←  Kapitel 35
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

Kapitel 36. Om Finlands klimat.
Kapitel 37  →


Sydlänningar hava sagt, att Finland i nio månader har vinter och i tre månader ingen sommar. Stundom inträffa sådana kalla år, när detta skämt har sin riktighet. Andra år äro blida, och man kan räkna, att Finland under vanliga år har fem månaders vinter.

En stor olikhet råder dock mellan landets sydliga och nordliga delar likasom också mellan kusttrakterna och inlandet. Sålunda varar vintern i kusttrakterna mellan Kaskö och Helsingfors omkring fyra månader, men den är i trakterna öster och norr om Kaj ana sex, och i Enontekis och Sodankylä lappmarker omkring sju månader lång.

I december har landet söder om Uleå älv ofta en ostadig förvinter. I januari täckes marken överallt med snö, och de stora havsvikarna beläggas med is allt längre utåt. I februari är en stadig högvinter. Då är luften stundom så kall, att kvicksilvret fryser; och i slutet av denna månad får havsisen sin största utsträckning. De starka isbrytare, som hjälpa ångbåtarna ut ur hamnarna, hava då ett styvt arbete, ty månget år är hela norra delen av Östersjön täckt med is. Men i början av mars är vintern i fullt återtåg österut och norrut längs havsvikarna. I slutet av mars börjar snön smälta, i april är väderleken ombytlig, än snöar det, än faller regn, men marken blir bar, trädens knoppar svälla, och gräset spirar upp.

Nu börjar våren. Landet sydväst om en linje, dragen från Uleåborg till Ladoga, är snöfritt i början av maj, men först i slutet av maj smälta drivorna i Enare. Ett par veckor efter det snön smultit, avkasta älvar och sjöar sitt istäcke. Emellertid äro sådana år ej sällsynta, då våren är försenad en månad eller mera. I början av juni äro ängarna gröna och lövträden kläda sig i fager, ljus bladskrud. Men nästan varje år följer på islossningen och lövsprickningen en kallare väderlek, det s. k. köldåterfallet i maj, som dock hos oss inträffar lika ofta i juni och varar en eller två veckor.

Midsommartiden står solen högst på himmelen, och nätterna äro ljusast. Då är sommarens rätta början, ty den högsta värmen kommer först i juli, sedan havsvattnet hunnit uppvärmas. Mitt på dagen stiger luftens värme ända till 25 och 30 grader i skuggan. Då skyndar sig allt att leva, växa och mogna i det långa, nästan beständiga dagsljuset.

Augusti månad börjar lika varm, men avkyles småningom genom nätternas tilltagande längd och är vanligen ostadig. Då regnar det mest, och åskan låter ofta höra sig. När det blåser nordlig vind, som lugnar mot kvällen,

sjunker luftens värme hastigt, och frost inträffar om morgonen, oftast kort före soluppgången. September är ännu grön och stundom varm, men då begynner hösten med de mörka nätterna, regnen och stormarna. Luften blir svalare, nattfrosterna tätare, och löven gulna. I oktober står lövskogen i brokig färgprakt, i november domnar växtriket i vinterdvala, och i en stor del av landet tillfryser marken och betäckes med snö, under det vattendragen isbeläggas.

Emedan Finland har en stor utsträckning i norr och söder, är klimatet mycket olika i landets olika delar. Räknar man ett medeltal av alla årstiders värme och köld, finner man, att årets medelvärme i Enontekis lappmark är lägst eller 2 grader under fryspunkten, i trakterna mellan Limingo, Iisalmi och Pielisjärvi 2 grader över fryspunkten, i Åbo och Hangö 5 grader och på Bogskär i Östersjön nästan 6 grader över fryspunkten.[1] Årets kallaste månad i Finland norr om Uleåborg är januari, i det övriga Finland är februari kallast. Då är luftens medelvärme i Uleåborg och Idensalmi 10 grader, i Vasa, Ikalis och Helsingfors 7 grader, samt på Bogskär 21/2 grader under fryspunkten. Årets varmaste månad är juli, vars medelvärme i sydöstra Finland är omkring 17 grader, i trakterna mellan Uleåborg och Kaj ana 15 grader, i mellersta Lappmarken 12 grader Kuststräckan mellan Vasa och Uleåborg har endast omkring 14 graders luftvärme, vilket kommer därav, att isen ligger så länge i Bottniska viken norr om Kvarken, och att havet upptar stora mängder kallt smältvatten från de stora nordfinska och norrländska älvarna.

