Blå oktober/Labyrinten

[ 65 ]

Labyrinten.

ag irrat nyss i kvalens labyrint,
där än ej halp en Ariadnefint.
Dess förgård var oas vid näktarns ström,
där mannen drömde-om sin ungdomsdröm.

Jag följde strömmen som i forna dar,
då ännu sorglöshetens kraft fanns kvar.
Men plötsligt föll en port igen om mig,
och nu jag stod på labyrintens stig.

En eld ock plötsligt blef i blodet väckt;
men lågan var med själfva mörkret släckt
och spridde kring sig rusets yra natt
och genom skumma kamrar dref mig matt.

Så irrade jag hän från hvalf till hvalf,
som slöto mörkrets fasa än blott half
och lystes opp i villsamt lika skick
af bägarglans och ögons heta blick.

[ 66 ]

Se'n allt vardt svart och idel ödslighet.
Och, gränslöst kvald, jag nu blott gränser vet,
där alla stigar slingra utan slut,
men ingen för ur labyrinten ut.

Jag löpte löftens väg och läkdoms gång,
förbannelsernas stig jag genomsprång,
och förebråelsernas led jag smög;
men ack, hvarenda om en utgång ljög.

Alltjämt förtviflan så mig inneslöt,
och ingen ljusning genom mörkret bröt.
På knä jag dignar, fast till hopplös bön:
då göra knäppta händer sällsamt rön.

Ett hvalf så lågt, att de ej märkt det förr,
vid deras matta fall slår upp en dörr;
och ljusa minnen strömma då mig mot
och dämpa genast hemska rösters hot.

För hvarje ljusbild, som min själ förnam,
kröp jag på knä i hvalfvet längre fram:
det bilder var från trygga barnadar,
då Himlen än i hjärtat bodde kvar —

[ 67 ]

då än en Far, med Zebaot till namn,
mig slöt alltjämt förlåtande i famn,
och då hvar sabbat jag fann vägen lätt
till vise pilten ifrån Nazareth...

Och se, helt plötsligt mörkret från mig vek,
och fri jag stod från labyrintens svek.
— Du, hulda ljus, som halp från vilsen stig,
nu aldrig, aldrig vill jag lämna dig!