Byyrallor II/Mittjil våran ska ti staan (teaterstycke)
← Ståojuuvvarin |
|
Mittjil våran ska ti staan.
Teaterstycke i en akt.
PERSONERNA:
- MÅOSSON, värdinna.
- MITTJIL, husbonde.
- SPJÄŁKA FIIA, piga från byn.
- STIINA, koppkäring.
- TVÅ SMÅ POJKAR.
(Teatern föreställer det inre af en torparstuga. Det är söndag och torparmor — måosson — sitter vid bordsändan och läser med den gudsnådligaste ton, uttalande hvarannan stafvelse åtskilliga toner högre, i Nya testamentet. På golfvet nära spiseln leka två minderåriga pojkar, iklädda skjorta och byxor. På spiseln står en gryta. För öfrigt synas hvarjehanda husgerådssaker, exempelvis en större skopa o. s. v.)
Första scenen.
MÅOSSON. BARNEN.
Måosson (läser): Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Juda och hans bröder. Juda födde Pha-r-e-re, z segä z; nej, ja sitä jo å pjaldrar, z segär int nainting, r-e-z segä rez, Pharez af Thamar, Pharez födde Hezrom, Hezrom födde — (afbryter läsningen och betraktar de på golfvet sittande ostyriga pojkarne, som spilt mjölk ur en skäl) — — Hö ni baanungar å kåttar, åm ni springär å spildä suumjöłtjin po gåłvi, såm ja jyst a såopa, ska ja va tan sama såm ska baad är, så ä ska staa in vååt fłeck baakett är. En då ä i naa tå int an ska fo lääs evanjiljon i frääd för är. (Fortsätter läsningen): Hezrom födde Aram. Aram födde A segär A-Aminadab, Aminadab födde Nahasson, Nahasson födde Salmon. Salmon födde Boas af Rahab, Boas födde Obed af Ruth, Obed födde Jesse. (Afbryter igen) — — Neissini, anjä lihlkłeppin, an ska no fol åsta kååł nedä stjåortärman no åppet ondä gryyton ja haar po spiissteinin. Kåm hii no, din leiding, ja fåå nåss åm di[1] na liiti så do halls i still in stånd. Endå åm ja a havi andä spiiskvastin kvaar, ja bränd åpp i jånst, men visst sku ja a freista legg an di ett ryddjin, iilakheitin där. (Den mindre pojken, som rest sig från golfvet och närmat sig grytan, sätter sig igen vid sin mjölkskål, hvarefter måosson fortsätter): Jesse födde konung David, konung David födde Salomon af henne som var Urie hustru. Salomon födde Roboam, Roboam födde Abia, Abia födde Asa. (Afbryter och vänder sig till den äldre pilten, som sitter och täljer på en trästicka): Ska do siti å täłg po sånndaain, ståorhåmilin; vill do legg bårt kniivin! Å så sitä ni båå tvåå å grasäärar po tjellalukon. Åm ni sku helst häv är nedär åt tjellarin å bryyt nackan ååv är, så sku ja slipp draags med är!
Den äldre (lågmäldt): Vi sku ta taan i pääronkåok tå.
Måosson: I pääronkåok? Piiskon ett ryddjin sku ni haa så ä sku gnell ii är å alldri in maatbeta. Kanstji sku ni vaał na liiti sidoan tå.
Den yngre (högljudt): Mamm, ä spendä mi![2]
Måosson: Råop laagåm, kåłtrastin. Åm ä sku helst spenn di så du sku ligg in viko, tå do int kann hald di fron nainting, uutan måtta åsta lääp[3] ii di i ståop suumjöłk no, fast do jyst a gaai å gnaga po in brööhałvo. Täfö spendär ä di. Jåo ni haar apteek[4] för allting, ni. (För sig själf): Nej nåo mått ja legg bårt båotjin no, int fåå ja lääs heldär fö teijä saakrans illkłifto vambalåckan[5]. (Slår ihop boken, stiger därpå upp, fattar den yngre i armen och drar honom med sig till bänken, där hon ånyo sätter sig): Kåm hiid to no, sippin, så fåå ja lysk di na liiti, annos draagä lössin di åt brånnin. Ja tenkä do haa no fol in heil håop i huvo no ååtär o teidä aaväłskräätjin diin. (Till den äldre): Bjeer hiid kniivin to, einviisskall, så ja fåår lysk anjä, å jäär ä no strakst, elo så bada ja åpp di.
