig, så är jag icke mer.

⁎ ⁎
⁎

8.¹Då svarade Bildad från Schuach och sade:

²Huru länge skall du tala på detta sätt? Ett våldsamt väder äro ju din muns ord. ³Skulle han, som är Gud, vränga rätten; eller den Allsvåldige, skulle han vränga rättvisan?^[38]

⁴Kanske hafva dina barn syndat mot honom, och han derföre lemnat dem i deras synds våld.^[39] ⁵Men om du sjelf på allvar söker Gud och beder till den Allsvåldige om nåd; ⁶om du sjelf är ren och rättsinnad: då skall han för visso vaka öfver dig och återställa din rättfärdighets hem.^[40] ⁷Och ditt första skall vara en obetydlighet emot ditt sista, så väldigt skall det tillväxa.^[41]

⁸Ty spörj de slägten, som förut hafva varit, och märk uppå hvad deras fäder hafva utrönt; ⁹ty vi äro från gårdagen och veta intet, ja en skugga är vårt lif på jorden!^[42] ¹⁰För visso, de skola undervisa dig, de skola tala till dig och säga dig ord hemtade ur deras skatt af förstånd.

¹¹Växer papyrusröret upp utom på sumpiga ställen? Eller frodas säfven utan vatten? ¹²Bäst den står i sin grönska, innan den skördats och före allt gräs, förtorkar den då. ¹³Så går det alla dem, som förgäta Gud; så göres den ogudaktiges hopp om intet.^[43] ¹⁴Då tager hans [ 12 ]säkra tillit en ände, och en spindelväf varder hans förtröstan.

¹⁵Han stöder sig på sitt hus, men det håller icke stånd; han hänger sig fast vid det, men det lemnar honom i sticket. ¹⁶Han står såsom en saftig växt i solskenet, och hans skott sträcka sig ut öfver hans lustgård. ¹⁷Hans rötter slingra sig omkring stenfoten, och han skådar på sitt hus uppbyggdt af sten. ¹⁸Men när Gud förgör honom från sitt rum, förnekar det honom och säger: »Jag har aldrig sett dig.»

¹⁹Se, detta är den glädje han får af sin väg; och ur stoftet efter honom spira de andra upp. ²⁰Ty se, Gud förskjuter icke den fromme, och gifver icke ogudaktiga sin handräckning. ²¹Och han skall ännu uppfylla din mun med löje, och dina läppar med jubel.^[44] ²²Dina hatare skola höljas med blygsel, och de ogudaktigas tält icke mera vara att finna.

⁎ ⁎
⁎

9.¹Och Hjob svarade och sade:

²Helt visst; jag vet att så är, men huru kan en dödlig menniska få rätt emot Gud?^[45] ³Om det behagar honom att gå till rätta med henne, så kan hon icke svara honom en gång af tusen.^[46] ⁴Han är stor i vishet och väldig i kraft; hvem har satt sig upp mot honom, och fått röna, att det gått honom väl?

⁵Han förflyttar bergen, innan de märka det, huru han omstörtar dem i sin vrede. ⁶Han kommer jorden att skälfva, så att hon hoppar från sitt rum och hennes grundpelare darra. ⁷Han säger till solen, och hon går ej upp, och han förseglar stjernorna.

⁸Han utspänner himmelen allena, han skrider fram öfver hafvets höjder.^[47]^{[not 10]} ⁹Han har skapat karlavagnen, Orion och sjustjernorna och sydhimmelens gemak.^[48] ¹⁰Han gör stora ting, som ingen kan utgrunda, under, som ingen kan räkna.^[49]

¹¹Se, han drager fram mot mig, och jag ser honom ej; han skrider förbi, och jag märker honom ej. ¹²Se, [ 13 ]han griper tag; hvem vill hålla honom tillbaka? Hvem säga till honom: Hvad gör du? ¹³Gud viker icke för någon, då han vredgas; under honom måste alla trotsiga hjelpare böja sig.^[50]

¹⁴Huru skulle då jag kunna svara honom, och välja rätt mina ord mot honom? ¹⁵Må jag än så mycket hafva rätt, så kan jag icke svara honom, utan måste bedja till min vedersakare om förbarmande. ¹⁶Om jag instämde honom och han svarade derpå, skulle jag dock icke tro, att han ville lyssna till min röst.

¹⁷Ty han anfaller mig med storm, och tillfogar mig sår på sår utan sak. ¹⁸Han låter mig icke hemta anden, utan mättar mig med bitterheter. ⁹Gäller det makt: »Se här den som är stark!» Eller gäller det rättvisa: »Hvem vill ställa mig till ansvar?»^[51]

²⁰Om jag än är rättfärdig, så måste min egen mun fördöma mig; om jag än är oskyldig, så gör han mig dock till brottslig. ²¹Oskyldig är jag; jag förstår icke mig sjelf, jag afskyr mitt eget lif. ²²Det gör detsamma, så säger jag derföre; den oskyldige och den ogudaktige förgör han lika.^[52]

²³När gisslet plötsligt sprider död omkring sig, så ler han åt de oskyldigas förtviflan — ²⁴Ett land gifves i de ogudaktigas våld; det är han som höljer för dess domares anlete. Hvar om icke, hvem är det då?

²⁵Mina dagar hafva varit mera snabbfotade än en löpare, de hafva flyktat utan att skåda sällheten. ²⁶De hafva skjutit förbi såsom fartyg af säf, såsom en örn, som slår ned på sitt byte.

²⁷Tänker jag: Jag vill förgäta min jemmer, jag vill lägga bort min sorgsna uppsyn och se glad ut, ²⁸så förskräckes jag för alla mina lidanden. Jag vet att du icke låter min oskuld gälla; ²⁹jag måste vara brottslig sådan jag är: hvarföre skulle jag då möda mig fåfängt?

³⁰Om jag än tvådde mig i snö och gjorde mina händer rena i asklut, ³¹skulle du dock sänka mig i polen, så att mina egna kläder afskydde mig. ³²Ty han är icke en menniska såsom jag, att jag skulle kunna svara honom: »Låt oss gå med hvarandra till domstolen.»

³³Det finnes ingen som kan döma mellan oss, eller har makt öfver oss båda. ³⁴Må han låta sitt gissel vika [ 14 ]från mig, och sin förskräckelse upphöra att förfära mig! ³⁵Då vill jag tala och icke frukta för honom; ty icke så stäldt är det med mig i mina tankar.

⁎ ⁎
⁎

10.¹Min själ ledes vid mitt lif; jag vill lemna fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bitterhet ²och säga till Gud: ³Fördöm mig ej, låt mig veta, för hvad du går till rätta med mig. Är det din lust att öfva våld och förkasta mig, som dina händer gjort, under det du låter ditt ljus lysa öfver de ogudaktigas anslag? ⁴Har du köttsliga ögon, eller ser du allt med en dödlig menniskas blickar?^[53]

⁵Äro dina dagar månne såsom en dödlig menniskas dagar, eller dina år såsom en mans dagar, ⁶eftersom du så söker efter min missgerning och letar efter min synd? ⁷Ehuru du vet, att jag icke är brottslig, och ingen kan rädda ur din hand!

⁸Dina händer hafva gjort och förfärdigat mig till alla delar, och så vill du förderfva mig!^[54] ⁹Kom dock i håg, att du har format mig såsom ler, och skall låta mig åter blifva till stoft.^[55] ¹⁰Du har ju gjutit mig i gjutformen såsom mjölk och ystat mig såsom ost; ¹¹i hud och kött har du klädt mig, med ben och senor har du hopflätat mig. ¹²Lif och allt af din godhet har du gifvit mig, och din försyn har bevarat min ande.

¹³Och så har du gömt på allt detta i ditt hjerta! Nu har jag förstått, att detta var din mening: ¹⁴Om jag syndade, så skulle du hafva det i minnet och icke frikalla mig ifrån min skuld. ¹⁵Vore jag ogudaktig, så ve mig; och vore jag rättfärdig, skulle jag icke få upplyfta mitt hufvud, mättad af smälek och med mitt elände inför min åsyn. ¹⁶Reste det sig, skulle du jaga mig som ett lejon och på nytt bevisa din gudomsmakt mot mig:^[56] ¹⁷uppställa nya vittnen emot mig, hopa din ogunst mot mig än mera med ständigt nya skaror och en hel krigshär att strida mot mig.

¹⁸Hvi hafver du låtit mig utgå ur moderlifvet? Jag skulle hafva dött, innan någons öga skådat mig,^[57] ¹⁹borde hafva kommit till såsom den der aldrig hade varit, skulle [ 15 ]hafva burits från moderlifvet till grafven. — ²⁰Huru få äro mina lefnadsdagar! Så upphör då och haf undseende med mig, att jag må vederqvickas något litet, ²¹innan jag går bort och vänder icke åter. Går bort till ett land af mörker och dödsskymning;^[58] ²²ett land, der kolsvart mörker råder såsom midnattens, der dödsskymning och kaos råda, och ljuset sjelft är såsom nattligt mörker.

⁎ ⁎
⁎

11.¹Då svarade Zophar från Naama och sade:

²Skall ett sådant ordsvall blifva utan svar, eller en stortalare få rätt? ³Skall ditt lösa tal bringa män till tystnad, och du få lof att håna, utan att någon kommer dig på skam ?

⁴Du säger: »Ren är min lära och ren är jag sjelf.» Ja, i dina ögon;^[59] ⁵men o att Gud ville tala och öppna sina läppar mot dig,^[60] ⁶och uppenbara för dig sin vishets hemligheter: att den väger mångdubbelt i värde mot din! Då skulle du förstå, att Gud af skonsamhet mot dig åt glömskan lemnar mycket af din syndaskuld.^[61]

⁷Kan du väl fatta Guds djuphet, eller nå botten af den Allsvåldige? ⁸Der är högt såsom himmelen; hvad vill du göra? Der är djupare än afgrunden; kan du utgrunda det? ⁹Der är längden längre än jorden, och bredden vidare än hafvet.

¹⁰Om han drager fram, sätter i fängelse och håller dom — hvem kan hindra honom?^[62] ¹¹Han känner de falska och genomskådar deras ondska utan betänketid. ¹²Men lika lätt som en man utan vett får förstånd, lika lätt födes en ung vildåsna om till menniska.

¹³0m du nu styr ditt sinne och utbreder dina händer till honom — ¹⁴och om någon synd låder vid din hand, så skilj henne långt ifrån dig och låt ingen orätt bo i dina tält — ¹⁵då, ja då skall du upplyfta ditt anlete utan fläck och stå såsom en gjuten bildstod fri från fruktan. ¹⁶Ja då skall du förgäta din vedermöda; såsom ett vatten, som förrunnit, skall du icke mera tänka på henne.

¹⁷Och din lifstid skall vara och förblifva klarare än middagsljuset, och mörkret sjelft likt morgonen. ¹⁸Och du [ 16 ]skall känna dig trygg, ty ditt hopp skall hvila på en fast grund; och har du förr fått blygas, så skall du nu lägga dig; till hvila i trygghet. ¹⁹Ja, du skall hvila, och ingen skall störa din ro, och många skola smeka ditt ansigte.^[63]

²⁰Men de ogudaktigas ögon skola täras bort; all tillflykt skall gå förlorad för dem, och deras hopp uppgifva anden.^[64]

⁎ ⁎
⁎

12.¹Och Hjob svarade och sade:

²Ja i sanning, I ären de rätte männerna, och med eder kommer visheten att dö! ³Men äfven jag har förstånd så väl som I; jag ligger icke under för eder, och hvem vet ej detta allt?

⁴Ett åtlöje för egna vänner måste jag vara, jag som blott behöfde åkalla Gud, så svarade han; ett åtlöje, ehuru jag är rättfärdig och ostrafflig. ⁵Föraktet hör olyckan till, tänker den säkre; det är bestämdt för dem, som vackla med sina fötter. ⁶Våldsverkarne tillkommer att bo lugnt i sina tält, och allsköns säkerhet dem, som trotsa Gud: honom, som gör sin egen hand till Gud!

⁷Fråga dock endast fänaden, så skall den lära dig; och himmelens fåglar, så skola de säga dig det. ⁸Eller vänd dina tankar till jorden, så skall hon lära dig, och till hafvets fiskar, så skola de förtälja för dig. ⁹Hvem har icke förstått vid allt detta, att HERRENS hand hafver gjort detsamma: ¹⁰att han är den, i hvars hand allt lefvandes själ och allt menskligt kötts ande är?^[65]

¹¹Skall icke örat pröfva orden, likasom gommen smaken af spisen? — ¹²»Hos de gamle finnes vishet, och långt lif gifver förstånd» (sägen I). ¹³En är den, som besitter vishet och kraft; en är den, som besitter klokhet och förstånd!

¹⁴Se, han rifver ned och ingen bygger upp; han tillsluter för en menniska, och ingen upplåter. ¹⁵Se, han håller vattnet inom skrankor, och det uttorkar; han släpper det löst och det förhärjar landet.^[66] ¹⁶Hos honom är makt och det som har bestånd; både den vilse far och den vilse för stå under honom.

[ 17 ]¹⁷Han låter rådsherrar vandra barfota i fångenskap, och gör de styrande till narrar.^[67] ¹⁸Han gör konungars tyranni om intet, och omgjordar deras länder med fängsel. ¹⁹Han låter prester gå barfota i fångenskap, och störtar dem, som stå helt säkre.

²⁰Han beröfvar de talföra målet, och förtager de gamles klokhet. ²¹Han utgjuter förakt öfver furstar, och lossar de mäktiges bälte. ²²Han drager mörkrets täckelse från djupen, och bringar dödsmörkret i dagsljuset.

²³Han gifver tillväxt åt folken, och han förgör dem; han låter folken fritt utbreda sig, och han leder dem. ²⁴Han tager bort förståndet hos höfdingarne öfver jordens folk, och låter dem irra omkring i väglös ödemark. ²⁵De trefva i mörker utan en ljusglimt, och han låter dem kringirra såsom druckne.^[68]

⁎ ⁎
⁎

13.¹Se, allt detta har mitt öga sett, och mitt öra hört och lagt märke till. ²Äfven jag vet så mycket som I; jag ligger icke under för eder.^[69] ³Men jag skulle vilja tala till den Allsvåldige, jag skulle hafva lust att styrka min rätt inför Gud. ⁴Ty I påbörden mig osanning; usle läkare det är hvad I ären allesamman. ⁵O att 1 rent af tegen, så skulle det räknas eder till vishet!^[70]

⁶Så hören nu mitt rättfärdigande, och lyssnen till mina läppars gensagor.

⁷Viljen I försvara Gud med orättrådigt tal, eller viljen I tala falska ord till hans försvar? ⁸Viljen I öfva mannamån mot honom, eller göra eder till sakförare åt Gud? ⁹Vore det eder kärkommet, om han hölle räfst med eder för detta? Eller tanken 1 drifva gäck med honom, såsom man drifver gäck med en menniska?^[71] ¹⁰För visso, han skall låta rätten gå öfver eder, om I bakom hans rygg öfven mannamän! ¹¹Skall hans höghet då ej förskräcka eder, och bäfven I för honom ej?

¹²Edra påminnelser äro ej mera värda än aska; edra balverk äro bålverk af lera. ¹³Tigen stilla för mig; ty jag vill tala, det må hända mig hvad som helst. ¹⁴Hvarföre skulle jag hänga mig fast vid mitt kött med mina tänder? [ 18 ]Nej, jag vill taga min själ uti min hand; ¹⁵se, han dödar mig, jag väntar icke annat: må jag blott få rättfärdiga mina vägar inför hans anlete! ¹⁶Det skulle redan vara mig till räddning, ty en gudlös får icke komma inför honom.^[72]

¹⁷Hören, hören mitt tal, och låten min förklaring ljuda i edra öron. ¹⁸Se, jag är beredd till att föra min talan; jag vet, att jag är den som har rätt. ¹⁹Eller hvem är den, som vill göra mig det stridigt? Tege jag nu, skulle jag gifva upp anden. ²⁰Endast från två ting försköne du mig; då skall jag ej behöfva gömma mig för ditt anlete. ²¹Låt din hand vika från mig; och låt skräcken af dig upphöra att förfära mig.^[73] ²²Kalla på mig sedan, så skall jag svara; eller låt mig tala, och genmäl mig du!

²³Hvad mig än må vidlåda af öfverträdelser och synder, så låt mig veta, hvilken min öfverträdelse och synd är. ²⁴Hvi döljer du ditt anlete, och räknar mig som en fiende till dig?^[74] ²⁵Skall du förskräcka ett flygande löf, och förfölja ett torrt halmstrå? ²⁶Ty du utfärdar mot mig den grufligaste dom, och låter mig bära upp min ungdoms synder.^[75] ²⁷Du sätter mina fötter i stocken; du vaktar på alla mina vägar, och hakar dig fast vid mina fotsålor. ²⁸Och detta i fråga om en, som faller sönder som ett maskfrat, likt en klädnad, som förtäres af mal!^[76]

14.¹Menniskan född af qvinna, huru kort är hennes lif; och dock så mättadt af oro! ²Som ett blomster växer hon upp och faller af, såsom skuggan så flyr hon bort och förblifver ej.^[77] ³Och till en sådan lägger du märke med dina ögon! Och mig drager du fram att stå till rätta inför dig! ⁴Kan en ren då komma från de orena? Nej icke en enda!^[78] — ⁵Då hennes dagar, hennes månaders tal står så fast utstakadt för dig; då du har satt för dem denna gräns, som hon ej kan öfverskrida:^[79] ⁶o så vänd din blick bort från henne, att hon må få ett uppehåll, till dess hon som en dagakarl afslutar sitt dagsarbete!^[80]

⁷Ty för trädet gifves ett hopp; när det hugges ned, så skjuter det upp igen, och dess skott försummar sig ej. ⁸Äldras äfven dess rot i jorden och dör dess stubbe i mullen — ⁹när det känner lukten af vattnet, slår det ut [ 19 ]och grenar sig såsom nyplanteradt. ¹⁰Men dör en man, sa är det förbi med honom; uppgifver en menniska anden, hvar är hon mera att finna? ¹¹Såsom vattnet förrinner ur en sjö, såsom en flod utsinar och uttorkar, så lägger menniskan sig ned och står ej mera upp. ¹²Så länge himmelen har sitt bestånd vaknar hon ej, och uppväckes icke ur sin sömn.^[81]

¹³O att du dolde mig i underjorden; hölle mig der undangömd till dess din vrede upphör; satte ett visst mål för mig, och sedan tänkte på mig!^[82] ¹⁴Men när en menniska dör, månne hon då åter lefver upp? Ja, då skulle jag tåligt bida hela min tjenstetid, till dess stunden för min aflösning vore inne.^[83] ¹⁵Du skulle ropa, och jag skulle svara dig; du skulle längta efter dina händers verk. ¹⁶Nu håller du räkning med mina steg, men då skulle du icke mera gömma på min synd. ¹⁷Nu är min öfverträdelse förseglad i pungen, men då skulle du stryka öfver min skuld.^[84]

¹⁸Men såsom ett instörtande berg grusas, och en klippa flyttas från sitt rum; ¹⁹såsom vattnet nöter stenar, och dess flöden bortskölja jordens stoft: så har du gjort den dödliges hopp om intet.^[85] ²⁰Du affärdar honom för alltid, och han går bort; med förvandladt anlete låter du honom gå. ²¹Komma hans barn till ära — han vet icke deraf; eller blifver ringhet deras lott — han förmärker det ej. ²²Han har nog med sig sjelf och sitt qval på kroppens vägnar, sin sorg på själens.

