Boken om vårt land/Kapitel 152

152. Finnarna vid Würzburg.

Konung Gustav Adolf tågade med sin segrande här mot kejsarens bundsförvanter i sydvästra Tyskland och intog staden Würzburg vid floden Main. Högt på ett berg vid andra flodstranden låg ett starkt fäste, som behärskade staden, och halva bron ditöver var sprängd. Då skickade konungen överste Axel Lilje med 550 österbottningar under ett mördande kulregn i båtar över floden. De kommo över och lyckades uppkasta en vall till sitt skydd. Därefter kastades plankor över de sprängda brovalven. Skottarna sprungo över och hjälpte finnarna. Nu återstod att intaga slottet på bergsbranten. Det hade en modig besättning och ett starkt utanverk i form av en halvmåne utanför den i berget inhuggna porten. Konungen lät storma halvmånen, men fåfängt; 300 man stupade, stormen blev avslagen. Ändock måste man våga det yttersta, ty åter nalkades Tilly med en ny här att undsätta slottet.

Tidigt den 7 oktober 1631, medan det ännu var mörkt, sände konungen österbottningarna och skottarna att än en gång storma utanverket. Sällan såg man en tapprare bragd. Dessa djärva krigare klängde i mörkret uppför den branta klippväggen, genomvadade vallgraven och klättrade uppför en hög mur, hela tiden utan allt skydd emot fiendens häftiga eld. Mörkret gynnade dem, många föllo, men de övriga kommo upp och intogo utanverket.

Dagen därpå skulle slottet stormas, och åter utvaldes finnarna att gå främst. Men de belägrade ville göra ett utfall, och då trängde svenska hären in genom porten. Slottet blev taget efter en hård strid på själva borggården, och stora skatter blevo de segrandes byte. — Voro där strid och mödor, så levde soldaten däremellan gott i det rika landet. Härom skrev på den tiden en svensk ämbetsman: »Våra finnepojkar, som nu vänja sig i vinlandet där uppe, lära ej så snart komma till Savolaks igen. I de livländska krigen måste de ofta hålla till godo med vatten och möglat, grovt bröd till ölsoppa; nu gör finnen kallskål i stormhatten med vin och semla.»