Brage (Sommelius)
| ← Råd af en lefnadsmätt |
|
Saknaden → |
Brage.
Högt ibland fjällen, der storsjön med dimmor
Höljer sitt mulnade, skumkrönta hufvud,
Satt Brage, den gamle, med harpan i hand.
Snömassan höljde på syltoppen spetsen,
Mossan låg grånad kring roten af björken,
Som reste sig dvärglik på isbelagd strand.
Opp öfver klippan flög kungsörnen modig,
Klyfvande luften med senstarka vingar,
Som drakskeppet klyfver en fräsande våg.
Nordost det blåste, det hven så i rymden;
Ungtallen bugade grönskande toppen
För stormgudens vilda, allshärjande tåg.
Flammande norrskenet brann öfver skogen,
Rimfrosten glänste på hvitklädda marken
Likt glindrande smycken på svepningens skrud.
Vargarna tego och björnarna slumrat,
Jorden sof stilla — och snösparfvens qvitter
Ej störde dess dvala med klagande ljud.
Endast på afstånd susade forsen;
Från stalpet den vräkte sin immande bölja,
Som rakt genom klippor sin väg gick framåt.
Vintern ej fängslar dess brusande krafter;
Hjelten ej stakar, men bryter ut banan
Och går ej som bäcken en slingrande stråt.
Brage upplyfte sitt götiska hufvud,
Sitt höga, sitt stolta och ärliga anlet,
Med skönhetens prägel i urgamla drag
(Icke den skönhet, som verlden mest älskar:
Det trånande ögat och bleknade kinden
Och oskuldens ljufva, men veka behag).
Det djupa, det kraftiga, fornnordiskt ädla
Var uttryckt på pannan, som molnfri sig hvälfde,
Som himmeln sig hvälfver den stormfria natt.
Ur mörkblåa ögat, så klart som en spegel,
Lyste den djerfva, den mägtiga flamma,
Som Allfader sjelf uti låga har satt.
Kinden af lidelsen ej bar en fåra,
Fast ingen enda af ungdomens rosor
Mer stod i blomma på nitti års snö;
Skägget betäckte det hårväxta bröstet,
Svanhvita lockar kring skullrorna flöto,
Som skummet sig krusar på stormdrifven sjö.
Han satt der så hög, den uråldrige barden,
En lefvande saga från Vidfadmes tider,
Stödd mot en bautasten, grånad som han.
Med forskande blickar han såg utåt rymden,
Än ned i storsjön, i djupet af vågen,
Än uppå fästet, der nordstjernan brann;
Sakta han rörde vid gullharpans strängar
Ljuft till en sång om den fjällkrönta norden,
Dess grönskande lundar och böljornas svall.
Sedan med kraft han i strängarna griper,
Sjunger om Vala, om Odens bedrifter,
Om Auka Thors välde och asarnas fall.
Då tystnade stormen, och nordan sig sänkte
Lyssnande ned i en klyfta på fjället,
Och fullmånan spred omkring nejden sitt ljus;
Det glänste så mildt öfver vattnet och skogen
Och skimrade blankt på de islupna fälten,
När kronorna tändes i Allfaders hus.
Det strålade herrligt ur Vallhallas salar;
Och Oden såg ned med sitt blixtrande öga
Så vänligt på skalden, som sjöng till hans lof;
På gullmolnet sände han Iduna neder,
Ungdomens högväxta, sköna gudinna,
Att hemta opp barden till asarnas hof.