Bibeln (Myrberg)/Till läsaren
|
Hjobs bok → |
Till läsaren.
Det har blifvit ett bruk på senare tider att i de böcker af Gamla Testamentet, der den s. k. versparallelismen har en mera framstående betydelse, såsom Hjobs Bok, Psaltaren, Höga Visan m. m., afdela texten efter densamma så, att hvarje versdel fått utgöra en rad för sig i öfversättningen. Detta bruk har, såsom läsaren finner, här blifvit följdt i öfversättningen af Höga Visan, men att utsträcka det längre har icke funnits lämpligt. Dock har, hvad Psaltaren beträffar, så mycket afseende derpå gjorts, att de parallela versdelarne blifvit tryckta med stor begynnelsebokstaf. Å andra sidan har den strofindelning, som befunnits ligga till grund för psalmerna och hittills i våra svenska biblar icke rönt förtjent afseende, alltigenom återgifvits, såsom det torde visa sig, till stor fördel för öfversättningen.
En annan inkonsekvens, som med full afsigt egt rum, påkallar några ord till förklaring. Öfversättaren har af åtskilliga skäl ansett sig tills vidare böra bibehålla den gamla omskrifningen af det innehållsrika Gudsnamnet Jehovah med HERREN, men så, att detta ord för att utmärka omskrifningen blifvit tryckt med initialer, såsom redan i den äldsta proföfversättningen af 1774—1782 skett. Men ett undantag härifrån har måst göras. Jehovah är ett nomen proprium, ett personnamn i allra högsta mening, och HERREN måste således äfven betraktas såsom ett sådant. Men »Herren» kan icke göra tjenst såsom vokativus (O Herren, hör min bön! O Herren, låt mig icke komma på skam! o. s. v. kan man ju icke säga), och här har således Jehovah trädt i stället; någon gång äfven eljest, tillfälligtvis eller då en särskild tonvigt legat på namnet såsom sådant.
I afseende på stafning m. m. hade öfversättaren önskat att kunna iakttaga större följdriktighet än det under den öfvergångstid, i hvilken vi ännu befinna oss, för honom varit möjligt. Hvad som brister i denna del kan emellertid, sedan större enighet på detta område uppnåtts, lätt afhjelpas.
[ sida ]Det är icke blott orden, utan framför allt ordet, meningen som en öfversättare af den Heliga Skrift har att återgifva. Att förena det ena med det andra så, att båda, med modersmålet, utfå sin fulla rätt, det är konsten; och ännu har ingen bibelöfversättning utkommit, som nått målet i detta afseende. Det kan icke heller den närvarande öfversättningen säga om sig; blott det, att den oaflåtligt haft detta mål för sina ögon. Med hvad framgång, derom får den vittna sjelf på det sätt den kan.
