Blå oktober/I Dalby vik

←  Midsommar

Blå oktober av Harald Jacobson I Dalby vik

Torkan  →

I Dalby vik.

t jag glider i min ökstock
genom vassen, som likt skyddsvakt,
likt en trogen hop evnucker
vaktar fagert näckrosharem,
att ej Västan, Nordan, Östan
in till Sunnans tärnor tränga.
Se, likt tusentals paletter
ligga här de stora bladen —
se, så mången smånätt färgkopp
i en Nuphar, en Nymphæa —
och bredvid i Equisetum
har du penslar, om dig lyster.
Hit och dit emellan bladen
kila småkryp öfver ytan.
Där en gädda slår i säfven;
här en mört blåst upp en bubbla,
som en stund i solen skimrar,
sedan i en ring försvinner —

likt så mången kärlekslycka,
som med vigselringen brister.
Svalan susar fram som pilen,
skatan skrattar, anden knarpar,
jägarn vadar ut i vassen.
Pang, nu flög det säkra lodet:
anden dök att dö på djupet.
Nu jag tränger mig igenom
ut till spegelblanka fältet,
just när aftonklockans tonvåg
far med maning öfver nejden.
Mörk och spetsig ståndar stapeln
lik en munk i kapuschongen;
och bredvid på gröna kullen
glänser Dalby hvita tempel
som en flock af himlaväsen
i de sida hvita kläder.

Men hvad är det? Hör en susning,
genomträngande och mäktig,
vassens blad så ängsligt skälfva,
lugna ytan krusas, mörknar,
luften kyler, gällt det hviner,
horisonten hastigt svartnar —
mörka molnet hitåt hastar,
seglar fram som hotfull farkost.

Ha, nu small ett skott från fören:
blixten ned i säfven störtar,
liksom jägaren den sökte,
hämnande den skjutna anden.
Stormen hinner nu min ökstock,
men min ökstock hinner bryggan,
och bakom mig svallar Ekoln,
vild i sina hvita vågor.

---