Boken om vårt land/Kapitel 89
| ← Kapitel 88. Om Finlands svenska befolkningen |
|
Kapitel 90. Skärdgårsbor i sydvästra Finland → |
För sju eller åttahundra år sedan talade Svenskar, Norrmän och Danskar samma språk. Det kallades då Norränatungan och var nära beslägtadt med de språk, som talas af Tyskar, Holländare och Engelsmän. Sedermera, när de tre folken länge lefvat åtskilda eller varit i krig med hvarandra, begynte danska språket få ett mjukare, vekare ljud, emedan det hade tyskan så nära. Och då Danmark länge beherrskade Norige, blefvo danska och norska i det närmaste samma språk, dock att norskan är hårdare. Men från dessa två skilde sig svenska språket, hvilket behöll sin gamla nordiska hårdhet, ehuru det med tiden blef mindre sträft och mera välljudande, än det var i Norräna tungan.
För mer än trehundra år sedan öfversattes bibeln till svenska. Då var detta språk ännu mycket hårdt och skrefs med en underlig, ojemn stafning. Men efterhand begynte store skalder och vetenskapsmän att skrifva svenska böcker, och då utbildades språket. Många gamla ord blefvo glömda, många nya ord inkommo från franskan, tyskan och danskan. Herrefolket begynte att tala ett finare språk, än bönderne. Då begynte också talspråket skilja sig från skriftspråket, så att icke alla ord talas så, som de skrifvas. Men när några nu begynt ändra ordens länge brukliga skrifsätt och detta icke kan göras fullkomligt, är det bättre att behålla det förra skrifsättet med dess brister, än att införa nya brister uti de gamlas ställe.
Svenska språket är icke så mjukt, böjligt och fint skiftande, som t. ex. det finska; men det är manligt och kraftfullt, det klingar som stål mot berg. Emedan det sjungits af store skalder, har det blifvit så stolt och glänsande, som få andra språk. Men när finske skalder diktat på svenska, har deras språk blifvit enklare och innerligare, likasom en återspegling af vårt lands folk och natur. Här i Finland uttalas svenskan mera klanglös, än i Sverige, och vi tycka, att Svenskarne hafva ett sjungande uttal. Detta kommer sig deraf, att vårt finska öra har vant sig vid ett annat tonfall. Vi begå många fel, när vi tala svenska; vi inblanda dervid finska ord och uttryckssätt, dem vi ej sjelfva märka. Då skratta Svenskarne åt oss. Men när någon rådbråkar det finska språket – hvilket sker både värre och oftare – då skrattar ej Finnen, han endast rättar felet. Hvarje folk gör väl i att älska sitt språk och bevara det rent.
Svenskarne tala sitt språk i flera olika munarter. Här i Finland talar också den svenska befolkningen mångenstädes ett så föråldradt språk, att det blott med svårighet kan begripas af andra. Sådant kommer deraf, att våra svenske landsmän lefvat så länge skilde från Sverige och behållit sitt fordna talspråk, medan detta i Sverige och svenska böcker blifvit med tiden förändradt.