Carl von Linnés resa till Skåne 1749/1 juni

←  31 maj: Kivik, Asperöd, Stenshuvud

Carl von Linnés resa till Skåne 1749 av Carl von Linné 1 juni: Rörum, Tjörndala, Gladsax

2 juni: Cimbrishamn  →

Junius 1

Stuvorna här på orten hava innantill horisontellt tak med fönster på södra sidan. Ett stort, tjockt ekebord står tvärs för framväggen. Bänken emellan bordet och främsta väggen kallas frambordsbänken. På norra sidan är norra och på södra, södra bänken, liksom i Småland. Alla desse bänkar äro uppfyllde med halm, alnshöga, samt täckta med långa dynor eller västgötatäcken, på vilka folket ligger om nätterna och sitta om dagen, som sällan hava någon stol i stuvan, ej heller någon annor säng. I det ena bortre hörnet av stuvan är ugnen, uti vilken om vintertiden dageligen eldas, då röken går ut genom dörren, ty här brukas ingen skorsten, och glöden efter eldningen utsopas på lergolvet emillan några stenar jämte ugnen. Således bliver här mycket hett med ganska mäktig värma. I andra hörnet, på andra sidan om dörren, äro hyllor för kökssakerne. Tallrikarna, som här brukas, äro långa, smala, hövlade bräder, så att vardera sådan tallrik räcker till för alla som sitta på en sida vid bordet. Alla husen, som höra till mangård och ladugård, hänga tillsammans i Skåne omkring en fyrkantig gård, så att icke en hund slipper ut eller in, när porten är stängd, mycket mindre oartigt folk; men däremot, då eldsvårda här yppar sig, måste vart hus i gården stryka med. Gästkamrar, såväl som andra kamrar här på landet, äro utan spis, utom själva stuvan, där ugnen är antingen i bortra vrån eller eldstad i förstuvan. Inga andra golv äro här än lergolv, så att den som här nödgas resa om sena hösten eller vintertiden saknar mer än mycket de sköna eldbrasor och varma rum, som stå enom till tjänst ovanför slättten. Dunbäddar brukas här till sängtäcken i alla sängar, så besvärliga om sommartiden som gagneliga om vintren.

Väggbi flögo som bisvärmar jämte lerväggarne och sorlade, liksom när bien svärma, att jag näppeligen vågade mig till väggen av fruktan att bliva av dem stucken, men sedermera fant jag, att de icke hade någon gadd. Lerväggarna voro av desse bien genomborrade med många hundrade hål, vardera så stort, att biet kunde fogeligast inkrypa. Väggbien voro nästan så stora som ordinäre bi och nästan av samma färg: Frons alba. Oculi & antennæ nigræ. Corpus lana ferruginea vestitum. Abdomen versus anum nigricans. Lingva longa, nigra, sub pectus inflexa. Ibland desse bien flögo ock några röda stenhumlor, som även hade sina bo i lerväggarne ibland de förra, men hålen, uti vilka desse inkröpo, voro utböjde vid ingången liksom med en kort osteocolla.

Rödsjukan (dysenteri) gick ännu här i Rörum, som förledit år skövlade bort oändeligen mycket folk i Skåne, besynnerligen av allmogen. Alla undrade, vad orsaken månde vara, att denna sjukdom på några år tillbaka blivit här så allmän. De mesta trodde, att inländska tobaken såsom mindre mogen än den utländska skulle kunnat förorsaka sjukdomen, emedan den isynnerhet yppat sig, sedan tobakplantagerna blivit allmänna. Men att skylla tobaken för denna sjukdom lärer vara fåfängt, ty en smitta, som en gång anstuckit ett land, utrotas icke så hastigt som den kommer. Men att säga orsaken, varav den först är uppkommen, har jag icke tillräckeliga rön. I Indien få båtsmännerna sjukdomen av mycken frukt, sedan de länge varit den förutan, i Holland av plommon, då det icke regnar på flera veckor, i Ungern av det man ligger ute om nätterna, på andra ställen av omogen eller unken säd och annorstädes av ruttit kött med mera. Nu vore här i byen allenast tvenne anstuckne, och upp emot Gyinge härad var även ett hus angripit, utan att man hörde sjukdomen vara på andra ställen. Det arma folket var icke vant vid huskurer. Grannarne, som hade bort avhålla sig ifrån de sjuka, besökte dem alltför flitigt, så att hela landet kunde snart upptändas, och många tusende människor sätta livet till, där de eljest på kort tid kunde utrotas, om medici och medikamenter voro straxt till reds. En av desse sjuke kastade straxt upp allt vad som kom i magen, vilket merendels plägar vara ett olyckeligt tecken.

