Blå oktober/Juldröm
← Julbön |
|
Bethlehem → |
Juldröm.
et klingar på djupet af tidens flod,
det klingar i julekväll.
Det ringer min själ i så drömmande mod.
Hvem månde hon vara, den klockan god,
och hvar hennes stilla kapell?
Allt högre och högre den klangen hörs,
som höjde sig klockan opp.
Och floden nu plötsligt så sällsamt rörs:
en ö genom böljorna uppåt förs,
med tämpel på kullens topp.
Så underligt blir det mig nu i håg,
jag vänder ditåt min färd.
Hvad salighetssyn öfver hvirflande våg!
O en gång, o en gång den ön jag såg!
Den var ju min barndoms värld...
Jag stiger på stranden med bäfvande sinn';
men bort faller ålderns hamn.
Och åter som plit jag ilar dit in,
dit in till en hydda med moder min
och faders bidande famn.
De ta mig i hand och vi vandra i frid
till tindrande tempelhus;
där klingar min klocka så innerligt blid
och ringer in julens ljufliga tid
vid himmelens glindrande ljus.
Snart sväfvar jag åter med grönskande palm
bland änglar i skimrande höjd,
och ilar vid orgelns jublande psalm
till Frälsarebarnet på krubbans halm
att dela herdarnes fröjd...
Se'n hän emot hemmet det brådskande bär
till julbord och granens glans.
Och lillebror ut sig till tomte klär.
Den tomten mig raraste "klapp" beskär
och drar mig i yrande dans.
Så komma små rimmen och vin och klenät
och äpple och russinkvist,
och bugning och tack för det och för det,
och så från det älskade modersknät
i syskonsängen till sist...
O, skönaste slummer på skäraste bädd!
Din vallmo omkring mig töm!
Och drömön förbi smyge vinden rädd!
Och julstjärnan glittre på böljans brädd
och stanne så tidens ström!