Braut Anund
| ← Sverige |
|
Till Konungen och fäderneslandet → |
Och soln var ny uppgången öfver norden,
Ty kronan satt på Anund, landets Far.
Hans högsta kärlek var den Svenska jorden:
Af honom blomstren i sitt hår hon bar.
Svärdsklingan till en plogbill ombytt vorden
Förundrades, att ej mer svärd hon var.
Soln såg igenom den uthuggna skogen
Med vällust uppå hjeltarne vid plogen.
Med feghet de sin härkomst ej förnekte;
De vände mot en annan makt sitt mod.
En vild Natur till lydnad de bevekte;
Intogo land med svett och ej med blod:
Men de med mödan, som med faran lekte,
Och berg och skog i sädens guld nu stod.
Ej mer de samma väg som villdjur tåga,
Och öfver floden spännes bryggans båga.
Uti Kung Anunds dagar uppå fjällen
God årsväxt lekte med den sköna fred.
For Kungen så en gång i stjernequällen
Med sina männer öfver Himlehed.
Och härlig Svea satt på klippehällen:
Det höga hjertat utaf längtan led.
Hon sina armar ut mot Kungen sträckte
Och med sin klagan all naturen väckte.
Och all Naturen upp ur sömnen sträfvar;
Liksom en klagan vågen slår mot strand;
Och vinden, som en suck, i början bäfvar;
Och himlen rodnar utaf hennes brand.
Snart ljudlig sång ur furuskogen sväfvar:
Kom Anund! Kom! Knyt med mig närmre band!
Och stormen högt utsade vigningsorden
Då Kungen sjönk till hjertat utaf jorden.
Så slumra ljuft invid den högas sida!
Din brud är ock vår kärlek; hon är skön.
Men vägrar hon i ljuset skörden skrida
Och kläder hon om vårn sig icke grön:
Då, Kung och Far, med barnslig lit vi bida,
Att du förenar så med vår din bön,
Och så, med värma, dig till henne vänder,
Att hon oss svar i gyllne skördar sänder.