Carl von Linnés resa till Skåne 1749/13 juli

Julius 13

Resan ifrån Hälsingborg strandvägen åt Kullen, då vi i förstone ej hade någon annan väg än själva stranden.

Landet på östra sidan om stranden steg upp med en branthet, så hög som den högsta kyrka. Havet och Kattegatt låg på västra sidan.

Stenen i brantheten av landet bestod av sandsten och där [ 344 ]inunder skiffer, åter nederst sandsten. Skiffern, ehuru han var svart utanpå lamellerne, var dock inuti fin sandsten. Huggen sandsten låg vid stranderna, som förmentes vara relikvier av den sten, som fordom blivit bruten till Kronoborgs slottsbyggnad i Helsingör. Grotter sågos i nedersta sandstenshällarne närmast havet, utgravne av själva vattnet, liksom orter i gruvor.

Krabba kallades ett fiskareinstrument, som låg överallt på stränderna. Ett träkors av en alns längd, trubbigt emot ändarna och konvext inunder, varpå en fyrkantig, avlång sandsten av 1 eller 2 punds tyngd, var upprättad mellan 4 sidorspröt, som voro inborrade i korset och ovanpå tillsammansflätade. Vid desse fästades ålaruskor och ålahåmer, då de i havet nedlades.

Stampa orm var ett fiske att fiska maskar, vilka på danska kallas ormar. Här vadade halva tjogen personer vid havsstranden upp till knäs, så djupt de kunde se botten, att skönja, varest på bottnen voro liksom högar efter daggmaskar. De hade i handen ett långt träskaft, på vilkens ända satt en raka eller avlångt och halv alns långt och ett kvarters brett tvärbräde. Detta förde de fram och tillbaka på lösa sandbottnen, intill dess de kommo så djupt i sanden, att maskarne lågo på sandbottnen bara. Sedan hade de en kam av trä, vilken var fästad vid en smal käpp, varmed de togo upp maskarne, dem de lade uti ett litet ämbar, som flöt på vattnet och var bundit med ett tåg vid bältet.

Orm Fn. 1270 (It. Westrog. p. 189, tab. 3, fig. 6) kallades den mask, som här fiskades. Hans främre del hade på ryggen 20 par borst och vid var borst liksom något grumlat blod. Bortra delen eller ändan var smalare och helt skallig. Det viscus propendens, som jag avritat i Västgötaresan, sågs icke på dessa maskar, lärer alltså vara deras rom. Munnen i främre spetsen utvidgades med många små papiller och även drog sig tillsamman efter maskens behag. Masken brukades till agn på kroken vid torskfisket.

Sänner brötes på landsidan invid Hälsingborg, allt bortåt [ 345 ]Kullen, och fördes av bönderna omkring i landet, såväl som upp till Småland. De brukas till henor åt liar att vässa dem med vid slåttertiden.

Melilotus lutea Fl. 619 växte här allmänt vilt. Jag skulle tycka, att den borde sås i åkrarne såsom väppling, då åkren utlägges att därmed föröka gräset, särdeles som ingen annan väppling växer större och frodigare.

Chrysanthemum luteum Fl. 699 växte esomoftast rätt mycket i kornåkrarne. Det faller mig underligt, att ingen brukar så höggula blomster till färg.

Drosera Fl. 257 hade nu avgjort sin tredje blomma och begynte utslå den femte, emedan den fjärde stod i sitt bästa flor.

Kulla Gunnarstorp, herr hovjunkaren Kuno tillhörigt, låg kvart 2 norr om Hälsingborg jämte stranden, där landet begynte draga sig mera åt öster och utvidga sundet. Mangården var byggde på alla sidor med grundmurade stenhus, vilket på alla sidor instängdes med en fyrkantig, välmurad grav. Trädgården emellan graven och huset gick runt omkring gården. Mandlar, aprikoser, celler-nötter, spanska körsebär, apler och päronträn uppleddes vid murarne och nästan alldeles täckte väggarne, varibland päronträden gåvo mera frukt än aplarne, och låto på detta sättet bättre leda sig, men de store celler-nötterna klevo upp till takfoten på 12 alnars höjd, att jag näppeligen i Skåne sett något hus präktigare utanpå klätt. I andra trädgården voro halva alléer av hästekastanjer och valnötter; men valnöteträden in på själva gården voro de aldra högste. Man såg här lusthus igenom espaljé täckte med pumpor, som boro sin stora frukt bättre än på något annat ställe. Äkta kastanjer, som äro nog sällsynte i Skåne, växte nog i denna trädgård. Unga almbuskar voro nedlagde med kvistarne, att allenast deras spetsar koxade över jorden, då de togo rot och på det sättet blevo förökte av en rot till många. Här var ock en hel almhäck planterad, såsom den där bäst trives och emotstår blåsten. Emellan havet och gården var en stor lund av hög bok och ek, som avhölt den starka stormen. Gården hade dessutom skog på östra sidan.

[ 346 ]Stranden blev bredare emellan avsättningen av landet och havet. Flygsand begynte ock där visa sig.

Vigs fiskeläger låg kvart 4 ifrån Hälsingborg vid en liten havsvik, där en stor by var anlagd av fiskare. Siraterna vid ingången av husen voro bildhuggeri av olyckliga skeppsbrott som här blivit uppspikade på väggarne. Här måste vi hålla karantän till andra dagen i brist av hästar, såsom utom landsväg stadde hos ett folk, som voro själve så litet vane att resa till lands som mycket till sjöss.