Blindskär/Kapitel 4
| ← Kapitel 3 |
|
Kapitel 5 → |
Dagen derpå kom det främmande. Herr Nymark och borgmästar Lagander hade farit ut att segla, men då vädret blifvit lugnt, hade de vikit in hit, fastän de visste att herrskapet Karell redan var i flyttningsbrådskan.
Alma var svag och trött och dessutom nedslagen till sinnet, ty John var allt ännu lika ovanligt allvarsam och uppehöll sig nästan ej alls på hennes sida.
Hon skulle ej haft lust att taga emot främmande; hon tyckte att hon ej skulle orka hålla dem sällskap. Derför var det först hennes afsigt att ej visa sig, utan låta herrarna sköta sig sjelfva.
Men så kom hon att tänka på att John kanske skulle upptaga det illa; han skulle tro, att hon var ond sedan i går och derför drog sig undan. Och dessutom kom hon att tänka på hvad Nymark hade sagt om kärlekens natur hos mannen....
”I kärleken är kvinnan slaf och mannen herre, fastän det borde vara tvärtom ... låta sig beundras också af andra män ... uppegga deras kärlek...”
Hon beslöt gå in. Tog en vackrare klädning på sig och kammade håret ner i pannan, ty hon visste att det klädde henne.
Nymarks blick ljusnade, då hon steg in i salongen, och i båda herrarnas sätt syntes genast denna tysta beundran, som alltid gör intryck på kvinnan.
Alma tog plats i soffan, John satt der bredvid i en länstol och Nymark midt emot i gungstolen. John var allvarsam och fåordig, men utan att bry sig derom underhöll Alma ett lifligt samtal med gästerna.
”Det var trefligt, att ni kom,” sade hon. ”Nu dröjer ni här hela dagen, inte sant?”
”Det beror af er,” sade Nymark.
”Bra. Då far ni inte bort förrän sent i afton.”
Alma märkte, att John betraktade henne en smula förvånad. Men hon låtsade ej derom.
”Och vi skola roa oss riktigt af hjertans grund. Vi skola glömma allt som är ledsamt, alla verldens sorger och bekymmer. Herr Nymark och herr Lagander, tycker ni det är intressant att kasta ring?”
”I ert sällskap är allting intressant,” svarade Nymark.
”Ni skall inte säga artigheter, utan tala nu rena sanningen!”
”Jag försäkrar.”
”Men John kommer säkert inte med?”
Hon kände sig litet skygg och osäker, då hon gjorde denna fråga.
”Bry er inte om mig,” sade John. ”Jag läser gerna tidningarna under tiden.”
”Skola vi börja då?” föreslog Lagander.
”Nej, vi skola dricka kaffe först.”
Hon gick för att bestyra om det.
Nymark tog Ibsens ”Rosmersholm,” som låg på bordet.
”Hvad tycker du om den här?” frågade han Karell.
”En underbar bok! En harmonisk förening af konst, vetenskap och religion.”
”Skada blott, att just ingen förstår den,” sade Nymark leende.
”När ha menniskorna genast förstått en större och högre sanning? Det är snart tvåtusen år sedan kristendomens framträdande; förstå de den riktigt ens ännu?”
”På den frågan kan jag inte svara. Men jag önskade gerna veta hvad Ibsen slutligen vill. Hittills har liberalismen dugit åt honom, nu förkastar han äfven den.”
”Emedan han ser hvart friheten leder, om inte en sinnesförändring försiggår hos menniskorna. Ibsen är just derigenom vår tids mäktigaste ande, att han uppfattar nutidens brister, villfarelser och behof djupare och klarare än någon annan. Och han förkastar i sjelfva verket inte friheten, men han bekämpar sjelfsvåldet och lösaktigheten.”
”Och sedan går han och knådar in sedeläran i konsten. Nej, Gud bevare, det är bättre att hvar sak hålles skildt för sig. Låt konsten vara konst, vetenskapen vetenskap och sedeläran sedelära.”
”Jag är af annan åsigt. Jag tror, att endast den menniska kan blifva helgjuten och sund, som sträfvar att med sig införlifva utvecklingens resultat såväl från det ena, som från det andra och tredje hållet. Och om de kunna få plats i samma själ, så hvarför då inte också i samma verk. Deri ligger skaldekonstens stora betydelse i våra dagar; ty med större eller mindre klarhet syftar den just till detta mål.”
