Samlade dikter/2/Blomster-Glaset

(Omdirigerad från Blomsterglaset)
[ 67 ]

BLOMSTER-GLASET.

Ett förmaksbord, en sommardag
Bar blommor utaf många slag;
Rikt var bouquetten bruten.
Främst Rosen, skön i ungdomsmod,
Och under hennes vingar stod
Linnéa, blyg — och sluten.

Der en Tulpan sig ock befann,
Som Junos Fågel stolt och grann
Och prunkande i drägten;
Hon höjde sig ur blomstrens krets,
Och såg med hvassa bladens spets
Förnämst på syskonslägten.

Hon reste sig på dristig fot,
Och talte, med ett trottsigt hot,
Till skogens blyga tärna:
”Hvad gör Du här, så skygg och stum?
Hvem ser på dig, i dessa rum?
Här är jag ensam stjerna.

Jag växer blott i Konstens land;
Der bröt mig mången Skönhets hand
På trädgårds-promenaden,
Då hon helt sakta, prydd och rak,
Skred fram, ett underverk af smak,
Med sällskap ifrån staden.

Jag snart förnam af deras ord,
Att bland förtjenster på vår jord

[ 68 ]

Bör min förtjena thronen:
Som de, jag präktig är; se på!
Och mycket mindre stel ändå,
Fast stark i goda tonen.

Du, lilla kräk! ej något lär,
I skogen, der du bofast är
Bland fallna barr och svampar;
Der står du, anspråkslös och rädd,
Och vandrarns fot i mossans bädd
Din lilla hjessa trampar.” —

Linnéa endast blygsamt bad:
”Ack, skona mina späda blad;
Jag nog ditt värde känner!
Du fångar, djerf, hvarenda blick
Med glansen af ditt stolta skick;
Men inga sanna vänner.

Du trifs ej fri kring dal och äng;
Blott på en ritad blomstersäng
Är konstens vård dig trogen.
Du på parterren fått din plats;
Men min — är frihetens palats;
Den svala, tysta skogen!

På kala stengeln lyft mot skyn
Den granna, fina purpurhyn,
Som ingen vällukt andas!
Jag lutad står mot Modrens barm;
Men själen, alltid barnsligt varm,
Med himlens vindar blandas

[ 69 ]

Jag växer blott i klippans ljung:
Dock såg mig der Naturens kung,
Dess Siare i Norden;
Den tid, då från dess berg han kom,
Och fann, och gaf sin lag derom,
Hvad Flora skänkt åt jorden.

Och mången vän utaf mitt land
Mig söker, genom snår och sand,
Och glad min anblick njuter;
Och mångengång en älskad röst
Mig kallar, och ett själfullt bröst
Mig till sitt hjerta sluter.

Ej minnets namn mitt högmod gör;
Dock säll jag på min klippa dör,
Att jag hans kärlek ägde!
Den blomman aldrig handen bröt,
Den skatt ej jorden inneslöt,
Som kärlek öfvervägde.