Svart färgas här med albark. Albarken skalades av rå algrenar, torkades sedermera i solen och kokades med svart dy, som togs i kärren. Härmed blev grått och vitt valmar färgat till svart på följande sätt. Torra alebarken blöttes ett par dagar i vatten, kokades sedermera en halv dag, då han därefter upptogs och bortkastades. Härpå slogs svart färgedy, som finnes här på orten i kärren, och slogs i det vattnet, som barken kokat uti. När detta allt var uppkokat, lades det garn eller valmar, som färgas skulle, i kittelen utan att koka. Ett lock lades över kittelen och ställdes till den andra dagen, då garnet åter skulle upptagas, färgen åter kokas, och garnet efter kokningen åter inläggas. Om slipstensmjöl utur slipstenshoarna tages och slås härtill, bliver färgen starkare och bättre. Under kokningen röres flitigt vid bottnen, såväl som när garnet är inlagt. På detta sätt färga bönderna vitt, grått och svart ullgarn och valmar med högsvart färg. Medicine professoren, herr doktor Harmens berättade för mig, att i östra och västra Gyine härader skall en sådan svartbrun, fet dy på åtskilliga ställen upptagas i alkärr, med vilken bönderna färga yllna tyger becksvarta, då därtill skaffas eke- och alebark i den proportion, att av den förra tages dubbelt emot den senare, vilken bark med någon victriol utkokas, varpå tyget, som skall svartas, lägges uti den rengjorda osen och väl blötes samt omvändes. Sedermera upptages det, avsköljes i rinnande vatten och uthänges att torkas. Samma professor berättade även, att i norra och södra Asbo samt Bjära härader sker samma färgning något annorledes. Ett slags svart jord, kallad jordsvärta, finnes i somliga mossar och kärr ganska fet, men något blackaktig till färgen, uti vilken, sedan den är sammanblandad med victriol, alun och smedjeslagg, färgas allehanda yllene tyger svarta, men läggas tillika och på en gång i kittelen till att koka på elden. Denna jordsvärta kan med olja eller kokter lut blandas, sedan den först i elden blivit så bränd, att han bliver helt röd, att färga stenmurar med.

Landet gick med flata och mindre spetsiga backar i fält, bart och överallt ojämnt. Där som backarne voro brutne, sågs en fin sand hava lagt det mesta landet, och att flygsanden här i fordna tider gjort dessa fälten, och således havet förorsakat detta landet. Stenshuvud voro vi komne förbi, då landsvägen stötte nära intill havet, där vi sågo Stenshuvud långt ifrån göra en angulum obtusum in åt havet, den havsens vågor icke kunde bortnöta.

Lantmånen var bar, utan skog och andra trän eller buskar, men på höjderna var något stenigt och tämmeligen med ljung övervuxit. Det är märkvärdigt att ständigt se, huru höjden strax förändrar den milda jordmån till en skarpare. Således se vi, huru tiden även gör själva jorden torrare, skrynkligare, ojämnare, ty regn sköljer stadigt av, blåsten avförer, luften hopbinder.

Gärdesgårdar voro nu mer inga andra än enkla stengärdesgårdar av 2 alnars höjd, att jag undrade, det blåsten icke dagligen kastade ikull dem, ty då man kom aldrig så litet vid dem, ramlade hela famnen omkull, ja, ofta mera. Lantmannen föregav alltid en rolig orsak, att desse svaga murar voro bättre än de faste därmed, att när boskapen ville tvinga sig över, ramlade stenarne ner och slogo dem på benen och fötterna, så att alla kreatur äro rädde att komma nära till dem. dock står det fast, att fasta murar äro långt nyttigare.

Syra, Fl. 296, gjorde de vida trädesfälten på de största trakter helt bruna, som hade här intet annat varit sått än syra.

Tjörndala lund låg 2 kvart söder om Rörum, emillan landsvägen och havet och var en av de skönaste lundar jag sett i riket. Havet låg på den östra sidan, den steniga stranden var utsirad med den röda Centaurium minus, varpå stranden var omvallad med en vit, fin klar sand. Här ovanföre växte den blåbladiga Elymus Fl. 106 såsom säd i en åker. I denna Neptuni åker var Arenaria maritima Fl. 375 ogräs. När stranden således var slutad, kom ett horisontellt fält av 2 bösseskotts diamter, täckt med den skönaste blomster, orchides, Silene nutans 366, Veronica spicata 7, Trifolium lupulinum 617. Härpå uppsteg en hög backe utan sten, så brant avskuren, att man med möda kunde arbeta sig däruppföre. Denna bergväggen var täckt med buskar, att icke minsta plats stod bar. Vid roten av berget växte Ossea Fl. 131, Rhamnus 193, Prunus spinosa 397, Rosa 406; men bättre upp växte buskar av ek, hassel, lind, biland vilka stod Orobus vernus 595, Galeobdolon 497, Mercurialis 823, Alsine scanica 371, Polygonatum verticillatum 275, Pulmonaria 156, som alle fordra skugga. Överst på berget där det gick i fält, voro buskarne mer åtskilde, och en stor ekeskog gjorde denna lund, uti vilken växte Scorzonera 647, Polygonatum multiflorum 274 β, Astralagus major 591, så att lövbuskar med lövträn och de fagraste blomster av de raraste örter gjorde denna lund mer än angenäm.