⁎ ⁎
⁎

15.¹Då svarade Eliphas från Theman och sade:

²Skall en vis man svara så i vädret, och blåsa upp sig sjelf med östanvind? ³Skall han försvara sig med tal, som intet båtar, och med ord, som intet gagna? ⁴Du sjelf just är det som lösgör dig från all gudsfruktan, och icke besinnar, hvad som som bör besinnas, då man träder inför Gud. ⁵Ty din egen mun undervisar oss om din synd, och du tycker om de sjelf klokes tungomål. ⁶Din egen mun fäller domen öfver dig, dina egna läppar vittna emot dig.

[ 20 ]⁷Är du den menniska, som först föddes till verlden; eller är du aflad, innan bergen funnos? ⁸Har du lyssnat i Guds rådkammare, och der ryckt till dig visheten:^[86] ⁹Hvad vet du, som vi icke veta; hvad förstår du, som icke vi äfven förstå?^[87] ¹⁰Gråhårsmän och gamle finnas äfven bland oss; den som är mera framskriden till lefnadsåren, än din fader. ¹¹Hafva Guds hugsvalelser då intet att gälla för dig, eller ett ord taladt till dig med saktmod?

¹²Hvarthän för dig ditt hjerta, och hvarföre blinkar du på detta sätt med dina ögon? ¹³Ty du låter din vrede utbryta emot Gud, då du utstöter sådana ord ur din mun. ¹⁴Men hvad är en dödlig, att han skulle vara ren, och en af qvinna född, att han skulle vara rättfärdig?^[88] ¹⁵Se, till sina heliga sätter han ej lit, och himlarne äro icke rena för honom:^[89] ¹⁶huru mycket mindre då en varelse, som är så afskyvärd och så förderfvad — en menniska, hvilken dricker i sig orättfärdighet som vatten!

¹⁷Jag vill undervisa dig — lyssna till mig — och förtälja hvad jag har sett; ¹⁸förtälja, hvad vise män hafva förkunnat, och icke hållit hemligt från deras fäders tid. ¹⁹Åt dem allena var landet gifvet, och ingen främmande hade ännu inträngt bland dem.

²⁰Den ogudaktige plågas af oro i alla sina dagar, och de år, som förvaras åt våldsverkaren, äro räknade.^[90] ²¹ Allt hvad han hör förskräcker honom, midt under freden är han rädd att fienden skall öfverfalla honom. ²²Han tror icke på en återgång ur mörkret, och han är utsedd åt svärdet. ²³Han irrar omkring för att söka sitt bröd, och vet icke, hvar han skall finna det; han känner, att mörkrets dag är för honom nära förhanden. ²⁴Nöd och ångest öfverfalla honom plötsligt; de anfalla honom likt en konung rustad till striden.

²⁵Ty han har uträckt sin hand mot Gud, och betett sig trotsigt emot den Allsvåldige. ²⁶Han har rusat å stad emot honom med lyftad hals, med sina hoppackade sköldars bucklor.^{[not 11]}^[91] ²⁷Han har öfverdragit sitt anlete med fett [ 21 ]och sina länder med ett lager af fetma.^[92] ²⁸Derföre skall han bo i förstörda städer, i hus der ingen bor, på väg att falla i grus.^[93] ²⁹Hans rikedom skall upphöra, och hans välmakt ej sta bi; ja, deras välmågas äring skall ej tyngas ned till jorden.^{[not 12]} ³⁰Han skall aldrig komma ur mörkret; hans skott skall glödhetta förtorka, och han sjelf skall rymma fältet för en flägt af Guds mun.

³¹Må han icke förlita sig på lögnen, der han färdas på sin villoväg; ty lögn skall han få till lön för det. ³²Innan hans dag är kommen, skall den fullt utgå, och hans palmqvist upphöra att grönska. ³³Hans kart skola afskakas såsom på vinträdet, och han skall fälla sina blom såsom olivträdet. ³⁴Ty den gudlöses hus skall vara ofruktsamt, och elden skall förtära de tjäll, som mutor uppbyggt. ³⁵Han går hafvande med elände, och föder ofärd; ja, deras eget sköte bereder åt dem en frukt, som sviker.^[94]

⁎ ⁎
⁎

16.¹Då svarade Hjob och sade:

²Hört hafver jag öfvernog af detta allt; usle tröstare ären I alle.^[95] ³Skall det icke blifva ett slut på edra tomma ord? Eller hvad eggar upp dig till att så svara? — ⁴Äfven jag skulle kunna tala likt eder, om I voren i mitt ställe. Jag skulle kunna hålla llnga tal om eder, och skaka mitt hufvtid öfver eder;^[96] ⁵skulle kunna styrka eder med mitt munväder, och lindra eder smärta genom att röra på mina läppar.

⁶Nu må jag än tala, så upphör ej min smärta; och om jag afstår från det, så viker den på intet sätt från mig. ⁷Min kraft har han uttömt; mitt hela hus har du förödt ⁸och slagit mig i bojor. Det har blifvit till ett vittnesmål; ja, min aftärda kropp har stått upp emot mig, och anklagar mig midt i ansigtet. ⁹Hans vrede har sönderslitit och förföljt mig; han har gnisslat mot mig med sina tänder; likt en fiende till mig hvässer han sina ögonkast mot mig.^[97]

¹⁰Spärrat har man upp sin mun mot mig, slagit mig på mina kinder med hånfullt tal, och rustat sig af all sin [ 22 ]makt emot mig. ¹¹Gud har gifvit mig till pris åt öfvermagar, och lemnat mig utan nåd i händerna på ogudaktiga. ¹²Jag satt i ro, då sönderbröt han mig, grep mig i min nacke och slog mig i stycken. Han gjorde mig till en skottafla för sig;^[98] ¹³hans pilar flögo omkring mig; han genomborrade mina njurar utan försköning, och utgöt min galla på jorden.^[99] ¹⁴Med sina murbräckor gjorde han bräcka på bräcka i mig, anföll mig med storm såsom en krigskämpe.

¹⁵Jag har sömmat säckduk om min hud, och sudlat mitt horn med stoft.^[100] ¹⁶Mitt ansigte är högrödt af gråt, och mina ögonlock äro nedtyngda af dödsmörker: ¹⁷ehuru ingen orätt vidlåder mina händer, och min bön är ren! ¹⁸Jord, göm ej mitt blod; och må intet rum stänga inne min klagan.^[101]

¹⁹Dock se, äfven nu är mitt vittne i himmelen, och en som gifver mig vittnesbörd i höjden. ²⁰Mina vänner håna mig, men mitt öga ser tårhöljdt upp till Gud;^[102] ²¹och han skall skaffa en man rätt i hans sak med Gud, och en menniskoson i hans sak med sin nästa. ²²Ty mitt korta lif löper till ända, och jag vandrar den väg, som jag ej vänder åter.^[103] 17.¹Min ande är bruten, mitt lif utsläckt, grafvens djup är min lott.

²Ja, för visso, med hån undfägnas jag, och mitt öga måste oupphörligt se deras genstridighet mot mig. ³Gå dock i god och var min löftesman hos dig sjelf; eller hvem annan skulle gifva mig sitt handslag?^[104] ⁴Ty deras hjerta har du stängt för visheten; derföre må du icke låta dem få öfverhanden. ⁵Den som gifver sina vänner till pris, hans barns öeron skola äfven försmäkta.^{[not 13]}

⁶Men han har gjort mig till en visa för hela verlden, till en sådan, som man spottar i ansigtet, är jag vorden.^[105] ⁷Derföre är mitt öga förtärdt af grämelse, och mina lemmar äro alla som en skugga.^[106] ⁸De rättsinnige häpna öfver sådant, och den oskyldige uppröres mot den gudlöse. ⁹Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer stärkes ännu mera.

[ 23 ]¹⁰Så välan, träden fram ännu en gång, I alle! — Skall jag då icke finna någon vis bland eder? ¹¹Min tid har gått till ända, mina planer, mitt hjertas skötebarn, äro sönderrifna. ¹²Och så gör man natt till dag och säger, att ljuset är nära, under det att mörkret inbryter.

¹³När jag bidar efter dödsriket såsom mitt hem, och har bäddat åt mig mitt läger i mörkret; ¹⁴när jag ropar till grafven: »Du är min fader»; till maskarne: »Min moder, min syster»;^[107] ¹⁵hvar är då mitt hopp? Ja, mitt hopp, hvem kan varsna det? ¹⁶Det är på väg ned till dödsrikets bommar; när vi der förenas, få vi hvila i stoftet.

⁎ ⁎
⁎

18.¹Då svarade Bildad från Schuach och sade:

²När skolen I (af detta sinnet) sluta med sådant tal? Tagen edert förnuft till fånga, och må vi sedan tala med hvarandra. ³Hvi äro vi aktade såsom oskäliga djur, och gälla såsom orena i edra ögon?^[108] ⁴Du, som söndersliter dig sjelf i din ursinnighet — vill du kanske, att jorden för din skull skall utrymmas, och berghällarne flyttas från sitt rum?

⁵Det blifver dock dervid: Den ogudaktiges ljus skall slockna, och hans elds låga skall icke gifva sitt sken.^[109] ⁶Ljuset i hans tält skall bytas i mörker, och hans lampa skall för honom slockna. ⁷Rummet skall göras trångt för hans väldiga steg, och hans eget rådslag skall störta honom.

⁸Ja, hans egna fötter skicka honom i nätet, och hans gång för honom öfver en gillrad grop. ⁹Snaran skall gripa om hans häl, och garnet skall hålla honom fast. ¹⁰Fallrepet för honom ligger gömdt i jorden, och fällan för honom är nedlagd på stigen.

¹¹Förskräckelse på förskräckelse öfverfaller honom från alla sidor, och jagar honom hvar han går.^[110] ¹²Hans olycka hungrar efter honom, och hans ofärd står färdig att bringa honom på fall. ¹³Hans hud och lemmar skall han uppfräta, skall dödens förstfödde^{[not 14]} uppfräta.

[ 24 ]¹⁴Han skall bortryckas ur sitt tält, der han kände sig trygg, och nödgas vandra till förskräckelsens konung. ¹⁵Främlingar för honom skola bo i hans tält, och svafvel skall blifva utströdt öfver hans bostad. ¹⁶Hans rot nedtill skall förtorka, och hans krona upptill skall afhuggas.

¹⁷Hans minne skall dö ut i landet, och namnlös skall han vara, så långt jorden sträcker sig derutanför.^[111] ¹⁸Han skall blifva utstött ur ljuset i mörkret, och förvisas utur verlden. ¹⁹Barn och blomma skall han icke hafva, och ingen skall finnas öfrig efter honom, som bor i hans gårdar.

²⁰De som bo i vester skola häpna öfver hans olycksdag, och de som bo i öster skola rysa deröfver.^[112] ²¹Se, så går det de orättfärdiges boningar, och så sker det med hans hem, som icke vill veta af Gud.

⁎ ⁎
⁎

19.¹Och Hjob svarade och sade:

²Huru länge skolen I bedröfva min själ, och förkrossa mig med edra ord? ³Väl tio gånger hafven I nu skymfat mig, och icke haft försyn för att tillfoga mig kränkning. ⁴Har jag äfven verkligen förgått mig, så får jag sjelf svara för min förseelse. ⁵Men tänk, om det i stället skulle vara så, att I förhäfven eder emot mig, och gören den smälek, jag lider, till en anklagelse mot mig!

⁶Förstån då en gång, att Gud har gjort mig orätt, och omslutit mig med sitt nät. ⁷Se, jag ropar: »våld!», men får intet svar; jag skriar, men får ingen rättvisa.^[113] ⁸Min väg har han stängt, så att jag icke kommer fram; och öfver mina stigar utbreder han mörker.^[114] ⁹Min ära har han afklädt mig, och tagit kronan från mitt hufvud.

¹⁰Han har nedrifvit mig på alla sidor och låtit mig gå; han har ryckt upp mitt hopp såsom ett träd. ¹¹Han har låtit sin vrede upplåga mot mig, och räknat mig såsom en hufvudfiende till sig.^[115] ¹²Hans härskaror hafva ryckt fram tillsammans, och uppkastat sin vallgång emot mig, och slagit läger rundt omkring mitt tält.

[ 25 ]¹³Mina bröder bar han skilt långt ifrån mig, och de som känna mig, hafva blifvit i grund främmande för mig.^[116] ¹⁴Mina närskylda hafva dragit sig tillbaka, och mina förtrognaste vänner hafva förgätit mig.^[117] ¹⁵Mitt hus lydfolk och mina tjensteqvinnor räkna mig såsom en främling, en vildt främmande person är jag vorden i deras ögon. ¹⁶Då jag ropar på min tjenare, svarar han icke; jag måste bönfalla hos honom med min mun.

¹⁷Min andedrägt är vidrig för min hustru, och stanken af mig för sönerna af samma moderlif. ¹⁸Äfven pojkslynglar visa mig förakt; då jag reser på mig, sända de mig glåpord. ¹⁹Alla mina umgängesvänner afsky mig, och de, som jag älskat, hafva vändt sig emot mig. ²⁰Mina ben låda vid min hud och vid mitt kött, och det är knappt som jag får behålla min tandhud.^{[not 15]}^[118]

²¹Förbarmen eder öfver mig, förbarmen eder öfver mig, I mina vänner, ty Guds hand har träffat mig.^[119] ²²Hvarföre förföljen I mig såsom Gud, och kunnen icke blifva mätte på mitt kött?^[120] ²³O att mina ord blefve uppskrifna; o att de blefve upptecknade i en bok, ²⁴att de med griffel af jern och utfylda med bly för evigt blefve uthuggna i klippan!

²⁵Dock jag vet jag, att min hämnare och förlossare lefver; och han skall uppstå till sist på min döda mull.^[121] ²⁶Och qvitt min söndertrasade hud, som ser ut på detta sätt, och skild från min kropp skall jag skåda Gud:^[122] ²⁷skåda honom på min sida; och mina ögon skola se honom och ingen annans. Derefter försmäkta mina njurar af trängtan i mitt inre;^[123] ²⁸ty då skolen I säga: »Hvarföre förföljde vi honom?» och roten till saken skall blifva funnen i fråga om mig.

²⁹Så frukten eder då för svärdet; ty sådana gerningar äro förbrytelser hemfallna åt svärdet, på det I skolen veta att det finnes en dom.

⁎ ⁎
⁎

20.¹Då svarade Sophar från Naama och sade:

²När jag tänker på hvad du har sagt, måste jag svara, ty jag känner mig upprörd inom mig. ³Tillrättavisning, [ 26 ]som är skymflig för mig, har jag måst höra, men anden hemtar svaret derpå ur mitt förstånd.

⁴Är detta hvad du har erfarit från uråldrig tid, från det menniskan blef satt på jorden? ⁵Nej, de ogudaktiga äro de, hvilkas jubel är kortvarigt, och den gudlöse är det, hvilkens fröjd blott varar ett ögonblick. ⁶Stege hans höghet än upp till himmelen, nådde hans hufvud än upp till skyarne,^[124] ⁷så skall han dock förgås för evigt såsom den träck, som går af honom. De som sågo honom, skola säga: »Hvar är han?»^[125]

⁸Såsom en dröm förflyger han, och man finner honom ej; såsom en nattlig syn flyktar han.^[126] ⁹Det öga, som skådade honom nyss, gör det icke mera; och hans eget hem ser honom icke längre.^[127] ¹⁰Hans barn måste betala hans skuld till de fattige, och hans händer gifva tillbaka det gods, som han har samlat.^[128] ¹¹Bäst hans ben äro fulla af ungdomskraft, ligger denna med honom i stoftet.

¹²När synden smakar som sötast i hans mun, förtager Gud sötman under hans tunga. ¹³Han sparar derpå och vill ej släppa den, men Gud låter honom ej behålla den i sin gom. ¹⁴Hans spis förvandlas i hans inelfvor, och varder till huggormsgift i hans inre. ¹⁵Man har slukat rikedom, men han måste utspy den igen; Gud drifver den ut ur hans buk. ¹⁶Han har insugit huggormsgift, och huggormsgadd skall döda honom.

¹⁷Ej skall han få mera se sin lust på sina bäckar, sina stora floder af honing och af grädde! ¹⁸Han måste lemna tillbaka frukten af allt sitt arbete och får icke njuta deraf; af sina vunna skatter får han icke glädjas.^[129] ¹⁹Han har krossat och öfvergifvit de arma, han har röfvat till sig deras hus; derföre skall han icke bygga sitt eget. ²⁰Han har icke kunnat stilla sin lystnad, derföre skall han icke slippa undan med det, som är honom kärast.