Pilten: Usch! saa galtin tå di bada an.
Måosson: Va segä do? Sitä do å bruuka munnin mä måo diin? Jåo ja ska stiig åpp å ji di po snasahöustji[6]. (Stiger upp och luggar honom). Ä i best ja jivä tee in tjilamink å, vaddin jär. (Slår med handen ett slag på den yngres ryggslut). Siså, å no ska ni lag är uut in stånd så ja slippär är. (För ut dem genom dörren och begynner därefter sopa golfvet och städa).
Andra scenen.
MÅOSSON. SPJAŁKA FIIA.
(Fiia inträder långsamt och ställer sig blygt invid dörren).
Måosson (som är sysselsatt med att sopa golfvet): Nej ha ni siitt Fiia; vem i väädin a kasta uut teeg rej i daa?
Fiia (blygsamt): Nå int jyst nain, ja måtta no kåm insnäärand in gang åsta skååd ett är.
Måosson: Å så möötä do såopona mitt i dörin, så int vaał do no jift i jåår enn, int.
Fiia (skrattande): Nåo kan no hä hend.
Maosson: Nej fövaa staa do innanfö dörin? Söök di fram ä siti.
Fiia: Jaa, nå int i ja no så sitotröitt.
Måosson (dammar af en stol): Ga sess nedär i jä, int träng to staa na lengär, för int veksä to na meir heldär.
Fiia: Ja kan no fol int fo dryyg na leng, ä böri vaał stillantiidin sii ja po kłåckon. (Tittar på väggklockan).
Måosson: Nää; int i hä väärt ti räät si ett ondä. Ä jir i tåoknack heila kłackon, on sku bihööv kastas i spiisin för on gaa tiid on veel, å ti best ä ji så gaar on int als. Nej, ga sess nedä no, Fiia.
Fiia: Ja båoda no mä räätt int siti na, uutan taał åm äärandi å ga heim ti baak. (Hämtar stolen, ställer den närmare dörren och sätter sig längsamt). Ja såå ni haa in trii, fyyra kåohuudar å kałvstjinn uuthend po in stang jä po gååłin; ha ni slaktra sä mytji kriituur?
Måosson: Nää int haa vi na kriituur ti slaktä vi, int. Vi haa bara ein kåo å ti spöötji ji riktit in ond anda, för on flyygär yvi fåłksens jässgåålar såm i gråsstjinn.[7] Å int vil on måłk na heldär, fö no ha on staai siin i fem seks vikor, sedan juuri hennas vaart årmstuttji. Men vi lää no fol kanstji slipp on no snaart, fö lensmannin va å skreiv åpp on i siistis in daa.
Fiia (slår ihop händerna och skakar på hufvudet af förvåning): Nej, härijistos va segä ni? Ha lensmannin vari å skriiva åpp kåovin?
Måosson: Jaa, an va jäär i siistis in daa. I våårast va ondä kåomärrin, ja kan int anna sej, å braka nedä jässgååłin å stanga såndär in grind i Pårr-Gaabilas ååkrin å trampa nedär å ååt åpp i bråddstyck, tär an haa såådd haavran. Å tå vaart faa våran stemd ti höösttinji å fee płikt för ä, å tå int an a hitaała ä enn, så kååm lensmannin å skreiv åpp snubbon in daa i förr vikon.
Fiia: Va i väädin segä ni, måosson? Men ska ni mått bitaał hä kåovin va å trampa nedär? Ja tyckär an sku mått tjens vedär ä sjöłv, Pårr-Gaabil, tå an haa så slarvo jässgååł, så kåovin mekta brååk såndär an.