Oreoselinum Fl. 228 är en ört, som jag aldrig själv tillförne fått plocka i Sverige, den jag fant här ovanpå detta berg och i denna lund såsom den allmännaste. Bladen gingo med sina smågrenar mera tillbaka böjde ad angulos obtusos, än som man ser på någon annan planta umbellata utom Phellandrium, och därtill med var var och en petiolus partialis acuatus. Vid var ramifikation av bladen voro allenast tvenne auriculæ eller foliola retrospectantia. Foliola voro lika persilja apicibus callosis. Örten luktade och smakade som morot och åts av får och hästar, men korna ville icke smaka henne. Desse blader hava nyligen begynt brukas i Tyskland kring Leipzig och andra orter i ställe för té. Skulle vår nation smittas med samma smak, så stå bladen till tjänst i landet.

Mogg kallades här en hästesjukdom, som i Västergötland kalllades spritt (It. Westgoth. 38).

Borneholm sågs uti havet söder om Gladsax fyra mil ifrån landet. Öen är 3 mil lång och en mil bred. Dock består hon av 100 hemman och är Dannemark tillhörig. På denna ö är gott fårbete, varföre våra handskmakare köpa där en stor myckenhet av skinn till sin klippning.

Gladsax kyrka 4 kvart ifrån Rörum. I denna kyrka sågos epitafier av sten utarbetade så artigt, som hade de varit gjorda av gips, voro dock av simpelt folk uthuggne uti en sten, som icke långt därifrån brytes. På predikstolen stodo någre adelige vapen avtagne, såsom A.S. (Sinclairska?) vapnet, ett skepp med överskrift: alibi sperata supersunt. Ett annat K.K. (Knut Krabbe?) med en röd sparre i vapnet och följande gåta därunder:

7.	17.	12.	115.
8.	5.	19.	10.

Stenflisor lågo helt horisontellt under fälten, nästan på samma sätt som på nordostra sidan av Gottland. De skiffrade sig horisontellt med låga varv, gjorde åtskilliga avsättningar och åtskilde fält, rämnade ifrån norr till söder perpendikulärt med sina sprickor och även sprucko ifrån väster till öster med grövre sprickor och alltså mest i kvadrat. Bergarten var en saxum quarzosum, subarenaceum, album, supdiaphanum, particulis spatosis.

Blyglans med silver hade yppat sig på östliga sidan om kyrkan, där man för några år sedan gått med en skärpning några famnar in på sidan av berget. En annor skärpning var överst på berget, för långa tider sedan arbetad. I brotten lyste den vita spaten, varav stenarten bestod.

Fåren sägas allmänt skadas av törne och därav mista ullen, vilket låter fuller mycket teoretiskt, men i dag hade jag tillfälle av själva praxis se detsamma bestyrkt. De taggige slånbuskar vuxo omkring förenämnda gruva och stodo med sina grenar på alla sidor ludna av ull, som de många får, vilka betade här på fälten, låtit kvistarne kamma av sig. Folket berättade eljest huru fåren dö bort, då de ej få tillräckelig väderväxling i fårhuset, och att de bönder sköta sina får orätt, som stänga dem in uti ett kvalmigt rum innanför fähuset. Utan böra fåren hava ett gallerfönster på väggen och tvenne dörrar på fårhuset, den ena över den andra, av vilka den översta bör öppnas, så ofta klart väder gives. Huru får skadas av en kvalmig luft är mig berättat av en trovärdig man, som hade en kammar besmittad med vägglöss och blev rådd, att på en natt låta fåren där ligga, då alla vägglössen skulle dö, men lyckades ej bättre, än att alla fåren lågo döda om morgonen och kvavde i kammaren, vilket giver tillkänna, huru fåren skadas av kvalmig luft.

Flyghavre Fl. 97 växte överallt på trädesåkrarna. De trodde, att den kunde bäst utrotas genom larsmässoråg och den myckna körningen, som härpå användes.

Gäss, som här voro många, sades dö till stort antal, då de i norra gärdet efter midsommarstiden insläppas, vilket förmentes komma av en förgiftig ört, som uppvuxit sent på sommaren; ty bör då efterses, om Æthusa eller något Apium växer i samma gärde.