²¹Intet har undgått hans glupskhet, men hans välmåga skall icke hafva bestånd. ²²Midt under sitt öfverflöd på allt skall han ställas på förknappning; eländets hela makt skall drabba honom. ²³Se här hvad han skall få till att fylla sin buk! Gud skall slunga mot honom sin vredes glöd, och låta den regna öfver honom såsom hans spis. ²⁴Flyr han för jernrustningen, så hinner honom [ 27 ]kopparbågen. ²⁵När han utdrager pilen och den utgår ur kroppen, när bågens blixt utgår ur hans galla, så falla dödens förskräckelser öfver honom.^[130]

²⁶Idel mörker är förvaradt åt hans skatter; en eld, som ingen menniska blåst upp, skall helt uppsluka dem, och förtära allt hvad öfrigt är i hans tält.^[131] ²⁷Himmelen skall afslöja hans synd, och jorden skall resa sig upp emot honom. ²⁸Hvad hans hus fått in, skall föras bort likt ett vatten, som förrinner, på Guds vredesdag. — ²⁹Se, detta är den gudlösa menniskans lott från Gud, hennes tillsagda arf af Gud.

⁎ ⁎
⁎

21.¹Då svarade Hjob och sade:^[132]

²Hören, o hören mitt tal, och låten detta vara den tröst, som jag får af eder! ³Hafven tålamod med mig och låten mig tala; och sedan jag talat, så må du^{[not 16]} fortsätta att håna. ⁴Vänder jag mig till menniskor med min Klagan? Eller hvarföre skall jag icke hafva rätt att vara otålig? ⁵Sen på mig och häpnen, och läggen handen på munnen! ⁶När jag tänker derpå, häpnar jag sjelf, och hela min kropp gripes af fasa.

⁷Sägen dock: Hvi få de ogudaktige då lefva och åldras, blifva mäktige och starke? ⁸Sin ätt få de se fast rotad stå omkring sig, och sina afkomlingar hafva de för sina ögon. ⁹Deras hus gläder sig af frid utan fruktan, och Guds gissel drabbar dem icke. ¹⁰Deras storboskap är afvelsam och icke gäll, och deras kor äro fruktsamma och misslyckas icke i kalfningen. ¹¹Sina små skicka de ut såsom en fårahjord, och deras barn hoppa af munterhet.

¹²De stämma upp sånger med puka och zittra, och fröjdas åt flöjtens toner. ¹³De förnöta sina dagar i vällust, och stiga i en blink ned i dödsriket. ¹⁴Och dock säga de till Gud: »Vik ifrån oss;» och: »Vi vilja icke veta af dina vägar.^[133] ¹⁵Hvad betyder den Allsvåldige, att vi skulle tjena honom, och hvad gagnar det oss att inlåta oss med honom?» — ¹⁶Se, deras lycka står icke i deras egen [ 28 ]makt;^{[not 17]} men de ogudaktiges tänkesätt har varit fjerran från mig.^{[not 18]}

¹⁷Huru ofta slocknar väl de ogudaktiges lampa, och kommer den ofärd öfver dem, som hör dem till; den lott som han skiftar ut i sin vrede?^[134] ¹⁸Huru ofta varda de såsom strå för vinden och såsom agnar, som stormvinden för med sig?^[135] — ¹⁹»Gud spar hans olycka åt hans barn.» — Må han vedergälla honom sjelf, så att han förnimmer det!^[136] ²⁰Må hans egna ögon se hans undergång, och må han sjelf dricka af den Allsväldiges vredesglöd! ²²Ty hvad frågar han efter sitt hus efter sig, då hans månaders tal är ute?

²²Vill man lära Gud förstånd, honom som dömer dem, som bo i höjden?^[137] ²³Den ene dör på höjden af sin välmakt i allsköns lugn och trygghet. ²⁴Hans kar äro fulla af mjölk, och hans ben äro fulla af märg och must. ²⁵Den andre åter dör med själen uppfyld af bitter sorg, och har aldrig smakat sällheten. ²⁶Båda ligga de tillsammans i stoftet, och maskar öfverhölja dem.^[138]

²⁷Se, jag känner edra tankar, huru I med onda tankar försynden eder emot mig. ²⁸Ty I sägen: »Hvar är furstens hus, och hvar äro de ogudaktigas prakttält?^{[not 19]} ²⁹Hafven I då aldrig frågat dem, som färdats på resor? Hvad de lagt märke till, skolen I dock icke förneka: ³⁰»att den ogudaktige skonas på olyckans dag, att de bringas i säkerhet på hemsökelsernas dag.»^[139]

³¹Hvem säger en sådan i ansigtet, hurudan hans väg är? Och dä han handlat, hvem vedergäller honom för det? ³²Så föres han till en präktig graf, och öfver grafkullen står han sjelf vakt.^{[not 20]} ³³Ljufva äro för honom dalens torfvor; och alla menniskor draga samma väg efter honom, och de som gått före honom kunna icke räknas. [ 29 ]³⁴Huru viljen I då bjuda mig en så fåfäng tröst?^{[not 21]} Och edra gensagor — hvad återstår af dem annat än ett försyndande å eder sida?

⁎ ⁎
⁎

22.¹Då svarade Eliphas från Theman och sade:

²Har Gud väl nytta af en menniska, likasom en man klokt drager fördel af en annan? ³Har den Allsväldige en fördel af att du är rättfärdig, eller någon vinst af att du lefver ostraffligt? ⁴Eller är det kanske af fruktan för dig som han tuktar dig, som han går med dig till rätta? ⁵Är det icke för din ondska, som är stor, och för dina missgerningar, som äro utan gräns ?

⁶Säkert är du en som har utpantat dina bröder för ingenting, och ryckt kläderna från kroppen på de utblottade;^[140] ⁷en som har nekat den försmäktande en dryck vatten, och vägrat den hungrande ett stycke bröd.^[141] ⁸»Den makten hafver tillhör ju landet, och den högt stående skall bo i det» — ⁹och så har du låtit enkor gå ohulpna, och faderlösas armar blifva krossade.^[142]

¹⁰Derföre är du omringad af snaror, och förskräckelse faller öfver dig plötsligt. ¹¹Eller har du icke syn på det mörker och det haf af vreda böljor, som betäcker dig?^{[not 22]}

¹²Gud är ju som himmelen så hög — och se upp till stjernorna, huru högt de resa sina hufvud! ¹³Derföre har du tänkt: »Hvad vet Gud om det allt? Skall han skipa rätt, der han dväljes bakom skyn? ⁴Molnen skymma för honom så att han icke ser, der han lustvandrar ofvan himmelens hvalf.»

¹⁵Vill du då beträda den gamla stig, som syndens menniskor vandrade, ¹⁶hvilka häktades i förtid, då floden bortsköljde deras hus’ grundval;^[143] ¹⁷som sade till Gud: »Vik från oss!» och: »Hvad skulle den Allsvåldige kunna göra sådana som oss?»^[144] ¹⁸Och han var dock den, som hade uppfyllt deras hus med sitt goda.^[145]

[ 30 ]Men de ogudaktiges tänkesätt vare fjerran från mig! ¹⁹De rättfärdige skola se och gladjas; den oskyldige skall begabba dem (och säga):^[146] ²⁰Se, huru våra vedersakare hafva blifvit tillintetgjorde! Se, huru elden har förtärt deras öfverflöd!»

²¹Så gör dig nu till vän med honom och håll frid, så skall på denna väg lyckan vända åter till dig. ²²Ja, tag dock emot lärdom af hans mun, och lägg hans ord på ditt hjerta: ²³Om du omvänder dig till den Allsvåldige, så skall du varda uppbyggd.»

Derföre drif nu all orättfärdighet långt från dina tält,^[147] ²⁴och kasta guldklimpen i stoftet och Ophirsguldet till bäckens stenar:^[148] ²⁵då skall den Allsvåldige blifva för dig till en grufva af guld och silfver, som är af renaste glans.

²⁶Ja, då skall du hafva din förnöjelse i den Allsvåldige, och få upplyfta ditt anlete till Gud.^[149] ²⁷Då du beder till honom, så skall han höra dig, och du skall fullgöra dina löften.^[150] ²⁸Allt hvad du beslutar, det skall lyckas för dig, och ljus skall skina på dina vägar.

²⁹Midt i din förnedring skall du föra ett stolt språk, och den nu nedslagne skall Gud frälsa.^[151] ³⁰Ja, rädda skall han den icke skuldfrie, och du skall blifva räddad genom dina händers renhet.^[152]

⁎ ⁎
⁎

23.¹Då svarade Hjob och sade:

²Ännu alltjemnt gäller för eder min jemmer som trotsighet, och håller jag fast vid min klagan. — ³O att jag visste, huru jag skulle finna honom, och komma till det ställe, der han dväljes! ⁴Då skulle jag lägga fram för honom min sak, och fylla min mun med bevis. ⁵Så skulle jag få veta, med hvilka ord han månde svara mig, förnimma, hvad han månde säga mig.

⁶Eller skulle han väl såsom vederpart uppträda emot mig med sin allmakt? Nej, han skulle säkert akta på mig; ⁷och då skulle det visa sig, att en rättfärdig man har gått till rätta med honom, och jag ginge för alltid fri från min domare. ⁸Men går jag åt öster, se så är han icke der; [ 31 ]eller går jag åt vester, så märker jag icke till honom. ⁹Har han att skaffa i norr — jag skådar honom ej; eller viker han af till söder — jag ser honom icke.

¹⁰Ty han känner min vandel, som jag vet med mig; ville han pröfva mig, skulle jag framgå ur profvet såsom guld.^[153] ¹¹Min fot har troget hållit sig vid hans gångstig; jag har tagit vara på hans väg och icke vikit derifrån. ¹²Det bud, som utgått från hans läppar, skiljer jag icke ifrån mig; mer än eget godtycke har jag gömt på hans muns ord. ¹³Men han blifver vid sitt en gång, och hvem kan hålla honom tillbaka? Hvad hans själ lyster att göra, det gör han.

¹⁴Han vill helt utföra sitt beslut om mig, och mycket annat som detta har han i sinnet. ¹⁵Derföre förskräckes jag för hans åsyn; och när jag tänker derpå, så bäfvar jag för honom. ¹⁶Ja, Gud har gjort mitt hjerta modlöst, och den Allsvåldige har uppfyllt mig med förskräckelse. ¹⁷Ty icke mörkret, är det, som har tillintetgjort mig; icke det kolsvarta mörker, som har bredt ut sig öfver mitt anlete.

24.¹Hvi äro inga tider^{[not 23]} afsatta från den Allsvåldiges sida? Eller hvi få de, som känna honom, icke skåda hans dagar?^{[not 23]} ²Man flyttar råmärken, man röfvar hjordar och för dem i bet;^[154] ³man bortför den faderlöses åsna, och tager enkans oxe i pant; ⁴man tränger de fattiga undan, och alla arme i landet måste gömma sig.

⁵Se, såsom vildåsnan i öknen gå andra ut till sitt värf och spana efter rof; öknen tjenar till att förse dem med bröd för deras barn. ⁶De skörda på fält, som icke äro deras; de hälla efterskörd i de ogudaktiges vingårdar.^{[not 24]} ⁷De tillbringa natten nakne af brist på kläder, och hafva intet att skyla sig med mot kölden. ⁸De blifva genomvåta af bergens regnskurar, och sluta sig till klippans barm i saknad af tak öfver sitt hufvud.

⁹Man sliter den faderlöse från moderbröstet, och utpinar de arme. ¹⁰De gå åstad nakne utan kläder, och bära på (de rikes) kärfvar. ¹¹De pressa olja inom deras murar, [ 32 ]de trampa presskaren och få sjelfve törsta.^[155] ¹²Ur städerna ljuda menniskors nödrop; och de slagnes själ skriar; och Gud aktar icke på denna vederstygglighet.

¹³Andra höra till dem, som sky ljuset; som icke vilja veta af dess vägar, och icke dväljas på dess stigar. ¹⁴I dagbräckningen står röfvaren upp och mördar den arme och nödstälde,^{[not 25]} och, om natten gör han ett med tjufven. ¹⁵Äktenskapsbrytarens öga passar på skymningen; han säger: »Ingens öga ser mig» och beslöjar sitt ansigte. — ¹⁶De göra inbrott i husen under nattens mörker; men om dagen stänga de sig inne och sky ljuset. ¹⁷Ty för dem alla är morgonen ett kolsvart mörker, under det de äro förtrogne med nattmörkrets fasor.

¹⁸»Men de (så säger någon) äro såsom ett lätt spån på vattnets yta. Deras del och lott i landets jord träffas af förbannelse; och man ser dem icke taga vägen till sina vingårdar.^{[not 26]} ¹⁹Säsom torka och solhetta uppsvälja snövattnet, så dödsriket dem som synda; ²⁰moderskötet förgäter dem, maskar suga på dem, och man kommer dem icke mera ihåg: Ja, såsom ett träd brytes sönder,^{[not 27]} så den orättfärdige;^[156] ²¹så han, som plundrar den ofruktsamma, som icke födde, och icke frågar efter enkans bästa.»

²²»Dock nej, Gud förlänger våldsmännens dagar genom sin kraft; de uppstå igen, då de gifvit hoppet om lifvet förloradt. ²³Han låter dem lefva i trygghet och känna sig säkre, och hans ögon vaka öfver deras vägar. ²⁴De stiga högt och upphöra i ett ögonblick att vara till; då nedläggas de och inhöstas såsom alla andra, afmejas såsom axets topp. — ²⁵Eller är det icke så? Hvem vill göra mig till ljugare och jäfva mina ord?

⁎ ⁎
⁎

[ 33 ]25.¹Då svarade Bildad från Schuach och sade:

²Han har herraväldet, och honom måste man frukta Han håller friden vid makt i sina höga rymder. ³Hvem kan räkna hans härskaror, och öfver hvem uppgår icke hans ljus? ⁴Och huru skulle en dödlig kunna vara rättfärdig inför Gud, och huru en som är född af qvinna vara ren? ⁵Se, till och med månen har ingen glans, och stjernorna äro icke rena i hans ögon: ⁶huru mycket mindre menniskan, det krypet, och menniskobarnet, den masken'

⁎ ⁎
⁎

26.¹Då svarade Hjob och sade:

²Huru skönt du bistår den kraftlöse, du hjelper den maktlöse! ³Hvilka goda råd du gifver den ovise, och hvilket öfverflöd af nyttig lärdom du låter mig veta! ⁴Till hvem har du hållit tal, och hvilkens ande har ingifvit det som utgått från dig?^[157]

⁵Skuggorna darra för honom, der de dväljas djupt under vattnet och varelserna i det.^[158] ⁶Dödsriket är blottadt för hans åsyn, och afgrunden ligger afhöljd för honom.^[159]

⁷Han håller nordhimmelen utspänd öfver den tomma rymden, han håller jorden upphängd öfver det tomma intet. ⁸Han hoppackar vattnet i sina skyar, och molnet remnar icke under det.^[160]

⁹Han tillspärrar anblicken af sin tron, han utbreder öfver honom sitt molntäcke. ¹⁰Han har uppdragit ett råmärke omkring vattnets yta, der gränsen går mellan ljuset och mörkret.^{[not 28]}^[161]

¹¹Himmelens pelare vackla af och an, och häpna för hans hot. ¹²Med sin kraft stillar han hafvet, och med sitt förstånd har han krossat de vilda makter.

¹³För hans andedrägt klarnar himmelen; hans hand har genomborrat den ilande draken.^{[not 29]} — ¹⁴Se detta är utlinierna af hans vägar! Men hvad är den svaga hviskning, som vi förnimma deraf? Och åskan af hans hela väldighet, ho kan fatta den?

⁎ ⁎
⁎

[ 34 ]27.¹Och Hjob fortsatte att tala sina visa ord och sade:

²Så sant Gud lefver, som förhållit mig min rätt, och den Allsvåldige, som bedröfvat min själ: ³Så länge jag ännu fortfar att andas och Guds Ande är inblåst i min näsa, ⁴skola mina läppar icke säga något, som är orätt, och min tunga icke tala något, som är falskt.^[162]

⁵Bort från mig det, att jag skulle gifva eder rätt! Intill min sista stund skall jag icke låta min oskuld tagas från mig. ⁶Min rättfärdighet håller jag fast och släpper henne ej; mitt hjerta anklagar mig icke för någon af mina lefnadsdagar.^[163] ⁷Må min fiende sjelf stå såsom ogudaktig, och min vedersakare såsom orättfärdig!

⁸Ty hvad är den gudlöses hopp, när Gud äfskär, när Gud bortrycker hans själ?^[164] ⁹Skall Gud månne höra hans rop, när nöden träffar honom? ¹⁰Eller kan han hafva sin lust i den Allsvåldige, kan han åkalla Gud hvarje stund?

¹¹Jag vill undervisa eder om Guds hand; hvad den Allsvåldige har i sinnet, vill jag icke fördölja. ¹²Se, I hafven sett det, I alle; hvarföre talen I då så fåfängliga ord? — ¹³Detta är en ogudaktig menniskas lott hos Gud, våldsverkarnes arf, som de få af den Allsvåldige:

¹⁴Får han än så mänga barn, så skola de dock höra svärdet till. Hans ättlingar skola icke hafva bröd till att mätta sig.^[165] ¹⁵De öfverblifne efter honom skola läggas af digerdöd i grafven, och deras enkor skola icke begråta dem.

¹⁶Samlar han än silfver såsom stoft, och skaffar sig kläder såsom dammet på vägen: ¹⁷så skall han skaffa, men den rättfärdige skall kläda sig, och de skuldfrie skola dela silfret mellan sig.^[166]

¹⁸Det hus, som han bygger, skall vara såsom malens, och såsom skjulet, som vaktaren gör sig. ¹⁹Han nedlägger sig rik, och det tages ifrån honom; han slår upp sina ögon, då är det försvunnet.