Måosson: Jaa, an tyckä så Mittjil våran å. Täfö ska an faa ti staan no åm måron, å ga in ti guvänöörin å frååg an teel åm hä i rätt, hä Pårr-Gaabil å lensmannin ska fo snåok ii si ton endast kåovin vi haar, såm Mittjil våran sjöłv a snicka lööst. Å hä tråo ja hä, tå guvänöörin fåår höör hä Mittjil våran ha reidit snicka lööst kåovin, så mått an bifall lensmannin ti let åås å kuddon våron va i frääd.
Fiia: Jaa, va i väädin, nåo mått an jo fo hä ti gaa åm an trööst ga til an å rååkar an. Men endå ja fö menn deil sku va rädd tå ja sku sii guvänöörin, så int sku ja trööst taał vedär an.
Måosson: Ä i to hä såm i kvinno, in kaar mått va aaleiss han, å Mittjil våran pa no int vet stjöms fö na fåłk als, han. Fast nåo tråo ja tå alt å kring gaar an ska böri staa å skaak leppan tå an staa framanför in tåkin mann.
Fiia: Hä ji nåo ti tråo. Men int fåår han fell stjuułon i brånnin för hä. Jåo, ja a höört an a määra si ti staan, så ja kååm hiid po ti äävendi ja sku fo rååk an å fo ettstjicka na liiti mä an.
Måosson: Jåo, an ska faar rej i kveld, så an hinda tiid ti måros bitti i gåo tiid, för an ska säłg teidä huudan å kałvstjinnin, do tała åm, å tåkin handil lää best ga fö si bitti åm måånan öman daddjin jir i gräsi, int veit ja fövaa, men så läär ä va. Huudan höör int åås teel, di ji Räpa Rällas. Mittjil a vari uut å tinga in hest å in tjärro no, så no sii ja an kåmbä ti baak.
Fiia: Jasså, nå tå fåå ja taał åm äärandi mett.
Måosson: Jaa, sej åt an bara. Men fö va i väädin sitä do så dä nää dörin; draa di lengä måot spiisin, ä draagä jo kaalt in jynåm dörin.
Tredje scenen.
DE FÖRRA. MITTJIL.
(Mittjil, iklädd hälgdagskläder, stöflar och »spjeldamysso», inträder).
Måosson: Jasså do i ti baak rej? Fee do lååv
po nain hest?
Mittjil (går fram till bänken och sätter sig bakåtlutadt på denna, skuffar mössan i nacken och begynner stoppa pipan): Jåå, ja feeg lååv po Simpos Kaalas błäsomärrin, i dä råpaskåti såm pa fłask å slåå äpp ståndåm, fast Kaal kłaga vääl on haa dåålit mä skåovan.
Måosson: Nå do ska snaart åsta faar tå? Fiia jär haa sääkärt na stassäärand on sku vil do sku uuträätt.
Mittjil: Nåo gaa jo hä fö si åm ä i så ä bjeer ååv. Va sku do jyssåm vil ha bistyyrt tå, Fiia?
Fiia: Nå int ji hä no så viilyftot åm ni vil bisväär är med ä. Sjöłv haa ja no int så ståort stassäärand, men baanin våår a vaari sjuuk, så di sku bihööv ha si na dråpar. I dä yngst fundäära di ska ha riisi i brysti, å så haa vi in påik såm vaart stanga ov in arg tjuur i siistis, så an ska ha si na ti smörg määd — —
Mitljil (skämtsant): Ska tjuurin ha ti smörg määd?
