Boken om vårt land/Kapitel 7

Kapitel 7. Land och folk.

Nu förstår jag det.

Detta land är mitt fädernesland. Antingen jag på finskt språk kallar det Suomi (Suomenmaa), eller jag på svenskt språk kallar det Finland, är det dock alltid samma land. Alla dess söner och döttrar bilda ett folk, vad språk de än tala. Gud har i många hundrade år förenat dem i samma hembygd, under samma lagar och överhet. Vad gott eller ont, som har vederfarits den ena, det har ock vederfarits den andra. De hava vuxit, levat och dött vid varandras sida, i samma höga nord, under samma himmel, i samma stränga arbete för livets bärgning. De hava samma kristna tro, samma undervisning, samma rättigheter, samma skyldigheter, samma fördel, samma skada, samma frihet, samma kärlek och samma hopp. Så äro de landsmän, bröder och systrar för alla tider. De hava icke två, utan ett fädernesland. Icke heller äro de två folk, utan ett folk. Gud give oss alla ett endräktigt hjärta! Vad Gud har sammanfogat, det skall människan icke åtskilja.

I några främmande länder är mycken tvedräkt. Folk av olika härkomst och språk bo bredvid varandra, men kunna icke förlikas. De tvista om sina språk och förmåner: det ena vill undertrycka det andra. Stundom utgjutes blod; alltid uppkommer mycken ofärd. Om alla hölle tillsamman, vore de starka, men oenighet gör dem svaga. Då kommer ett främmande folk och underkuvar dem. De som kunnat vara fria och lyckliga, mista då allt, emedan de icke kunnat sämjas om det, som de hade.

I andra främmande länder hava folken bättre förstått sin egen välfärd. De hava från början varit olika till härkomst, seder, språk och legat i strid med varandra. Men under tidernas lopp hava de lärt sig att akta och älska varandra, att dela sitt goda och unna varandra jämlika förmåner. Då hava de vuxit sig starka tillsamman och blivit ett folk, en nation, som ingen främling har vågat förfördela. Alla stora och mäktiga nationer hava på detta sätt uppvuxit av flere folk, som från början varit främmande för varandra. Det gemensamma fäderneslandet och långa tiders gemensamma öden hava gjort dem till ett. Det finns icke något folk av så oblandad härkomst, att det icke haft främlingar bland sina förfäder; icke heller med så oblandat språk att det icke lånat ord av andra.

Guds visa vilja är, att folken beständigt skola lära någonting av varandra. Och alla folk äro arbetare i människosläktets stora samfund, som delar sig i många grenar. Det är liksom en väldig gammal björk: lövet är du och ditt lilla hem, grenen är ditt folk, stammen är mänskligheten.