”Utan att lyckas; ty konsten gör inte något förbund, allra minst med religionen.”
”Hvarför inte?”
”Den förlorar då båda sina lifsvilkor, frihet och naturlighet.”
”Misstag. Dogmerna fjättra friheten och naturen, men religionens anda gör det inte. Den blott förädlar och renar, höjer och adlar båda.”
”Och uppreser råmärken.”
”Endast der de behöfvas,” sade John leende. ”Och de äro rätteligen inga råmärken, utan varningstecken mot blindskär och andra farliga ställen.”
”Blindskär –?”
”Om hvad disputerar ni?” frågade Alma, som i detsamma kom in.
”Vi voro högt ofvan molnen, fru Karell. Ni kom i rättan tid för att påminna oss om att det är mycket skönare och härligare här på jorden, än der uppe.”
”Påminner jag er om det?”
”Man känner det i er närhet.”
”Roligt att höra! Och vår borgmästare? Försvann han der uppe bland molnen?”
”Gud bevare! Nej, han är der på verandan. Lagander! Din stuguknut brinner!”
Borgmästaren visade sig i dörren. Han torkade sig med näsduken i pannan.
”Redan? Ja, det är verkligen dugtigt varmt.”
”Kom och svalka er med en kopp hett kaffe.”
Lagander skrattade och följde inbjudningen.
”Först med hett kaffe och sedan med att kasta volang?”
”Precist.”
”Fru Karell,” sade Nymark, ”eftersom vi nyss talade här om litteratur, så skulle jag gerna vilja höra hvad ni tycker om Zola.”
”Ingenting. Jag har inte läst något af honom och känner honom således inte.”
”Inte? Är det möjligt? Skall det förstås så, som om ni inte heller ville känna honom?”
”Det skall jag svara på, när jag fått erfara hurudan han är.”
”Tillåter ni, att jag hemtar åt er några af hans arbeten?”
”Gerna. Men om han är sådan man säger, kan det lätt hända, att jag inte läser många sidor.”
”Ni kan inte låta bli att läsa hans böcker, om de en gång ligga på ert bord. Man måste beundra dem, ty det är natur i dem från början till slut. Och den framställes der i hela sin fullhet, alla dess uppenbarelseformer jemsides med hvarandra, såsom lika berättigade, lika fria, af lika stort värde. Ingenting döljes, ingenting hålles hemligt.”
John smålog.
”Men hvad säger John?” frågade Lagander. ”Kanske han inte låter sin fru läsa Zola?”
”Om han försöker hindra henne att göra det, så är jag säker på att fru Karell läser hvar enda bok, som jag hemtar. Den förbjudna frukten är alltid den mest frestande.”
”Jag ämnar alls inte göra det,” sade John leende.
”Deri gör du klokt ur din egen synpunkt.”
”Nej, jag tvärtom värderar Zola. Men man måste kunna läsa honom, se hos honom äfven litet annat, än det, som du nyss framhöll.”
”Du ämnar väl inte, i Herrans namn, göra honom till en sedlighetens apostel?”
”Ditåt lutar det litet.”
”Kors och bevars! Är nu inte ens Zola fridlyst? Jag råkar rakt i förtviflan. Fru Karell, låt oss gå och kasta volang!”
”Just detsamma tänkte jag föreslå. – Herr Lagander!”
”Jag är färdig!”
”Och John?”
”Jag ser hellre på från verandan och läser tidningarna.”
De gingo då och började leken. Alma var till sin egen förvåning genast med hela sin själ inne i den. När hon kastade ringen upp i luften, eller sträckte sig på tåspetsarne för att taga emot den på käppen, voro hennes rörelser så smältande mjuka och behagliga, att de båda herrarna ovilkorligt följde dem med förtjusta blickar. Den ljusa bomullstygsklädningen satt tätt efter kroppen från midjan ända upp till halsen, och gestaltens yppiga konturer aftecknade sig tydligare än någonsin här ute i fria luften vid kroppens vexlande ställningar. Allt emellanåt, och isynnerhet då hon sprang, syntes hennes små, vackra fötter under de fladdrande fållarna.
”Vid min själ, hon är den mest förtjusande kvinna på jorden,” hviskade Nymark till Lagander.
”Förälska dig bara inte i en annans.”
”Jag enleverar henne från Karell.”
”Nå nå!”
”Det gör jag, hin regera! Och Karell förtjenar det. Han har styfnat i sin säkra ro. Förstår sig inte ens på att njuta af det, som är hans egendom.”
