Boken om vårt land/Kapitel 130

Kapitel 130. Om Åbo domkyrka.

Först hade Finlands biskopar bott i Nousis och sedan i Räntämäki, som nu kallas Marie socken. Dåfunnos blott små och oansenliga kyrkor av trä, men efter hand begynte man bygga kyrkor av sten. Under biskop Magnus Tavasts tid byggdes många av dessa gamla stenkyrkor, som ännu kvarstå med sina branta tak och små, välvda fönster. Den, som bidrog till en kyrkas byggnad, fick en viss tids avlat eller förlåtelse för sina synder. Den, som släpade en större sten till kyrkmuren, fick större avlat än den, som bar en mindre sten. Därför ser man så stora stenar i gamla kyrkmurar, att det är förunderligt, huru de kunnat upplyftas av människohänder. Och detta har mångenstädes givit anledning till den sägen, att de gamla kyrkorna blivit byggda av jättar.

Av alla kyrkor i Finland var Åbo domkyrka den största och den förnämsta. Den invigdes år 1300, brann flere gånger, plundrades flere gånger av fiender, men återställdes och pryddes alltid ånyo. Den kvarstår än i dag som ett vördnadsvärt minne ifrån förgångna tider, och under dess golv äro många biskopar och förnäma släkter begravna.

Åt öster, mitt framför stora ingången, voro högkoret och högaltaret. Där förvarades den helige Henriks ben i ett silverskrin. Där voro dyrbara altar kärl, förgyllda bilder av Frälsaren och Jungfru Maria, av Sankt Henrik

och andra helgon. Där brunno tjocka vaxljus i silver-stakar, och biskopen själv eller hans domprost läste mässan. Vid kyrkans båda långsidor voro icke mindre än 16 sidoavdelningar eller kapell, alla med sitt särskilda altare, sin biktstol och sin präst. Stundom på högtidsdagarna biktades och mässades det på en gång vid högaltaret och i alla sidokapellen. En högtidlig skymning rådde i den stora kyrkan med dess små, målade fönsterrutor. Ljusen brunno, rökelser uppfyllde luften, korgossarna sjöngo, orgeln spelade, prästerna läste sina latinska mässor och stänkte vigvatten på det knäböjande folket. Inga bänkar funnos; alla skulle stå eller böja knä. De andäktiga gjorde korstecknet, mumlade latinska böner och framsköto för varje bön en kula av trä eller ben, som de buro på ett band vid sidan. .Detta var radbandet, vars kulor nyttjades till att räkna bönerna. Man trodde att Gud eller helgonen skulle bättre höra de många bönerna, fastän den bedjande icke förstod dem själv. Och prästerna brukade föreskriva, att så och så många pater noster (fader vår) skulle läsas var dag.

På stora högtidsdagar, såsom påskdagen och Hen-riksmässan, utställdes helgonens kvarlevor (reliker) till beskådande och buros i procession kring gatorna. Då uthängdes guldstickade fanor, granna skrudar och mycken ståt, som folket beundrade. Där processionen gick förbi, föllo alla åskådare på knä och gjorde korstecknet. Sedan utdelades avlat, och slutligen var det marknad, där många långväga resande, som sällan kommo till kyrkan, begagnade tillfället att köpa och sälja.

Det okunniga folket förstod icke mycket av sin kristendom. Där var ingen skriftskola, ing£ läsförhör som i våra dagar; endast prästerna kunde läsa och skriva. Det var då nog, att en god kristen kunde fader vår och trons artiklar utantill, biktade och fastade på bestämda tider samt icke åt kött på fredagen. Stundom predikades i kyrkorna, men oftare förelästes berättelser om helgonens levnad och död. Vid domkyrkan fanns en skola; där undervisades de, som ville bliva präster eller klockare; men de, som ville vinna en högre lärdom, reste utrikes. Så förblev folket okunnigt; blott några få fingo en bättre lärdom. Katolska kyrkan har dock infört den första skolan, de första veténskaperna, den första Hiål ar konsten, bildhug-garkonsten, byggnadskonsten och kyrkomusiken i Finland. Genom dess försorg inrättades lasarett för sjuka, utdelades allmosor och bespisades många fattiga. Genom prästernas omsorg byggdes de första vägarna, de första broarna, och flere nyttiga förbättringar infördes i landet. Så har katolska kyrkan med sina många brister ändock verkat mycket gott på sin tid.