Blå oktober/Vårväntan
| ← Spild |
|
Vägen från krogen → |
Vårväntan.
.jpg){kind=small}
r rymden mig en stämma når,
som drillar öfver fåran slår:
men jag hör kvalda bröst —
och svek blir lärkans röst.
Och björken sig i grönska klä'r,
och tufvan sina vifvor bär;
men jag ser lumphöljd släkt —
och flärd blir skogens dräkt.
Och sol sig närmar mer och mer
och ur sin famn blott ger och ger;
men jag ser kärlek död —
och lögn blir solens glöd.
Ack, blott till sken blir vårens makt,
när den ger jorden fröjd och prakt,
men lämnar jordens son
i kval och trasors hån!
Barmhärtighetens höga vår,
då hvarje trashank skrudad står
och hvarje suck blir sång —
när kommer du en gång?