Fiia: Tjuurin! Påitjin, segä ja. — Måo våron a kłaga ill å yvi stynjan å in heil håop mä aar krämpor. (Tar fram ur kjolfickan en hel samling toma medicinflaskor och räcker den ena efter den andra åt Mittjil). Ii on jä påtton sku ä va fö tiiji penn slaagvatn. — Ii ondä sku ja a vila ha fö femton penn prisiveerand. — On dä sku ja a vila ha fö tjyvo penn teaatär å tempäłtiin[8] ii — å ii on jä sku ja a vila ha fö tjyvo penn roojiivand åt i dä baani ja tała åm. — Ni ska int glööm bårt i dä no. — On jä minst påtton sku ja a vila ha full mä fruu Snellmans koliikdråpar. Å endå i jä håksa ja ja haar in påtto teel. (Tar fram ännu en flaska). No tenkt ja jyst głööm bårt hon, å endå ä sku a vari meir en tan leid hä, för andä påitjin såm vaart stanga o tjuurin sku jo vil ha na i hon ti smörg si määd. Men vi veit int va såm ska va braa åt an, så ni mått jyst taał vedär apteekarin åm hä. — Ni ska bara int głööm bårt ä ska va åt påitjin, å int åt tjuurin. (Känner sig i fickan). Nej, no tråo ja int ja haa naon fłei påtto. — — Jåo men si po tan sudik, Fliinaris Anna Briita kååm uutspringand mä on jä påtton (tar fram flaskan) å vila ni sku ta na liiti viithåppmansdråpar ii on. — Ni ska int głööm na no ov i dä!
Mittjil (som står med händerna fulla af flaskor): Nää nå, ja ska bjuud teel så ja fåår uuträätta ä. Huleiss va ä do saa no ååtär, sku ä va prisiveerand ii on jä?
Fiia: Jaa, ii ondä sku ä va prisiveerand.
Mittjil: Å viithåppmansdråpar å slaagvatn i teijä bååd.
Fiia: Jaah, präsiiss så va ä.
Mittjil: Jasså, nå tå mins ja nåo ti aar — —
Fiia: Men så sku ja a vila så nöövendot hä ni sku a bisväära är ti ga in i ondä gaanbåodin dä vä Vålfis å frååg åm di haa na meir kvaar ov i dä fłammagaani ja skåda påå tå ja va in tiid åm maarknan. Åm ni segär ä va i dä gaani såm Spjäłka Fiia vila haav, så håksa di no fol håki ä ji. — Å så vila Fłiinaris Anna Briita hä ni sku skutt ååv ti påstkåntåori åsta frååg åm karin hennas a stjicka åt on nai pengbreiv. Åm ni gaar in åsta handil nagästans, så ska ni hels åt båokhåldaran fron meeg, fo di tjendä mi neestan all stans, fö ja bruuka naa staa å pjaldä meddöm. Seijin åt döm hä di ska stjick åt mi in rusinstruut vaar, annos haa ja döm ti płuut altfö mytji po karttuuni ja ska tjööp tå ja kåmbä ti staan nesta gang.
Måosson: Tråo do anjä pöuri ska mins alt va do staar å lääsär ii an no, tå an ska ga å grubäł yvi huleiss an ska bjee si ååt framanfö guvänöörin?
Mittjil: Va int rädd to för hä; tråo do ä ska va ti ga infö guvänöörin å taał vedär han, såm tå to sitär å prädiikar å snåkłar ilaa mä kappatjärngan?
Måosson: Kåppatjärngan? Nåår ha ja snåkła ilaa mä kåppatjärngan na meir en nain annin?
Mittjil: Frååg nåå do a jåort ä tå di springä jär å hackar å gräftar di i nackan fö varin viko, å liikafullt gneldä do å piinas å föö tåki illevand åm andä iilak błåodin denn fö varenda daa. Ja tyckä di sku kunn tapp uu di in kałvstjuulo[9] mä eins, så sku ä no helst va na liiti lengä millan va gang di springär å rippar i döönan jär.
Måosson: Staa int jäär å piikk å spetaakäł åm käppatjärngan na lengär, uutan la di ååv åsta spenn i märrin, langdarjus. Ja åndra jyst huleiss to bjee di ååt, tå do böri bikłaag di yvi błåodin denn, åm do int vil böri stjick ett kåppatjärnjin to å enn. Men ja sku vil freist ha di ti räkn yvi hu leng ä ji sedan ja haa kåppatjärnjin jä sist.