²⁰Fasor skola öfverfalla honom såsom vattenfloder; midt i natten skall ett stormväder bortrycka honom. ²¹Ett östanväder skall föra honom med sig på sin väg, och bortrycka honom med stormens fart från hans rum. ²²Se, detta skickar Gud öfver honom utan förskoning, och för hans hand flyr han allt hvad han kan. ²³Man klappar [ 35 ]händerna öfver honom, och hvisslar å: honom från hans eget hem.^{[not 30]}

⁎ ⁎
⁎

28.¹Det linnes en fyndort för silfret, och ett ställe för guldet, som man vaskar. ²Jern upphemtas ur jorden, och af stenen gjutes koppar. ³Man tränger genom mörkret och letar öfverallt på djupet efter malmen, som ligger dold i mörker och nattligt dunkel. ⁴Man bryter schakt djupt under det rum, der menniskor bo; der dingla de utan fotfäste, och sväfva skilde från alla menniskors åsyn.

⁵Ur jorden kommer brödet, och under henne vändes allt om, likasom en eld droge fram. ⁶Safiren har sitt hem bland hennes stenar och guldsand finnes der. ⁷Örnen känner icke vägen dit, och gamens öga har aldrig skådat den. ⁸Markens högdjur hafva aldrig trampat honom, intet lejon har skridit fram derpå.

⁹Man griper sig an med den hårda stenen, och omstörtar bergen från grunden. ¹⁰Man uthugger gångar i hällebergen, och allt hvad kostbart är får man der se med sina ögon. ¹¹Man dämmer för vattnet, så att det icke sipprar igenom, och hvad förborgadt var, drager man fram i ljuset.

¹²Men visheten, hvarifrån får man henne? Och hvar är stället, der förståndet bor?^[167] ¹³Ingen dödlig känner vägen till henne, och hon står ej att finna i de lefvandes land. ¹⁴Afgrunden säger: »I mig finnes hon ej», och hafvet säger: »Icke heller i mig.» ¹⁵Gediget guld köpes hon ej med, och silfver väges icke upp i betalning för henne.^[168] ¹⁶Hon uppväges ej med Ophirs guld, med onyx och safir.^[169]

¹⁷Guld och glas^{[not 31]} gå icke upp mot henne, och för gyllene käril tillbyter man sig henne ej. ¹⁸Perlor och krystall må ej nämnas vid hennes sida, och besittningen af vishet är mera värd än koraller. ¹⁹Ethiopiens topas kan ej förliknas med henne, och med bergfint guld uppväges hon ej.^[170]

[ 36 ]²⁰Och hvarifrån kommer då visheten, och hvar är stället, der förståndet bor?

²¹Hon är förborgad för alla lefvandes ögon, dold undan äfven för himmelens fåglar. ²²Afgrunden och döden säga: »Vi hafva endast hört med våra öron talas om henne.» ²³Gud allena förstår hennes väg, och han allena vet, hvar hon bor.^[171] ²⁴Ty hans blickar nå till jordens gränser, han ser allting under hela himmelen.^[171]^[172]

²⁵Då han bestämde vindens vigt, och afmätte vattnets mängd;^[171] ²⁶då han stiftade lagen för regnet, och stakade ut åskstrålens väg:^[171] ²⁷då såg han henne, och förtäljde om henne; tog henne till mönster och pröfvade henne. ²⁸Och han sade till menniskan: »Se, Herrens fruktan, det är vishet; och att vika från det onda, det är förståndet.»^[171]

⁎ ⁎
⁎

29.¹Och Hjob fortsatte att tala sina visa ord och sade:

²O att det ginge mig såsom i forna månhvarf, såsom i de dagar, då Gud vårdade sig om mig. ³Då han lät sin lampa lysa öfver mitt hufvud, och jag skred i hans ljus fram på min väg midt genom mörkret.^[173] ⁴Såsom jag var i min hösts dagar, då Guds vänskap omhägnade mitt tält;^[174] ⁵då den Allsvåldige ännu var med mig i kretsen af mina barn; ⁶då mina fotsteg vadade i mjölk, och klippan hos mig utgöt bäckar af olja!

⁷När jag på min väg upp till staden trädde ut genom porten, och tillredde mitt säte på torgplatsen: ⁸drogo sig de unge tillbaka vid min åsyn, och de gamle reste sig upp och stodo. ⁹Furstar höllo inne med sitt tal, och lade handen på sin mun; ¹⁰de högbornes röst tystnade, och deras tunga häftade vid deras gom. ¹¹Hvart öra, som hörde mig, prisade mig lycklig; och hvart öga, som såg mig, gaf mig sitt vittnesbörd derom.

¹²Ty jag frälste den nödstälde, som ropade, och den faderlöse, som ingen hjelpare hade.^[175] ¹³Välsignelsen af den till spillo gifne kom mig till del, och enkans hjerta uppfylde jag med jubel. ¹⁴Jag iklädde mig rättfärdighet, och den iklädde sig min gestalt; min rättrådighet var för mig som mantel och turban.

[ 37 ]¹⁵Jag gjorde mig till den blindes ögonpar, och var såsom fötter för den lame. ¹⁶Jag var en fader för de fattiga, och tog reda på den sak, som jag icke kände.^[176] ¹⁷Och jag krossade den orättfärdiges betar, och ryckte bytet från hans tänder.^[177]

¹⁸Då tänkte jag: »I mitt bo skall jag sluta mitt lif, och tälja dagar i mängd såsom fågeln Fenix.^{[not 32]} ¹⁹Min rot skall upplåta sin mun vid vattnet, och daggen öfvernatta i mitt löfverk. ²⁰Min ära skall ständigt förnyas för mig, och min båge i min hand föryngras.»

²¹Ja, till mig lyssnade man, och bidade under tystnad på mitt råd. ²²Sedan jag yttrat mig, talade ingen mer, och mitt tal föll såsom ett duggregn på dem. ²³De väntade efter mig såsom efter regnet, och spärrade upp sin mun (såsom jorden) efter serlaregnet. ²⁴Jag log mot dem, som gifvit hoppet förloradt, och mitt strålande anlete gjorde de icke nedslaget. ²⁵Jag gick med dem och satt i högsätet och tronade, en konung lik, omgifven af sin lifvakt. Så satt jag som en tröstare af de beclröfvade.

30.¹Men nu hånle åt mig, de som äro yngre än jag; sådane, hvilkas fäder jag icke aktade värde att gå med mina vallhundar.^[178] ²Och hvad gagn skulle jag äfven haft af

deras förmåga — af dessa kraftlösa, ³genom brist och hunger orkeslösa stackare, som afgnaga öknen i den dystra och hiskliga ödemarken; ⁴som plocka molla i busksnåren och nära sig af ginstbuskens rot?

⁵De äro utstötte ur samhället, man gör skallgång efter dem såsom efter tjufven. ⁶De måste bo i dystra dalkjusor, i jordkulor och i klippskrefvor. ⁷Mellan busksnåren hör man dem tjuta, under brännässlor ligga de utsträckte ⁸dessa söner af usla fäder; ja föraktade varelser, som blifvit utpiskade ur landet.

⁹Men nu är jag vorden deras visa, är vorden ett ämne för deras speord.^[179] ¹⁰Med afsky fjerma de sig från mig, och spotta åt mig så att jag ser det. ¹¹Ty han har lossat [ 38 ]sitt bågskott och förödmjukat mig, derföre skicka de sig tygellöst på allt sätt emot mig. ¹²De uppträda, detta yngel, som anklagare vid min högra sida; de tränga undan mina fötter, och uppföra sina vallgångar emot mig för att fullkomna min ofärd.

¹³De hafva förstört min stig för mig, de hjelpa till min undergång: desse som äro sjelfve utan hjelpare. ¹⁴De rycka fram såsom genom en bred muröppning, de vältra sig fram såsom ett stormväder.^{[not 33]} ¹⁵Fasor hvälfvas öfver mig och jaga min värdighet framför sig såsom vinden; ja, min hela välfärd har flugit sin kos som ett strömoln. ¹⁶Derföre utgjuter sig min själ i mig, och lidandets dagar bemäktiga sig mig.^[180]

¹⁷Under natten genomborras mina ben, så att jag icke vet till mig, och de som gnaga på mig^{[not 34]} sofva ej. ¹⁸Min öfverklädnad är bytt till en förklädnad, så vid är den vorden, och den omsluter mig såsom min skjorta. ¹⁹Han har kastat mig i dyn, så att jag ser ut som stoft och aska.^[181]

²⁰Jag skriar till dig, men du svarar mig ej; jag står qvar, och du betraktar mig med köld.^[182] ²¹Du förvandlar dig till en grym fiende mot mig, och anfaller mig med hela makten af din hand. ²²Du lyfter mig i vädret, du låter mig fara hän och upplösas i stormens gny.

²³Ty jag vet, att du förer mig till dödens boning, till samlingshuset för allt lefvande. ²⁴Men sträcker man icke ut handen i fallets stund, eller ropar man kanske icke efter hjelp, då man träffas af en olycka? ²⁵Och har jag icke sjelf gråtit öfver den, som sett svåra dagar, och djupt ömmat för den nödstälde?

²⁶Jag hoppades på goda dagar, och onda kommo; jag väntade på ljus, och mörker kom.^[183] ²⁷Mitt inre sjuder [ 39 ]af oro och kan icke lugnas; eländets dagar hafva kommit öfver mig. ²⁸Jag skrider fram sorgklädd utan en solglimt; jag står upp i menigheten och ropar öfverljudt: ²⁹»Jag är vorden en broder till skakaler, och en strutsars stallbroder.» ³⁰Min hud är svart och skiljes ifrån mig; mina ben äro förbrända af feberglöd. ³¹Mitt zitterspel har förbytts i sorgelåt, och mitt flöjtspel i gråt och klagan.^[184]

⁎ ⁎
⁎

31.¹Jag har slutit ett förbund med mina ögon, och när förgick jag mig med att se på en jungfru?^[185] ²Hvad lott skulle jag då kunnat vänta från Gud i höjden, hvilken arfslott från den Allsvåldige i himlens höjd! ³Hör icke ofärd den orättfärdige till, och olycka ogerningsmännen? ⁴Och är Gud icke den, som ser mina vägar, och håller räkning på alla mina steg?^[186]

⁵Har jag kanske umgåtts med falskhet, eller har jag varit snar att öfva bedrägeri? ⁶Må Gud väga mig på en rätt våg, så skall han förnimma min oskuld. ⁷Om mina steg afvikit från den rätta vägen, eller om mitt hjerta gått efter mina ögons begärelse och en fläck låder vid mina händer:^[187] ⁸då må jag så och en annan äta, och mina planteringar ryckas upp med roten.

⁹Eller har mitt hjerta dårats genom en annans hustru, så att jag stått på lur vid min nästas husdörr? ¹⁰Då må min hustru mala åt en annan, och andra famntaga henne.^[188] ¹¹Ty sådant är en skändlighet, och ett brott hemfallet under domarena; ¹²ja, en eld är det, som förtär ända till afgrunden, och det skulle hafva uppryckt roten till hela mitt välstånd.

¹³Eller var jag den som föraktade min tjenares och min tjenarinnas rätt, då de kommo med en klagan emot mig? ¹⁴Hvad skulle jag då göra, när Gud stode upp? Och hvad skulle jag svara honom vid den räfst, som han hölle? ¹⁵Har icke den, som danat mig, äfven danat dem i moderlifvet; har icke samme Gud tillredt oss i moderskötet?^[189]

¹⁶Eller var jag den som vägrade de arma hvad de begärde, och lät enkans ögon försmäkta? ¹⁷Åt jag mitt [ 40 ]brödstycke ensam, och lät icke den faderlöse äta med mig?^[190] ¹⁸Nej, från min ungdom har han gällt för mig som min egen fader, och från min moders lif har jag ledt henne vid handen.^[190] ¹⁹När jag såg någon, som var på väg att omkomma af brist på kläder, och en fattig utan något att skyla sig med,^[190] ²⁰hafva icke då hans händer välsignat mig, och han fått värma sig med mina lams ull?

²¹Eller har jag lyft min hand mot den faderlöse, emedan jag såg mig hafva understöd i porten?^[191] ²²Må då min axel lossna från min skuldra, och min arm brytas från sin kota! ²³Ja, må då förskräckelse öfverfalla mig med ofärd från Gud, och jag af hans höghet göras maktlös.

²⁴Eller har jag gjort guldet till mitt hopp, och sagt till guldklimpen: »Du är den, till hvilken jag sätter min lit?»^[192] ²⁵Var det min glädje, att mitt gods förökades, och min hand samlade stor rikedom?

²⁶Eller när jag såg -solen, huru hon sken, och månen, der han skred präktigt fram:^[193] ²⁷dårades mitt hjerta då oförmärkt, så att jag gaf en slängkyss åt dem med min hand?^[194] ²⁸Afven det vore ett brott hemfallet under domaren, ty jag hade dermed svikit min tro mot Gud i höjden.

²⁹Eller var jag den som fröjdade mig öfver min hatares ofärd, så att jag for upp af glädje, då något ondt hände honom?^[195] ³⁰Nej, aldrig har jag tillstadt min mun att synda genom att förbanna honom och önska hans död.^[196]

³¹Eller hafva icke de, som delat mitt tält, sagt: »Hvar skulle någon vara, som icke blifvit mättad af hans köttspis?» ³²Aldrig tillbragte en främling natten ute, mina dörrar höll jag öppna för vandraren.^[197]

³³Eller har jag skylt öfver mina synder såsom Adam, och förborgat min skuld i min barm ³⁴af fruktan för den stora mängden, och af skräck för stamslägternas förakt, att jag skulle nödgas hålla mig stilla och icke gå utom min dörr? — — —

³⁵O hade jag blott den som hörde på mig! »Se här min underskrift;^{[not 35]} må den Allsvåldige svara mig! Och se här den skrift, som min vedersakare har uppsatt emot [ 41 ]mig!»^{[not 36]}^[198] — ³⁶För visso, jag skulle bära den på mina axlar och vira den omkring mig såsom ett praktdiadem. ³⁷Alla mina steg skulle jag yppa för honom, och lik en furste närma mig till honom.

³⁸Eller skriar min åker och gråta dess fåror med hvarandra öfver mig? ³⁹Har jag kanske njutit af dess must utan betalning, och utblåst dess egares lif?^[199] ⁴⁰Må då törne der växa upp för hvete, och dårrepe för korn!^{[not 37]}

En ände hafva Hjobs ord.

TREDJE DELEN.

Elihus tal till Guds försvar.

Kap. 32: 1—Kap. 37: 24.

Elihus första tal. 32.¹Nu upphörde de tre männen att svara Hjob, eftersom han ansåg sig sjelf rättfärdig. ²Då upptändes Elihu,Barakeels son från Buz af Rams slägt, af förtrytelse:^[200] af förtrytelse mot Hjob, derföre att han gjorde sig sjelf rättfärdig på bekostnad af Gud; ³och af förtrytelse mot hans tre vänner, derföre att de icke funnit på ett rätt svar, under det de dock fördömde Hjob.^[201] ⁴Ty Elihu hade väntat med att tala till Hjob, emedan de andre voro äldre än han till lefnadsåren; ⁵men då Elihu såg, att intet svar fans i de tre männens mun, så upptändes hans förtrytelse. ⁶Och Elihu, Barakeels son från Buz, genmälte och sade:

Jag är ung och I gråhårsmän, derföre har jag dragit mig för och fruktat att yppa för eder, hvad jag vet. ⁷Jag tänkte: »Må åldern tala, och de många åren låta höra [ 42 ]sin visdom.»^[202] ⁸Men anden i menniskan är det, hvarpå det kommer an; anden, som den Allsväldige har inblåst, är det som gifver förstånd. ⁹De ålderstigne äro icke derföre vise, och de gamle förstå icke derföre hvad rätt är. ¹⁰Derföre säger jag: Lyss till mig; jag vill yppa, hvad jag vet äfven jag.

¹¹Se, jag har afvaktat edra ord, jag har lyssnat på edert kloka tal, om I skullen finna ut, hvad sägas bör. ¹²Ja, jag har uppmärksamt följt med eder, och se: Hjob har icke funnit någon, som har vederlagt honom eller kunnat svara på hans utgjutelser, bland eder. ¹³Sägen dock ej: »Vi hafva funnit hvad som är klokast. Gud skall gendrifva honom och ingen menniska.» ¹⁴Så litet som han har riktat sitt tal emot mig, så litet tänker jag svara honom med edra ord.

¹⁵Bestörte äro de och svara icke mer; målet har försvunnit ur deras mun. ¹⁶Jag har bidat länge nog, och eftersom de icke tala, eftersom de stå här och icke mera svara, ¹⁷så vill jag äfven svara nu för min del, så vill jag yppa hvad jag vet, äfven jag. ¹⁸Ty jag är full af ord, och anden i mitt inre tränger mig. ¹⁹Se, mitt inre är såsom vin i ett ouppslaget käril, såsom nya läglar vill det sprängas. ²⁰Jag måste tala för att få luft, derföre vill jag öppna mina läppar och genmäla.

²¹Bort det, att jag skulle öfva någon mannamån! Ingen menniska skall jag smickra; ²²ty jag förstår mig ej derpå. Skulle jag smickra, då min Skapare inom kort skall taga mig bort?

33.¹Så hör då nu, Hjob, på mitt tal, och lyssna till alla mina ord. ²Se dock, jag ber! Öppnat hafver jag min mun, min tunga talar i min gom; ³och mina ord framgå af ett rent hjerta, lärdomen på mina läppar flyter ur en ren källa.

⁴Guds ande har skapat mig, och anden, som den Allsvåldige har inblåst, behåller mig vid lif. ⁵Svara mig, om du kan; rusta dig så att jag ser det, och intag din ställning. ⁶Se, jag är din like inför Gud, af ler är jag danad likasom du.^[203] ⁷Någon fruktan för mig behöfver icke förskräcka dig, och mitt tryck skall icke nedtynga dig.

