←  Kapitel 150
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

151. Slaget vid Breitenfeld.
Kapitel 152  →


Strid för sanningen intill döden,
så skall Herren Gud strida för dig.
Syr. 4: 28.

I september månad år 1631 hördes ett stort nödrop i det luterska furstendömet Sachsen i Tyskland, Städer och byar uppgingo i lågor, ty kejsarens fältherre, den gamla, fruktansvärda Tilly, härjade landet. Konung Gustav Adolf ryckte då fram för att undsätta Sachsen, och den 7 september, gamla tideräkningen, möttes de båda härarna på en stor slätt norr om staden Leipzig, icke långt från byn Breitenfeld.

Båda härarna voro ungefär 33,000 man starka. I kejsarens här tjänade 20 olika folkslag; härdade, tappra, rovlystna krigare, stolta av sina segrar och vissa om att förjaga de djärva nordborna tillbaka till deras snöland. I konungens här stridde svenskar, finnar, skottar, 11,000 sachsare och andra tyska trupper.

Nu var det brukligt att uppställa en krigshär i två flyglar eller sidoavdelningar, en på vardera sidan om centern (mitten), och vanligen var det högra flygeln, som avgjorde segern. Därför ställdes alltid de tappraste där, och nu stodo ytterst på högra flygeln 700 finska ryttare under Torsten Stålhandske. Mellan dem hade konungen uppställt skarpskyttar av fotfolket. Finnarna redo på små oansenliga hästar, som tyskarna föraktligt kallade trosshästar; men dessa hästar voro mycket uthålliga och tröttnade icke så snart som de tyska. Bland svenska fotfolket stridde 380 karelare.

När hären var uppställd, red konungen framför lederna, avtog hatten, sänkte värjspetsen emot jorden och bad med hög röst: »Allsmäktige Gud, som bär i din hand seger och nederlag, vänd ditt huldrika ansikte till oss, dina tjänare! Från fjärran länder och fridsamma boningar hava vi kommit hit att strida för frihet, för sanning, för ditt evangelium. Giv oss seger för ditt heliga namns skull! Amen.»

Nu sändes efter gammalt bruk en trumpetare att utmana fienden. Tilly svarade: »Jag har aldrig undvikit striden, och konungen vet, var han skall finna mig.» — Vid middagstiden begynte kanonerna dundra. Det stora fältet insveptes i rök. Då var där bland de kejserliga en oförlikneligt tapper hjälte vid namn Pappenheim. Han ställde sig i spetsen för 3,000 ryttare, allesamman klädda i järn från huvud till fot och ridande stora, starka hästar. Med denna övermakt kastade han sig som ett stormväder över finnarna. Dessa mottogo honom med sina pikar och med skarpskyttarnas mördande eld; de järnklädda studsade och vände om. Pappenheim samlade dem åter och förnyade anfallet från sidan. Strax lät konungen lederna svänga åt höger, så att de åter stodo med bröstet mot fienden. Där blev den hårdaste strid, man mot man, men ingen vek från sin plats, och det svenska rytteriet kom finnarna till hjälp. Sju gånger stormade Pappenheim, sju gånger blev han tillbakaslagen. För varje gång betäcktes fältet av hans stupade leder, och slutligen skingrades hans folk i en hejdlös flykt.

Under tiden hade Tilly först anfallit centern av svenska hären och därefter sachsarna. Dessa voro uppställda skilt för sig, de kunde icke uthärda det våldsamma anfallet, deras leder brusto sönder, de flydde med sin furste.

och Tilly skickade segerbudskap till kejsaren. Nu kastade han sig med sitt segervana fotfolk emot den vänstra svenska flygeln, och denna hade varit förlorad, om den icke varit så tapper, så väl övad och anförd av en så skicklig fältherre, som finnen Gustav Horn. Han och hans folk försvarade sig med hjältemod, till dess att konungen skickade honom hjälp. Och så kämpade två de bästa och krigsvanaste härar i Europa länge med stort raseri mot varandra utan att vika. Då varseblev konungen, att Tillys kanoner på höjden lämnats utan tillräckligt beskydd. Strax lät han en avdelning av högra flygeln anfalla höjden, och åter voro de finska ryttarna främst.

Tillys kanoner togos och vändes emot hans eget folk. Oväntat och fruktansvärt härjade kulorna de kejserligas täta leder. De kunde icke länge uthärda, de stupade eller förskingrades i en vild flykt och drogo med sig den gamla Tilly, som grät av förtvivlan. Endast fyra av hans tappraste regementen stodo trotsigt kvar vid skogsbrynet och försvarade sig ända till mörkrets inbrott.

Den segrande, men uttröttade svenska hären uppställdes under kvällens mörker åter i slagordning; man var ännu icke säker om segern. Först när morgonsolen uppgick över det blodiga slagfältet, fann man Tillys dittills aldrig besegrade här, som i så många år varit Tysklands förskräckelse, slagen och nästan tillintetgjord. Nio tusen sårade och döda betäckte fältet. Bland dem voro

2,000 sachsare samt 700 svenskar, finnar och skottar, resten kejserliga. Konungen red framför de krutsvärtade lederna och tackade alla, men hans hjärta ödmjukade sig inför härarnas Gud och prisade honom för segern.

Aldrig skall Breitenfelds namn förgätas av efterkommande släkten. Där vanns en härlig seger för Guds evangelium, för människors samveten och för folkens frihet. Det finska folket räknar det i alla tider som en ära att där hava stritt sin rättfärdiga strid.