←  Labyrinten
Blå oktober
av Harald Jacobson

Fadershuset
Sälla tårar  →


[ 68 ]

Faderhuset.

Jag ser det färdigrest på vidan hed —
ty timras skall det en gång, Fadershuset.
Dit finner väg allt hungrande och fruset,
och hvarje husvill äger dit en led.

Allt värnlöst, vrångt, föraktadt och fördömdt,
ur staden smyger dit att fly från skammen.
Dit ila också, likt små rädda lammen,
de barn, som ej i “äkta“ vagga drömt.

Där springa portarna som famnar opp
för minsta slag, som blygsel höres klappa;
och hvarje kval, som dignar på dess trappa,
barmhärtigheten strax till mötes lopp.

Där ingen helgonvakt vid grinden står,
och ingen trashank där får återvända.
Där korar man ej ut bland de elända,
och ej den slagne flera slag man slår.

[ 69 ]

Där bjuds ej Krist af marmor blott och färg...
Som kött och blod Han där i hjälparn vandrar,
hvars maningsord ej fariseiskt klandrar,
men går hvar publikan till själ och märg.

Där får just den, som ingen vill ta mot,
i brodersarmar gråta bort sin smärta
och från sin själ i ånger två all svärta
och åt förpinta lemmar hämta bot.

 *


O, sjönke Fadershuset ned från skyn!
Nej, stige det ur skuldmedvetna jorden!
Och gånge rikeman från frossarborden
att lyfta arme Lazarus ur dyn!

Gör porten hög och hvarje dörr gör bred,
och purpurflaggan höj på Fadershuset!
Och i hvart fönster vinke välkomstljuset,
att nöden drage dit från brottets led!