←  Brage
Samlade dikter af G. L. Sommelius
av Gustaf Lorentz Sommelius, Christoffer Eichhorn

Saknaden
Till Hildas vålnad  →


[ 325 ]

Saknaden.

 
Bland lågande skyar månan går opp;
Dess dystra, blekröda sken
Glänser vemodigt. På isbergets topp
Kastar det spökskuggor re'n.
 
Länge jag irrat på berg och i dal,
Att eld på kinderna brann,
Se'n solen tändes i blånande sal,
Tills den bland molnen försvann.
 
Dock Hilda ännu ej funnit jag har!
Hvar är den hulda i qväll?
Ej i den gulnade löfsaln hon var,
Ej på de nosslupna fjäll!
 
Lyssnar hon kanske på tonernas ljud
På berget midsommarsgrönt,
Der dufvan kuttrar för trånande brud
Och blir med kyssar belönt?

[ 326 ]

 
Så ljuft, ack, som när en älskares dröm
Om lycklig kärlek flyr hän,
Slumrar hon kanske vid böljande ström,
Skuggad af lummiga trän?

Der satt jag hos henne också en dag!
Vestan i lockarna drog,
Och hjertat, det slog fler tusende slag,
Än vakteln slår uti skog.

Ack, när från den hulda kyssar jag stal,
Var hennes motstånd så matt,
Som rosens mot Zefyr i någon dal
En vårlig, tjusande natt.

I hängifna ögat henne jag såg;
Och som ett silke, så fin.
Den mjölkhvita handen frivilligt låg
Darrande, glödhet i min.

Hilda, o Hilda, hvi svärmar jag så?
Ej finner jag dina spår! —
Hu, årsqvälln det är, se'n aftonen då
Min lilja lades på bår.