⁸Sagt hafver du så att jag hört det med mina öron, och jag hör ännu rösten af dina ord: ⁹»Jag är ren och [ 43 ]utan synd; utan fläck är jag och ingen skuld vidlåder mig.^[204] ¹⁰Se, han vill finna orsak till strid med mig, han räknar mig som en fiende till sig.^[205] ¹¹Han sätter mina fötter i stocken, och vaktar sedan på alla mina stigar.»^[206]

¹²Se, deruti har du icke gjort rätt, svarar jag dig; ty Gud är fast mer än en dödlig menniska: ¹³huru har du då kunnat vilja gå till rätta med honom, för det han icke svarar på alla ord af en sådan? ¹⁴Dock talar Gud på ett sätt och på två, men man gifver icke akt derpå.

¹⁵I drömmen, i syner om natten, då sömnens tyngd faller på menniskorna, då de slumra på sitt läger: ¹⁶då öppnar han menniskornas öra och beseglar varningen till dem,^[207] ¹⁷för att af hålla en menniska från missdåd, och förtaga högmodet hos mannen;^[208]^{[not 38]} ¹⁸för att rädda deras själ från grafven, och deras lif från att rusa mot spjutudden.

¹⁹Eller tuktas hon med plågor på sitt läger, och ständig olust i sin kropp. ²⁰Hennes lif är sådant att hon vämjes vid all spis, att hennes själ vämjes vid hennes älsklingsspis. ²¹Hennes hull försvinner ända till osynlighet, och hennes bara knotor synas på henne. ²²Hennes själ nalkas grafven, och hennes lif dödsenglarne.

²³Om då en engel lägger sig ut för henne, en enda ibland tusen, och förkunnar för henne hvad hennes frid tillhör,^[209] ²⁴och Gud förbarmar sig öfver henne och säger: »Fräls henne från att nedstiga i grafven; jag hafver funnit en lösepenning för henne»: ²⁵då sväller hennes kropp af ungdoms helsa, så att hon varder ung på nytt. ²⁶Hon beder till Gud, och han ser till henne i nåd; hon får skåda hans anlete med jubel, och han gifver menniskan åter hennes rättfärdighet.^{[not 39]}

²⁷Sedan sjunger hon sin psalm för menniskorna och säger: »Jag hafver syndat och felat emot sanningen, men han har icke lönat mig med lika för lika. ²⁸Han har igenlöst min själ från att sjunka i grafven, och låter mitt lif fägnas af ljuset.» — ²⁹Se, allt detta gör Gud två gånger, och den tredje äfven, med en man ³⁰för att hemta hans själ upp från grafven åter att sola sig i lifvets ljus.^[210]

[ 44 ]Elihus andra tal.

³¹Gif akt, Hjob, och hör på mig; var tyst att jag må tala. ³²Eller om du har något att säga, så svara mig; tala, ty jag vill gerna gifva dig rätt. ³³Hvar om icke, så hör sjelf på mig; var tyst, så vill jag lära dig vishet.

34.¹Och nu tog Elihu åter till orda och sade:

²Hören, I vise, mina ord, och lyssnen, I förståndige, till mig. ³Örat skall ju pröfva orden, likasom gomen smaken för den som äter: ⁴så må vi då äfven utvälja åt oss det rätta, och söka att få klart emellan oss, hvad godt är. ⁵Ty Hjob har sagt: »Jag är rättfärdig, men Gud har undanhållit mig min rätt^[211] ⁶Huru mycket än jag har ratt, Sci måste jag dock stå som en ljugare; och dödligt är det sår, hans pil har tillskyndat mig oförskyldt.»^[212]

⁷Hvar finnes en man lik Hjob? Han dricker ju hädelse som vatten,^[213] ⁸och gifver sig i lag med ogerningsmän, och är på väg att gå tillsammans med de ogudaktiga.^[214]^{[not 40]} ⁹Ty han har sagt: »Det båtar en menniska icke, om hon än så gerna vill vandra gudligt.»^[215] ¹⁰Derföre, I män af förstånd, hören mig.

Bort det att Gud skulle göra ett med ogudaktigheten, och den Allsvåldige göra ett med orättfärdigheten! ¹¹Nej, han gifver hvar och en sina gerningars lön, och låter det gå hvar och en efter hans vandel.^[216] ¹²Ja i sanning, Gud handlar icke orättfärdigt, och den Allsvåldige förvänder icke rätten.^[217]

¹³Hvem har betrott honom med omsorgen om jorden, eller hvem har grundat hela jordkretsen? ¹⁴Skulle han blott tänka på sig sjelf, skulle han draga in till sig sin ande, anden, som han har inblåst: ¹⁵då skulle allt kött uppgifva anden på en gång, och menniskan vända åter till sitt stoft.^[218]

¹⁶Så märk nu dock och lyssna härtill, låna ditt öra till ljudet af mina ord. ¹⁷Skulle verkligen en sådan, som hatar rättvisan, kunna hålla verlden i tygeln? Eller vill du göra den rättfärdige, som har väldet i sin hand, till brottsling? [ 45 ]¹⁸Säger man till en konung: »du usling»; eller: »du bof» till fursten? ¹⁹Och han är den, som icke gör afseende på furstar, och icke aktar den höge former än den ringe; ty hans händers verk äro de alla.

²⁰Plötsligt dö de; ja, midt i natten försättas hela folk i skakning och förgås, och de väldige rödjas ur vägen utan menniskohand. ²¹Ty hans ögon vaka öfver menniskors vägar, och alla deras steg ser han.^[219] ²²Intet mörker, intet kolmörker är så djupt, att ogerningsmännen der kunna dölja sig för honom.^[220]

²³Ja, han behöfver icke gifva länge akt på en menniska, då hon vill gå med Gud till doms. ²⁴Han slår de väldige i stycken utan ransakning, och låter andra träda 1 deras ställe: ²⁵så väl känner han till deras handlingssätt. Han störtar dem om natten, så att de sönderkrossas; ²⁶han piskar dem som förbrytare på en offentlig plats: ²⁷för det de på detta sätt vändt sig från honom, och sett bort från alla hans vägar ²⁸genom att låta den armes nödrop komma till honom, och de förtrycktes ångestrop tränga till hans öron.^[221]

²⁹Låter han saken hvila, hvem vill fördöma honom? Eller döljer han sitt anlete, hvem kan skåda det, lika mvcket om han gör det för folk eller enskilda: ³⁰för att stänga vägen för gudlösa menniskor till att herska, och för att de icke skola blifva till snaror för ett folk? ³¹Ty när säger en sådan till Gud:^{[not 41]} »Förhäft mig hafver jag, men jag vill icke mera försynda mig.^[222] ³²Lär mig hvad jag ieke inser; har jag gjort orätt, icke skall jag göra det mera.»^[223]

³³Skall han vedergälla allting efter ditt behag? Ty du har förkastat och du vill bestämma, huru det skall vara, men icke jag; så säg då hvad du menar. ³⁴Alla förståndiga skola säga till mig, hvarje vis man, som hör mig, skall säga: ³⁵»Hjob talar icke med förnuft, och hans ord vittna icke om förstånd.»^[224] ³⁶O, må Hjob gerna pröfvas allt fort för sina gensagor i de gudlösas väg. ³⁷Ty till hvad han har felat lägger han ny synd bland oss, och han slår händerna tillhopa och håller långa tal mot Gud.

[ 46 ]Elihus tredje tal. 35.¹Och Elihu tog till orda ännu en gång och sade:

²Gör du rätt i att tänka på detta sätt, att du säger: min rättfärdighet är större än Guds? ³Ty du frågar, hvad den båtar dig, och du säger: »Hvad har jag för gagn af den, mera än af att synda?»^[225] ⁴Jag vill gifva dig några ord till svar, och dina stallbröder med dig.

⁵Blicka upp till himmelen och se; skåda himlarymden, huru högt den lyfter sig öfver dig! ⁶Om du syndar, hvad gör du honom med det? Om dina öfverträdelser äro aldrig så många, hvad kunna de göra honom?^[226] ⁷Eller om du är rättfärdig, hvilken skänk gör du honom med det, eller hvad får han af din hand?^[227] ⁸Endast för en menniska, som är din like, har din orättfärdighet; endast för ett menniskobarn har din rättfärdighet något att betyda.

⁹Man klagar öfver mängden af våldsgerningar, som öfvas; man höjer klagorop öfver de mäktiges tyranni. ¹⁰Men ingen frågar: »Hvar är Gud, min skapare, som midt i natten låter sånger uppstiga; ¹¹som undervisar oss genom djuren på jorden, och lär oss vishet genom himmelens fåglar?» ¹²Så få de ock skria, utan att han svarar, öfver de ondas öfvermod.

¹³Till idel tomma ord lyssnar icke Gud; den Allsvåldige aktar ej på slikt.^[228] ¹⁴Och säger du äfven, att du icke skådar honom, så har han dock rättvisan för sina ögon, och du bör bida efter honom.^[229] ¹⁵Eller om hans vrede ännu icke drabbat med sin hemsökelse,^{[not 42]} skulle han derföre icke fråga efter att man trotsar honom?^[230] ¹⁶Och så spärrar Hjob upp sin mun, och talar många ord i oförstånd.

Elihus fjerde tal. 36.¹Och Elihu talade än vidare och sade:

²Haf ännu litet tålamod med mig, att jag må förklara mig för dig; ty jag har ännu något att säga till Guds [ 47 ]svar. ³Jag skall hemta min lärdom vidt ifrån, och förskaffa åt min skapare ratt. ⁴Ja sannerligen, mina ord skola icke ljuga; en, som vet sin sak fullkomligt, har du inför dig.

⁵Se, Gud är väldig, men han föraktar ingen, så väldig han är i kraft och förstånd. ⁶Han låter icke den ogudaktige blifva vid lif, och han förhjelper de värnlöse till deras rätt. ⁷Han tager icke sina ögon ifrån de rättfärdiga, utan med konungar på tronen, der låter han dem sitta för evigt på höjden af ära.

⁸Men om de äro bundne i fjettrar, om de varda fängslade i eländets band, ⁹så vill han uppenbara för dem deras handlingssätt: uppenbara deras öfverträdelser och deras sjelfförhäfvelse; ¹⁰och så vill han öppna deras öra för tillrättavisningen, och lära dem, att de skola omvända sig från sin synd.^[231]

¹¹Om de då höra och göra, så få de lykta sina dagar i frid, och sina år i ljuflig ro. ¹²Men om de icke höra, så rusa de sjelfve emot spjutudden, och förgås genom sin egen ovishet.

¹³Ja, de gudlöst sinnade, som förbittras i stället för att ropa till honom, när han lägger dem i band, ¹⁴deras själ dör bort i unga åren, deras lif ändas såsom tempelbolarnes.^{[not 43]} ¹⁵Men dem, som finna sig i lidandet, räddar han genom lidandet, och öppnar genom nöden deras öra.^[232]

¹⁶Så vill han äfven locka dig ur nödens käftar ut på fria fältet, der du ej har trångt; och ditt bord skall sättas fram för dig fullt af feta rätter.^{[not 44]} ¹⁷Men förfäktar du din sak på de ogudaktigas vis, då skall du fastna för domen, som följer i saken.^{[not 45]}

¹⁸Derföre låt icke din förtrytelse reta dig till bespottelse, eller storheten af din lösen^{[not 46]} villa bort dig. ¹⁹Skall ditt [ 48 ]skriande hjelpa dig ut ur trängseln, eller skola alla dina kraftansträngningar förmå det? ²⁰Längta ej så ifrigt efter den natt, som lyfter hela folkverlden ifrån sitt rum.

²¹Tag dig till vara och vänd dig ej till det onda; ty du har valt det framför att tåligt lida.^[233] ²²Se, Gud är alltför hög och mäktig, hvem vill undervisa en sådan som han är?^[234] ²³Hvem vill föreskrifva honom hans väg, eller hvem vill säga: »Du har gjort orätt?»

²⁴Tänk hellre på att förhärliga hans verk, som mästare hafva besjungit;^[235] ²⁵som alla menniskor se sin lust uppå, och en dödlig skådar på långt afstånd.^{[not 47]}

²⁶Se, Gud är stor öfver allt vårt förstånd; hans års tal är outransakligt. ²⁷Han afskiljer vattnets droppar från deras molnlager, så att de utgjuta sig såsom regn, ²⁸som skyarne sända ned i strömmar och låta regna på menniskorna rikligen. ²⁹Och hvem förstår molnens sätt att utbreda sig, eller dundren från hans tjäll?^[236]

³⁰Se, han sprider sitt sken omkring sig, och breder det såsom, ett täcke öfver hafvet ända till dess botten,^[237] ³¹då han med dem^{[not 48]} går till rätta med folken, och gifver spis i öfverflöd. ³²Sina händer laddar han med blixten, och bjuder öfver den såsom en, den der träffar målet. ³³Hans dundrande förkunnar hans ankomst, boskapen äfven förkunnar att han är i antågande. 37.¹Det uppfyller äfven mitt hjerta med bäfvan, så att det hoppar från sitt rum.

²Hören, ja hören dånet af hans röst; mullret, som utgår af hans mun!^[238] ³Under hela himmelen släpper han det loss, och hans ljungeld far från jordens ena ände till den andra. ⁴På den följer åskskrällen; han dundrar med majestätet af sin röst och sparar ej på blixtarne, då hans röst höres.

⁵Ja, Gud dundrar underbart med sin röst; han gör stora ting, som öfvergå vårt förstånd. ⁶Han säger till snön: »Fall till jorden;» och det nedströmmande regnet, regnet af hans väldiga störtskurar,^[239] ⁷förseglar alla menniskors händer: för att alla menniskor skola besinna, att han är [ 49 ]den som gör allt.^{[not 49]} ⁸Då krypa djuren i sina gömslen och dväljas i sina iden.^[240]

⁹Från sitt gemak kommer stormvädret, och från molnsoparne kölden. ¹⁰Af Guds andedrägt bildas isen, och vattnets spegel lägges i band. ¹¹Derefter packar han skyn med vattenförråd, och hans sol förskingrar molnen igen. ¹²Då vänder han sig igen med kretsloppet af sin styrelse till menniskornas göromål — till allt hvad han bjuder dem att göra på hela jordkretsens yta: ¹³vare sig han låter det utfalla till ett gissel, om det skall öfvergå hans jord, eller till en välgerning.

¹⁴Lyssna till detta, o Hjob; stadna och besinna Guds under. ¹⁵Vet du, när Gud har detta i sinnet: när han vill låta sin ljungeld framblixtra ur skyn?^[241] ¹⁶Eller förstår du dig på huru molnen vägas, och på alla hans under, som vet allt fullkomligt? ¹⁷Du, hvars kläder blifva dig för varma, när jorden är qvalmig af sunnanvädret — ¹⁸vill du hjelpa honom att spänna eterhimmelen så fast som en gjuten spegel?

¹⁹Lär oss, hvad vi skola säga till honom. Men vi kunna icke lägga fram något för idel mörker. — ²⁰Skall det kanske tillsägas honom, att jag vill tala? Men när har någon menniska önskat att blifva tillintetgjord? — ²¹Se vi icke solen nu, der hon strålar i eterrymden, så kommer der en vind, som gör himmelen klar. ²²Ur dunklet framgår guldets glans;^{[not 50]} men öfver Gud hvilar ett skräckfullt majestät.

²³Den Allsvåldige kunna vi icke fatta, hans väldighet dertill är alltför stor; men rättvisan och rättfärdigheten i all sin vidd böjer han ej.^[242] ²⁴Derföre vörda honom menniskorna; men dem, som tycka sig vara visa, vårdar han sig ej att skänka en blick.

[ 50 ]

FJERDE DELEN.

Guds tal till Hjob och Hjobs svar.
Kap. 38:1—42:6.

Guds första tal och Hjobs svar. 38.¹Då svarade HERREN Hjob ur stormen och sade:^[243]

²Hvem är det som fördunklar det som är beslutadt i mitt råd med fåvitskt tal? ³Omgjorda dina länder som en man, så vill jag spörja dig, och du må säga mig hvad du vet.

⁴Hvar var du, då jag grundade jorden? — säg det, om du är så klok.^[244] ⁵Hvem har faststält hennes mått, om du det vet; eller hvem hafver utspänt mätesnöret öfver henne? ⁶Hvarpå hvila hennes grundvalar, eller hvem lade hörnstenen till henne ⁷under det morgonstjernorna jublade med hvarandra, under det alla Guds söner jubilerade?

⁸Hvem har kringgärdat hafvet och tillstängt dess portar, då det frambröt och utgick ur moderskötet; ⁹då jag klädde det i molnskruden och svepte det i dimma såsom lindekläder; ¹⁰då jag bröt åt det den gräns, jag ville, och satte för det bommar och portar,^[245] ¹¹sägande: »Så långt skall du gå och icke vidare; här skola dina stolta böljor sätta sig?»^[246]

¹²Har du af alla dagar, som du lefvat, befallt fram en enda morgon, och låtit morgonrodnaden veta, hvar den har sin plats: ¹³för att fatta uti jordens fållar, och skaka bort de ogudaktige från henne? ¹⁴Hon förvandlar sin gestalt såsom leret under en sigillring, och allt träder fram såsom påklädt sina kläder. ¹⁵Då tages från ogerningsmännen det, som är i ljusets ställe för dem, och deras lyftade arm afbrytes.

¹⁶Har du nedstigit till hafvets källsprång, och gått att utransaka djupet. ¹⁷Hafva dödsrikets portar upplåtits för dig, och har du sett portarne till skuggornas verld? ¹⁸Har ditt förstånd räckt till att famna jordens hela vidd? Låt höra, om du känner allt hvad på henne är.

[ 51 ]¹⁹Hvar går vägen till den ort, der ljuset bor; och mörkret, hvar har det sitt hem? ²⁰Icke sant, du kan tvinga dem att följa dig till deras gräns; och icke sant, du känner stigarne, som leda till deras hus! ²¹Det vet du ju; ty för så lång tid tillbaka är du ju född, och så stort är dina dagars tal!

