Boken om vårt land/Kapitel 138

Kapitel 138. Om Luthers reformation.

Jag skall giva själarna fria, de själar, som I fångat

Hesek. 13: 20.

Där icke Guds ord upplyser människorna, där råda mörker och mänsklig villfarelse. Katolska kyrkan tillät icke folket att läsa bibeln. Påven och hans tjänare traktade efter världslig makt, klädde sig i purpur och levde kräsligen. Klostren hade mångenstädes blivit tillhåll för lättja och laster; folken voro försjunkna i grov vidskepelse och tillbådo helgonen mer än Gud. Syndernas förlåtelse kunde utan ånger och bättring köpas för penningar, och de arma, bedragna människorna trodde sig bliva saliga, när de läto ett silvermynt klinga i avlatskrämarens kista.

I detta stora mörker hade Gud redan länge upplyst några fromma kristna, vilka frimodigt trätt fram att förkunna sanningen. De hade lidit mycken förföljelse för Guds ord. Somliga hade blivit brända på bål eller lagda på pinbänk; andra hade blivit bannlysta, drivna i landsflykt eller mist all sin egendom. Ändock kunde icke sanningen undertryckas, ty väl var påvens makt stor, men Guds makt var större. I biskop Arvid Kurks tid framträdde i Tyskland en from, kraftfull och lärd munk vid namn Martin Luther. Honom kallade Gud till sitt stora verk för sanningens kunskap. Doktor Luther läste bibeln under beständig bön i sin ensliga klosterkammare och begynte förstå, att Guds ord var förfalskat av människor. Han reste till påven i Rom för att bedja honom, som ju kallades kristenhetens fader, återställa den sanna kristna tron. Påven föraktade denna uppmaning och förbjöd Luther att tala till folket. Men ju mer Luther förbjöds, desto frimodigare förkunnade han det rena Guds ord, sådant han funnit det uti bibeln.

Slutligen uppsade han påven all lydnad, brände hans brev och översatte bibeln från hebreiska, grekiska och latin till tyska språket. Kort förut hade boktryckerikonsten enligt Guds skickelse blivit uppfunnen, och nu kunde bibeln hastigt spridas till allt folk.

En stor andlig väckelse uppstod i världen. Guds heliga ord rann åter upp som en skinande sol i världens mörka natt och upplyste alla folk. Många tusende hörde med glad förundran det nya ordet om Guds nåd i Kristus, som giver oss saligheten för intet, allenast vi tro. Desto mer rasade Guds ords fiender, som ville hålla världen i mörker. Doktor Luther och hans anhängare blevo bittert förföljda, smädade, bannlysta. Han ställdes inför kejsare, furstar och biskopar, men tog intet ord tillbaka och svarade dem: »Här står jag och kan icke annorlunda; Gud hjälpe mig; amen.» En så frimodig strid för sanningen måste ju slutligen vinna seger. Gud kallade nu även flere furstar till sanningens kunskap, och den nya evangeliska läran utbredde sig alltmera. Denna stora kyrkoförbättring kallas reformationen.

Gustav Vasa var en av de första som införde reformationen i sitt rike. Snart kom det rena Guds ord med Luthers lärjungar även till Finland. En ung finsk magister vid namn Peder Särkilaks hade studerat i Luthers stad Wittenberg och begynte predika hans lära i Åbo domkyrka. Tiderna voro gynnsamma; biskopen var död, hans präster rådvilla, krig var i landet och ingen hade tid att hindra den nya lärans utbredande.

I andra länder segrade reformationen först efter svåra strider och många uppror. I vårt land kom den nya sanningen tyst och fruktbärande som ett vårregn. Ingen hand höjde sig däremot. Och dock håller intet folk så envist fast vid gamla vanor och gammal tro som det finska folket. Huru vilja vi då förklara den nya lärans tysta, saktmodiga seger? Först genom Guds ords och Guds Andes kraft, vilken böjer människors hjärtan som vattubäckar. Men därnäst skola vi minnas, att nästan all gudstjänst hittills skett på latin. Nu begynte Luthers lärjungar att mässa, predika och lära på folkets modersmål, finska och svenska. Därav blevo många innerligt rörda. Nu hörde de Gud tala till dem på deras eget språk; nu visste de, att han förstod deras böner. De hade kommit närmare sin himmelske Fader, som dittills synts dem vara så långt borta, och det var, som hade han stigit ned till dem från himmelen och själv talat till dem. En obeskrivlig glädje uppfyllde dem, en stark, en levande tro väcktes hos dem, och de prisade Gud.