Till Konungen och fäderneslandet

←  Braut Anund
Samlade dikter
av Vitalis

Till Konungen och fäderneslandet
Oscars fest i Upsala  →


[ 57 ]

Ej kan jag i mitt hjerta eder skilja;
J höga namn af oförgänglig glans!
Får jag ock fläta in min trohets lilja
Med edra stjernor, i gemensam krans?
Vid eder tanke öppnar sig min tunga,
Liksom en blomma, då hon solen ser.
Jag kan ju icke blott om eder sjunga?
Odödlige, jag kan ock dö för er.

Tron ej, att svaghet ammar konstnärns toner!
Han har den högsta kraft, som lifvet vet.
Hans ljud till hyddor går, det går till throner,
Och sätter kronan på all mensklighet.
Hans blick, som fridens blommor ler till möte,
När molnen komma, skall en ljungeld bli.
Att utaf kärlek dö i ärans sköte, —
Att dö för er, — är sång och poësi.

O! Svea, af demant, på ärans grunder,
Din tempelhjessa ofvan molnen står,
Och minnets näktergal, i dina lunder,
Odödlighetens rena toner slår!
Du spänner kring dig himlens stjernebälte
Med dina ädla Carlars namn uppå.
Se i ditt sköte ned! Gläds åt den hjelte,
Du ser i dag på din triumfvagn stå!

[ 58 ]


Han fann dig gråtande med bleka kinder:
Hans kraft har åter helsans rosor väckt.
Hans vishet dig Olivens krona binder,
Och virkar blommor på din högtidsdrägt.
Han är ditt hjerta. Liksom ljusets strålar
Från höga solen gå, din glans han gör,
Och på den ban, med bragders ljus han målar,
Han dina söner, såsom örnar, för.

Om faran åter oss ett budskap skickar
Och med de skarpa ögon ser på oss,
För deras svärd hon sänker sina blickar,
Liksom man bländas utaf solens bloss.
Liksom en ek skall stå din äras fana,
Som bergen skola dina härar stå.
Hon kan planteras fram på segrens bana,
Men hennes lejon ej tillbaka gå.

O! Konung, djerf liksom sitt ursprung, träder
Den Svenska konstens Genius för dig.
Ditt guld hans stolta öga icke gläder;
Blott i din storhet vill han sola sig.
Väl känner han, att ej han kan dig gifva
En lön, som värdig är hans moders skuld;
Med helig vällukt dock han går att skrifva
Din äras runor uti minnets guld.