²²Har du gått vägen till snöns förrådskammare, och har du skådat haglets förrådskammare, ²³som jag har sparat till hemsökelsens tid, till krigets och stridens dag?^[247] ²⁴Hvar går den vägen, på hvilken ljuset sprides, och östanvädret bryter löst öfver jorden?

²⁵Hvem har bestämt ösregnets lopp, och vägen för blixten och dundret:^[248] ²⁶för att låta regna öfver ett land, der ingen bor, öfver en ödemark, der ingen menniska är — ²⁷för att mätta den vilda ödemarken, och låta gräs skjuta upp ur dess sköte?

²⁸Har regnet en fader? Eller hvem har födt daggens droppar? ²⁹Ur hvilkens sköte har isen utgått, och hvem har födt rimfrosten under himmelen,^[249] ³⁰då vattnet stelnar till likhet med stenen och hafvets yta bindes?

³¹Kan du knyta sjustjernornas band, eller kan du lösa Orions länkar?^[250] ³²Kan du föra fram djurkretsens stjernor, och stora björnen med sina ungar, kan du leda dem? ³³Känner du himmelens lagar, eller bestämmer du hans makt öfver jorden?

³⁴Kan du upphäfva din röst till molnen, och låta en flod af vatten öfverskölja dig? ³⁵Kan du utsända ljungeldarne, så att de gå åstad och säga till dig: »Här äro vi?»

³⁶Hvem har lagt visdomen i njurarne, och gifvit åt tänkandet förstånd? ³⁷Hvem täljer skyarne med vishet, och hvem omstjelper himmelens läglar,^[251] ³⁸så att jorden gjutes samman såsom ett gjutgods, och kokorna klibba tillhopa?

³⁹Jagar du bytet åt lejoninnan; och stillar du unglejonens hunger, ⁴⁰då de huka i sina kulor och ligga på lur i snåret? ⁴¹Hvem skaffar korpen hans mat, då hans ungar ropa till Gud och irra omkring utan föda?^[252]

[ 52 ]39.¹Har du sett ut tiden för stengetterna att föda, eller håller du reda på hindarnes kalfning? ²Håller du räkning med de månader, som de skola fylla, och har du sett ut tiden för dem att föda? ³De kröka sig och låta sina foster

framkomma, de göra sig fria från sina födslobördor ⁴och deras ungar frodas och växa i det fria, gå bort och vända icke till dem åter.

⁵Hvem har släppt vildåsnan lös för att njuta af sin frihet, har gjort den vilda åsnan fri från alla band? ⁶Öknen har jag gjort till hennes hus, saltsteppen till hennes stora bostad. ⁷Der ler hon åt bullret i staden, och hör icke pådrifvarens röst. ⁸Der spanar hon ut sitt bete på bergen, och söker efter allt grönt.

⁹Månne enhörningen skall vilja tjena dig, eller skall han hafva ro att dväljas vid din krubba? ¹⁰Kan du binda enhörningen vid plogen för att plöja, eller skall han följa efter dig och harfva ditt plogland? ¹¹Kan du förlita dig på honom med hans stora styrka, eller öfverlåta ditt arbete åt honom? ¹²Kan du förtro dig åt honom, att han skall föra hem din säd, eller berga in hvad som hör till din loge?

¹³Strutshonan flaxar muntert med vingarna; men har hon derföre storkens vingar och fjedrar? ¹⁴Nej, hon lägger sina ägg på jorden, och rufvar öfver dem i sanden: ¹⁵förgätande, att en fot kan krossa dem, och fältets vilddjur söndertrampa dem. ¹⁶Hon är hård mot sina ungar, såsom de icke vore hennes, och är icke rädd, att hennes arbete skall vara fåfängt. ¹⁷Ty Gud har gjort henne glömsk af visdomens bud, och icke tilldelat henne något af förståndets gåfva. ¹⁸Men när stunden kommer, att hon reser sig till språng, så ler hon åt häst och ryttare tillika.

¹⁹Förlänar du hästen hans styrka? Bekläder du hans hals med manen, ²⁰eller gör du, att han tager språng såsom gräshoppan? Med sitt stolta frustande injagar han fruktan; ²¹han skrapar i marken och yfves af sin styrka, då han går mot vapnen. ²²Han ler åt all fruktan och låter sig af ingenting förfäras. Han ryggar ej tillbaka för svärdet, ²³för kogret som rasslar emot honom, för blixtrandet af spjutet och lansen. ²⁴I dånande sträck och full af eld slukar han marken, och kan ej stå stilla, när trumpeten ljuder. ²⁵Vid hvarje trumpetstöt gnäggar han käckt, och vädrar på långt håll striden med härförarnes dundrande röst och härarnes skri.

²⁶Har du lärt höken att flyga, och breda ut sina vingar mot södern? ²⁷Eller är det på ditt bud som örnen svingar sig upp, och bygger sitt bo i höjden? ²⁸På klipporna bor [ 53 ]och öfvernattar han; på klippspetsen, der han har sitt vakttorn. ²⁹Derifrån spejar han efter rof, och skåda hans ögon ut i vida fjerran. ³⁰Der sörpla hans ungar blod; och der slagne ligga, der är hans lust att vara.^[253]

⁎ ⁎
⁎

40.¹Och HERREN svarade Hjob än vidare och sade:

²Vill han, som mästrat den Allsvåldige, då tvista med honom?^[254] ³Må han, som anklagat Gud, svara deruppå.^{[not 51]}

⁴Och Hjob svarade HERREN och sade:

Se, allt för ringa är jag; hvad skulle jag kunna genmäla dig? Jag lägger min hand på min mun. ⁵En gång hafver jag talat, men nu icke mer; andra gången vill jag ej förnya det.^{[not 51]}

Guds andra tal och Hjobs svar.

⁶Och HERREN svarade Hjob ur stormen och sade:

⁷Omgjorda dina länder som en man, så vill jag spörja dig, och du må säga mig, hvad du vet.^[255]

⁸Vill du göra min rättvisa om intet, och fördöma mig för att stå sjelf såsom rättfärdig? ⁹Har du kanske en arm lik Guds, eller kan du dundra med en röst lik hans.^[256] ¹⁰Så tag på dig då din skrud af majestät och höghet, och kläd dig i gudomsprakt och härlighet.

¹¹Låt sedan din vrede utgjuta omkring sig sina strömmar, och se efter och nedslå alla högmodiga. ¹²Ja, se efter alla högmodiga och kufva dem, och störta omkull de [ 54 ]ogudaktiga, hvar de finnas. ¹³Begraf dem i stoftet allesamman, och tvinga dem att gömma sitt anlete i mörkret.

¹⁴Då vill äfven jag prisa dig för den seger, som din högra hand förlänar dig.» —

¹⁵Se här är behemoth,^{[not 52]} som jag har skapat så väl som dig, och som äter gräs såsom oxen! ¹⁶Se, hvilken kraft som är i hans länder, och hvilken styrka som är i hans kropps senor! ¹⁷Han svingar sin svans lik en ceder, hans lårsenor äro fast flätade tillsamman. ¹⁸Hans benpipor äro lika kopparrör, hans läggar såsom smidda jernstänger; ¹⁹en krona på Guds skapelse är han.

Den, som gjorde honom, räckte honom hans svärd; ²⁰ty bergen bära foder åt honom, och alla markens vilddjur hafva der sin tummelplats. ²¹Under lotusträden lägger han sig, i rör och säf gömmer han sig. ²²Lotusträden betäcka honom med sin skugga, och pilbuskarne vid bäcken famna om honom. ²³Är strömmen än så stark, han ängslas dock ej; han är trygg, om än en Jordan inströmmari hans svalg. ²⁴Hvem vill fånga honom, så att han ser det; eller fånga honom i snaror och genomborra hans näsa?

²⁵Kan du draga upp leviathan^{[not 53]} på krok, eller insnärja hans tunga i en metref? ²⁶Kan du draga ett säfrep genom hans näsa, eller med ett krokjern genomstinga hans käkar? ²⁷Skall han ligga öfver dig med böner, eller tala till dig bevekande ord? ²⁸Skall han ingå aftal med dig, att du skall få honom till träl evärdligen? ²⁹Skall du hafva honom till en leksak såsom en liten fågel, och hålla honom i band för att roa dina tärnor?

³⁰Pläga fiskare köpslå om honom, och stycka honom för att gifva åt köpmännen? ³¹Kan du genomtränga hans hud med kastvapen, och hans hufvud med ljustret? ³²Bär endast hand på honom och du skall aldrig mera tänka på någon strid; 41.¹se, hopplöst är detta för hvar och en. För sjelfva hans åsyn dignar man ju till jorden; ²så dumdristig är ingen, att han retar honom. — Och hvem är då den, som vill sätta sig emot mig? ³Eller hvem har gifvit mig något förut, att jag skall återbetala det? Mitt är allt under himmelen.

⁴Icke heller skall jag tiga om hans lemmar, om hans stora styrka och prydligheten af hans rustning, ⁵Hvem [ 55 ]blottar hans pansarbeklädnad? Hvem vill gå till honom med trens och betsel? ⁶Hvem vill öppna hans gaps portar? Hans tandrader, huru fasliga äro de ej!

⁷Präktiga äro hans sköldbucklors rader: slutna tillsamman såsom med ett fast insegel. ⁸De äro fogade till hvarandra så tätt, att icke en flägt kan tränga emellan. ⁹De äro hoplödda den ena med den andra, de sluta sig till hvarandra så att de icke kunna åtskiljas.

¹⁰När han nyser, så utgår en ljusflod från honom, och hans ögon äro såsom morgonrodnadens ögonlock. ¹¹Ur hans gap utgå lågor, och eldgnistor framspringa derifrån. ¹²Ur hans näsborrar utgår rök såsom af en kokande gryta med säf till bränsle.

¹³Hans andedrägt är glödande lik en koleld, och eldsflammor utgå ur hans gap. ¹⁴Styrkan har sitt säte i hans hals, och förskräckelsen är hans förelöpare. ¹⁵Hans stjert är fastlödd, den är sammangjuten med honom orubbligt.

¹⁶Hans hjerta är stöpt till en sten, det är stöpt till likhet med den undre qvarnstenen. ¹⁷Då han reser sig, betagas de väldiga af fruktan, och bringas af förskräckelse ur fattning. ¹⁸På honom biter icke svärdet, som träffar honom, ej spjut och kastvapen och harpun.

¹⁹Han aktar jern såsom strå, och koppar såsom murket trä. ²⁰Bågens son drifver honom ej på flykten, slungans stenar bytas för honom till boss. ²¹Stridsklubban aktar han som ett halmstrå, och han ler åt kastspjutets hvinande.

²²Undcr honom äro såsom plogbillar,^{[not 54]} han släpar sig såsom en troskvält öfver dyn. ²³Han kommer djupet att sjuda likt en gryta, och förvandlar hafvet^{[not 55]} till en välling. ²⁴Han lemnar efter sig en lysande strimma i sin väg; man kunde tro, att djupet blifvit gråhårigt.

²⁵Ja, på jorden finnes ingen som är hans like; han är skapad till att vara utan fruktan. ²⁶Han ser med förakt på allt hvad högt är; han är en konung öfver alla vilda djur.

⁎ ⁎
⁎

[ 56 ]42.¹Då svarade Hjob HERREN och sade:

²Jag vet att du förmår allt, och ingenting, som du har föresatt dig, är dig för svårt. ³Hvem är det som bortskymmer det, som är beslutadt i mitt råd med sin fåvitskhet?» (har du sagt); derföre (bekänner jag): Jag har talat om hvad jag ej begripit, talat om det, som varit mig för högt, utan att förstå.^[257]

⁴Hör mig nådigt och tillstäd, att jag talar; låt mig fråga dig och lär mig du!^[258] ⁵Hört hafver jag om dig förut med mina öron, men nu har mitt öga skådat dig. ⁶Derföre tager jag det allt tillbaka, och gör bot i stoft och aska.

FEMTE DELEN.

Afslutningen. Hjobs sorg förvandlas i glädje.

Kap. 41:7—17.

⁷Och det skedde, sedan HERREN hade talat dessa orden till Hjob: då sade HERREN till Eliphas från Theman: Min vrede är upptänd mot dig och mot dina två vänner; ty I hafven icke talat om mig rätteligen såsom min tjenare Hjob. ⁸Så tagen nu sju oxar och sju vädurar, och gån till min tjenare Hjob och offren bränneoffer för eder. Och låten min tjenare Hjob bedja för eder, då skall jag kanske se till hans person, så att jag icke handlar med eder efter eder dåraktighet; ty I hafven icke talat om mig rätteligen såsom min tjenare Hjob.^[259]

⁹Och Eliphas från Theman och Bildad från Schuach och Zophar från Naama gingo och gjorde såsom HERREN hade sagt dem; och HERREN såg till Hjobs person. ¹⁰Och HERREN gjorde en ände på Hjobs fångenskap, då han bad för sina vänner.

Och HERREN gaf Hjob dubbelt så mycket som han hade egt.^[260] ¹¹Och alla hans bröder, och alla hans systrar, och alla de, som kände honom förr, kommo till honom och åto bröd med honom i hans hus, och betygade honom sitt deltagande och tröstade honom öfver allt det elände, som HERREN hade låtit komma öfver honom. Och de gåfvo honom hvar sin kesîta^{[not 56]} och hvar sin guldring.

[ 57 ]¹²Och HERREN välsignade Hjobs sista år mer än hans första, så att han blef egare af fjorton tusen får och sex tusen kameler och ett tusen par oxar och ett tusen åsninnor. ¹³Och han fick sju söner och tre döttrar, och man kallade den ena Jemimah (dufvan); den andra Keziah (kaneldoften) och den tredje med namnet Kärän Happuk (sminkhornet). ¹⁴Och der funnos inga qvinnor i landet så sköna som Hjobs döttrar, ¹⁵och deras fader gaf dem arfslott med deras bröder.^[261]

¹⁶Och Hjob lefde efter detta hundra och fyratio år och såg sina barn och sina barns barn i fyra led. ¹⁷Och Hjob dog gammal och mätt af dagar.^[262]