”Hur vet du det?”
”Åh, det syns nog. Lika så likgiltig och öfvermätt, som alla andra äkta män.”
”Men hvad säger fru Karell sjelf? Skulle du verkligen kunna vinna hennes ynnest?”
”Du måste anse mig vara bra dum, då du tviflar derpå.”
”Galenpanna!”
”Hon är alltför vacker och alltför god för att vissna bort i det äktenskapliga lifvets enformighet.”
”Herr Nymark, tag emot!” ropade Alma, som under tiden sökt en ring, hvilken hade flugit långt bort öfver hennes hufvud.
Nymark höjde sin käpp.
John satt hela tiden på verandan, rökte papyrosser och läste tidningarna. Men slutligen lade han bort dem, blåste ut väldiga rökmoln och försjönk i djupa tankar. Blicken vändes gång efter annan till dem der nere, men tankarna tycktes vara på annat håll. Först då leken var slut och Alma samt gästerna åter kommo upp på verandan, slöt också han sig till sällskapet.
”Har ni nu fått det svalt?” sade han leende.
”Ja, det ha vi,” svarade Alma och satte sig varm och trött på en bänk. ”Kom närmare och säg ut,” tillade hon till Maja Lisa, som blinkade och vinkade med fingret i dörrspringan. ”Vi hafva inga hemligheter för herrarna.”
Maja Lisa förde handen till munnen, frustade ut i skratt och blef röd. Hon kom ändå slutligen, med munnen hopsnörpt och utan att se till höger eller venster, rakt fram till Alma och hviskade henne något i örat.
”Middagen är serverad!” sade Alma och steg upp.
Nymark bjöd henne sin arm, och derigenom kommo de äfven nu att sitta bredvid hvarandra vid bordet. Sålunda fick Nymark tillfälle att hela tiden visa Alma en uppmärksam artighet, på samma gång han på närmare håll kunde beundra hennes hys rena skärhet och formernas mjuka rundning. Och han hade stundom svårt att hålla tankarna tillräckligt tillsammans för att deltaga i de öfrigas samtal.
Det var om landtdagsvalen John och Lagander talade. I de flesta städer hade de svensktsinnade segrat, ehuru röstskalan blifvit begränsad. Lagander dundrade mot de svensktsinnade och kallade dem tallriksslickare. Men John sökte lugna honom.
”Det är vårt eget fel,” sade han. ”Vi nationelt sinnade ha inte nog energi och styrka. De svensktsinnade hålla ihop, det är naturligt. Men de skulle inte kunnat segra, om vi varit litet vaksammare.”
”Hvem kan täfla med dem. De ha förmögenheten på sin sida och de inneha alla de högre ämbetena. Nog går det då an att pösa.”
”Men vi ha ändå styrkan, ty vi ha hela folket bakom oss.”
”Folket har ännu inte vaknat upp till att försvara sina rättigheter.”
”Det vaknar hvad det hinner. Rom bygdes inte på en dag.”
”Ja, allt behöfver sin tid. Det der påminner mig, fru Karell, om vårt samtal senast.”
”Kan ni tänka, att också jag ofta har kommit ihåg det, och isynnerhet dessa senaste dagar,” sade Alma leende.
”Verkligt sant?”
Han såg forskande Alma i ögonen och förstod, att de båda syftade på samma sak, nemligen på det de hade talat om kärleken mellan man och kvinna.
”Kanske medger ni redan, att jag hade en smula rätt?”
”Inte ännu.”
”Rom bygdes inte på en dag, och gamla inrotade vanor fås inte bort med ens,” sade Nymark leende.
”Ah,” utropade Lagander, ”jag vet redan om hvad ni talar.”
Alma rodnade lätt. Hon skulle ej på något vilkor velat upprepa samtalet så att hennes man hörde det.
Nymark märkte det och kom henne ridderligt till hjelp.
”Ja, naturligtvis derom, att fru Karell inte på något vilkor vill deltaga i sällskapslifvet utom hemmet.”
Deras ögon möttes åter och blickarna bekräftade ett litet, hemligt förbund.
”Karell, bistå oss,” sade Lagander, ”och säg åt din fru, att hon verkligen måste ändra åsigt i den saken.”
”Lefve friheten!” sade Karell.
”Bra!” utropade Nymark, ”det ordet tar jag fasta på. Från din sida möter det således inte något hinder, bara din fru går in derpå?”