Landets stora utsträckning i norr och söder är även orsaken till den stora skillnaden mellan dagens och nattens längd på olika orter. Den längsta dagen om sommaren och den längsta natten om vintern räkna i södra Finland 18 1/2 timmar (mellan solens uppgång och nedgång), men i Uleåborg 22 timmar. I Enontekis går midsommarsolen under en hel månad aldrig ned, och vid jultiden går solen under en hel månad aldrig upp. Men emedan skymningen är längre morgon och afton, ju högre man kommer mot norr, ha alla nordliga länder mera ljus än mörker

I norra Finland kan man läsa såsom vid dagsljus hela natten i tre månaders tid. Och vinternatten upplyses av starka norrsken, varmed Gud velat trösta dessa fattiga nordanbygder i deras långa strid mot mörker och köld.

Nederbördsmängden är olika under olika år och varierar jämväl i de särskilda delarna av landet. Genom mätningar har man funnit, att nederbördsmängden är mindre vid havsvikarna än på fasta landet, och vidare, att nederbörden avtar från söder mot norr och är minst i Enontekis Sodankylä och Enare lappmarker.[2] Därefter tilltar den åter, ju närmare man kommer den norska Ishavskusten.

Beräknar man ett medeltal[3], finner man, att i Helsingfors 54 dagar av året äro klara, 156 halvklara och 155 mulna. De flesta klara dagar förekomma i april, maj och juni, de flesta mulna i november, december och januari. — Regn eller snö faller 15 dagar i januari, 11 dagar i februari, 11 i mars, 9 i april, och 9 i maj, 10 i juni, 12 i juli och augusti; 13 dagar i september, 14 i oktober samt 13 dagar i november och 13 dagar i december.

Nedersbördsmängden beror mycket av vindarna. I södra och västra Finland äro sydvästliga vindar förhärskande; i landets ostligaste delar ävensom i Lappland är syd vinden förhärskande. Jämte dessa äro nordväst- och nordanvindar vanliga, i synnerhet om sommaren.

Havet inverkar också på klimatet. Om våren, så länge havsisarna avkyla vattnet, är luften i kustlandet kallare och fuktigare än i de inre landsdelarna. Tvärtom förhåller det sig om hösten, då det varmare havsvattnet meddelar luften i kusttrakterna en del av sin värme. Av samma orsak skydda djupa sjöar och rinnande vatten det närmaste landet mot frost, men sumpiga trakter äro frost-ömma.

Hårt och kallt är detta land i den höga norden. Naturen är här en sträng moder, som icke bortklemar sina barn-med veklighet och överflöd. Hon fordrar av dem ett ihärdigt arbete, mycket tålamod, mycken försakelse. Vilja de icke arbeta och tåla, måste de svälta och dö. Men som ersättning få de en härdad och frisk kropp, ett modigt och ihärdigt sinnelag. Så har Gud också givit detta land ett mildare luftstreck än de flesta andra länder, som äro belägna lika högt i norden. Ingenstädes utom i Norge och Sverge finnas skogar, åkerbruk och ordnade samhällen så nära nordpolen som i Finland. Detta kommer till en del av Östersjön och insjöarna, men förnämligast därav, att norra delen av Atlantiska oceanen genomlöpes av en varm havsström, Golfströmmen, som medelbart ger upphov åt de i Finland förhärskande sydliga och sydvästliga vindarna, vilka föra med sig en varmare luft från södern.

  1. Dessa tal stöda sig på iakttagelser under åren 1880 —1895
  2. I Åbo och Tavastehus län är nederbördsmängden 600 mm, i Jyväskylä och Kuopio ej fullt 500 mm; vid Uleå älv 300—400 mm; i Enontekis omkring 350 mm.
  3. Efter iakttagelserna under åren 1885—1899.