↑ 1 Mos. 10:23; Hesek. 14:14, 20.
↑ Hjob 2:1; 1 Kon. 2:19 – 22; 1 Krön. 21:1; Zach. 3:1.
↑ Ps. 73:13.
↑ 1 Mos. 10:7, 28; 25:3.
↑ 1 Mos. 11:28.
↑ 1 Mos. 37:34.
↑ Pred. 5:14; 1 Tim. 6:7.
↑ Kap. 1:6.
↑ Kap. 1:1.
↑ Kap. 19:17.
↑ Kap. 1:22; Jak. 5:11.
↑ 1 Mos. 36:15; Jer. 49:7; 1 Mos. 25:2; Jos. 15:41.
↑ Jer. 20:14—18.
↑ Uppb. 9:6.
↑ Kap. 19:8.
↑ Ordspr. 22:8; Hos. 10:12, 13; Gal. 6:7, 8.
↑ 1 Mos. 15:12.
↑ Kap. 15:15.
↑ 2 Kor. 5:1.
↑ Ps. 37:35, 36.
↑ Kap. 9:10.
↑ Ps. 75:8; Luk. 1:52.
↑ 1 Kor. 3:19.
↑ Es. 59:9, 10.
↑ Ordspr. 3:11; Ps. 94:12; Ebr. 12:5—11; Upp. 3:19.
↑ 5 Mos. 32:39; Hos. 6:1.
↑ Ordspr. 24:16.
↑ Hos 2:20; Es. 11:6—9.
↑ Ps. 38:3.
↑ Ps. 38:12.
↑ 1 Mos. 25:15; kap. 1:15.
↑ Kap. 14:6; Jak. 5:7.
↑ Es. 38:12.
↑ Kap. 10:21; 14:10—12; 16:22; Ps. 103:16.
↑ 1 Kon. 19:4; Ps. 39:11–12.
↑ Kap. 14:1—5; Ps. 8:5.
↑ Ps. 39:14.
↑ Kap. 34:10.
↑ Kap. 1:18, 19.
↑ Ps. 35:23.
↑ Kap. 42:10.
↑ Ps. 102:12.
↑ Kap. 11:20; 18:14; Ordspr. 10:28.
↑ Ps. 126:2.
↑ Kap. 25:4.
↑ Ps. 19:13.
↑ Es. 40:22; Ps. 104:2.
↑ Kap. 38:31; Amos 5:8; Es. 13:10.
↑ Kap. 5:9.
↑ Kap. 26:12; Jak. 4:6.
↑ v. 33.
↑ Pred. 9:2, 3.
↑ 1 Sam. 16:7.
↑ Ps. 139:14.
↑ Kap. 33:6; 1 Mos. 2:7; 3:19.
↑ Es. 38:13.
↑ Kap. 3:3, 11; Jer. 20:14.
↑ Kap. 7:10.
↑ Kap. 9:21; 10:7.
↑ Kap. 38:1.
↑ Ps. 51:8.
↑ Ps. 50:1–4.
↑ Ps. 3:6; 4:9.
↑ Kap. 8:13.
↑ 4 Mos. 16:22.
↑ Kap. 8:8. 1 Kor. 17:1—7; 1 Mos. 7:19, 23.
↑ Es. 20:2—4.
↑ Kap. 5:14.
↑ Kap. 12:3.
↑ Ordspr. 17:28.
↑ Gal. 6:7.
↑ Ps. 5:5.
↑ Kap. 9:34; Ps. 39:11.
↑ Kap. 19:11; Ps. 27:9; 88:15.
↑ Ps. 25:7.
↑ Es. 50:9.
↑ Ps. 90:5.
↑ Ps. 14:3.
↑ Ps. 31:16; 39:5.
↑ Kap. 7: 1, 2.
↑ Kap. 7:10; 19:25.
↑ Ps. 27:5; 31:21; Es. 26:20.
↑ Kap. 7:1.
↑ Hos. 13:12.
↑ Rom. 5:5.
↑ Kap. 11:7; Rom. 11:33.
↑ Kap. 13:2.
↑ Kap. 14:4.
↑ Kap. 4:18, 19.
↑ 1 Mos. 4:14.
↑ 5 Mos. 32:15.
↑ Ps. 73:7.
↑ Es. 34: 13—17.
↑ Ps. 7:15; Es. 59:4.
↑ Kap. 13:4; 21:34.
↑ Ps. 22:8.
↑ Ps. 35:16; 112:10.
↑ Klag. 3:12.
↑ Klag. 3:13.
↑ 1 Mos. 37:34.
↑ 1 Mos. 4:10.
↑ Klag. 3:14.
↑ Kap. 10:21.
↑ Kap. 16:19.
↑ Kap. 30:9; Ps. 69:12, 13.
↑ Ps. 6:8.
↑ Kap. 4:19.
↑ Kap. 17:4, 10.
↑ V. 18; Kap. 21:17; Ps. 73:18–20; Ordspr. 13:9; 24:20.
↑ 3 Mos. 26:36.
↑ Ordspr. 10:7.
↑ Ps. 37:13.
↑ Kap. 30:20.
↑ Klag. 3:7, 9.
↑ Kap. 13:24; 33:10.
↑ Ps. 69:9; 31:12.
↑ Ps. 38:12.
↑ Ps. 102:6.
↑ Ruth 1:13.
↑ Ps. 27:2.
↑ 2 Tim. 1:12; Ps. 73:24; Es. 41:14; Hos. 13:14.
↑ Ps. 17:15.
↑ 1 Joh. 3:2.
↑ Ps. 37:35.
↑ 1 Kon. 14:10.
↑ Ps. 73:20.
↑ Ps. 37:10.
↑ Kap. 27:14.
↑ 5 Mos. 28:30—33.
↑ Ps. 7:13; 5 Mos. 32:41.
↑ 5 Mos. 32:22.
↑ Ps. 37; 73; Jer. 12:1.
↑ Kap. 22:17; Ps. 10:4; 73:11.
↑ Kap. 18:5, 12.
↑ Ps. 1:4.
↑ Kap. 20:10; 2 Mos. 20:5.
↑ Pred. 5:7.
↑ Kap. 3:13—19.
↑ Ps. 73:4, 5.
↑ Kap. 24:9, 10; 2 Mos. 22:25, 26; Es. 58:7.
↑ Matt. 25:42, 43.
↑ Kap. 29:12.
↑ Kap. 15:32, 33; 1 Mos. 6:3; 7:21–23; 1 Pet. 3:19, 20.
↑ Kap. 21:14.
↑ Kap. 21:16.
↑ Ps. 107:42.
↑ Kap. 8:5–7; 11:14–19.
↑ 1 Kon. 9:18.
↑ Ps. 37:4.
↑ Ps. 50:14, 15.
↑ 1 Pet. 5:5; Jak. 4:6.
↑ Ps. 18:21, 25.
↑ Ps. 17:3; 139:23, 24; 1 Pet. 1:7.
↑ 5 Mos. 27:17.
↑ 5 Mos. 24:14, 15; Jak. 5:4.
↑ Es. 14:11.
↑ Kap. 9:2.
↑ Kap. 15:15.
↑ Kap. 4:19, 20; Ps. 8:4, 5.
↑ Ps. 104:3.
↑ Kap. 38:10, 11. Ordspr. 8:27–29.
↑ Ps. 34:14.
↑ Upp. 24:16; 1 Kor. 4:4.
↑ Luk. 12:20.
↑ Kap. 21:19.
↑ Ordspr. 13:22.
↑ Ordspr. 8:12, 13.
↑ Ordspr. 3:14, 15; 8:10, 11.
↑ 1 Kon. 9:28.
↑ 2 Mos. 28:17.
↑ ^171,0 ^171,1 ^171,2 ^171,3 ^171,4 Ordspr. 8:22–31.
↑ Ordspr. 1:7; 9:10.
↑ Ps. 18:29.
↑ Ps. 25:14.
↑ 3 Mos. 19:18; 2 Mos. 22:20, 21.
↑ Kap. 31:18; Syr. 4:10.
↑ Ps. 58:7.
↑ Kap. 29:8–11.
↑ Kap. 17:6; Ps. 69:13; Klag. 3:63.
↑ Ps. 42:5.
↑ Ps. 40:3; 69:3.
↑ Kap. 19:7; Ps. 22:3.
↑ Jer. 14:19.
↑ Ps. 30:12.
↑ Matt. 5:28, 29.
↑ Kap. 23:10.
↑ Ps. 7:4, 6.
↑ 5 Mos. 28:30; 2 Sam. 12:11.
↑ Eph. 6:9.
↑ ^190,0 ^190,1 ^190,2 Es. 58:7.
↑ Kap. 29:7.
↑ Ps. 52:9.
↑ 5 Mos. 4:19.
↑ 1 Kon. 19:18; Hos. 13:20.
↑ Ps. 35:13; Ordspr. 24:17.
↑ 1 Petr. 3:9.
↑ 1 Mos. 19:2; Ebr. 13:2.
↑ Kap. 23:3—7.
↑ Kap. 24:11.
↑ 1 Mos. 22:21; Kap. 9:20; 13:18; 19:6, 7; 23:7; 27:2, 6; 31:35.
↑ Kap. 15:5; 18:21; 20:29; 22:5.
↑ Kap. 12:12.
↑ Kap. 10:9.
↑ Kap. 16:17; 27:6, 31.
↑ Kap. 13:24; 19:11.
↑ Kap. 13:27.
↑ Kap. 36:10; Ps. 16:7.
↑ Ps. 119:67, 71.
↑ Ebr. 1:14.
↑ Ps. 56:14; 103:4.
↑ Kap. 33:9; 27:2.
↑ Kap. 9:15, 20; 6:4.
↑ Kap. 15:16.
↑ Ps. 1:1.
↑ Kap. 9:22.
↑ Rom. 2:6.
↑ Kap. 19:6.
↑ 1 Mos. 3: 19; Ps. 104:29.
↑ Kap. 31:4; Ordspr. 5:21.
↑ Ps. 139:11, 12.
↑ 2 Mos. 22:22.
↑ Es. 26:10.
↑ Ps. 19:13.
↑ Kap. 38:2.
↑ Kap. 9:22.
↑ Kap. 7:20.
↑ Rom. 11:35.
↑ Joh. 9:31.
↑ Kap. 23:8, 9.
↑ Pred. 8:11.
↑ Kap. 33:16.
↑ v. 10.
↑ Jak. 1:2, 12; 5:10, 11.
↑ Es. 40:13, 14.
↑ 2 Sam. 23:2; Ps. 148, 150.
↑ Ps. 104:3.
↑ Ps. 18:15, 16.
↑ Ps. 29:3.
↑ Ps. 147:16; Kap. 38:28.
↑ Ps. 104:22.
↑ Kap. 38.
↑ Kap. 28:12–28.
↑ Kap. 23:3—7; 31:35.
↑ Ordspr. 8:22–31; 30:4.
↑ Ordspr. 8:29.
↑ Ps. 104:8, 9.
↑ Jos. 10:11; Es. 32:19; UppB. 16:21.
↑ Kap. 28:26.
↑ Ps. 147:16.
↑ Kap. 9:9.
↑ 1 Mos. 7:11.
↑ Ps. 147:9.
↑ Hab. 1:8; Matt. 24:28.
↑ Es. 45:9.
↑ Kap. 38:3.
↑ Kap. 37:5.
↑ Kap. 38:2; Ordspr. 28:13; 1 Joh. 1:9.
↑ Kap. 38:3.
↑ Hesek. 14:14.
↑ Kap. 8:7.
↑ 4 Mos. 27:8—11.
↑ 1 Mos. 25:8.

↑ Ett ordspråk, som synes innebära, att man villigt offrar en af sina lemmar för att rädda hela kroppen; huru mycket mera då sitt hus och egendom.
↑ Syftar på folkföreställningen om sol- och månförmörkelser såsom ett verk af en stor drakes tid efter annan förnyade försök att uppsluka dessa himlakroppar. Hjob önskar således, att den natten då han föddes, aldrig måtte få fröjda sig af månens ljus.
↑ Syftar sannolikt på Egyptens pyramider eller konungagrafvar.
↑ Det är i grafven, der Hjob önskar sig ligga.
↑ Genom att föda olyckan af sig, hvilket sker, när hennes handlingssätt är sådant, att det icke kan annat än draga denna olycka öfver henne.
↑ Eländets eld, så vill Eliphas säga, gifver sig tillkänna i otåliga ord och vredesutbrott sådana som Hjobs, likasom gnistorna af flammande stockeld flyga omkring och högt mot himmelen.
↑ Har således ett godt samvete, hvarförutan ingen rätt glädje är möjlig.
↑ För den lidande förekommer tiden såsom den vore ändlös: så för Hjob i hans stora Nöd.
↑ Medan ännu tid är; så förklaras sammanhanget med det följande.
↑ Det är detsamma som hafvets vågor.
↑ Denna bild synes vara lånad från de gamles sätt att gå till väga vid stormandet af städer, bestående deruti, att krigarne genom att foga sina sköldar tillsamman bildade ett sköldtak öfver sig för att skydda sig mot fiendens skott.
↑ Såsom de fulla axen på ett sädesfält — är den bild, som här synes ligga till grund.
↑ Synes vara ett ordspråk, som här icke vill säga annat, än att den, om hvilket det talas, är värd att det går honom på detta sätt.
↑ Det är sagdt om spetälskan såsom den förskräckligaste af alla sjukdomar.
↑ Eller tandöfverdrag. Dermed menas tandemaljen, den s. k. periosteum.
↑ Det har afseende pa Sophar från Naama.
↑ Utan i Guds, har man att förstå under.
↑ Och dock går det mig så illa som det går, vill Hjob säga.
↑ Det är sannolikt, att det första, som här säges, har afseende på Hjob sjelf och det andra på hans söner, om hvilka vännerna tillåta sig ett friare språk, än till en början om Hjob sjelf. Snart taga de dock ut steget mot honom helt och hållet.
↑ I egenskap af ett grafmonument, en minnespelare eller dylikt.
↑ Som den, att min olycka skall upphöra, om jag ändrar mitt sinne, hvarigenom jag stämplas såsom en orättfärdig. Jmf Kap. 11:14—20.
↑ Det är detsamma som: Förstår du icke meningen med detta mörker m. m.
↑ ^23,0 ^23,1 Det är tider, som kunna kallas den Allsmäktiges tider, Guds tider i motsats till de ogudaktigas tid att rasa.
↑ Det är, de röfva med våld från dessa, hvad de under sken af lag och rätt orättfärdigt tillvällat sig.
↑ Genom att lägga sig i forsåt för vägfarande, som i de varma länderna hvila midt på dagen och derföre måste tidigt börja att färdas.
↑ För att insamla deras frukt som uteblifver i följd af denna förbannelse.
↑ Genom storm eller menniskohand, under det att det befinner sig ännu i sin fulla lifskraft.
↑ De gamle tänkte sig jorden kringfluten af oceanen och mörkrets region på andra sidan af denna.
↑ Jemf. noten till Kap. 3:8.
↑ Det förra ett tecken till glädje, det senare ett tecken till ogillande.
↑ I forntiden lika sällsynt och kostbart, som nu allmänt.
↑ En fågel, som enligt en fabel, omtalad äfven af historieskrifvaren Herodotus (2:73), blef fem hundra år gammal. Enligt andra: såsom sanden; eller: såsom en palmstam. Den sista öfversättningen skulle bäst passa till det som följer, men har icke stöd i språkbruket.
↑ För att förstå Hjobs klagan v. 1–14 måste man gå tillbaka till kap. 2:8, der vi läsa, atl han satt »midt i askhögen». Dermed menas en plats, dit byinvänarne i den trakt, der man vill förlägga Hjobs hem, ännu i dag pläga utföra spillningen från byns stallar och allt möjligt afskräde, som förbrännes i eld efter vissa mellantider, till dess ett helt berg af askan småningom bildas. Såsom spetälsk förvisad från det menskliga umgänget har Hjob på en sådan hög eller askkulle, belägen utanför byn. der han bodde, måst slå sig ned, och der blifver han utsatt för de förnärmelser af ett kringstrykande följe, hvaröfver han klagar.
↑ Det är antingen smärtorna personifierade, eller maskar, som växt i såren på hans kropp.
↑ Det är detsamma sopa min försvarsskrift färdig och undertecknad.
↑ Så skulle jag då saga -—- är meningen.
↑ V. 38—40 höra tydligen till den del af Hjobs monolog, som går före v. 35.
↑ Ordagrannt: Han förborgar högmodet för mannen = gör att han icke mera ser något hos sig att högmodas öfver.
↑ Genom att behandla henne såsom en rättfärdig istället för en orättfärdig.
↑ Han, som eljest är from och fruktar Gud, har man att förstå under.
↑ Ordagrannt: Ty säger han till Gud — nemligen af sig sjelf och utan att drifvas till det genom denna erfarenhet af Guds tuktande hand.
↑ Dessa öfvermäktiga förtryckare som trampa de svaga under sina fötter. Jemf. v. 9.
↑ Syftar på den lifvet förkortande otukt, som bedrefs i afgudahus till afgudarnes ära.
↑ Närmare efter orden: Det som nedsättes på ditt bord skall vara fullt m. m. Eller ock: Ditt bord skall sättas ned fullt m. m. Måltidsbordet i österlandet består ännu i dag af en stor skifva eller bricka af koppar, som sättes på ett lågt ställ; hos de fattiga endast af en läderduk, som bredes på golfvet eller marken.
↑ Efter orden: Då skola dom och sak falla uti — neml. dig, icke hvarandra, såsom det plägar förstås.
↑ Det är Hjobs stora och svåra lidande som här betraktas såsom en lösepenning för hans själs frälsning.
↑ Således endast en skymt af; jemf. Kap. 26:14!
↑ Det är sagdt om molnen.
↑ Ordagrant: Besinna hans görande — under det de sjelfva äro dömda till overksamhet (»hafva sina händer förseglade»).
↑ Likasom guldet ur det sagolika guldlandet i höga norden — synes vara meningen. Grundtexten har här en ordlek, som i ingen öfversötlning kan återgifvas.
↑ ^51,0 ^51,1 Man kan fråga, i hvad det, som säges om Guds storhet och makt i Jehovahs svar, skiljer sig från I Hjobs egna ord i det föregående (kap. 9, 12, 26, 28)? — Här gäller det gamla ordspråket, att tvenne kunna säga detsamma, och det är dock icke detsamma. Hjob säger det, som han säger, med tanken på denna storhet och makt såsom förälskad så att säga i sig sjelf och icke aktande något annat än sig; Jehovah åter med tanken på densamma såsom mäktig att hjelpa, der all hjelp synes vara ute, och aktande godheten och rättfärdigheten högre än allt. Och en borgen för att Jehovah nu vill hjelpa den hårdt pröfvade Hjob ligger redan deruti, att han inlåter sig med honom på det sätt, som sker.
↑ Det hebreiska eller möjligen från Egypten lånade namnet på flodhästen.
↑ Det hebreiska namnet på krokodilen.
↑ Det är sagdt om krokodilens klor och taggiga stjert.
↑ Det är Nilfloden, som under öfversvämningstiden liknar ett haf eller stor sjö.
↑ Ett större mynt eller metallstycke af okändt värde.

[1] 1 Mos. 10:23; Hesek. 14:14, 20.

[2] Hjob 2:1; 1 Kon. 2:19 – 22; 1 Krön. 21:1; Zach. 3:1.

[3] Ps. 73:13.

[4] 1 Mos. 10:7, 28; 25:3.

[5] 1 Mos. 11:28.

[6] 1 Mos. 37:34.

[7] Pred. 5:14; 1 Tim. 6:7.

[8] Kap. 1:6.

[9] Kap. 1:1.

[11] Kap. 19:17.

[12] Kap. 1:22; Jak. 5:11.

[13] 1 Mos. 36:15; Jer. 49:7; 1 Mos. 25:2; Jos. 15:41.

[14] Jer. 20:14—18.

[18] Uppb. 9:6.

[19] Kap. 19:8.

[20] Ordspr. 22:8; Hos. 10:12, 13; Gal. 6:7, 8.

[21] 1 Mos. 15:12.

[22] Kap. 15:15.

[23] 2 Kor. 5:1.

[24] Ps. 37:35, 36.

[27] Kap. 9:10.

[28] Ps. 75:8; Luk. 1:52.

[29] 1 Kor. 3:19.

[30] Es. 59:9, 10.

[31] Ordspr. 3:11; Ps. 94:12; Ebr. 12:5—11; Upp. 3:19.

[32] 5 Mos. 32:39; Hos. 6:1.

[33] Ordspr. 24:16.

[34] Hos 2:20; Es. 11:6—9.

[35] Ps. 38:3.

[37] Ps. 38:12.

[38] 1 Mos. 25:15; kap. 1:15.

[39] Kap. 14:6; Jak. 5:7.

[40] Es. 38:12.

[41] Kap. 10:21; 14:10—12; 16:22; Ps. 103:16.

[43] 1 Kon. 19:4; Ps. 39:11–12.

[44] Kap. 14:1—5; Ps. 8:5.

[45] Ps. 39:14.

[47] Kap. 34:10.

[48] Kap. 1:18, 19.

[49] Ps. 35:23.

[50] Kap. 42:10.

[51] Ps. 102:12.

[52] Kap. 11:20; 18:14; Ordspr. 10:28.

[53] Ps. 126:2.

[54] Kap. 25:4.

[55] Ps. 19:13.

[56] Es. 40:22; Ps. 104:2.

[58] Kap. 38:31; Amos 5:8; Es. 13:10.

[59] Kap. 5:9.

[60] Kap. 26:12; Jak. 4:6.

[61] v. 33.

[62] Pred. 9:2, 3.

[63] 1 Sam. 16:7.

[64] Ps. 139:14.

[65] Kap. 33:6; 1 Mos. 2:7; 3:19.

[66] Es. 38:13.

[67] Kap. 3:3, 11; Jer. 20:14.

[68] Kap. 7:10.

[69] Kap. 9:21; 10:7.

[70] Kap. 38:1.

