Blå oktober/Midsommar

[ 31 ]

Midsommar.

f allting i naturen
går hjärtat sist i blom,
och midsommarazuren
ger först dess rikedom —
då rycks det loss från staden
och rot i skogen slår
och blommar på en enda kväll
emellan rosensnår.

Och gatans slafväg glömmes
och hennes fångahus,
och lyckodrömmen drömmes
vid gröna hvalfvens sus.
Då vakna skära minnen
som sippor i din själ,
och årens börda faller bort,
och vingad blir din häl.

[ 32 ]

Och plötsligt för din aning
en förlåt rämnar i sär,
och bakom tingens daning
du ser den makt, som är.
I skogens pelarhallar
ett konungshus du nått,
där solen blott ståthållarn är
på sommarns gröna slott.

Se, allt därinne pryder
oändligt fint behag,
och hvarje väsen lyder
till sist en skönhetslag!
I liljans smärta resning
och knotig ekestam
och surr och drill och sving och språng
du ädel form förnam...

Som refvan lägg dig neder,
som furan håll dig rak —
blott inga råa seder
i rosornas gemak!
Hör råmningen och kraxet
och rop från ullig hjord —
det är dock mer än ljuf musik
mot skrik och svärjarord!

[ 33 ]

Ja, brinn och sjung och skalkas
i glada ungdomståg!
Din gamla själ skall svalkas
af dansens friska våg.
Så undersamt det fläktar
i skog vid denna fest:
det Slottsherrn är, som vandrar kring
och hälsar huldt sin gäst.