←  Vårväntan
Blå oktober
av Harald Jacobson

Vägen från krogen
Vid härden  →


[ 60 ]

Vägen från krogen.

Novemberkväll sig sänkte mörk till kåk och koja ner.
Och slut var dagens släp och slit för fattigmans kvarter.
Blott godtköpsglöd gaf lyktan där likt glas med bränvinsdrägg;
och grändens gång den drucknes var, som far från vägg tilll vägg.

"O, fader! Nu jag tar din hand, som jämt du förr tog min:
din fot är trött, din blick är skum och sorgset är ditt sinn.”
"Mitt barn! Min fot gått vilsen stig, min blick i villa brann;
mitt sinn var fyldt af ondt begär, när du på krog mig fann.”

"Dig fader, stöd på, skuldran min och hör, hur dit jag kom!

[ 61 ]

Jo mor, hon nyss kamraten din, den styggen, talte om:
att han på krogen hvarje kväll mest dricka vill och slås,
och att han aldrig unnar dig gå vägen hem till oss.

Då sprang jag tvärt på gatan ut, fast tår i ögat stod.
Jag ville hjälpa fader min, som var mot mig så god;
jag ville honom draga bort ifrån de ondas garn.
Så fann jag dig, och du stod upp och följde med ditt barn."

"Min pilt! Det är så mörkt i skyn. Ack, det är syndens höst,
som sveper natten kring min själ och stormar i mitt bröst."
"Men, far! Du har så ofta sagt, att Gud i stormen bor.
Och om det stormar i din själ, är Gud ock där, jag tror.”

"O, pilt! Min själ är härjad helt, och ingen dröm är glad,
och all min kraft är trädet lik, som mistat hvarje blad.”
"Men, far! Fast trädet härjadt syns, det ändock kraftigt står;
och kommer vårsol blott igen, det ut i grönska slår."

[ 62 ]

"Mitt barn! Jag nu för gammal är för hopp om vårens sol;
och själen skall stå ödelagd i år liksom i fjol."
"Men, far! Hur gammal jord än var, kom vår dock jämt ur sky!
Och nog du vet, Guds godhet är hvar morgon åter ny."

"O, pilt! Hvart träd dock multnar sist och blommar en gång slut.
Och själen af sin synd föröds, och se'n dess kraft dör ut."
"Ja, far! Ej höstens döda träd kan våren gifva skrud;
men hvad för sol omöjligt är, det möjligt är för — Gud!"

"Mitt barn, mitt barn! Det ljusnar till... Så vill jag hoppas än.
Och bed du ömt för stackars far vår Far i himmelen!
Törhända så från rusets eld, från krogens afgrundsbrand
i kväll jag blef för alltid ryckt af menlös barnahand"...