Mittjil: Nåå, int tråo ja ä sku bihöövs så ståort huvobrååk ti räkn så langt. Men do ska no fol stjick ett on no snaart ååtär, åm ä i så on a vari bårt nain stånd.
Måosson: Nej, tå do lååtär åm di po i dä viisi, ska do no entteligen slipp sii kåppasi no nain daa. — Men no ska do sluut płåtri å pjaldrasi dett, å ga åsta spenn ii, sa do vaał fäädi ti faar naon gang.
Mittjil: Men no ska to freist ji di ti frääds na liiti å ga söök ett andä väłkan pengpunjin åt mi tärt ja kåmbär in ti baak, fö nåo veit ja ja ska ha iispend åm enn int to kvetar i åoł åm ä. (Stoppar pipan i fickan och går ut).
Måosson (till Fiia): Ä ji in tåkin leiding anjä, tå an haar åpp ton tuuron, så an vil int po na viis fo räätt mä an.
Fiia: Ja höör hä. — An lååss jo jemst va tjinko yvi hä ni letä kåpp är. (Gör min af att resa sig). — Nej, no ha ja siti bärgandis leng, så nåo mått ja no fol böri dran mi heimååt.
Måosson: Nej, siti i still enno in stånd, Fiia; vart haa do no så brååttåm? Åm an sku la si i veeg naon gang anjä ti staan, sku ja stell åpp in kaffipanno. — (Tittar ut genom fönstret). — Nej, vem va i dä? Nå häri jistos! (Slår ihop händerna). Fenin ii kåmbär int kåppamåor hiid, sâm vi jyst a rijåort åm. Endå i dä va i spetaakäł!
Fjärde scenen.
MÅOSSON. SPJÄŁKA FIIA. KÅPPA STIINA. MITTJIL.
Kåppa Stiina (inträder): Nå så träffa ja no di heim ömsand in gang, Briita måosson. Ömsand sii ja do ji no int präsiiss, fast ja kååm ti sej ä i hastoheitin, (skrattande) ja mått jo räkn Fiia til in menstjo å, men anjä karatårtjilin denn sii ja no i bårt helst. Ja jissa vääł an sku va bart, fö ja a höört ååv an sku faa ti staan. Täfö tenkt ja: ja mått jyst tjipp ååv in hiid ååtär å fram.
Måosson: Nåo määrar han jo si ti faa ti staan, Mittjil våran, men an ha int fari enn; an i å spendär i hestin no såm best. Men ä va braa do kååm entå, fö ja a tjend mi na liiti roko i daa, så ja mått jyst ha di ti set mi in pa kåppar i nackan.
Stiina: Jasså an ha int fari enn? Nå tå fåå ja no fol ettstjicka na liiti snuuss inä an ä in dråpapåtto?
Måosson: Jåå, nåo gaa jo hä fö si. An kåmbä no fol in snaart så fåå do sej åt an.
Stiina (till Fiia): Nå va sjåova ni määd när edär no åm dagan, Fiia?
Fiia: Ä vaał int jyst så nytji hä. Ja fö menn deil a bråta å kłifta na hamppo onjä sist vikon.
Stiina: Ä ji så, ä ska jo järas naon gang ti arbeiti å, ja. (Tar fram snusdosan och bjuder Fiia). Trööst do helst ta di in nagä kåon ov i jä, Fiia?
Fiia: Nå ja ska freist. (Snusar). Tack ska ni haa. Ätschi! Ätschi! Ätschi!
Stiina: Ä värka jo jinast, sii ja. (Räcker dosan till måosson). Ta di in nagä kåon to å. (Måosson snusar). Åm do haa na varmvatn kan do legg na liiti i ståonappon, så ska ja set teidä kåppan di i nackan.
Måosson: Jåo — ätschi! não tråo ja — ätschi! — ä ska va na ti dä i gryyton. (Hämtar vatten i en skopa och sätter sig ned på stolen. Under tiden tar Stiina fram sina instrument).