”Naturligtvis inte.”
”Och du upptager inte heller illa, om jag gör hvad jag kan för att få henne att bifalla?”
”Gud bevare!” sade Karell leende. ”Jag ger dig full frihet.”
”Hör ni, fru Karell?”
”Jag hör.”
Alma böjde sig öfver sin tallrik. John bryr sig inte om det, tänkte hon; knappast skulle han lägga det på sinnet, äfven om jag skulle förälska mig i någon annan.
Nymark beundrade hennes fina nackhår, hvilka slingrade sig i lockar ner på det hvita hullet.
”Hvad menar ni, fru Karell? Kommer jag att lyckas?”
”Man kan ju försöka.”
”Ni småler. Det ger mig hopp. Åh, ni har inte hjerta att säga nej.”
”Men hvarför? Jag frågar det ännu en gång. Inte kommer jag ändå att bidraga till någons nöje.”
”Låt andra afgöra den saken,” sade Lagander.
De stego upp från bordet. Nymark och Alma gingo ut på verandan.
”Kommer ni inte att bidraga till någons nöje?” frågade Nymark sakta, lutande sig ner emot Alma, som stödde sig på hans arm. ”Säg hellre, att ni inte har nöje af någon. Ni, som inte bryr er om någon?”
Alma skrattade och tog sitt handarbete. De blefvo ensamma på verandan, ty John och Lagander gingo ned till löfsalen.
”Låt mig hålla härfvan åt er,” bad Nymark, då Alma lindade den kring sin arm för att börja nysta.
Han drog fram en liten tältstol och satte sig framför Alma, så nära, att han nästan rörde vid hennes klädning. Hvarje gång en liten fnurra kom på härfvan, lutade han sig ännu närmare, men äfven hans minsta rörelse visade en aktningsfall och ödmjuk beundran.
”Det här påminner om riddartiden,” sade han, ”då vi män hade för sed att sitta så här vid våra hjertans herskarinnors fötter.”
”Nu herskar kvinnan inte mer öfver era hjertan, och derför har ni lagt af den seden.”
”Inte derför. Det har skett till följd af kvinnans vilja. En sådan här lycka få vi nu mer endast af en slump. Också nu måste jag genast stiga upp, så snart härfvan är slut.”
”Naturligtvis, eftersom jag inte är ert hjertas herskarinna.”
”Hur kan ni veta det?”
”Nå –” Alma rodnade och ämnade först bli allvarsam; men snart smålog hon åter. ”Den der ställningen från riddartiden tyckes föra med sig äfven andra af riddartidens seder.”
”Nemligen?”
”Galanteriet.”
”Galanteriet är den enda form, i hvilken den naturliga känslan kan framträda i våra dagar.”
John och Lagander lågo utsträckta i gräset under träden. Lagander läste en bok, eller rättare, han bläddrade endast i den. John råkade vända sin blick mot verandan. En liten, knapt märkbar rynka bildade sig mellan hans ögonbryn; han drog sig längre bort och vände sig åt annat håll. Myggorna lemnade dem ingen ro. John slog ihjäl några, men tröttnade snart derpå, då alltid nya kommo i deras ställe. För att få ro utbredde han det stora Dagbladet öfver sitt ansigte.
Längre fram mot kvällen, då de främmande hade tagit farväl, kvarblef Alma en stund sittande i båten vid stranden. Hon såg först efter deras långsamt bortseglande slup och viftade med näsduken till svar, då de svängde sina mössor.
Gårdagens missmod hade nästan försvunnit ur hennes sinne i detta ögonblick, eller rättare, hon kom ej ihåg det, ty tankarna rörde sig på annat håll. Det var oklara, sväfvande tankar, hvilka korsade hvarandra i hennes hjerna.
Hon hade lofvat Nymark många saker. Bland annat att han ofta skulle få komma och helsa på dem, så snart de flyttat till staden. ”Någon gång,” hade Nymark sagt, men hon visste mycket väl, att det betydde ”ofta.”
Sedan hade hon ännu så der halft på lek lofvat att hon skulle besöka alla offentliga nöjen, som skulle ega rum under september, antingen det då var soaréer, konserter eller andra dylika tillställningar. Och med anledning häraf beslöt hon att straxt efter sin återkomst till staden låta göra sig några nya toaletter. Hon skulle låta göra dem riktigt fina, efter nyaste modejournal, och äfven välja sådana färger, hvilka passade för hennes hy. Ty hon ville inte på några vilkor förefalla obetydlig eller illa klädd om, hon en gång beslöt sig för att gå i sällskap.
