Oscars fest i Upsala
| ← Till Konungen och fäderneslandet |
|
Skalderne → |
Hell, Oscar! Rörd Din Nord till Dig sig vänder,
Du skönsta blomma uti hoppets lund!
Ett tempel gifs, ej bygdt med menn’skohänder,
Och Tro och Ära heter templets grund.
Derinne vid den eld, vår kärlek tänder,
Vi offra oss åt dig i farans stund.
Vid Oscars namn vi fästa våra öden,
Går vägen se’n till lifvet eller döden.
Allt fritt är skönt. Derför vi ville draga
Ut till det fria fält, der Odin bor.
Den eden skulle minnet mer behaga,
Som kärleken, invid dess altar, svor.
Der skulle Du de trognas hyllning taga,
Der rymden är, liksom vår kärlek, stor.
Dock sluter trängseln, hvari vi nu vandra,
Som faran, Prins! oss närmare hvarandra.
Också vårt bröst, ej högen, Odin gömmer.
Den svage letar uti mulln hans spår.
Och en bland oss ej minnets dyrkan glömmer,
Fast tjust i quäll, vid hoppets fest, han står;
Fast hoppet i hvart bröst så saligt drömmer,
Att minnet sjelfmant ock åt sidan går.
Hell Oscar! Varma hjertan Dig omringa:
Vårt hjertas eld kan yttre eld betvinga.
Då nu din trogna Nord sig till Dig sluter,
Och Du kring Dig det unga Sverige ser:
Är ej hvar tår, som vår förtjusning gjuter,
En ädel sten i Furstekronan mer?
Vet, Prins, när flamman skön från facklan skjuter,
Hon dock förgänglig är: hon brinner ner:
Men ingen makt det finns, som öfvervinner
Den högre låga i vårt hjerta brinner.