Måosson: Men ska vi int let kåppasi va tärt Mittjil a fari?
Stiina: Bryy di strunt i Mittjil. Int haa ja tiid ti va jää na leng, ja mått enda ti Buldraris enn i daa. An lää no fol int a siitt käppasi förr.
Måosson: Nảo veit ja jo hä, int bryy ja no mi så mytji ii an, int, men an ståo jyst jäär å spetaakła åm ä för in stånd sedan.
Stiina: Jaa, hä jäär int na, hä. (Begynner exekutionen: fuktar måosson i nacken, suger fast två koppar, tar bort dem igen, hackar hål med yxan och suger så fast kopparne på nytt, spottar ett tag samt ställer sig därpå att betrakta sitt värk med handen på hvardera höften).
Milijil (inträder): Nej ha do spåtta po fenin; jissa ja int hä!
Stiina: „Välkommen i det gröna", saa tan snöud tå an kasta tjärnjin ilaa mä brännhesslona.
Mittjil (skämtsamt): Juo ni sku hav är po råmpon, Stiina måor, tå ni springär å steldä teel taki dä i gååłan mitt po sjöłva sånndaain.
Stiina: Ha do int lääst i Nyya testamentti hä an ska draa äksin „utur brunnen?“
Mittjil: Jåo on i räta aksin on ja harpon våron, såm sitä po ståołin jär. Ä jir int in snubbo åks heldär, an haa jo håonin.
Stina (skrattande): Do i tan sama do ein gang a vaałi höö ja ti staa å spetaakäł.
Måosson: Jåo ä jir in tåkin leiding anjä vrädan, så ä ji fö mytji hä.
Stiina (lösgör försiktigt en kopp från måossos nacke och kastar innehållet i skopan): Endå ä va föskrättjilit va do haa svart błåod, mensk.
Mittjil: No iiss int ja staa å skååd po i jä hantvärtji na lengär, uutan no tagä ja ti riträttin å laga mi i veeg. (Till måosson). Giv ät mi andä pengpunjin do sku söök ett.
Måosson (räcker den åt honom): I jä haa do an.
Stiina (till Mittjil): Nej hö do vent na liiti så leng ja tagä fram tvåå småå påttor. (Tar fram två flaskor ur kjolfickan). Hö do, do mått jyst ta åt mi måodädråpan å prisiveerand fö tjyvo penno vart slaag i teijä. Å så sku do ta åt mi åtta låod snuuss o na braa sårt.
Mittjil: Hu tan snöud tråo ni ja ska böri mins all ti dråpan ni a räkna åpp åt mi i daa jär?
Måosson: Va i hä ti mins; ä ji jo tjennli dråpar allihåop. Men ga int bara å głööm bårt teidä dråpan do sku ta åt meeg, såm ä va tałan åm i mårost. Ä va jo danska kungens brystdråpan å teidä sảm Błåkaris Baata a nytja — tiidibastu sasifrass.
Mittjil (står i dörren och skrapar sig bak örat): Endå han såm rååkar uuti fö tjärngan, han i då entteliigen fast. Vann fenin sku ja a fååi ii nain såm a dåga ti skriiv app teijä dråpan edä no, så ja a sluppi lääs yvi döm?
Måosson: Jåo nåo ska an sej to i kaar, såm int mins så dä mytji, annan vil böri löip kring byyin åsta höör ett nain skriivar, för in dråpasmuło. Nej, la di åå no bara, låbbsåck, åm do ska kåm di ti staan na.
Stiina: Måodädråpan å prisiveerand å snuuss sku ja haa.
Fiia: Å ja sku ha slaagvatn å prisiveerand å teaatär å tempäłtiin å roojiivand å fruu Snellmans koliikdråpa å viithåppmansdråpan. Å så sku ja hav in påtto teel...
(Mittjil går).
Måosson (ropar efter honom): Ä va bara brystdråpan å tiidibastu sasifrass ja sku haa!...
(Ridån faller).