[71] Ps. 51:8.

[72] Ps. 50:1–4.

[73] Ps. 3:6; 4:9.

[74] Kap. 8:13.

[75] 4 Mos. 16:22.

[76] Kap. 8:8. 1 Kor. 17:1—7; 1 Mos. 7:19, 23.

[77] Es. 20:2—4.

[78] Kap. 5:14.

[79] Kap. 12:3.

[80] Ordspr. 17:28.

[81] Gal. 6:7.

[82] Ps. 5:5.

[83] Kap. 9:34; Ps. 39:11.

[84] Kap. 19:11; Ps. 27:9; 88:15.

[85] Ps. 25:7.

[86] Es. 50:9.

[87] Ps. 90:5.

[88] Ps. 14:3.

[89] Ps. 31:16; 39:5.

[90] Kap. 7: 1, 2.

[91] Kap. 7:10; 19:25.

[92] Ps. 27:5; 31:21; Es. 26:20.

[93] Kap. 7:1.

[94] Hos. 13:12.

[95] Rom. 5:5.

[96] Kap. 11:7; Rom. 11:33.

[97] Kap. 13:2.

[98] Kap. 14:4.

[99] Kap. 4:18, 19.

[100] 1 Mos. 4:14.

[102] 5 Mos. 32:15.

[103] Ps. 73:7.

[104] Es. 34: 13—17.

[106] Ps. 7:15; Es. 59:4.

[107] Kap. 13:4; 21:34.

[108] Ps. 22:8.

[109] Ps. 35:16; 112:10.

[110] Klag. 3:12.

[111] Klag. 3:13.

[112] 1 Mos. 37:34.

[113] 1 Mos. 4:10.

[114] Klag. 3:14.

[115] Kap. 10:21.

[116] Kap. 16:19.

[118] Kap. 30:9; Ps. 69:12, 13.

[119] Ps. 6:8.

[120] Kap. 4:19.

[121] Kap. 17:4, 10.

[122] V. 18; Kap. 21:17; Ps. 73:18–20; Ordspr. 13:9; 24:20.

[123] 3 Mos. 26:36.

[125] Ordspr. 10:7.

[126] Ps. 37:13.

[127] Kap. 30:20.

[128] Klag. 3:7, 9.

[129] Kap. 13:24; 33:10.

[130] Ps. 69:9; 31:12.

[131] Ps. 38:12.

[133] Ps. 102:6.

[134] Ruth 1:13.

[135] Ps. 27:2.

[136] 2 Tim. 1:12; Ps. 73:24; Es. 41:14; Hos. 13:14.

[137] Ps. 17:15.

[138] 1 Joh. 3:2.

[139] Ps. 37:35.

[140] 1 Kon. 14:10.

[141] Ps. 73:20.

[142] Ps. 37:10.

[143] Kap. 27:14.

[144] 5 Mos. 28:30—33.

[145] Ps. 7:13; 5 Mos. 32:41.

[146] 5 Mos. 32:22.

[147] Ps. 37; 73; Jer. 12:1.

[149] Kap. 22:17; Ps. 10:4; 73:11.

[152] Kap. 18:5, 12.

[153] Ps. 1:4.

[154] Kap. 20:10; 2 Mos. 20:5.

[155] Pred. 5:7.

[156] Kap. 3:13—19.

[158] Ps. 73:4, 5.

[161] Kap. 24:9, 10; 2 Mos. 22:25, 26; Es. 58:7.

[162] Matt. 25:42, 43.

[163] Kap. 29:12.

[165] Kap. 15:32, 33; 1 Mos. 6:3; 7:21–23; 1 Pet. 3:19, 20.

[166] Kap. 21:14.

[167] Kap. 21:16.

[168] Ps. 107:42.

[169] Kap. 8:5–7; 11:14–19.

[170] 1 Kon. 9:18.

[171] Ps. 37:4.

[172] Ps. 50:14, 15.

[173] 1 Pet. 5:5; Jak. 4:6.

[174] Ps. 18:21, 25.

[175] Ps. 17:3; 139:23, 24; 1 Pet. 1:7.

[177] 5 Mos. 27:17.

[179] 5 Mos. 24:14, 15; Jak. 5:4.

[183] Es. 14:11.

[184] Kap. 9:2.

[185] Kap. 15:15.

[186] Kap. 4:19, 20; Ps. 8:4, 5.

[187] Ps. 104:3.

[189] Kap. 38:10, 11. Ordspr. 8:27–29.

[191] Ps. 34:14.

[192] Upp. 24:16; 1 Kor. 4:4.

[193] Luk. 12:20.

[194] Kap. 21:19.

[195] Ordspr. 13:22.

[197] Ordspr. 8:12, 13.

[198] Ordspr. 3:14, 15; 8:10, 11.

[199] 1 Kon. 9:28.

[201] 2 Mos. 28:17.

[23t28-202] 171,0 ^171,1 ^171,2 ^171,3 ^171,4 Ordspr. 8:22–31.

[203] Ordspr. 1:7; 9:10.

[204] Ps. 18:29.

[205] Ps. 25:14.

[206] 3 Mos. 19:18; 2 Mos. 22:20, 21.

[207] Kap. 31:18; Syr. 4:10.

[208] Ps. 58:7.

[210] Kap. 29:8–11.

[211] Kap. 17:6; Ps. 69:13; Klag. 3:63.

[213] Ps. 42:5.

[215] Ps. 40:3; 69:3.

[216] Kap. 19:7; Ps. 22:3.

[217] Jer. 14:19.

[218] Ps. 30:12.

[219] Matt. 5:28, 29.

[220] Kap. 23:10.

[221] Ps. 7:4, 6.

[222] 5 Mos. 28:30; 2 Sam. 12:11.

[223] Eph. 6:9.

[Es58-224] 190,0 ^190,1 ^190,2 Es. 58:7.

[225] Kap. 29:7.

[226] Ps. 52:9.

[227] 5 Mos. 4:19.

[228] 1 Kon. 19:18; Hos. 13:20.

[229] Ps. 35:13; Ordspr. 24:17.

[230] 1 Petr. 3:9.

[231] 1 Mos. 19:2; Ebr. 13:2.

[234] Kap. 23:3—7.

[235] Kap. 24:11.

[237] 1 Mos. 22:21; Kap. 9:20; 13:18; 19:6, 7; 23:7; 27:2, 6; 31:35.

[238] Kap. 15:5; 18:21; 20:29; 22:5.

[239] Kap. 12:12.

[240] Kap. 10:9.

[241] Kap. 16:17; 27:6, 31.

[242] Kap. 13:24; 19:11.

[243] Kap. 13:27.

[244] Kap. 36:10; Ps. 16:7.

[245] Ps. 119:67, 71.

[247] Ebr. 1:14.

[249] Ps. 56:14; 103:4.

[250] Kap. 33:9; 27:2.

[251] Kap. 9:15, 20; 6:4.

[252] Kap. 15:16.

[253] Ps. 1:1.

[255] Kap. 9:22.

[256] Rom. 2:6.

[257] Kap. 19:6.

[258] 1 Mos. 3: 19; Ps. 104:29.

[259] Kap. 31:4; Ordspr. 5:21.

[260] Ps. 139:11, 12.

[261] 2 Mos. 22:22.

[263] Es. 26:10.

[264] Ps. 19:13.

[265] Kap. 38:2.

[266] Kap. 9:22.

[267] Kap. 7:20.

[268] Rom. 11:35.

[269] Joh. 9:31.

[270] Kap. 23:8, 9.

[272] Pred. 8:11.

[273] Kap. 33:16.

[275] v. 10.

[279] Jak. 1:2, 12; 5:10, 11.

[280] Es. 40:13, 14.

[281] 2 Sam. 23:2; Ps. 148, 150.

[283] Ps. 104:3.

[284] Ps. 18:15, 16.

[286] Ps. 29:3.

[287] Ps. 147:16; Kap. 38:28.

[289] Ps. 104:22.

[290] Kap. 38.

[292] Kap. 28:12–28.

[293] Kap. 23:3—7; 31:35.

[294] Ordspr. 8:22–31; 30:4.

[295] Ordspr. 8:29.

[296] Ps. 104:8, 9.

[297] Jos. 10:11; Es. 32:19; UppB. 16:21.

[298] Kap. 28:26.

[299] Ps. 147:16.

[300] Kap. 9:9.

[301] 1 Mos. 7:11.

[302] Ps. 147:9.

[303] Hab. 1:8; Matt. 24:28.

[304] Es. 45:9.

[306] Kap. 38:3.

[307] Kap. 37:5.

[312] Kap. 38:2; Ordspr. 28:13; 1 Joh. 1:9.

[313] Kap. 38:3.

[314] Hesek. 14:14.

[315] Kap. 8:7.

[317] 4 Mos. 27:8—11.

[318] 1 Mos. 25:8.

[10] Ett ordspråk, som synes innebära, att man villigt offrar en af sina lemmar för att rädda hela kroppen; huru mycket mera då sitt hus och egendom.

[15] Syftar på folkföreställningen om sol- och månförmörkelser såsom ett verk af en stor drakes tid efter annan förnyade försök att uppsluka dessa himlakroppar. Hjob önskar således, att den natten då han föddes, aldrig måtte få fröjda sig af månens ljus.

[16] Syftar sannolikt på Egyptens pyramider eller konungagrafvar.

[17] Det är i grafven, der Hjob önskar sig ligga.

[25] Genom att föda olyckan af sig, hvilket sker, när hennes handlingssätt är sådant, att det icke kan annat än draga denna olycka öfver henne.

[26] Eländets eld, så vill Eliphas säga, gifver sig tillkänna i otåliga ord och vredesutbrott sådana som Hjobs, likasom gnistorna af flammande stockeld flyga omkring och högt mot himmelen.

[36] Har således ett godt samvete, hvarförutan ingen rätt glädje är möjlig.

[42] För den lidande förekommer tiden såsom den vore ändlös: så för Hjob i hans stora Nöd.

[46] Medan ännu tid är; så förklaras sammanhanget med det följande.

[57] Det är detsamma som hafvets vågor.

[101] Denna bild synes vara lånad från de gamles sätt att gå till väga vid stormandet af städer, bestående deruti, att krigarne genom att foga sina sköldar tillsamman bildade ett sköldtak öfver sig för att skydda sig mot fiendens skott.

[105] Såsom de fulla axen på ett sädesfält — är den bild, som här synes ligga till grund.

[117] Synes vara ett ordspråk, som här icke vill säga annat, än att den, om hvilket det talas, är värd att det går honom på detta sätt.

[124] Det är sagdt om spetälskan såsom den förskräckligaste af alla sjukdomar.

[132] Eller tandöfverdrag. Dermed menas tandemaljen, den s. k. periosteum.

[148] Det har afseende pa Sophar från Naama.

[150] Utan i Guds, har man att förstå under.

[151] Och dock går det mig så illa som det går, vill Hjob säga.

[157] Det är sannolikt, att det första, som här säges, har afseende på Hjob sjelf och det andra på hans söner, om hvilka vännerna tillåta sig ett friare språk, än till en början om Hjob sjelf. Snart taga de dock ut steget mot honom helt och hållet.

[159] I egenskap af ett grafmonument, en minnespelare eller dylikt.

[160] Som den, att min olycka skall upphöra, om jag ändrar mitt sinne, hvarigenom jag stämplas såsom en orättfärdig. Jmf Kap. 11:14—20.

[164] Det är detsamma som: Förstår du icke meningen med detta mörker m. m.

[tider-176] 23,0 ^23,1 Det är tider, som kunna kallas den Allsmäktiges tider, Guds tider i motsats till de ogudaktigas tid att rasa.

[178] Det är, de röfva med våld från dessa, hvad de under sken af lag och rätt orättfärdigt tillvällat sig.

[180] Genom att lägga sig i forsåt för vägfarande, som i de varma länderna hvila midt på dagen och derföre måste tidigt börja att färdas.

[181] För att insamla deras frukt som uteblifver i följd af denna förbannelse.

[182] Genom storm eller menniskohand, under det att det befinner sig ännu i sin fulla lifskraft.

[188] De gamle tänkte sig jorden kringfluten af oceanen och mörkrets region på andra sidan af denna.

[190] Jemf. noten till Kap. 3:8.

[196] Det förra ett tecken till glädje, det senare ett tecken till ogillande.

[200] I forntiden lika sällsynt och kostbart, som nu allmänt.

[209] En fågel, som enligt en fabel, omtalad äfven af historieskrifvaren Herodotus (2:73), blef fem hundra år gammal. Enligt andra: såsom sanden; eller: såsom en palmstam. Den sista öfversättningen skulle bäst passa till det som följer, men har icke stöd i språkbruket.

[212] För att förstå Hjobs klagan v. 1–14 måste man gå tillbaka till kap. 2:8, der vi läsa, atl han satt »midt i askhögen». Dermed menas en plats, dit byinvänarne i den trakt, der man vill förlägga Hjobs hem, ännu i dag pläga utföra spillningen från byns stallar och allt möjligt afskräde, som förbrännes i eld efter vissa mellantider, till dess ett helt berg af askan småningom bildas. Såsom spetälsk förvisad från det menskliga umgänget har Hjob på en sådan hög eller askkulle, belägen utanför byn. der han bodde, måst slå sig ned, och der blifver han utsatt för de förnärmelser af ett kringstrykande följe, hvaröfver han klagar.

[214] Det är antingen smärtorna personifierade, eller maskar, som växt i såren på hans kropp.

[232] Det är detsamma sopa min försvarsskrift färdig och undertecknad.

[233] Så skulle jag då saga -—- är meningen.

[236] V. 38—40 höra tydligen till den del af Hjobs monolog, som går före v. 35.

[246] Ordagrannt: Han förborgar högmodet för mannen = gör att han icke mera ser något hos sig att högmodas öfver.

[248] Genom att behandla henne såsom en rättfärdig istället för en orättfärdig.

[254] Han, som eljest är from och fruktar Gud, har man att förstå under.

[262] Ordagrannt: Ty säger han till Gud — nemligen af sig sjelf och utan att drifvas till det genom denna erfarenhet af Guds tuktande hand.

[271] Dessa öfvermäktiga förtryckare som trampa de svaga under sina fötter. Jemf. v. 9.

[274] Syftar på den lifvet förkortande otukt, som bedrefs i afgudahus till afgudarnes ära.

[276] Närmare efter orden: Det som nedsättes på ditt bord skall vara fullt m. m. Eller ock: Ditt bord skall sättas ned fullt m. m. Måltidsbordet i österlandet består ännu i dag af en stor skifva eller bricka af koppar, som sättes på ett lågt ställ; hos de fattiga endast af en läderduk, som bredes på golfvet eller marken.

[277] Efter orden: Då skola dom och sak falla uti — neml. dig, icke hvarandra, såsom det plägar förstås.

[278] Det är Hjobs stora och svåra lidande som här betraktas såsom en lösepenning för hans själs frälsning.

[282] Således endast en skymt af; jemf. Kap. 26:14!

[285] Det är sagdt om molnen.

[288] Ordagrant: Besinna hans görande — under det de sjelfva äro dömda till overksamhet (»hafva sina händer förseglade»).

[291] Likasom guldet ur det sagolika guldlandet i höga norden — synes vara meningen. Grundtexten har här en ordlek, som i ingen öfversötlning kan återgifvas.

[kap40-305] 51,0 ^51,1 Man kan fråga, i hvad det, som säges om Guds storhet och makt i Jehovahs svar, skiljer sig från I Hjobs egna ord i det föregående (kap. 9, 12, 26, 28)? — Här gäller det gamla ordspråket, att tvenne kunna säga detsamma, och det är dock icke detsamma. Hjob säger det, som han säger, med tanken på denna storhet och makt såsom förälskad så att säga i sig sjelf och icke aktande något annat än sig; Jehovah åter med tanken på densamma såsom mäktig att hjelpa, der all hjelp synes vara ute, och aktande godheten och rättfärdigheten högre än allt. Och en borgen för att Jehovah nu vill hjelpa den hårdt pröfvade Hjob ligger redan deruti, att han inlåter sig med honom på det sätt, som sker.

[308] Det hebreiska eller möjligen från Egypten lånade namnet på flodhästen.

[309] Det hebreiska namnet på krokodilen.

[310] Det är sagdt om krokodilens klor och taggiga stjert.

[311] Det är Nilfloden, som under öfversvämningstiden liknar ett haf eller stor sjö.

[316] Ett större mynt eller metallstycke af okändt värde.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[not 1]

[10]

[11]

[12]

[13]

[not 2]

[not 3]

[not 4]

[14]

[15]

[16]

[17]

[18]

[19]

[20]

[not 5]

[not 6]

[21]

[22]

[23]

[24]

[25]

[26]

[27]

[28]

[29]

[not 7]

[30]

[31]

[32]

[33]

[34]

[not 8]

[35]

[36]

[37]

[not 9]

[38]

[39]

[40]

[41]

[42]

[43]

[44]

[45]

[46]

[47]

[not 10]

[48]

[49]

[50]

[51]

[52]

[53]

[54]

[55]

[56]

[57]

[58]

[59]

[60]

[61]

[62]

[63]

[64]

[65]

[66]

[67]

[68]

[69]

[70]

[71]

[72]

[73]

[74]

[75]

[76]

[77]

[78]

[79]

[80]

[81]

[82]

[83]

[84]

[85]

[86]

[87]

[88]

[89]

[90]

Bibeln (Myrberg)/Hjobs bok

Hjobs bok.

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

Kapitel 14

Kapitel 15

Kapitel 16

Kapitel 17

Kapitel 18

Kapitel 19

Kapitel 20

Kapitel 21

Kapitel 22

Kapitel 23

Kapitel 24

Kapitel 25

Kapitel 26

Kapitel 27

Kapitel 28

Kapitel 29

Kapitel 30

Kapitel 31

Kapitel 32

Kapitel 33

Kapitel 34

Kapitel 35

Kapitel 36

Kapitel 37

Kapitel 38

Kapitel 39

Kapitel 40

Kapitel 41

Kapitel 42