Och hvarför skulle hon inte gå, ung och lefnadsglad som hon ännu var? Hvad båtade det att hon sörjde deröfver, att äktenskapet inte motsvarade hennes förväntningar, att John hade blifvit kall och likgiltig? Kanske hade han blifvit det just derför, att hon med hela sin själ hade hängifvit sig åt honom allena....
Nymark hade kanske rätt, åtminstone till en del...
Alma lät nu hans yttranden, uppförande, utseende, afbrutna suckar och hviskningar passera revy. Hon kände hälft instinktmässigt sin makt, och detta gaf henne en underbar, omedveten säkerhet och belåtenhet. Det var henne dessutom ett nöje att tänka på Nymarks fina anletsdrag, hans vackra gestalt och hans glödande blickar – blickar, sådana John ej mer på länge....
Hennes samvete anklagade henne ett grand, för att hon erinrade sig dem utan en afvärjande eller klandrande tanke. Men hon kväfde snart dess röst. Var det hennes fel, om Nymark älskade henne? Och hvad ondt låg det rätteligen deri? Någon genkärlek hade han ju från allra första början icke ens hoppats på. Inom tillbörliga gränser skulle hans känslor i alla fall komma att hålla sig, ty Alma egde ett mäktigt skydd i sin kärlek till John...
Och ingenting hindrade ju henne att vara vänlig mot Nymark eller att umgås med honom. Han var trefligare och gladare än andra herrar, visserligen litet lättsinnig, men hvad betydde det! Denna egenskap skadade ej i sällskapslifvet...
Han hade dessutom isynnerhet en god sida: han blef förtjust och tacksam öfver det minsta ynnestbevis. Om han kunde vinna aldrig så litet genkärlek, skulle han helt visst känna sig alldeles öfverlycklig. Helt annorlunda än John!...
Mina kom och bad henne in. Helmi grät, och hon kunde inte bringa henne till lugn.
”Jag tänkte, att hon kanske bättre skulle somna bredvid frun,” sade hon.
Alma gick in, knäpte upp de öfra knapparna i sin klädning och lade sig på sängen.
”Skall inte frun kläda af sig med detsamma?” frågade Mina; ”det är ju redan sent.”
”Inte ännu. Bär hit Helmi!”
Helmi slutade genast att gråta, då hon lades vid modrens bröst, i hvilket hon ifrigt grep tag både med munnen och med båda händerna. När hon hade stillat sin hunger, låg hon der helt belåten och sög, såg upp till modren och smålog. Men modren log ej till svar och vände ej ens sin blick till henne.
Helmi släpte för ett ögonblick bröstet, såg ifrigt upp på modren och sade ”gää”, för att väcka hennes uppmärksamhet.
”Somna nu bara,” sade Alma litet otåligt och gaf henne åter bröstet.
Då Helmi fann, att hon ej lyckades tilldraga sig modrens uppmärksamhet, åtnöjde hon sig med att i värmen från modren sakta fortsätta diandets ljufva njutning, och derunder insomnade hon så småningom.
Alma reste sig försigtigt upp, igenknäpte åter klädningen och gick ut på verandan. Der var tyst och skumt. Från Johns rum lyste ljus mellan de nedfälda gardinerna.
Hon satt på samma ställe, der hon hade suttit på dagen, då Nymark höll härfvan åt henne. Hon lutade sig mot ryggstödet, lade händerna i kors i famnen och sträckte ut sina fötter.
Så djupt hade hon sjunkit i drömmar, att hon ej märkt, att ljuset försvann från Johns fönster, och ej hörde något, innan han stod bredvid henne och sade:
”Sitter du här allt ännu?”
Alma ryckte till och kastade en skygg blick på honom.
John smålog. Äfven den sista bittra känslan efter gårdagen försvann fullständigt, om han ens mer hade hyst någon sådan.
Alma var så förtjusande der i sin halfliggande ställning. I aftonskymningen syntes hennes ansigte blekare än vanligt, men på samma gång äfven rörande skönt.
”Kom bort, grynet,” hviskade John och tog hennes hand.
Alma följde honom lydigt in.
Fastän de ingenting sade och ingen uppgörelse kom till stånd, egde emellertid dem emellan en fullständig försoning rum denna kväll.